tisdag, januari 17, 2017

Om ett drygt litet år

För fyra år sedan var jag i Oskarhamn och jobbade en hel vecka, och mejlade helt nervöst innan jag åkte dit till en illustratör som jag inte kände, men som jag visste bodde i närheten, och som liksom... verkade vara en så himla bra människa att jag bara var nödd och tvungen att fråga om hon ville dricka kaffe någon eftermiddag, nu när jag ändå var där? Det var Emma Adbåge. Hon sa ja. Jag skrev det här inlägget efter den fikan, och kommer ihåg att jag var helt fnissig hela kvällen sen.

Jag får det typ att låta som om jag friade till'na?

Det är för att det var lite så det kändes.

(Med vänlig hälsning, blyg person.)

(Vem fan mejlar ens folk och bara föreslår fikor till höger och vänster?)

(Inte jag.)

Men aja. Sedan dess har vi i alla fall fikat flera gånger i verkliga livet, och jättemånga fler gånger i låtsasvärlden. Förutom att Emma illustrerar som en chef (om...eh, den chefen är skitbra på att illustrera), så är hon också klok som en bok, skitbra att flamsa med, och snäll.

Och nästa vår släpper vi en bok ihop.

IH!

Tänk att det kan få vara så lyrrigt ibland, livet.

Det är en bilderbok som vi kom på under en sms-växling, och i kommentarsfält under varandras bilder på instagram, och inuti våra huvuden, och som hon ska illustrera och jag ska skriva text till, och det är ju eeeevighetslångt till nästa vår, men ändå.

Jag är väldigt glad åt det här.

söndag, januari 15, 2017

Så som kvällarna ser ut

Vi lägger barnen varannan kväll. Vi ruckar inte på det, har aldrig gjort. Inte ens under den flera år långa period när åtminstone det ena barnet väldigt ofta skrek efter maaaamma, maaamma, maaamma och klamrade sig fast vid min kropp så Gustav fick dra loss honom och bära honom till sovrummet under illvrål ruckade vi på det. Varför fattar jag knappt så här i efterhand. Jag minns det som för jädra sorgligt.

Men nu är alla falla alla helt inkörda i detta system. Det är aldrig något tjafs, aldrig någon diskussion, aldrig några spörsmål i stil med "Ska jag eller du?" eller "MAAAMMA SKA LÄGGA!!!" eller "men vad fan, bloggar du nu, jag trodde du skulle lägga barnen?", och det är: Skönt.

Varannan kväll vid halv åtta ägnar jag en timme åt att jaga barn som inte vill borsta tänderna, titta på barn som hoppar i sängen, tjata på dem att välja bok, titta på barn som hoppar i sängen, säga åt dem att klä av sig, titta på barn som hoppar i sängen, skriksucka, titta på barn som hoppar i sängen, bli förbannad, titta på barn som hoppar i sängen, få en liten hjärnblödning, titta på barn som hoppar i sängen, hota med något, vad som helst, BARA DE SLUTAR HOPPA I SÄNGEN, kanske nå resultat, läsa bok, fnissa, kramas, se dem somna, älska dem halvt till döds.

Varannan dag gör jag vad jag vill medan ovanstående pågår.

Mmm... Vad Jag Vill.

Jag önskar jag inte hade så mycket kli efter Vad Jag Vill i mig i kroppen. Det hade varit oerhört mycket enklare. Men nu har jag det, och det är som det är, det funkar.

Ibland blir jag helt oresonligt vansinnig på mina vad-jag-vill-kvällar när Gustav drar ut på läggningen och aldrig går upp för trappan med sänghopparna FAST KLOCKAN HAR VARIT HALV ÅTTA JÄTTELÄNGE. Jag försöker sluta bli oresonligt vansinnig på det. Det är svårt.

Jag försöker sluta bli oresonligt vansinnig på sänghoppandet också. Det är också svårt.

Men framåt klockan nio är i alla fall oftast ingen oresonligt vansinnig längre, och det är ju bra.

Jag har tvättat och vikt tio maskiner tvätt i helgen och är inte igenom tvättberget än.

Nu ska vi se på Vita huset.

onsdag, januari 11, 2017

Huvudvärksåret 2017

Strävan 2017: Ta reda på varför jag har ont i huvudet jämt, och sluta ha det. Har börjat denna strävan med att föra huvudvärksdagbok. Det går ut på att jag skriver ner i kalendern när jag får ont i huvudet, var/hur jag har ont, och hur mycket jag har ont på en skala 1-3. Hittills under de elva dagar som gått av 2017 finns det anteckningar om huvudvärk på åtta dagar. ÅTTA! Jag tycker det är orimligt. Även om det nästan aldrig gör så ont att jag måste lägga mig ner, och bli helt lamslagen, så är det så fruktansvärt... sänkande att ha ett tryck i hela huvudet, eller dunkande tinningar, eller värk bakom ögonen, eller tungt bakhuvud. (Ja, det varierar.)

Har (inte nu, men ändå ganska nyss) kollat: Värden hos vårdcentralen, synen, nacken hos naprapat. Är kanske nu inne på tänderna, att jag biter ihop käkarna när jag sover? Eller hormoner. Eller bara att jag är en huvudvärksperson, som har migrän, och får leva med det, men det verkar så seeeeeegt, jag vill inte det.

Äter inte så mycket värktabletter att jag kan få huvudvärk av det, och dricker inte för lite eller för mycket kaffe, eller för mycket rödvin. Dricker faktiskt inget rödvin alls sen fem år tillbaka, för då blir jag verkligen liggande lamslagen, inte värt. Dricker däremot vatten! Har testat att träna för att se om det lättar, har testat att inte träna för att se om det lättar. Det senare funkar bättre, men inte bra. Fick akupunktur hos naprapaten. Hjälpte inte. Har hormonspiral. Tror inte det är datorn eller arbetsställningar när jag jobbar, för jag har lika ont i huvudet när jag är ledig och har jullov. Tror inte det är stress? Men hur fan vet man. Vill verkligen inte hålla på och mixtra med kost och dieter i onödan, för då kommer jag bli ätstörd istället, inte värt.

Ja, ja.

Det blir intressant det här.

Speciellt för er.

måndag, januari 09, 2017

Orkar: Allt.

