måndag, augusti 29

Kontorets vara eller icke vara

Jag har blivit erbjuden ett plats på ett frilanskontor här i Gnesta. I en jättefin lokal, två kilometer från mitt hus, med trevliga människor. Och jag kan inte bestämma mig för om jag ska ta platsen eller inte. Vill jag jobba från ett kontor, eller vill jag jobba hemifrån? HUR FAN SKA JAG VETA?

(Ja, jag är medveten om att det är en lyx att kunna välja. Och att det finns större problem i världen än mina arbetsförhållanden.)

Å ena sidan har vi detta: Jag är en människa som älskar mitt hem hett och innerligt och har ett stort behov av att vara (hemma) själv. Det passar mig alltså väldigt bra att jobba hemifrån. Dels för att det verkar vara det enda sättet för en människa med familj att regelbundet få befinna sig i sitt hem helt själv, och dels för att jag faktiskt jobbar (åtminstone skriver bok) som bäst från soffan. Och att man får ha mjuka kläder på sig! (Läs: pyjamas.) Mm... mjuka kläder. Varje gång jag kommer hem helt slut som artist från en föreläsningsdag på någon skola i någon del av landet känns det som att vira in sig i ett duntäcke att bara tänka tanken: Imorgon får jag jobba hemma. Själv.

Å andra sidan har vi detta: Jag är också en människa som (åtminstone just nu) har en tendens att bli nedstämd och känna mig isolerad, och det här är typ den enda grejen som jag har kommit på som (ibland) hjälper mot känslan av att leva instängd i en bubbla: Att duscha, klä på mig kläder, gå ut, och interagera med folk jag gillar. (Alternativt: Skita i att duscha, klä på mig ridkläder, gå ut, och interagera med hästar jag gillar.)

Och tiotusenkronorsfrågan då: Blir jag en gladare människa av att (stora delar av tiden) jobba hemma (med mjuka kläder), och få chansen att vara själv stora delar av dagen? Eller blir jag en gladare människa av att skaffa ett kontor, och dagligen tvingas duscha, klä på mig, och interagera med folk jag (förhoppningsvis) gillar?

Ingen vet.

Ska sluta tänka på det här snart och bara fatta ett beslut, förslagsvis det enda rimliga: "Jamen, prova? Det är ju bara tre månaders uppsägningstid, vad fan, sluta älta!!!", SKA BAAARA VÄNDA OCH VRIDA PÅ DET NÅGRA GÅNGER TILL och kanske skriva ett skitlångt blogginlägg om det först, hej hej.

torsdag, augusti 25

Om det här med research

Det här kan jag ju prata lite om, det var länge sen: skriv! Det går långsamt med den där boken jag skriver på för tillfället, för jag ägnar mig på heltid åt att känna stress inför podd, (ja, och jobba med podd). Men jag gör research inför skriv! Och jag tänker! Det är två väldigt nödvändiga grejer ändå.

Min research består hittills av att prata med människor om panikångest. Jag vet inte riktigt vad som hände med "jag ska skriva en glad, fluffig bok om pirrig kärlek", men nåt hände, så nu handlar den om panikångest. Också. Tror jag? Man får se.

I förrgår fikade jag i alla fall med en ung person som jag fått tag på som kunde tänka sig att berätta: hur hen upplever en panikångestattack, vad som hände när hen fick en attack i skolan, vad hen tänkte, kände, gjorde, sa till sin omgivning första gången det inträffade. Så sjukt värdefullt för mig, och vansinnigt snällt av personen i fråga.

Har även en dejt med en psykolog inbokad i ärendet.

SÅN LYX! Att få välja ett ämne man är intresserad av, prata med folk om det, och lära sig grejer, PÅ ARBETSTID, älskar mitt jobb.

Livet från den ljusa sidan

Jag vet inte om man ska börja frukta för sitt liv när ens avkomma med hopp i blicken utbrister: "Mamma, om du och pappa dör? Ärver vi era grejer då? Till exempel BÅDA era datorer? Fatta! Två datorer."

Vi får se om han låter oss leva.

Annars då?

Jag är på den här nivån: Var tvungen att blinka bort tårar (!!!) när det trillade in ett krav från biblioteket, "lånetiden har gått ut för nedanstående lån, vänliga hälsningar" i inboxen nyss för att jag inte kunde ta att någon skällde på mig.

SÅ ATT.

