Kort avbrott från semesterbubblan...

... för detta utrop: Herregud, så himla roligt att årets ALMA-pris gick till Barbro Lindgren! Det var hon då sannerligen värd. För Loranga, för Benny, för Sagan om den lilla farbrorn, för Vilda bebin, för Max, för Jättehemligt, för allt, allt! Blev himla glad nu.

Tips!

För alla som är intresserade av barn & ungdomslitteratur, och närmare bestämt svensk och tysk sådan, så har jag ett (gratis) evenemangstips här: Den 24 april klockan 17.00 och några timmar framåt på kvällen ordnar Goethe-institutet i Stockholm en minibokmässa med fokus på förhållandet mellan tysk och svensk barn & ungdomslitteratur. Jag ska vara med och moderera två av seminarierna, ett mellan två översättare, och ett mellan två litteraturkritiker. Och också: Pija Lindenbaum ska vara med på ett hörn!

I mina prat ska vi till exempel diskutera hur det funkar att översätta svenska till tyska (och tvärtom). Finns det kulturella skillnader som gör att man måste anpassa böckerna? (Tycker tyska läsare att det är konstigt att det fikas så himla mycket i svenska böcker, till exempel?) Och så ska vi prata om synen på litteratur i de olika länderna, vilken status ungdomslitteraturen har, vilka trender det finns, och vilka slags böcker som brukar få bra recensioner. Jag tror att det kommer att bli intressant.

Här kan du läsa mer, och anmäla dig.

Lund, I love you

Åh, Lund, vad härlig du är, din lilla rackare! Jag är oerhört svag för 1. Skåne, 2. Kullersten, 3. Fina hus (i rödtegel). Så man kan säga att Lund had me at hello för hundra år sen när jag var där för första gången, och det är samma lika fortfarande. Plus att klasserna på skolorna jag besökt (Svaleboskolan och Fäladsgården) har varit +++++ i författarbesöksstatistiken. Och att jag pallrade mig med tåg vidare till Malmö och hälsade på en av mina favoritpersoner här i livet som jag inte sett på fyra år (!!!). Han är kock. Det är väldigt gott att hälsa på en kock vid middagstid. TIPZ! Nu är jag på tåget hem, och det visade sig dessvärre att jag inte kunde skriva bok den här sträckan heller, så jag lyssnar på era låttips och pinnar grejer på pinterest istället. Allt är helt okej just nu.

En låtlista. Någon?

Okej, så jag sitter på ett tåg på väg mot Lund och försöker skriva bok, och det vet vi ju alla hur det brukar gå –> pissdåligt. Är helt värdelös på att skriva bok någon annanstans än på min inövade skrivplats. Eller åtminstone i ensamhet.

Så... jag gör en låtlista istället. Vill ni hjälpa till?

Jag tänker mig att det ska bli en lista med 20-30 låtar som jag kan lyssna sönder under skrivandet (eller ja, när jag kört fast i skrivandet och lyssnar på musik istället). Jag har höga krav. Det måste vara låtar som jag 1. Gillar, och 2. Tycker passar ihop med boken.

Så om jag säger att jag gillar att lyssna på: Säkert! Veronica Maggio, Belle and Sebastian, Håkan Hellström, Lily Allen, Ed Harcourt och såna.

Och att boken ska bli typ så här: Liten ort, kompisgäng, 20-årsliv, sommar, död, gråt, tandagnisslan, kärlek och hemligheter.

Vad vill ni tipsa om för låtar då?

Att vända sig till ett bokförlag med sitt manus för första gången

Det händer då och då att jag får frågor på mejlen om hur man gör när man har skrivit ett bokmanus och vill skicka det till ett förlag. Har jag några tips? Och det har jag faktiskt! Så nu kommer en snabbgenomgång (nåja) här ifall det finns fler intresserade.

1. Skriv färdigt ditt manus. Inget förlag (som jag känner till) vill ha halva böcker i sin brevlåda. Du måste ha hela berättelsen klar innan du kan skicka in, och du ska helst ha korrläst den och jobbat igenom den några fler gånger än vad du tycker känns rimligt.

