Nu! Är den här släppt och finns (från och med onsdag) att köpa i bokhandlar och på nätet (eller via mig om man vill ha en hälsning i). I bokhandeln kommer ni att hitta den på hyllan som heter "15 +", eller "nästan vuxen" eller "unga vuxna", och som vanligt betyder det att man kan vara lite hur gammal man vill när man läser den, till exempel 18 eller 43 eller 72. Men kanske är femton och uppåt ändå en rätt bra riktlinje? Själv har jag hela tiden föreställt mig att min lillebror ska läsa den. Ibland har han varit 19 i huvudet när jag sett honom läsandes framför mig, och ibland har han varit precis lika gammal som han faktiskt är, trettiotre. Båda har funkat. Han grät. (När han läste på riktigt alltså, inte bara när han läste inne i mitt huvud.)
Så här står det om boken när man läser om den på förlaget:
"Jonathan är död."
Luddes röst bröts.
"Dom hittade honom igår. Vi måste åka hem."
Jag vet inte om det går att vänja sig. Om det blir lättare för varje gång man tänker på det. Det verkar inte så. I över en vecka har jag spelat upp den där scenen i mitt huvud nu, och tänkt på den röda Adidasjackan i lågorna. Ändå är det som att få en smäll på käften varje gång.
Jonathan är död.
Dom hittade honom igår.
Vi måste åka hem.
Det blir aldrig normalt.
I det lilla småländska samhället Ingelstad hittas en dag nittonåriga Jonathan död. Det är mitt i sommaren, och hans kropp ligger livlös vid Djupa Ro. När beskedet når de närmsta fyra vännerna återvänder de en efter en till sin barndomsort, och samlas igen för första gången på nästan ett år. På pappret är det för att gå på begravningen. Men egentligen handlar det nog minst lika mycket om att överleva.
David, Tove, Ludde, Paula och Jonathan har alla vuxit upp här. På en plats där alla känner alla har de sett varandra spela fotboll, hångla och halsa folköl på badplatsen. De har sett varandra längta bort, och de har sett varandra stanna kvar. Ändå finns det så mycket de aldrig delat. Så mycket de aldrig pratat om.
Och ryktena färdas snabbt här. Det är mycket som är svårt att ta in. Jonathan drunknade. Han fastnade under bryggan och kom inte loss. Vad skulle han ens bada för? Ensam? Mitt i natten?
Djupa Ro är en berättelse om vänskap, sorg och små samhällen. Om gamla minnen, nya känslor och hemligheter som sakta sipprar fram när man skrapar lite på ytan.
----------------------------------------
Är: Stolt, lipfärdig och rätt nervös nu. Jag hoppas så himla, himla mycket att åtminstone en eller två eller kanske tre av er ska tycka om den? Jag har slitit för att det ska bli så.
9 kommentarer:
Jag har reserverat den på biblioteket! Står som nummer 2 av 9 i kön! Längtar!
Åh, jag har väntat som bara den! Slänger iväg ett mail på direkten.
Jag gick också till bibblan idag och bad dem köpa in den :D
Jag har den i mitt hus! Hurra! Ska försöka ge dottern en chans att läsa den först, men det är inte säkert jag lyckas. Kan bli så att jag springer upp och gör en hit and run helt plötsligt...
Mitt i prick för min åldersgrupp! (46)
Du har väl inte glömt att jag har beställt den? Det har du inte, va?Med "dedikation från författaren" och allt?
Malou
Närå, Malou, oroens icke, böcker är på väg till Norge i detta nu! :)
Åh, längtar efter att läsa! :o)
Nu är det såhär: Jag hade ju inte tänkt köpa djupa ro,
fastän jag äger och älskar din kokbok, för att:
Hushållet har finanskris på alla fronter.
Men tyvärr har en gammal klasskamrat drunknat för
ett tag sedan. vi var inte nära, men ändå, what are
the chances liksom. så nu känner jag att detta kanske
är... ödet? meningen? vägen hur jag kommer övar att
"se" honom överallt? beställer så fort jag hittat
slantarna. tack för en underbar blogg! <3
Skicka en kommentar