Kämpa, Lisa.

tisdag, augusti 23

För tjock för bokmässan


”Jag känner mig så tjock, kolla mina lår!”
”Nej, men gud, sluta, du är jättefin."
"Ärligt?"

Nu tänkte jag skriva att jag inte haft den där typen av konversation sedan jag var typ fjorton, av många olika anledningar. Den största: Jag skäms. Jag vill inte vara en människa som ”känner mig tjock” och får ångest över det, jag vill inte lägga energi på utseende, det känns korkat, och jag vill inte vara korkad, jag vill vara smart, jag vill klara av att skaka av mig utseendehetsen och INTE BRY MIG. Plus (och det här har vi varit inne på förut) att jag tänker att det finns andra (väldigt stora) poänger med att hålla käften om kroppar. Om alla bara slutade prata om utseende och vikt och hur kroppar ser ut kanske fler skulle kunna INTE BRY SIG, på riktigt.

Så jag har slutat prata om det, tänkte jag skriva. Men sen insåg jag att jag nog faktiskt aldrig ens börjat prata om det. Inte ens som fjortonåring. Det har nästan alltid varit ett sår, något jag inte pratat om så det hörts. I min dagbok från tolvårsåldern: ”Idag åt jag TVÅ biskvier, JAG ÅNGRAR MIG!!!” Men att säga det högt? No way, inte då, inte nu. Skammen är ju liksom dubbel. Att skämmas för sin kropp, och sen skämmas för att man skäms för sin kropp, man går aldrig fri.

Det förvånade alltså även mig när jag häromdagen hörde mig själv som i ett parallellt unviersum säga följande mening högt (!!!), så att mitt lunchsällskap faktiskt hörde det: ”Jag tänker att jag måste banta inför varje bokmässa. 10 kilo, och sen nya kläder, jag börjar tänka på det i april. Jag gör det aldrig. Men jag tänker det.”

Och det förvånade mig kanske ännu mer när mitt smarta, medvetna lunchsällskap svarade: ”Gud, jag med. Varje år.”

Så deprimerande och samtidigt härligt, men deprimerande, fast lite skönt.

ÄR ALLTSÅ INTE UNIK I DENNA SKIT?!?

Vem hade kunnat ana.

Det senaste avsnittet av ”En varg söker sin pod” heter ”För tjock för SVT” och handlar till stora delar om att Caroline Ringskog Ferrada-Noli ska gå på en pressträff för sitt nya teveprogram, och har ångest över att hon känner sig tjock, och att Liv Strömquist känner igen sig. Att det kan handla om att man slitit som ett litet djur med till exempel en bok i flera år, och lagt ner hela sin yrkeskunskap och själ i projektet, men när bokjäveln ska släppas spelar det ändå ingen roll, för det enda man tänker är: ”gud, hoppas jag inte ser tjock ut på pressfotot”. Och att det är helt sinnessjukt att det är så. Men att det ändå ofta är så.

Tycker det här är 1. Intressant, 2. Tröstlöst, 3. Befriande i en härlig liten mix av känslor.

Även Liv Strömquist.

Så deprimerande och samtidigt härligt, men deprimerande, fast lite skönt.

Vet inte vart jag vill komma, det vanliga antagligen, being: Jävla världjävel, låt mig va.

söndag, augusti 21

Har även en liten behållare för alla målarpenslar. Och en för tumstockar.

Så, jag har sorterat skruv idag. Också en himla söndagssyssla. Men vi har städat i källaren, och jag tog mig an pannrummet/verktygsrummet, och där var allt så här: EN STOR HÖG MED BÖS (och under allt ihop ett lager med spilld pellets). Nu är både bös och pellets borta. Alla verktyg fått en plats och spikarna ligger i lådor för spikar, och skruvarna ligger i lådor för skruvar, och borren ligger i storleksordning och det finns ett bord där man kan stå och hamra på grejer och allt känns härligt.

Jag hittade till exempel 100% av allt jag letade efter i vredesmod igår när jag satte upp hyllor i skafferiet! (Var är vattenpasset? HAR VI INGEN SKRUV? Men huuuuur kan alla tumstockar vara försvunna? Etc.) Det var i och för sig ett dygn för sent, men ändå glädjande.

