torsdag, maj 5

Några grejer

- Jag rensar vår grusgång från ogräs. Den är så stor, så stor, idag har jag rensat i tre, fyra timmar. Jag har inte ens kommit halvvägs. Och kirskålen i rabatten? Ja, jädrar. Jag gillar det. Speciellt grästuvorna i gruset gillar jag, för de lossnar så lätt.

- Sen åt vi pannkakor med socker och socker på till lunch på en filt i gräset.

- Och varje gång jag kör till stallet? Då skriksjunger jag till Adele. Förra terminen var det "Hero" av Family of the year, men nu har jag bytt. Nu är min åka-till-stallet-och-skriksjunga-i-bilen-låt "Someone like you", och den är fasen ännu bättre.

- Det var barbackalektion.

- Jag ramlade inte av.

onsdag, maj 4

Veckans vegovideo #9 - Barn & ny mat


Det är dags för den sista filmen i serien Veckans vegovideo, och den handlar om barn, smak och ny mat. Har gjort mitt bästa för att komprimera ihop mina och barndietisten & proffset Sara Asks bästa knep på hur man får kräsna barn att våga smaka på ny (eventuellt vegetarisk) mat i ett filmklipp på under fyra minuter. Enjoy! Och tack för den här filmperioden. Det var kul.

tisdag, maj 3

Vintern rasat

En gång i tiden brukade jag ibland lägga in bilder i den här bloggen, och kalla inläggen för till exempel "3 x söndag" eller "Glimtar av en helg" men si det verkar jag inte direkt syssla med längre. Det känns å ena sidan bra, för det blir rätt tjatigt när samma bilder ändå syns på instagram. Men det känns å andra sidan också trist, för jag gillar verkligen bild.

Men men.

Hur som helst så kanske ni snappat upp att det varit valborg oavsett om jag tagit några bilder på eld eller ej.

Inför denna högtid släpade jag mig och barnen hem till mamma och pappa medelst viljekraft, och det var bra gjort av mig, för jag gillar att vara där. Det brukar bli majbrasa på åkern nedanför hönshuset, och nästan hela byn kommer dit. (Hela byn = 30 personer, kanske.) Ja, och sen står man där och glor på lågorna, och barnen klättrar omkring på stenmurar och slåss med pinnar, och vi grillar korv och dricker öl, och sen luktar alla eld i hundra år. Efter en stund brukar den pensionerade storbonden vända sig om och fråga "och du trivs där i Stockholm?" och jag brukar svarar "ja, det gör jag!", fast jag inte ens bor i Stockholm längre, för jag har tröttnat på att förklara det och då säger han "och du håller på med det där, och skriver på dina böcker?" och jag svarar "ja, precis" och han nickar "jaha, ja, ja, det ligger ju lite jobb bakom det också?" och det gör det ju, så jag nickar igen, och det brukar vara ganska härligt ändå. Har barnen tur får de klättra omkring i hans traktor. I år fick jag sprida ut halmen som skulle tändas på, så att brasan fick fart. Det kändes som ett förtroendeuppdrag.

Nu är jag piggare än innan helgen.

Det är bra.

Hej på er.

fredag, april 29

Veckans vegovideo #8 - Tofu



I veckan var jag och Sara i Linköping och föreläste för ett gäng glada personer som var sugna på att börja laga mer vegetariskt hemma, och sen lagade vi mat ihop efter föreläsningen. Det var himla roligt! Har inte fnissat så mycket på jobb på länge. Inte minst var det kul när flera (av varandra oberoende personer) kom fram efteråt och bara: "Det här med tofu, alltså... Kan vi prata lite till om det? Liksom... är du helt sääääker på att man kan äta det? Och göra något gott av det?"

Verkar som om tofu fortfarande har lite att jobba med innan det slår brett i stugorna.

I alla fall: Veckans vegovideo och recept (på sesampanerad tofu, som är mitt favoritsätt att tillaga tofu på för tillfället) ligger uppe på meravego.se

Prova i helgen?

tisdag, april 26

Läs för era barn! *står med knuten näve*

Oh lord, den här personen, ändå rätt lättad nu, faktiskt. Ikväll har jag föreläst om högläsning för barn PÅ MITT EGNA BARNS föräldramöte på förskolan. Alltså, vem gör sånt? Ingen, va? Har ångrat mig så mycket sen den där dagen i höstas någon gång, när förskolan uppmanade oss föräldrar "att bygga broar mellan hemmet och förskolan, och tänka efter om ni kan något som ni kan bidra med, som kan vara till nytta för oss andra, och tvärtom", och jag bara, på uppstuds: "Amen, jag! Jag älskar ju er,  jag vill gärna ge tillbaka. Jag kan rätt mycket om läs- och skrivutveckling och barnböcker. Kan ni ha nytta av det?" Så himla obekvämt att föreläsa för de andra föräldrarna? Vem tror jag att jag är ens? Uh.

Men hur som helst - att barn lär sig läsa är skitviktigt. Och högläsning är en sådan himla konkret (och rätt enkel) grej i den processen som man kan bidra med som förälder. Så jag pratar mer än gärna om det. Och jag tycker det är bättre att prata om det redan på förskolenivå, än att vänta sig någon slags quick fix när man står där med en femtonåring som inte läser sen, för då är det för sent mycket svårare.

Jag märker att jag har svängt, sedan jag började jobba med det här. I början tänkte jag mycket på att "väcka läslust" och "locka barnet till läsning", och liksom... gå på det härliga spåret. "Det finns så mycket fantastiska berättelser! Klart att vi ska upptäcka dem tillsammans! (Plus: läsning är bra för dig!)" Jag var försiktigt emot allt som andades tvång, plikt och hot och mutor, och ville bara att läsning skulle förknippas med roliga grejer.

Nu tänker jag på läsning mer som jag tänker på tandborstning. En vana som måste grundläggas tidigt, och sen underhållas, dag ut och dag in. Inte för att det alltid är kul, eller för att det passar in i ens pressade tidsschema, eller för att barnet hellre vill läsa än att spela minecraft, utan för att det är nödvändigt. Man måste kunna läsa, annars kan man inte delta i samhället. Man hamnar utanför, och det vill man inte. Det vill vi inte. Och det är rätt många femtonåringar (var femte!) i Sverige idag som inte kan ta sig igenom en vanlig tidningstext, så man får fasen kämpa på.

HÖGLÄS FÖR ERA BARN! FRÅN FÖDSELN, TILLS DE BER OM NÅD NÅGONSTANS I TJUGOFEMÅRSÅLDERN!

(Åh herregud, arma medföräldrar på förskolan, förlåt för allt. Eller varsågod, eller hur man nu ska se det.)

Har två boktips att komma med på ämnet: "Läslust i hemmet", av Carina Fast, som jag tycker är en bra och lättillgänglig bok om läs- och skrivutveckling som funkar för gemene förälder, och "En myras liv" av Linn Gottfridsson och Emma Adbåge, som är en (av ytterst få) högläsningssuccéer i kapitelboksform i detta hem med två barn på 5 & 7 år.

söndag, april 24

Att få något gjort

Idag skriver Maria om sitt stora behov av att "få något gjort" och jag nickar nästan huvudet ur led för att jag känner igen mig så mycket. Jag vet i och för sig inte om det har med barnen att göra. Kanske har jag det bara i mig sedan alltid. Men jag har tänkt på att jag alltid nämner det som en av de största fördelarna med att bo i hus och ha trädgård (eller om det är "ha större barn" som är skillnaden, ingen vet). "Man måste liksom inte göra utflykter eller 'gå till en park' som vi jämt kände oss tvungna att göra när vi bodde i lägenhet. Man kan bara vara ute i trädgården på helgen, till exempel, och så kan barnen leka med vad de vill, och så kan man själv ändå känna att man får något gjort."

