Veckans vego: Parmesanfyllda portabellosvampar

Okej, ni kommer kanske inte ramla av stolen för att det blir en särskilt vacker måltid. Och ni kommer nog inte heller bli smala pinnar om ni sätter i er den här rätten varenda dag i resten av livet. Men my god, ni kommer bli lite lyckligare som människor, faktiskt. Så sju-hu-hu-hukt gott, det här. Plus att maten känns lyxig nog för att ni ska kunna bjuda på den vid festliga tillfällen och komma undan, samtidigt som den är löjligt enkel att göra. Studier visar även: Det här är vegorätten som charmar den envisaste av köttätare. Såvida hen inte har något emot ost eller vitlök, vill säga. Prova! Ni kommer gilla.

Till 4 personer behöver du:8 portabellosvampar (jag har testat med vanliga champinjoner också, och det blir gott, men inte lika gott)
200 gram smör
3 dl riven parmesan (och nej, köp inte färdigriven, köp på bit och riv själv)
2 vitlöksklyftor
peppar

Så här gör du:
1. Ta loss foten från svampen och skrapa loss de bruna skivorna/lamellerna/vad det nu heter, så att bara själva svamphatten blir kvar.
2. Lägg svamphattarna i en ugnsfast form, med undersidan (där foten nyss satt) uppåt, så att de blir som små skålar.
3. Rör ihop rumsvarmt smör, riven parmesan, riven/pressad vitlök och peppar till en kletig massa.
4. Fyll "svampskålarna" med den kletiga massan.
5. Gratinera i 225 graders ugnsvärme tills fyllningen fått fin färg.
6. Servera med bulgursallad (om du inte vill bli apmätt) eller potatisgratäng (om du vill lyxa till det ordentligt).

Kan med fördel också serveras som förrätt, utan så värst mycket tillbehör alls.

Mera vego!

Jag sitter och skriver texter till kokboken för brinnande livet idag, och slänger med jämna mellanrum ett öga på omslagsskissen som trillade in i min inbok i förrgår. Jag tycker den är så himla fin! Och så tycker jag det är overkligt roligt att få grupparbeta med en proffsfotograf (Ulrika Pousette) och en proffsformgivare (Katy Kimbell), allt de gör bara POFF! skitsnyggt. Boken släpps inte förrän i augusti nästa år, men ändå. Det säger väl POFF! det också, så sitter vi där och har semester och sippar rosévin i motljus igen, så det är lugnt, augusti är rätt nära, boken är snart här.

Säger Lotta det, så är det så.

Idag jultipsar DN:s Lotta Olsson om bra ungdomsböcker i sin blogg och har föredömligt god smak. Bland annat nämner hon några av mina egna favoriter från året som gått (Ja, "Lex bok" och "Jag är ju så jävla easy going", jag tittar på er). Och min och Johannas!

Så här skriver hon:

Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck: ”Vi måste sluta ses på det här sättet” (Gilla) Underbar, romantisk och ganska vardaglig historia om Hanna som går sista året på gymnasiet och träffar Jens, som är tjugofyra och nyseparerad med en tvåårig dotter, Rutan Tutan. Hannas och Jens kärlekshistoria spirar som i en bra romantisk komedi, bara för att gå på pumpen gång på gång på grund av att de lever så olika liv.

Roligt! Tycker jag. Inte helt oväntat.

OCH ETT SKITBRA JULKLAPPTIPS!!!

Till alla från 15 och uppåt.

Blir man rik som författare?

Idag är jag en himla glad/lättad/tacksam person, för igår trillade det ner ett brev i min brevlåda som berättade att jag fått ett stipendie från Författarnas Fotokopieringsfond. Det är ett stipendie som författare och översättare kan söka, och om man får det så trillar det in 60 000 kronor på ens konto lagom till jul. För mig betyder detta stipendie några kilo ängslighetsstenar mindre i magtrakten, och att jag får råd att lägga arbetstid på att faktiskt skriva böcker. HIGH FIVE! Det känns fantastiskt.

I samtliga högstadieklasser jag besöker får jag frågan om man blir rik som författare, eller (om det är en finslipad femtonåring som frågar) hur man försörjer sig när man har det här som jobb.

Då brukar jag svara precis som det är: Man får ingen lön varje månad, som man får när är anställd någonstans. Men man får pengar (eller royalty, som det så tjusigt heter) för varje bok som säljs eller lånas ut på bibblan. Säljer man jättemånga böcker får man jättemånga pengar (och blir rik). Säljer man jättefå böcker får man jättefå pengar (och blir orik). Rent konkret så tjänar jag ungefär 20 kronor varje gång någon köper en av mina inbundna böcker (om jag skrivit den själv), knappt 5 kronor varje gång någon köper en av mina pocketböcker, och 83 öre varje gång någon lånar en av mina böcker på bibblan. Och det säger ju sig självt - tar det ett års arbetstid eller så att skriva bokuslingen så måste den sälja rätt så himla mycket för att årslönen ska bli dräglig.

Det är således få författare i Sverige som klarar av att leva på att bara sitta hemma och skriva böcker, och casha in pengarna från försäljningen sen.

Jag gör det verkligen inte.

För min del går det runt (just nu, tack så mycket, ta i trä, etc, etc) tack vare de skolbesök och föreläsningar jag gör. (Som ju så klart också är ett indirekt sätt att tjäna pengar på sina böcker, det ska ju nämnas. Hade jag inte skrivit böcker hade jag ju heller inte fått några föreläsningsbokningar.) Det är himla fint! Jag gillar att åka till skolor, jag älskar att få träffa dem jag skriver för, och jag har lärt mig att tycka att det är ganska kul att stå där framme och babbla inför en hel klass.

Men det ska ju också sägas att det är lite tricky (på ett bortskämt medelklassvis) att få till en balans. Har jag råd att tacka nej till en föreläsning för att få ordentligt med tid att skriva på någon ny bok, eller har jag det inte? Det är ganska lätt för en halvängslig person som undertecknad att tänka HELL NO! på den frågan, kan jag avslöja.

Så idag: himla glad/lättad/tacksam för det där stipendiet.

Jag tror jag tänker vika skrivtiden åt en sjukt deppig historia om död och landsort och vänskap och vuxenblivande.

Det ska bli roligt.

På lördag i Hornstull

Tips, förresten! Nu på lördag håller det lilla fina bokförlaget Gilla böcker öppet hus i sina lokaler i Hornstull i Stockholm, och ni kan komma dit och köpa böcker till specialpriser, dricka glögg och säga hej till lite olika författare. Till exempel mig.

Mellan 12-16 är det öppet. (Jag är där mellan 12-13.)
Det kommer att finnas supermånga bra böcker för vuxna, ungdomar och bebisar till försäljning.
Och lokalen ligger på Bergsunds strand 25  (där bokhandeln Hallongrottan låg innan).

Hoppas vi ses!

Hur man också kan jobba med läsning i en högstadieklass

Ni vet, det händer ju att jag gnäller när jag kommer hem från skolbesök, att jag uppgivet rapporterar om skolor där eleverna hatar all form av läsning, lärarna gett upp, och ingenting känns hoppfullt eller kul. Där eleverna inte ens skulle kunna ta sig igenom en bok om de mot all förmodan skulle få för sig att någonsin försöka.

När jag kommer hem från Oskarshamn är det precis tvärt om.

Idag blev jag tårögd av ren och skär lycka i personalrummet när lärarna på Valhallaskolan berättade hur de jobbar med böcker och läsning i sina högstadieklasser. Nämligen: konstant. Varje vecka har eleverna läsläxa. Alla läser samma bok, samtidigt. (Nya, bra böcker!) Sedan diskuteras läsläxan i grupper, där läraren är med och leder samtalet. Och när hela boken är utläst och diskuterad och analyserad får eleverna någon form av kreativ avslutande uppgift, som görs i skolan. (Mil från den klassiska "läs boken hemma och lämna in en recension sen" där, let's face it, eleverna plankar allt från internet.) Och sedan börjar allt om, med en ny bok. Totalt hinner alla elever läsa och diskutera ungefär 15 böcker på det här sättet innan de går ut högstadiet. Och resultaten i läsförståelse på nationella proven för de här klasserna? Skitbra.

Alltså!

Jag blir så himla glad.

Över att det kan vara så här också.

Det var bara det.

Hubben för min fandom

Lisa (och då syftar jag alltså icke på mig själv) skrev: "Är det bara jag eller är du ganska ofta i just Oskarshamn? Hur kommer det sig? Är det hubben för Lisa Bjärbos fandom?"

Har gått och fnissat åt denna kommentar nu i två dygn. Jag ser framför mig hur jag står vid en Sverigekarta, blundar och sätter ner fingret, öppnar ögonen och förtjust utropar "Oskarshamn! Oskarshamn ska bli hubben för min fandom!"

Hohoho! Roligt.

Men jag har varit här förhållandevis mycket, det är korrekt. En vecka förra terminen (då jag träffade alla kommunens åttor), och en vecka den här terminen (då jag träffar alla kommunens åttor igen, men det är inte samma elever, för de som gick i åttan förra gången går i nian nu.) Oskarshamn kanske kan bli hubben? Om jag bara fortsätter så här i resten av tiden så kommer jag snart att ha fostrat en hel generation som vet allt om mig och mina böcker, och som fått uppmaningen "spring gärna till bibblan efter den här lektionen och låna alla böcker ni hittar av mig skitmånga gånger på rad så att jag blir lite, lite rikare, för ni vet, jag får 83 öre varje gång ni lånar en av mina böcker, och många bäckar små..."

