Inte ens alla som sover redan

Ingen, alltså ingen på hela jorden är tröttare än vad jag är just nu.

Det var bara det.

Kom och köp, kom och köp!

Lilla julafton på kontoret - en hel kartong tygkassar har jag hämtat ut och packat upp och tittat kärleksfullt på. Vill du köpa en? Och kanske en bok med autograf i? Då tycker jag du ska klicka här, bestämma vad du vill ha och mejla mig. Så fixar jag!

Den där åldern

- MAMMA?
- Ja?
- JAG TYCKER VI SKA GÅ PÅ ETT BAJSMUSEUM NÅGON DAG. KAN VI GÖRA DET?
- Ett bajsmuseum?
- JA-AA! MED MASSOR AV BAJSKORVAR! SMÅ BAJSKORVAR. STORA BAJSKORVAR. OCH JÄTTESTORA BAJSKORVAR!!! OCH SÅ NÅGRA SMÅ, SMÅ, PYTTIGA BAJSKLUTTAR SOM LIGGER I ETT LITET, LITET HÖRN.
- Jaha, ett sånt.
- JA-AA! DET TYCKER JAG VORE KUL.

Lisas läsdagbok: Borta bäst

Detta har jag läst: Borta bäst, av Sara Kadefors

Och det är en: Roman om den välklädda och propra medelålderskvinnan Sylvia, som av oklar anledning inte längre har något hem. Hon bor i sin bil i en skogsdunge nära Ikea, och varje morgon smyger hon in på varuhuset och fördriver dagen där genom att tjuväta i restaurangen, använda toaletterna och sova i smyg på sängavdelningen. Varför har det blivit så här? Vad är det Sylvia gjort som resulterat i att hon tvingats lämna sitt hem och sin familj?

Det här gillade jag med den: Att det tar nästan 2/3 av boken innan man (jag) fattar hur det hänger ihop, vad som hänt i Sylvias liv och varför hon är som hon är. Man får små, små pusselbitar hela tiden. Det är spännande. Och så tycker jag Sara Kadefors är väldigt bra på att skapa trovärdiga karaktärer, och att hon skriver på ett underhållande sätt.

Det här gillade jag inte med den: Det är något som skaver, jag vet inte riktigt vad. Även om jag läste den här boken med nöje, och absout skulle kunna rekommendera den, så är det något som stör mig. Framförallt är det nog det att jag har väldigt svårt för huvudpersonen Sylvia. Hon är ju så kall och oempatisk och fördomsfull! Jag förstår att det är meningen att man ska skratta åt henne (och åt mycket annat), men jag gör inte det, jag blir faktiskt mest trött.

Med flamingon och allt

FLASH! Kom just på att jag idag ser ut exakt som Fanny (huvudpersonens bästa kompis) gör i en scen i "Allt jag säger är sant".

"Hon har sitt blonda hår i en rufsig tofs och en röd flamingo dinglande i ena örat. Jeans, sneakers, plötsligt dåligt samvete som inte klär henne, och hennes randiga tröja är faktiskt rätt ful också, på ett intetsägande vis."

Only dubbelt så gammal dårå.

Undrar om jag skrev så för att jag ville göra Fanny lik mig, eller om jag klädde mig så här för att göra mig själv lik Fanny? Ingen vet. Men om ni läser boken och undrar om jag själv är en Fanny eller en Alicia så är svaret HAHAHAHA, jag kan inte TRO att ni behöver fråga, men Fanny. Givetvis är jag en Fanny.

Faktiskt ett högst troligt scenario

- DÄR ÄR DU, MAMMA. OCH DÄR ÄR PAPPA. OCH DEN DÄR POJKEN ÄR JAG. OCH DEN DÄR BEBISEN ÄR FANTE.

Det är läggdags och bokläsning och dags för det obligatoriska momentet "peka ut alla familjemedlemmarna på illustrationerna i boken".

- OCH PÅ DEN HÄR SIDAN VILL JAG VARA DEN DÄR LILLA POJKEN. OCH DU ÄR DEN DÄR MAMMAN. OCH PAPPA ÄR DEN DÄR GUBBEN. OCH FANTE...

*rynkar ögonbrynen*

- MEN!!! DET FINNS JU INGEN FANTE!!!

*skakar bekymrat på huvudet*
*tänker så det knakar*

- ÄH.

*ser lättad ut*

- DET GÖR INGET. FANTE ÄR NOG I ETT ANNAT RUM OCH ÄTER UPP MINA PUSSELBITAR, BARA.