Här är ett faktum: Vi är rätt dåliga på att hålla den där sabla källaren i schack. Det beror på att det enda man vill när saker ska ner dit är att lägga dem överst i trappan och sen sparka ner dem för trappstegen och snabbt stänga dörren till källaren och glömma att den finns pga orka gå ner och sortera grejerna och lägga dem på sin plats med en gång. Gissa vad? Källaren blir mycket snabbt EN STOR HÖG MED BÖS om man gör så.

Testa inte hemma.

Eller gör det för all del, men jag tänker inte komma dit och städa åt er sen, jag har sorterat skruvar från all over the place så det räcker för ett år framöver.

fredag, augusti 19

*viftar med flagga*

Hej och välkommen till sportbloggen.

Speciellt ändå att följa ett OS via freaking radiosporten på grund av ORKA HÅLLA PÅ ATT TECKNA SKITDYRA JÄDRA SPORTTEVEKANALER HELA TIDEN, vad f-n hände med att vanlig hederlig teve naturligtvis hade alla OS-sändningar?!? Det är märkligt att det inte rasas mer över det här, tycker jag. När det nu rasas över precis allt annat, menar jag.

Ja, ja, 2016 är mitt radioår, jag har till och med börjat vakna till (klock)radio, det är mysigt. Häromdagen lyssnade jag på två timmar golf. Det var eventuellt det långsammaste jag lyssnat på i hela mitt liv. "Hål femton, alltså." - paus - "Han går ut mot bollen." - paus - "Nu sätter han sig på huk." - paus - "Han tittar på bollen." - paus - "Han tänker." - paus - "Han vrider på huvudet mot sin caddie." - paus - "Och så reser han på sig igen." Etc, etc, etc, och då hade det gått typ en kvart. Ändå märkligt nog sjukt spännande?!?

Fotbollssnacket nu däremot, snabbare än ljuset, får kämpa som ett litet djur här för att hinna hänga med. Det enklaste för alla radiosportslyssnare hade ju helt klart varit om båda lagen kunnat tänka sig att spela i slow motion, meeeeen, verkar inte aktuellt? Vänjer mig väl kanske snart.

JALLAFALL: HEJA SVERIGE!

Vilken valör det än blir på medaljen är ju dessa fotbollsladies så jädra mäktiga att man blir lipfärdig.

tisdag, augusti 16

Also:

FOTBOLLEN!!!!!!!

Älskar att tidningen Chef twittrade ut en bild på Pia Sundhage med texten C.H.E.F. under efter straffarna.

Punktinsatser och matkassar

Har ni gillat "Giving people" på Facebook? Om inte kan jag rekommendera att göra det. Jag gjorde det för ett år sen kanske, och sen dess har ärende efter ärende poppat upp i mitt flöde – barnfamiljer utspridda över landet som har ont om pengar, och behöver akut hjälp med att köpa en matkasse, nya skor till barnen, ryggsäckar inför skolstarten, eller kanske blöjor och mjölkersättning. Alla barnfamiljer kan söka hjälp, och alla människor kan hjälpa (efter egen förmåga). Jag tycker det är sjukt bra. Inte bara själva organisationen, utan också den rent själviska effekten i mig av att följa dem. Jag blir 1. Dagligen påmind om att det finns folk nära mig som inte har råd att köpa mat eller blöjor eller nya skor till sina barn, och det känns vettigt, och 2. Dagligen glad av att det finns så många som vill hjälpa till.

Idag poppade det för första gången (som jag sett) upp ett ärende i närheten av där jag bor, och då gjorde jag så här: mejlade giving people och sa "jag kan hjälpa till i ärende XXXX!" –> fick kontaktuppgifter till familjen –> skickade ett sms och frågade om det var något särskilt de ville ha i matkassen –> fick svar –> bestämde en tid –> handlade mat –> åkte dit –> fick en kram –> åkte hem. Klart! Så väldigt enkel och konkret punktinsats.

(Och för en sån som mig, som går omkring med en ständig känsla av att "vilja göra något" men sorgligt sällan kommer längre än till att exempelvis googla "hjälpa flyktingar gnesta", är enkla, konkreta punktinsatser DET BÄSTA SOM FINNS.)

Fattar att jag låter som en priviligerad jävla idiot som "behöver bli påmind" och "vill göra något, men..." etc, men jag är ju det också, VI ÄR MÅNGA SOM ÄR DET.