Jag tror kanske jag tycker att helgen varit lite, lite bortslösad om jag inte fått något gjort?

Här är till exempel vad jag räknar som "något": Städa huset/klippa ner syrénen/rensa källaren/baka bröd/skruva upp den där hyllan/tvätta tvätten/plantera om tomaterna/åka till tippen/fixa all återvinning/måla om vardagsrummet/klippa gräset.

Något som är lite jobbigt och lite tråkigt, så att man kan få bli asnöjd med sig själv efteråt och kanske typ... sätta sig ner och dricka kaffe och vara... eh, asnöjd. Kan jag inte känna mig asnöjd om jag inte gjort allt det där andra först? Fan vet.

Den här helgen har vi varit hos kompisar i Västervik och förlustat oss och haft kul, och det har varit skitmysigt.

Det första jag gjorde när vi kom hem var att städa sovrummet/vika tvätten/slänga in en ny tvättmaskin/byta lakan/skaka mattan/skura golvet/sortera en bokhylla.

Jag tycker det är intressant, det där drivet.

Jag tror kanske jag har det från min pappa.

Eller om det är från Luther.

fredag, april 22

Att längta hem

För en person som i grunden helst aldrig vill lämna sitt hem och sin borg (okej, överdrift, men...) har de senaste veckorna i mitt liv varit rätt slitiga, skulle jag vilja säga. Spanien, Göteborg, Märsta, Tidaholm, idag vidare direkt till Västervik, Linköping, sedan (om jag pallar) hem till mamma och pappa för att fira Valborg, och däremellan: sju, åtta pendeltågsvändor till Stockholm för olika jobbgrejer, sen Lund, Frankfurt. Jag packar inte upp väskan mellan varven. Jag bara fyller på. Och jag vet att jag borde få en käftsmäll som gnäller när en del av resorna till exempel är resor till Spanien, och innehåller cava och sol, men jag är så trött nu. Ge mig ingen käftsmäll.

Jag längtar efter: Att få städa. Att få sitta i min blommiga soffa och ha fula tajts på mig och skriva på en bok. Att gå ut och gå skitlångt. Att plantera saker i jord. Byta lakan. Hänga tvätt på min tvättlina mellan äppelträden. Sortera bort alla vinterkläder. Och också detta: Att dyka ner i en sjö och ha huvudet under vattnet.

onsdag, april 20

Vart är vi på väg?

Har kanske vunnit något slags pris i kollektivtrafik idag. Här är hela listan:

Pendeltåg = 2 timmar och 40 minuter
X 2000 = 2 timmar, 5 minuter
SJ Regionaltåg = 30 minuter
Buss = 30 minuter

Äh, inte ens speciellt mycket ju, märker jag, det kändes kanske mest så på grund av många byten. Har i alla fall varit en sväng i Märsta och pratat med högstadieklasser, och sedan åkt vidare till Tidaholm för att prata med högstadieklasser, och nu befinner jag mig på ett hotell som har de fluffigaste täckena i mänsklighetens historia och tänker: sova.

Om du bor i Tidaholm och läser här och inte har något för dig imorgon kväll tycker jag du ska komma till bibblan och säga hej och gå på skrivworkshop. Kanske inte jättestor sannolikhet att någon av er prickar in alla de tre kriterierna, men VEM VET. 18.30! Gratis! För alla över 12 år! Även såna som är 87!

Godnatt.

"Flykten" av Francesca Sanna




Jag översatte texten till den här bilderboken i vintras, så jag är måhända jävig, men ni måste läsa den med era barn, ni måste faktiskt. "Flykten" handlar om två syskon, som flyr med sin mamma efter att kriget har kommit och gjort kaos med deras vardag och tagit deras pappa. De åker långt och länge, genom skogar, över hav, och rädslan finns närvarande hela tiden. Men det finns faktiskt också hopp i den här berättelsen. (De kommer fram! Till ett ställe där det inte är krig! Där de kan få börja om på nytt!) Jag tycker den är en perfekt ingång till ett samtal om världsläget med barn från 3 år och uppåt.

tisdag, april 19

Bakom kulisserna

Tanke som slog mig innan idag: Jag är en livs levande serieruta i en humoristisk serie om småbarnsvardag just nu. Hejhejvardag-Louise kan typ få mig och ha mig som installation i något litet hörn och använda mig som stoff, jag bjuder.

Så här vare: Barnen satt i soffan. Vid varsin skärm. Trötta och gnälliga och tjatiga som f-n, mitt i hellhour efter förskolan innan middagen. De ba: "Macka med syyyyyylt! Macka med sylt! MACKA MED SYYYYYYLT!!!" Min röst ba: "Nej, vi äter inte nu precis innan middagen." Och det här är var jag befann mig när min mun yttrade detta: Halvvägs in i skafferiet, gömd bakom skafferidörren, med armen långt ner i en överbliven chipspåse från i fredags och ba *skottar in chipsflisor i munnen som om det inte fanns någon morgondag*. Fick svälja skitsnabbt för att inte den överfulla munnen skulle avslöja mig när jag yttrade min pedagogiska poäng.

Inte mitt livs värdigaste ögonblick, kanske.

Men icke desto mindre?

Kommer göra det igen.

måndag, april 18

Veckans vegovideo #7 - Paneer


Till alla som någon gång tänkt tanken att det vore gott att kunna göra en egen palak paneer. Puss & kram! Recept på meravego.se

söndag, april 17

Nio till tolv

Ja jädrar du, denna helg, vill gifta mig med den och skaffa små gölliga helgbebisar. Vi hade tänkt åka till torpet, men bland annat eftersom "åka till XX" just nu är ett uttryck som får mig att vilja lägga mig i fosterställning under köksbordet och andas i en papperspåse, så bestämde vi oss för att låta bli. Igår rörde jag mig som längst till Hemköp för att köpa lördagsgodis. Det var skönt. Vi åt frukost från nio till tolv.

Eller ja, barnen åt väl frukost från nio till nionollsju som vanligt.

Men vi vuxna satt till tolv.

Man kanske kan säga att vi har kommit att missbruka det här med helgfrukostar lite sedan vi reclaimade dem? (Läs: Sen barnen blev så stora att de fattade att de kunde få spela minecraft i en halv evighet på helgmorgnarna om de bara höll snattran i soffan och lät oss läsa tidningen och prata i fred i köket.) Vi kan inte få nog. Vi ba: *läser en liten notis i tidningen* *piper av förtjusning* *pratar om den i två timmar* *while äting rostbröd med nutella*

Det går åt åtta koppar kaffe.

Ibland kommer barnen ut och tar nåt bett på nån överbliven macka och slickar i sig lite sylt, och sen backar de sakta ut ur rummet och kutar tillbaka till soffan och fortsätter stirra på sina skärmar.

Hela familjen är frrrruktansvärt nöjda med detta upplägg.

Och jag kan verkligen rekommendera bröd med först naturell färskost och sen nutella.

Fast bilden är gammal, för helgens frukost var inte lika snygg.

