Ah, sån fredagskänsla här nu! Klockan 15.42 idag mejlade jag in ett färdigt första utkast på uppföljaren till "Viggo och rädslolistan" till min förläggare. Det var en dryg timme efter jag messat samma förläggare och sagt "Som fredagsgåva vill jag skänka dig vetskapen om att jag är klar. Nu ska jag bara läsa igenom och finslipa. Du får manuset på tisdag!" Klipp till en timme senare: Äh, fuck it. Finslip schminslip. *skicka*
Nu dricker jag vin.
En sak jag gärna skulle vilja tjuvläsa är mejlen som liksom följer med de där manusen som författare skickar in. Jag vet hur följebrev från debutanter brukar låta. Men hur låter följebrev från såna som skickar in sin tjugonde bok?
Mina pendlar på hela skalan från: "Här kommer manuset. Jag tror som sagt inte det håller, men i bästa fall kanske kan du karva fram nåt vettigt ur den här högen med bajs?" till "Grattis, Sofia! Här kommer Manuset. Skål!"
En gång skickade jag ett mejl till ett förlag med ämnesraden "Ett skepp kommer lastat med manus" och glömde m:et i manus.
Häpp!
fredag, augusti 31, 2018
onsdag, augusti 29, 2018
Kära jobbdagbok (28)
Jag har hyrt en plats i en kontorslokal i Gnesta. Det tar mig åtta minuter att gå dit. Där har jag: Eget skrivbord, egen bokhylla, och tillgång till ytterligare 170 gemensamma kvadratmeter extremt väl lämpade för allt möjligt häng: kursverksamhet, möten, matlag, konserter, vad som helst. Tanken är att alla som är medlemmar i lokalen (eller ja, föreningen som hyr lokalen) ska vara med och skapa saker som händer här. Vill nån fixa brunch en dag - fixa brunch och bjud in. Vill nån hålla skrivkurs - fixa skrivkurs och bjud in. Vill nån ordna konsert - ordna konsert och bjud in. Det är rätt nytt, så ingen kan påstå att vi fått det att funka smärtfritt än så länge. Men vi kämpar på.
Hittills har vi haft fröbytardag, plantbytardag, cykelfixardag, bokföringsdag, bruncher, pub, lunchbeat och fotbolls-VM-studio. Och vi har matlag varje tisdag, ungefär femton vuxna och tre tusen barn.
För nån som sysslat med barnböcker och pratat om läsfrämjande grejer i hundra år är det rätt härligt, för överallt på dessa 170 kvadratmeter sitter det under matlagskvällarna drivor med barn som läser böcker när deras vuxna bara praaaatar och äääääter.
Jag har ordnat en bokskrubb. Det är vad det låter som - en skrubb som jag fyllt med böcker från golv till tak, där alla får ta och låna och läsa och byta. Det är nästan bara barn- och ungdomsböcker där, för det är den typen av böcker jag besitter ett överflöd av. Det är så löjligt effektivt. Man öppnar skrubben, barnen kastar sig in, och sen är det böcker överallt i lokalen och stora barn som läser för mindre barn, och pappor som läser för bebisar och mammor som pratar om ungdomsböcker med sina tonåringar, och BE STILL MY BEATING HEART, det är så jädra härligt.
Vet ni nån som letar kontorsplats eller nya kompisar i Gnesta tycker jag ni kan tipsa dem om Vår Lokal –> varlokal.se
Hittills har vi haft fröbytardag, plantbytardag, cykelfixardag, bokföringsdag, bruncher, pub, lunchbeat och fotbolls-VM-studio. Och vi har matlag varje tisdag, ungefär femton vuxna och tre tusen barn.
För nån som sysslat med barnböcker och pratat om läsfrämjande grejer i hundra år är det rätt härligt, för överallt på dessa 170 kvadratmeter sitter det under matlagskvällarna drivor med barn som läser böcker när deras vuxna bara praaaatar och äääääter.
