Nästan som jullov

Sådär, ja! Då var årets sista "åka till en skola och prata böcker"-besök gjort. Nu har jag jullov. Eller nej, det har jag egentligen verkligen inte, jag ska jobba heltid en vecka till, men just nu känns "faktiskt sitta på sitt kontor och skriva böcker och sånt där" lite som jullov. 

Under 2012 har jag besökt 72 skolklasser runt om i landet. Det är nästan 2000 elever det. Många, ändå? 

Umeå var en perfekt final på det hela. Så himla fina, intresserade, smarta ungdomar! Gick omkring med ett fånflin i ansiktet i flera timmar efter sista lektionen igår. Det var liksom en tjej som sa "Måste lektionen verkligen vara slut? Kan du inte stanna för evigt?" till mig. FATTA?!? Flyttade typ till Umeå på studs. Älskar dagens ungdom.

Nu ska jag skriva bok i en vecka innan jag tar jullov på riktigt. 

Ska bli mig ett sant nöje, pga bokuslingen är så jefla rolig att skriva.

(Famous last words).

Mvh

peppad person

Rapport från ett hotellrum

Hej från Umeå!

Här är fint. Jag ligger under dubbla täcken på hotellrummet och ska sova åtta timmar i kvarten nu pga trött som en liten räv. Pratet på bibblan var mysigt! Till exempel kom Försök att inte se så snygg ut-Alexandra och Vilken Chula-Hanna dit och lyssnade. Då blev jag glad. Och så fick jag present av en tjej, Zandra, som ritat och målat assnygga rådjur till mig! Då blev jag också väldigt glad. Sen gick jag och tittade på café Schmäck som var stängt och tänkte: där är det, caféet som alla nämner hela tiden. Det såg trevligt ut, men det var rätt kyligt att stå utanför och glo som en fåne, så jag slutade med det rätt snabbt.

Imorgon ska jag till Dragonskolan.

Hej på er!

Om det här med högstadieelever

När jag själv gick i högstadiet (åttan) minns jag att jag tänkte, oh lord, hur jävliga kan vi bli? Uttråkade, trötta, högljudda, missförstådda, störiga, nonchalanta, svårflirtade, självcentrerade, nollställda. Och detta sabla spel mellan alla i klassen. Man hade ju inte tid med något annat?

Alla jag känner var sitt allra värsta jag i åttan. Alla. Till och med jag, som annars satt längst fram i klassrummet med rak rygg och överpresterade mig igenom hela skolgången hade mina moments i åttan. Det ligger väl i sakernas natur, antar jag. Åttan är liksom då man slår i botten. Sedan blir man/allt helt okej igen. (Eller ja, allt är väl relativt. Men många/mycket blir i alla fall lite mer okej än de/det var i åttan.)

HUR SOM HELST.

Jag har tänkt att högstadielärare, det måste absolut vara det värsta, värsta, värsta tänkbara yrket. Alltså verkligen. Värsta tänkbara. Hur är det ens möjligt att det finns folk som frivilligt vågar utsätta sig för att stå inför en hel högstadieklass? Varje dag? År ut och år in? OCH VARFÖR FÅR DE INTE MEDALJ? Så har jag tänkt.

Och när jag fick min första förfrågan om att åka till en högstadieklass och prata böcker? Då blev jag så rädd att jag nästan kissade på mig. För att inte tala om hur rädd jag var när jag väl var på plats, i klassrummet, inför den där allra första åttan. Varför tackade jag ens ja? Hur tog jag mig igenom timmen? OCH VARFÖR FICK JAG INTE MEDALJ?

(Förlåt för det skolbesöket, btw. Det var nog inte så bra.)

Men alltså, nu, jag vet inte.

De börjar verkligen växa på mig, de där åttorna.

De är ju så roliga bakom allt det där läskiga? Och liksom... smarta?

Den här veckan har jag träffat sammanlagt nio åttondeklasser. De har visserligen varit ganska uttråkade, trötta, högljudda, missförstådda, störiga, nonchalanta, svårflirtade, självcentrerade och nollställda de också. Men de har ännu mer varit kluriga och roliga och intensiva och smarta och ärliga. Och nu är jag så trött att jag knappt vet vad jag heter, men förutom det: känner mig helt upplyft.

Så himla många fina personer det finns i fjortonårsåldern, trots allt.

Det var mest det jag ville säga.

I Umeå på måndag

Nästa vecka ska jag till Umeå och prata böcker. Är sjukt peppad på detta pga har aldrig varit i Umeå, men gärna velat åka dit, plus att en av grejerna jag ska göra är på Stadsbiblioteket och öppet för allmänheten så VEM SOM HELST FÅR KOMMA! Det är alltid roligt.