Moahaha!

*gnuggar händerna*

Skulle i så fall vara en helt förträfflig hubb, jag gillar verkligen Oskarshamn. Idag hade en klass gjort en frågelåda till mig som stod på katedern, och (håll i er) klätt den i tyg, och fyllt den med smarta frågor som till exempel "varför slutar boken så där dåligt?" och "varför använder personerna i boken inte mobiler på samma sätt som vi gör?" och "har du nånsin varit ihop med någon som är som Adam?"

En annan klass tyckte att jag var skitpinsam som hade skrivit en erotisk novell för ungdomar och undrade, citat: "hur tänkte du där?". Sen gjorde de skrivövningar med liv och lust i tre timmar.

Så att... jamen, ni hör ju.

Jag gillar min hubb.

Värt.

Kära dagbok! Idag har jag missat en sjuhelsikes solnedgång om man ska döma av instagramflödet. I blame it all on proffsillustratören Emma Adbåge. Vi sågs utanför ett café när det fortfarande var ljust, och nästa gång jag tittade på klockan hade det gått tre och en halv timme och det var svart som i en säck utanför fönstret. Så kan det gå! Älskar denna lilla tradition vi upprättat jag och Emma, att vi ses i Oskarshamn när jag är här, och fikar i så många timmar att man skulle kunna tro att vi gick på gymnasiet igen och drack påtår på påtår på påtår på fiket efter skolan.

Detta har vi bland annat pratat om idag: My little ponys, foppatofflor, kultur, konst, vapen, tv-spel, nej, böcker, piedestaler, tid, ormbunkar, internet, bilar, augustpriset, mackor, konsumtion, sötningsmedel, händer och nappar, samt höj- och sänkbara skrivbord.

Lätt värt en solnedgång eller två.

Julklappar? Julklappar!

Inför stundande högtid vill jag diskret (eh... oh, well) påminna om att ni hemskt gärna får köpa böcker som jag skrivit och ge bort till någon ni gillar i julklapp. Till exempel den här! Som gjord för att bli julklapp åt någon mellan 0 och 3 år. Studier gjorda på en hel drös barn (som inte bara är mina släktingar) visar att den kan komma att bli hemskt poppis, jag lovar och svär.

Det går fint att köpa böcker direkt via mig om ni vill ha en hälsning i eller så. Klicka här så ser ni hur ni ska göra!

Nytt avsnitt av podcasten!

Nytt podavsnitt! Den här gången om deckare. Vi pratar brott, mord, polisutredningar, infiltratörer och annat spännande, och har läst "Avgrundens änglar" av Magnus Nordin. Gäst i avsnittet är Tage Åström, polis och före detta chef för SSI, numera deckarförfattare och manusskribent till Johan Falk-filmerna. Vet inte han hur man får till en trovärdig deckare, så vet väl ingen.

In och lyssna med er!

Nytt avsnitt av podcasten

Nu, ni! Nu finns det ett nytt avsnitt av podden uppe. Och den här gången har vi (OMG! OMG! OMG!) TRÄFFAT DAVID LEVITHAN! (Och med "vi" menar jag i själva verket "Per", men jag låtsas som om jag var med, för jag önskar att jag hade varit det.)

David Levithan är, för er som eventuellt inte vet, en amerikansk författare som skriver skitbra böcker. Och, har det visat sig, även en av universums trevligaste personer. I podden berättar han bland annat om sina författarjeans, hur mycket han gillar bokhandeln Strand, och vilka svenska artister han brukar lyssna på.

Vi har läst hans "Jag, En".

Alla måste lyssna!

Nu är jag sådär mätt igen

Foto: Ulrika Pousette

Sexton fotade rätter till - check! Snart är vi faktiskt klara. Jag kommer att minnas dessa fotodagar som ett av de roligaste jobb jag någonsin gjort, herregud, få stå i det där fina, fina köket och laga mat och typ duka fint en hel dag. Så himla kul!

Har ni något vegetariskt önskerecept som ni skulle vilja fanns med? (Typ: "Åh! Jag har alltid önskat mig ett bra recept på lite matigare plättar!" eller vad ni nu kan tänkas ha önskat er.) Eller någon vegetarisk rätt som ni själva brukar laga som förtjänar en plats i boken? Tipsa gärna! Typ nu! För snart är det kört, då börjar finliret med texterna och layouten.

Nästa höst är det tänkt att boken ska släppas.

Kontraster en tisdag

Vad jag inte visste för tusen år sen när jag sa "Så klart!" när Sara frågade mig om jag ville vara med och göra en vegokokbok med henne var att det skulle komma dagar då jag skulle jobba hemifrån med att baka maränger inför en av fotodagarna. Hade jag vetat det så hade jag hojtat högre. "SÅ KLART!!!" Baka maränger är så himla fluffigt.

Vad jag heller inte visste i och för sig: Att detta fluffiga skulle ske samtidigt som vi flyttade. Hade en mindre kris nyss bara när det visade sig att Gustav packat ner elvispen i en flyttlåda, pga ej så himla lycklig över tanken på att behöva vispa allt för hand, men det löste sig. Jag hittade elvispen.

Så nu har vi 67 packade flyttkartonger, Hägerstens samlade reserver av grus utspritt över golven för att vi gett upp det här med städning innan flytt, och två plåtar fluffiga maränger här.

Om jag riktar blicken mot marängerna och djupandas så är allt fint.

Rapport från ett hotellrum

I detta nu missar jag den högtidliga prisutdelningen av PLAKETTEN, och inför det faktumet känner jag så här: Bu! Jag hade himla gärna velat vara där och se glad och tacksam ut, för det är så jag känner mig. Men, men! Nu är jag ju i Vara och träffar åttor och pratar om böcker. Man ställer inte in träffar med åttor (som vill prata om böcker) hur som helst, tycker jag.

Och jag har haft en väldigt bra dag!

Uppskattar speciellt att jag fick den befogade frågan: "Jag har lagt märke till att du använder många svordomar i dina böcker, och att en av dem är 'fuck-a-doodle-doodle'. Hur tänkte du ens där?" Det var en bra fråga. Övrigt jag har svarat på: Har jag eltandborste eller vanlig tandborste? Gillar jag pizza? Har jag någon gång laddat ner något illegalt? Har jag varit kär i någon långhårig hårdrockare? Hur ser landskapet ut där jag kommer ifrån? Är jag rik? Är jag galen? Samt: Har jag sett Vikings på TV?

Kommer att minnas det här som ett av mina roligaste skolbesök hittills.

Nytt avsnitt av podcasten

Och den här gången handlar hela härligheten om sex. Hur är sexet i dagens ungdomsböcker? Och i gårdagens? Och huuuur kan det vara så att min polare Per bara hittar en enda sexscen i Jenny Jägerfelds nya bok, när jag hittar flera stycken?

Vi har läst "Jag är ju så jävla easy going" av Jenny Jägerfeld, och gäst i avsnittet är författaren Sara Ohlsson.

In och lyssna med er!

Och en annan grej?

Tack snälla ni! För alla kommentarer och grattis och glada tummar i samband med vad vi i folkmun nu för tiden kallar för PLAKETTYRAN. Ni är så himla gulliga! Jag gillar er.

Att skriva en kokbok

De senaste två dagarna har vi fotat mat till vegokokboken igen, så nu är jag: 1. Mätt och 2. Trött. Men det är mycket kul! Vi håller till i fotografens studio, och hennes stora studiokök. På morgonen kommer jag och Sara dit som två packåsnor med multipla papperskassar mat, och sedan parkerar vi oss i köket och lagar åtta rätter per dag, som fotografen fotar. När vi kliver in i köket i ottan är det helt rent och snyggt. En timme senare ser det lite ut som ett bombnedslag, men hey! Vi städar efter oss sedan.

Det blir snyggast om maten är preciiiiiis nylagad när man knäpper bilden, så under tiden som en av oss står i köket och lagar springer den andra omkring och väljer tallrikar, dukar, pynt och sånt, och bestämmer ihop med fotografen hur maten ska läggas upp och hur bilden ska komponeras. Sedan - ut med maten till kameran, kanske pensla med lite extra olja så den ser så där glansig och god ut, och klicketi klicketi, kolla bilden i datorn om vi blir nöjda, och sedan börja om igen.

Ja, och så äter vi.

Hela tiden.

Jag skulle säga att det där med ätandet är en av de allra bästa grejerna med att skriva kokbok hittills. Det, och att få gå på stan och köpa tallrikar på arbetstid.

Vi har fotat hälften av recepten nu!

Jag tror det kommer bli bra, det här.

Plakett! Till mig! YEAH!

Idag är jag en himla glad och stolt och uppspelt person, för jag har fått veta att jag ror hem årets Nils Holgersson-plakett för 2012 års (och jag citerar) BÄSTA SKÖNLITTERÄRA BARN- OCH UNGDOMSBOK för Allt jag säger är sant.

Här kan man läsa mer.

Plakett! 25000 kronor! Och en motivering som fick mig att lyckolipa lite:

”Allt jag säger är sant av Lisa Bjärbo är en berättelse full av hopp, energi,glädje och sorg. Det känns befriande att läsa den rappt skrivna historien som talar direkt till läsaren och genast griper tag. Vi lär känna Alicia, på väg in i vuxenlivet, hennes familj och vänner samt framförallt en trygg mormor. Personskildringarna lyfter karaktärer och vi kommer snabbt in i gemenskapen. När sorgen plötsligt drabbar Alicia och hennes närmaste, är vi läsare lika oförberedda och det känns som ett blixtnedslag även för läsaren. Men med den drastiska humorn och det inbjudande tilltalet är det med glädje vi kastar oss i händelserna. Det är ett nöje att läsa om Alicia, en modig tjej, som det är lätt att identifiera sig med.”

