Emma fattar alltid allt sånt.
Hon svarar att det är ett ständigt battle, för vid sällsynta tillfällen är man en sån där rolig, som småpratar avslappnat om ditt och datt i publika sammanhang, och får folk att skratta. Men de dagar man är det, när man har feeling, så är det ändå efteråt skamsköljningsgaranti pga "tog för mycket plats", och "hade ju tänkt vara sval och lugn". Men när man är "sval och lugn" nästa gång så känner man sig inte alls så cool som man tänkte sist, man känner sig bara tyst och feg, och så sneglar man på någon som står och har feeling i nåt annat hörn av rummet och får folk att skratta och så bara: "Det är sån man skulle va, ju!"
På pricken så.
Ellen Ekman (Lilla Berlin) var på samma bokfrukost också. Jag hann inte prata med henne, men hon hörde av sig efteråt, och det var kul, för plötsligt chattade vi om vilka av de andra författarna på bokfrukosten vi var i vår låtsasvärld, när vi stod där på scenen. I min låtsasvärld var jag Jenny Jägerfeld, för hon är jämt så himla bra på att helt avslappnat få folk att skratta och sen bara BAAM! få folk att gråta, och sen säger hon kloka saker och så slutar allt med att alla ser ut som hjärtögonemojis. Ellen var Henrik Fexeus, för han "pratade utan mick med gott magstöd".
Det tio minutrarna på scen tar mycket energi, för jag måste räkna in några timmars ältande innan, och oftast många timmars ältande efter. Men de ger uppenbarligen också upphov till mitt största livseelixir: samtal eller mejl eller chattar efteråt med smarta, roliga personer.
Det väger verkligen upp, numera.
8 kommentarer:
Stor igenkänning här! Det är aldrig fel att älta :-)
En sak jag funderat på: Har författare problem med att folk i deras omgivning (släkt och vänner) läser in för mycket i deras romaner? Jag minns när jag skrev noveller ibland i tonåren och även om huvudpersonen hade noll likheter med mig (till exempel var en tjugoårig tuff kille med kriminell bakgrund, när jag var en sextonårig blygistjej) kom det kommentarer som om texten visst handlade om mig ändå. (Okej, på ett plan kanske man kan säga att alla texter handlar om en själv, och också att man hämtar stoff från sin omgivning, men om vi lämnar det planet i den här diskussionen.) Till exempel fanns en kort bisats i en novell som var något i stil med "ingen läste sagor för mig när jag var liten", varpå släkting utbrister förskräckt: "MEN VI LÄSTE VÄL SAGOR FÖR DIG?!" Eh, ja? Men stentuffa tjugoårskillens familj gjorde inte det ... Duh! Okej, lång utläggning. Hur som helst tänker jag att detta fenomen kanske inte enbart drabbade mig i tonåren, utan faktisk ibland också etablerade och vuxna författare?
Åh, Maria, GUD JA! Eller jag vet inte om det är just släkt och vänner? Men läsare generellt. Det är ju en extremt vanlig fråga i författarsammanhang: Hur mycket av detta är sant, handlar det om dig, har du varit med om detta själv, tyckte du så här, HUR KAN HON GÖRA SÅ HÄR PÅ SIDAN XX, TYCKER INTE DU ATT DET ÄR MORALISKT FEL, VEM ÄR DU?!? Jag har alltid tänkt att det krävs att man är en van läsare för att det andra lagret ska läggas till: Förståelsen för att mycket är HITTEPÅ, att vissa saker ingår i karaktärerna, men inte i författaren själv.
Samtidigt kan jag ju tycka att det ÄR väldigt självutlämnande att skriva vissa karaktärer som tänker och tycker och gör saker som är "över gränsen" åt något håll, för jag kan ju inte skriva det om jag inte någon gång tänkt tanken själv. Så på ett sätt har ju läsaren rätt. Texten säger ju något om författaren, så klart.
Men ALLT är ju inte sant, ALLT handlar ju inte om mig, det är ju ett hantverk, man skruvar ju och drar för att det ska bli en bra berättelse, lägger till, drar ifrån, ändrar. Det tycker jag vana läsare har stor förståelse för. Och man kommer faktiskt ganska lätt undan när man är en vuxen som skriver om barn, för då är det som att läsare inte alls gör samma koppling. "Det kan inte handla om henne ju, för det här är ju ett baaaaarn."
Hehe.
Kan det visst.
Men jättemycket är också bara ljug och hittepå och karaktärsdrag jag gett åt fiktiva personer, för att det blir bra för berättelsen.
Tack! Tack, tack, tack! För att att du skriver de här inläggen. Otroligt givande att läsa, även om jag inte har särskilt mycket gemensamt jobbmässigt med dig, så ändå ger inläggen massor till mig.
Undrar var gränsen går för att folk inte ska läsa in så mycket. Om man skriver science fiction eller fantasy, kanske hårdkokta deckare? *funderar vidare*
Läste De polygotta älskarna nyligen och funderade på hur mycket Linas omgivning läser in där (för det är ju inte så smickrande för henne personligen i sådana fall).
Maria
Det gick skitbra. Du var toppen! Vi utsåg i dag frukosten till den allra bästa nånsin. Vi har fått mejl från folk i publiken som ville berätta att de tyckte det var en supertrevlig frukost med så bra författare. (Har nog aldrig hänt innan.) Sug på den. <3
Älskar din jobbdagbok!
Åh, Cecilia, fasen vad HÄRLIGT!!!
Skicka en kommentar