Jag har ordnat en bokskrubb. Det är vad det låter som - en skrubb som jag fyllt med böcker från golv till tak, där alla får ta och låna och läsa och byta. Det är nästan bara barn- och ungdomsböcker där, för det är den typen av böcker jag besitter ett överflöd av. Det är så löjligt effektivt. Man öppnar skrubben, barnen kastar sig in, och sen är det böcker överallt i lokalen och stora barn som läser för mindre barn, och pappor som läser för bebisar och mammor som pratar om ungdomsböcker med sina tonåringar, och BE STILL MY BEATING HEART, det är så jädra härligt.
Vet ni nån som letar kontorsplats eller nya kompisar i Gnesta tycker jag ni kan tipsa dem om Vår Lokal –> varlokal.se
fredag, augusti 24, 2018
Kära jobbdagbok (27)
I jättemånga handböcker om skrivande står det att man ska sluta sin skrivdag medan man fortfarande är inne i ett flow, och liksom bara skriva första meningen på det där skitbra stycket man tänkt ut och sen slå igen datorn och gå hem. För då är det mycket lättare att komma igång dagen efter.
Det låter som ett bra knep i teorin.
Men det förutsätter ju i praktiken ändå 1. Att man någonsin under dagen kommer in i ett flow och 2. Att man har en vilja av stål. Vem fan vill avbryta just när man kommit på ett skitbra stycke? Pfft!
Att ha kommit på ett skitbra stycke är mitt mest euforiska ögonblick i första utkastläget. När jag skriver första meningen på något och vet hur jag vill fortsätta, när jag liksom ser säcken i den lilla scenen jag håller på med framför sig och fattar hur jag ska knyta ihop den.
Det är inte då jag slår ihop min dator och går hem. Kommer aldrig bli.
Igår hade jag heldagskonferens med mig själv om min arbetssituation det kommande året. Eller ja, min författarkompis hade exakt samma heldagskonferens bredvid mig, så "med mig själv". Men vi jobbar ju inte ihop. Bara med liknande grejer. Bland mycket annat listade vi alla arbetsuppgifter vi hade förra året, placerade in dem i en fyrfältare med staplarna viktigt - oviktigt och lätt - svårt. Sen markerade vi vilka av alla arbetsuppgifterna som varit astråkigast, vilka som varit roligast, vilka som tagit mest energi, och vilka som gett mest energi.
Vi var båda rätt överens om att den största kicken ligger i hittepåfasen, när ens text känns som ett pussel med tusen delar, och man plötsligt fattar hur (åtminstone några av) dessa delar ska sitta ihop. Man håller upp en liten bit och glor på den, får någon slags aha-upplevelse, lägger ner den där man tror för att testa och den bara glider ner helt perfekt, utan motstånd, så man ser vad bilden föreställer. AH!
(I samma fas ligger förvisso också den största okicken, när pusseljävulet saknar bitar, eller bitarna sitter fel, och inte passar TROTS ATT MAN ANVÄNDER VÅLD.)
Vi placerade båda "skriva första utkastet på boken" som längst ut på viktigskalan, längst ut på svårhetsskalan, högst upp på tagit energi, och högst upp på gett energi, emellanåt astråkigt, men samtidigt också det roligaste vi gör.
Jag kom en timme senare än jag tänkt hem idag för att jag en av de rätta pusselbitarna precis när jag tänkte packa ihop. Unnade mig. Fredag, etc.
Det låter som ett bra knep i teorin.
Men det förutsätter ju i praktiken ändå 1. Att man någonsin under dagen kommer in i ett flow och 2. Att man har en vilja av stål. Vem fan vill avbryta just när man kommit på ett skitbra stycke? Pfft!
Att ha kommit på ett skitbra stycke är mitt mest euforiska ögonblick i första utkastläget. När jag skriver första meningen på något och vet hur jag vill fortsätta, när jag liksom ser säcken i den lilla scenen jag håller på med framför sig och fattar hur jag ska knyta ihop den.