Idag, på lovets sista dag, hände det här lylliga: 8.36 trillade det in ett sms från en förälder i kvarteret som bara: "Vill Svante och Rufus komma hit och leka lite idag? Vi har tröttnat på att underhålla varann här och behöver förstärkning." Och sen fick jag plötsligt FYRA TIMMAR SJÄLV HEMMA?!? Oh, be still my beating heart, fnissade typ rakt ut av triumfen. Övervägde i en halv sekund att sätta mig vid datorn och jobba. Gjorde sedan istället följande: Gick till gymmet, tränade, kom hem, färgade håret, åt lite lunch, planerade veckans mat, handlade veckans mat, la mig på soffan, steg upp, städade lite, klar. Sen hämtade jag upp avkommorna och gick till simhallen och jagade dem som en haj i en och en halv timme och nu sover de och det är dags för vardag.

Vi är redo.

Kände till och med ett uns av energi inför det där matplanerandet?!?

Det här ska vi äta i veckan:
- Burritos med svarta bönor och cashewnötter
- Mandelburgare
- Matvetepytt med halloumi
- Glasnudelsallad med tofu och jordnötter
- Tzaispett med ris och sataysås
- Bönsallad med avokado och blodapelsin
- Grönkålspannkakor

Och/eller pasta med ketchup när den här sjukliga energin lägger sig och jag börjar bete mig normalt igen.

söndag, januari 08, 2017

3 x snö




BILDTEXT: 36,7 år in i jordelivet kom jag idag på att jag gillar snö. Ni kan aldrig ana den makalösa anledningen. (Jo, det kan ni. Den makalösa anledningen är att allt blir ljust och mjukt.) ANNAN TEXT: Vi har haft övernattningsgäster här i helgen. Gustav har stilat med sitt surdegsbröd. Jag älskar när han stilar med sitt surdegsbröd, för då är det så här: Jag får ligga kvar och sova, och Gustav går upp. Sen slamrar han i köket i en och en halv timme, och sen börjar det lukta kaffe. När jag kommer ner finns det surdegsfrallor och smoothie och äggröra och amerikanska pannkakor och sånt, och gästerna är på supergott humör och frågar om de får komma nästa helg också. Då säger vi: Ja-a, gör det!

Varför har man dagar när man är ganska bra på engelska, och dagar när man låter som en full, korkad person med gröt i munnen så fort man försöker säga typ: would you like some bread? Det undrar jag nu, yo. Igår var en full, korkad gröt-i-munnen-dag, och det var ju tråkigt då att det sammanföll med umgänge med en person som inte kan svenska. Men, men.

Livet går vidare.

Imorgon är sista jullovsdagen för kidsen.

Sen jädrar, vardag.

torsdag, januari 05, 2017

100 likes innan kvällen är slut

Vi jobbar varannan dag den här veckan, jag och Gustav, och barnen är lediga. Idag har jag varit hemma. Detta är vad jag alltid föreställer mig att vi ska göra när vi är lediga ihop, barnen och jag: Sova ganska länge, äta långsam frukost, ta det lugnt, skrota omkring hemma i pyjamas, kanske baka något, vara sams, ha det harmoniskt, typ sitta i soffan och läsa lite. HAHA! Gulligt. Man tycker att jag borde fattat efter snart åtta år som förälder att det upplägget bara existerar i lalaland? Det har jag. Men icke desto mindre så försöker jag tappert varenda gång, och gråter lite av besvikelse kring lunch när jag inser att vi kommer dräpa varandra om vi inte tar oss samman och Gör Något™.

Idag har Gör Något™ varit att vi åkt lite pulka och klippt ihop en ny film till Rufus youtubekanal. Han heter Ruf the gamer på youtube. Filmerna kan ses av alla som har en länk, det vill säga hans farmor och farfar, mormor och morfar och mostrar och morbröder. Ändå är han helt "tryck tummen upp om du gillar mina videos, jag siktar på 100 likes innan kvällen är sluuuut!" Jag älskar honom. Och hans bror. Fast de waterflippar en plastflaska med vatten och försöker få den att hamna stående så det DUNKAR I HELA huset tio tusen gånger om dagen så är de ändå typ de roligaste jag känner. Speciellt så här trettio minuter innan barnafadern kommer hem och tar över och jag vet att det är hans tur att lägga barnen, och jag ska bara läsa boooook i baaaaadet hela kvällen.

Slut på meningslöst inlägg, adjö.

tisdag, januari 03, 2017

4769

Så många inlägg har jag sammanlagt skrivit på den här bloggen. Jag bara säger, jag tänker inte (just idag) på att sluta eller så, jag råkade bara se siffrorna. Om vi låtsas att inläggen i genomsnitt är 1000 tecken långa har jag fyllt bloggen med 4 769 000 tecken. Det motsvarar 20 ungdomsromaner, det.

Jahopp.

Läsa i Jack

Stor grej som hänt i detta hem på sistone: Svante, 5 och ett halvt,  har haft livets första läs-sugs-upplevelse. Den inträffade när vi läste första delen i Martin Olczak och Anna Sandlers serie "Jakten på Jack" någon vecka innan jul. "Trolldom i Gamla Stan" heter den. Han låg som ett litet ljus och lyssnade, och varje gång jag försökte vika hundöra och lägga ner läsningen för kvällen kastade han upp sin lilla hand och höll krampaktigt fast boken och tiggde och bad: "Ett kapitel till? Bara e-e-ett?" En dag hävdade han till och med att han längtat efter läggdags för att få "läsa i Jack".

Naturligtvis fick han de tre resterande delarna av serien i julklapp.

Vad trodde ni?

Vi är på fjärde boken nu.

I morse slog han upp sina ögon och beordrade mig att  "läsa i Jack" redan innan han hade vaknat, typ. Tyvärr för honom skulle jag gå och jobba, och hade inte tid. Då drog han täcket över huvudet och tjurade i säkert tre minuter innan han tittade fram och spände ögonen sitt strängaste i mig och väste mellan sammanbitna tänder: "Oookej, men när du är på jobbet då så får du i alla fall faktiskt försöka hinna skriva en till BOK OM JACK!!!"

Han är så sjukt sur på mig nu.

