Mer än tjugo år senare

Jag var på min gamla gymnasieskola igår, Katedralskolan i Växjö, och pratade läs/skriv/bok/berättelser i aulan inför alla ettor. Visade den här bilden, som togs i samma aula för tjugoett år sen. TJUGOETT ÅR SEN! Jag står som fyra från vänster i mittenraden.

Det är ändå märkligt hur de där tre åren kunde kännas som en era. Nu känns tre år typ som en kvart, men då - jag minns det som att jag gick på gymnasiet i en evighet? Och det är inte för att det var plågsamt eller tråkigt, jag älskade verkligen gymnasiet.

(Igen: Se bild. Så pass glad.)

Det är väl för att det var viktiga år, kanske.

Korridoren kändes kortare nu.

Hur som helst himla bra för mig att få komma dit, för i boken jag skriver nu går huvudpersonen på samma skola. Fotade skåp och matsal och korridorer och små tillhåll som en besatt, och provsatt bänkar, glodde på folk, gick runt. PLUS: FICK GÅ IN I PERSONALRUMMET, det fick jag aldrig när jag gick där själv.

En av mina bästa vänner på fotot är lärare på skolan nu för tiden.

Praktiskt fixat, ändå?

Varsågod för 10 000 researchfrågor coming up, Linnea.

Bladen brinner #21 – Sex och skalbaggar

Det här finns ute i världen! Avsnitt #21 av Bladen brinner innehåller Hampus Nessvold, snack om #metoo och sexskildringar i ungdomsböcker, och brittiska MG Leonard. Du kan lyssna överallt där poddar finns, eller direkt här:

Astrid Lindgren lärde mig leka

Idag skulle Astrid Lindgren ha fyllt 110 år, och jag har tillbringat hela dagen på Astrid Lindgren-konferensen 2017. Olika talare har pratat på temat läsande, tänkande och medborgarskap, med utgångspunkt i Astrids världar och värden. Mycket var intressant, och i nästa avsnitt av Bladen brinner ska vi prata mer om vad vi snappade upp.

Men en sak redan nu: Många pratade (så klart) om vad Astrid Lindgrens böcker betytt för dem. Någon nämnde tröst. Någon nämnde igenkänningen i sorgen och längtan som fanns i böckerna. Någon nämnde att läsning av Astrid Lindgren innebar en konstant övning i att känna starka känslor. Nästan alla nämnde den renande gråten i allmänhet, och i Bröderna Lejonhjärta i synnerhet. Och det pratades mycket om hur bra hon var på att täcka in hela livet, alla slags barn, ur alla samhällsklasser, och alltid, alltid behålla barnperspektivet på det hon skrev.

Men ingen nämnde lek.

Är inte det underligt?

För mig är Astrid Lindgren allt det där som alla andra sa, men allra främst tror jag faktiskt att jag förknippar henne med lek. Och då menar jag inte bara att hon rent konkret har lärt mig rätt många av lekarna jag lekte när jag var liten: Inte-nudda-golv lekte jag, snodd direkt från Pippi. Sicken Blås från Emil. Sakletarrundan som Pippi går på - den har jag testat. Målat ögon på ett vedträ och lekt att det är en docka som Pyttan i "Prinsessan som inte kunde leka" har jag också gjort. Och någonstans där i den där sagosamlingen tror jag också att de använder spetsnäsdukar och pressar bär i, och låtsas att de gör ost, för det har jag också gjort, och jag kan inte fatta vad jag skulle ha fått det ifrån om det inte var från Astrid Lindgren. Jag har tyvärr inte testat att sova på nån himla höskulle, men jag har sannerligen velat.

Men jag har ju också lekt och dagdrömt mig in i själva berättelserna? Jag har varit Britta i Barnen i Bullerbyn. Jag har suttit bakom mormors jasminbuske och låtsats att den var Salikons Rosor och att jag var med i Allra Käraste Syster. Jag har lekt att jag ridit på Grim och Fjalar, lekt att jag varit en Tengilsoldat som stoppat mina småsyskon och krävt lösen: All makt åt Tengil, vår befriare. Jag har svept filtar om mig och lekt att de är osynlighetsmantlar, som i Mio min Mio, och knutit rep runt midjan och låtsats att repet varit Ronjas skinnrem.

Jag har använt Astrid Lindgrens världar som fond till mina lekar since 80-talet och jag gör det fortfarande så fort jag ska leka. (Sadly vill mina barn nästan aldrig pressa hallon genom näsdukar, eller måla ögon på vedträn, men jag kämpar på.) (Häromdagen klädde jag ut Svante till Nils Karlsson Pyssling och gjorde en chokladboll stor som Nisses köttbulle.)  Och när jag läste Bröderna Lejonhjärta för mina söner i somras och de plötsligt också började leka Tengilsoldater och också stoppade mig och krävde lösen: All makt åt Tengil, vår befriare? Jag ville höja en näve i luften och skrika ÄNTLIGEN, äntligen har vi samma referensramar!!!

Jag har naturligtvis lekt lekar direktinspirerade från andra litterära världar också (ja, jag tittar på er Lilla huset på prärien, Anne på Grönkulla och Kulla Gulla), men de är ju bara non stopen på toppen av lektårtan. Astrid Lindgren är bottnarna och vaniljkrämen och hallonsylten och grädden.

Jag har inte tänkt på det förrän idag, men så är det.

Inuti huvudet är jag kul

Det är så härligt nu, för kokboken ("Mega vego") är lämnad till tryck (släpps i december), och jag har äntligen, äntligen sinnesnärvaro nog att skriva på ungdomsboken som jag lovat ska bli klar till jul, typ. Tänker på den hela tiden. Kastar allt annat åt sidan. HAR SÅ JÄDRA ROLIGT.

