I år är det 10 år sedan jag fick mitt första bokkontrakt. TIO ÅR!!! Så sjukt.
En gång när jag var nitton år var jag på vårt favoritfik i Växjö med min kompis Fredrik och åt väl en vegetarisk Casalinga, för det gjorde vi ju jämt. Jag sa: "Jag vill vara där Meg Ryan jobbar i 'You've got mail', den barnbokhandeln, allt det vill jag ha runt mig. Fast jag vill kanske hitta på böckerna själv. Och så ska man kunna köpa kakor." Och han sa: "Du kommer ju göra det. Det är ju det som är så sjukt. Du kommer hitta på finurliga, pyssliga, skitfina grejer som kanske vecklar ut sig till ett typ 3D-dockskåp när ett barn öppnar bokpärmarna, MAN BLIR FAN PROVOCERAD NÄR MAN TÄNKER PÅ DET, men det kommer bli så."
Jag minns detta ordagrant för att jag kanske aldrig har blivit gladare i mitt jordeliv.
Det är märkligt hur det kan kännas så dubbelt att titta på dem. Att man kan vara hundra procent vansinnesstolt och känna nästan... skam samtidigt. Som att alltid vilja ha dem framme, men bara våga titta på dem genom ett kisande, jävligt kritiskt öga. Det känns inte alls självklart att jag kommer kunna (nej, våga) skriva en hel bok igen. Och samtidigt känns det helt otänkbart att inte.
Tio års yrkesliv på ett golv.
Det ryms i en ruta, det är inte mer, jag vet inte om jag tycker det räcker.
Men jag har gjort allt det här.
Det är också det.
10 kommentarer:
i en ruta och i två av tre lådor i min frys, ÄLSKAR mera vego-böckerna, de får mig att äta varierad, riktig (och bra) mat SAMT gör det lättare för familj och extrafamilj att laga lätt vegomat när jag kommer dit (och när jag inte kommer dit). TACK! (plus tack för alla läsupplevelser, jag hade längtat efter en helt jävla vanlig bok om kärlek SÅ länge när jag äntligen hittade 'det är så logiskt alla fattar utom du'!)
<3
Det är typ den finaste komplimangen jag någonsin läst! Och nu står du där, med ditt 3D-dockskåp. Man blir ju tårögd. Fortsätt våga! Snälla?
GRATTIS till dig! Och till oss som får läsa. Och oss som får ge ut dina böcker. Fira ordentligt. Lova!
Grattis Lisa! Och snälla fortsätt skriva för du inspirerar mig, både till att läsa och skriva. Jag önskar att jag hade skrivit Ivar-böckerna, de är så perfekta. Jag önskar att jag varit lite mer inställd och medveten om hur mycket jag velat ha den där Meg Ryan-världen redan när jag var nitton. Nu tänker jag mer att jag vill ha Lisa Bjärbos jobb. Och så vitt jag har förstått så har du inte fått ditt jobb, det har du fixat själv. Skål för dig och dina 10 år och alla dina böcker!
Åh! Sprick av stolthet för tusan! Så stort!
Grymt imponerande! Känner att jag ska införskaffa några till samlingen (har bara fyra – dåligt!) och börjar nog med dino-böckerna!
Häftigt!
Använder kokböckerna typ varje dag, och är en svinbra present till folk som man försöker introducera i vegetarisk mat och bryta deras aktuella fördomar. Som min svärfar som ansåg att man inte kan bli mätt på enbart vegetarisk mat, för det behövs det kött. Kul att motbevisa hans tes gång efter gång. ;)
Grattis! Det är en härlig känsla! Jag har mina översättningar i en särskild bokhylla i hallen där jag kan kasta en belåten blick på dem när jag går förbi. Underbart att din kompis Fredrik kunde skåda in i framtiden och inspirera dig så bra!
Ann Margret
Sak som kanske kan vara lite rolig för dig att få höra:
Mitt barn är drygt 3 år gammal och tycker väldigt mycket om sin napp. Så där jättemycket så att på frågan om när det ska sluta med nappen svarar det "aldrig". Jag är inte så jättestressad med det, men har ändå tänkt att det ju kan vara bra om det ändå börjar tänka tanken att det går att leva ett bra liv utan napp, så vi läser lite böcker om att sluta. Som exempelvis "Eddie och napparna". En gång i månaden byter vi böcker på biblioteket och då brukar det vara någon av böckerna som vi absolutaldriginteövertreåringensdödakropp får lämna tillbaka utan att det ska bli total kaosochpanikmedmångaskrikochtårar-konflikt. Då brukar vi låna om den. Nu sist var det Eddie och napparna som var den boken. Och treåringen har börjat fundera lite på att OM han nu skulle sluta med napp, hur skulle han då vilja göra? Jag säger inte att Eddie och napparna har hela ansvaret för funderingarna, det gör jag ju inte. Men att få tårta när en slutar med nappar? Det lockar allt lite. Varje gång vi läser om hur tomt och ledset det känns i Eddies mun utan nappen så provar treåringen att ta ut sin napp och säga att det är tomt i dess mun med. Jag tänker att det ändå är ett ganska bra betyg på en bok som handlar om något så hemskt och otänkbart som att sluta med napp...
Så vansinnigt jävla ballt! <3
Skicka en kommentar