Bloggen made me do it

Jag läste någonstans att unga människor skriver mer än någonsin nuförtiden. På internet. På bloggar och facebook och twitter och sådär. Och så läste jag att de unga upplevde att det här inte riktigt räknades som "en godkänd" form av skrivande. Av vuxna.

Och så blev jag väldigt trött.

För ja. Det ska väl sägas att jag är där och nosar själv ibland, vid den där vuxenåsikten. Inte så att jag tycker att det inte räknas att skriva på internet, GUD NEJ, jag tycker verkligen det räknas. Men om jag under pistolhot skulle tvingas välja vad jag är mest stolt över: Att jag skriver på en blogg eller att jag skriver på en bok - då skulle jag faktiskt välja boken. Så jag fattar ju grunden till den där åsikten. Men ändå. ÄNDÅ! Måste man hålla på och ranka? Och måste det ena nödvändigtvis utesluta det andra?

För mig är det nämligen glasklart att det där internetskrivandet som "inte riktigt räknas" är nyckeln. Till allt det andra. Och jag försöker inte säga att det är så för alla, men för mig hade det aldrig blivit något skrivande "som räknas" om jag inte också hade fått skriva på bloggen och facebook och twitter som "inte räknas". Det är liksom internetskrivandet som fixar min skrivlust. Hörde ni det, "vuxna"? Internet kan fixa skrivlust! CHOCKEN!

Så här, va: Jag sliter ganska ofta mitt hår när jag skriver böcker. Det är svårt. Jag kör fast. Jag tycker att jag suger. Jag vill markera all text och slänga den och aldrig mer närma mig en dator. Och det hade jag nog gjort också, om jag inte hade haft internet som fixade allt igen. Om jag inte hade haft en blogg där jag helt magiskt nog kan skriva utan att slita mitt hår och ha prestationsångest och känna en massa krav och där jag kan komma på att det är rätt kul att skriva igen.

Det hade alltså aldrig blivit några böcker utan blogg för mig.

Borde inte en sådan grej "räknas"? Jag tycker nog det, va.

Blir ta mig tusan kränkt både å bloggens och internets och unga människors vägnar när "vuxna" ska hålla på och dumma sig så här. Någon måtta får det faktiskt vara.

Mvh
/rasar_80

Känd från tv

OMG, OMG, OMG, idag var min bok tydligen på tv!!! Helt utan min vetskap. Den tar sig friheter, den lilla rackaren! Det var Magnus Utvik som pratade om den, när han recenserade kärleksböcker i Gomorron Sverige. Och förutom att han fantiserade ihop att huvudpersonen Alicia hade en missbrukarpappa som mår väldigt dåligt (Det har hon inte! Hon har en fullt fungerande läkarpappa som mår bra.) så sa han så fina saker att jag knappt vet vilket ben jag ska stå på. Så himla stort. PÅ TV!!!

Här kan man kolla om man vill. Han babblar om min bok 10.30 in i klippet.

Veckans vego: Färsk tortellini med tomatsås

Jag vet, jag vet, det är inte rocket scinece direkt, det här. En apa kan ju komma på att det går att äta pasta med tomatsås. Men ändå! Det är gott, och kidsen (well, vårt kid) älskar det. Om han fick välja skulle vi äta det här alla dagar i veckan.

DET HÄR BEHÖVER DU
2 pkt färsk fylld pasta. (Jag gillar den med ricotta och basilikafyllning bäst.)
500 gram krossade tomater
1 lök
1 vitlöskklyfta
En skvätt tomatpuré
1 grönsaksbuljongtärning
En nypa socker
En skvätt vin
Kryddor, typ oregano, rosmarin, basilika eller vad du nu gillar (helst färska, men torkade funkar också).
En skvätt balsamvinäger
Eventuellt lite pesto eller något annat kul du hittar i kylskåpet
Salt & peppar

SÅ HÄR GÖR DU
1. Fräs hackad lök och vitlök i lite olja.
2. Slå över tomatkross.
3. Tillsätt tomatpuré, buljongtärning, socker, vin, balsamvinäger och den där klicken med pesto om du gillar pestosmak, och låt koka så länge du har tid med. Helst en timme eller mer, men 10 minuter funkar det med.
4. Tillsätt kryddor och koka några minuter till.
5. Koka pastan så som det står på paketet att du ska göra.
6. Smaka av såsen, peppra och salta om det behövs.
7. Ät.

