Kära jobbdagbok (31)

Jag lever ihop med en man som har system för allt. Ett är att han infört mejltid för att optimera sin arbetstid. Jag har bara lyssnat med ett halvt öra när han pratat om detta, för mejlsystem provocerar mig tydligen helt orimligt mycket, men jag tror att det är att han kollar mejlen en gång om dagen, och svarar på de mest akuta om han hinner under avsatt tid. EN GÅNG OM DAGEN! Min motsvarande siffra är väl en miljon. 

Detta är hur mitt mejl"system" är: Ha mejlprogrammet ständigt öppet, avbryta allt jag gör och läsa varje nytt meddelande direkt när jag ser det, så ofta jag kan svara med vändande post, chop chop. Bortgjort. Ibland säger folk "gud, vad snabb du är!" när de får mejl av mig och då nästan spricker jag av stolthet, emedan" snabb på mejl" tydligen är så nära en kärleksförklaring jag tycker man kan komma i arbetslivet. Jag älskar "snabb på mejl". Skämtar inte. 

(Att jämföra med exempelvis "vi kan väl höras på telefon", hohoho, NEJ.)

Vet verkligen inte vad jag vill med denna ultranya spaning ("har ni hööört, det finns folk som föredrar meeeejl!"), men jag hörde just mig själv extremt kärleksfullt beskriva en människa jag har mycket kontakt med i jobbet med orden "hon är så snabb på mejl!". Som om det var hennes främsta egenskap som anställd människa.

Made me fniss.

Tjuvtitt: Viggo och rädslolistan

Världen, nu finns den här! "Viggo och rädslolistan" har tjugotvå (korta) kapitel och är fylld av killar som kramas och gråter och fnissar. Den handlar om Viggo, 7 år, rädd för nästan allt. Och lillebror Nils, som gillar syltmackor och rumpkullerbyttor, pappa som ibland glömmer vad som stod i veckobrevet, och mamma som bor i Danmark!

Bilderna har Johanna Magoria gjort, och jag tycker boken passar bäst att läsa högt för nån som är kanske 6 eller 7 eller 8 år. Jag hoppas och tror att den är rolig och allvarlig på samma gång, liksom? Så man får skratta mycket när man läser, men också tänka på hur det känns att vara rädd, och varför det är så svårt att erkänna för sin nya coola kompis att man kanske faktiskt inte vågar gå bus eller godis på Halloween. Får man gråta fast man är rätt stor? Sånt tänker Viggo på, till exempel.

Det här är första delen i en serie, så gillar man Viggo och Nils kommer man att kunna läsa mer så småningom.

Här kan man läsa mer om boken hos förlaget!

Kära jobbdagbok (30)

Idag har först min pappa och sen min mamma messat mig sina läsarreaktioner efter att ha läst "Viggo och rädslolistan" som släpps på fredag. Messen kom med några timmars mellanrum. Det är nåt så sjukt gulligt i det. Att jag skickar en bok, de får den på posten, kanske dealar om vem som ska läsa först, och sen liksom läser direkt efter varann och rapporterar var de blev rördast, som om jag inte redan på förhand hade listat ut att mamma skulle gråta lite på sidan ditt och pappa skulle fnissa på sidan datt. Får kärleksfnatt i hjärtat när jag tänker på det. Där sitter de och är pensionärer och läser en kapitelbok om en sjuåring! Struntar fullständigt i att de är partiska och gissningsvis skulle skicka messen oavsett om boken var fruktansvärd, blir ändå skitglad.

De får 10/10 som föräldrar och hejarklack.

I övrigt har jag ägnat arbetstid idag åt: Att visa lokalen och skriva kontorskontrakt med ny kontorskompis (välkommen, Emma!), fotografera min egen bok i hundra vinklar, mejla hejvilt om ditt och datt, fixa lite ekonomistuff, gå till bibblan och låna inspiration samt läsa på om landstingsvalet. Det sistnämnda var kanske inte jobb, men det var nödvändigt, och jag tänker på valet ungefär 95% av tiden nu ändå, så se fall jag bryr mig.