Hej på er.

fredag, april 15

Ständigt beredd

Min terapeut tycker att jag borde jobba lite med att försöka låta bli att säkra upp för jobbiga saker som eventuellt skulle kunna hända (men inte alls nödvändigtvis kommer göra det). Hon tycker att det verkar ta en hel del kraft att hela tiden vara beredd. Här är några grejer jag borde försöka sluta med, säger hon:

- Ställa en hink bredvid sängen på kvällen just in cases jag skulle bli kräksjuk och inte hinna till toaletten under natten. Detta gör jag ibland när jag (fått för mig att jag) mår pyttelite illa, till exempel kanske för att någons barn har kräkts någonstans i landet och jag har sett det på Facebook eller på Instagram och känt efter jättenoga.

- Ställa min väckarklocka på kvällen även om jag inte behöver gå upp själv just in cases Gustav har glömt att ställa sin och det blir morgon och han försover sig och missar tåget och kommer försent till sin föreläsning som jag har sett i vår gemensamma kalender att han ska hålla i klockan 9.00. Detta gör jag jämt.

- Säga ja till alla jobbförfrågningar jag får fast jag egentligen inte orkar just in cases jag någon gång i framtiden kommer ha en dålig ekonomisk period i mitt företag och behöva pengarna. Detta kommer jag kanske aldrig att sluta med.

- Sitta beredd med en plastpåse i handen hela resan när jag åker tåg med mina barn just in cases någon av dem skulle råka bli åksjuk och behöva kräkas. Detta gör jag faktiskt inte längre! Men jag har platspåsen i väskan och sitter på helspänn.

- Hålla koll på nästa tågtid och telefonen hela tiden så fort jag i Stockholm och jobbar just in cases de ringer från skolan eller förskolan och säger att barnen blivit sjuka och någon måste hämta dem.

Etc, etc, etc.

Jag hävdar att jag gör alla dessa grejer som en enkel åtgärd för att kunna känna mig lugn och kunna koncentrera mig på det jag egentligen behöver göra. Typ "Jaja, nu står i alla fall hinken där, då kan jag somna lugnt" eller "Jaja, nu ligger i alla fall telefonen inom synhåll, då kanske jag kan jobba nu då." Att det är bättre att ha gjort något åt oron än att bara... vara i den. Hon hävdar att jag inte ska tänka på alla jobbiga situationerna som eventuellt kommer uppstå i framtiden alls. Att de tröttar ut mig.

Och det har hon ju rätt i.

Så nu har jag slutat med allt ovanstående!

SKOJA.

Men jag har i alla fall tvingat mig själv att jobba med musik i öronen i en hel timme nu med telefonen utom räckhåll, i väskan (!!!) som ett litet experiment och fan tro't, men barnen verkar (än så länge) ha överlevt? (Ja, jag kollade nu.)

Jag lyssnar på Marit Bergmans nya. Jag tycker så himla mycket om den. Min favoritlåt är den om elefanterna. Den och "Dra åt helvete".

onsdag, april 13

Om jag vore snubbe

Som vanligt när jag gör skolbesök på högstadiet tänker jag tanken: Om jag var man? Hur skulle det vara att stiga in i den här okända åttan då? Vad skulle vara annorlunda?

En gång när jag kom till en skola fick jag höra att en manlig kollega hade varit där på författarbesök året innan. ”Det var SÅ roligt, han fick verkligen med sig alla eleverna. Han gjorde armhävningar framme vid katedern.” ARMHÄVNINGAR. Under ett författarbesök?!? I åttan?!? Kul! Minnesvärt!

Jag har extremt svårt att se det hända mig.

Och då tänker jag inte bara på min armhävningsteknik.

Det här är vad jag tror att hyfsat många femtonåringar tänker när jag stiger in i ett klassrum: Jahopp, en kvinna. I ospännande ålder. Hon ser ut ungefär som vår gamla vanliga svensklärare? Ja. Jo. Ja, en sån. Som pratar om böcker. Och tycker det är viktigt att läsa. Alright, look alive, det är bara 60 minuter. 

Inbillar jag mig att det är mindre uppförsbacke att ta sig över för en man som stiger in i samma klassrum? Inbillar jag mig att det finns en anledning till att nästan alla lärare med en aura av ”hjälte” eller ”förebild” eller ”skön person” under min egna skoltid var män?

Herregud, alla dessa kvinnor. Som bara kämpar på.

Är väl medveten om att det finns andra problem med att vara man i skolvärlden (eller på fritids! Eller på förskolan!) som jag inte behöver tampas med som kvinna. Och jag vet i fan om jag skulle vilja göra armhävningar inför en högstadieklass.

Men jag kan ändå inte låta bli att tänka tanken.

Om jag vore snubbe? Och steg in i en helt okänd högstadieklass? Vad skulle vara annorlunda?

tisdag, april 12

When in Göteborg

Ni vet den där gruppen med medelålders kvinnor man ibland ser i ett hörn på en krog, flamsigt skrattandes över sina glas vin, en sjal lite härligt slängd runt halsen, rosiga kinder, glasögon som måste tas av och torkas för att det rinner flamstårar och mascara där under... Ni ser den framför er?

Den var jag i ikväll.

Älskade alla sekunder av detta härl.

I övrigt gör jag skolbesök på skolbesök på skolbesök (det är litteraturvecka i Göteborg igen, och 50 författare är här och besöker skolor och pratar böcker och läsning med barn och unga) sover på hotell, åker åt fel håll med spårvagnar, och pratar med kollegor i hotellfoajén.

Tycker mycket om den årliga tradition.

Blir i och för sig trött som ett litet as.

Men.

måndag, april 11

Veckans vegovideo #6 - Protein



Hur är det nu igen då, finns det något protein i vegetarisk mat? Eller finns det risk att man får proteinbrist av att inte äta kött? Vi har alla (hehe) svaren! Recept och allt på meravego.se

söndag, april 10

Och scillan breder ut sig över hela tomten

Hallå från en trött, på ett hotellrum i Göteborg. Jag har just tillbringat en hel tågresa med att stirra på min digitala kalender. Det blev (chockerande nog) inte färre saker inbokade i den av att jag stirrade på den. Men min puls gick upp! Alltid något.

Andra grejer jag gjort idag: HITTAT BLÅSIPPOR OCH VITSIPPOR I TRÄDGÅRDEN!!!

Jag känner att jag sakta men säkert håller på att utvecklas till något slags växtfreak. Förra helgen satt jag i mitt grönmålade vardagsrum och talade om för mina bästa kompisar att "Det är något med den gröna färgen, och växtlighet. Det lever, liksom. Och andas. Som om grönt var samma sak som... energi. Luften blir lättare att dra ner i lungorna, och allt det gröna liksom... jag vet inte. Jag tänker bättre bland grönt. Och blir lugnare. Och det är något med att plantera ett pyttelitet frö och få det att växa till något som exempelvis går att äta och leva på själv också som är fruktansvärt tillfredsställande."

De bara: "Ooooooookej."

Host, host, harkel, hippie.

Sedan backade de sakta ut ur rummet med händerna i luften och sprang sitt snabbaste mot pendeltåget och räddade sig tillbaka till Stockholm.

Nä.

Det gjorde de verkligen inte.

De blev sugna på att plantera fler krukväxter.

(Obvi.)

I alla fall, när jag kollar i min digitala kalender och får hög puls? Då är det exempelvis vitsippor jag ser som den tydligaste motvikten. Vitsippor, eller att få gå omkring och typ... nypa blad från pelargonerna, vattna, vrida från solen, ge näring, hålla på. PLOCKA BLOMMOR! Fixa i fina buketter. Nypa tjuvskott från tomatplantor. Fixa stöd för sockerärterna.

