Kära jobbdagbok (8)

Emma mejlar och undrar hur det gick på bokfrukosten, där jag presenterade vår gemensamma bok för publik på förlaget igår, hur jag känner mig. Jag svarar något i stil med "det måste ha gått okej, för jag har ännu inte drabbats av ånger över något jag sa eller gjorde. Ältet kan ju fortfarande dyka upp som gubben i lådan lite när som helst, men det är i alla fall ett bra tecken att det inte trillar in i samma sekund som jag går av scenen."

Emma fattar alltid allt sånt.

Hon svarar att det är ett ständigt battle, för vid sällsynta tillfällen är man en sån där rolig, som småpratar avslappnat om ditt och datt i publika sammanhang, och får folk att skratta. Men de dagar man är det, när man har feeling, så är det ändå efteråt skamsköljningsgaranti pga "tog för mycket plats", och "hade ju tänkt vara sval och lugn". Men när man är "sval och lugn" nästa gång så känner man sig inte alls så cool som man tänkte sist, man känner sig bara tyst och feg, och så sneglar man på någon som står och har feeling i nåt annat hörn av rummet och får folk att skratta och så bara: "Det är sån man skulle va, ju!"

På pricken så.

Ellen Ekman (Lilla Berlin) var på samma bokfrukost också. Jag hann inte prata med henne, men hon hörde av sig efteråt, och det var kul, för plötsligt chattade vi om vilka av de andra författarna på bokfrukosten vi var i vår låtsasvärld, när vi stod där på scenen. I min låtsasvärld var jag Jenny Jägerfeld, för hon är jämt så himla bra på att helt avslappnat få folk att skratta och sen bara BAAM! få folk att gråta, och sen säger hon kloka saker och så slutar allt med att alla ser ut som hjärtögonemojis. Ellen var Henrik Fexeus, för han "pratade utan mick med gott magstöd".

Det tio minutrarna på scen tar mycket energi, för jag måste räkna in några timmars ältande innan, och oftast många timmars ältande efter. Men de ger uppenbarligen också upphov till mitt största livseelixir: samtal eller mejl eller chattar efteråt med smarta, roliga personer.

Det väger verkligen upp, numera.

Kära jobbdagbok (7)

Ibland när det slår mig att jag blivit en person som pratar om mat och recept och vegetariska rätter inför stora folksamlingar på regelbunden basis vill jag skratta högt och länge rakt ut. Det händer att jag säger saker som ”en dag utan baljväxter är en förlorad dag” nästan på allvar. Hur hände det? Hur blev det så? Jag menar inte att fåna mig, men jag kunde verkligen inte se det komma. Älskar jag egentligen ens att laga mat? Verkligen inte alltid.

När jag sitter i lärarrum för att jag ska göra författarbesök i högstadieklasser och föreläsa om läsande, skrivande och ungdomsromanerna jag lagt åratal av mitt liv på är det kikärtscurry jag pratar om med lärarna. Belugabolognese. Quinoanuggets. Lasagnen med aubergine. ”Vi testade ert tips att ha röda linser i pannkakssmeten hemma i förrgår, och alla barnen åt!”

Av alla de 23 böcker jag gjort är det de tre kokböckerna riktade till vuxna som fått absolut störst spridning och genomslag.

Det är underbart.

Det är också lite, lite provocerande. (”De här 20 andra böckerna, är det inte nån som undrar nåt om dem, vill ni till exempel inte veta varför det bara är mammor med i bakgrunden i den här berättelsen, undrar ingen över papp… nä, okej, kikärtor. Har du testat att honungsrosta dem med lite vitlök och flingsalt, och ha som topping på en soppa?”)

Men mest är det underbart.

Ikväll har jag varit på en Akademibokhandel i Stockholm och pratat om linser och tofu och jordnötssmör och sås.

Det var skithärligt.

Jättemånga människor älskar verkligen sås.