Grejen med tomatsås tycker jag är att man kan pluppa i lite vad som helst som man gillar som man råkar ha hemma i kylskåpet. (Ni vet, på den där hyllan där man har en massa burkar. Där kan det stå pesto, till exempel. Eller chilipasta. Eller liknande. Visst?) Och en annan grej är att såsen blir godare ju längre den får koka. Och ÄNNU godare om man gör den på färska tomater. Som solmognat i min pappas växthus. Men, men. Man kanske inte ska överdriva.

Kom och fira min bok!

Kolla, kul grej! Om du är mellan 13-20 år kan du få komma och fira "Allt jag säger är sant" på en sjukt mysig bokfika den 12 april. Du får bok, lyxigt fika, trevligt häng och chansen att få svar på varenda liten fråga du kan tänkas ha om boken. PLUS, så klart, TRÄFFA MIG OCH FÅ AUTOGRAF OM DU VILL!!!

Klicka på bilden här ovanför så blir den större, och så kan du läsa mer där.

Eftersom fikat ska bli en mysig och ganska liten sammankomst finns det bara några stycken platser. Anmäl ditt intresse till onekligenblogg@yahoo.se så fort som möjligt (senast torsdag 15/3), så lottar jag ut platserna bland er som anmäler sig. Det hela går av stapeln i Stockholm.

Anmäl dig!

Det blir fint, jag svär.

Ser med tillförsikt fram mot denna natt

Alltså.

Den senaste timmen i detta hem!

Rufus började klaga över "lite ont i örat" vid läggdags. Han "var nog huuuk". Det hela eskalerade sedan till våldsam gråt, som kröntes med en kaskadkräkning över halva soffan, som toppades av att däcket på barnvagnen som stod i hallen exploderade, så att Svante vaknade med ett vrål, samtidigt som vi höll på att sanera hemmet från kräk.

Gör film på det? Någon?

Jag svär, det fanns action så det räckte och blev över för ett helt långfilmsmanus.

Det såg ut som om han hette Mickel

På temat "Att blogga från tåg har blivit ett sätt att leva" skulle jag nu vilja bidra med följande lilla stycke information: Är på väg hem från Norrköping. Jag har varit där och haft en "inspirationshalvdag" för ett rum fyllt av bibliotekarier som ska hålla skrivarkurser för ungdomar. Jag hoppas de känner sig inspirerade! Själv känner jag mig trött.

Men!

Jag såg en livs levande räv från tåget innan.

MYCKET UPPSPELT!

Jag har aldrig sett en livs levande räv förut, tror jag. Förutom på Skansen. Den livs levande räven såg fluffig och röd ut, och låg och hade det gött på en kulle i vårsolen. Skulle jag också gjort om jag hade varit räv.

Mm... räv. Mm... vårsol.

Fina grejer, båda två.

Om den här helgen

Å, du käre värld. Vad bra vi haft det! Vad mätta vi är! Jag vet inte om det finns något som heter kakbakis, men det borde i alla fall finnas, för kakbakis är just exakt vad jag är. All you can eat kak/tårtbuffé kan lätt ha den effekten på människan. Och med "människan" menar jag åtminstone "mig". Och, tror jag, övriga tre i mitt resesällskap. Rätt så himla bra på att trycka i oss goda grejer, allihop.

*skriver upp på meritlistan*

Plus att vi fick glida omkring i morgonrock och sitta vid poolkanten och läsa tidningen och sova länge och vända näsan mot solen och köra långsamt och okynnesstanna längs med vägen och ta en paus och när vi kom hem var lägenheten städad och stora barnet nyklippt och lilla barnet friskt.

Känns över lag som en helg som kommer gå till historien som helt okej. Och med "helt okej" menar jag "fantastisk".

Jag vet, jag får det att låta som att det är ett spontant infall, och att det inte alls ligger månader av planering bakom

NÄE.

Om man skulle ta och ropa HELG!, gå och köpa sig några flaskor bubbel, vinka åt barnvakten och åka på ASLYXIG HERRGÅRDSWEEKEND med sin karl och sina bästa polare, kanske?

Känns som en oerhört pigg idé.

Jag gört.

Nästa tåg mot Norsborg befinner sig nu i... Kiruna

Drömde att jag glömde Svante i vagnen på tunnelbaneperrongen, och stod på tåget, såg hur dörrarna stängdes, kände hur tunnelbanan började rulla mot Aspudden, och då! Fick jag syn på Svante alldeles ensam och skrikandes där utanför. PANIKEN!!!