Alltså, så himla roligt! Så himla glad!

Svensk biblioteksförening, I love you, ska hjula hela vägen hem nu.

Tiden det tar

"Den där podden ni gör? Den tar ganska mycket tid, va?" Jovars. Här är högen med böcker jag läst inför dagens inspelning (två avsnitt) av Allt vi säger är sant, och då fick jag ändå strunta i att stapla några av dem för min handled pallade inte att hålla upp högen annars. Mina handleder är såna himla suckers. Men alltså, flera av de här böckerna hade jag läst innan, och behövde bara skumläsa igenom igen. Och nästan alla skulle jag ha läst alldeles oavsett podcast eller ej. Men jo. Rätt många timmar blir det ju faktiskt. Time well spent, i alla aspekter utom den ekonomiska, tycker jag, emedan:

1. Jag älskar att läsa böckerna.
2. Jag älskar att prata om böckerna.
3. Jag tycker att det borde finnas shitloads av tidningar, tv-program, radioprogram, och mediebevakning som kretsar kring ungdomslitteratur, på grund av bra och viktigt och intressant, och eftersom det inte gör det (nästan alls) får en ju tydligen till att dra sitt strå bäst en kan.

*snörper bittert på munnen och himlar med ögonen*

Idag har vi bland annat spelat in avsnittet med temat "sex", och det var kul.

Upp med en hand alla som till exempel läste Grottbjörnens folk med blossande kinder som typ tolvåringar? Eller "Kram", "Puss" och "Love, love, love" av Hans-Eric Hellberg för den delen? Eller vilken annan bok som helst som innehöll något mer än förstulna pussar på kinden?

UPP MED EN HAND, sa jag! Blir ju skitkonstigt nu om jag är den enda som springer omkring här med två händer sträckta i luften!

Aja, det blir ett roligt avsnitt så småningom i alla fall.

Hej på er!

Nytt avsnitt av podcasten

I fredags sände "Allt vi säger är sant" live från bokmässan, och här är resultatet! Nya avsnittet handlar om skolan i ungdomslitteratur i allmänhet, och skolan och lärararna i boken "Fjärde riket" av Maria Nygren i synnerhet. Eller: Varför är alla påhittade lärare sådana miffon? Gäst är Linda Odén, bokbloggare och högstadielärare!

Här kan ni lyssna.

Post bokmässan

Jag känner lite så här nu: Slå upp ordet "astrött" i en ordbok. Hitta en bild på mig. Men det var en fantastiskt rolig bokmässa i år, det var det! Jag fick hälsa på massor av snälla personer som antingen läser min blogg och ville säga hej, eller ville köpa min bok och säga hej, eller både och. Till och med skriva autografer fick jag!

(Note to self: Öva in en ny. Som är snygg.)

Känner mig helt rörd och glad och tacksam nu.

Och trött, sa jag trött?

Och sugen på att se på Bron och inte tänka på böcker alls på säkert en timme.

Pöss!

Nu så!

Okej, väskan packad, naglarna målade, skorna ingådda (tror jag). Hörru, bokmässan? Beware.

Okej, vegokokboken, let's do this

Och det är alltså inte bilden i bloggen som ska vara med i boken, emedan den är knäppt med mobilkamera av en prao.

Du käre värld, den här veckan alltså. Den är ju lite av ett skämt i all sin härlighet. Kalendern är förvisso bara fylld med roliga stressmoment (bokmässor och sånt), men likväl, ett stressmoment är ändå alltid ett stressmoment, oavsett hur roligt.

Men idag har vi i alla fall börjat fota mat till vegokokboken! Himla spännande, det. Sex rätter hann vi laga, styla och fotografera (samt, till viss del, äta upp) innan dagen visst var slut. Jag tror det kommer att bli bra. Kände mig i och för sig mest som en praoelev som vimsade omkring i fotostudion utan att riktigt veta vad och hur jag borde hjälpa till med saker, men hey! Praoelever har ju också sin charm, visst? VISST?

Imorgon fotar vi igen.

Mitt mål är att känslomässigt avancera från prao till åtminstone betald praktikant under natten.

Det kan gå, jag är inte rädd.

Min bokmässa - hela listan

Det är måndag, det är bokmässevecka, och det finns säkert en hel massa läsare här inne som ska till mässan i Göteborg om några dagar, right? Tänkte väl. Det här är vad jag tänkte pyssla med under mässan. Känner ni minsta lilla behov av att säga hej till mig av någon anledning (Och det gör ni ju? Jag är jättesnäll! Och älskar att säga hej!) så lusläser ni detta aslånga inlägg, och sedan slår ni er fram mellan typ Jonas Gardell och Camilla Läckberg och den där stackaren som går omkring i Mumintrolletdräkt och haffar mig. Okej? Okej! Eller så kommer ni och lyssnar på någon programpunkt jag är med i. Det går också bra.

TORSDAG 26/9
16.00 - 16.45 Jag och Johanna Lindbäck finns på plats i Gilla böckers monter om man händelsevis vill komma förbi och säga hej, ge oss en high five, köpa vår bok, och få nån signering eller så.
Plats: B04:59

FREDAG 27/9
9.00- 9.45 Jag och Johanna Lindbäck finns återigen på plats i Gilla böckers monter, i givakt, alltid redo, med signeringspennan i högsta hugg om ni vill komma förbi och köpa bok eller prata.
Plats: B04:59

10.00 - 10.45 Storseminarium på temat "Crossover - när vandrar ungdomsboken över till vuxenhyllan?" Det är jag, Jenny Jägerfeld, David Wiberg och Magnus Nordin som håller låda, och vi ska  prata om böcker som tilltalar både unga och vuxna, och varför crossoverlitteraturen är så poppis just nu. Kom dit och lyssna! Jag tror det blir bra. Jag hade lätt gått dit själv om det inte var så att jag redan satt på scen. Samtalsledare är Yukiko Duke på Vi Läser!
Plats: V-hallen

11.30- 11.50 Skriva tillsammans för unga. Jag och Johanna Lindbäck pratar på Kulturrådets monterscen om att skriva bok ihop.
Plats: C03:02

14.00 - 14.45 Allt vi säger är sant sänder live!  Min och Per Bengtssons podcast "Allt vi säger är sant", som handlar om ungdomslitteratur, sänder live från Digitala torget. Avsnittet som vi ska spela handlar om skola i ungdomslitteraturen, och vi har läst "Fjärde riket" av Maria Nygren. Hur porträtteras skolan och lärare i ungdomslitteraturen, och varför? Gäst på scen blir Linda Odén, högstadielärare och bokbloggare. Kom hemskt gärna och lyssna!
Plats: Digitala Torget, Podcastscenen, F-hallen

16.30 - 16.50 Dubbelt så roligt, dubbelt så bra? Miniseminarium om att skriva bok ihop. Med mig! och Johanna Lindbäck! 20 härliga minuter om vår gemensamma bok "Vi måste sluta ses på det här sättet" och om hur den kom till.
Plats: F5

LÖRDAG 28/9
10.00 - 10.30 Bokbloggarträff! Fast det är bara för inbjudna ungdomsbokbloggare, så om du inte är en sådan och redan anmält dig så kan du läsa vidare nu. Men jag ska i alla fall dit. Och bli intervjuad. Och vara snäll.

10.45- 11.30 Johanna och jag hänger (fortfarande alive and kicking, hoppas jag) i Gilla böckers monter igen. Och säger hej! Till alla som vill! Eller signerar böcker! Eller svarar på frågor!
Plats: B04:59 

12.00 - 12.30 Sorg, saknad och sammanhang. Jag, Sassa Buregren, Anna Lindberg och Gunilla Brink pratar om böckers förmåga att hjälpa barn och ungdomar i svåra livssituationer. 
Plats: Litteraturscenen, A01:60

Det var allt! Förutom allmänt kringirrande bland alla böcker då, där kan ni förstås också haffa mig. Leta i så fall efter någon som ser lite lagom förvirrad ut och har page, glasögon och sannolikt klänning. (HAHAHA! Skrattar så mycket åt mig själv nu, detta unika utseende på bokmässan, åh gud, LYCKA TILL ATT HITTA MIG!)

 Hoppas vi ses!

Nytt avsnitt av podcasten!

Höstens första avsnitt  av"Allt vi säger är sant" är här! Det handlar om fika, mat och kladdkakor i ungdomslitteraturen. Hur ofta är det rimligt att karaktärerna fikar? Vad säger maten om människan? Och vad finns det för minnesvärda kladdkakor i bokvärlden?

Boken vi läst heter "Utan titel" och är skriven av Anna Charlotta Gunnarsson. Gäst i avsnittet är författaren och fikaexperten Johanna Lindbäck.

In och lyssna med er!

Släppdatum!

Idag är det släppdatum för "Vi måste sluta ses på det här sättet" och det betyder att den definitivt går att köpa nu, både hos nätbokhandlar och hos många andra bokhandlar. Gör det, tycker jag! Helt ödmjukt. Den passar folk från 15 år och uppåt. Ett tips är att springa till Akademibokhandeln eller Bokia, för köper man boken där just nu får man en snygg tygkasse med bokens titel på framsidan på köpet. Så långt lagret räcker! Och vill ni köpa direkt av mig med autograf och hälsning i, så går det så klart också utmärkt. Då klickar ni här.

