fredag, april 24

Snart som pocket!

Min och Johannas gemensamma bok "Vi måste sluta ses på det här sättet" kommer som pocket i juni, och då kommer den att se ut så här.

Studier gjorda på den inbundna varianten av samma bok visar att de som verkligen gillar den här berättelsen kan vara 17 år, såväl som 25, såväl som 53.

Hoppas den hittar ut till ännu fler sådana nu, som pocket! Tycker själv att boken är skitmysig och rolig på ett ganska okomplicerat sätt, och hade jag inte läst den typ tre hundra gånger redan skulle jag lätt ha kunnat tänka mig att strandläsa den i sommar.

Här kan man läsa mer!

torsdag, april 23

4 x odling



Jag tycker det är tillfredsställande att se att det faktiskt går framåt, så jag fortsätter med min lilla följetong med odlingsbilder ett tag till. Ni som tycker odling är trist får blunda under tiden, m'kej? Fint. Djupbäddarna är numera fyllda med fyra tusen liter ny jord (skämtar ej), gödsel och kompost. De är också målade (nåja, jag slabbade omkring med pensel i alla fall) med te och vinäger för att smälta in lite mer i trädgården och inte se så sabla... nya ut. Vi har inte tryckt ner något i jorden än, men vi har flyttat dit vitlök och jordgubbsplantor från andra ställen i trädgården.


Och här är purpurbönorna som står i källaren och frodas! De måste vi kanske plantera om i helgen nu när jag tänker på det.


Över lag verkar källaren vara jäkligt trivsam för växter. Vi är olika på så vis. Jag tycker inte alls om att vara där nere speciellt mycket, men växterna bara: Mmm... källaren. Det är svalt (typ 17 grader) och ljust (under lysröret med dagsljus) och det växer som i en liten djungel på det där bordet. Så här ser våra tomatplantor ut nu.


Och kudos till de här luktärterna, som jag nyss hittade växandes direkt ur påsen med överblivna frön. De har inte ens fått någon jord, men se fall dom bryr sig. Påsen hade råkat bli fuktig och fröna bara: OK, GO!!! Så levnadsglatt. Så rörande. Lille luktärter.

(För tidigare delar i följetongen, se här och här.)

tisdag, april 21

Du säger hoppa

Okej. Så jag vaknade i morse av att Svante tryckte upp en legobeskrivning på i nyllet på mig en timme innan väckarklockan skulle ringa och vrålade BYGG, MAMMA, BYGG!!! Och först en kvart senare insåg jag att jag likt en robot bara verkställt hans ödmjuka önskemål utan att blinka.

Jag är så sjukt ägd.

SKÄRP MIG!!!

lördag, april 18

I mina tonårsdagböcker

Jag läste mina gamla dagböcker i påskas. Mamma och pappa rensade ut vinden, och jag gick igenom lådan som det stod "Lisa - hemligt" på, och där i låg dagbok efter dagbok, så ja. Jag läste dem. Jag vet inte om jag skulle ha gjort det?

Så sorgligt.

(Och då syftar jag inte ens på att jag var dramatisk, skitfånig, lynnig, pretentiös, elak mot folk som inte förtjänade det - ja, mamma, jag tittar bland annat på dig - eller sentimental. För det hör väl till, tänker jag.)

Men att jag, 12 år gammal, varje dag skrev ner hur mycket jag vägde?

"Idag hade jag gått ner ett kilo. Men sen åt jag en biskvi. Faaaaan!!!!"

Jag orkar inte. Jag orkar inte att jag tänkte så mycket på hur jag såg ut, och var så upprörd över mitt yttre att jag använde multipla utropstecken, jag orkar inte.

Det här är allt som är fel på mitt utseende om man ska tro mina samlade dagböcker:

Mitt hår är råttfärgat. Mitt hår är för rakt. Mitt hår är för platt. Jag har dubbelhaka. Förlåt, dubbelhakor. SÅ ÄCKLIGT!!! Mina armar är otränade. Jag kan inte ha kortärmat. Min mage är degig. Jag kan inte ha bikini. Min näsa är för stor. Min rumpa är för fet. Mina lår är ENORMA!!! Plus att det är gropar i dem, och jag har hört att de heter celluliter, och såna ska man inte ha. Mina fingrar är som stubbar. Helt köttiga. Och mina knän, fy fan. SÅ FULA!!! Jag kan inte ha korta kjolar. Mina vader är för tjocka. Mina fötter är för platta. Och breda liksom? Så himla, himla breda, de går inte i några skor, helt värdelösa. Jag har för stor jeansstorlek. Jag har för stor tröjstorlek. Jag har för stor skostorlek. Jag är för stor. Jag är för stor, jag är för stor, jag är äcklig.

Mina tår ser ut som prinskorvar.

En gång står det i en dagbok att jag blev nöjd när jag tittade i spegeln. IDAG ÄR JAG SÅ JÄVLA SNYGG! har jag skrivit i versaler med röd penna.

En gång.

En gång!

Jag vet inte ens vad jag vill säga med det här inlägget, jag vill bara gråta, men det här är vad jag önskar att jag hade skrivit när jag var femton, och det gäller ungefär än:

Jävla världjävel, låt mig va, jag har väl vilken satans jeansstorlek jag vill.

Fluff inuti

Hej från ett tåg!

Har åkt tur och retur Lund det senaste dygnet, och bland annat varit i Kävlinge och träffat skrivsugna ungdomar på biblioteket idag. I två och en halv timme fick jag låna dem, och vi pratade om skrivande, hur man hittar på en trovärdig karaktär, hur man skriver dialog, och vad man ska tänka på när man skriver en kortare text. Plus att vi fikade! Mm... fika.

Förmiddagen var startskottet för en novelltävling som pågår under den närmsta månaden. (Man får vara mellan 13-25 år och behöver så klart inte ha varit med på skrivkursen idag för att delta i tävlingen. Men man måste bo i Kävlinge kommun! Gör man det kan man kolla mer info om tävlingen på bibliotekets hemsida.)

Jag hade väldigt kul.

Finns kanske inget som gör mig så fluffig inuti som entusiastiska tonåringar som gillar att skriva och bara kastar upp handen i luften när man frågar om någon vill läsa upp sin text, och har skitsmarta frågor och funderingar kring sitt (vårt) intresse. Hade kunnat stanna i många timmar till kring det där bordet. Men, men. Många timmar på ett tåg är ju också... eh... många timmar.

Det finns massor av begåvade unga personer som uttrycker sig helt fantastiskt där ute. Också. Man glömmer bort dem rätt ofta när man pratar om de andra, de som inte vill/kan/orkar/bryr sig. Men jag vet, för jag träffar dem ibland, eller får mejl från dem. Och det här är vad som händer med mig varje gång: FLUFF INUTI.

