Ibland när det slår mig att jag blivit en person som pratar om mat och recept och vegetariska rätter inför stora folksamlingar på regelbunden basis vill jag skratta högt och länge rakt ut. Det händer att jag säger saker som ”en dag utan baljväxter är en förlorad dag” nästan på allvar. Hur hände det? Hur blev det så? Jag menar inte att fåna mig, men jag kunde verkligen inte se det komma. Älskar jag egentligen ens att laga mat? Verkligen inte alltid.
När jag sitter i lärarrum för att jag ska göra författarbesök i högstadieklasser och föreläsa om läsande, skrivande och ungdomsromanerna jag lagt åratal av mitt liv på är det kikärtscurry jag pratar om med lärarna. Belugabolognese. Quinoanuggets. Lasagnen med aubergine. ”Vi testade ert tips att ha röda linser i pannkakssmeten hemma i förrgår, och alla barnen åt!”
Av alla de 23 böcker jag gjort är det de tre kokböckerna riktade till vuxna som fått absolut störst spridning och genomslag.
Det är underbart.
Det är också lite, lite provocerande. (”De här 20 andra böckerna, är det inte nån som undrar nåt om dem, vill ni till exempel inte veta varför det bara är mammor med i bakgrunden i den här berättelsen, undrar ingen över papp… nä, okej, kikärtor. Har du testat att honungsrosta dem med lite vitlök och flingsalt, och ha som topping på en soppa?”)
Men mest är det underbart.
Ikväll har jag varit på en Akademibokhandel i Stockholm och pratat om linser och tofu och jordnötssmör och sås.
Det var skithärligt.
Jättemånga människor älskar verkligen sås.
5 kommentarer:
Jag älskar sås!!
Är det kanske lättare att prata mat? Säger jag som älskar dina romaner, men också älskar mat. Och att prata mat.
Vi kom förresten in på en diskussion här hemma igår, om varför många kokböcker känns som färskvara, medan dina (era) inte gör det. De står stadigt i bokhyllan. Vi kom fram till att de är lätta att använda för maten är liksom inte superkrånglig eller barnovänlig eller sådär väldigt "udda" eller med tusen ingredienser. Den är vardaglig. Men inte tråkvardaglig, utan spännandevardaglig.
/Maria
Linda: Haha, JAG MED!
Maria: Åh, tack! "Spännandevardaglig", ärligt talat det finaste jag hört, tror jag. Jag tror du har rätt, det är lättare och liksom mer inkluderande att småprata om mat i lärarrummet (alla äter ju!), än att prata om en specifik bok, som kanske ingen mer än jag där inne har läst, till exempel. Mat är ju något alla går omkring och förhåller sig till. (Och vi är ju ärligt talat rätt besatta av mat i vårt samhälle just nu - det är ju mat/kostsnack ÖVERALLT, hela tiden, på gott och ont.)
Precis, alla har något att säga om mat. Alla har inte något att säga om en bok, ens om de läst den. Jag tror inte folk är så vana vid att prata böcker heller, såvida man inte verkligen har det som intresse (typ är med i bokcirklar och liknande). Många läser nog, men pratar inte om det.
Maria
Skicka en kommentar