Kära jobbdagbok (6)

Min mamma ringde tidigt i våras, och annonserade att hon skulle på roadtrip med sina tre systrar genom Sverige i april. Fick de komma förbi Gnesta och hälsa på? Det fick de så klart, jag älskar min mamma och mina mostrar. Så de kom klockan elva idag och åkte klockan fyra. Jag antar således att den här tisdagen går till handlingarna som en semesterdag, för jobbat har jag inte.

Alltid när mina föräldrar ringer mig mitt på dagen så frågar de: "Vad gör du?" och då svarar jag med en ögonhimling att jag jobbar. Jag blir sjukt provocerad av att få frågan. Vad tror de att jag gör en tisdag klockan 9.30? Frågar de min bror samma sak om de ringer honom på hans nio till femjobb? Ringer de ens till honom mitt på dagen?

Ändå är frågan i allra högsta grad befogad. Jag gör tio tusen olika grejer under min arbetstid, och ibland är min arbetstid mitt i natten, det är inte alls lika säkert att jag "duuuh, jobbar?!?" klockan 9.30 en tisdag som jag försöker få det att låta som när de ställer frågan.

Men det är något med respekten för min arbetstid bland människor runt mig som jag ofta retar upp mig på. Att jag håller på att rucka på tider är en sak – jag älskar att jag kan bestämma över min arbetsdag helt själv. Ibland sover jag middag mitt på dagen. Eller jobbar från badkaret. Eller skiter i allt och ger mig själv ledigt för att jag jobbade till 01.32 dagen innan. Men så fort någon annan antyder att "du kan väl ta ledigt?" slår det blixtrar i huvudet på mig. Föräldralediga som vill äta långluncher, nån ledig som vill ta en kaffe, barn som vill gå hem från fritids, för "du är ju ändå hemma". Jag vill ju det! Men.

I måndags tyckte Gustav att jag skulle köra till tippen mitt på dagen. Enter: Snäsfest. "När jag jobbar?!?" Jag hade lätt kunnat göra det om jag kommit på det själv, men det känns som om jag är på ständig vakt.

Rör inte min arbetstid.

Eller: "Nej, jag har inte tvättat, när fan skulle jag ha gjort det?"

*har tvättat men vägrar erkänna det*

Kära jobbdagbok (5)

Jag kollar på jobbannonser på ett helt annat sätt än jag gjorde för ett år sedan. Då delade jag vidare information om lediga tjänster på förlag och bibliotek och tänkte "hoppas någon bra får det här jobbet!". Nu delar jag vidare samma information och överväger att söka varenda tjänst själv. Det har jag inte gjort på många år.

Jag tror att det är sammanhanget jag är ute efter, kanske. Att vara en del av en redaktion. Ibland när min redaktör mejlar att hon ska "bolla det här med förläggaren" så blir jag så avundsjuk att jag skriksuckar framför skärmen. Tänk, idyllen! Att bara släntra över till skrivbordet tjugo meter bort och bolla något, vad som helst. Rätt ofta dagdrömmer jag om att bli headhuntad som bollplank till ett barnboksförlag. Den tjänsten finns naturligtvis inte, men jag skulle vara så jävla bra på den, så jag dagdrömmer om det ändå.

Det är ändå mina dagdrömmar.

Luften är fri.

Detta är hur mina jobbdagar som bollplank skulle se ut: Jag skulle alltid ha ganska fina, kulturiga kläder och väldigt tjockt hår i snygga frisyrer och kanske en pelargontatuering på armen. På morgonen skulle jag komma till kontoret och säga hej och småprata lite vid kaffemaskinen. Och sen skulle jag sitta vid mitt kreativa skrivbord som var lagom stökigt och hade många pennor och pappersvaror och bara *boll* *boll* *boll* om baksidestexter och omslag och karaktärsutveckling och bildlösningar och utgivningsbeslut och marknadsföring och what not hela dagarna, och om nån sa "Lisa, skulle du kunna XX?" så skulle jag säga: "Ja!" och sen skulle jag göra det där XX skitsnabbt och jättebra så att alla bara: "Men huuuur gjorde vi innan vi anställde dig som bollplank?" Sen skulle jag kanske gå på AW med alla de andra smarta människorna som jobbade på redaktionen, och dricka två glas vin, och då skulle vi komma på några till helt sjukt smarta idéer och bli helt fnissiga för att vi var high on life och litteratur, och sen skulle dagen vara slut.