Tillbringade sedan resterande del av natten med att försöka ta mig tillbaka till Örnsberg (vi snackar alltså en station) medelst lokaltrafik för att rädda mitt övergivna barn på perrongen. Naturligtvis gjorde SL allt för att fucka upp. Det var vagnfel och olycksfall och löv på spåren och förseningar och arbete med citybanan (i Hägersten?!?) och WHAT HAVE YOU, det tog timmar att ta sig tillbaka.

Imponerande korkat att jag inte kom på tanken att kuta den knappa kilometern istället.

När jag till slut kom fram var det i alla fall en familj som hade tagit hand om Svante åt mig. Schysst gjort. De bara "Gud, ja, det där händer mig också hela tiden. Jag glömmer jämt mina barn på perrongen! Ingen fara. Vi har haft det så fint här. Trevlig helg!"

Eh, ja.

Vi tar lite kaffe på det, tror jag.

Skrivaren, eller "Krångligaste sabla maskinen known to man"

Idag är en bra dag. Till exempel har jag lyckats installera en skrivare och skriva ut inte mindre än två (2) utskrifter på den. Utan att den strulat. Eller pappret trasslat sig. Eller bläckpatronerna varit slut.

*plötsligt händer det*

Ska eventuellt fira detta oerhörda med champagne.

En liten mysig läggningsrutin vi kör med

Det är väldigt gulligt i början.

- GODNATT, MIN MAMMA!
- Godnatt, min Rufus.

- GODNATT, MIN MAMMA!
- Godnatt, min Rufus.

- GODNATT, MIN MAMMA!
- Godnatt, min Rufus.

Men ganska snabbt börjar det kännas lite... enehanda.

- GODNATT, MIN MAMMA!
- Godnatt, min Rufus.

- GODNATT, MIN MAMMA!
- Godnatt, min Rufus.

- GODNATT, MIN MAMMA!
- Jaja. Godnatt, min Rufus.

Så man försöker slingra sig ur.

- GODNATT, MIN MAMMA!
- Mm. Nu räcker det.

- GODNATT, MIN MAMMA!!!
- Mm.

- MEN GODNATT, MIN MAMMA!!!
- ...

Tyvärr får man väl konstatera att det inte är alltid man lyckas.

- MEN ÅÅÅ, JAG BLIR GALEN PÅ DIG. JAG SA GODNATT MIN MAMMA, FATTAR DU VÄL!!! DU SKA SÄGA GODNATT MIN RUFUS!!! ANNARS SLÄNGER JAG DIG I GOVLET.

Veckans vego: Ricottabiffar med couscous och jordärtskocksmos

Tjusiga biffar utan biff, va? De är rätt krämiga i konsistensen, men - jag svär - ändå lätta att steka utan att få psykbryt över stekpannan för att de inte håller ihop.

Du behöver:
TILL COUSCOUSEN:
Couscous för 4 pers
5 dl finhackade grönsaker, t ex morot, paprika, sockerärtor, broccoli och lök
1-2 hackade vitlöksklyftor

TILL BIFFARNA:
500 g ricottaost (finns på burk i ostdisken!)
0,5 dl riven parmesanost
3 msk vetemjöl + lite mer till paneringen
1 ägg, delat i gula och vita
0,5 dl gräslök eller persilja
lite paprikakrydda
lite svartpeppar
lite salt
och så olja att steka i

TILL JORDÄRTSKOCKSMOSET:
500 g jordärtskockor
en skvätt creme fraiche eller grädde
salt och peppar

Så här gör du:
1. Koka couscousen.
2. Skär grönsakerna.
3. Skala jordärtskockorna, dela dem i bitar och koka dem mjuka i vatten.
4. Häll av vattnet och mixa jordärtskockorna till puré tillsammans med en skvätt crème fraiche eller grädde. Smaka av med lite salt och peppar.
5. Blanda alla ingredienser till biffarna – utom äggvitan – i en skål.
6. Vispa vitan hårt och vänd ner i ricottasmeten.
7. Skölj händerna så att de är blöta och forma små biffar som vänds i mjöl innan de steks gyllenbruna i medelvarm panna, ett par minuter på varje sida.
8. Hetta upp olja i en wokpanna och snabbwoka grönsakerna tillsammans med vitlöken.
9. Blanda grönsakerna med couscousen.
10. Ät.