2. Researcha vilka förlag som kan tänkas vara intresserade av just ditt manus. Vad har du skrivit för typ av bok? Vilka förlag i Sverige ger ut den typen av böcker? Gå till biblioteket eller bokhandeln och glo runt, och skriv ner namnet på de förlag som verkar ge ut den typ av bok du skrivit, och koncentrera dig sedan på dem. Det är liksom ingen vits att skicka ett bilderboksmanus till ett förlag som inte ger ut bilderböcker, eller en deckare till ett förlag som bara ger ut poesi.

3. Kolla förlagens hemsidor. Ta din lista med förlag du kan tänkas vända dig till, och googla dig fram till deras hemsidor. Där står det oftast hur de vill ha in manus. De flesta vill fortfarande ha manusen utskrivna och inskickade med vanlig post. Andra vill ha ditt manus på mejl. Kolla upp det, och lyd snällt alla anvisningar du hittar. Och skicka inte in originalbilder om du illustrerat, tänk om de kommer bort? Vad jobbigt det vore.

4. Skriv ett följebrev som du skickar med ditt manus, och lägg inte ner en livstid på att formulera det. En halv A4-räcker, och följebrevet ska kort presentera dig och ditt manus. Det finns spaltmeter med tips och tricks på internet om följebrev, och historier om folks extraordinära exempel. Och säkert funkar det att extraordinära sig ibland. Men jag tycker generellt att man kan strunta rätt mycket i det där, för det är ändå inte följebrevet det står och faller på, det är ditt manus som är det viktiga. Men några korta grejer jag tänkt på: Var inte för personlig! Du behöver inte berätta att du har tre katter och en son som gillar majskrokar eller att dina barnbarn älskar din berättelse. Och du behöver inte skicka med en bild på dig själv heller.

5. Posta eller mejla iväg ditt manus. Du kan skicka till flera förlag samtidigt om du vill. Det kanske är rimligt att välja ut några stycken i en första vända? Förslagsvis de förlag du allra helst vill ska ge ut din bok. Drick sedan lite bubbel och klappa dig själv på ryggen. Herregud, vad bra du är! Oavsett resultat så är det faktiskt skitcoolt av dig att ha skrivit färdigt ett helt bokmanus.

6. Ha tålamod. Det tar ofta lång tid innan man får respons (Flera månader! Ett halvår!) och jag tror man ska vara försiktig med att ringa och tjata eller mejla och fråga efter omdöme i onödan. Det händer så klart att manus kommer bort eller glöms, men i de allra flesta fall handlar det bara om att vänta och hoppas och vänta och hoppas och vänta och hoppas. Gör det.

7. Tackla beskeden like a boss. Det är svårt att bli antagen av ett bokförlag. Varje år kommer det in massor av (ibland flera tusen) manus till förlagen, och endast ett fåtal av dem blir antagna. I de allra flesta fall blir man refuserad, och får ett "Tack för visat intresse. Vi kan tyvärr inte ge ut ditt manus" som svar efter de där månadernas väntan. Det är naturligtvis pisstråkigt. (Och då surar du en stund, och sedan skickar du manuset till ett annat förlag.) Men ibland händer det att förlagen tvekat lite. Då kanske du får ett svar i stil med: "Tack för ditt manus! Vi har läst det med stort intresse, men kan tyvärr inte ge ut det som det ser ut idag. Vi tror att du skulle vinna på att skriva om berättelsen och fokusera mer på XX istället för YY." Det här är superbra nyheter! Det betyder att förlaget verkligen sett potential i ditt manus, och tagit sig tid att läsa det noga och till och med komma med ändringsförslag. Nu jublar du en stund, och sedan sätter du dig ner och skriver om ditt manus. Ordentligt! (Efter förlagets tips. Om du känner att det kan ligga ett korn av sanning bakom tipsen, alltså. Och det kan det oftast.) Och när du gjort det så skickar du in det till samma förlag igen, och håller tummarna för att de ska gilla det bättre den här gången. Ja, och så händer det ju också att ett manus blir antaget. Då får du ett mejl eller telefonsamtal från en förläggare som säger: "Vi har läst ditt manus, och gillar det verkligen. Är det fortfarande ledigt, eller har något annat förlag nappat?" Då jublar du verkligen. KONFETTI OCH FANFARER! Snart har du gett ut en bok. High five!