Mm... sockerärter.

Alla tulpanlökarna jag tryckte ner i jorden i höstas håller på att komma upp i trädgården nu.

Mm... trädgård.

Sån himla tur för mig att jag har en sån, nu när den digitala kalendern jävlas som den gör.

lördag, april 9

Att sätta upp en bokhylla (igen)



Jag fick snällt montera ner vår väggfasta bokhylla när jag skulle måla om vardagsrummet, och det var ju 1. Jobbigt och 2. Rätt välbehövligt. Vi hade köpt för klena konsoler sist. Idag har jag gjort om och gjort rätt (hoppas jag vid gud) och bytt alla skruvar, bytt alla konsoler och monterat upp skiten igen. Det tog fem timmar. Ovan ser ni snabbreprisen.

torsdag, april 7

Fem och sju

Hemma igen! Fasen vad vi haft det bra. Har hundra gånger under resan konstaterat att det är väldigt kul att göra grejer ihop med barnen nu när de är så stora. Innan har det liksom mer känts som... "skönt, tur, det gick ju, ingen skrek (så jättehögt)".

Jag tänker ibland på när vi var i New York med en 3-åring och en 1-åring, till exempel. Det var verkligen skitroligt. Men det var också verkligen skitjobbigt? Det fanns så många grejer varje dag då som var (potentiellt) asjobbiga i mitt huvud. Mattider som kunde försenas. Sovstunder som kunde bli uppfuckade. Grejer (nappar!) som kunde tappas bort. Tunnelbanor som kunde vara för packade med folk. Sol som kunde vara för varm. Solhattar som kunde glömmas hemma. Etc, etc, etc.

Lelle huvud. Det snurrade ta mig fasen nästan ur led för att få allt att flyta på så smärtfritt som möjligt. Och inte vet jag om det egentligen beror på att barnen är större nu, eller om det beror på att jag har taggat ner, men det är i alla fall väldigt mycket härligare att röra sig utanför hemmet med kids i släptåg nu för tiden.

Vi var till exempel på restaurang i tisdags? Jag tycker det var en upplevelse. Jag vet att andra människor springer på restaurang titt som tätt med sina ungar, men vi gör inte det, så det kändes som en happening. Svante och jag hade läppstift. Båda barnen satt (stundvis) rätt still och kände sig högtidliga. Rufus smakade på allt vi gav honom. "Den här och den här såsen var lite för stark för min smak, men jag tyckte verkligen om den här. Den vill jag ha mer av. Och brödet var jättegott!"

DAFAQ?!?

Jag har fortfarande inte stängt munnen av chocken.

Radar fortfarande upp potentiellt skitjobbiga grejer i huvudet varje dag (Någon kommer börja kräkas! Han kommer bli åksjuk om vi åker bil dit! Tänk om de börjar frysa när de har shorts?) och försöker förebygga dem, men det är ändå på en heeeeelt annan nivå nu.

Kanske är det för att man kan prata med dem?

Gud, vad jag älskar att man kan prata med dem.

Man kan till exempel säga: "Fasen! Nu glömde vi drickan ändå ju." Och de kan svara: "Du svärde!!! Och vi vill ändå hellre ha glass än dricka, så det gör inget. Där finns en kiosk!"

I love it.

tisdag, april 5

Detta händer

Vi är i Spanien och hälsar på Gustavs föräldrar. Man kan ha shorts. Barnen är fnittriga. Innan vi åkte i söndags deklarerade Rufus att han absolut aldrig i livet skulle 1. Bada i poolen eller 2. Vara på stranden när han var i Spanien för "det var tråkigt". Det gick ju som det gick med det. Han verkar inte direkt lida.

Allt är bra.

måndag, april 4

Veckans vegovideo #5 - Pannkakor



Pannkakor, pannkakor, ständigt dessa pannkakor. Finns det något sätt att göra barnens favoritmat lite... matigare? Veckans vegovideo handlar om oändliga möjligheter att mixa ner grejer i pannkakssmet. Recept på meravego.se!

torsdag, mars 31

Vad jag tänker på när jag tänker på söndag

Det är den typen av dag i detta hushåll då jag precis jobbade till 23.51, och Gustav fortfarande kämpar som ett djur vid sin dator och kommer göra det i många timmar till. Det var ett skönt litet avbrott där mellan 16.30 och 19.30 när barnen kom hem och var vakna, men sen: knapper, knapper, knapper från alla tangentbord, stress (och emellanåt ångest) som en härlig dimma över vardagsrummet. Det har varit så till och från ett tag nu. Tur ändå att man älskar sitt jobb? Och att anledningen till stressen är denna lyx: Fyra dagar i Spanien.

Min målbild innehåller cava och sol och jordgubbar.

Mm... cava och sol och jordgubbar.

Allt ordnar sig.

onsdag, mars 30

Hur lägger du upp planeringen av dina böcker? Och hur slaviskt följer du den?

På't igen då, jag betar av frågorna från den här frågestunden om skrivande (fler svar hittar du här och här och här). Förra svaret handlade om att komma på en idé, och veta att den håller.  Där skrev jag att jag brukar skriva ett synopsis en bit in i idéprocessen. Det brukar jag.

Inför "Djupa Ro" skrev jag fyra A4-sidor, med följande rubriker: Miljön. Huvudkaraktärer. Handling i korthet. David. Paula. Ludde. Tove. Jonathan. Det här är en lista på frågor jag tycker är viktiga för den här boken. När händer vad? (Måndag. Tisdag. Onsdag. Torsdag. Fredag. Lördag. Söndag. ) När jag läser igenom de fyra sidorna nu i efterhand så tycker jag att de stämmer förvånansvärt bra. Inte allt, så klart, men rätt mycket. Mer än vanligt.

I mina synopsis är det alltid väldigt mycket fokus på de olika personerna. Jag tänker mycket på vilka de är, vad de drömmer om, är rädda för, vad som driver dem och hur de interagerar med andra. Jag älskar att skriva de här planeringsbeskrivningarna av karaktärerna. Det händer att jag får säga åt mig själv på skarpen att hålla dem kort, och ba: "Men skit i att babbla på om fem tusen små egenheter och ovanor och känslor varenda person har nån himla gång nu då. Fokusera på vad som ska hända i boken, Lisa. Vad ska de göra?"

Jag går på magkänsla när det gäller planeringen av dramaturgin. Inte för att min magkänsla nödvändigtvis är så himla bra, utan för att det är det enda redskap jag har att tillgå. Jag kan (tyvärr) ingenting teoretiskt om olika dramaturgiska modeller.  Men jag har läst jättemånga berättelser, och sett jättemånga filmer, och jag brukar tänka att den färdiga boken ska bli ungefär 200 sidor. Och sen har de där 200 sidorna i bakhuvudet hela tiden, och portionerar på ett ungefär ut de stora händelserna där jag tycker de passar. Jag tänker saker i stil med: "Den här viktiga personen måste komma in under de första 40 sidorna" eller "Den här avgörande händelsen får inte hända innan sidan 100" eller "Senast på sidan 150 måste jag börja runda av det där spåret."

Rätt ofta tjuvkollar jag i mina favoritböcker och försöker genomskåda hur de är uppbyggda och göra likadant.

Ja, och sen börjar jag skriva.