Lisas läsdagbok: The fault in our stars

Detta har jag läst: The fault in our stars, av John Green.

Och det är en: Ungdomsroman om Hazel Grace och Augustus Waters, som träffas i en stödgrupp för cancersjuka ungdomar. Hazel har obotlig cancer och vet att hon inte har speciellt lång tid kvar. När boken börjar är hon övertygad om att det finns massor hon aldrig kommer att hinna med. Bli kär, till exempel. Men... ja. Så träffar hon ju Augustus, dårå.

Det här gillade jag med den: Gillade? Gillade? Det räcker ta mig farao inte som ord i det här sammanhanget. Jag älskade den här boken. Älskade! Till exempel avgudar jag karaktärerna - Hazel Grace är fantastisk. Augustus Waters är FAN-TAS-TISK. Och deras dialog. Och deras relation. Å! ÅÅÅ!!! Det är så respektfullt beskrivet på något sätt, det blir aldrig ens i närheten av "kolla här, här är två ungdomar som är kära för första gången, vad gulligt" ur ett vuxenperspektiv, det är bara fint och på allvar och så sjukt, sjukt bra bara. Det här kan vara en av de bästa böckerna jag någonsin läst, faktiskt.

Det här gillade jag inte med den: Nä, det finns inget jag inte gillade med den. Jag fick visserligen ta ett djupt andetag och stålsätta mig några gånger för att inte bryta ihop när jag läste. (Ungdomar som snart ska dö i cancer! Deras föräldrar som inte kan göra något! Bara se på!) Men faktiskt. Den var ändå inte lika tung som jag hade förväntat mig. Den är nästan lika rolig som den är sorglig, och balansen gör att man (jag) visserligen lipar som en stucken gris, men man (jag) är ändå helt varm och glad när man läst klart.

Den kommer att ges ut på svenska, vet jag! Men inte när eller hur.

Ety det stavas ity

Hade det på känn! Man kunde inte säga "ety". Man kunde bara säga "ity".

Som om det ser mindre sjukt ut.

Om olika sjuka grejer

Sådär, Sandviken tur och retur - check! Nu ska jag hem och använda Svante som element, ety han har feber. Kan man säga så? Ety? Ser sjukt ut. Men icke desto mindre har Svante i alla fall feber. I natt satt jag upp i sängen med honom flämtandes i mitt knä stora delar av natten. Han var mycket varm. Just den lilla detaljen har jag inget emot att upprepa, ety jag känner mig väldigt frusen just nu. Kan man säga så? Ety? Ser fortfarande sjukt ut. I övrigt får han givetvis gärna bli frisk fortare än blixten.

Lilla ynkliga korven.

Tisdagskväll i Sandviken

Hej hej, bloggen, nu åker jag tåg igen. Idag ska jag till Sandviken. Där ska jag prata inför en hop föräldrar om högläsning för småbarn. Det ska bli kul! Bland annat pga att jag ska läsa min favoritbilderbok (Jamen Benny) högt, och jag älskar att läsa min favoritbilderbok högt. Men också pga kul grej i största allmänhet. Högläsning = bra skit.

Annan bra skit = man kan sitta i t-shirt på vår balkong och äta lunch nu för tiden. FÖR DET ÄR VÅR!!!

Och att jag kommit på nyckeln till hur det nästan blir uthärdligt att jogga. Nyckeln = lyssna på gamla Pulp-hits under tiden.

Kom ihåg var ni hörde det först.

I lekparken

- MAMMA! NU SKA JAG ÅKA RÖRET.
- Det ska jag med.
- HAHA!
*tittar tvivlande på sin ömma moder*
- DET KAN DU JU INTE.
- Kan jag inte?
- NEJ!
- Varför inte det?
- DU ÄR ALLDELES FÖR TJOCK! DU KAN FASTNA OCH SKADA DIG, FATTAR DU VÄL.

Omtänksam unge man har ändå. Jag menar, röret har ju bara en diameter på en dryg meter eller så.

Lagom till 32-årsdagen närmar sig kommer hon på att CYKEL! Är en bra grej.

När jag gick upp i morse klockan 05.17 var min första tanke inte "öh-ööö-öh", som man skulle kunnat tro, utan "jag måste nog skaffa mig en cykel. Det är dags."

Oh, well.

Något ska man väl processa under natten, antar jag.

Nu finns boken att köpa!