Det är inte då jag slår ihop min dator och går hem. Kommer aldrig bli.
Igår hade jag heldagskonferens med mig själv om min arbetssituation det kommande året. Eller ja, min författarkompis hade exakt samma heldagskonferens bredvid mig, så "med mig själv". Men vi jobbar ju inte ihop. Bara med liknande grejer. Bland mycket annat listade vi alla arbetsuppgifter vi hade förra året, placerade in dem i en fyrfältare med staplarna viktigt - oviktigt och lätt - svårt. Sen markerade vi vilka av alla arbetsuppgifterna som varit astråkigast, vilka som varit roligast, vilka som tagit mest energi, och vilka som gett mest energi.
Vi var båda rätt överens om att den största kicken ligger i hittepåfasen, när ens text känns som ett pussel med tusen delar, och man plötsligt fattar hur (åtminstone några av) dessa delar ska sitta ihop. Man håller upp en liten bit och glor på den, får någon slags aha-upplevelse, lägger ner den där man tror för att testa och den bara glider ner helt perfekt, utan motstånd, så man ser vad bilden föreställer. AH!
(I samma fas ligger förvisso också den största okicken, när pusseljävulet saknar bitar, eller bitarna sitter fel, och inte passar TROTS ATT MAN ANVÄNDER VÅLD.)
Vi placerade båda "skriva första utkastet på boken" som längst ut på viktigskalan, längst ut på svårhetsskalan, högst upp på tagit energi, och högst upp på gett energi, emellanåt astråkigt, men samtidigt också det roligaste vi gör.
Jag kom en timme senare än jag tänkt hem idag för att jag en av de rätta pusselbitarna precis när jag tänkte packa ihop. Unnade mig. Fredag, etc.
onsdag, augusti 22, 2018
Kära jobbdagbok (26)
Jag är på plats klockan åtta och tjugosju.
Jag har köpt en sån där ställning till min laptop, så skärmen hamnar i rätt läge för nacken, och ett externt tangentbord och mus. Jag borde stretcha också. Resa på mig och göra övningar en gång i timmen, säkert. Det gör jag inte. "Vad jobbar du med?" säger naprapater och sjukgymnaster, och sen kommer det ett muttrande "mhm" när jag svarar. "Sitter vid datorn mycket då, förstår jag." Tystnad. "Tränar du något, då?"
Jag säger inte att jag sitter i sängen och jobbar med korslagda ben rätt ofta när jag är hemma, men att jag skärper mig i lokalen.
Det är ganska kallt där jag hyr kontor. Man måste alltid komma ihåg kofta, och ändå kanske det behövs filt också. Det har inte varit någon annan här på hela veckan. 180 kvadratmeter för mig själv. Jag använder ungefär två.
På lunchen går jag till Coop och köper kikärtor.
När telefonen ringer är det alltid Rufus. Han är nio och ett halvt och har slutat på fritids, och han inleder varje telefonsamtal med frasen "Hej, mamma. Nu är det så här ..." Och sen kommer spörsmålet. "Får jag gå till Jonne?" "Var är min cykel?" "Jag har glömt nyckeln."
Klockan fyra stänger jag av kaffet och släcker skrivbordslampan och plockar upp Svante på fritids och går hem.
Sätter mig vid köksbordet.
Känna tröttheten rulla in och förlama.
Jag har köpt en sån där ställning till min laptop, så skärmen hamnar i rätt läge för nacken, och ett externt tangentbord och mus. Jag borde stretcha också. Resa på mig och göra övningar en gång i timmen, säkert. Det gör jag inte. "Vad jobbar du med?" säger naprapater och sjukgymnaster, och sen kommer det ett muttrande "mhm" när jag svarar. "Sitter vid datorn mycket då, förstår jag." Tystnad. "Tränar du något, då?"
Jag säger inte att jag sitter i sängen och jobbar med korslagda ben rätt ofta när jag är hemma, men att jag skärper mig i lokalen.