Är tydl världens sämsta på mitt jobb.

måndag, januari 02, 2017

Hon med bokskåpet






Så! Nu sitter det där utmed vägen, Bokskåpet 2.0. Det är fyllt med böcker för alla åldrar, och alla som går förbi får gärna låna eller byta en bok. Det som är mest kul med att ha det där är: Att folk blir glada. Kanske nästan mest barn? Det är i alla fall barnböckerna som går åt först. Igår när vi hängde upp det ställde jag dit åtta bilderböcker. Det var tre kvar nu när jag var ute och kollade, och det hade flyttat in flera nya vuxenböcker som inte fanns där igår. Det går snabbt! Tycker tanken på att böckerna som vi läst vandrar vidare är tillfredsställande på något vis. Plus att jag går omkring och göttar mig åt att vi lajvar litteraturförmedlare. Mm... litteraturförmedlare. Så fint ord.

Baserat på förra vändan med bokskåp kommer det generellt försvinna lite fler böcker från skåpet än det fylls på, barnböckerna kommer ryka först, och gamla inbundna vuxenböcker av till exempel Isaac Singer kommer ställas dit och bli stående. Vi lägger lite tid (och mycket böcker) på att hålla skåpet fyllt, och rensa ut sådant som bara står, fylla på med nyare böcker som går åt. Vi vill helst att det ska hända saker i skåpet, och att det ska gå att hitta grejer man blir sugen på att läsa för alla åldrar där - inte att det ska bli en avstjälpningsplats dit utrensade böcker går för att dö. Det kräver lite underhåll för att det ska bli så. Fast värt!

9 gånger av 10 någon jag inte känner i Gnesta undrar vem jag är och jag förklarar var vi bor och försöker hitta något att hänga upp oss på så landar det i "jahaaaa, du är hon med bokskåpet?".

Det kan man ju verkligen leva med ändå?

Jag kan.

fredag, december 30, 2016

10 x instagram 2016

Åh, Instagram, mitt hjärtas fröjd och glädje, how I love thee. Det här är tio av mina bilder som gillats jättemycket under året. Vill typ pussa alla som följer mig och då och då trycker gilla eller kommenterar på instagram, för MAKEN TILL SNÄLLA PERSONER finns väl inte på jorden? Ni tycker om:


1. Min julklappströja. Min bästis messade häromdagen och frågade om mamma fått hybris än, med tanke på gensvaret på den här bilden. Jag svarade att mamma slutat sitt day job och nu tänkte sticka på heltid. Min julklappströja vinner överlägset antal flest gill under 2016, och det fattar man ju. Älskar också min julklappströja!!!


2. När jag skryter om att jag lyft sten.


3. När naturen är en mallgroda, eller: Regnbåge i soluppgång.


4. Brorsor som gillar varann


5. Att jag gjort alla de här böckerna


6. Att jag har omogen humor


7. Att Svante var lucia


8. Att vi... eh... har ett vardagsrum


9. Att jag målade ovan nämnda vardagsrum grönt


10. Att naturen är en mallgroda, pt 2

Vi ses på instagram 2017 också, va? Jag lär ju vara där i alla fall.

Rakt ur huvudet

Herreguuuuud, vad det tar tiiiiiiid att få färdigt sitt himla lilla bokskåp, då? Har nu (förutom snickrat det, då): Oljat det, låtit torka, grundmålat det, låtit torka, strukit en gång med färg, låtit torka, strukit en gång till med färg, låtit torka, skrivit BOKSKÅPET v 2.0 på, låtit torka. Längtar inte jättemycket efter att vi ska måla hela vårt boningshus enligt samma procedur, för detta lilla minihus/skåp är typ en kvadrat stort och det tog ändå typ tre dagar att måla klart. Det skulle väl ta hela livet att måla ett helt hus. Antar jag.

Jallafall, nu är jag nöjd.

Nu tänker vi på något annat en stund.

Här har jag och Johanna sammanfattat våra läsår, och listat väldigt många barn- och ungdomsböcker som var svinbra 2016.

Imorgon är det nyår.

Skål för det?

Skål för det.

torsdag, december 29, 2016

Träslöjdslektioner vi minns

Hej bloggy,

det blev jul, den var god.

Jag tillbringade stora delar av helgen med pappa ute i hans snick. Vi snickrade ett nytt bokskåp som jag strax ska hänga upp utmed vägen hemma. Det gamla (som var ett skåp avsett för inomhusbruk) regnade av förståeliga skäl sönder efter ett och ett halvt år. Det nya har femårsgaranti, säger Mäster Snick. Det har taknock i aluminium.

Det bästa med att tillbringa julen i pappas snick var:

- att jag fick spika med spikpistol (förutom när jag tänkte på att spikpistol hade kunnat användas som ett sjukt obehagligt vapen i en skräckfilm var spikpistolen en BLISS, älskar spikpistolen nu.)
- att jag fick såga med kap- och gersåg. (Ger? Gir? Ger? Fick googla nu hur det stavades. Vad är ens ger? Otroligt konstigt namn. Men bra såg.)
- att allt man behövde bara fanns i nåt litet gömme, helt magiskt.
- att man fick plats och kunde breda ut sig på stora arbetsbord i rätt höjd
- att det var svinkul

Har inte fått så här mycket träslöjdslektioner sen högstadiet. Intensivkurs, 8 timmar, BYGG ETT BOKSKÅP. Nu ska jag ner i källarn och måla't.

Hörs!

torsdag, december 22, 2016

Kämpa sista

– Jag tänker inte gå.
*tänker inte gå*
– ALLA andra är lediga. Det är BARA jag på HELA fritids.
*ljuger som en blådåre*
– Ni kan inte tvinga mig.
*lägger sig på hallgolvet*
– För om ni gör det är det här den VÄRSTA dagen i HELA MITT LIV!!!

Ok.

Så vi jobbar väl en dag till då innan vi tar jullov?!?

Ska hinna klart med en ziljard texter idag, plus tvätta all tvätt, städa allt städ och packa allt pack ikväll.

Sen.

onsdag, december 21, 2016

Krakow, baby!





Gjorde just detta härliga: hejade på distans när Johanna bokade resa och boende för två i Krakow i mars. Det satt långt inne att byta Lissabon (som vi varit i twice) mot något annat skrivresmål, men nu känner jag mig SÅ SJUKT PEPPAD PÅ KRAKOW!!! Vi ska vara där i en vecka och skriva 70% av tiden och prata skriv resten av tiden, och det kommer bli: Bra. Speciellt eftersom jag efter att ha sett Skam aldrig vill göra något annat än att skriva serier om unga människor, så nu (eller ja, efter jul) tänker jag göra det. Och med "serie" menar jag nog mest serie i bokform, men hey! Jag är inte den som är den. Det går fint att göra teveserie av den sen också.

