Okej, nedan följer lite bokprat, låtsas att ni är intresserade? Jag har tänkt ut en hel ungdomsroman på sistone, gjort en plan, hittat på fyra huvudpersoner, gjort research, skrivit anteckningar, och provskrivit första kapitlet. Och sen har jag bestämt mig för att det nog inte går. Inte just nu i alla fall. För jag orkar inte? Ämnet är så allvarligt och läskigt, och jag vetifan om jag pallar att umgås med tanken på en styckmördad fjortonåring i ett år framöver. Mitt huvud behöver liksom inte påfyllning av tankar på vad som kan hända med barn, och hur det påverkar människor i deras omgivning. Inte den här veckan i alla fall. Mitt huvud behöver påfyllning av: första förälskelsens pirr och panik, mjukglass och vårsol och delade hörlurar på en buss.
Ja, så nu lyssnar jag på Håkan Hellströms "Valborg" helt orimligt många gånger om dagen och tänker ut en ny bok istället. Kanske skriver jag den istället.
(Tänk om det är så - att jag styr mitt egna mående med det jag skriver. Att jag blir ledsen av att skriva ledsamma saker, och fluffig av att skriva fluff.)
(Coolt.)
(Also: Hur mår ni, deckarförfattare of the world?)
11 kommentarer:
O ja. Vårsol, pirr och mjukglass. Kör på den!
Som mamma till 4 barn vill jag inte ens tänka den andra tanken.:-O
Kram
PS Din blogg är SÅ bra!!
Meh! Du måste ju skriva! Jag vill ju läsa den!
Ja, jag kan tänka mig att man mår dåligt av att skriva jobbiga saker. Vårsol, pirr och mjukglass låter trevligare!
Fast skulle det inte kunna vara så att det är ungefär som att dra ut en sticka i fingret (i det här fallet jämförbart med en väldigt, väldigt lång sticka). Det gör ont och man mår dåligt, man tänker att den kanske lika gärna kan sitta kvar det gör ju trots allt inte så ont så länge den sitter där och det är mycket värre att sitta och karva i fingret för att få tag på en ände av stickan som man kan börja dra i. Men sedan när man väl börjat dra och till slut fått ut den så känns det ändå som helt rätt grej att göra?
Bara en tanke:-)
Haha, jo, så kanske man kan se det, Det växer! Men om mordboken är en sticka i fingret, så kanske kärleksboken är ett myggbett som kliar som fan, och jag kanske kliar först, och sen tar stickan?
Nea: Jag ska! Strax. När jag återhämtat mig från den förra jämmer och eländes-boken.
Jag hörde Marie Hermanson berätta om sin bok Skymningslandet och en i publiken frågade henne hur hon mår egentligen, för hon skriver ganska ruskiga saker. Hon svarade att hon mår bra och att hon får hjälp med att bearbeta sjuka tankar genom att prata med sin man.
Ha ha... Jag tänker på att jag skulle vilja skriva skräck för att jag lätt hittar på så läskiga saker, men sen när jag börjar tänka mer på dem så blir jag så himla rädd och måste genast sluta och så blir det inget...
Jag översatte bokserien Arkiv X för en massa år sedan. (Man gjorde tio böcker av tv-serien.) En handlade om en tonårstjej som blev kidnappad av en skolfotograf och instängd i hans källare. Minns att jag mådde fysiskt illa av att jobba med den boken. Fast den slutade så klart lyckligt.
Ann Margret
Alltså det måste vara sjukt jobbit att skriva om hemskheter. Det är nog att läsa dem! jag hade ont i hjärtat nästan hela Djupa Ro så jag hoppar nog över ev böcker om styckmördade 14-åringar.....
Apropå böcker;
Vill bara skriva och berätta att jag,en 65 årig kvinna, för första gången på närmare 50 år läst en ungdomsbok. Det var din Djupa Ro och jag tyckte så himla mycket om den.
Den berörde. Det var bara det.
Annette
Gör en fortsättning på Djupa Ro (som jag ähähähälskade!), måste få veta hur det gick för alla sen! Juh!
Skicka en kommentar