Och ooo! Vill också tipsa om förlagets Instagramtävling kring boken, för priset är så sabla bra att jag är sugen på att delta själv. En String-pockethylla! Med böcker! Så här: Instagramma en bild från din läsning av boken (kan vara på omslaget, på ett favoritcitat, på hur du ser ut när du läser, eller så), och tagga bilden med #slutases. Klart! Du har till och med den 13 oktober på dig att lägga upp din/dina bilder på instagram, sedan korar juryn en lycklig vinnare. Läs mer här.

TJUVLÄSNING! "Vi måste sluta ses på det här sättet", del 6

Han hade självklart tänkt på det, en massa gånger. Någon dag skulle han och Kajsa träffa nya. Det var ju det att separera betydde. Man flyttade isär, man gick vidare. Men varje gång han snuddat vid det hade det känts så abstrakt. Han hade inte fattat hur han skulle göra. Orka börja. Hur skulle det hända? Han hade aldrig kunnat föreställa sig att han skulle gå ut på krogen och så var det en tjej som såg till att det hände. Bjöd in sig själv på te. Te!
Shit, hon kunde ju inte vara kvar? Inte fortfarande? Om man blir väckt nästan mitt i natten av en person som säger att han måste kuta till sin dotter och att man ska smälla igen dörren efter sig, inte stannar man väl kvar halva dagen då?
”Vad är klockan?” Han vred på sig för att försöka hitta en på väggen eller micron eller någonstans, men det fanns ingen. Både micron och köksklockan var kvar i hans kök.
Kajsa såg på sin mobil som låg på köksbordet.
”11.39. Hurså, ska du göra nåt?”
”Nej.”
”Nehej?” Hon såg på honom och han visste precis vart det var på väg då. Den där tonen och minen. Inget artigt gäst-ande och varsågod-ande längre.
”Alltså, gå om du vill”, sa hon mycket riktigt. ”Du får. Du behöver inte sitta här. Det är ju inte din helg och det var jättesnällt att du kunde komma och stanna så länge. We are very, very grateful.”
”Amen, sluta. Jag ’sitter inte här’. Jag undrade bara vad klockan var i största allmänhet, inget annat.”
Hon himlade med ögonen. Han tvingade sig att inte fnysa åt det eller reagera. Försökte styra bort dem från det här spåret med ett till ”det var jättegott” om maten. Precis som en gäst skulle ha sagt. Fast en värdinna skulle inte ha ignorerat det uttalandet. Och en värdinna skulle inte sen ha slagit händerna för ansiktet och viskat ”fan”. Eller: ”Allt det här, jag fattar inte hur vi ska ... Och jag är så himla, himla trött. Och jag kan inte ens tänka på hur ...”
”Jag vet.” Han sträckte ut handen och rörde vid hennes. ”Det är okej.”
”Nej, det är det inte.” Hon skakade på huvudet och en snyftning trängde fram. ”Det är fan inte okej. Det skulle inte bli så här.”
Nej. Inte för att han visste om hon menade de två i största allmänhet, eller ett gnällbråk första gången de sågs som officiellt isärflyttade och separerade, eller det faktum att hennes före detta kille redan legat med en annan tjej, men svaret på alla sakerna var ett rungande nej. Det skulle absolut inte bli så här. Det skulle inte kännas så här, något av det. Det skulle kännas bra. Livet, världen, tillvaron. Allt skulle vara bra.
Borde ha varit.

----------------

Vi måste sluta ses på det här sättet är min och Johanna Lindbäcks gemensamma roman, som släpps imorgon. Den riktar sig till läsare som är över 15 år, och är skriven ur två perspektiv. Vartannat kapitel är 18-åriga Hannas. Vartannat är 24-åriga Jens. Det är är det sista av sex tjuvläsnings-utdrag ur boken som jag publicerar här på bloggen. Och blir du sugen på att läsa mer? Då springer du och köper boken, för nu finns den!

Mitt roligaste jobb nånsin?

Om någon liten vecka ska vi börja fota mat till vegokokboken som jag jobbar med nu. Och med "vi" menar jag egentligen "fotografen" (som förresten heter Ulrika Pousette) , jag ska inte fota ett dugg. Men jag ska vara med och styla rätterna! Det vill säga: se till så maten ser snygg ut på bild, och pilla in rasande snygg rekvisita runt om den. Och alltså... vet ni exakt hur roligt jag tycker det är? Jag kan tala om det för er annars: overkligt kul.

Jag får alltså - helt legitimt -  frossa loss i tallrikar, glas, skålar, tyger, sugrrör, brickor, servetter och pynt på arbetstid? Åh, herregud, be still my beating heart, jag vet ärligt talat inte riktigt hur jag ska hantera det här, och då har jag ändå precis bara börjat.

Har ni tips på något skitsnyggt/lekfullt/lagom färgglatt som ni tycker jag ska ploppa in på något hörn i någon bild? Jag är idel öra.

TJUVLÄSNING! "Vi måste sluta ses på det här sättet", del 5

Hur gammal var man när man skaffade barn, egentligen? Trettio, typ? Kunde han vara trettio? Hon hade ingen aning. Hon hade inte tänkt så mycket på hur gammal han var igår, mest konstaterat att han nog var några år äldre, eftersom han bodde i egen lägenhet och allt. Men trettio? Någons pappa? Det kändes faktiskt rätt ... weird. Vad gjorde hon egentligen här?
Hon reste sig från sängen och gick ut i köket. Det var överhuvudtaget rätt skumt att vara här när han inte var hemma, faktiskt. Som om hon gjorde något olagligt på något sätt. Snokade. Hon öppnade kylskåpet och tittade nyfiket in mot hyllorna. Ganska välfyllt ändå! Mjölk och fil. Ost. Några tomater i en påse. Matlagningsgrädde. Ett paket bacon. Några burkar med pesto, marmelad, oliver. Ketchup i hyllorna i dörren. Soja. Sötsur sås. Hon sträckte in handen och snurrade på en medicinflaska för att kunna läsa på etiketten. Flytande alvedon för barn. Hon stängde kylskåpsdörren med en smäll och gick ut i hallen istället. Rotade runt bland jackorna och hittade sin egen, stack ner handen i fickan och drog upp sin telefon. Hon kände ett akut behov av att prata med Märta om allt det här. Nu.

”Hallå?” Märta sluddrade sömnigt i luren.
Hoppsan. Hon hade glömt att klockan var typ mitt i natten fortfarande.
”Hanna? Är det du?”
”Ja, hej, förlåt. Du sov.”
”Ja, jag ... vad är klockan?”
”Vet inte. Inget.”
”Men vad ... vad gör du? Varför ringer du nu?”
”Jag ...”
Hon kände sig plötsligt lite osäker. Hur skulle det här låta, egentligen? Jo, du vet den där kaffekillen? Jag står halvnaken i hans lägenhet och snokar i hans kylskåp. Bara så där. Vad gör du själv? Hon tog ett djupt andetag.
”Jag ... jag är hos den där killen från toalettkön. Espresso House-killen. I hans lägenhet.”
”Killen från toalettk... Du är hos honom? I hans lägenhet?” Märta lät som ett eko. ”Varför då? Eller jag menar, vadå, du följde med honom hem? Igår?”
”Mm.”
”Du följde med honom hem? På riktigt? Vadå, har ni ...?”

 ”Mm.”
”MEN HANNA!!!”
Märta nästan skrek i luren.
”Jag vet”, flinade Hanna. ”Och en annan grej som vi kan prata lite om också är det här med att han har barn.”
”Barn?”
”Ja, ett barn. Du vet, en sån där liten människa. Typ två år.” 

”MEN HANNA!!!”

----------------
Vi måste sluta ses på det här sättet är min och Johanna Lindbäcks gemensamma roman, som släpps 16 september. Den riktar sig till läsare från 15 år och uppåt, och är skriven ur två perspektiv. Vartannat kapitel är 18-åriga Hannas. Vartannat är 24-åriga Jens. Det är är ett av sex tjuvläsnings-utdrag ur boken som jag kommer att publicera på bloggen de närmsta veckorna. Och blir du sugen på att läsa mer? Då kan du förhandsboka boken, och få den till specialpris på Bokus! (20 kronor billigare än vanligt.) Ange rabattkoden "slutases" när du kommer till kassan, bara, så ordnar det sig. Klicka här för att förhandsboka! Erbjudandet gäller till och med den 12 september.

Skrivverkstad i Sundbyberg och Solna

Hallå, alla Stockholmsungdomar!

På lördag klockan 13.00  (den 14 september) håller jag en två timmar lång (gratis!) skrivverkstad på biblioteket i Sundbyberg.

Och nästa lördag klockan 13.00 (den 21 september) gör jag samma sak på stadsbiblioteket i Solna.

NI MÅSTE KOMMA! Eller nej, det måste ni givetvis inte, men det vore kul! Jag är snäll och rolig och man får bara göra bra skrivgrejer, inget läskigt, ingen högläsning av det man skrivit eller så.

Det är öppet för alla mellan 12-20 år, och det enda ni behöver göra är att föranmäla er här. Hoppas vi ses!