Läste i alla fall de 94 sidor jag hittills skrivit om hon som heter Liv idag och känner försiktig optimism. Jag har varit rädd för dokumentet i ett halvår, men i vår, där, i Krakow. Då jädrar.

lisabjarbo.se

Nu har jag tänkt i kanske åtta timmar (!!!) på om jag (som författare) borde ha en sajt med info om mina böcker och svar på vanliga frågor till elever som gör skolarbeten och länkar till stället där man bokar ett författarbesök med mig och så vidare och så vidare och så vidare. Efter en omfattande gallup bland säkert fjorton olika kollegor kom jag fram till: Nä. Inte värt. Inte nödvändigt heller, för den delen. Jag har redan mitt hörn av nätet, och det är här.

Och det var de åtta timmarna, det.

Men jag har i alla fall fixat till det här lelle stället på internetz lite, så att det ska bli lättare att hitta för hen som eventuellt klickar sig hit för att hen är ute efter annan information än den om hur jag vill bli Noora i Skam, bråkar med mina barn och/eller är trött. Med tydligare länkar till böckerna, författarbesöken, svaren på de vanliga frågorna och sånt.

Och så kan man helt plötsligt hitta hit via lisabjarbo.se också.

(Fast man kan också skita i det och hitta hit precis på samma sätt som man brukar - så om ni brukar hänga här behöver ni inte uppdatera adresser eller bokmärken eller RSS eller nåt.)

Ooooookej.

Jag fattar att detta är 0% intressant för ungefär 94% av alla som orkat så här långt, men har det någonsin stoppat mig förr? Nej, det har ju inte det.

Sortera under: Digitala tankar och vedermödor från en barnboksförfattare.

måndag, december 19, 2016

Dan före dan före dan före dan före dan före dopparedan

Jag har varit på en skola idag och gjort årets sista föreläsning, och tror väl att jag tänkte på kräksjuka och smittorisk... hundra gånger på vägen dit i lokaltrafiken och hundra gånger under tiden i skolan och hundra gånger på vägen hem i lokaltrafiken? Jag tvättar mina händer så väldigt ofta nu. Och då tycker jag ändå att min noja har blivit bättre?

Ja, ja, köpte ett läppstift sen, och det kändes som ett fir.

Snart är det jul.

"JAG ÄR SÅ SPÄND!!!" skrek Svante rakt ut i morse när han kom på det. "DET ÄR BARA FEM DAR!!!"

Vi ska till mamma och pappa och jag hoppas på minst en kväll när jag får sitta uppe med mina syskon och sjunga med till olika pojkbandslåtar vi spotifyar fram, för 1. Det är det bästa som finns och 2. Jag har övat så himla flitigt i smyg när jag kört bil på sistone.

söndag, december 18, 2016

Et tu, min Noora

Minns ni de kortärmade stickade tröjorna jag går omkring och tänker på hela tiden? "Hela tiden." Förra veckan surade jag i alla fall skitmycket för att C.J i Vita Huset hade flera stycken i ett avsnitt. Men då kunde jag åtminstone tänka "jaja, CJ köpte sina kläder i början av 2000-talet, hon kunde hitta de där tröjorna, det är inte så konstigt." Men nu har ju Noora i Skam också flera stycken? WTF? Noora köper ju sina kläder nu? HUR GÖR HON?!?

torsdag, december 15, 2016

Bladen brinner #7 – I en idealvärld

Vad är julmagi, egentligen? Jag ställde frågan till Siri Spont när jag intervjuade henne om adventsboken "En förtrollad jul" och det här är vad hon bland annat sa: "Känslan av att människor fortfarande kan hjälpa varandra". Det kom nästan tårar.

I höstens sista avsnitt av Bladen brinner pratar vi om idealvärldar, hamstrar, bokhandeln innan jul, osympatiska karaktärer i böcker, förortsbarn, julskyltning och känslomässig läsning. Lyssna direkt här, eller på iTunes, Acast, Soundcloud eller via sajten.

onsdag, december 14, 2016

Vardagarna nu

Åh herregud, vintervardag, vad du t-r-ö-t-t-a-r ut mig. Att jag ens försöker "hitta på något" efter jag hämtat barnen? Det är ju absolut fullt tillräckligt att bara få med dem hem, få i dem mat, få dem i säng utan att någon av oss dräper någon annan i processens gång. Idag klämde vi in "gå till simhallen" också. Vem tror jag att jag är ens?!? Kommer nu behöva ligga och kippa efter andan i ett hörn fram till april för att återhämta mig.

Här är det som jag tappar livslusten mest av: Matlagandet. Det finns liksom ingen väg ut. Om jag taggar ner på ambitionerna och till exempel serverar yoghurt till mat tycker jag allt blir så tråkigt att jag vill gråta. Dessutom är det här vad som händer med mig om jag inte äter så kallad Riktig Mat på regelbundna tider: jag vill gråta. Igen! Men om jag lagar Riktig Mat så tar det tid och energi, och sen kommer ända bara barnen till bordet och gnäller och petar och kanske säger "det är inte goooott, varför får vi aldrig pizzaaaaa", och guess what? Då vill jag också gråta. För att inte tala om hur sorgligt livet känns när man måste plocka undan skiten efter middagen.

Ooodeladi, ooodeladi.

Bråkar vid läggning gör vi också.

OCH NI DÅ?

Viggo

Jag har gjort en så märklig grej de senaste veckorna, nämligen SKRIVIT EN BOK, från början till slut, och skickat in den till förlaget, utan att fastna. Det har ju hänt förut att jag lyckats med detta oerhörda, men det har inte hänt på väldigt länge. Och det har aldrig hänt så här... effektivt.

Från idé –> strukturerad kapitalplan –> datorn –> skriv –> klar med första genomskrivningen –> läsa igenom  –> mejla in till förlaget –> nu, utan att ens titta upp. Som om jag dök rakt ner i alltihop, höll andan, simmade på, och vägrade gå upp till ytan för att ens hämta luft på vägen, i ren panik över att det där andetaget/pausen/eftertanken skulle kunna bli ännu en halvfärdig bok att lägga till samlingen.