Det är ganska kallt där jag hyr kontor. Man måste alltid komma ihåg kofta, och ändå kanske det behövs filt också. Det har inte varit någon annan här på hela veckan. 180 kvadratmeter för mig själv. Jag använder ungefär två.
På lunchen går jag till Coop och köper kikärtor.
När telefonen ringer är det alltid Rufus. Han är nio och ett halvt och har slutat på fritids, och han inleder varje telefonsamtal med frasen "Hej, mamma. Nu är det så här ..." Och sen kommer spörsmålet. "Får jag gå till Jonne?" "Var är min cykel?" "Jag har glömt nyckeln."
Klockan fyra stänger jag av kaffet och släcker skrivbordslampan och plockar upp Svante på fritids och går hem.
Sätter mig vid köksbordet.
Känna tröttheten rulla in och förlama.
tisdag, augusti 21, 2018
Kära jobbdagbok (25)
Jag jobbar från Espresso house i väntan på ett möte på förlaget, emedan jag är den här typen av människa: Går alltid till samma ställen, sitter helst vid samma bord, beställer samma grejer. Jag gillar inte ens Espresso house, tror jag. En kaffe kostar ungefär fyra tusen kronor. Men det känns hemtamt, och det måste kännas hemtamt om jag ska kunna koncentrera mig på jobb, så varsågod Espresso house för att jag kommer fortsätta vara er trognaste kund i alla städer jag någonsin behöver jobba i.
De har eluttag vid borden. Det är också det.
På förlaget ska jag prata med marknadsföringsavdelningen om min nya kapitelbok för 6, 7, 8-åringar. Den kom från tryck i fredags. Jag är i det här läget: Bläddrar i den med kisande ögon och känner mig nervös för att hitta saker jag vill ändra på. Tänk om den är skittråkig? Tänk om ingen orkar läsa till slutet? Snart går den känslan över, snart landar jag i någon slags trygghet, men idag är jag i läget: Kisar.
Den fysiska reaktionen när jag hittar ett korrfel i en nytryckt bok är som en våg av panik genom kroppen, ni vet som när man halkar med cykeln på en isfläck, och nästan ramlar. I text brukar det stå att man "slutar andas" eller "fryser till" när något sånt händer, och det antar jag är den första reaktionen, den som kommer i själva halkandet. Jag tycker den andra reaktionen är mycket tydligare, den som kommer efter två meters cykling till: En vallning av svett, hjärtat slår skithårt. Exakt det känner jag när jag hittar "Vid läggdags bli allt alltid extra läskigt" i min färdiga bok. Ett litet saknat "r". Himmel och jord, ögonen blöder. Hur kunde jag? Varför får jag ens hålla på?
Rimligt.
Det här tänker jag om min redaktör i det här kisande läget: Total klippa, gud vad bra att hon hittat 99 av 100 grejer, älskar henne, älskar alla redaktörer, praise be. Det här tänker jag om mig: Missade ett r.
Ja, ja.
De har eluttag vid borden. Det är också det.
På förlaget ska jag prata med marknadsföringsavdelningen om min nya kapitelbok för 6, 7, 8-åringar. Den kom från tryck i fredags. Jag är i det här läget: Bläddrar i den med kisande ögon och känner mig nervös för att hitta saker jag vill ändra på. Tänk om den är skittråkig? Tänk om ingen orkar läsa till slutet? Snart går den känslan över, snart landar jag i någon slags trygghet, men idag är jag i läget: Kisar.
Den fysiska reaktionen när jag hittar ett korrfel i en nytryckt bok är som en våg av panik genom kroppen, ni vet som när man halkar med cykeln på en isfläck, och nästan ramlar. I text brukar det stå att man "slutar andas" eller "fryser till" när något sånt händer, och det antar jag är den första reaktionen, den som kommer i själva halkandet. Jag tycker den andra reaktionen är mycket tydligare, den som kommer efter två meters cykling till: En vallning av svett, hjärtat slår skithårt. Exakt det känner jag när jag hittar "Vid läggdags bli allt alltid extra läskigt" i min färdiga bok. Ett litet saknat "r". Himmel och jord, ögonen blöder. Hur kunde jag? Varför får jag ens hålla på?