TJUVLÄSNING! "Vi måste sluta ses på det här sättet", del 4

”Har du barn?”
Hennes förvånade röst fyllde hela den lilla hallen.
Har du barn? Att döma av tonfallet hade hon lika gärna kunnat säga cancer, aids, spetälska, vad som helst, något horribelt bara. Har du BARN?
”Ja.”
Jens följde Hannas blick till dockvagnen. ”Men hon ... Ja, ett. En tjej. Men hon är ju inte här nu, för ... Du, jag sätter på lite tevatten, va?” Han släppte taget om henne och vände, gick ett par steg in mot köket. Ångrade sig. Stannade. ”Hon heter Rut. Hon är två och ett halvt. Och just nu är hon ju hos sin mamma. Givetvis. Så att ...”
”Jaha. Ja, givetvis.” Det hördes hur hon försökte göra rösten normal igen. ”Vilket gulligt namn. Rut.”
”Mm. Hon är gullig. För det mesta.”
Hanna nickade där hon stod kvar i hallen. Håret var lite rufsigt. Var det han som hade gjort det? Deras jackor och mössor låg i en pöl på golvet runtom henne. Just på det sätt som han skulle ha blivit vansinnig på annars.
Fattar du att vi just kysstes?! hade han lust att säga åt henne. Eller ropa eller skrika. Du och jag! Hångel! Vet du hur ...
Shit.
Hur länge sen det var som jag ....
Hjärtat dunkade på honom och hans mun smakade av henne och alldeles, alldeles nyss hade han ...
”Men kom in”, sa han och gjorde en liten vinkning. ”Jag ska ...” Sätta på tevatten, bädda till sängen, öppna en öl, slänga sig på henne igen? Eller något helt annat. Vad skulle han? Vad gjorde man nu, vad borde han göra? Om man är en kille som precis har flyttat ut sin sambo och sitt barn, och sen går ut på krogen och ...
Nej, fel approach. Helt fel.
Om man är en kille som går ut på krogen och träffar en söt tjej och börjar prata med henne och sen följer hon, kors i taket och ta i trä och femtusen andra besvärjelser för sånt händer aldrig, inte förrän nu, men hon följer med en hem och ...
”Ganska luftigt”, sa Hanna bakom honom.
Hans vardagsrum. Efter Kajsas flytt bestod möblemanget av en soffa och ett soffbord, en elljusstake i fönstret och en golvlampa bredvid soffan. Mot ena väggen stod tre bokhögar prydligt upp- radade, men bokhyllan var hos Kajsa. Det var även fåtöljen, alla blommor och tygstycket från Mexiko som hennes mamma köpt och som de haft på väggen bakom soffan. Kajsa hade tagit med sig det mesta av det där krimskramset som han inte direkt tänkt på förut men som han nu fattade gjorde att ett rum såg ut som ett hem och inte bara en uppställningsplats. Och det såg för jävligt ut utan allt det. Det hjälpte inte att hans mamma, måste det vara, hade städat och gjort det bästa av situationen med att stapla böcker prydligt och så. Det såg ändå kalt, sterilt och fult ut.

----------------
Vi måste sluta ses på det här sättet är min och Johanna Lindbäcks gemensamma roman, som släpps 16 september. Den riktar sig till läsare från 15 år och uppåt, och är skriven ur två perspektiv. Vartannat kapitel är 18-åriga Hannas. Vartannat är 24-åriga Jens. Det är är ett av sex tjuvläsnings-utdrag ur boken som jag kommer att publicera på bloggen de närmsta veckorna. Och blir du sugen på att läsa mer? Då kan du förhandsboka boken, och få den till specialpris på Bokus! (20 kronor billigare än vanligt.) Ange rabattkoden "slutases" när du kommer till kassan, bara, så ordnar det sig. Klicka här för att förhandsboka! Erbjudandet gäller till och med den 12 september.

Alt jeg siger er sandt

Kolla här då! "Allt jag säger är sant" har kommit ut i Danmark. Är så himla glad och stolt över detta, emedan jag hyser MYCKET VARMA KÄNSLOR för det danska språket (i synnerhet efter jag sett Borgen på tv).

Hoppas Danmark gillar Alicia! Och att Alicia gillar Danmark. Och oooo, hoppas att det här innebär att jag absolut måste åka till Danmark jättejättesnart också och liksom... jag vet inte. Se till så boken mår bra? Eller bara strosa runt i största allmänhet och visa boken mitt moraliska stöd? Har varit sjukt sugen på att åka till Köpenhamn på sistone.

Och vet ni, vet ni, vet ni? Fick just höra från en säker källa att Alicia säger "Hold da kaeft!" vid ett flertal tillfällen i den danska utgåvan.

PRECIS SOM I BORGEN! FATTAR NI?

Gud, hon kommer bli statsminister när som helst, det där flickebarnet.

Det kommer att klä henne.

TJUVLÄSNING! "Vi måste sluta ses på det här sättet", del 3

Det hade varit en väldigt bra kväll, det här. På så många sätt. Först för att Märta och hon hade haft så kul med alla Parisplaner och allt. Sen för det där ganska äckliga vinet, som lagt sig som en fnissig matta i magen. Och så nu, den här Kaffekillen. Hanna sneglade lite på honom. Han var ovanligt rolig för att se så vanlig ut, faktiskt. Lite som när han sålde kaffe, fast ännu bättre. Han såg kanske inte så mycket ut för världen i sina vanliga jeans, sin vanliga halsduk, sitt vanliga hår som skulle behöva klippas lite, och sin vanliga vinterjacka som såg varm och praktisk ut. Ändå kom Hanna på sig själv med att le så mycket att det nästan började göra ont i kinderna vid det här laget.
”Jag ska visa dig en sak”, sa hon. ”Som du kanske kan ha nytta av i fortsättningen. Det är lite komplicerat, men om jag tar det väldigt långsamt så kanske du klarar av att hänga med?”
Han nickade.
”Är du med?”
Ny nick.
Som i slow motion sträckte hon fram handen mot honom tills hon stod i perfekt hälsningsposition med handflatan i luften.

”Hanna”, sa hon.
Han var ganska gullig när han log, faktiskt. Och lättlärd! Hans kalla hand greppade tag om hennes handflata i ett alldeles lagom hårt handslag.
”Jens.”
”Trevligt att träffas.” 

”Verkligen.”

----------------
Vi måste sluta ses på det här sättet är min och Johanna Lindbäcks gemensamma roman, som släpps 16 september. Den riktar sig till läsare från 15 år och uppåt, och är skriven ur två perspektiv. Vartannat kapitel är 18-åriga Hannas. Vartannat är 24-åriga Jens. Det är är ett av sex tjuvläsnings-utdrag ur boken som jag kommer att publicera på bloggen de närmsta veckorna. Och blir du sugen på att läsa mer? Då kan du förhandsboka boken, och få den till specialpris på Bokus! (20 kronor billigare än vanligt.) Ange rabattkoden "slutases" när du kommer till kassan, bara, så ordnar det sig. Klicka här för att förhandsboka! Erbjudandet gäller till och med den 12 september.

Letar du frilansplats?

Dagens tips: Världens trevligaste frilanskontor (det vill säga vårt) har lediga platser från och med nu! Jag bara säger. Jag ska flytta härifrån, men resten som sitter här är übersnälla och roliga, så letar du frilansplats i Stockholm, och kan tänka dig att sitta i Hornstull? Slå till. Klicka här för mer info.
VI SNACKAR TURKOST BRÄDGOLV, PEOPLE!

TJUVLÄSNING! "Vi måste sluta ses på det här sättet", del 2

När Jens sköt upp dörren fick han tränga sig förbi två tjejer som stod där utanför och väntade på att damtoan skulle bli ledig.
”Vänta, är det nån därinne?” En av tjejerna spanade förbi honom in mot herrarnas.
”Nej.”
”Är det både pissoar och en vanlig toa?”
”Eh, ja?”
Det var hon som Manny börjat jiddra med vid baren. Hon såg inte trött ut. Rosiga, glada kinder och pigga ögon. Hon hade brunt hår som var uppsatt i en hästsvans, och en kofta och ett vitt linne med röda knappar. Såg ut som en typisk Söder-tjej; söt och lite lagom arty.
”Kan du stå här och vakta medan jag bara slinker in?” bad hon.
”Vakta?” upprepade han.
”Jamen, om du står här så tror killarna att det är kö så då går dom inte in och då råkar ingen få en chock om han plötsligt möter en tjej när han precis har langat fram sin ...”
Hon gjorde en gest med handen och han fyllde automatiskt i det saknade ordet.
”Snorre.”
I samma sekund kom han på att hon nog inte menat att han skulle svara. Hon visste vad det hette. Hon var inte en tvååring som frågade vad allting var. Hon hade väl snarare försökt att inte säga det. Och snorre? Hallå, vad var det för ord? Om han i alla fall gått på penis, eller snopp. Mer neutralt och vuxet, värdigt en individ över fem år. I värsta fall kuk. Men snorre var ju liksom ...
”Exakt”, fnissade hon mycket riktigt. ”Så då står du här, okej?”

----------------
Vi måste sluta ses på det här sättet är min och Johanna Lindbäcks gemensamma roman, som släpps 16 september. Den riktar sig till läsare från 15 år och uppåt, och är skriven ur två perspektiv. Vartannat kapitel är 18-åriga Hannas. Vartannat är 24-åriga Jens. Det är är ett av sex tjuvläsnings-utdrag ur boken som jag kommer att publicera på bloggen de närmsta veckorna. Och blir du sugen på att läsa mer? Då kan du förhandsboka boken, och få den till specialpris på Bokus! (20 kronor billigare än vanligt.) Ange rabattkoden "slutases" när du kommer till kassan, bara, så ordnar det sig. Klicka här för att förhandsboka! Erbjudandet gäller till och med den 12 september.

