Slutet på boken

Jag intervjuade en förlagsredaktör häromdagen (and her name is Ylva Blomqvist, bless her heart). Hon listade lite olika klassiska grejer som författare brukar få respons på i sina manus. Stryk en massa i början, var till exempel en sån grej. Skriv till en massa i slutet, var en annan.

Jag kan ju verkligen se det hända.

Man är nästan, nästan klar, har jobbat med texten skitlänge, har "bara" slutet klar, vill väldigt gärna nå mål. Skiss, skiss, and then som stuff happens, skiss, HÄR FÅR DU, REDAKTÖRN, NU ÄR JAG KLAAAAR!

Känner åtminstone en person som nickar nu (and her name is Johanna Lindbäck, bless her heart).

Hur som helst.

Vad jag vill komma till är: Jag ser slutet på min ungdomsbok nu. Den utspelar sig under fyra veckor, och jag har as we speak sista veckan kvar att skriva. Och jag tycker fasen inte att det känns som om jag skissar längre. (Skissat har jag gjort fram tills nu, däremot.) Jag vill gärna sticka ut hakan här och säga att slutet inte är min skissfarozon? Herregud, jag har tänkt på dessa slut-knyt ihop-upplösningsscener sen jag började skriva skiten. ÄNTLIGEN FÅR JAG SKRIVA DEM! Har så roligt nu, va.

Famous last words?

Lovar att lägga ut den bittra sanningen om jag får tillbaka manuset med ett "bygg ut slutet, det är för skissartat" sen. Samt eventuellt äta upp valfri hatt.