Hittar ni någon sådan jobbannons kan ni väl för all del säga till?

Så bollar jag vidare med mig själv i mitt egna huvud här hemma tillzzzzzz vidare.

Kära jobbdagbok (4)

Vi ska lägga ner vår podd. Jag sitter och räknar, gör excelark över alla böcker vi pratat om under de två år vi gjort Bladen brinner, listar titel, författarnamn, illustratör, förlag och tänkt läsarålder. Det blir många, många hundra rader på listan. Vi har intervjuat sextiosju personer och fyllt 1247 minuter med genomarbetat innehåll. Jag vågar inte räkna antalet arbetstimmar vi lagt ner på att göra programmet, läsa på, förbereda, spela in, efterarbeta, försöka sprida, för det är för många, jag vill inte veta.

Jag är stolt och bitter och frustrerad.

Folk har haft nytta och glädje av podden. Jag vet det, för varje gång jag kommit till ett bibliotek (vilket som helst!) på sistone så har bibliotekarien sagt hur mycket hon gillar att lyssna. Men.

Jag måste varje dag säga åt mig själv att avundsjuka och bitterhet inte är vare sig charmigt eller särskilt konstruktivt. Sluta, skäller jag på mig själv, det leder ingenstans, det är gnälligt, och du är inte i en position där du får gnälla, det går bra för dig. Sen postar jag en meningslös bild på instagram på kanske en blomma. 716 likes. En bild om något barnlitteraturrelaterat. 42 likes. Slår på TV:n. Radion. Öppnar tidningen. Scrollar tio mil på Kultursidorna innan jag hittar något om barnböcker. Besöker en högstadieklass som hatar läsning. Ser någon tipsa om samma gamla klassiska titlar i Litteraturgäris på Facebook så fort någon frågar om läsning för unga. Har han läst Harry Potter? Biter mig själv i handen för att inte skrika. Hos oss funkar Astrid Lindgren väldigt bra!

Jag har haft så roligt med podden. Blivit genuint lycklig varje gång jag hört någon säga att jag lyssnade på ert senaste avsnitt och nu har jag läst den där boken ni tipsade om, messat Johanna. Vi har fått en till person att läsa Under odjurspälsen/En myras liv/Vakuum! Men jag vill så gärna att alla ska fatta. Och det är så segt att få alla att fatta. Ibland känns det som att försöka springa i sirap att jobba med barnkultur. Alla de här böckerna finns! De är gjorda av personer som aldrig får fronta Kulturbilagan, som aldrig får vara i Kulturbilagan alls, som du inte vet existerar, hallå, hör nån utanför barnkulturbubblan ens att jag skriker? 

Inuti är jag en kränkt vit man när det kommer till barnlitteratur, trots att det inte ens är särskilt befogat att just jag ska vara det. Jag försöker sluta, men det går, som ni märker, oftast inte särskilt bra.

Bladen brinner #30 och #31

Två matiga barnlitteraturprogram här då!

Det första om Norge som barnboksland. Hur är systemet bakom böckerna i Norge, vad får det för effekter på utgivningen, vad finns det för stöd, hur lätt är det att försörja sig som författare, och varför är norska bilderböcker så modiga? Vi träffar förläggaren Sverre Henmo, Birgitte Eek på Norska barnboksinstitutet och bilderboksstjärnan Mari Kanstad Johnsen!



Det andra om Gunnar Ardelius nya bok och plötsliga dramaturginördande, min egen bilderbok och mammor som dagdrömmer. Plus att Johanna har varit i Piteå och åkt bokbuss! Så sjukt mysigt inslag, ÄLSKAR BOKBUSS!