Det här är vad jag har kommit fram till efter fyra romaner: 1. Ju tydligare jag varit i min planering, desto lättare blir skrivandet, och 2. Jag kan ändå inte för mitt liv förmå mig att bli tydligare än de där 4 sidornas synopsis innan jag börjar skriva. Jag önskar att jag vore en post it-författare, som hade en hel vägg i sitt arbetsrum full med lappar och bilder och struktur, och visste exakt vad som skulle hända i kapitel för kapitel innan de började skriva. Men jag kommer aldrig bli den typen av författare.

Jag skriver mina fyra sidors plan, och sen kör jag. Resten får växa fram under tiden.

Det finns väl en pytteliten chans att slutresultatet blir precis som jag skrev i planen, men det är mycket större chans att det inte blir det. Jag lär ju känna boken medan jag skriver den, liksom? Hur skulle jag kunna veta allt om den när jag sitter där helt aningslös i början och försöker göra en planering? Beats me.

tisdag, mars 29

Babysteps för Bladen brinner

Vi går runt på möten nu, jag och Johanna, och pratar med folk som vi tänker vill och kan stödja vår idé om podcasten "Bladen brinner", om böcker för barn och unga. Det är himla roligt! Vi säger saker i stil med "Vi vill så sjukt många grejer! Lyfta fram böcker som annars aldrig syns! Prata med författare som annars aldrig hörs! Göra reportage om representation i bilderböcker! Stå bakom ryggen på Emma Adbåge när hon målar och prata om färgkombinationer! Fråga Mårten Sanden varför han så ofta skriver om sorg!" och de säger saker i stil med: "Jamen, ja! GÖR GÄRNA DET!"

Och inuti mig sitter Lisa, 22 år, som just börjat på journalisthögskolan och drömmer om att bevaka barnböcker, och skriker rakt ut av upphetsning.

Lite senare i vår lanserar vi en crowdfundingkampanj, så att vem som helst som längtar efter ett intressant samtal om böcker för barn och unga (och boktips!) kan bidra med en spänn eller två eller hundra till vår podd, så att vi kan betala producent och klippare och ge arvoden till frilansare.

Ingen vet ju ännu hur det här kommer gå. Men... känner mig ändå, just idag, försiktigt hoppfull om att det här ska gå att ro i land. Och firade med det enda rätta: skapa en facebooksida för podden, som man kan hitta här. Gilla gärna den! Så missar ni inga nyheter om när, hur, var och varför.

Veckans vegovideo #4 - Vårrullar



Kan man göra egna färska vårrullar? Hur viker man? Vad serverar man till? Hur gööööör man? Så här! (Inkl. dansande Hugh Grant.)

Recept och allt på meravego.se, och kampanj på "Ännu mera vego" hos Bokus här!

Hur det slutade

Ja, nä... nä.

Man skruvar kanske inte upp hyllor klockan 21.26.

Man kollar kanske på SVT-serien om Kerstin Thorvall istället.

Jag klassar detta som ett av mina mognare beslut här i livet.

måndag, mars 28

Kvällsaktiviteter vi minns

Vad tror ni om idén att skruva upp 45 konsoler och 16 hyllplan på vardagsrumsväggen, med start nu, klockan 21.26? Jag tror det är en strålande idé. Det finns väl inga barn som vaknar av lite borrande i väggen? Nej? Nej? Just det.

(Tror detta helt ärligt, de två barn som bor här vaknar fasen inte av något när de väl sover).

Jag börjar, så får vi se.

Oddsen för att det slutar med att jag gråter och går och lägger mig i vredesmod är väl i och för sig rätt så låga, men jag längtar efter min bokhylla, jag längtar efter den jättejättemycket, så jag tänker ändå: friskt vågat, etc.

Det är högst oklart varför jag skrev det här blogginlägget.

Nu reser jag mig från soffan.

Nu gör jag det bara.

Nu.

söndag, mars 27

Och det är ljust till nästan åtta

Jo, men den blev ju bra till slut. Påsken. Komma iväg-andet var naturligtvis inte mycket att hänga i påskriset, men själva helgen i torpet med kompisar och (i runda slängar) fyra hundra kilo mat har jag ingenting att invända mot. Vi har gjort det vi alltid gör i torpet under påsken: kopplat in vattenpumpen, eldat som fan, frusit en del, slagit ihjäl ett par hundra flugor som vaknade till liv när värmen började sprida sig i väggarna, och suttit runt bordet i köket och häckat. Det var vår! Det fanns snödroppar!

Jag satte en pinnstol bredvid vedspisen och satt där och läste.

Nu är vi hemma igen.

Tomatfröna har börjat gro, och det finns varmvatten i rören.

onsdag, mars 23

Påsklov!

Och det här är hur mycket jag känner för att packa väskan och hålla på och ta oss iväg någonstans: 0%. Det kommer ju att bli jätteroligt när vi väl åkt, så klart, men nu, strax innan... Komma iväg är verkligen inte mitt bästa. Det är det och ta tag i planering av mat som toppar min lista över hatsysslor, tror jag.

Eller vänta förresten, gå ut med komposten? Åka till återvinningen?

Topp 5 värsta vardagssysslor:
1. Komma iväg och rodda ut hela familjen genom dörren inklusive vantar och packning och skit
2. Åka till återvinningen och proppa in mer plast och papp och glas i containrarna som redan är överfyllda.
3. Ta tag i planering av mat, i synnerhet när vi har folk som ska bo hos oss
4. Gå ut med komposten
5. Vika och lägga in tvätten

Gillar däremot: våttorka golv, vattna blommor, städa badrummet, städa köket, knöla in en ny tvätt i tvättmaskinen.

Hoppas ni får många påskägg.

måndag, mars 21

Veckans vegovideo #3 - Påskmat



Svensk högtidsmat brukar ju i regel innebära en buffé med kött och fisk och stabbig bonnamat (oavsett högtid, typ). Hur gör man om man vill fira exempelvis påsk utan kött? Går det ens?

I veckans vegovideo kavlar jag smördeg och gästas av en känd president. Recept och sånt på meravego.se! Och kampanjen hos Bokus (Ännu mera vego till extra lågt pris) pågår i någon vecka till, så mitt ödmjuka tips är: passa på.

söndag, mars 20

Helgen som gick




60 kvadratmeter vägg x två strykningar (och nedskruvning av grejer och spackling av hål och tejpning av lister och täckning av golv). Det är vad jag gjort i helgen. Bara det. Inför det faktumet skulle min rygg vilja vråla: Amen för i helvete, skona mig, kvinna, sluta?!?

Men nu är vardagsrummet i alla fall grönt och färgglatt och härligt.

Det gör mig glad.

torsdag, mars 17

I hans huvud

"Okej, nu tar jag alla killar. Först är man bebis. Sen barnkille. Sen storebror. Sen tonåring. Sen pappa. Sen farfar. Sen zombie."

Mitt stora barn har haft utvecklingssamtal med läraren i förskoleklassen idag. På påståendet "jag har ett vårdat och bra språk" fyllde han i motsvarigheten till "instämmer till fullo".

"I skolan i alla fall. Hemma svär jag ju för jävla mycket."