Gjordes nyss uppmärksam på det EXTREMT EXALTERANDE FAKTUM att min nya bok "Allt jag säger är sant" numera är leveransklar, släppt och finns att köpa åtminstone på nätet.
Till exempel hos Adlibris här eller hos Bokus här.

Du kommer att kunna hitta den i vanlig bokhandel också, men kanske inte förrän om några dagar.

Och vill du ha en signerad kopia av boken och/eller en fin tygkasse till så kan du köpa det av mig, här genom bloggen snartsnartsnart också. Återkommer om det.

Men enough om var du kan köpa boken, det var ju egentligen inte det jag skulle säga, jag skulle ju bara, jag vet inte... skrika: OUIIIII, OUIIII, OUIIII!!! DEN FINNS!!!

Så nu gör jag det.

OUIIIII, OUIIII, OUIIII!!! DEN FINNS!!!

Mvh
Mycketuppspelt_80

Vem kunde ana?

Dålig grej med att vara lite dum i huvudet: Jag går omkring och sörjer att jag aldrig mer ska få träffa mina barn, för att min föräldraledighet är slut. Tittar på Svante, pussar på hans bulliga kinder och tänker saker i stil med "Å, du lille körv! Det var fint att lära känna dig!" och är lite, lite gråtfärdig hela tiden.

Bra grej med att vara lite dum i huvudet: Jag blir positivt överraskad varje dag när jag kommer hem och BARNEN FINNS KVAR!!! Alltså, de försvinner ju inte bara för att jag är på jobbet på dagarna!!! Jag får träffa dem ändå!!!

Pris ske lov, etc, etc, etc.

Om att kissa i frisörstolen

Det kom en kommentar angående inlägget om att man känner sig ful när man är hos frisören.

"Jag kissar alltid i frisörstolen. Jag får så stor näsa i deras spegel. Känns inte ok. Jag blir ledsen och sånt."

Oj, tänkte jag. OJ! Kissar i frisörst... jaha. Jaha. Det var ju... Det kanske är en bra hämnd?

Sedan läste jag igen.

Det stod inte "kissar".

Det stod "kisar".

Känns ju lite mer sansat, faktiskt.

På kontoret

Förutom det faktum att jag alltså slog huvudet i en av hyllorna igår och nu har en bula the size of Texas mitt på skallen så gillar jag verkligen mitt nya kontor. Har det himla fint. Trivs väldigt bra. Skrattar ganska mycket. Och ikväll ska alla som jobbar här gå och dricka öl och äta mat, för det är tradition. Alltså! Det är ju väldigt svårt att ogilla den typen av tradition, känner jag.

*sprudlar*

Hej!

Min blogginspiration just nu: -327 på en skala 1-10.

Och nyss slog jag huvudet i en hylla så det kom blod.

(Från huvudet. Ej från hyllan.)

Hej då!

Vad är det för plufsigt ägg där i spegeln?

Hej bloggen! Idag har Twitter och jag pratat om det här med att gå till frisören. Eller, ja. Jag har pratat. Twitter har mest hållt med. Det här är vad vi tyckt: MAN SER ALDRIG SÅ FUL UT SOM I FRISÖRSTOLEN!!!

Liten lista över saker som syns extra tydligt när man är hos frisören:
1. Påsar under ögonen
2. Dålig hy
3. Dubbelhaka/hakor
4. Ful utväxt av gammal hårfärg i håret

Och bubblare: Begynnande mustasch (på kvinnor, reds. anm.)

Och det värsta! Det värsta är att frisören alltid är helt übersöt och piffad och fin och fantastisk och jättefin i håret medan man själv sitter där som en dränkt hund med platta hårtestar all over the place och sportar en himla grå... särk över axlarna, och försöker undvika att titta på sin egen spegelbild pga BLIR SJÄLVMORDSBENÄGEN AV ÅSYNEN.

Uh.

Det är farao inte värdigt.

Fast det är onekligen trevligt efteråt när man klippt luggen och ser världen igen.

Det är det faktiskt.

Så.

Nu kan jag börja jobba på allvar. Trätollorna är på plats på det turkosa brädgolvet.

The fault in our stars

Alltså, boken jag läser just nu ("The fault in our stars" av John Green), den är så himla, himla bra. Men ÅÅÅ! Jag kommer gråta så mycket snart, jag känner det på mig. JETEJOBBIGT.

*dricker resorb i förebyggande syfte*

Måste. Köpa. Cirkelskärare.