Älskar't.

torsdag, april 16

Få nytt trä att se gammalt ut


Okej, det kom två trötta barn emellan, så jag hann bara behandla en av djupbäddarna. Den bortersta. Men jag skulle nog ändå säga att den där mumbojumbometoden jag babblade om fungerade enligt förväntan. Visst? Träet ser direkt efter (alltså redan två, tre minuter efter) behandling både mörkare, gråare och äldre ut, och det smälter definitivt in mer i trädgården än de där skrikigt nya brädorna i djupbäddarna bredvid. (För att inte tala om hur väl det smälter in jämfört med Ikeakassarna med hästbajs. Gud ändå, där har vi verkligen några som måste jobba på sitt kamouflage.)

Så här gör man!

1. Häll vinäger (jag använde 5 liter äppelcidervinäger) i en spann, och lägg ner stålull (inte svinto, för den innehåller tvål. Jag använde 250 gram trollull) i vinägern. Låt ligga och dra i minst ett dygn.

2. Koka starkt, svart te.

3. Pensla trät först med te, och sedan direkt efter med vinäger.

Klart!

Superbilligt, superenkelt, supersnabbt. Och inget som är farligt för miljön eller odlingarna vi tänker ha i själva lådorna. Här kan man läsa mer!

Mumbojumbo is my middle name

Ni vet de där stora odlingslådorna vi byggt som står i trädgården och SKRIKER mot en varje gång man tittar ut för att träet är så nytt?

Idag ska jag pensla dem med:

1. Svart, starkt te.
2. Vinäger, som fått stå och dra tillsammans med stålull i ett dygn.

Ryktet (also known as internet) säger att detta ska få träet att se grått och gammalt ut på två minuter.

Hoppas det stämmer, annars köpte jag tio flaskor vinäger i onödan igår. Om ni visste vilka frågande blickar man får när man langar upp tio flaskor vinäger och ingenting annat på bandet i kassan så skulle ni hålla en tumme ni också.

tisdag, april 14

Omslaget


Så här ska den se ut när den släpps i höst, my precious. I snyggt mjukband. Det är Sara Acedo som gjort omslaget, och jag tycker så mycket om det. På baksidan finns ett foto från badplatsen i boken, där en av ungdomarna i berättelsen hittas drunknad innan boken ens börjat. Det tog jag en dag när jag stod på bryggan vid Djupa ro i höstas och försökte få feeling. Men killen på framsidan? Honom känner jag inte.

(Det är en av mina vanligaste läsarfrågor annars. Inte om den här boken, men om en annan. Vem är killen på baksidan till "Det är så logiskt alla fattar utom du", och har du möjligen hans kontaktuppgifter? Det har jag inte. Men bra försök, jag tycker också att han är snygg.)

måndag, april 13

En macka i bilen mellan fotbollsplanen och simhallen

Vi har hittills i våra barns liv legat väldigt lågt när det kommer till fritidsaktiviteter för dem. Inte för att vi hatar fritidsaktiviteter, eller har något principiellt emot dem eller något sådant. Mer för att barnen varit små, och ingen av oss direkt har kommit på tanken. (Och kanske ganska mycket för att vi gillar att vara hemma. Mm... hemma.)

Men nu vill Rufus spela fotboll och gå i simskola.

Och det verkar ju kul!

Var och en för sig.

Lite, lite tråkigare blir det när de infaller på samma dag. Det går (och jag vet detta, för vi testade just) visserligen att åka direkt från middagsbordet till fotbollsplanen (där träningen är på nivå: lek)  och vidare därifrån till simhallen (där träningen är på nivå: plask med föräldrar), men...

MAN LÄNGTAR JU HEM OCKSÅ, VA.

Nå.

Det är några veckor till som det krockar. Vi får se hur vi gör med dem. Själva barnet verkar inte ha några problem med att få energin att räcka till dubbla aktiviteter, måndagar är hans nya favoritdag. Men hans hemmaråtta till morsa?

Jamen, hon kanske mer tänker NÅN MÅTTA, etc, osv, mm.

Och jag vet inte om det bara är latmasken i mig som tänker att man kanske inte måste hålla på med en massa aktiviteter på eftermiddagarna när man är sex år. Att det kanske räcker rätt bra med att gå på förskolan på dagarna, och vara hemma på kvällarna. Det kanske det är? Han vill ju. Och han börjar bli så stor, hemma räcker kanske inte för evigt.

Men det är fasen inte så lätt att veta vad som är lagom, alltid.

söndag, april 12

Att jobba helg

Idag när jag körde bil från Söderköping lyssnade jag på det senaste avsnittet av "En varg söker sin podd" och det var nåt så djävulskt bra, jag höll på att nicka huvudet ur led för att jag höll med om så mycket. De pratade om Thåström!!! Fast det var ju inte det jag skulle säga egentligen.

(THÅSTRÖM!!!)

Liv Strömqvist nämnde i alla fall också hur sjukt tacksam hon är för att hon "slipper jobba på ett vanligt jobb" och lät helt förstummad när hon konstaterade att hon "får rita serier hela dagarna, det är ju helt sjukt".

Ungefär så tänker jag flera gånger i veckan.

Den här helgen har jag varit på skrivhelg i Söderköping, och bott på hotell med tre skrivkompisar. Vi har: 1. Skrivit på våra böcker, 2. Pratat om skrivandet av våra böcker och 3. Ätit goda grejer.

Jag kan helt ärligt inte komma på så jättemånga andra saker jag hellre gör en helg. Och då har jag alltså ändå ägnat mig åt det som är mitt jobb. (Okej, kakbuffén ingår inte vanligtvis i mitt jobb. Och jag gör rätt ofta också andra grejer när jag jobbar än att sitta och skriva böcker. Tråkigare grejer, till och med. Men ni fattar poängen.)

Gustav läste en bok i förra veckan som han refererar till hela tiden nu. "Vi bara lyder", av Roland Paulsen. Den handlar om Arbetsförmedlingen, och är att döma av hur mycket Gustav tjatar om den, SVININTRESSANT. Bland annat innehåller den uppgifter om en studie som undersökt hur många av alla som jobbar som faktiskt gillar sina jobb.

13% av jordens lönearbetande befolkning anser att de har ett utvecklande och engagerande arbete. (Nästan dubbelt så många var direkt fientligt inställda till sitt jobb.)

TRETTON PROCENT!!! Det är ju absolut ingenting.

Är så vansinnigt glad över att jag får vara en av dem.

fredag, april 10

Sakerna man gör







Jag såg det sista avsnittet av Fridag Night Lights igår, och detta är vad jag, 35 år gammal, gjorde efter att serien (som alltså handlar om high school-kids som spelar amerikansk fotboll) var slut:

1. Googlade "Tim Riggins gif".
2. Googlade "Friday Night Lights gif".
3. Hittade en blogg med 285 sidor med inlägg bara tillägnat serien, fullsmockad med ovan nämnda giffar, som jag scrollade på i några timmar (true story).
4. Skickade jättemånga sms till en fellow FNL-junkie om vilka av personerna i serien vi älskar mest. (Det var: Tim Riggins, Tami Taylor, coach Taylor, Tyra och Landry.)
5. Googlade "Friday night lights sweatshirt" och beställde en tröja med Dillon football-tryck från Etsy till mig själv.