TJUVLÄSNING! "Vi måste sluta ses på det här sättet", del 1

"Och mer då?”, sa Märta otåligt. ”Berätta mer!”
Hanna log och lutade sig tillbaka på stolen. Hon njöt. Det här var precis så perfekt som hon hade hoppats när hon stod hemma i hallen och drog på sig stövlarna för några timmar sen. Eller ännu bättre? Kanske ännu bättre. Märta strålade som ett sprakande tomtebloss mitt emot henne, mer och mer uppspelt för varje liten detalj Hanna la fram.
”Okej”, sa Hanna leende, och drog medvetet ut på härligheten lite extra genom att slänga in en ny näve nötter i munnen.
”Är du beredd, baby?”
Märta nickade entusiastiskt. Hon var redo.
”Lyssna nu då”, sa Hanna, ”Maraiskvarteren. Dom måste du komma ihåg. Kan du upprepa efter mig? MA-RÄ-KVAR-TE-REN.” 

Märta repeterade lydigt.
”MA-RÄ-KVAR-TE-REN”, sa hon. ”Vad är det?”
”Våra nya favoritkvarter.”
”Åh, är det?”
”Mais oui, baby.”
Märta gjorde sin vanliga överdrivna klappa-i-händerna-som-ett-alldeles-för-peppat-barn-gest, och fick Hanna att skratta till för säkert hundrade gången ikväll. Alltså, entusiasmen kring det här bordet nu! Den nådde nya rekordnivåer hela tiden. Hanna skulle mycket väl kunna lutat sig fram och pussat på sin bästa kompis i ren och skär glädjeyra om det inte hade varit för att hela bordsytan var belamrad med glas och flaskor och nötter och grejer.
”Varför gillar vi just dom kvarteren så mycket då?” frågade Märta lite mer sansat.
”För att dom är typ så här: Fina gator med slitna gråa hus och små katter som går omkring och mjauar romantiskt i skymningen.”
”Mmm ... katter som mjauar. Heter det inte jamar?”
”Mjauar, jamar, whatever. Fokus nu!”
”Oui, mademoiselle!”
Märta la båda händerna på bordet och satte sig ordentligt på stolen med ryggen rak som en pinne och blicken uppmärksamt riktad mot Hannas mun.
”Jag lyssnar.”

Hon behövde inte tjata. Hanna hade så mycket att berätta för henne att hon nästan inte visste vart hon skulle ta vägen. Alltså, Paris! Fatta! Märta och hon hade pratat i flera år om att flytta dit efter studenten, och nu hade hon precis varit där under jullovet, på plats, mitt i drömmen. Visserligen med sin familj och inte med Märta, men ändå. Ändå!
”Och så finns det skitcoola små butiker i varje hörn där man kan köpa snygga grejer. Och små bagerier! Och kaféer! Och överallt är det helt asbra stämning, för hela området är fullt av snälla judar och festliga bögar och det är ingen brottslighet alls knappt.”
”Är det inte?”
”Nej. Förstå hur perfekt! Och sen finns det jättemånga små, mysiga barer där vi kan sitta och läppja världsvant på ett glas vin fast det typ bara är mitt på eftermiddagen, för det är sånt man gööör i Paris, det är liksom ingen stor greeej.”
”Oh la la.” Märta suckade lyckligt. Hon höll upp sin cider lite i luften och tittade utstuderat drömmande ut genom fönstret.
”Så här?” frågade hon. ”Ser jag världsvan ut nu?”
Hanna rynkade ögonbrynen.
”Så där.”
 ”Vadå, så där?”
”Jamen, den där cidern förstör ju rätt mycket.”
Märta vände snabbt ansiktet mot henne igen. 

”Åh, Gud!” sa hon. ”Säg inte att jag måste lära mig dricka vin!”
”Jo”, sa Hanna nöjt. ”Och äta ost som luktar fis.”

----------------
Vi måste sluta ses på det här sättet är min och Johanna Lindbäcks gemensamma roman, som släpps 16 september. Den riktar sig till läsare från 15 år och uppåt, och är skriven ur två perspektiv. Vartannat kapitel är 18-åriga Hannas. Vartannat är 24-åriga Jens. Det är är ett av sex tjuvläsnings-utdrag ur boken som jag kommer att publicera på bloggen de närmsta veckorna. Och blir du sugen på att läsa mer? Då kan du förhandsboka boken, och få den till specialpris på Bokus! (20 kronor billigare än vanligt.) Ange rabattkoden "slutases" när du kommer till kassan, bara, så ordnar det sig. Klicka här för att förhandsboka! Erbjudandet gäller till och med den 12 september.

Dags för tjuvläsning!

Har jag nämnt någon gång på sistone att min och Johannas bok "Vi måste sluta ses på det här sättet" snart släpps? Eventuellt, va? "Några" gånger. Men den gör ju det! Om två veckor. Och jag är väldigt uppspelt! Okej?

Från och med om en liten stund tänkte jag portionera ut några tjuvläsningsavsnitt med jämna mellanrum här på bloggen, så ni kan få en glimt av härligheten om ni vill. Sex inlägg, tre från 18-åriga Hannas perspektiv, tre från 24-åriga Jens perspektiv, och lagom mycket spoilers.

Hoppas ni gillar!

Och också! EXTRA! EXTRA! Gillar ni så mycket så ni känner lust att förhandsboka boken så får ni specialpris just nu, på Bokus. Om ni anger rabattkoden "slutases" när ni kommer till kassan får ni boken 20 kronor billigare än vanligt. Klicka här och förhandsboka direkt! Erbjudandet gäller till och med den 12 september.

Mmm... release.

Untz-untz-untz, idag är det torsdag! Det betyder att det är fredag väldigt snart, right? På fredag ska vi nämligen ha releasefest för "Vi måste sluta ses på det här sättet" och jag är nåt så jävulskt peppad på denna fest, entusiasmen saknar i stort sett motstycke i historien.

Har redan målat naglarna. På både mig och Svante.

(Jag satsade på rött. Han satsade på en hand röd, den andra handen blå, och samma på tårna. Mycket snyggt.)

Och så ska jag ha ny, svart, klänning! (Från COS, tack för tips.) Utan en enda frukt på! En helt unik händelse.

Ska bli mycket roligt.

Det var mest det.

Häj!

Låt oss tala om tofu

Jag la upp en bild på en hög tofutärningar på Instagram idag, och hävdade att vår familj käkar ett kilo tofu i veckan. Jag tror knappt ens jag överdrev. Vi gillar ver-kli-gen tofu. Jättemycket gillar vi det. Delvis gillar jag det för att det är nyttigt, snällt mot världen och gott. Delvis gillar jag det för att mina barn gillar det. Och efter jag lagt upp den där bilden? Då råkade jag utlova ett tofuinlägg på bloggen. Så nu ska vi prata om tofu en stund.

*kavlar upp ärmarna*

Tofu är en ostliknande massa som tillverkas av sojabönor. Några bra grejer med tofu är 1. Att det finns mycket bra stuff (som protein och andra nyttigheter) i den, men typ ingenting som är dåligt eller onyttigt, och 2. Att man kan mata veganer man känner med den, för den innehåller varken djur eller mjölkprodukter.

Oftast brukar jag hitta tofu i ostdisken i affären. Det är ju lite märkligt, eftersom det inte är någon ost, men hey! Jag är glad att den finns. Allra gladast blir jag om jag hittar Omi Foods tofu, för den är billig och kommer i stora förpackningar. Men Kung Markattas är också bra.

Det finns ofta olika varianter att välja mellan när man väl hittat förpackningarna också: krämig, grynig eller fast. Vi köper alltid fast, för vi tycker de andra är slemmiga. Och så finns det naturell tofu och smaksatt/marinerad/rökt tofu också! Ett piggt förslag är att prova sig fram till vad man gillar. Vi brukar köra på den naturella. Den smakar nästan ingenting i sig, men suger åt sig smak om man blandar ihop den med något gött. Så vi marinerar! Ju längre desto bättre, ju godare marinad desto godare tofu.

Men sen då?

Tja, frågar du min yngsta son så kan man sleva i sig tofun som den är, i tärningar. Frågar du mig tycker jag det blir godare att tillaga den lite. På bilden här ovanför har jag lagat Teriyakitofu med sockerärtor - klicka här för recept. Det går skitfort och är gott. Annars gillar jag tofuwok med svamp också - klicka här för recept. Eller åh! Barnens nya favorit: Panerad tofu med potatismos, citron och vit sås. Som fiskpinnar, fast liksom... mindre läskigt på något vis. Då penslar jag först tofun i en marinad på typ... pyttelitesenap, teriyakisås, citronpeppar och salt. Och sedan vänder jag tofupinnarna i ströbröd och steker.

Och - stay tuned för ett SUPERTIPS! - händer det att ni vill att tofun ska bli härligt krispig (och tro mig, det vill ni gärna)? Då ska ni vända den i maizena innan ni steker den i olja.

Det var kanske allt?

Eller nej, förresten! Om det finns andra tofulovers här inne kan ni väl fylla på i kommentarerna med era bästa tofurecept, kanske?

Så kan tofun ta över världen sen.

Kolla! En boktrailer!

Untz, untz, idag har den här fina boktrailern för Vi måste sluta ses på det här sättet sett världen för första gången, och det kan hända att jag känner mig helt orimligt exalterad och uppspelt över det, det kan det faktiskt. Kanske ska se den fyrtio gånger på rad ikväll istället för ett nytt avsnitt av The Killing? Inte alls omöjligt.