Kära jobbdagbok (3)

Jag sa till en förläggare igår att jag på regelbunden basis hör författare tala tårögt om hur fantastisk hon är på textsamtal, att hon lyfter folks böcker till helt nya höjder för att hon är en så otroligt bra läsare. Hon blev glad. Sa det där behövde jag verkligen höra, med eftertryck. Sen pratade vi om självtvivel. Jag har aldrig tänkt tanken. Att förläggare och redaktörer tvivlar på sin förmåga att mejsla fram texter, de också. Hur kan jag inte ha tänkt på det? Det är klart att de gör!

Den här förläggaren pratade om paniken när hon läste en text för första gången ibland, och bara: Men vad ska jag tillföra, tänk om jag säger fel, tänk om jag gör den sämre, vad kan jag ens om text? Det kändes som en nyckel för mig att fatta att de tankarna rör sig i huvudet även på förlagsfolk. Det säger väl något om beroendeställningen jag är i som författare kanske, att det aldrig slagit mig förr att även förläggare kan ha dagar med dåligt textsjälvförtroende. Eller så säger det något om "självupptaget ältande" igen.

Jag, jag, jaaaaag.

Herregud.

Det var ödets ironi kanske, som gjorde att Johanna sa fel namn på en av författarna vi pratade med på scen igår. Det hade inte ens gått tre timmar sen hon satt och bedyrade för mig att du måste släppa att du sa fel namn på en författare en gång i höstas, ingen minns det, det var verkligen ingen stor grej! När hon gjorde exakt samma sak nu upplevde jag det precis så: Som ett misstag, hon sa förlåt, sen var det över. Det ändrar inte mitt ältande egentligen, men det är skönt att se. Hur andra tvivlar och gör misstag, så vi andra ser. Och världen rämnar inte?

I Lotta Olssons vuxenroman "De dödas verkliga antal" är huvudpersonen förlagsredaktör, och som läsare får man följa hennes tankar om texterna hon jobbar med. Hur hon hatar dem ibland, hur hon får tvinga sig att läsa vidare. Jag älskade den boken.

Kära jobbdagbok (2)

På pendeltåget in mot Stockholm andas jag sådär som jag gör när jag är nervös eller stressad över något, eller har känningar av ångest, ytligt och snabbt tills jag kommer på att jag andas ytligt och snabbt, och drar ett djupt andetag för att få ner luften i lungorna. De djupa andetagen låter som suckar. De kanske är suckar.

Stressen är för att jag ska moderera samtal ikväll, på en lärarkväll som Alfabeta och Lilla Piratförlaget anordnar. Jag och Johanna ska hålla i panelsamtal med sex olika författare, leda quiz, lotsa samtalet i två timmar. Jag vet att det kommer att gå bra och vara roligt. Jag vet att det här inte är någonting jag behöver stressa upp mig för. Men jag vet också att jag kommer att kunna hitta någon detalj i det jag gör under kvällen att haka upp mig på i efterhand, och sen kommer den detaljen att sitta kvar som en tagg i mitt minne i många månader, kanske år. Och nu försöker jag förebygga. Som jag alltid gör inför varje scenframträdande/poddinspelning/social tillställning. Tänka igenom allt jag ska säga, allt som kan uppstå, så jag kan undvika misstagen och göra allt rätt från början. Och eftersom det inte går att få kontroll på ”allt som kan uppstå” och eventuellt inte heller går att ”göra allt rätt från början” så andas jag i suckar.

Jag tänker till exempel ofta på att jag råkade säga fel efternamn på en författare jag intervjuade på scen i oktober. Jag sa förlåt, det är för att jag är nervös, jag vet vad du heter direkt när hon kom upp på scenen, och sen var det misstaget ur världen, säger Johanna. Det kanske det var? Men jag kommer ändå att tänka på det i många år till.

Jag har gett det här ältandet till huvudpersonen i Inuti huvudet är jag kul, som en liten present. När jag bad min vän som är psykolog att läsa manuset för att se så alla psykologiska grejer kändes okej sa hon ”hon är extremt trovärdig i sitt självupptagna ältande, jag träffar tjejer som hon i behandling varje dag.”

Hehe.

Ändå bra att kunna använda skiten till något.