Det är en kapitelbok att högläsa för såna som är mellan 6-8 år, så det är ju inga enorma mängder text vi snackar om. MEN ÄNDÅ?!? Det är en skrivprocess som inte liknar någon av de jag varit inne i tidigare. Och kanske är metoden värdelös - för jag har ingen känsla för om texten blev bra ens. Men det är sån lättnad att det blev, att det finns något nu som jag kan jobba med, en stomme, ett utkast, jag tror knappt ni förstår? Det är så mycket enklare att rätta till och ändra och skriva om och redigera än att hålla på och... hitta på allt i den första skrivvändan. Första skrivvändan är en pain in the arse, skulle jag vilja säga.

Om det här blir, så blir det om en kille som heter Viggo, och om att vara rädd för mörker, spöken, mördare, clowner och att någon ska komma och ta ens lillebror när man sover. Och att ha alla känslor utanpå kroppen, samtidigt som man kämpar på för att vara stor och cool, som de äldre killarna på skolan.

För det är ett ämne som... eh.

Ligger rätt nära till hands.

tisdag, december 13, 2016

Jag skulle vilja skriva om mödrarna

Alla dessa dagar som kom och gick, var de december? Varje morgon när barnen öppnar en ny lucka i adventskalendern frågar jag dem vad det är för datum och sen skriker jag av chocken. TRETTONDE?!? REDAN?!?

Jag har köpt en (1) julklapp.

Ja ja.

Jag har gjort mycket annat. Bland annat: Upptäckt pepparmynts-te och sett snart två säsonger av Skam. Älskar båda. T ex Nooras frisyr! Är this close att gå till frisören och ba: Klipp mig som Noora. Har även haft skjorta och läppstift två dagar i rad pga samma stilförebild (LIVSFÖREBILD), och ja, det tar ju sin tid och sin tankekraft att tänka på sina fiktiva teveseriekompisar och hur de har det och mår, julklapparna får väl vänta, herregud.

Andra grejer som hänt: Svante har varit lucia med krona och tre sorters sprayfärg i håret. Vi har tagit in en julgran. Gustav har blivit politiker. Jag har äntligen läst "Århundradets kärlekssaga" av Märta Tikkanen och är helt tagen.

Det här till exempel, fick mig att böla ner i morgonkaffet:

"Jag skulle vilja skriva
om mödrarna
jag skulle vilja skriva
om Fredrika
jag skulle vilja skriva
om dem alla
som är döda
och som jag älskar och saknar
och som hette Margit
Julia
Emma Ester
och Aurora Concordia
de som var gifta med Runeberg
och Gösta och Alfred
och Uno och Adam Edvin och Gustav Adolf

Jag skulle vilja skriva
om allt de gav i arv
och förstod och visste och kände
allt de orkade
ha överseende med
allt de trodde på och hoppades
och älskade"

Det var väl det, kanske?

onsdag, december 07, 2016

Alla dessa dammiga crosstrainers, inte visste jag att de var livet

Killen jag köpte ett löpband av sålde det för att han hade insett att han var en obotlig soffpotatis. Detta vet jag eftersom han skrev det i Blocket-annonsen. Han hade köpt löpbandet för tre år sedan, ställt det i vardagsrummet, och sedan sprungit den sammanlagda sträckan av 2 mil på det under åren som gått sen dess. Jag tänker på alla hemmagym och crosstrainers och motionscyklar och löpband och hantlar som står och dammar i något hörn hemma runt om i det här landet. Alla pengar som läggs på nyårslöften och årskort och utrustning.

Hur många har till exempel en blå abslider undangömd någonstans i ert hem. Ärligt? Jag har en. Den är förmodligen dammig där den ligger, lord knows where.

Men vi har i alla fall haft en ganska trevlig premiärvecka, jag och mitt löpband. Än har det inte börjat samla damm. Det är förvisso jobbigare att springa på det än vad det är att springa på löpbandet på gymmet (och detta måste väl vara inbillning - ett löpband kan inte vara trögare än ett annat?) men annars har vi det bra. Tre gånger när jag kört fast i nån himla arbetsuppgift har jag skitit i allt, stängt datorn, gått ner och sprungit mina tre kilometer, duschat, fortsatt jobba. Det har inte nödvändigtvis betytt att jag kommit loss från det där jag kört fast i, men det har i alla fall resulterat i en känsla av jag åstadkommit något.

Om så bara ett knallrött fejs och hög puls.

5 bra böcker att ge i julklapp till någon över 13 år



Till tonårsläsarna (och såna som är vuxna också för den delen)! Det här är fem skitbra böcker. Vill du få mer info (tex författarnamn) om titlarna går du till Bladen brinners sajt här! Där finns också julklappstips för andra åldrar. Hej svejs från filmverkstaden.

måndag, december 05, 2016

En måndag i december

Jag har verkligen ingen aning om vad jag ska skriva i det här blogginlägget, men jag tänker att om jag börjar och bara låter tangenterna gå så kanske det ger sig? Mina barn tycker att jag har bra "men ganska omogen" humor. Detta grundar de på att jag 1. omsorgsfullt skar ut ordet PRUTT i pepparkaksdeg nyss och gräddade bokstäverna och spritsade dem mitt finaste med kristyr, 2. läste "Sagan om pannkakan" på låtsasdanska för dem. Själv tycker jag att jag har rätt medioker humor, ett tämligen uselt humör, och problematisk frisyr. Och inget varmvatten har vi heller.

Jag plöjde "Berättelse om ett äktenskap" igår från pärm till pärm. Jag tyckte hemskt mycket om den. Jag slet mig svettig med en frilanstext i fyra timmar idag. Sen ratade jag den och började om. Jag köpte pasta gjord på röda linser, kokade den och smakade, och slängde sedan allt i komposten. Vad kan jag säga? Det var inte gott.

Kanske kommer jag måla hallen däruppe rosa under jullovet. Dörrarna med. Listerna? Man får se.

Min ridskola har stängt och min ridlärare har tagit sina hästar och flyttat.

Imorgon är det tisdag.

Då ska jag springa på mitt löpband.

Untz, untz.

fredag, december 02, 2016

5 bra julklappsböcker att ge bort till någon mellan 9-12 år



Fler boktips inför jul! Här är fem bra böcker för alla som firar med någon mellan 9-12 år. Mer info om titlarna och fler boktips hittar du på Bladen brinners sajt, här.

torsdag, december 01, 2016

Bladen brinner #6 - Som en hinderbana

Det här är något vi aldrig hade kunnat säga för några år sen: I nya avsnittet av Bladen brinner pratar vi om nya, bra slukarböcker med transpersoner i huvudrollen. Och så pratar vi om behovet av lättlästa böcker - som är större än någonsin. Delvis för att barn läser sämre idag, men också för att alla nyanlända barn som kommit hit från andra länder behöver lättlästa böcker på svenska för att komma in i språket. Och så diskuterar vi grejen med att utmana normer när man skriver! Vi träffar: Alex Gino! Mårten Melin! Sara Ohlsson!