Alltså, jag vet inte hur ni känner, men ända sedan jag läste (okej, mest DREGLADE ÖVER BILDERNA) det här inlägget på Mokkasin har jag känt att mitt liv inte är komplett utan en cirkelskärare. MÅSTE HA EN!!! Jag tror "girlanger" skulle kunna bli min nästa hobby, faktiskt.

Vad ni ska göra med den här informationen?

Vet ej.

Skriva ut och laminera?

Veckans vego: Sparrisrisotto med grönt

Jag skulle ljuga om jag sa att jag glatt ställde mig och svängde ihop en risotto efter dagis med två hungriga barn i hasorna, om jag inte hade en jefligt bra dag. Det är ändå en rätt som kräver sin beskärda del av tid och rörande. Men gott är det ju sannerligen! Vi brukar göra risotto med svamp, med rödbetor eller med gröna grejer. Det här är den med gröna grejer. De gröna grejerna är fiffiga på så sätt att man kan byta ut dem lite hur som helst mot andra gröna grejer man gillar.

Du behöver:
4 dl arborioris eller avorioris
4 schalottenlökar
3 dl vitt vin
1 liter grönsaksbuljong (ungefär)
1 vitlöksklyfta
1 knippe sparris
1 stor näve haricot verts
1 stor näve bladspenat
1 liten näve färsk persilja
1 vanlig näve sockerärtor
1 dryg deciliter riven parmesan (eller 2 om du älskar parmesan)
1 klick smör
lite olja

Så här gör du:
1. Hacka schalottenlök och vitlök och fräs dem tillsammans med riset i en gryta. Riset ska bli glansigt och nästan genomskinligt.
2. Häll på vinet och rör tills det kokat in.
3. Häll på lite (kanske 1 dl) buljong och rör tills det kokat in.
4. Fortsätt sedan så - häll på lite buljong, rör, häll på lite buljong, rör, häll på lite buljong, rör. Det tar en halvtimme drygt innan riset börjar bli klart. Du får provsmaka dig fram!
5. Skär under tiden upp sparris, haricot verts och sockerärtor i typ 3 cm långa bitar och hacka persiljan.
6. När du gissar att riset har några minuter kvar till perfekt konsistens öser du ner allt grönt i risotton. Fortsätt röra.
7. Dra av risotton från värmen. Ös ner den rivna parmesanen och en klick smör. Peppra lite. Och kanske salta, om du tycker att det behövs? Rör runt, och låt stå i någon minut.
8. Pynta med peppar, lite till parmesan och lite persilja på toppen.
9. Servera gärna med tomat eller så.
10. Ät.

Som den uppmärksamma bloggläsaren märker kan man använda ordet "röra" som ledord när man lagar risotto. Man kan välja lite om man vill se det som enbart jobbigt, eller om man vill se det som bra vardagsträning.

Det här blir risotto till fyra personer.

Med vänlig hälsning "Mätt"

En nackdel med att ha infört veckans vego på bloggen och ungefär samtidigt ha fått för sig att alla recepten ska illustreras med ett fint foto, taget i dagsljus: Man måste ställa sig och laga freaking risotto till sig själv mitt på blanka tisdagsförmiddagen.

En fördel med att ha infört veckans vego på bloggen och ungefär samtidigt ha fått för sig att alla recepten ska illustreras med ett fint foto, taget i dagsljus: Man får äta nylagad lyxrisotto till lunch mitt på blanka tisdagsförmiddagen.

En så kallad lose-win.

Jobba med mig?

Imorgon är det min sista föräldraledighetsdag, och sedan ska jag jobba heltid i mitt företag. Det är nytt, det där med "heltid i mitt företag". Det har jag aldrig testat förut. Kanske går det, kanske går det inte. Man får se lite. Men jag tänker: Det kan ju i alla fall aldrig skada att vara öppen med att jag GÄRNA TAR EMOT UPPDRAG i framtiden. Hörde ni det? JAG TAR GÄRNA EMOT UPPDRAG!

För ja, jag ska ju skriva böcker, har jag tänkt. Men jag har varken lust eller råd att bara skriva böcker hela dagarna. Jag gör gärna annat också.

Här är en liten lista över exempel på uppdrag jag gärna tar på mig:

SKOLBESÖK - Jag åker gärna till skolor och pratar med elever om hur det är att vara författare och hur det går till när jag skriver böcker.

