Alla fattar utom jag

Omigod, omigod, omigod, det verkar som att det faktiskt kommer att bli en riktig bok av det där förbannade worddokumentet jag brottats med det senaste året. VEM KUNDE ANA? Idag fick jag omslagsskissen från förlaget på mailen. Jag dog en smula. Delvis för att det var så sjukt snyggt så jag ville lipa, och delvis för att det stod mitt namn på framsidan. Det hade man ju kunnat räkna ut att det skulle göra, tycker man i och för sig. Det gör ju ofta det på böcker. Eller ja, just mitt namn står inte så väldigt ofta på böcker. Men författarens namn brukar ju stå där. Ändå bara: SHIT, KOLLA! MITT NAMN! WOAAAAH! Inte så kvicktänkt, alltid, den där Lisa Bjärbo.

Förresten (det var någon som undrade) så var Säkert! först. Petter var tvåa. Jag är trea. Det är så logiskt, alla fattar utom du är en låtrad från Säkerts Någon gång måste du bli själv, som sedan Petter samplade ellervaddetnuheter i hans Logiskt. Och när vi frågade Annika Norlin om jag fick sno titeln sa hon "Gärna! Då kanske folk äntligen kan fatta att jag inte sjunger det är zoologiskt som de tror nu."

Om det här med att göra en svan

Nu har jag skrivit ut första versionen, läst den och skrivit i marginalerna med röd bläck på alla ställen där jag inte är nöjd. Bläcket i den röda pennan tog slut. Innan jag kommit till sista sidan. Det är rätt svårt att göra en svan av en väldigt, väldigt, väldigt ful ankunge, kan man konstatera.

Och när man gjort det kan man återgå till att slita av sig de få hårstrån man har kvar på huvudet.

Men, men, det gäller att försöka hålla modet uppe så man inte råkar avliva sig själv så här inför en helg och allt. Hår är väl ändå rätt överskattat, eller?
Har man inget hår slipper man till exempel besväret med att det hamnar hårstrån överallt.
Och man behöver aldrig få ful utväxt. Eller ens ha en dålig hårdag. Plus! Man blir rik. Det är som bekant sjukt dyrt att gå till frissan. Visst?

Version 1.0 - check!

Dra mig baklänges på en liten tallkotte - det gick! DET GICK FAKTISKT!

En första ful version av Det är så logiskt, alla fattar utom du är skriven, sparad, säkerhetskopierad och klar.

Nu ska jag bara göra svan av ankungen också.
Mmm... göra svan.
Kan ju bli, vad heter det nu, kul?

Tonight's the night

Ikväll jävlar!
Ikväll tänker jag skriva färdigt slutscenen och avsluta den förbannade boken om det så ska bli det sista jag gör. Och med "avsluta boken" menar jag "avsluta den första tämligen usla oredigerade versionen".
Men ändå.
Ändå!
Stort är vad det är.

Håll andan

Med darrande fingrar har jag idag öppnat worddokumentet för första gången sedan jag så grymt och effektivt avskedade mig själv som hemarbetande författare i början av januari. Mycket otäckt. Och då är det är ändå ingenting i jämförelse med vilken skräckupplevelse det kan bli att LÄSA alla de 192 sidorna. Fakta: Är det ens hälften så uselt som jag minns det så måste jag tyvärr avliva mig. Och det, mina vänner, vore ju ändå oerhört tråkigt när man tänker på det.

Rapport från en muntergök

Sitter och stirrar på skärmen och läser de 324 000 tecken som jag hittills skrivit ner i worddokumentet och vill gråta en smula, för inte ett enda tecken duger längre och jag har fått utslag i mungiporna av färsk ananas och de svider.

En pissig lördag i världshistorien om man vill sammanfatta det hela.
Och det vill man ju tydligen.

Julen är slut

Så, nu är julen slut.
Inget mer latande, ingen mer knäck, ingen mer vila.
Nu är det worddokumentet och jag igen, tills bebisen skiljer oss åt.
Och om jag säger det högt (läs: skriver det på bloggen) så blir det så.
Det är så det fungerar.

Sista rycket

Nu har worddokumentet passerat 300 000 tecken, och när klockan slår sex ikväll sätter jag punkt, stänger datorn och tar julledigt. Då har det förhoppningsvis börjat lacka mot jul även i berättelsens gång, och sedan är det bara en liten vecka kvar till den nyårsafton som jag i dagsläget tänker mig ska få avsluta hela handlingen. Det coolaste hade ju varit om jag hade lyckats skriva i realtid, och ha hela dokumentet klart på nyårsafton i verkliga livet också. Will never happen, tyvärr. Är nöjd om jag hunnit fram till julafton vid det laget.