Jag tycker själv att det är ett bra avsnitt, så lyssna?

onsdag, november 30, 2016

Ni kan släppa tummarna nu

Menååååååå, no kontorslokal med fina brädgolv och stora fönster for me, någon annan kom och knep den framför näsan på oss. Ledsen smiley. Tumme ner. Hög med bajs.

Håll en tumme? Håll två?

Jag har varit så arg och frustrerad den senaste veckan på att jag har världens ensammaste jobb. Likt en kränkt sjuåring jag känner väldigt väl har jag eventuellt lekt med tanken på att då och då dramatiskt dra täcket över huvudet och skrika där inifrån fluffet rakt ut i det tomma huset: NÄHÄ, JAG FINNS VÄL INTE DÅ, JAG LIGGER VÄL BARA HÄR, INGEN BRYR JU SIG ÄNDÅ, JAG SYNS JU INTE ENS, HÖR NÅN MIG?

(Vem har han fått sina dramaqueen-gener ifrån, det barnet?)

(Mig?)

(Aha.)

Nä, men ärligt. 

Känslan är att jag är rätt trött på mig själv som samarbetspartner. Jag ger mig liksom inget, direkt. Jag utmanar aldrig mig själv till att tänka utanför boxen. Eller hitta nya infallsvinklar eller hur det nu heter. Jag boostar inte min egen ener... åh, herregud, vad jag hatar ordet boostar. 

Så här: Jag har bara mitt eget huvud att bolla med i otroligt många situationer när jag jobbar. Och det är ju fritt och självständigt och härligt and all, men det är också just nu... tråkigt? I synnerhet eftersom det verkar som att mitt eget huvud har gått i ide. Försök själva bolla fram nåt vettigt i samarbete med en slö jävel som bara ligger och sover, så får ni se? Det är inte jätteinspirerande.

Igår när någon la upp en bild i Facebookgruppen "Gnesta tillsammans" och skrev "Ledig lokal, med brädgolv och stora fönster" skickade jag därför i ledset vredesmod ett sms till min kompis Åsa (som också bor här och också skriver böcker) och bara: "Jag vet att jag sagt att jag aldrig vill lämna mitt hem, och jag vet att du sagt att du aldrig mer vill jobba, men... tänk ändå? Om vi satt i en lokal tillsammans på dagarna och IBLAND PRATADE MED NÅGON ANNAN ÄN MED RÖSTERNA INUTI VÅRA EGNA HUVUDEN?!?" Och Åsa bara: "Ja, tänk?"

Idag har vi varit och tittat på lokalen –> impulsbestämt oss för att vi vill ha den –> meddelat fastighetsägaren –> börjat leta fram möbler –> gjort upp tio tusen planer i huvudet. Nu väntar vi bara på ett "OK" (för det var visst en till intresserad som kan jiddra till hela processen om vi har otur). 

Håll en tumme? Håll två?

Jag tror det skulle kunna bli så sjukt bra.

tisdag, november 29, 2016

5 bra böcker att ge bort till någon mellan 6-8 år



Julklappstipsandet fortsätter, nu för åldern 6-8 år. Vill du veta mer om de här titlarna besöker du till att börja med Bladen brinners sajt här.

Och Fatima, du frågade efter kapitelböcker för 4-åringar och uppåt? Det finns inte så väldigt många kapitelböcker för så små barn, faktiskt. Men satsa på "Nina och snöleoparden" av Emi Gunér, eller "En myras liv" i tipsen här ovanför, av Linn Gottfridsson. Båda de har funkat väldigt bra hos oss!

söndag, november 27, 2016

Saker som hänt den här helgen

- Jag har haft konstant huvudvärk.
- Jag har sett ett avsnitt av Vita Huset. (Jag har aldrig sett den serien innan - JAG VET, JAG VET - men nu ser ihop med Gustav på kvällarna OCH DETTA KÄNNER JAG MIG VÄLDIGT EXALTERAD ÖVER. Jag gillar hon som heter CJ. Det är meningen att man ska göra det va? Jag gör det.)
- Jag har varit osams med barnen ganska långa stunder.
- Jag har varit sams med barnen ganska långa stunder också, men de fastnar inte lika lätt.
- Jag har impulsköpt ett löpband och tvingat hela familjen att åka till Nyköping med mig och hämta det.
- Jag har varit på Södra teatern och sett Liv Strömquist och Nina Björk "i ett samtal om kapitalism, moral, pengar, kärlek och vänsterns framtid".
- Jag har hängt upp julstjärnor och klippt ner lite krukväxter.
- Jag har haft skvättar av ångest.
- Jag har städat mig in på mitt kontor.
- Jag har frusit om händerna.
- Jag har tänkt på min säng och min fluffiga kudde med längtan.

5 bra bilderböcker att ge bort i julklapp


Det är advent! Man får tipsa om julklappsböcker! Jag och Johanna har plockat fram våra fem favoriter i olika ålderskategorier och filmat små boktipssnuttar inför jul. Lägger upp dem här också, så kanske ännu fler får tips?

Först ut är 5 bilderböcker, i veckan kommer tips för äldre barn också. Mer info om titlarna hittar ni på Bladen brinners sajt, här.

fredag, november 25, 2016

Bääääär mig till lördag

Den här veckans konfliktnivå i hemmet: kanske 8 av 10 på krigsskalan mellan mig och mina avkommor. Eller om det är mellan mina avkommor och världen i stort? Eller om det är mellan mig och världen i stort? Ingen vet, men det resulterar i alla fall i att vi är ovänner. Det har börjat i ungefär samma sekund som jag hämtat på förskola/skola på eftermiddagen (BÄÄÄÄÄR MIG HEM!!!), och fortsatt tills vi somnat av ren utmattning några timmar senare (BÄÄÄÄÄR MIG TILL SÄNGEN!!!), och börjat om igen sen på morgonen (BÄÄÄÄR MIG TILL FRUKOSTEN!!!). Gnäll och gråt och skrik och vrål och lirk och tröst och längtan efter att konstant få befinna mig under ett par hörselkåpor, på behörigt avstånd från allt... ljud. Gud, vad vi är trötta. Nu är det helg.