18.30 på måndag på stadsbiblioteket är det. En timmes prat om skrivande och böcker och sånt kul. Det står att målgruppen är "ungdomar" men jag lovar och svär att jag/bibblan inte tänker kasta ut er om ni kommer dit och det visar sig att ni är vuxna. Plus: Man får fika!

Kom, vetja!

Ge bort en bok i jul!

Helt ödmjukt och apropå inget vill jag påminna om att man kan köpa böcker (och tjusiga tygkassar) av mig. Som jag har skrivit! Och signerat! Och sen kan man ge bort dem i julklapp om man vill. Vore inte det trevligt?

Bilderboksretroböckerna skulle till exempel kunna passa någon som är född på 50-, 60- eller 70-talet.
Det är så logiskt alla fattar utom du skulle förslagsvis kunna ges bort till en typ trettonåring.
Allt jag säger är sant kanske skulle passa en femtonåring.
Och Het skulle lätt kunna passa en sjuttonåring.
Och Eddie och julen! Den borde ni ge till ett småglin.

Om man vill köpa kollar man pris och tillvägagångssätt här, och sedan mejlar man mig och beställer.

FRIDENS!

Den eviga kampen om skrivtiden

Idag när jag kom till frilanskontoret spärrade min kontorskompis teatraliskt upp ögonen och bara: "Men hej! Du menar inte att du faktiskt ska sitta vid din dator och skriva bok idag?" Och jag bara: "Jo, jag menar det! PRIS SKE LOV!"

Exakt så lite skrivtid har jag nämligen haft på sistone, att det kan klassas som något helt unikt de dagar då jag faktiskt lyckas öppna word.

Spontan reaktion på det: AMEN HUR ÄR DET ENS MÖJLIGT?!?

Trodde i min enfald att det här med "jobba heltid som författare" ändå skulle lösa den eviga kampen om skrivtid på ett rätt effektivt sätt, men, men, nej, nej. Så var det tydligen inte.

Infoga bitter smiley.

Vad jag gör istället: Åker tåg. Besöker skolor. Svarar på mejl. Fixar med fakturor. Förbereder skrivkurser. Håller skrivkurser. Spelar in podcasts. Klipper podcasts. Pillar med bloggar. Fixar med annat administrativt. Packar ner beställda böcker i paket. Skickar dessa paket. Etc, etc, etc. Och missförstå mig inte, jag gillar verkligen att göra samtliga saker på denna lista, jag tycker det är helt och hållet fantastiskt att jag får chansen att göra dem, men ändå: FRUSTRATIONEN JUST NU!!! Hur jefla svårt ska det vara att få till en balans? Skriva bok och hinna med det andra? KAN NÅGON BARA TALA OM HUR MAN GÖÖÖÖR?

(Alternativt bara ge mig massor av pengar, så jag har råd att vika dagar åt att skriva. Det går också bra.)

Och ja, jag känner mig odräglig nu för att jag tillbringar hela dagarna med att göra saker jag verkligen gillar och ändå uppenbarligen inte är nöjd, men hej!

It's my blog and I gnäll if I want to.

Visst?

Veckans vego: Morotssoppa med kokosmjölk

Veckans vego, jag vet inte, namnet får det ju att låta som om det skulle finnas ett recept i veckan här? HA! Ni är några som uppmärksammat mig på att det inte gör det. På långa vägar. Men alltså, ni måste förstå, det krävs dagsljus för att jag ska lyckas knäppa en bild på mat som ser okej ut. Och dagsljus... well. Vinterhalvåret jobbar ju inte så mycket med sådant. Men i alla fall. Här är en soppa. Den är god. Prova!

Du behöver (till fyra personer):
8 stora morötter
0,7 liter vatten
1 grönsaksbuljongtärning
0,5 tsk sambal oelek (eller lite finhackad röd chili)
1-2 vitlöksklyftor
400 gram kokosmjölk
Shitloads av koriander (Om du gillar det. Och det gör du ju? Annars föreslår jag att du hoppar över just koriandern.)

Så här gör du:
1. Riv morötterna och fräs dem lätt i en kastrull.
2. Häll över vatten och släng i buljongtärningen. Låt koka tills morötterna är mjuka.
3. Mixa! Med stavmixer eller så.
4. Blanda i resten av ingredienserna, förutom koriandern. Eller jo förresten, häll i lite hackad koriander i också.
5. Låt koka i ungefär tio minuter till.
6. Klipp färsk koriander och lägg på soppan.
7. Ät med bröd.