Den inre resan ni vet

Hello från en som fuskar med kvällsjobbet och bloggar, skvallra inte. Har jiddrat på med detta härliga idag: Försöka lämna in texter till ett frilansjobb (jag skriver om barnlitteratur i varje nummer av Vi Läser, och deadline är nu) samtidigt som barnen är sjuka och jag vabbar, samtidigt som jag tvättar alla mina kläder, samtidigt som jag packar inför att ta ledigt och åka bort på semesteeeer imorgon. Det där sista är ju skithärligt på riktigt, men resten har varit lite av ett pussel. Hence: kvällsjobb. Har en text kvar innan jag får sova!

Igår kom jag på det här för tusende gången: Det roligaste som finns är att höra om folks dagdrömmar. Intervjuade en författare till podden (Emi Gunér), och vi hade bestämt att vi skulle prata om dagdrömmar för att 1. Hennes huvudperson Nina dagdrömmer i böckerna som Emi skriver, och 2. Emi dagdrömmer och 3. Jag dagdrömmer.

Vi enades om att vi tyckte att tunnelbanan var ett väldigt bra ställe för dagdrömmar, men sen skiljde vi oss ändå åt rätt rejält i hur vi brukade gå till väga med själva utformandet av drömmandet. För medan jag sitter där och fantiserar ihop olika levnadsöden och relationsdramer för folket jag ser, så visade det sig att Emi kostymerar om varenda kotte i vagnen i klädsel från andra tidsepoker, och tidsreser bakåt i fantasin. JAHA? Det har jag liksom aldrig gjort?

Tycker alla samtal borde börja med "säg din senaste dagdröm", GUD vad folk skulle få fnissa i livet då.

Här ovanför är förresten utsikten ÅTT ETT AV TRE HÅLL där Emi bor. Klart att hon dagdrömmer.

Omslag och sånt härl

Igår hade jag det första manusmötet med förläggare och redaktör, och det är alltid lite nervöst för SÅ PASS JOBBIGT om man kommer dit och de bara: "Bitte skriv om hela skiten, ingenting här funkar ju?" Nu var jag mest ängslig för att de skulle tycka att boken handlade för mycket om Livs pappa, also known as en vuxen person i en ungdomsbok. Men det gjorde de inte! Gick därifrån med en lista på helt hanterbara punkter att fixa till, förtydliga, skriva om samt ett helt otroligt gott humör. Det är så fruktansvärt skönt att någon annan läst och steppat in för att styra upp nu! Och ärligt så finns det ju ingenting roligare än att få prata med några andra om sin text i tre timmar, och veta att dessa "några andra" också har som enda mål att texten ska bli så bra som möjligt.

Så här ska omslaget se ut när boken släpps framåt sommaren! Det är Sara Acedo som gjort det (också) och jag är skitglad för det, för jag älskar tydligen alla omslag hon sätter sin hand vid.

Nu ska jag skriva om manuset för örtielfte gången och lyda den dära listan.

Ska på sanning bli kul.

Pyjamas och pockets

Det uppstår alltid någon form av urladdning efter att jag skickat in ett manus, trots att jag jämt tror att jag bara ska vakna upp dagen efter och fortsätta jobba med tio tusen andra grejer. Sen jag kom hem från Öland har jag visserligen jobbat, men extreeeemt långsamt, med extreeemt mycket motstånd, och det har bara handlat om att planera saker som ska hända... sen. Har även: Sovit middag, gått omkring i pyjamas, städat mitt kontor, lagat onödigt goda luncher till mig själv och ätit dem i soffan.

Går omkring i en härlig känslomix av konstant självhat för att jag är lat och oduglig, och konstant självälsk för att jag tydligen tillåter mig att vara lat och oduglig.

Oh, well.

"Djupa ro" är släppt som pocket nu i alla fall! Medan jag hasat omkring i pyjamas har den fått nya rekordsnygga kläder (omslag av Sara Acedo) och nu finns den till salu där pocketböcker brukar finnas, till exempel här eller här.

Medan jag leker

Jag startade ett matinstagramkonto –> @meravego.se 

Det gjorde jag enbart grundat på avundsjuka (alla andra får ta så fina matfoton hela tiden!) och lust (jag tycker det verkar kul att laga mat och ta kort på den!). Mina två främsta drivkrafter här i livet, alltså.

Det är ju väldigt kul med instagram på så vis att det funkar lite som en lekplats för hobbyfotografer. Jag hade till exempel inte velat eller kunnat ta på mig att fota mat (eller fota whatever) för en bok eller så, för jag kan verkligen inte tillräckligt om ljussättning eller redigering av bilder eller utrustning eller vad som helst för att det ska bli proffsbra. Men på instragram känner jag inga krav på proffsbra. Så där kan jag leka fritt. Det blir bra ibland och fult ibland, och kanske får någon vegetariska middagstips på köpet under tiden jag leker.

Har alltid tyckt att foto har varit kul på nivån: Läste det som tillval på gymnasiet, hade egen mörkerrumsutrustning som jag slabbade med i bastun hemma när jag var tjugo, har ägt systemkameror och använt dem. Men sen instagram kom har det liksom blivit en daglig grej jag håller på med på ett helt annat sätt än innan. Jag har inte ens tänkt på det själv? Men jag glömde mitt kamerabatteri på Öland nu, och har inte kunnat använda min storkamera på fyra dagar, och varenda en av de fyra dagarna har det varit ett problem.

Fräckt, ändå.