Jag vet inte riktigt.

Kanske kan man säga att jag gillade serien?

torsdag, april 9

Kloppeti kloppeti

- Jag tycker du ska prova banan i galopp, Lisa.
- Visst.
- Och så undrar jag om jag får höja hindren, eller om du tycker de är lagom så här?
- Du får gärna höja dem pyttelite.

Att ovanstående konversation ägde rum i ett ridhus nära mig igår kväll? Jag fattar inte hur det gick till. På den lilla lappen vi fick fylla i när vi började ridskolan i höstas skulle man skriva vad man hade för förväntningar och förkunskaper. Om det fanns något speciellt man ville öva på under ridlektionerna, och om det fanns något speciellt man inte ville göra.

Jag skrev: "Jag vill vara med hästar, och gärna rida i skogen. Jag red i flera år som liten, men var ganska rädd. Jag valde alltid de tröttaste hästarna, för jag var nervös över att det skulle gå för snabbt. Och jag tyckte absolut inte om att hoppa! Jag behöver öva på sits och balans och precis allt grundläggande. Jag är fortfarande rätt skeptiskt inställd till att det ska gå för snabbt. Och jag undviker nog helst att hoppa."

Igår hoppade jag bana i galopp och hade kunnat hålla på hela natten om inte någon hade stoppat mig. Om jag får välja häst helt själv (det får jag inte) väljer jag allra helst en som är pigg som en mört och springer snabbt som vinden om man inte håller emot. Och när ridläraren säger "Idag ska vi faktiskt prova att hoppa lite!" så vill jag inte spontankräkas som jag ville när jag var 10, 11, 12, jag vill ge henne en high five och fnissa helt speedat.

Det är en helt annan sak att rida nu. Jag tror det beror ganska mycket på att jag är lite, lite mindre ängslig som person som vuxen än jag var som barn. Men mest på att det är ett helt annat klimat i stallet nu för tiden. Ridläraren är liksom... snäll? Och alla de som kan mycket, mycket mer än jag är liksom... hjälpsamma? Det är som upp-och-nervända världen.

I slutet av varje lektion får vi frågan "hur kändes det idag?". Det fick vi aldrig, aldrig i stallet jag red i på 90-talet. Och när man stolt som tuppen svarar "JÄTTEBRA, DET VAR JÄTTEKUL, JAG ÄR JÄTTEGLAD!!!" som vore man fem år och helt oförmögen att pratat annat än i enformiga superlativ med versaler, så ler ridläraren skitstort mot en.

- Jag trodde du var rädd för att hoppa?
- Ja, det var jag. Men jag har slutat vara det nu.

Så coolt ändå.

onsdag, april 8

4 x köksö








Vi hade för lite arbetsyta i vårt kök och inte så himla mycket golvyta att spela med. Så jag gjorde som jag så ofta gör: bad pappa fixa. (Jag vet, jag vet, jag är en priviligerad jädra skitunge skitvuxen. Men jag är också glad! Och jättetacksam! Så det kanske lite, lite jämnar ut sig?) Jag önskade mig hur köksön skulle se ut, att den skulle innehålla hyllor för kokböcker, var tydlig med att den måste gå att fälla in så den inte tar nästan någon plats alls när den inte används, och skickade över lite mått. Och sen fick jag den här lösningen i påskpresent.

Jag har nämnt någon gång att jag gillar min pappa, va?

Nu är köksön målad med ömsom vitt, ömsom griffeltavlefärg och monterad och dekorerad av två familjemedlemmar och jag är nöjd. Jag kanske tröttnar på den där griffeltavlegrejen om en kvart och målar om, det vet man liksom aldrig riktigt. Men själva principen? Älskar att jag kan hacka grejer i bra arbetshöjd även när den knappa metern bänkskiva i själva köket är belamrad med annat.

tisdag, april 7

3 x odling

Igår byggde vi färdigt de tre djupbäddarna vi ska odla i framöver, och hell vad mycket träningsvärk jag har nu efter att ha slagit ner stolparna i marken med slägga! Men, men. Det är säkert ändå ingenting emot vad mycket träningsvärk jag kommer ha efter att ha lassat i några kubikmeter jord medelst spade i varje låda. Vi ska också ha i: hästbajs från ridskolehästarna jag träffar varje vecka och kompost från... ja. Vår kompost. Jag har höga förväntningar på dessa odlingsförutsättningar.

Och de små tomatplantorna har växt till sig och fått nya krukor och ny jord! Än så länge står de i källaren under växtlampan och har det gött tillsammans med luktärter, rosenskära, kronärtskocka och kryddor. Men sen ska de ut på balkongen.

Och bönor! Helt sjukt vad de här växer. Det är purpurböna och brytböna, och de här fröna satte vi ner i jorden för en dryg vecka sedan. En vecka! Nu är de tio centimeter höga.

Näst på tur: fylla djupbäddarna med jord och gödsel, och förkultivera zucchini, gurka och broccoli.

torsdag, april 2

Fortfarande efter sexton böcker

Det är oklart om det här är intressant för någon annan än mig själv, men untz, untz, kolla om jag bryr mig! Jag har skickat ut manuset till "Djupa Ro" till några olika testläsare. Jag brukar aldrig göra det, det brukar bara vara jag och förlaget tills den är klar, men den här gången... Det finns frågeställningar i den här boken som jag aldrig skrivit om innan. Jag ville kolla att jag skildrar dem på ett vettigt sätt innan det är för sent.

Ja, så nu sitter jag alltså och trycker på hämta-nya-mejl-knappen i mejlprogrammet en gång i sekunden för att se om någon av dem hunnit läsa och tycka något än.

Japp! That's me. Cool som stryk.

Det är ändå anmärkningsvärt, tycker jag, hur urbota dålig jag är på den här delen av mitt jobb. Den där allt tar veckor och månader och år, alltså. Att jag aldrig lär mig? Jag är egentligen extremt medveten om hur lång tid det tar att läsa ett manus och ge respons på det. Jag är egentligen extremt medveten om hur lång tid det tar att redigera också. Jag är egentligen extremt medveten om att alla led i processen tar en massa tid, och det måste de få göra, jag fattar ju.

Och ändå.

*hämtar nya mejl*
*hämtar nya mejl*
*hämtar nya mejl*

Förra veckan var det en elev som frågade mig i en klass om jag skrev på något just nu, och om jag möjligen kunde tänka mig att berätta något om den boken. Jag var this close att gå fram och kyssa henne för att hon undrade, och sen fick jag i det närmaste tejpa över min egna mun med silvertejp för att inte stå och babbla i en timme om påhittade personer i en bok som inte ens finns än. Jag vill att ALLA ska läsa! NU! Och sen vill jag prata om berättelsen och människorna i den i åtta timmar tills jag tappar rösten.