Så, tipz, gilla facebooksidan, hej på er.

söndag, augusti 14

Typ tillsammans

Söndag kväll innan vardag, imorgon börjar hur vill du ha det med lämning och hämtning i veckan, kan du lämna imorgon, så hämtar jag, och så tänkte jag vara i stan på torsdag, kanske hela kvällen, kan det funka, yes, yes, jao, ska du vara borta någon kväll? Rufus är väldigt exalterad. Han har bestämt: Vad han ska ha på sig (kanske skjorta). Hur han ska ha sitt hår (nyklippt med sprayfärg). Vad han ska prata om med sina kompisar på fritids (gaming). Svante verkar mer inne på att satsa på en karriär som ledig, och aldrig göra något annat än att ha sommarlov. Själv känner jag mig redo. Vardag  har sin charm.

Har höga förväntningar på höstens upplaga av vardag också, för vi har två kompisfamiljer som flyttat till Gnesta i sommar, som kommer ha barn på samma förskola som vi. Vi har gjort ett schema där vi turas om att hämta hela högen med fem barn några gånger i veckan, så att alla inte behöver kasta sig på tidiga tåget hem. PLUS! Vi har hyrt en kolonilott ihop där vi ska odla potatis och lök. OCH! Vi har en chattgrupp för spörsmål som: "Kan någon vattna våra tomater i helgen?" eller "Vill någon springa en runda?" eller "Ställer fram vin och ost i vardagsrummet nu, just saying, kom den som vill."

Har aldrig varit närmare känslan av att leva i kollektiv (fast i varsitt hus 100 meter från varandra). Det kanske skiter sig redan två veckor in på terminen, MEN KANSKE OCKSÅ INTE, kanske är vi genier, kanske är det så här man får ihop sitt livspussel.

fredag, augusti 12

Att köpa eller inte köpa

Igår var jag i Stockholm för första gången sen midsommar och gick förbi butik efter butik efter butik och mina ögon ba ah, den vill jag köpa, och den vill jag köpa, det där behöver jag, och barnen, måste typ ha, nya skor, oh, snygg kofta, den vill jag köpa, och den, och den, och det där, oh, en matta? Jag hatälskar det. Hat på grund av: jag behöver ju inget. Ändå är det som en betingad reflex nu för tiden, är i stan –> måste passa på att köpa grejer. Eh, nä? MÅSTE MY ASS. Sånt slös och slit och släng, bara gör't inte, världen gråter. Älsk på grund av: så löjligt kul med fina grejer, får som en liten kick i hjärnan av köp? Fy fan.

Aja.

Har i alla fall alltid två frikort i detta lilla battle inuti huvudet: Växter och böcker. Köpte: "Feminismens ABC" på grund av så oerhört jädra snygg, ska ha den liggande på soffbordet som ett litet smycke. Köpte also: Hårborste, för min gamla är försvunnen.

Köpte inte: Nån kläd som jag kan dra på mig idag och känna mig sådär härligt ny i.

Är nu stolt och besviken typ samtidigt.

LIVET.

tisdag, augusti 9

Tillbaka på jobbet

Det är tisdag (det är väl tisdag?) och jag har börjat jobba, det var någon dag sen, vi kan väl säga söndag. Med migränkänningar sitter jag i soffan, fortfarande i nattlinne klockan 16.53, och mejlar förlag efter förlag och frågar efter böcker jag vill läsa och prata om i Bladen brinner. När det trillar in pdf:er i inkorgen känns det som presenter. Jag har läst fem böcker på lika många timmar. Mina ögon flimrar. Och jag har lämnat en artikel och bokat besök i sjutton skolklasser och översatt en bilderbok, och jag har glömt ha glasögonen på mig, jag är inte van, jag får skylla mig själv, men huvudet gör ont. 

Om jag ska jämföra min stressnivå inför den här hösten med stressnivåer inför andra höstar så är den: hög. 

Det oroar mig lite. 

lördag, augusti 6

Lördag 20.23

Testar denna helt nya grej just nu: Bo hemma hos min bror (med familj) när jag är i Småland. I vanliga fall bor jag by default hemma hos mamma och pappa såklart, men den här gången har de huset fullt med annat besök, så jag bor hemma hos min bror, och det är ETT SÅNT JÄDRA MYZ, känner mig nästan kär. Nu till exempel, nu sitter han mitt emot mig och PLINKAR PÅ EN FREAKING GITARR, och han har gett mig vin och han grillar rotselleri och lagar kantarellgrejs och vi har inte sagt något till varann på säkert en halvtimme och vi lyssnar emellanåt på Elton John. Jag älskar min bror. Innan idag var vi och plockade svamp. Eller ja, letade svamp kanske. Vi hittade sammanlagt 13 stycken. Imorgon ska jag jobba. Det är ett gäng asdriftiga unga tjejer som anordnat en berättarfestival (word world - unga berättares festival) här i helgen, och jag ska dit imorgon och prata skriv i fem timmar. Också myz. Är väl kanske full eller nåt, men älskar livet. Hej på er.