Han gillar: Matte, inomhus och svåra klurgrejer.
Han tycker: Att det vore bra om alla människor på jorden fick en lillebror, för bröder är så söta när de är bebisar.
Han känner: En som har flytt från ett riktigt krig som är snäll.
Han råkade: Ta med tuggummi i jackfickan till skolan fast man inte får.
Imorgon ska han: Sminka dit en mustasch på överläppen direkt på morgonen.
Han säger: "Ett tips, pappa? Gå och lägg dit lite tidigare på kvällarna. Så kanske du inte är så trött när du vaknar sen."
Han har: Så sjukt tjockt hår som han vill ha klet i.
Han lyckades: Lyssna klart hela första Harry Potter.
Han vill: Fortfarande hålla mig i handen när jag hämtat honom på fritids.

onsdag, mars 16

Hur väljer du skrividé, och hur vet du att den håller?

Det här är ett svar från frågestunden om skrivande, och jag har fasen ingen som helst aning om hur jag ska svara på den här frågan, för den är svår. Konstigt nog också: svårare för varje bok jag skriver. Jag hoppas att det beror på att jag övat upp mig på att hitta på idéer, och därmed har fler, och får svårare att välja mellan dem. Men det kan också betyda att jag blivit en neurotisk velpotta på gamledar. Ingen vet.

Jag brukar i alla fall börja med att få en diffus känsla för vilken typ av bok jag vill skriva, till exempel "en kärleksbok". Sen brukar jag komma på helt skissartat vem den boken skulle kunna handla om, till exempel "en tjej som är extremt blyg, och inte vågar möta folks blickar". Och sen brukar jag gå omkring och vanka runt det där lilla fröet och hoppas att det ska växa till sig till något större. Gör det inte det är idén förmodligen ingenting att ha. Eller så är jag inte redo att skriva den än.

Min bästa grej i det där vankningsskedet är att läsa mycket andra böcker och se på filmer och lyssna på låttexter som jag tänker mig är lite i samma stil som det jag tror att jag skulle vilja skriva. Det är mitt mest effektiva sätt att trycka på play för olika fantasifilmer i mitt huvud, och i bästa fall börjar det då dyka upp scener i mitt medvetande som handlar om den där huvudpersonen jag nyss hittat på. Ett bra tecken i det här skedet är om jag till exempel tänker: "Kolla! Där sitter hon på skolbussen och dagdrömmer"  eller "Där går hon och hennes pappa och kånkar på en jädra fåtölj längs med en landsväg" eller "Åh, tänk om killen och hon delar hörlurar och han luftspelar piano med till introt helt sjukt inlevelsefullt på bussen?" Gör jag inte det är idén förmodligen ingenting att ha. Eller så är jag inte redo att skriva den än. Tillbaka till Gå.

Men vi låtsas att filmscenerna radas upp på min näthinna helt lydigt, för enkelhetens skull nu, m'kej? När de är tillräckligt många brukar jag bli sjukt sugen på att börja skriva. Jag försöker låta bli, för jag vet att det är lättare att skriva färdigt boken om jag har planerat ordentligt innan, men det brukar vara svårt, och oftast tillåter jag mig ändå att prova lite. Testskriva, liksom? "Såhär skulle boken kunna börja, kanske. Jag låtsas det en stund nu, och skriver två sidor." Då kanske jag till exempel kommer på vilken form som passar (om man ska fatta allt som pågår i hennes huvud måste hon berätta i jagform!) och får någon slags hint om vilken ton texten ska ha (humoristisk men med ett rätt stort allvar bakom). Ett bra tecken i det här skedet är att det går bra att skriva de där två testsidorna, och att jag tycker texten blir freaking fantastisk och vill mejla den till alla jag känner. Gör jag inte det är idén förmodligen ingenting att ha. Eller så är jag inte redo att skriva den än. Tillbaka till Gå.

Men okej, drömscenario, allt går lätt. Då återgår jag till tänkandet och planerandet (mer om det i nästa skrivinlägg), och skriver ett synopsis. Och när jag är klar med det börjar jag skriva på riktigt. Och sen... när jag hyfsat enkelt fått ihop 20 sidor text eller så? Ja, men då ger jag inte upp, då ändrar jag mig inte. Då skriver jag på boken tills den är klar, trots att jag kanske hatar den hälften av skrivdagarna och vill kasta ut datorn genom fönstret. Gör jag inte det är idén förm...

Nä, men ärligt. Jag har hittills inte varit med om att jag upptäckt halvvägs in i en bok att idén inte håller. Jag har varit med om att jag måste utveckla idén, eller dra den åt ena eller andra hållet, men jag har inte varit med om att jag verkligen, verkligen fastnat, och varit tvungen att skippa en bokidé jag verkligen påbörjat. I vankningsskedet och testskrivningsskedet kan det mycket väl hända att jag ändrar mig och lägger idén åt sidan. Men när jag väl skrivit i några dagar på allvar, och fått ihop några kapitel... Då känner jag mig rätt säker på att idén håller.

ÄN SÅ LÄNGE, TA I TRÄ, etc, etc, etc.

Det här idékläckarstadiet är min mest neurotiska fas som författare, har jag märkt. Om jag fastnar minsta lilla här så blir det ingen bok. Sen, när jag väl kommit igång, ingår liksom fastnandet som en obligatorisk del av processen, men i uppstarten? No way. Tål 0% motighet. Allt måste kännas roligt och smidigt och härligt, och jag måste ha hybris och tycka att boken kommer bli fantastisk, och om jag skulle vara korkad nog att berätta om idén för någon annan så måste den personen reagera på precis rätt sätt och säga exakt det jag vill höra, annars tappar jag lusten och blir ledsen och tänker att jag aldrig mer ska skriva något och SKIT I DET DÅ, jag får väl börja krossa sten eller något for a living istället.

Gud, ändå.

Vi lämnar detta ämne nu innan det är natt?

En helt vetenskap det här ju.

måndag, mars 14

Veckans vegovideo #2 – baljväxter

Kan man göra nåt kul av baljväxter? Finns det någon lins som känns lyxig? Och hur gör man en god bolognese utan köttfärs?

Veckans vegovideo handlar om ärter, linser och bönor och jag skulle nog ändå vilja sticka ut hakan och säga att den är rätt mycket roligare än den låter. Och så har vi lagt upp den här texten om baljväxter på meravego.se också! Kolla supergärna och säg om ni hittar något ni tycker vi borde ändra eller lägga till eller ta bort.

söndag, mars 13

Helgen som gick

Jag ska jobba i Växjö med omnejd i två dagar nästa vecka, och är hemma hos mamma och pappa några extra dagar med barnen. Det är rätt bra. Barnen har hälsat på kor. Jag har gått nån mil på grusvägar med min syster. Grillen har gjort premiär för säsongen. Vi har varit (slarvigt räknat) ungefär två och en halv miljoner människor i köket samtidigt och försökt laga mat med tre komma sju miljarder barn röjandes runt benen. Det blev gott. Inget barn åt.

Allt är ungefär som vanligt.

torsdag, mars 10

En torsdag i mars

Hej från hög på livet och litteraturen, jag var nyss och lyssnade på Kristina Sandberg i en och en halv timme på Gnestabibblan. Så här tänkte jag innan: Men jag har ju lyssnat på henne förut, och jag är själv med barnen ikväll, och jag är trött, och yada, yada. Sen ringde jag Siri som ibland passar våra barn och gick dit ändå, och nu ba: HJÄRTÖGONEMOJI PÅ ALLT!!! Så gulligt att det satt gubbar i publiken och hade läst alla böckerna i Maj-trilogin och kände grejer!!! Kristina Sandberg är min idol. Inte bara för böckerna (som i sanning är fantastiska) utan också för själva henne.