*hämtar nya mejl*
*hämtar nya mejl*
*hämtar nya mejl*

Det underliga är ju också att det här hinner lägga sig tills boken väl släpps i höst. Det är nu jag är mitt uppe i det. Det är nu jag går omkring och tänker på personerna och berättelsen. Om ett halvår, när boken är klar... då har jag redan släppt den lite. Då går jag väl omkring och tänker på någon ny hittepåperson istället. Rätt skevt, ändå?

Bara en enda ynka gång av alla de miljarder gånger jag hämtat nya mejl de senaste dagarna har det verkligen plingat till och landat respons från en av testläsarna i inkorgen. Den gjorde mig å andra sidan så lättad och lycklig att jag grät en skvätt rakt ner i tangentbordet nyss.

Japp! That's me. Cool som stryk.

Det sa jag, va?

Vad jag längtar efter att den här boken ska vara tryckt.

måndag, mars 30

Osorterat ur hjärnan

Det är som om jag inte vet vad jag ska blogga om här längre, så nu öser jag bara osorterat ur huvudet, och hoppas bloggsvackan går över av bara farten, m'kaj?

- Göteborg är en väldigt segregerad stad. De flesta städer är ju det, men jag tänker extra mycket på det när jag är i Göteborg och åker runt bland skolor. Ena dagen är man i en högstadieklass där lärarna sitter i matsalen och pekar på moroten på tallriken och lär eleverna att morot heter morot, och potatis heter potatis, för eleverna kan inte svenska, de kom hit alldeles nyss, de har tio andra språk, men kan nästan ingen svenska. Andra dagen är man i en annan högstadieklass där varenda kotte är blond och blåögd och slänger sig med termer som karaktärsbyggnad utan att blinka. Det är så stora skillnader.

- Jag har träffat mycket särskoleelever den här våren. Och jag vet att det är fult att generalisera, men nu gör jag det ändå, jag älskar särskoleelever. När jag blir påkommen som fejk i framtiden och polisen kommer och säger HAHA! Trodde du att du skulle få fortsätta så här? Och sitta hemma och skriva fucking böcker på dagarna?!? Lilla gumman, klipp dig! så vill jag jobba i särskolan.

- Får man plantera ut sina dahliaknölar än, eller borde jag vänta? Jag har beställt i runda slängar 8000 dahliaknölar i olika rosa nyanser, så det vill till att jag börjar plantera ut gräva nya rabatter i tid.

- Tänk om terapi skulle vara ungefär som tandläkaren, något man kallades till en gång om året. En rutinkoll av ens psyke - "Du, det ser fint ut. Hur tycker du själv att du mår? Tror du att det räcker om vi kallar dig igen om ett år?" Eller "Du har ju lite tandsten ångest, tror du att du kan komma på återbesök om någon vecka igen?" Det tror jag hade varit sjukt bra för mänskligheten. Det skulle jag kunna tänka mig att lägga skattepengar på.

- Jag är inne i en lässvacka. Nu ska jag ta mig ur den.

Adjö.

fredag, mars 27

Andra vändan

Också att det här har hänt: Jag har skickat in den andra (omskrivna) versionen av "Djupa Ro" till förlaget, med följande meddelande bifogat:

"Här! Mer ältande, större allvar, fler sammanbrott och djupare ångest."

Fick utropen "Ja!" "Hurra!" "Perfekt!" och "Ska bli kul att läsa!" tillbaka.

Morbida jädra människor man jobbar med ändå.

Jag tycker extremt mycket om personerna i den här boken. Huvudpersonen David och hans gäng, Tove, Paula, Ludde och Jonathan, åh, be still my beating heart, vilka bra låtsaskompisar de har varit under det här året. Det är synd och skam att en av dem envisas med att vara död redan när berättelsen börjar, så de andra tvingas må som krattor hela tiden. Det enda jag vill är ju att de ska ha det bra.

Konferenser vi minns

Mina gamla frilanskontorskompisar har varit här idag. De skulle ha årsmöte för sin ekonomiska förening, och behövde miljöombyte. Så de anlitade vårt hus som konferenslokal, och jag fick några som kunde provsmaka dagens kokboks-matlagnings-omgång. Win-win!

Egentligen var väl det där med "konferens" mest på skoj, men ser ni nån här som bryr sig om det? Nä. Hade de bokat vårt hus som konferenslokal, så hade de väl. Således dukade jag i morse upp bordet med små kit till dem allihop - nya kollegieblock, pennor, och lite konferensgodis. Plus konferensvattenkaraff! Det fanns även "välkommen till konferensen"-skyltar. Förhållningsregler. Blädderblock. Och en workshop på en timme som jag förberett.

Konferensslipsar att sätta i pannan så småningom hade de däremot tagit med sig själva.

Skulle vilja säga att det är en av de mest lyckade konferenser jag någonsin varit i närheten av.

Kanske ska bli mitt nya extraknäck?

onsdag, mars 25

Nytt avsnitt av podcasten

Och vi öser väl på med fler podcasttips när vi ändå är igång, va? Jag har en bra podcastdag idag.

Nya avsnittet av "Allt vi säger är sant" spelades in inför publik i Kungälv häromveckan, och handlar om småstäder i litteraturen. Varför vill man skildra en mindre ort? Och hur kränkta blir småstadsinvånarna om något i skildringen blir fel?

Vi har läst Patrik Lundbergs "Onanisterna" och gästas av Signe Eliasson, 19 år. Här kan man lyssna!

Minnet fullt

Eureka! Det är en stor dag i mitt lilla liv, för jag gästar podden "Minnet fullt" och får ett helt avsnitt till mitt förfogande. Det är Fridah Jönsson och Caro Wikbro Carlén som gör podden, och den riktar sig främst till unga tjejer. I nåt avsnitt har de pratat om "syskon", i nåt om "mat", i nåt om "avundsjuka", etc. Och i det här avsnittet pratar de alltså om "Lisa Bjärbo". Kommer väl ALDRIG komma över denna hybris!!!

Inspelningen var så sjukt rolig, jag var hög i timmar efteråt. Samtalet handlar om att skriva för unga, mina böcker, och hur jag själv var som sextonåring. Här kan man lyssna!

söndag, mars 22

Saker jag tänker på

- Jag är förkyld. Jag är nästan aldrig förkyld, men nu är jag det, och det är dåligt.
- I veckan som kommer ska jag träffa fyra högstadieklasser om dagen i Göteborg.
- Och vara förkyld. Sa jag det? Jätteförkyld.
- Annan grej jag ska göra: Skriva klart första omskrivningen av "Djupa Ro".
- Och ha kul, för det är massor av andra barn & ungdomsboksförfattare som ska bo på samma hotell samtidigt, och massor av andra barn & ungdomsboksförfattare = very, very trevliga människor.
- Synd bara att jag är så förkyl...
- Tjatig. Det är också synd att jag är så tjatig.
- Jag borde fixa frukost.
- Och en frisyr.
- Eller åtminstone kaffe.
- Det här avsnittet av "En varg söker sin pod" är så väldigt bra, jag älskar hur de vänder och vrider på ämnet hundra gånger och får min snorfyllda hjärna att tänka nya tankar.

onsdag, mars 18

More is more

Såg detta i Borgholm: En trädgård med en gräsmatta helt översållad med tidiga vårblommor. Vi snackar snödroppar och krokus och den där gula som ser ut som en vitsippa fast den är gul, ni vet. Och när jag säger "gräsmatta" så får ni ta det med en nypa salt. Det är oklart om det egentligen fanns något gräs alls där under. Det var vårblommor över-fucking-allt. Säkert 800 kvadratmeter blomsterhav.