Textuttryck vi minns

Gustav gjorde följande spaning häromdagen: Folk rycker helt orimligt ofta på axlarna i skönlitterära böcker. I verkligheten? Not so much. Eller jag vet inte, rycker ni på axlarna i ert verkliga liv? Är det inte mer något man skriver/säger att någon gör än något man faktiskt gör?

Jag tror att jag rycker på axlarna ibland, men inte lika ofta som mina romankaraktärer gör.

Jag tror heller inte att jag "tar ett djupt andetag" eller "rynkar ihop ögonbrynen" lika ofta som mina romankaraktärer gör.

Jag "läppjar" ej heller på dryck, eller "mumsar" i mig mat, men det gör inte mina romankaraktärer heller, herregud, NÅN MÅTTA! Det är ju ändå jag som bestämmer över dem.

Kan ni inte säga vilka textuttryck ni stör er på? Det tycker jag vore roligt.

Helt pirrigt! Känns det.

Jag har börjat skriva på en ny bok den här veckan. En sån där lång, svår, hittepåbok. Det är lite som att vara nyförälskad, jag kan inte tänka på något annat. (Förutom obviously bagels.) Det är en berättelse som jag gått omkring och vridit och vänt på i huvudet i skitmånga år, men av någon anledning har den liksom inte blivit mer än bara snack förut. Jag vet inte vad det är med den. Den är ovanligt svår.

Men hur som helst.

Det uppenbarade sig plötsligt en vecka i min kalender där jag hade noll (0!) möten inbokade, noll (0!) skolbesök att göra, noll (0!) kokböcker att skriva klart, noll (0!) sjuka barn och inga direkt akuta andra jobbgrejer att ta tag i heller. Så då fick det vara dags, vare sig det kändes svårt eller ej.

Hittills har jag bytt berättarperspektiv två gånger, tempus en gång och struktur tre gånger. Men nu! Nu kanske jag faktiskt är igång på riktigt. Jag är helt svettig och fysiskt utmattad (alltså, på riktigt, jag fattar inte varför själv, men jag blir helt slut som artist av att pressa fram skönlitterär text) när arbetsdagen är slut, men HERRE MIN GET vad roligt det är!

Jag hoppas denna känsla håller i sig för evigt.

(HA! Kul skämt. "Den här känslan" kommer att dö på sidan 35, det vet vi ju alla emedan det är så det funkar, men schhhh! vi pratar inte om det nu, okej? Okej.)

Är du ung? Gillar du böcker?

Då så! I år ska vår podcast Allt vi säger är sant bygga upp en ungdomsredaktion, som består av ett gäng människor mellan 14-19 år, som gillar att läsa. Den som är med i ungdomsredaktionen kommer bland annat att få vara gäst i podcasten, och blogga om böcker på vår sajt.

Sugen?

Läs mer här!

Kokboken är dö... inlämnad! Länge leve kokboken!

Det tog en extra vecka, men nu är worddokumentet som jag och Sara så kärleksfullt de senaste dagarna refererat till som "monstret" ivägskickat till förlaget. Så sabla SKÖNT att jag gick raka vägen och firade med att köpa mig en Dr Westerlunds-pellis. (Kallar vi pelargoner för pellisar i vår lilla växtklubb? Jag tror kanske vi gör det.)

Nu ska manuset redigeras, säkert skrivas om några vändor, formges, korrekturläsas, och yada, yada, yada innan den skickas till tryck och slutligen finns att köpa i augusti, så det är ju låååång väg kvar att vandra. Men ändå. Det är värt ett litet fir när man blir klar med första vändan, det tycker jag verkligen.

Nytt avsnitt av podcasten

Om John Green! Bara! Mmm... lyxen. Den här gången har vi hjälp av fyra fantastiska John Green-fans som diskuterar sin favoritförfattare. Vad är bra med honom? Skulle man kunna leva med sig själv om man hade ett citat från hans böcker målat på väggen? Och hur många gånger är det rimligt att se trailern till filmatiseringen av The fault in our stars, egentligen?

In och lyssna!

Klicketiklick.

Alles was ich sage, ist wahr

Idag fick jag den här rackaren i min hand, och det betyder att "Allt jag säger är sant" numera finns även i Tyskland, på tyska. Så himla festligt! Svenska, danska, norska och tyska, hon börjar bli världsvan, Alicia. Det är väldigt, väldigt roligt. Jag hoppas (eh, ja, naturligtvis) hon tar Tyskland med storm.