Jag har börjat vika en halvtimme varje fredag åt att planera kommande arbetsvecka, och skriva upp i en kalender exakt vad jag ska jobba med de olika dagarna. Så den här veckan står det till exempel så här:

Måndag –> 9.00 Mejla X och X och X och boka intervjuer till podd. Spela in en prata till podd. 9.00 –> 16.00 Skriv bok.

Tisdag –> 9.00 Fixa citat till Vi Läser, svara på mejl. 9.00 –> 16.00 Skriv bok.

Onsdag –> 10.00 Leta litteratur och planera projekt bilderbokskurs. 10.00 –> 11.30 Handledning projekt bilderbokskurs. 11.30 –> 15.00 Fixa grafik och nyhetsbrev till podd. 23.00 –> 00.30 Lägg ut podd och fixa sajt.

Torsdag –> 9.00 Poddjox och mejl. 9.00 –> 16.00 Skriv bok.

Fredag 8.30 –> 14.00 Skriv bok. 14.00 –> 15.00 Kolla igenom det sista på bokföringen. 15.00 –> 16.00 Övrig admin, och planera nästa vecka.

Detta är en revolution för mig. Innan har jag jobbat efter metoden "jobba undan allt annat först innan du öppnar word" och det är en metod som jag inte vill rekommendera någon att använda sig av, för den suger. Nu är det mycket lättare att tänka när någon mejlar om något att "jahopp, det där tar jag imorgon på mejltiden, för nu skriver jag bok, KÄFTEN!"

ÅH, LILLA BOK!

"Inuti huvudet är jag kul" ska den heta.

Igår lät jag en kille i boken flytta in i min verkliga systers hus i Ingelstad och fnissade i en kvart åt att han beskrev det som leverpastejfärgat (funny because it's true).

Roar i alla fall mig själv. Och min syster. Two down.

Oktober är den rikaste månaden

Slutet av oktober innebär royaltyredovisning för författare. För mig är det årets mest spännande kuvert som dimper ner i brevlådan. (Förutom möjligen om jag sökt stipendie och väntar på besked, för det är också en sån där post som jag går och väntar på.) Jag börjar hålla utkik i brevlådan typ den 20 oktober, och jag hinner alltid bli otålig, för kuvertet kommer typ inte förrän sista, och jag borde ha lärt mig det vid det här laget, men det har jag inte, jag kommer bara ihåg: Oktober.

I royaltyredovisningen får man äntligen se siffror. Hur många ex av ens bok har sålts under förra året? Och till vilket pris (rea eller inte rea)? Och så får man veta summan som kommer betalas ut till en, årets sammanlagda royalty. Varje år öppnar jag det där kuvertet med lika delar skräck som förväntan. Ett litet hum har jag ju - jag vet om någon av mina böcker har sålt skitmycket och behövt tryckas om, till exempel, och då kan man ju vänta sig fetare royaltyutbetalningar. Men utöver det är det faktiskt oerhört svårt att veta vad den där summan ska hamna på. 10 000? 50 000? 200 000? Det låter idiotiskt, men jag vet inte det innan jag öppnar kuvertet.

Jag får en sådan här rapport om året. Och ja - jag kan mejla min förläggare under resten av året och fråga om försäljningssiffror på en enskild bok om jag vill, det är inte hemligt, men om jag inte aktivt gör det så... vet jag ingenting förrän i oktober. Och jag mejlar inte om det mer än ytterst sällan, för jag känner mig jobbig när jag gör det.

Jag intervjuade en brittisk författare för någon vecka sen, till podden, MG Leonard heter hon. Hon har skrivit en trilogi för 9-12-åringar, som blivit en stor succé och översatts till 40 språk och sålt skitmycket i England. ("Kryp" heter första delen, och läs den för all del, den är bra!) Hon var otroligt irriterad på allt med pengar i bokvärlden. Att royaltyn släpar efter så sjukt långt i tid, att man inte vet, att det tar så lång tid innan man får betalt, till exempel. Hon berättade att att hon lånat pengar av typ varenda släkting för att ha råd att betala hyran och mat under tiden hon skrev del två och del tre i den där serien, och att hon fortfarande inte visste om hon skulle vara svinrik i nästa månad (när hon äntligen fick sin royalty för försäljningen av bok ett) eller vad den där summan pengar skulle hamna på. Och meanwhile gratulerade hela hennes omgivning henne till megasuccé med alla sålda böcker och hon bara: "Well, jag sitter här i mina noppiga mjukisbyxor och äter knäckebröd och betalar hyran med lånade pengar. Men tack! Tror jag?"

Jag har haft tre år nu när det där royaltykuvertet har gjort mig lättad och glad (på grund av kokböcker, mostly), men det är verkligen ingen självklarhet. Jag vågar aldrig utgå från att det ska bli så något mer år. Varje januari sitter jag hos min redovisningskonsult och går igenom pärmarna från året innan och får frågan "hur tror du att det blir det här året då?", och varje år är mitt svar "jag vet verkligen inte".

Helt avslappnat är det inte, direkt.

Låter jag gnällig kring det här? Är livrädd för att låta gnällig kring det här. Är världens mest privilegierade person, jobbar med det jag älskar, mina böcker säljer ändå ganska bra, bla bla. Gnällig och skrytig, det är fan en tunn linje att balansera på.

Tacksam över att det funkar just nu och frustrerad.

Ja, ja.