Kära jobbdagbok (42)

Jag läser korr på "Viggo och mammalivet" som släpps i juni. Den handlar bland annat om hur Viggo och lillebror Nils försöker vänja sig vid att bo varannan vecka hos mamma och varannan vecka hos pappa. Jag skrev den innan jag visste att den i extremt hög grad skulle komma att handla om mitt eget liv, och nu gråter jag ganska mycket varje gång jag läser den. Särskilt scenen där Viggo ligger och ska sova på kvällen och frågar sin mamma varför hon inte kan bo ihop med pappa är jobbig att ta sig igenom.

Men det går.

Nyss kom jag till korrfelet wriktigt och läste det som östgötska i huvudet, och då blev allt lättare.

För några veckor sedan träffade jag 120 ettagluttare som hade läst den första boken om Viggo, och tänkt och tänkt för att komma på bra frågor nu när de skulle träffa författaren. Deras första och viktigaste fråga var: "Gillar du tacos?".

Och det gör jag ju.

Kära jobbdagbok (41)

När jag pratar om min kontorslokal med utomstående människor kallar jag den för hippielokalen. Vi är en förening med typ hundra medlemmar som tagit över en 180 kvadratmeter stor lokal i det gamla stadshotellet i Gnesta, och nu driver vi någon slags modern bygdegård här ihop. Vår lokal, heter stället. Vi har kafé, kontor, konserter, föreläsningar, spelkvällar, fröbytardagar, what have you, och det är nästan alltid öppet för alla. Tanken är att medlemmarna i föreningen ska skapa allt som händer här. Känner någon behov av en cykelverkstad/brädspelskväll/klädlagardag/loppis så är det bara för den personen att boka lokalen och bjuda in. Alla bidrar med det de kan och orkar. Tillsammans är kul, kom hit och känn gemenskapen, vem du än är, försöka duger, etc.

Det var ett år sedan vi tog över nycklarna till lokalen.

Vi testar oss fram.

Väldigt mycket med det här är en prövning för mig.

Häromdagen skrev jag till Emma att jag kände mig som ett stelt kapitalistsvin som satt vid mitt städade skrivbord och skickade fakturor och satte in papper i en strukturerad pärm och ville göra saker ordentligt och effektivt, i rätt ordning, rätt ofta helst själv, på mitt sätt. Hon svarade med en gråtskrattemoji och kämpa, Lisa.

Jag får kämpa. Än så länge är det absolut värt det.

Jag har tagit på mig att vara kommunikatör och skicka ut nyhetsbrev om vad som händer i lokalen, och formge medlemskort och flyers och grafiskt material. Det är först kul, och sen sliter jag mitt hår när det tar tusen år att förankra allt hos alla det ska förankras hos innan jag kan skicka ut, och sen skickar jag ut, och sen är det kul igen, för alla blir så glada att någon orkat anstränga sig.

Ibland hör jag mig själv berätta om tisdagen då vi hade en italiensk singer/songwriter här för lunchkonsert, och han satt på scenen och sjöng "Imagine" i kaftan och raggsockor. Samtidigt i en annan del av lokalen: "Bli expresshealad på 20 minuter".

Har ändå en mycket stor del hippie i mig vid sidan av det där stela, strukturerade kapitalistsvinet.

Tyckte det var underbart.

Kära jobbdagbok (40)

När jag kommer till kontoret på morgonen luktar det nygräddade brownies. "Ingen resväska idag? Vad kul!" Det har öppnat kafé i lokalen där jag hyr skrivbordsplats, och Daniel som står i köket är nog den som har bäst koll på mitt flängande hit och dit just nu. När resväskan är med säger han "dags igen?" och jag säger "ja" och han säger "är du borta länge?" och jag säger "tre dagar, åker i eftermiddag" och sen har vi kanske småpratat klart, sen sätter jag mig vid min plats och håller tyst, och ibland får jag provsmaka på dagens mat för att kolla så den blir god.

Det är bra.

Att ha en plats här, att någon märker om jag är borta, att liksom sitta bakom min lilla vägg vid mitt skrivbord och vara en del av något, lite i smyg. Jag längtar aldrig efter att jobba hemma längre, jag längtar efter att jobba här. Att få komma hit, sätta på mig mina brusreducerande lurar, och försöka tänka ut vilka kryddor det blir i dagens lunch, som ett slags dofttest.

"Blir det dragon idag?"

"RÄTT!"

Förra veckan kändes det som Peach Pit på lunchen. Jag satt i en soffa och såg den fyllas på efter hand med person efter person jag känner i Gnesta, sen åt alla, sen gick en efter en, sen jobbade jag vidare.

"Jobbade."

Jag stirrar mycket på skärm nu för tiden.

Det får vara så.

I övriga livet pågår en separation, vi bor växelvis i huset hos barnen, hjulen på resväskan är snart utslitna. Jag har svårt att hålla fokus. Det går inte särskilt bra att vara kreativ. Men jag hyr en kontorsplats, och när jag kommer hit luktar det nygräddade brownies, och ibland när jag suttit här och stirrat på min skärm i tre timmar orkar jag plötsligt koncentrera mig en hel eftermiddag.

Jag försöker tänka att det får duga.