Tycker de är så fina, LåtsasHanna och LåtsasJens* (som också syns på omslaget på boken), jag blir lite, lite kär i dem varenda gång jag ser dem.

Ni måste kolla!

 *LåtsasHanna och LåtsasJens, förresten, nivån av "låtsas" här når tydligen nya nivåer hela tiden. Note to self: Hanna och Jens är på låtsas redan från början. De finns bara i fantastin. Som huvudpersoner i boken. Oroväckande ofta jag måste påminna mig om det här, kan man tycka.

Färdig bok!

Rätt bra utdelning på den här första jobbdagen efter semestern ändå. En färdig bok från tryckeriet, till exempel! Det är några veckor tills "Vi måste sluta ses på det här sättet" finns att få tag på i butik (släppdatumet är den 16 september), men ändå. Det känns fint att den finns. Inte bara i mitt huvud, utan även i verkliga världen.

Å, jag hoppas vid gud att någon (läs: alla) ska gilla den här boken! Eller egentligen mest: personerna den handlar om! Hanna och Jens. Och allt de tycker, tänker och säger! Jag gillar dem nämligen själv rätt så himla mycket, så jag kommer bli sårad å deras vägnar om ni hatar dem. Eller nej, det kommer jag kanske inte, för jag är medveten om att de är påhittade, men ändå. De ju varit mina (låtsas)kompisar aslänge, de här personerna. Ni får ju fatta att jag bryr mig om dem och vill att de ska klara sig bra ute i den hårda, kalla verkligheten.

Här kan ni läsa mer om boken på förlagets hemsida. Eller på min och Johannas gemensamma skrivblogg då, förstås. Och sen springer ni och köper, visst? Eller väntar tills jag hojtar och köper genom mig, så får ni skitsnygg (ehe...) autograf i också?

Bra, då säger vi så.

Fridens liljor!

Till tryck, till tryck!

Trot eller ej, men samtliga överlevde tågresan. Och nu sitter jag här i mammas och pappas trädgård och har läst igenom Vi måste sluta ses på det här sättet för hundratrettiosjunde gången och okejat de sista små sakerna och nu SKICKAR VI BOKEN TILL TRYCK och sen är det semester på riktigt och herregud vad skönt jag tror jag dör, HÄJ!

Tadaa!

Omslaget är klart! Så här ska boken se ut när den släpps i början av september. Erkänn fin, erkänn fin, erkänn fin, ERKÄNN NI VILL LÄSA?

Här kan ni få mer info, se tjusiga pressbilder och what not.

Vad jag sysslar med just nu

Om en dryg vecka ska min och Johannas bok skickas till tryck. Det är... inte alls speciellt många dagar, det. Idag var jag på förlaget och hämtade pappersbunten med första korrekturet. Så nu läser jag och Johanna och pillar och ändrar och har oss, och sen TJOFF lämnar vill tillbaka buntarna till vår redaktör Ada och sen TJOFF för hon in alla våra ändringar och sen TJOFF får vi tillbaka en version till som vi läser och pillar och ändrar i igen och sen TJOFF läser ytterligare en person korrektur och sen TJOFF finlirar Ada med det sista och sen TJOFF skickas boken iväg till tryckeriet. Ja, och däremellan ska omslaget bli helt klart också. Och baksidestexten.

Tjofadderittan, lambo!

Det kommer att bli skitbra det här.

Nytt avsnitt av podcasten!

Rykande färskt från producentens dator: Ett nytt avsnitt av ungdomslitteratur-podden "Allt vi säger är sant"!

I sjunde avsnittet pratar vi om svaga tjejer i bokvärlden. Finns dom? Hur är dom? Och får man skriva om dem, eller måste alla vara "starka kvinnliga förebilder" nowadays?

Boken vi läst heter "Dagboksanteckningar från ett källarhål" och är skriven av David Wiberg. Och så gästas vi av författaren Ulrika Lidbo.

In och lyssna med er!

(Och om ni vill? Och till exempel lyssnar i iTunes? Så får ni fruktansvärt gärna lämna ett omdöme efter ni lyssnat, eller klicka i ett betyg. Det får ni förresten så klart gärna göra även om ni lyssnar på andra sätt, genom att skicka mejl eller kommentera. Spelar så himla stor roll, di där omdömena! Så det vore supersnällt.)

Omslagsfotograferingen

Jo, förresten! En tråkig sak till med att vara på Öland och lajva solsemester hela långhelgen kan jag komma på. Nämligen: Jag missade fotograferingen till mitt och Johannas bokomslag. BUHU! Vi letade (ju) personer som kunde tänka sig att vara med på bokomslaget i förra veckan, och fick in en hel drös med förslag. (Tack alla ni snälla, fina, snygga, fantastiska människor som erbjöd er att ställa upp!) Till slut valde vi ett par som kändes som gjutna för omslaget, och de fotades i lördags. Har inte sett det färdiga resultatet ännu, men är säker på att det blir utomordentligt fint till slut.

Här kan man se lite bakom kulisserna från fotograferingen!

Hade varit hemskt roligt att vara med.

Men, men!

Någon måste ju samla snäckor på strand/ligga i en hängmatta/samla fräknar på helgen också.

Vill du vara med på vårt bokomslag?

En rolig grej som händer nästa vecka, är att vårt bokförlag Gilla böcker och en proffsig fotograf ska ta foton som ska ligga till grund för omslaget på min och Johanna Lindbäcks bok så småningom. Så nu letar vi folk som vill vara med på bild!

Vi söker: En tjej (som ser ut som 18 år) och en kille (som ser ut som 24 år), som skulle kunna vara huvudpersonerna Hanna & Jens i "Vi måste sluta ses på det här sättet".

Kanske är det du? Eller någon du känner?

Läs mer här, och mejla oss fort som tusan om du är sugen. Jag tror det blir en jätterolig fotografering! Plus också: ganska coolt att se sin egen nuna på en bok i bokhandeln framåt hösten, ja? Ja!

Nytt avsnitt av podcasten!

Nu finns ett nytt avsnitt av vår podcast uppe här. Det handlar om dystopier, och vi har läst Sofia Nordins "En sekund i taget". Och pratat med ett Hungerspelsfan! Som lärde oss en massa nya ord!

In och lyssna med er!

Köttfri måndag, någon?

Nu ska jag berätta en sak som jag är himla glad för, nämligen: Jag ska få vara med och göra en kokbok! En färgglad, snygg, och förhoppningsvis naturligtvis jefligt bra kokbok med goda, vegetariska recept som passar vuxna och barn. För familjer som kan tänka sig att laga vegetariskt now and then, men som vill ha inspiration, recept och tips. Allra mest blir det vardagsrecept, som går lätt att svänga ihop en vanlig torsdag. Men det blir också lite helg, lite grill, lite kalas, lite matsäck och lite mellanmål.

ELLER HUR KUL? ELLER HUR VILL NI HA DEN KOKBOKEN?

Bra, då säger vi så.

Det är jag och Sara Ask (som är barndietist och matskribent och allmänt proffs) som ska göra boken. På Ordfront förlag. Och det kommer naturligtvis ta en freaking evighet innan den ser dagens ljus (ett drygt år, närmare bestämt) som det gör med böcker, men ändå. Ändå!

Det ska bli väldigt, väldigt roligt.

Och gott!

Sa jag att min roll i projektet bland annat är att provlaga alla recepten?

HA! Kanske det bästa jobbet någonsin, det här.

Hojta i ett mejl om du vill anmäla dig (och din familj) som testlagare ni också, förresten. Vi tar hemskt gärna hjälp av några som kan tänka sig att provlaga lite recept, och tycka till. Blev maten god? Gick det att följa receptet? Vad sa resten av familjen? Och skriv gärna en rad eller två i mejlet om vad ni brukar äta (Kött? Inte kött?), och hur gamla eventuella barn är.

Vore himla, himla snällt.

UPPDATERING: Men å, herregud, vad gulliga ni är! Det rasslade in en sjutusans massa mejl på ingen tid alls från familjer som ville provlaga vegorecept. Jag tar de femton första nu (mejlar er inom en timme). Ni andra: I love you också, men... Jag kanske återkommer om vi behöver fler testlagare i framtiden. Tack snälla alla!

Och henne ska jag skriva bok ihop med?

Tystnaden som uppstår när man helt utpumpad sitter på ett hotellrum i Uddevalla efter en dags skolbesök och försöker connecta lite med sin författarkollega och bara: "Amen, när jaaag var femton? Då gick jag omkring barfota i skolkorridoren med ett peacemärke runt halsen och lyssnade på Beatles, gjorde inte du det?" och hon vänder sig om mot en som i slow motion och säger: "Du? Jag lyssnade på Snap - I've got the power" och sträcker båda händerna i luften och untz-untzar sig bakåt i rummet.

Den tystnaden.

Jamen, de små, små stegen räknas faktiskt också som steg

Kolla här då! Nu har Johanna och jag nya, tjusiga gemensamma pressfoton (som är tagna av en fotograf som heter Petter Cohen). Och vet ni vad det betyder? Att det snart (alltså om fyra månader) finns en ny, färdig gemensam bok också. HIGH FIVE! Varje litet delmål = värt att fira. Det är ju sen gammalt.

Borde visserligen eventuellt fokusera liiiite mer just nu på att skriva färdigt första vändan av omskrivningar på manuset, istället för att fira pressbilder.

Men, men. Ja, ja.

Ibland blir det som det blir.

En bild säger ju ändå mer än tusen...äh, ni fattar.