(BÄÄÄÄÄR MIG TILL CHIPSEN!!!)

Det är inte så roligt när man i en stund av klarhet hör sina egna reaktioner som utifrån och inser att det kanske inte ens är barnen som gnäller exceptionellt mycket, det kanske bara är jag som... tappar det för minsta lilla. But then again så är väl november sällan särskilt rolig över lag, så vad hade jag väntat mig?

Imorgon ska jag svära över julstjärnor som hänger snett och sladdjävlar som hänger fult och kanske gå i pyjamas till klockan fyra.

tisdag, november 22, 2016

Kortärmade stickade tröjor

Det här är vad jag tänker på idag: En gång (för snart 20 år sedan) hade jag två stickade, kortärmade tröjor som jag älskade. Stickade kortärmade tröjor är väl kanske världens mest opraktiska plagg för stickat är ju ofta jättevarmt (dvs vinterplagg), och kortärmat är liksom inte vinterkompatibelt. Men icke desto mindre så älskade jag dessa tröjor så väldigt innerligt att jag nu tillbringat en (eller kanske två) timme (eller kanske timmar) med att googla angora short sleeve och stickad tröja kort ärm. VARFÖR FINNS DET INTE ÖVERALLT? VARFÖR ÄR LIVET SÅ SVÅRT? VARFÖR ÄR DET BARA MICHAEL KORS I HELA VÄRLDEN SOM VERKAR HA FATTAT ATT DET HÄR PLAGGET BEHÖVS? VARFÖR KAN JAG INTE STICKA (I ANGORA ELLER ANNAT FLUFF)?

Diskutera i smågrupper.

söndag, november 20, 2016

Nu har hon frisyr och är på utsidan

Det sitter en fyraårig praoelev där borta i soffan, hos sina ett och tre år äldre youtube-läromästare. Det är vår kompis Henning. I love him. I also redan love hans lillasyster Franciska, 3 veckor, som fick sin blöja bytt på bordet en bakom fotografens rygg i den här sekunden. Hon har sovit över hos oss o helgen. I somras, när vi var i Italien med Henning och Francis hela familj, fanns hon bara inuti en mage. Nu har hon frisyr och är på utsidan. Är inte det ändå rätt sjukt i all sin vanlighet? Ibland händer det så stora saker i livet.

Jag älskar tanken på att vara en liten del av en annan familj, som en bonus. Att jag har sett Henning växa upp från en treveckors bebis till en fyraåring som babblar hela tiden, och att jag förhoppningsvis kommer få se Francis göra samma grej. Att jag på reflex kan sträcka ut mina armar över bordet när jag ätit klart och bara: "Ska jag ta henne, så du får äta?" och hon langas över helt naturligt.

Tre veckor.

Det är inte mycket, men det räcker.

Nu är hon lite min, för alltid, hon också.

fredag, november 18, 2016

Vem har råd att skriva barnböcker?

I onsdags var jag  på Svenska Barnboksinstitutet hela dagen och lyssnade på en heldags snack om kvalitet eller kvantitet i barnboksvärlden. En samtalspunkt var "Vem har råd att skriva barnböcker?" och fasen, alltså, jag ville aldrig att de skulle sluta prata? Tycker följande är löjligt intressant:

– Det finns extremt få barnboksförfattare i Sverige som kan leva på sina böcker. Royaltyn man får för sina sålda böcker räcker i de allra flesta fall inte till för att försörja en människa, även om människan är väldigt etablerad som författare. Man kan heta till exempel Ulf Stark (och detta grundar jag på att Ulf Stark var med i panelen som pratade, och att han, eh... sa det) och ändå inte på långa vägar kunna försörja sig på att skriva.

– Nästan alla är alltså beroende av att hitta andra inkomstkällor utöver själva böckerna. Vanliga sådana kan vara: Ha ett helt annat heltids- eller deltidsjobb. Föreläsa och hålla skrivkurser. Leva på arv. Vara gift med en välavlönad person. Eller: Söka stipendium och hoppas på det bästa. (Det sistnämnda är ingenting jag rekommenderar, för det är inte alls självklart att det ens 1. Finns stipendier att söka, eller 2. Att man får dem.)

– Samtidigt ges det ut fler och fler barnböcker i Sverige. Utgivningen har ökat sex år i rad nu.

– Och försäljningen av dessa barnböcker ökar också, men inte alls i paritet med utgivningen.

– Det betyder att det är fler barnböcker som ska slåss om samma köpare, och det gör att genomsnittsupplagorna för böcker blir mindre och mindre.

– Meaning: En författare som för tio år sen kanske brukade sälja 10 000 exemplar av en ny bok kanske idag bara säljer 3000 exemplar av en ny bok. Även om boken är precis lika bra.

– Det blir väldigt stor skillnad för ekonomin, det. I konkreta siffror ungefär så här: Sälj 10 000 ex av en ungdomsbok (som du är ensam upphovsman till) – tjäna 250 000 kronor (f-skatt). Sälj 3000 ex av samma bok – tjäna 80000 kr (f-skatt). 80 000 kronor i f-skatt för en bok som det har tagit... säg, ett år att skriva i alla fall? Det är verkligen inte mycket.

– Och det är naturligtvis helt sjukt förenklat att se det så här, för det är ju massvis med andra saker som spelar in för om en bok ska sälja eller inte sälja också. Men som tendens. Är det ändå intressant.

– För vad gör det med författarens arbetssituation? En gissning är ju att det leder till stress, och känslan av att man måste skriva fler böcker, snabbare, för att kunna hålla på. Eller att fler försöker skriva "ett säkert kort" för att garantera åtminstone en liten försäljning.

– Och "fler böcker, snabbare" eller "säkra kort" känns inte direkt som en så jättebra drivkraft om man också gärna vill att böckerna ska bli bra. Eller?

– Utan att tänka allt för länge tycker jag det känns som att det borde leda till ... mer skräp. Jag menar inte att det nödvändigtvis måste vara så att en bok som tagit tre år att skriva är bättre än en som tagit tre veckor att skriva, för det kan säkert vara precis tvärtom. Men generellt. Jag tror inte på tidsbrist som kvalitetshöjare i det stora hela.