Speciellt mös jag när hon sa:

"Jag skrev, och gick skrivarlinjer, och höll på. Men så tänkte jag att jag väl behövde ett förvärvsarbete också, vid sidan av skrivandet. Och då valde jag ju mellan journalist och psykolog. Jag ville åt samtalen, tror jag. Och jag var för blyg för att bli journalist, jag vågade ju inte ringa till folk och hålla på, så då fick det bli psykolog."

Jag nickade så mycket i samförstånd åt detta att mitt huvud höll på ramla av.

(Borde nog ha valt psykolog istället för journalist där som tjugotvååring ändå? Var så jädra rädd för telefoner.)

När jag kom hem hade Svante somnat på Siris axel.

Det är så ofta jag tänker på Maj.

Och gulliga var de också

De jobbar med "yrken" i Rufus förskoleklass nu, och om man vill som förälder får man hälsa på och berätta lite som sitt jobb. Så imorse gjorde jag det. Det var så här: Tusen händer som viftade i luften.

"Rufus mamma! Rufus mamma! Att? Min morfar har en hund."
"Hallå! Hallå! Hallå! Jag har också en hund!"
"Och en gång! En gång! En gång blev en katt överkörd på gatan utanför mitt hus."
"Och vet du, vet du? En kanin jag vet heter Arne."

Etc, etc, etc.

Min författarkompis Mårten har efter otaliga författarbesök sagt till mig att det finns två (2!) ämnen man aldrig, aldrig kan ta upp i en förskoleklass om man någonsin igen vill få en syl i vädret själv. Det ena är husdjur. Det andra är mor-och farföräldrar. "Efter man yppat ordet 'mormor' eller 'katt' är det kört. Kört!" Och ändå gjorde jag alltså det fatala misstaget att läsa en berättelse jag skrivit om en tjej som önskar sig en hund högt?!?

Oh well.

Vet i alla fall allt om Gnestas husdjursbestånd nu.

onsdag, mars 9

Hur var det att skriva "Djupa Ro"? (SPOILERALERT!)

Det här är ett svar från frågestunden om skrivande, och det kommer att innehålla spoilers om handlingen i Djupa Ro. Vill man inte veta vad bokuslingen handlar om föreslår jag därför att man slutar läsa... nu.

Att skriva Djupa Ro var på många sätt extremt kul. Jag älskade till exempel att få skriva om den lilla orten där jag själv vuxit upp. Att få använda min badplats, att låta dem cykla på mina cykelvägar, att de sitter på min buss och känner igen varenda krök av vägen, att de handlar på min Icabutik. Eller ja, "min". Men ni fattar. Det var kul. Och jag älskade att skriva om ett kompisgäng som känt varandra jämt, och låta alla personerna i gänget få ta rätt mycket plats. Och att de var nästan vuxna. Jag tyckte om att David (som berättar) stod mitt emellan. Å ena sidan hade han flyttat hemifrån, och var på väg bort och ut och iväg. Å andra sidan var han fortfarande sin mammas son, och blev rufsad i håret. Och åh, vad jag gillade att skriva om David ihop med mamman! Hur hon står och tittar efter honom i fönstret, som om hon är rädd att han ska försvinna om hon släpper honom med blicken. Hur det påverkar henne att en jämnårig kompis till David har hittats drunknad, hur hon oroar sig, hur hon vet att han är vuxen och att hon måste släppa taget, men hur hon inte fattar hur hon ska våga. Hur de irriterar sig som fan på varandra, som man gör.

Sen handlar ju boken om ett självmord. Jonathan, 18 år, tar livet av sig, och hans kompisgäng blir kvar utan honom. Vad känner de när de får veta? Vad tänker de? Jag aldrig skrivit om det här innan. Det kändes ganska nervöst. Dels var jag SKITRÄDD för att skriva en bok som skulle verka triggande för någon som var deprimerad och hade självmordstankar. Och dels var jag rädd för att jag inte skulle kunna göra det bra, eftersom jag faktiskt inte hade någon egen erfarenhet av det här. Jag har inte varit med om att någon av mina närmsta personer tagit livet av sig. Jag var rädd att det diskade mig från att skriva en bok om det, att det inte skulle gå. Att det inte var min historia att berätta.

Det jag gjorde då var att: Tänka skitmycket. Komma fram till att jag ändå ville försöka. Läsa på. (Om självmord, om tecken på att någon är suicidal, om psykisk ohälsa bland unga, om depressioner, om sorg). Prata med en beteendevetare, som jobbar med unga som mår kasst. Jag frågade: Finns det något speciellt jag måste undvika att skriva ut för att det inte ska bli triggande? Hon fick också läsa manuset när det var halvfärdigt, för att se om det kändes trovärdigt. Och så pratade jag väldigt mycket med en av mina närmsta vänner, vars bror tog livet av sig för några år sedan. Hon har hjälpt mig jättemycket. Mycket av de korta glimtar man får av Jonathan är hämtat från hennes berättelser. Hon har också läst manuset under skrivandets gång och "godkänt".

Det här är nog det jag tydligast lärt mig av allt detta: Det finns inget facit. Man upplever inte saker på samma sätt, man reagerar inte likadant. Inte i ett (påhittat) kompisgäng, och inte i verkligheten. Och därför tror jag att en person som upplevt det här i verkliga livet kan läsa Djupa Ro och känna igen sig i nästan allt. Men en annan person som upplevt det här i verkliga livet kan läsa och inte känna igen sig nästan alls. Så måste det ju få vara? Och jag tycker oavsett att det (psykisk ohälsa bland unga, självmord, och att förlora en nära kompis) är viktiga ämnen att prata om och tänka på, jag är glad att jag skrev boken. Om inte annat, så för min egen skull. Jag har lärt mig mycket. Och det måste väl vara värre att hålla tyst för att man inte vågar prata om något (eller skriva om något, i mitt fall då), för att man tycker att det inte är "min sak att säga något om det här", eller att "det kan bli fel" än att försöka? Eller? Ja, det kanske blir dåligt eller klumpigt eller fel om man har otur. Men det blir i alla fall något? Jag vill gärna tro att det är en bit på väg.

Sen (och det här har jag skrivit om tidigare på bloggen) var det också speciellt att skriva den här boken, för att jag påverkades rätt starkt själv. Det här var vad som ingick i mitt jobb under året jag skrev: Lyssna på ledsen musik, tänka på sorg, gå på långa promenader utmed tomma åkrar och leva mig in i ledsna personers huvuden, ligga och stirra upp i taket och tänka på döden, föreställa mig hur det skulle vara att vara mamma till en tonårsson som förlorat en kompis, se filmer där folk tog livet av sig, läsa böcker där folk dog... Jag vet förstås inte om det var något annat i mitt liv som gjorde att mina spjäll var helt öppna för ledsamhet under den här perioden, men... Mitt psyke har tagit stryk av att skriva Djupa Ro.

Men jag är stolt över hur den blev. Att den blev.

Alla som läser den tycker naturligtvis inte om den, eller blir berörda av den, eller känner igen sig i den, eller tycker den är trovärdig. Men en del gör det. En del gör verkligen det. Och det räcker ju.

måndag, mars 7

Veckans vegovideo (och en sajt!)

Voilà, ett pyssel jag ägnat mig åt de senaste veckorna: En sajt! Där kommer vi att lägga upp veckans videoklipp, och fylla på med recept och läsning eftersom. Adressen dit är meravego.se, klicketi klick!