Kära jobbdagbok (1)

Det är tisdag. Jag har bestämt mig för att testa. Testet är att regelbundet skriva ner någonting om dagens jobb här, helst i slutet av varje arbetsdag, hur ointressant jag än tycker att det verkar för allmänheten. Kanske håller det en dag. Kanske fler. Det mest intressanta för mig själv är hur mycket jag tänker censurera bort.

Jag läste just in ett röstprov och skickade över det till mitt bokförlag. De verkar överväga möjligheten att låta mig läsa in ljudboksversionen av "Inuti huvudet är jag kul". Jag visste inte att den skulle bli ljudbok! Jag visste inte att man fick prata småländska på ljudböcker! Jag vet inte om jag skulle palla att höra min egen röst läsa in en ljudbok. But then again, det är ju inte jag som ska lyssna på den.

Det är obekvämt att gången nästan alltid är så här: Det kommer ett jobbförslag i mejlform i inkorgen där det inte framgår om det här är ett jobb jag förväntas göra gratis, eller om det här är ett jobb jag får betalt för. Sen är det upp till mig att skicka det vändande mejlet: Tack för frågan! Jag överväger gärna det här, men jag behöver veta hur det ser ut med arvode och tid först. Hur ser det ut med arvode och tid? Jag vet inte varför jag tycker det är så jävla jobbigt att fråga det, men det tycker jag. Kanske är det för att jag känner mig tråkig och snål som tar upp pengar hela tiden. Kanske är det för att jag blir förbannad över att behöva vara den som tar upp pengar hela tiden.

När jag födde barn ville jag nästan strypa barnmorskorna som lite vagt försökte att inte lova för mycket mitt under värkarna när jag upprepade gånger försökte på svar på hur länge det var kvar innan ungen var ute. "Det kan gå fort nu, men det kan också ta en evighet till, det är omöjligt att säga, men tänk att varje värk är en våg". När det äntligen kom in en läkare som pekade med hela handen och sa "TRE KRYSTVÄRKAR TILL, DET HÄR KOMMER GÖRA ONT SOM FAN, MEN OM FEM MINUTER ÄR BARNET UTE, DET HÄR ÄR EN SUGKLOCKA, NU KÖR VI, STÅ UT" så ville jag kyssa henne.

Det finns en liknelse här som kändes relevant nyss.

Jo, tydligheten!

Djupt in i själen blir jag lycklig när jobbförslag är pekande med hela handen. Kan och vill du göra X? Det kommer ta Y timmar, behöver vara klart inom Z veckor och du får Å betalt. Ja eller nej? Svara nu.

Jag undrar så vad de lyssnar efter när de lyssnar på ljudprovet och bestämmer sig för om min röst funkar eller inte. Jag hade problem med den här meningen, märkte jag: "Hela jävla franskaklassen står i en ring runt om mig och stirrar på mig där jag ligger."

Ring, runt, stirrar, ligger.

Kämpa, Småland!

Det var rimligt betalt, 4-5 grundpass i studion, 3 timmar åt gången, och sen två kortare pass för redigering. Klart innan maj är slut helst.

Tjuvtitt: Samtidigt i min låtsasvärld

"Samtidigt i min låtsasvärld" är en bilderbok som jag och Emma Adbåge har gjort. (Text: Yours truly, Bild: Emma Adbåge). Den är för människor mellan 4 och 104 år och den handlar om en mamma som sitter i sitt kladdiga kök en tisdagkväll och dagdrömmer. Frågar ni mig så är det roligaste med att läsa boken för ett barn 1. Att få prata om vad barnet har/gör i sin låtsasvärld, och 2. Att mamman väcker så starka känslor. Har hittills hört att hon är rolig, tokig, galen, äcklig, dålig på att städa, cool och att hon "verkar ta bättre hand om hundar än om sina barn". Little did she know där hon satt.

Finns att köpa nu på nätet eller i bokhandeln! Och den är utgiven av Rabén & Sjögren.

