När jag själv gick i högstadiet (åttan) minns jag att jag tänkte, oh lord, hur jävliga kan vi
bli? Uttråkade, trötta, högljudda, missförstådda, störiga, nonchalanta, svårflirtade, självcentrerade, nollställda. Och detta sabla spel mellan alla i klassen. Man hade ju inte tid med
något annat?
Alla jag känner var sitt allra värsta jag i åttan.
Alla. Till och med jag, som annars satt längst fram i klassrummet med rak rygg och överpresterade mig igenom hela skolgången hade mina moments i åttan. Det ligger väl i sakernas natur, antar jag. Åttan är liksom då man slår i botten. Sedan blir man/allt helt okej igen. (Eller ja, allt är väl relativt. Men många/mycket blir i alla fall lite mer okej än de/det var i åttan.)
HUR SOM HELST.
Jag har tänkt att högstadielärare, det måste absolut vara det värsta, värsta, värsta tänkbara yrket. Alltså verkligen. Värsta tänkbara. Hur är det ens möjligt att det finns folk som frivilligt vågar utsätta sig för att stå inför en hel högstadieklass? Varje dag? År ut och år in? OCH VARFÖR FÅR DE INTE MEDALJ? Så har jag tänkt.
Och när jag fick min första förfrågan om att åka till en högstadieklass och prata böcker? Då blev jag så rädd att jag nästan kissade på mig. För att inte tala om hur rädd jag var när jag väl var på plats, i klassrummet, inför den där allra första åttan. Varför tackade jag ens ja? Hur tog jag mig igenom timmen? OCH VARFÖR FICK JAG INTE MEDALJ?
(Förlåt för det skolbesöket, btw. Det var nog inte så bra.)
Men alltså, nu, jag vet inte.
De börjar verkligen växa på mig, de där åttorna.
De är ju så roliga bakom allt det där läskiga? Och liksom... smarta?
Den här veckan har jag träffat sammanlagt nio åttondeklasser. De har visserligen varit ganska uttråkade, trötta, högljudda, missförstådda, störiga, nonchalanta, svårflirtade, självcentrerade och nollställda de också. Men de har ännu mer varit kluriga och roliga och intensiva och smarta och ärliga. Och nu är jag så trött att jag knappt vet vad jag heter, men förutom det: känner mig helt upplyft.
Så himla många fina personer det finns i fjortonårsåldern, trots allt.
Det var mest det jag ville säga.