FÖRELÄSNINGAR - Jag håller hemskt gärna föreläsningar/workshops utanför skolans värld också. Det ligger väl närmast till hands att tänka sig att jag skulle föreläsa om böcker/läsning/skrivande, men jag är inte den som är den. Jag gillar att prata blogg och sociala medier också, till exempel!

FRILANSUPPDRAG SOM SKRIBENT - Reportage, intervjuer, krönikor, recensioner, copytext, what have you. Jag skriver gärna.

LEKTÖRSLÄSNING - Jag läser gärna manus och kommer med konstruktiv kritik.

HÅLLA SKRIVARKURSER - Å, hålla skrivarkurser! Det är ju sjukt roligt. Både för vuxna och för barn och ungdomar.

Men känn er inte låsta vid den här listan, för all del. Jag tycker också det är roligt att fotografera, göra fina grejer i indesign, knåpa ihop boktrailers, skriva säljtexter och baksidestexter till böcker, och slå in fina paket. Och boktipsa! Och blogga! Och twittra!

Jag är utbildad till journalist och har jobbat som reporter på tidning, redaktör på bokklubb och redaktör på bokförlag. Och så har jag skrivit böcker för barn och ungdomar också.

Jag föreslår att ni mejlar mig på lisa[snabela]flitigalisa.net om ni vill anlita mig eller föreslå något festligt samarbete.

Fridens liljor!

Instagramveckan

Under veckan som gick fotograferade jag bland annat vårskor och vårsol och smulor. Tänkte att ni kanske ville veta.

Första dejten

Idag har jag gjort det. Träffat min första bloggkärlek Peppe från Livet och Helsingfors i verkliga livet för första gången. Det kändes lite nervöst. Jag menar, jag har följt hennes blogg i sex år, och betraktat henne som en bästis ungefär lika länge. Tänk om det skulle visa sig att hon var ett freak? Eller ännu värre - en sådan där internetbekantskap som man tror är en person som man kan lita på, men som i själva verket visar sig vara en äldre man med mycket onda avsikter när man väl träffas. Sådana har man ju hört om, menar jag.

Därför kan jag nu både glad och lättad meddela att dejten gick bra. Min internetbästis är inget freak! Jag tror inte ens hon har några onda avsikter! Hon är smart och rolig och bra, i verkliga livet också. Plus att hon har tjusig kappa.

Känns fint.

...

Bara så ni vet så tänker jag äta glass och maränger i sängen nu, och se på sjukhusserier och kanske gråta lite. Vill gärna att Lexie Grey ska bli ihop med McSteamy igen snart. Samt att Christina och Owen ska bestämma sig för vad de vill. Tyar inte med deras himla velande.

Om det här med syskonkärlek

Ojämvikten i mina barns förhållande till varandra just nu, alltså. Den ena (gissa vilken) hasar som en trofast hund i hälarna på den andra varje vaken stund och idoldyrkar sin storebror med helt outsinlig energi. Den andra... Oh, well.

- Å, NEJ. HÖR DU, MAMMA?
*infoga hasande ljud från andra änden av lägenheten*
- Vadå?
- FANTE KOMMER!!! DU MÅSTE STOPPA HOMOM!!!

Det är som en fars, komplett med smällande i dörrar och allt. Rufus tar sina precious leksaker/pussel/grejer i händerna och rusar in i ett rum. Svante hasar glatt efter. Rufus tar sina precious leksaker/pussel/grejer och rusar vidare till något annat rum. Svante hasar frustrerat efter. Rufus tar sina precious leksaker/pussel/grejer i händerna och klättrar i desperation upp på ett bord. Svante hasar ilsket dit och lägger sig nedanför, ligghoppar på stället och vrålar.

- Han vill bara vara med dig, Rufus.
- MEN HAN FÖRSTÖÖÖÖR!!! HAN FÖRSTÖR ALLT!!! DU MÅSTE TA BORT HOMOM!!!

Och ändå, också: Så himla fin mot den lille hasande korven, och så sjukt stolt så fort någon utomstående är i närheten. Varenda morgon vid dagislämningen berättar han som om det vore en världssensation att:

- DET HÄR ÄR MIN LILLEBROR. HAN HETER FANTE. VILL NI TITTA PÅ HOMOM?

Och den lille hasande korven bara: *skrattar ihjäl sig av lycka*.

Det är verkligen en rätt cool grej, det här med syskon.

På ett ofta ganska högljutt sätt, förvisso.

Men ändå.