Och violà ännu mer: En första vegovideo! Det kommer att bli några stycken, minst fem. Kanske fler. Jag har kul. Förhoppningsvis blir åtminstone någon som tittar på videoklippet 1. På gott humör, och 2. Sugen på vegetarisk mat, och i så fall är jag: nöjd.

lördag, mars 5

Blandade svar om skrivande

Fråga: Hur får man sin bok färdig?
Svar: Man kämpar. Man ger inte upp. Man slänger inte ett halvfärdigt manus, trots att man vill det minst varannan dag. Man tröskar vidare. Man sätter upp små delmål, som man blir glad när man når (sidan 10! Sidan 50! Sidan 100!). Man försöker strunta i att tänka negativt, och bara skriva på. Man tänker på hur stolt man kommer bli när man är klar. Man tänker på hur omslaget på boken kommer se ut, och vad den ska ha för baksidestext, och vad folk kommer säga när de boktipsar sina kompisar om den. Man tänker på hur kul det kommer bli när man får instagramma ut den färdiga boken och säga NU ÄR DEN KLAR! Man tänker på folk som kommer att läsa boken och se den som betydelsefull. Eller ja, "man" och "man", jag gör det. Jag ägnar sjukt mycket tid åt att dagdrömma om boken som färdig under tiden jag skriver. Det är rätt effektivt när det gäller motivation, har jag märkt.

Fråga: Har du börjat skriva på något du trodde skulle bli bra men insett efter ett tag att det inte funkar?
Svar: NjaeJag har några dokument i en mapp som heter "bokidéer" som det inte blivit något än. Men det är inga långa försök, det är nån sida här, nån sida där. Jag har aldrig skrivit mer än så och tvingats ge upp. Jag tillåter mig inte ens tänka tanken att ge upp är en möjlighet. När jag väl börjat, och kommit mer än 20 sidor... Ja, nä, jag ger inte upp (än så länge). Jag gör det bara inte. Lex fråga ett.

Fråga: Hur gick det till när du fick din första bok publicerad?
Svar: Min första bok var "Stora Syndboken", och den skrev jag ihop med Elin Lindell när vi gick på journalisthögskolan. Det är en intervjubok med barn, om taskiga grejer i deras vardag. Vi gjorde den som examensarbete. Jag var 24. När den var klar skickade vi den utan större mankemang (minns inte att vi var nervösa, vi mest bara gjorde det) till fem olika förlag, och fick JA, TACK! från tre av dem. Vi fattade ingenting om något av det här. Var det här normalt? Brukade det gå så här snabbt? Fick alla svar inom några veckor? Vi gick på möte med de som ringde först (Natur & Kultur), och satt på mötet i en timme utan att fatta varför de kallat dit oss, och till slut frågade vi: "Men vadå, vad betyder det här, vill ni ge ut den här boken?" De sa: "Men JA-A!!! Har ni inte fattat det?!?" Det var kul. Vi var glada. Men det var liksom ingen jättegrej? Jag tror vi båda undermedvetet tyckte "Jaja, det är ju en journalistisk bok, med intervjuer. Det är ju ingen bok." Vi borde fått stryk. För mig var det en större grej att få kontrakt på min första skönlitterära bok sen, "Det är så logiskt alla fattar utom du". Jag vet inte hur det var för Elin, men hennes skönlitterära böcker om Hjördis (till exempel "Borttappat: Katt, kompis, kalsong") är tamejfan svinbra, läs dem!

Fråga: Skickade du ditt manus till en massa olika förlag? 
Svar: Nej. "Det är så logiskt alla fattar utom du" började med ett mejl. En förläggare som läste min blogg mejlade mig och skrev "Har du aldrig tänkt på att skriva en ungdomsbok? Jag tror du skulle kunna det." Sen gick vi och fikade på Kulturhuset. Jag minns att jag frågade henne saker i stil med "eh... vad menar du att det är för typ av bok jag kan skriva då?" och hon sa "ja, vad vill du skriva för typ av bok?" och jag sa "en ganska glad med mycket kärlek, tror jag" och hon sa "bra, gå hem och gör det då". Jag fick ett kontrakt av henne när jag skrivit ungefär 100 sidor. Jag var så jävla glad.

Fråga: Är det så svårt som alla säger, att vara författare?
Svar: Ja? Nej? Jag vet inte vad alla säger. Det har sina för- och nackdelar. En fördel är till exempel att man jobbar med (och nu är jag naturligtvis helt objektiv) det absolut roligaste i hela vida världen: berätta berättelser i skrift. Man får hitta på böcker. FATTA! En nackdel är till exempel att det inte är så lätt att försörja sig på det. Vilket leder oss till...

Fråga: Går det att få ihop till en lön av att skriva böcker?
Svar: Ja, om man heter JK Rowling. Eller nä, okej, nu överdrev jag. Även en handfull helt vanliga superpopulära, bästsäljande (deckar)författare i Sverige kan nog få ihop en rätt bra lön av att "bara" skriva böcker. Men resten av oss som skriver böcker måste även dra in pengar på annat, för annars går det inte. Jag tjänar mellan 4-20 kronor varje gång någon köper en av mina böcker. Jag klarar mig inte på det.

Fråga: Hur stor del av din inkomst kommer från annat, typ föreläsningar på skolor och sånt?
Svar: Ett vanligt år tror jag det är ungefär hälften.

Fråga: Hur får man sådana uppdrag?
Svar: Jag är med i Författarcentrum, som funkar som en slags författarförmedling till skolor. Det är väldigt, väldigt bra. Jag tror det kostar 400 kronor om året att vara med. Det är mina bäst investerade pengar någonsin, för de förmedlar ofta uppdrag till mig utan att jag behöver lyfta ett finger. Och så tror jag att skolorna tipsar varandra, så om man sköter sig när man är på en skola, så genererar det ofta fler uppdrag i närheten. Ja, och så skriver jag ju på bloggen om att jag besöker skolor! En del uppdrag kommer från det hållet också.

Fråga: Hur tänker du kring att skriva om ställen/personer/kulturer du inte själv är bekant med? Tycker du det är okej?
Svar: Jag tycker det är okej, men att det är svårt. Hittills har jag till största delen grävt där jag stått, och skrivit om ställen jag själv bott på, och haft huvudpersoner som till rätt stora delar liknar mig. (Vita, medelklass, cispersoner, alltså.) Det här är något jag diskuterar ofta och tänker på dagligen. Jag växlar mellan två lägen. Det ena är: "Det är fan mitt ansvar att tänka på representation och gå utanför mitt eget område, alla böcker kan inte handla om vita medelklasstjejer som blir kära i vita medelklasskillar!!!". Det andra är: "Men är det verkligen jag som ska berätta den här historien om att vara adopterad/svart/deprimerad/gay/fattig/trans/funktionshindrad, etc? Får jag det? Kan jag det? Hur ska jag göra i så fall? (Det borde vara större mångfald bland oss som skriver!)". Det är en svår fråga. Jag vet inte. Men jag tänker på det jämt. Och de gånger jag går utanför "mitt" område gör jag research som en tok för att det ska bli rätt, och jag är jätterädd att hamna fel. Jag kommer skriva lite mer om det här i svaret om hur det var att skriva "Djupa Ro".

Fråga: Vilken (redan existerande) bok önskar du att det var du som skrivit?
Svar: Åh, det finns så många! Men "Jellicoe Road" av Melina Marchetta skulle jag ju varit rätt så jädra nöjd med om jag klämt ur mig.