Och det var så sjukt fint. Så sjukt fint.

Hade jag haft lite mindre skam i kroppen hade jag stövlat in i trädgården och slängt mig ner på marken och fotat, men jag vågade inte, och det var en häck som skymde fotomöjligheterna ut mot gatan, så ni får lita på mig, bara.

SJUKT FINT!!!

Hör ni rykten i framtiden om att alla snödroppslökar och krokuslökar plötsligt tagit slut i handeln i hela Södermland med omnejd så vet ni således varför.

Gräsmatta är så väldigt 2014.

tisdag, mars 17

Bölig i Borgholm

Det som jag är med om i Borgholm just nu? Det är så fint. Det är så fint. Jag träffar förskoleklasser som jobbat i två månader med min och Emma Göthners bilderbok "Ivar träffar en tyrannosaurus". De har läst, diskuterat, skapat egna dinoland, målat tavlor, skulpterat dinosaurier och bildat en hel utställning på biblioteket. En del av dem har pratat mycket om vänskap under arbetets gång, för - spoileralert - huvudpersonen Ivar blir kompis med en tyrannosaurus i boken, och då kan man ju fråga sig: Vad är vänskap? Hur blir man någons kompis? Kan man bli vän med vem som helst?

Projektet kallas "Lässurr", och är ett samarbete mellan skola och bibliotek, och som avslutning på klassernas arbete har jag blivit hitbjuden för att träffa alla barnen, skriva autografer, svara på frågor och käka tårta. (Och när jag säger "tårta" så menar jag tårta med bokomslaget på.)

Jag kommer väl vara tårögd över detta i resten av mitt liv på ett ungefär.

Så coolt.

måndag, mars 16

10 x dagens

Dagens v-tecken: När jag lyckades säga rätt namn på tio elever av tio möjliga på skrivkursen jag håller i på särskolan i Gnesta den här våren, trots att vi inte ens är halvvägs in i kursen. Så odrägligt nöjd.
Dagens väg: E22.
Dagens destination: Borgholm, Öland.
Dagens lyssning: Fem avsnitt av "En varg söker sin pod".
Dagens glamourösa middag: Micrad frysrätt från Ica. Som jag åt i sängen på hotellrummet.
Dagens känslosammaste: Pussen jag fick genom gunnebostängslet när jag gick förbi förskolan på väg från skrivkursen mitt på dagen, och Rufus fick syn på mig trots att jag försökte spela osynlig. Det var som på film. Han kom springande över gården, kastade sig mot staketet, och tog tag i mina händer genom gallret som vore vi ett kärlekspar på var sin sida av ett stängsel.
Dagens phew: Att han skuttade iväg helt glatt efter han pussats klart och bara: So long, sucker, nu ska jag leka vidare, ses på onsdag.
Dagens solnedgång: Den utanför Oskarshamn någonstans. Så jädra snygg. Jag var this close att stanna bilen för att instagramma det sjunkande klotet av eld över åkrar.
Dagens lögn: Den jag nyss drog. Klart jag stannade bilen för att instagramma på det sjunkande klotet av eld över åkrar, herregud, känner ni mig inte alls?
Dagens typiskt er jävla otur: Att det sjunkande klotet av eld över åkrar inte alls blev lika snyggt på bild som i mitt öga, och därför gick direkt i papperskorgen utan att ens passera gå. Nu kommer ni kanske aldrig få se det sjunkande klotet av eld över åkrar strax söder om Oskarshamn! Så tråkigt när det ska bli så. Jag beklagar.

söndag, mars 15

5 x odling

Alright, odling. Så här långt har vi kommit:

I det hörn av trädgården som var trädgårdsland förra sommaren håller vi i sakta mak på att planera och testa oss fram till hur vi ska bygga de tre djupbäddarna som vi tänker odla i den här säsongen. De ska bli 1 meter breda, 4 meter långa, och 90 centimeter höga. Hoppas vi. Än så länge har vi mest ryckt bort den lilla kanten runt det forna trädgårdslandet och konstaterat att tomten sluttar och ingenting är rakt. Men det är ju också en start.

De flesta fröerna vi tänkt så ligger fortfarande i sina påsar. Om två veckor ska vi förkultivera kryddor och brytbönor, och ytterligare två veckor senare är det dags för gurka, zucchini och broccoli. Resten sår vi direkt i djupbäddarna i maj.

Men tomaterna är redan alive and kicking! De här små bebisarna är exakt en vecka gamla idag.



Och de här luktärterna sådde vi också för en vecka sedan.


Och det här är kronärtskockor! De är en månad gamla, och jag vet i fan hur det egentligen går med dem, de har inte växt på länge, tycker jag. Men vi får se. De kanske bara bidar sin tid.

Vi har ett bord i källaren framför fönstret där alla små bebisarna bor under en hemmasnickrad växtlampa. Vi har lysrören med dagsljus på sexton timmar om dygnet, och har byggt skitfula skärmar av kartong och folie för att reflektera ljuset in på plantorna så mycket det bara går. Det ser oerhört suspekt ut när man går förbi källarfönstret från utsidan. Men det är det värt.

Det är skitroligt, det här.

fredag, mars 13

Go Panthers!

Jenny vill veta hur det går med 1. mitt odlande, 2. mitt teveserietittande och 3, mitt bokregistrerande och läsande, och eftersom detta ungefär är mina tre favoritämnen att prata om i livet just nu (förutom relatiooooner, det är alltid bäst), så...

Det går bäst med teveserietittandet. Man kan säga att det går ut lite över bokregistrerandet och läsandet, men det får det vara värt, för jag älskar serien i fråga (Fridag Night Lights) så himla, himla mycket. Det förvånar mig. Vad fasen, den handlar om amerikansk fotboll? Jag kan (kunde) ingenting om amerikansk fotboll, inte ens reglerna. Varje gång det är scener från en match är jag typ så här: "Eh, okej. Nu springer Smash assnabbt med bollen. Det är nog bra. Tror jag?" och sen får man se hur hemmapubliken vrålar och sträcker händerna i luften och då bara: "DET VAR BRA! GO PANTHERS!" Det är märkligt hur jag ändå kan känna mig så sjukt engagerad i själva sportdelen, men det gör jag, och det är för att jag älskar alla personer och alla relationer kring dem som man får följa runt om själva fotbollsarenan.