Det märks förresten att det bara är hittepå alltihop, för nyss skrev jag att det snöar över Växjö och skolgården vid Katedral. En vit jul i Småland. Ja men eller huuur, helt sjukt overkligt. Skärp mig.

Ena dagen vs Nästa dag

Det här med att skriva en bok alltså.
Känns inte alltid så balanserat om ni trodde det.

Ena dagen går det hybrisbra och de fem bestämda sidorna blir sex, sju, åtta, nio innan klockan ens har hunnit bli eftermiddagskaffe och när Gustav kommer hem och frågar hur det går svarar jag perfekt, för jag är ett geni, och sedan visslar jag julsånger och klär en julgran eller två.

Nästa dag går det helvetesdåligt och de fem bestämda sidorna blir fyra, tre, två, en och när klockan blir eftermiddagskaffe har jag suddat ut allt värdelöst jag skrivit under dagen och ligger och protestsover med täcket uppdraget över huvudet när Gustav kommer hem och när han väcker mig meddelar jag att brödet har möglat och världen är rutten och att han är ihop med en loser.

Idag är Nästa dag.

Hata Nästa dag!

Mörda Nästa dag!

RATATATATATATATATATA, ner med den bara.

Kanske, om man går och lägger sig nu på direkten, blir det Ena dagen lite snabbare igen.

Vore lattjo.

Godnatt.

Påskrivet och klart

Ja.
Jo.
Jag är väl benägen att hålla med, faktiskt.
Det ser lite övermäktigt ut.

Men har man precis fått kontrakt på sin blivande ungdomsbok och lyckats skriva sin autograf längst ner utan att någon hoppat fram bakom ett hörn och gastat LURAD! DET HÄR ÄR DOLDA KAMERAN! så får man faktiskt äta allt det där godiset.

Man kommer kanske inte att orka ända till botten.
Och man kommer garanterat att må väldigt illa efteråt.
Men det kan ändå vara värt ett försök, dagar som den här.

Lyckan! Lyckan! Lyckan!

Håll utkik i en bokhandel nära dig framåt nästa vår eller så.
Det är då det händer.

Inte så Carrie

Idag provar jag konceptet Att Skriva På Café.
Känns oerhört ovant.
Jag hade liksom hoppats att jag automatiskt skulle känna mig ungefär som Carrie i Sex and the city när jag langade upp min laptop på bordet och började knappra på tangentbordet i takt med sippandet på en latte eller två.
Men, let's face it: Jag gillar inte ens latte, dricker hellre vatten.
Och Carrie skulle ha haft högklackat. Jag har skor där ena dragkedjan är sönder, men jag bryr mig inte för fötterna är ändå tillräckligt svullna för att den ändå inte skulle gå att dra igen om den så vore hel.
Det är inte heller speciellt Carrie att ha en mage som är i vägen när man vill skjuta in stolen till bordet. Känns mer... Jan Guillou eller så, kanske.
Men, men. Janne har ju också fått en och annan bok färdig.
Det gäller att fokusera på sådant i det här läget, känner jag.

Två hundra tusen

Det må vara ett mycket litet steg för mänskligheten, men det är ett stort steg för mig.
Idag har worddokumentet passerat 200 000 tecken (inkl. blanksteg).
Det, mina vänner, är typ en halv bok det.
Lite tv-serier på det bara, så är den här dagen komplett.

Duktig slav

Och bara för det chockar hon sig själv och skriver sju sidor innan det ens hunnit bli mörkt, gör ett wordle av utvalda delar OCH talar om sig själv i tredje person.
Det finns ingen hejd.

Ökar takten

Okej, det är för få dagar kvar Innan Bebis och för många sidor att skriva.
Måste således öka takten.
Från och med nu, alltså: Fem sidor om dagen. I alla fall de bra dagarna.
Eller, som vi brukar säga så kärleksfullt i mitt huvud:
SKRIV SNABBARE, JÄVLA HORA!

Ahhh, jag börjar bli oerhört bra på den här aggressiva formen av arbetsledning.
Nyss ville jag skitgärna ha fikapaus, men det fick jag inte.
Bara en sådan sak.

Hundra tusen

Världen, världen, världen!
Mitt worddokument passerar nu 100 000 tecken (inkl. blanksteg)
Räkna till hundra TUSEN gånger så får du exakt hur många tecken det är.
(Verkligen inte så långt i boksammanhang, men tyst nu, jag firar.)