Kära jobbdagbok

Jag läser en så sjukt spännande bok, "Ravinen: (Så du vill bli regissör?)" av Lisa Ohlin. Det är en beskrivning av ett filmprojekt, från idé till... vet ej, för så långt har jag inte kommit. Men typ varje möte är redovisat i boken, varenda liten förhandling, alla pengar, alla beslut, alla våndor, alla vändor. Det låter inte så rafflande? Nähä, det kanske det inte gör, men det är det. Jag älskar den här typen av skapandeprocessredogörelser. Ju mer detaljerade, desto bättre. SIFFROR!

Häromdagen pratade jag och Johanna om folk som för skrivdagbok. Varken jag eller hon gör det, men det finns ju författare som verkligen gör det, skriver ner varje dag hur mycket de skrivit, hur det känts, vad som gått trögt, tankar inför nästa skrivdag, etc. GUD, vad jag skulle vilja läsa folks skrivdagböcker. Sida upp och sida ner med "Skrev tre sega sidor, hatade allt. Vad fan är problemet med den här karaktären, varför får jag inte hans röst trovärdig?" eller vad man nu kan tänkas skriva i sin skrivdagbok. Kan alla som har skrivdagböcker bara please publicera dem?

Leker med tanken på att börja använda denna blogg som daglig jobbdagbok.

Kära jobbdagbok,

seg dag, längtar efter kollegor, tror inte på min egen bokidé.

Det skulle nog vara intressant för knappt ingen mer än mig, men det kanske inte gör så himla mycket. Sen jag slutade blogga om vardag här vet jag inte vad jag ska göra med det här utrymmet riktigt. Det är en ständig censur av typen "men gud, vem vill veta något om det här", på ett helt annat sätt än jag höll på med innan när jag skrev om vad fan som helst. Otroligt märkligt, ändå? Inbillade mig tydligen att det var av stort allmänt intresse när jag rapporterade om vad jag sett på tv och pratat om med mina barn, men är helt övertygad om att allt kring jobb är ointressant för samtliga.

Jobbprat blir väl ointressant iofs för att folk tenderar att bara prata om det lyckade, ingen vill väl sänka sitt eget cv genom att prata på riktigt om sitt jobb. Utom Lisa Ohlin i "Ravinen", då kanske. Det är därför jag älskar den, bland annat.

Jaja, hejdå.

Greetings from Göteborg och Litteraturveckan

Skriver väl om detta varje år, men tycker det är en sån bra satsning: Vi är 52 författare som är i Göteborg under fem dagar nu, och tillsammans träffar vi 16000 barn i 700 klasser och pratar om böcker, skrivande och läsning. Åker kors och tvärs över hela stan, till innerstadsskolor och förortsskolor och överallt, lika för alla. Det är ett massivt samarbetsprojekt mellan stadens barnbibliotekskonsulent, barn- och skolbibliotekarier och lärare ute i stadsdelarna. Besöken finansieras delvis från Västra Götalandsregionen, tror jag.

Själv besöker jag 18 klasser i år. Idag har jag varit i Bergsjöskolan och träffat sjuor och åttor! Vi har gjort skrivövningar och pratat om att hitta på personer, och mejsla fram berättelser om dessa personer. Det har gått bättre i vissa klasser än andra, och så är det jämt.

En grej som alltid är skitsvår när jag står där framme framför en klass är den här: Att inte lägga all fokus på de som minst av allt vill delta, och istället försöka se dem som faktiskt är med, med klar blick och fullt engagemang. Det är så väldigt, väldigt lätt att glömma bort dem. Att inte ens märka dem? De sitter ofta tysta, längst fram och räcker försiktigt upp handen när andra gapar rakt ut i klassrummet. De är nästan alltid tjejer. Och de märks så himla lite. De drunknar så väldigt lätt i det andra.

Jag har gjort det här så många gånger.

Faller ändå dit på detta helt skrämmande ofta.

Och sen sitter jag på hotellrummet på kvällen och tänker: Men imorgon! Imorgon ska jag se dem först. De längst fram, som nickar tyst. Imorgon ska de få 90% av mitt fokus, och gaphalsarna får dela på resten.

Sen är det ändå nästan omöjligt att hålla det.

Men imorgon!

Då!

Då ska jag till Toleredsskolan.