tisdag, augusti 2

Ut på tur, aldrig sur

Hej från en friluftsmänniska (HEHEHE) som har TÄLTAT i skogen mitt ute i ingenstans (Närke) i natt. Det var spännande. Kanske var det 21 år sen jag tältade – i trädgården räknas inte –  sist? Och det var på Hultsfredsfestivalen, så det vet i fan om det räknas heller. Hur som helst så visade det sig att alla mina år i friluftsfrämjandet uppenbarligen fortfarande låg och skvalpade någonstans i bakhuvudet, för jag fick berätta både ditt och datt om stormkök och pinnbröd för resten av min familj och det fick mig att känna mig som ett proffs. Älskar den känslan! Funderar nu allvarligt på att köpa:

- täljkniv
- kåsa
- ny sovsäck

och göra det här till en vana. Rufus funderar i sin tur allvarligt på att bli fågelskådare. Det står mellan det eller spelutvecklare. Lille nörd, how I love him.

Aaaa.

Sen började det i alla fall regna och då HADE VI INGET GODIS, wtf? Men vi hade Bröderna Lejonhjärta, så då läste vi den i tältet och jag grät som en stucken gris en halv sida in, och det tyckte barnen var hilarious.

I natt ska jag sova i en mjuk säng med kudde.

Mmm... mjuk säng. Mmm.... kudde.

Hejhej.

lördag, juli 30

Trekilometerssommaren

Min nya springstrategi, förresten? Jag älskar den. Sjutton gånger sedan beslutet har jag nu sprungit mina 3 kilometer. Jag är väldigt stolt över det. Jag har packat mina springskor i alla packningar jag packat den här sommaren, och jag har använt dem i Småland, i Södermanland, på Gotland, i Italien. I mitt huvud tänker jag: Spring varannan dag. Så blir det inte riktigt, men nästan. Är inte det nästan helt otroligt?

(Jo.)

Det skulle fasen inte förvåna mig om jag snart börjar gilla det, rent av. Och händer det? Då kan verkligen precis vad som helst hända här i världen.

Lördagar vi minns

En dag hinner jag tydligen vara hemma i huset och vara ledig på ett ungefär, sen vaknar jag och vänder mig mot Gustav och bara: "Ska vi bygga något? Kanske de där hyllorna i skafferiet?" Det är värre än någonsin, behovet av att få något gjort, att sysselsätta händerna med något som ger resultat, gör mig trött, förbättrar miljön runt mig. Som ett konstant kli inuti. Och det är ju bra för huset (som får slipade golv, nytt skafferi, rensade grusgångar etc), men det är också ganska påfrestande att inte bara kunna s i t t a  s t i l l.

Igår var jag på loppis och köpte en gammal biostol som rensats ut från biografen här i Gnesta, och idag vaknade jag med ett ryck och kastade mig ner i hallen och började fixa med den. Perfekt stol att ha i hallen ju? Tar ingen plats när den är uppfälld, och skön att sitta i när man tar på sig skorna. Plus ganska fin. Men den saknade sidostycken, så jag fixade sidostycken. Jag tapetserade dem med samma tapet som vi har på väggen. Det tog två timmar, och gick ganska bra. Sedan började jag arbetet med att montera den. Det tog 3 timmar till, och gick åt helvete. Nu står biostolen i källaren halvfärdig, och jag är vansinnig. Var en halv sekund ifrån att lägga mig på hallgolvet och drämma hammaren rakt ner i trägolvet och skrika som en vansinnig människa strax innan jag kom på att jag kanske hellre skulle gå och laga mat, för att jag också var hungrig. OCH VARM!!!

Har dessutom:
- Tvättat lakan som nu hänger ute i ösregnet på grund av glömde.
- Tappat ett mjölkpaket på golvet.
- Missat munnen när jag skulle dricka juice och fläckat ner mitt favoritlinne.
- Inte kunnat klippa gräs på grund av regn.

