Kära jobbdagbok (45)

När jag öppnar det gemensamma googledokumentet vi använder och läser Saras och Johannas nya kapitel på vårt gemensamma manus skrattar jag ibland till så det liksom rinner små ocharmiga droppar av kaffe längs med hakan på mig. Nyss var det en scen där en av huvudpersonerna ligger och spiontrycker i en buske helt ovärdigt som fick mig att bryta ihop. Jag antar att you had to be there för att fatta, men ni får tro mig, bara. Jag har gett mig i kast med två väldigt roliga och smarta författare. Och nu är det nästan som att jag skiter lite i var det slutar, om det blir en bok eller inte, och om den blir bra. Det är i alla fall som friskvård att jobba med denna text.

På fredag ska vi ses i mitt hus och ta oss vidare. Vi har skrivit fram till kapitel 36. I exceldokumentet där vi har vår kapitelplan finns det planerat 22 kapitel till innan vi är klara.

Så här var det på ett ungefär: Vi flamsade fram en gemensam bokidé på en förlagsfest för tre, fyra år sen. Jag minns det som att vi använde ledord som tjejhjältar, killjävlar, högstadietrakasserier, detektivarbete och triumferande hämnd. Jag tror att vi kanske hade nån ponny med i bilden i begynnelsen också, men den är borta nu.

Vi skriver i alla fall varsin karaktär, och vart tredje kapitel. Min karaktär är "skitsmart, tyst, med tydliga stalkertendenser". De andra är lite olika grejer, till exempel nyinflyttade, och har lite olika egenskaper, till exemel dålig impulskontroll.

Eleni, Tilde och Jasmine.

De är tretton, går i sjuan, och man jiddrar inte med dem ostraffat.

Kära jobbdagbok (44)

Jag läser in "Djupa Ro" som ljudbok. Instängd i ett litet, litet ljudbås på Riddarholmen sitter jag med hörlurar på och mikrofon framför munnen och läser texten lagom långsamt från en skärm. Varje gång jag stakar mig eller läser fel ska jag trycka på knappen jag håller i handen. Det är en sån där knapp som man har när man klickertränar hundar. Klicken får ljudnivåerna på inspelningen att skjuta i höjden, så ljudteknikern kan se sen att "här är det nåt", och klippa just där. Jag har som ett tics att hosta till efter varje gång jag klickat, har jag märkt. Som om jag vill hosta igång mig igen.

"Jag ifrågasätter sällan dem. Platserna mellan oss som ingen någonsin pratar om, de invanda rörelsemönstren och rollerna som ingen ens reflekterar över. Vi har inte setts sen i julas, och ändå tar det inte mer än en sekund för oss att hitta tillbakat..." 

*paus* KLICK *host* *svälj* *suck* 

"Vi har inte setts sen i julas, och ändå tar det inte mer än en sekund för oss att hitta tillbaka till rutinen."

Jag tänker på den där ljudteknikern. Undrar om han tänker på mig som "hon som alltid hostar när hon läst fel". Om vi har olika tics, alla vi som läser. Hur våra pauser, hostar, sväljningar, suckar låter. Om han ser på sitt jobb som "klippa bort kroppsljud". Sist fick jag tipset att inte komma hungrig till inspelningen. Det hörs jättetydligt om magen kurrar. Plus att man kan bli andfådd om man är hungrig, och andfådd vill man inte vara när man läser, det låter helt hemskt. Nu har jag rutinen: Äta innan. Inte dricka kolsyrad dryck. Alltid radera det första kapitlet jag läst in för dagen och göra om det, för jag är alltid, alltid andfådd i början, och lugnar ner mig sen.

Studiopassen är tre timmar långa, och idag gör jag mitt fjärde pass. 

Det kommer att räcka, jag har bara 40 sidor kvar att läsa in.

Kära jobbdagbok (43)

"Vad är poängen med älgarna?"

Jag är på Linnéskolan i Älmhult och besöker högstadiet, och när jag får älgfrågan är det från en klass som läst "Inuti huvudet är jag kul". De undrar över alla scener med älgar, så jag berättar för dem om min älgskräck. Eller om det är älgfascination? En gång när jag var sexton cyklade jag i alla fall (nästan) in i en älg på väg hem från min bästa kompis. Det var mörkt, det var natt, och älgen bestämde sig för att korsa landsvägen precis när jag kom cyklande, och framhjulet på min cykel strök mot älgens bakben.

De är så stora, älgar.

Sjukt coola djur.

Jag hittade på en älgsång sen, som jag sjöng varje natt när jag cyklade hem, för att älgarna skulle höra mig och vara lite mer alerta och korsa vägarna i tid, och jag tänker fortfarande på det när jag cyklar. Och kör bil. Och rider.

Mitt älgtrauma och jag. 

I boken är älgtraumat ett annat, men det hade eleverna redan koll på, de hade lusläst boken och jobbat med den på massor av olika sätt och förberett sig i veckor på att jag skulle komma.

"Varför skriver du om psykisk ohälsa?", "Finns Olgas hus på riktigt?", "Gillar du också Elton John?", "Hur uttalas Alia?", "Var du blyg? Är du blyg?" "Spelar du Candycrush?" "Berätta hur du tänkte om Livs mamma!" "Vill du veta vilka låtar vi tycker passar till olika scener i boken om den ska bli film?"

Blev så imponerad av det ambitiösa arbetet med läsning på den här skolan (inte bara av mina böcker, utan hur de jobbade med läsning över lag) att jag fortfarande inte stängt munnen. Älskar, älskar, älskar när det händer. Det är så ofta det är tvärtom.

Heja, Älmhult!