– Men framförallt, framförallt, tänker jag att allt ovanstående stänger ute så väldigt många röster från det här yrket. Vem har råd att syssla med att skriva böcker? Inte fan är det de vi skulle behöva höra fler historier från i alla fall. Och det är ju ingen ny tanke på något sätt, men den är ändå skitviktig.

Med vänlig hälsning,
privilegierad svennemedelklassmänniska

(Bubblartankar: Älskar ändå mitt jobb/Vill aldrig ha nåt annat/Alla dessa människor som brinner /Hur lätt är det att brinna om man om man inte kan betala räkningarna?/Är så jävla tacksam/Får helst inte bli sjuk.)

torsdag, november 17, 2016

Bladen brinner #5 - Kusligt aktuell

I våras var både jag och Johanna på ALMA-prisutdelningen och lipade åt Meg Rosoffs tal. Så cool person! Så bra talare!

I det nya avsnittet av Bladen brinner pratar vi med henne, Camilla Lagerqvist och Linn Gottfridsson. Och ska ni ta med er ett och bara ett boktips från det här avsnittet så kan jag inte nog poängtera hur mycket jag älskar "En myras liv", som är en kapitelbok för såna som är mellan 5 och 8, typ. Den har ingenting med myror att göra. Den handlar om vardag, nya kompisar, gamla kompisar och föräldrar som bråkar med arga röster på kvällen. Så sjukt bra och fnissig och gråtig, jag älskar denna Myra!

Lyssna direkt här genom att trycka play, eller på iTunes, Acast eller Soundcloud. Eller på vår sajt, förstås. Ni har väl inte missat vår sajt? Där listar vi alla böckerna som nämns i avsnitten och så finns det extralyssning och stuff.

tisdag, november 15, 2016

Ögonblicksbild tisdag 18.37

Det är speltid. Youtube. Jag har tråkigt. Middagen är bortplockad. Gustav är inte hemma, och jag orkar inte plocka/fixa/tvätta/greja, så jag sätter mig bredvid youtubejunkiesarna i soffan. OH MY GOOOOOD skriker en youtuber på skärmen. Mina barn fnissar så deras luggar hoppar. OH MY GOOOOOOD!

Jag läser bok.

När jag skrattar till åt en dialog tittar båda barnen upp som på kommando.

"Skrattar du åt boken eller klippet?" undrar dom. "Boken" svarar jag. Och när de vill veta exakt vad det stod som var så kul säger jag att det var en kille som sparkade lite på ett bildäck i vredesmod, och eftersom det var supermycket snö ute fick bilen sladd och åkte i diket, och då sa killen 'Gud i helvete' och tittade på sin fot i skräck. 'Vad jäkla stark jag är!' och det var kul när man läste det, när man hade hela sammanhanget.

Det här är vad jag önskar att jag alltid ska komma ihåg: Hur de tittar på mig och hur jag ser att deras hjärnor går på högvarv för att de verkligen försöker förstå, hur de skrattar helt generöst fast de inte tycker det är kul, för att de så gärna vill vara med, att vi ska ha skämtet ihop.

Det här är vad jag tänker: Nästa gång ska jag skratta åt youtubeklippet. Det är min tur.

måndag, november 14, 2016

Om att bo i Gnesta

Jag fick en fråga på ett gammalt inlägg på bloggen här idag om att flytta till Gnesta. Det är inte första gången det händer. Jag vet inte om folk frågar med fascinerad skräck i rösten "hur fan är det ens att bo i Gnesta?" eller om folk frågar för att de också är sugna på att flytta hit, det är förmodligen lite olika. Men jag pratar extremt ofta om hur vi trivs här. Om det verkligen går att jobba i Stockholm och bo i Gnesta (som Gustav gör), eller om man måste jobba hemifrån (som jag gör) för att man lackar ur på pendeltågen annars. Hur mycket husen kostar. Hur skolorna och förskolorna är. Hur människorna är. Hur livet är.

Hur SJ och SL sköter sig.

Jag har väntat på något slags bakslag i min känsla inför vår Gnestaflytt. Vi hörde det när vi flyttade hit. "Jaja, ni älskar det nu. Men om några år kommer ni vakna med panik och bara 'vad fan har vi gjort? Sa vi upp vår lägenhet i Stockholm för det här?'" Men det är tre år sen vi flyttade. Bakslaget har inte ens varit och nosat mig i hälarna.

Jag tycker om: Att vi har råd att bo i hus här. Att det är så förbannat fint i Sörmland. (Alltså har ni sett Sörmland? Med de öppna åkrarna och kullarna och skogen och sjöarna? Det måste vara ett av Sveriges vackraste landskap.) Att jag går tvärs över vägen och hamnar mitt bland det där fina. Att det är ett litet pluttsamhälle, men inte stillastående. Att det går pendeltåg hit från Stockholm. Att det är tyst. Att det är frisk luft. Att man aldrig behöver trängas med folk.

Jag saknar: En indisk restaurang. Rätt märke på hårfärg i matbutikerna. Att kunna ta sig hem kommunalt efter klockan 23.16. Alla de jag känner som inte bor här.

Typ inget mer?

Typ inget mer.

Och SJ och SL kämpar väl förresten på med varierat resultat skulle jag säga. Det är inte alltid smärtfritt.

torsdag, november 10, 2016

Tjuvtitt: Ivar träffar en Pteranodon








Den här finns nu! Det är den femte (fristående) boken om Ivar som har ett dinoland där han får träffa olika livs levande reptiler. Den här gången träffar han en flygödla som heter Penny. Andra saker som händer: Pappans anonyma dejt från förra boken har avancerat fram till tröskeln till Ivars rum och fått ett namn. Ivar hamnar i kvicksand. Plus: Penny har en undermålig koja, så Ivar får ta fram sin inre Isabelle McAllister och fixa rummet åt'na. Och så finns det fakta om Pteranodon längst bak! 

Det är Emma Göthner som gör bilderna, och böckerna passar från 3 år, typ. Finns i bokhandlar och på nätet (eller hemma hos mig om man vill köpa en med autograf i!). De tidigare böckerna om Ivar heter "Ivar träffar en Stegosaurus", "Ivar träffar en Tyrannosaurus", "Ivar träffar en Diplodocus" och "Ivar träffar en Triceratops". Och, och! Det finns pussel och pysselbok också.

onsdag, november 09, 2016

Herregud.