Rimligt.
Det här tänker jag om min redaktör i det här kisande läget: Total klippa, gud vad bra att hon hittat 99 av 100 grejer, älskar henne, älskar alla redaktörer, praise be. Det här tänker jag om mig: Missade ett r.
Ja, ja.
måndag, augusti 13, 2018
Jobba med "Inuti huvudet är jag kul" i skolan
Hej alla lärare på till exempel högstadiet och gymnasiet! Om det händelsevis är så att du läst "Inuti huvudet är jag kul" och vill jobba med den i en klass i höst, så kanske du kan ha nytta av lite fördjupningsmaterial som jag skrivit ihop. Du kan ladda ner det gratis härifrån!
Jag tror (och jag är ju i och för sig partisk, men...) att boken är bra att jobba med i en klass. Hur är vi mot de som är extremt blyga? Vad är panikångest? Kan man dagdrömma sig kär? Hur är det att komma helt ny till ett nytt sammanhang? Vad betyder introvert och extrovert, och hur är du? Sånt kan man till exempel prata om när man har läst boken.
Skulle säga att den passar utmärkt att jobba med i en åtta, en nia eller en gymnasieetta. Huvudpersonen är en tjej som går i tvåan på gymnasiet.
Kära jobbdagbok (24)
En sak ska jag säga er, och det är: Det är inte superlätt att få tag i folk i förlagsvärlden i slutet av juli/början av augusti. Den totala summan autosvar av typen "Jag är på semester, åter på kontoret den 13 augusti" i min inkorg överstiger snart detta lands bnp. Härligt för förlagsvärlden! Pyttelite mindre härligt för den som försöker skriva texter om, och hitta intervjupersoner i ovan nämnda förlagsvärld! Har väntat exalterat på denna 13 augusti i två veckor. Så tillfreds nu.
En rolig jobbrelaterad sak som hänt mig under sommaren när jag varit ledig är att folk läst min bok, och sen sagt det till mig till exempel genom mejl eller på instagram eller i mess eller på twitter. Jag tycker det är så generöst. Är det inte generöst? En av dem som hört av sig är en femtonårig tjej som undrade om hon fick lajva Liv på instagram och skapa hennes konto och låtsas vara huvudpersonen i "Inuti huvudet är jag kul". Nu har vi (fast mest verkligen hon) kontot @livielill ihop och vi chattar lite nästan varje dag.
Hur som helst, har tjuvläst lite böcker åt er som kommer i höst och tycker till exempel att Elin "Grynet" Eks skönlitterära debut "Athena. Grattis världen - jag är här nu!" för 9-12 åringar och Helena Hedlunds debut "Det fina med Kerstin" för 6-8-åringar var himla bra.
Hörs, hej.
En rolig jobbrelaterad sak som hänt mig under sommaren när jag varit ledig är att folk läst min bok, och sen sagt det till mig till exempel genom mejl eller på instagram eller i mess eller på twitter. Jag tycker det är så generöst. Är det inte generöst? En av dem som hört av sig är en femtonårig tjej som undrade om hon fick lajva Liv på instagram och skapa hennes konto och låtsas vara huvudpersonen i "Inuti huvudet är jag kul". Nu har vi (fast mest verkligen hon) kontot @livielill ihop och vi chattar lite nästan varje dag.
Hur som helst, har tjuvläst lite böcker åt er som kommer i höst och tycker till exempel att Elin "Grynet" Eks skönlitterära debut "Athena. Grattis världen - jag är här nu!" för 9-12 åringar och Helena Hedlunds debut "Det fina med Kerstin" för 6-8-åringar var himla bra.
Hörs, hej.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)