Det är ett high school-lag, Panthers, och några av killarna i laget är viktiga personer för serien. Av dem älskar jag lurken Tim Riggins allra mest. Han är så här: arton år, skitsnygg, jättebra på fotboll, full nästan jämt, föräldralös och trasig, rolig, med ett hjärta av... åh. Han är så snäll ibland. Han avverkar tjejer på löpande band och slåss rätt ofta och har skitdåligt rykte. Om Riggins fyrar av sitt leende i närheten av någon tonårstjej i serien tar pappan till den tonårstjejen ungefär fram sitt hagelgevär och låser in sin dotter utom räckhåll för Riggins, och då känner jag så här: Vad fan, pappan, KOM IGEN. Kan någon i världen bara ge den här killen en chans någon himla gång? Jag älskar Tim Riggins.

Förutom ett gäng fotbollsspelare och ett gäng andra människor i staden, får man följa coachen och hans familj, som flyttat till den lilla (påhittade) staden Dillon i Texas för att han fått jobbet att träna fotbollslaget. Fotboll betyder allt för den här stan, så coach = gud (om det går bra för laget), och coachens familj = hög status. Man kan nog säga att coach Eric Tylor är huvudperson i hela serien. Men jag är mest intresserad av hans fru, Tami. Hon är cool. Det handlar mycket om deras livspussel. Ska hon också få göra karriär, eller måste hon vara hemma och ta hand om hem och barn? Jag tycker hon är arg på ett så bra sätt, och klok. Jag skulle också kunna tänka mig att vara gift med henne.

Coachen själv retar jag mig på ganska ofta, fast han är en good guy. Speciellt retar jag mig på honom när han skäller på sin tonårsdotter för att hon har för korta kjolar. Det är mycket amerikansk moral inblandat i Dillon, Texas. Pappor som vaktar sina döttrar, och skriker på dem om de har urringade tröjor, och hotar killarna de dejtar med att slå ihjäl dem om de så mycket som tänker tanken på att ligga med deras små gullungar. Jag tokig på det. Men det är intressant också.

Det handlar mycket om klass, en hel del om rasism, mycket om att leva i en ganska liten, hyfsat inskränkt stad, och om amerikansk fotboll. Men mest handlar det om vänskap och relationer, och om människorna på detta lilla ställe.

Jag är inne på tredje säsongen nu. (Man kan se på HBO Nordic.) Det finns fem, tror jag. Det är lite som när jag tittade på O.C, jag tror man kan tycka om Friday Night Lights om man tyckte om O.C. Eller så kan man gilla den ändå, även om man inte tyckte om O.C. Jag älskar i alla fall skiten. Jag älskar skiten så mycket att jag glömmer bort att läsa på kvällarna, men det är lugnt, det är bara en fas. Jag vet det.

Men vi får prata om läsning och odling i ett annat inlägg, tror jag.

Jag tappade visst kontrollen.

GO PANTHERS!

torsdag, mars 12

Tjuvtitt: Eddie och napparna

Nu finns "Eddie och napparna" rykande färsk att få tag på i bokhandel och på nätet! Det är en bilderbok för sådana mellan 2-4 år ungefär, med text av mig och och illustrationer av Jesus Verona. Den handlar om att älska sina nappar, men närma sig den dagen då det kanske borde vara dags att sluta.
Mamma och pappa tycker att Eddie ska ge bort sina nappar. Till tomten, till exempel. Eller till några kaniner.
"Det gör alla stora barn", säger de.
Men inte Eddie. Han vill ha sina nappar själv.
"DUMMA TOMTEN!", säger han. "DUMMA KANINER!"
"Ja, ja, ja", säger mamma.
Jag kan verkligen inte svära på att den kommer få varenda läsare mer motiverad att sluta med napp. (Det är ju skitsvårt att sluta med napp!) Men jag kan svära på att Eddie är urgullig. Jag hoppas ni gillar den.

måndag, mars 9

Men... vem kör egentligen?

Ni vet hur man ibland är lite disträ? Man kanske glömmer några grejer av det man skulle handla. Eller tappar bort det man just skulle säga. Eller fastnar på väg upp i trappan utan att minnas riktigt vad det är man är på väg för att hämta där uppe, eller varför.

Mhm.

I morse gjorde jag det här efter att ha stresslämnat olika barn på olika ställen vid ungefär samma tidpunkt: Gick ut till parkeringen, drog en lättnadens suck för att jag hunnit, öppnade dörren till baksätet på bilen, knögglade mig in förbi Rufus barnstol, satte mig i mittensätet och började glatt spänna fast mig med säkerhetsbältet.

Sen gick det en sekund.

Och en till.

Och en till.

Och sen bara: Vääänta nu... Det är något som inte stämmer riktigt här.

Undrar fortfarande vem jag hade tänkt skulle köra själva bilen.

Mera vego - föreläsningen

Nästa vecka, (torsdagen den 19 mars, klockan 18.30) föreläser jag och Sara på stadsbiblioteket i Stockholm. Om vegetarisk mat i vardagen, små barns ätande, och kombinationen däremellan. Gratis, öppet för alla. Så här står det i presentationen av föreläsningen:
Kan småbarn också äta vegetarisk mat? Utan att få näringsbrist på kuppen? Sara Ask, barndietist, och Lisa Bjärbo, författare, är aktuella med kokboken Mera vego - mat för hela familjen. De berättar om arbetet med boken, om sin matlagningsvardag som vegetarianer och småbarnsföräldrar, och delar med sig av praktiska tips för den som vill få hela sin familj att äta mera vego. Hur gör man barnens eviga pannkakor lite matigare? Behöver man vara nervös för proteinbrist och järnbrist om man utesluter kött ur sin kost? Och finns det några enkla knep för att få kräsna barn att äta mera grönt?
Kom dit! Om inte annat för att ni får möjligheten att ställa frågor till Sara om barns ätande, konflikter vid matbordet, bra mellanmål, vad som är viktigt att tänka på när det gäller näringsinnehåll, etc, etc. Hon kan allt! Det är helt sjukt! Men härligt.

Här kan man läsa mer om evenemanget.

lördag, mars 7

Saker som händer

Tomatfröerna är i jorden! Jag upprepar: tomatfröerna är i jorden! Och jag har införskaffat en gammal, bred trasmatta och lagt ut den på golvet i vardagsrummet. Båda sakerna känns revolutionerande på ett mycket bra sätt. Har också varit med om följande för första gången i mitt liv som förälder: Det knackade på dörren, och utanför stod en grannunge och yttrade the magic words "vill Rufus leka?". Vi kastade oss över henne, drog in henne i hallen, skrek BAJSAR BJÖRNARNA I SKOGEN, pekade henne i riktning mot övervåningen där Rufus låg och tjurade för att han hade trååååååkigt, gav varandra en high five, och hjulade ett varv runt nedervåningen i ren och skär eufori över att slippa höra på gnället. Älskar grannungen nu. På min topp tio ungar ligger grannungen kanske sexa eller sjua, rent av. Fick till och med låna hennes fötter till fotot, för mina egna var inte tillnärmelsevis lika gulliga. WIN! Hejdå.

fredag, mars 6

Kom ihåg

Det här med att mitt yngsta barn har fått för sig att torkade aprikoser heter matroser, och går omkring här hemma och gastar "Jag vill ha en matjos! Kan vi få matjosej? Jag älskar matjosej!".