Fy fan, så irriterande det kan vara, livet.

Italien, baby




Kära dagbok, vi har varit i Italien. I ett hus i Ligurien, en dryg timme med bil norr om Pisa, vid havet. Det var den där resan som skulle bli det ultimata testet för vår kompisrelation till en av våra närmsta kompisfamiljer - den där vi reste ihop för första gången och umgicks alla sju konstant i sju dygn. Det gick bra. Det har inte skurit sig. Jag kommer vilja resa någonstans med dem igen. Jag är väldigt lättad över detta, emedan jag verkligen, verkligen gillar dem.

Vad jag också verkligen, verkligen gillar: Italien. Det är fint. Hav och berg och träd och blommor och dalar och klippor och allt. Nästa gång vi åker dit struntar vi nog i att hyra bil och tar oss fram med tåg istället, för att 1. Det innebär mindre ångest för en sån som mig, och 2. Det verkar funka skitbra att åka tåg i Italien. Men i övrigt behöver jag inte ändra på upplägget. Vi hyrde ett hus som hade havsutsikt och uteplats, och på dagarna badade vi och kanske kollade på något fint, och på kvällarna badade vi bara ibland, och resten av tiden satt vi på uteplatsen och kollade på horisonten. Vi tog det lugnt. Man fick glass varenda dag. Jag köpte ett strandtyg som var ÄKTA FRÅN INDIEN och kom på hur mycket jag hatar att pruta. Jag hatar det 100%. Det bodde en råtta i trädet bredvid huset. Jag hatade den också 100%. Jag smörjde in mig med solskyddsfaktor 50. Jag hade med mig springskor och använde dem och jag såg det lutande tornet i Pisa. Jag var inte arg nästan någonting, för jag ansträngde mig som fan, och helt magiskt nog funkade det, och jag åt pasta och pizza och ost. Jag läste "Maken" av Gun-Britt Sundström för mig själv och "Mio min mio" för barnen. Stenarna på stranden var så varma att vi övervägde att köpa flipflops för att inte få brännskador under fötterna. Vi gjorde det inte, vi sprang istället, det gick sådär, man såg skitfånig ut.

På hela veckan tänkte jag inte på jobb.

Det var bra.

Det mesta var verkligen bra.

Förutom kanske hasselnötsglassen, som var beyond bra och vidare ut i världsalltet, bäst.

Jag kan rekommendera Italien.

Och det är ändå förtvivlat skönt att vara hemma.

onsdag, juli 20

Ack och ve, alla dessa rovor

Här är en lista över kroppsdelar (nerifrån och upp) jag har fruktansvärd träningsvärk i efter att ha slipat golv:

- Baksida lår
- Rumpa
- Rygg
- Höger arm
- Nacke

Ikväll har jag skurat det nyslipade golvet med linoljesåpa. Alltså verkligen, skurat, gnuggat in såpavattnet i trät med skurborste medelst all min kraft, var genomsvettig efteråt. Det sägs (jag har googlat) att man behöver skura det på samma sätt jätteofta (en gång i veckan helst) under det första året för att arbeta in såpan ordentligt i golvet, innan det levlat upp och blivit ett bra såpaskurat golv och tål att man bara skurar in ny såpa ordentligt som fan någon gång då och då. HAHA! Jag kommer antingen bli hulken under året som kommer på grund av skurande, eller kommer jag fuska med golvet. Vi får väl se.

Varje gång jag skurar något faller jag i alla fall tillbaka i huvudet i en fantasi jag hade när jag var liten: Den att jag är ett fattighjon, kanske Kulla-Gulla. Jag brukade önska mig ett vattenok, för att kunna leva mig in mer i den här fantasin, men det fick jag aldrig något, tyvärr, så nu håller jag (uppenbarligen) till godo med en skurborste.

Fantiserade (OBS! händer inte så ofta längre) också ofta om att:

- hässja hö
- gallra rovor
- behöva livnära mig på bär och rötter jag hittat i skogen
- göra "ost" av att pressa hallon i en näsduk
- dricka vatten ur ett litet plåtkärl från en porlande bäck
- ha förkläde

Jaja.

Det om detta.