Jag kan klara det, jag är inte rädd

Alla dessa människor som stiger upp innan fem för att åka till jobbet varje morgon, ni imponerar på mig. Blir lika chockad varje gång jag åker tunnelbana i ottan och märker att den är proppad med folk. Som ser helt casual ut. Alltså! Är ni inte medvetna om vilket stordåd det är ni genomför? Att sitta där påklädd, duschad, sminkad och redo KLOCKAN 05.12?!?

Nåväl.

Jag är på väg till Tjörn.

Jag ska vara där i tre dagar och träffa åttor och nior. Dessutom tänkte jag på kvällstid klämma in allt jobb jag inte gjorde förra veckan pga Valborg och allt jobb jag inte kommer att göra i slutet av den här veckan pga Kristi Himmelfärds. Det blir åtta arbetsdagar det. På tre dygn.

Ehe.

*styr över min egen arbetstid*

Hörs!

Nytt avsnitt av podcasten!

Alert! Alert! Nytt avsnitt av "Allt vi säger är sant" ligger nu uppe för allmän beskådan här (och på iTunes, så klart)!

Den här gången handlar det om böcker som blivit film. Till exempel Wallflower. Och I taket lyser stjärnorna. Och Hungerspelen. Och en massa andra. Och så gästas vi av författaren och filmskaparen Martin Jern, som liksom sitter inne med svaret: Måste man tänka helt annorlunda när man skriver bok vs när man skriver film?

Lyssna, vetja!

Att skriva om

Johanna och jag håller på med en första omskrivning av vår gemensamma bok nu. Efter manusmöte med förläggaren i onsdags bestämde vi oss för att ändra på en ynka liten detalj i händelseförloppet i kapitel fem. Den ynka lilla ändringen visade sig få konsekvenser i cirka tio kapitel framåt. Tjoflöjt! Ändra, ändra, ändra, pilla, pilla, pilla.

Jag gillar det.

Det blir bra.

Kanske min bästa del av bokskrivandet, faktiskt, det här ändrandet och pillandet.

Bokjuryn 2012

För övrigt så är jag urbota glad över att min bok tog sig in på 2012s topp 10-lista över de mest populära ungdomsböckerna (när ungdomarna själva får välja). Så himla fin lista att hamna på.

Här kan ni se alla vinnarna och topp 10-listorna i årets Bokjury!

Skrivkurs för vuxna, fortsättning

Hörni, hörni, det finns några platser kvar på fortsättningskursen för skrivsugna vuxna den 18-19 maj i Stockholm. Den är rolig! Ni borde anmäla er!

Att den heter "fortsättningskurs" betyder INTE att man behöver ha gått nybörjarkursen först. Men det betyder att man bör ha kommit igång ordentligt med sitt skrivande, har en tydlig idé om vad man vill skriva, och kanske ett halvfärdigt manus i byrålådan redan. På kursen pratar vi ena dagen om viktiga grejer i manuset (karaktärer, dialog, dramaturgi etc.) och andra dagen om vad man gör sen, när man väl är klar (skicka till förlag, skriva följebrev, refuseringar, antagning, pr-arbete, etc.)

Läs mer här! Vi är trevliga, rätt roliga, bjuder på godis och tvingar ingen att läsa högt.

Hur Selma, 12 år, gjorde min dag

Fick en kommentar här igår som gjorde mig så fnissigt himla glad att jag i det närmsta studsade till jobbet i morse. Det här gick den ut på: På tisdag är det världsboksdagen. På en del skolor får man då komma utklädd till sin favoritbokkaraktär. Och Selma, snart 12 år, ska gå till skolan som Alicia i min bok Allt jag säger är sant.

Det kan mycket väl vara det finaste jag hört i mitt jordeliv.

Slut på skryt.

Svar: Ja, jo, det händer ju att jag får det lite nu och då.

Att jag fick den här frågan på ett av mina skolbesök i veckan:

"Har du fått Nobelpriset i litteratur någon gång?"

Det tycker jag är ganska roligt.

"Ganska."

Författarveckan - sista rycket

Älvstrandens bibbla och gymnasieklasserna som kom dit och lyssnade på mig igår: I LOVE YOU!! Hade så himla roligt, för gymnasiet, alltså, vilken GREJ. Skulle väldigt gärna träffa fler gymnasieklasser. Tyvärr för mig verkar författarbesök vara mer av en högstadiegrej? (Och kanske låg & mellanstadiegrej, men såna böcker har jag inte skrivit, så det är liksom uteslutet.)

Idag är jag i alla fall på Högre Samskolan och träffar åttor. Det är hittills (en klass in på dagen) också skitkul pga alla har läst min ena bok. Då är det nästan alltid skitkul. Oavsett stadie.

Ja, och sen är litteraturveckan i Göteborg slut för min del. Jag kommer att ha träffat sexton klasser när jag åker hem i eftermiddag. Om jag ska sia lite fritt om framtiden kommer jag att vara 1. Helt slut och 2. Helt hes på X2000 om några timmar.

Men det är det ju lätt värt! Himla ynnest ändå, att få kuska runt så här och prata böcker.

Författarveckan, dag 2

Toleredsskolan igår, Jättestenskolan i Biskopsgården idag. Jag råkade eventuellt uppmana eleverna i den sista klassen att googla på mitt namn för att hitta till min blogg, så HEJ HEJ OM DU ÄR FRÅN JÄTTESTENSKOLAN!, det var roligt att ses.

Förlåt att jag snörvlade så mycket. Jag är lite förkyld.

Imorgon ska jag till Älvstrandens bibliotek och träffa elever från Göteborgsregionens tekniska gymnasium, Gymnasiesärskolans Handelsprogram och Hantverksprogram, samt Polhemsgymnasiet. Det känns lite exotiskt att få träffa gymnasieelever, för jag är nästan alltid på högstadium och hänger. Plus också: roligt att åka till Älvstranden igen. En gång bodde jag nämligen där.

(I en studentlägenhet med tre våningar. TRE VÅNINGAR?!? Är det rimligt? Svar: nej.)

Jag tänker mycket på boken som jag har tänkt börja skriva på allvar snart. Den ska utspela sig i Ingelstad, har jag tänkt. Det lilla samhället utanför Växjö som jag växte upp i. Mm... små samhällen. Mm... småländsk skog. Är mkt, mkt sugen. Påminn mig om det snart när jag sitter och här och sliter mitt hår över texthelvetet, s'il vous plaît.

Nytt avsnitt av podcasten!

Woop! Woop! Nu ligger ett nytt avsnitt av min och Pers podcast uppe här!

Det handlar om föräldrar i ungdomsromaner, och vi har läst "Gul utanpå" av Patrik Lundberg. Vi blir nästan osams. Eller okej, inte osams då. Men vi tycker olika. Det är kul!

Gäst i avsnittet är författaren och smarthuvudet Jenny Jägerfeld.

Lyssna, lyssna!

Litteraturvecka i Göteborg

SWOSH, klipp till Göteborg. Jag är visst på Västkusten, plötsligt.

Den kommande veckan är det Litteraturvecka här. Det betyder att cirka 40 barn- och ungdomsboksförfattare ska ut till en massa olika förskolor och skolor i Göteborg och prata om skrivande, böcker och läsning. Till exempel jag. Superbra grej, det här med litteraturveckan! Funkar så här: Västra Götalandsregionen står för författarnas resa, boende och hälften av arvodet för alla klassbesöken. Så förskolorna/skolorna får författarbesök till en mycket billigare penning än vanligt. Och författarna får sällskap av 39 andra trevliga författarprickar som bor på samma hotell under sin jobbvecka! Det är roligt. Jag kommer sannolikt inte att ha varken röst eller ork kvar när veckan är över, men ändå: Det är roligt.

Imorgon ska jag till Toleredsskolan.

Hoppas jag hittar dit.

En skrivkurs senare

Ponera att man har tillbringat hela helgen med att hålla skrivkurs för 20 skrivsugna vuxna människor, och klockan har passerat nio på kvällen, och man ska upp och jobba som vanligt imorgon, fast man egentligen missat hela helgledigheten, ponera det. Är det då okej att SOMNA SOM EN STEN ganska exakt nu?

Svara gärna ja.

/trött

Mysig present! Så här på fredagen!

Å, herregud.

Jag har skrattat så mycket nu åt att jag nyss skrev ett mejl till en förläggare med ämnesraden "Ett skepp kommer lastat med ett manus!" och först glömde m:et i manus.

Det är inte rimligt.

Vare sig att glömma m:et eller att skratta så mycket åt att göra det.

Men det är trevligt att ha skickat in manus! Version 1.0 av "Vi måste sluta ses på det här sättet"- check! Hoppas förläggaren tycker att det är snäppet bättre än ämnesraden antydde.

Ni vann en bok!

Sådär! Nu har jag valt tio vinnare, som får "Eddie får en lillebror" på posten inom kort (förutsatt att ni hör av er och lämnar er postadress).

Fanfarer och grattis till:

Anna på Kära syster.

Linda på Kreativ gegga.

Markus Hultcrantz.

Ana på Den kaotiska familjen.

Emma Sjölén, som skrev den här fina:
liten kille stor
bäbis i mammas mage
lämna tillbaka?

Situationsdiktaren

Elin på Vitnos blogg

Ida på Nusse.

Josefin, som började sin kommentar med: "Lilla s fick ett syskon i november. Han går kort och gott under namnet: bebis."

Och Astrid, som skrev:
Syster när som helst
Eddie kan nog förklara
syskonkärleken

Mejla mej på onekligenblogg@yahoo.se allihop! Så kommer boken snart.