Hehe.

torsdag, mars 5

Vintern dör

Det är vår nu, hörni, yeah, baby, yeah, DET ÄR VÅR, vi bestämmer det, va? Rufus gjorde en egen variant av Samir & Viktors melodifestivalsdänga "Groupie" i morse, och den gick ungefär så här: "Nu är det dags igen min vän, har du din hjälm? Så sjung: HALLÅ, HALLÅ, HALLÅ, HALLÅ!" och sen "Hör ni mig? Ta fram era cyklar!" och sen "För vi ska ut och cykla, ja, vi ska ut och cykla, o-oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, inga mera pulkor, för vi ska ut och cykla!".

Sen skrek han den hela vägen till förskolan på sin cykel där han slirade över smågruset. Så nöjd.

Imorgon är det jag som åker och köper såjord, och sedan plupp, plupp, ner med små tomatfröer i jorden i helgen, för NU JEFLAR. Nu är vinterhalvåret slut.

Jag lyssnar på Jakob Hellman och han säger kalla kalla kristaller smält, smält ner, för solen lyser utanför, och skuggor målar mönster, och viii-intern dör och då bestämmer jag att det är så.

onsdag, mars 4

Allt vi säger är sant i Kungälv

Bor någon som läser här inne i Kungälv eller close by? I så fall vill jag tipsa om att jag och Per och vår lelle podcast kommer till Mimers kulturhus i nästa vecka och pratar om ungdomsböcker som utspelar sig i småstäder. Den 12 mars, på kvällen! Öppet för alla, gratis, kul, etc, etc. Här finns facebookeventet, klicketi klick!

tisdag, mars 3

Måndag midnatt

Att somna på sista pendeln hem (23.16) har blivit en livsstil. Eller ja, äh. Det är ju inte som att jag åker den varje dag direkt, men de gånger jag gör det: Zzz. Orkar hålla ögonen öppna till Flemingsberg ungefär, sedan är det kört. Har hittills i min karriär som Gnesta-bo inte lyckats sova mig förbi bytet i Södertälje hamn någonstans runt midnatt, men hoho, det är väl en tidsfråga.

Känns så väldigt 1999 att vara tillbaka i det här! Då var det buss (från Växjö), nu är det pendel (från Stockholm).

Imorgon får vattenkoppskidsen gå på förskolan igen. Jag ska laga palak paneer. Det finns ingen direkt poäng med det här inlägget.

Hej på er.

fredag, februari 27

10 x dagens

Dagens vårdare av sjuka barn: Gustav.
Dagens läge i vattkoppsgruppen: Prickigt, men på bättringsvägen.
Dagens festliga: Att jag ska få fira födelsedag (ej min egen) ikväll och åka till stan och kanske rent av HA LÄPPSTIFT, omg, omg, stoppa pressarna.
Dagens hopp: Att min pappa slutar upp med att ligga däckad i mansförkylning så att de kan komma hit som planerat i helgen.
Dagens tanke på löpbandet: "Så här röd i ansiktet skulle aldrig Charlotte Kalla ha blivit av att springa tre kilometer."
Dagens oväntade vänskap: Min dinosauriebilderboksredaktör som verkar ha blivit bundis med en paleontolog på Naturhistoriska helt plötsligt.
Dagens jomen eller hur, det kommer ju säkert att gå: Det där med att jag tänker att man nog kan få rätt mycket jobb gjort med skidstafetten på i bakgrunden.
Dagens bok skickad till tryck: "Ivar träffar en diplodocus", som släpps i sommar.
Dagens tanke framför spegeln vid de fria vikterna på gymmet: "Kulturtant lyfter hantlar".
Dagens crush: Riggins, y'all. Riggins.

torsdag, februari 26

Första omskrivningen

Igår var jag på manusmöte på förlaget och pratade i en och en halv timme om mitt ungdomsboksmanus med en förläggare och en redaktör. De är de första två som läst hela berättelsen förutom jag själv, och fast jag gjort det här nu en och annan gång var jag ändå helt skakig innan. Det hade faktiskt blivit asdålig stämning på mitt hemmakontor resten av våren om de sagt att de hatade hela manuset, och velat att jag skulle skriva om allt. Asdålig, säger jag.

Men det gick bra.

De hade i och för sig en hel del synpunkter, och jag gick därifrån med sex sidor anteckningar med tankar och förslag på saker som behövde fördjupas, tonas ner, tonas upp, skruvas till, förtydligas, skrivas om eller strykas. "Den där personen behöver bli lite mer levande". "Den där konflikten kan du faktiskt ta bort." "Vore det inte rimligt att huvudpersonen reagerade lite mer så här?" Men inget av det kändes speciellt jobbigt. Det kändes bara skönt. Så ovärderligt att ha dessa proffs att bolla med, herregud, är helt övertygad om att boken kommer bli hundra gånger (nåja, femtio då? Tjugo? Tio? Tre?) gånger bättre efter jag skrivit igenom den några vändor till nu, och försökt fixa till alla grejer vi pratade om. ÄLSKAR FÖRLAG!

Har en månad på mig.

Får jag välja ett läge som det allra roligaste i skriva-bok-processen så ligger det här väldigt högt upp, faktiskt.

tisdag, februari 24

Plus och minus med hus

Blev så i gasen när Erika skrev om sitt velande kring hur hon vill bo i framtiden, lägenhet/hus, lägenhet/hus, lägenhet/hus, och bad sina läsare lista plus och minus med sin boendesituation att jag skrev en halv uppsats i hennes kommentarsfält. Och sedan fortsatte jag ändå att tänka på det. Så nu får ni den utökade versionen av den där uppsatsen här, KUL FÖR ER! Ett drygt år in på vårt liv som husägare ser min (observera ordet "min" här, alla måste inte nödvändigtvis tycka samma) för/emot-lista ut så här:

Det här är vad jag gillar med att bo i hus:
- Jag har fri tillgång till snittblommor från egen trädgård. Ja, det ska stå först. För ja, det är en oerhört fjuttig grej, men jädrar i havet vad jag älskar att plocka buketter med blommor i trädgården och sätta dem på mitt lelle köksbord.
- Jag har fri tillgång till trädgård över huvud taget. Mmm... trädgård. Det passar mig jättebra att ha en trädgård. Till och med när man måste klippa gräset i den eller beskära sina fruktträd eller plocka undan slemmiga sniglar så tycker jag om den. Fan vet om jag inte till och med tycker om att utföra själva trädgårdssysslorna, rent av.
- Jag kan hänga tvätt utomhus.
- Det går att odla grejer i sitt trädgårdsland.
- Att ha två våningar. Det har verkligen sina fördelar med två våningar! Jag kan till exempel ha sovmorgon utan öronproppar nu för tiden, för resten av familjen hörs knappt när de rantar omkring på nedervåningen.
- Att ha en källare. Vi hade en (1!) klädkammare på 4 kvm innan, där allt vi inte ville ha framme skulle få plats. Inget vindsförråd. Inget källarförråd. En klädkammare på 4 kvm. Nu har vi en hel källare. PLUS två (2!) klädkammare. Det är så oerhört mycket bättre.
- Att vi bara kan öppna ytterdörren och gå ut. Och sen gå in. Och sen gå ut. Och sen gå in. I olika omgångar, vid olika tillfällen. Någon kanske vill gå ut och gunga, medan någon annan är kvar inne och spelar tevespel, till exempel. OCH DET GÅR! Det gick aldrig när vi bodde i lägenhet i stan och behövde åka hiss och inte hade någon gård och var tvungna att ta oss iväg till en park eller ett grönområde så fort vi ville vara ute.
- Vi äger det. Det är vårt.
- Jag gillar att vi börjar bli "de som bor i det ljusgröna huset med det där bokskåpet vid staketet."

Det här är vad alla sa att jag skulle hata med att bo i hus, som jag inte har något emot:
- Att det är mycket mer jobb, för det är det ju. Vi bodde i hyreslägenhet innan, det var inget jobb alls. Nu måste vi bära asmånga pelletssäckar ner i källaren med jämna mellanrum, och åka till tippen, och klippa gräset, och skotta snö, och rensa stuprör, och sota pannan och gud vet allt. För att inte tala om allt stort underhåll som väntar så småningom. Men det gör mig verkligen ingenting. Jag gillar det. Eller ja, jag gillar känslan av att göra det. Och ännu mer känslan av att ha gjort det. Jag blir en lyckligare människa av att vara tvungen att skotta snö ibland än vad jag blir av att aldrig behöva göra det. Och jag älskar ju hushelvetet! Jag vill pyssla om det.

Sak som jag kanske borde oroa mig mer för, men som jag uppenbarligen skiter i:
- Att det är mer nervositet inblandat i boendesituationen än det var när vi bodde i hyresrätt. Dels är vi rätt okunniga om mycket när det gäller hus, och står som handfallna fån utan en aning om vad eller hur vi ska göra när det händer något. Dels kan ungefär allt kosta massor med pengar. Det kanske borde störa mig mer än det gör. Men jag tänker inte på't. Jag antar att det är för att jag känner mig rätt trygg i att det löser sig på ett eller annat sätt när problemen väl dyker upp. Eller för att jag är naiv och dum i huvudet. Ingen vet riktigt.

Det här är minusen med att bo i hus som jag skrapat ihop hittills:
- Mer närkontakt med möss.
- Mer närkontakt med råttor.

Sammanlagd känsla just nu: Vill aldrig mer bo i lägenhet.

Men det finns ingenting som säger: Att jag inte kan komma att ändra mig.

För det har jag nämligen gjort: Förr.

måndag, februari 23

Friday Night Lights

Är tolv avsnitt in i teveserien som flera av er tipsade om nu, och åhhhhhhhh, jag älskar den, jag älskar den! Är redan skitkär i lurken med långt hår. Tack för tips.

Att skriva bilderbokstexter



"Hur funkar det när man skriver bilderböcker, ritar du själv?"

Tror kanske jag svarar på ovanstående fråga en gång i veckan, och det här är vad jag tänker varje gång: Ho, ho, ho, I wish, men gud nej, nej, jag ritar verkligen inte själv. Mina bilderböcker om den lilla ungen Eddie (Eddie och julen, Eddie och lillebror och snart, snart Eddie och napparna) illustreras av Jesus Verona. Mina bilderböcker om Ivar och hans dinosaurier (Ivar träffar en stegosaurus och Ivar träffar en tyrannosaurus och snart Ivar träffar en diplodocus) illustreras av Emma Göthner. Och det är en himla tur för böckerna, det.

Man kan skriva bilderböcker även om man inte kan illustrera själv. I mitt fall (och många, många fler fall som jag känner till) har det från början varit så här: Jag har kommit på en idé, skrivit en text, och skickat in den till ett förlag. Förlaget har läst den och efter några vändor fram och tillbaka antagit den och sagt "ja, den här vill vi ge ut". Sedan har jag och min förläggare diskuterat gemensamt vem som skulle kunna tänkas illustrera. Jag har gett henne namn på illustratörer jag känner till som jag gillar, hon har gett mig namn på illustratörer hon känner till som hon gillar. Och så har vi tänkt, kommit överens om någon som skulle kunna passa, och så har förlaget frågat den personen om hen kan tänka sig att läsa manuset och provrita några bilder av huvudpersonen och miljöerna. När det gäller dinosaurieböckerna tyckte jag till exempel att det var viktigt att dinosaurierna skulle ha en personlighet, att det skulle finnas en lekfullhet i stilen, och att Ivars kroppsspråk var bra, så att han såg ut som ett mjukt barn, och inte bara en platt figur, som han hade gjort om jag hade ritat honom. Jag tycker Emma gör honom helt perfekt. Kolla hans små barfotafötter och tår på den här skissen till exempel, hur de spjärnar emot och kniper om dinosaurien! I love it.

Nu när jag gjort några böcker ihop med båda de här illustratörerna samarbetar vi lite tidigare in i processen, och det är bra. Tanken är ju att text och bild i en bilderbok ska samspela så mycket att de smälter ihop till en enhet (hellre än att vara text och bild som två komponenter bredvid varandra inom samma bokpärmar). Det som visas i bilden behöver inte nödvändigtvis upprepas i texten, och tvärtom. Och ton och stämning i text ska passa ihop med ton och stämning bild. Det är mycket lättare att få till det där om texten inte redan är klar när bildarbetet börjar. Och så handlar det ju om att lära känna varandra också, förstås. Nu kan jag säga till Emma att "när jag skrev texten så såg jag framför mig att Ivar skulle svinga sig genom luften så här", och hon kan säga "det vore kul att få rita vulkanutbrott i nästa bok!" och båda vet att det bara är förslag och idéer, vi kan skita i dem om vi vill.

Vi (och de flesta andra som gör bilderböcker) delar 50/50 på betalningen för boken. Hälften till den som står för text och idé, hälften till den som står för bilderna.

Fråga om ni vill veta mer?

(Bilden här ovanför är en av Emma Göthners skisser ur en kommande bok om Ivar, Ivar träffar en triceratops.)

söndag, februari 22

Pricken och hans brorsa

Men Svante, har du en finne på kinden eller vad är det där? Det ser ut som en finne nästan. Och titta! Där har du en i nacken också. Och en på läpp... ahaaaa. Dra upp tröjan får jag titta på din mage. Kan du göra det är du snä...

Alright.

*tar ett djupt andetag*
*rensar kalendern*

Vi välkomnar väl vattkopporna till hushållet, då.