Nu har jag inte tid att tänka på golv mer, för nu ska jag och Gustav se fyra avsnitt av "Stranger things" på rad. Det är så många vi har kvar. Fick slita oss från skärmen klockan 02.00 efter att ha sett de fyra första i natt, och nu tänker jag: repris på det beteendet, tack så mycket, hej.

måndag, juli 18

Det låter som inget men känns som en jackpot

Jag har slipat ett brädgolv idag. I hallen på övervåningen. Det var första gången. Känner nu: Åh gud, åh gud, min högerarm, den är så trött, lelle vännen. Ändå slipade jag inte golvet med högerarmen, jag slipade det med en (nej, två!) golvslipningsmaskiner som jag hyrde på färghandeln. Först en jättestor mastodontmaskin för de stora ytorna, och sedan en kantslipmaskin för... eh, kanterna. Det är den som tog knäcken på högerarmen, tror jag. Man behövde hålla emot skitmycket för att den inte skulle skutta iväg och slipa lite all over the place.

Men nu är jag klar! Det var inte så svårt. Jag hade ganska kul. När högerarmen hämtat sig och jag får feeling ska jag slipa hallen där nere och köket och vårt sovrum också. Vi får se när det händer. Det är inte så bråttom.

Det som förvånade mig mest med hela det här projektet var mitt beteende när kantslipmaskinen gick sönder ungefär fem sekunder in i kantslipningen. Min normala reaktion i sådana lägen brukar vara: 1. Få panik och bli skitarg och kanske börja gråta, 2. Snäsa på Gustav (!!!), 3. Tvinga honom att göra något (vad som helst!!!) för att jag vägrar ringa färghandeln och erkänna att jag är en tjej som inte kan något om slipmaskiner och behöver hjälp och riskera att de ska tycka att jag är dum, etc, etc, etc i all evighet, amen. Men idag! Idag bara suckade jag helt lugnt, tog upp telefonen, ringde färghandeln, beskrev problemet, åkte dit med kantslipen, såg på när de skruvade isär den, småpratade lite casual om remmen som gått i småbitar, lärde mig hur slipen var funtad, bad om några tips, ställde några följdfrågor, tackade för hjälpen, åkte hem och SLIPADE GOLV SOM EN CHEF, helt själv.

Vågade alltså bete mig som en helt normal och bekväm människa i en färghandel?

YEAH!

Det låter som inget, men det känns som en jackpot.

lördag, juli 16

Horisont

Hej, jag har varit på Gotland. Det här kom jag på när jag var på Gotland: HERREGUD VAD FINT DET ÄR DÄR!!! Sedan sa jag det ungefär fyra hundra gånger på tre dygn. Tre kvällar i rad har jag kollat hemnet efter fina hus jag skulle kunna bo i på ön. Jag gör det ofta när jag är någonstans där det är fint, och det är ju fint typ överallt i det här landet, så att: Hemmet och jag är like this. Det senaste året har jag kollat efter fina hus jag kan bo i: På Gotland, i Dalarna, i Bohuslän, i Skåne, i Småland, på Öland och säkert några ställen till. Sen åker jag hem och varje gång vi närmar oss Gnesta och det är typ gröna fält och kullar och skog och sjöar som breder ut sig framför ögonen tänker jag: ELLER SÖDERMANLAND?!? Vilken man ju ändå får anse vara ganska smidigt.

Men i alla fall: havet.

Jag har kommit på att jag älskar horisont.

Det ska vara tomt runt omkring, så blicken inte kan fastna på något, och det går bra med fält, men det är nästan ännu bättre med hav, och så ska man bara stå där och glo.

Får väl flytta in i en fyr eller nåt.

Utöver detta: Har fått läsa tre kapitel i Mio min Mio för Rufus. Det är väldigt mycket vackra rosor och spelande popplar och plättar med sylt och hästar med gyllene man going on än så länge. Hon sparar inte på krutet när hon öser på om rosorna, Astrid. Har inte läst ordet "vacker" så många gånger på så kort tid på länge. Hon beter sig lite som jag gör när jag är på Gotland, kan man säga. Tjatar, nästan? Men man måste ju. Är det så vackert att "det nästan kändes ledsamt inuti" när man tittar på det så är det ju.

måndag, juli 11

Måndag, semester

Kära dagbok,

jag har varit hos tandläkaren och lagat hål. Det var okej. Jag är fortfarande bedövad. Man kan säga att jag ger uttrycket "ler snett" ett ansikte.

Jag tänkte på detta när jag låg där och dreglade: Herregud vad jag inte kan tandläkarlingo? "Och så behöver jag en bluttan-bla." "Kan du räcka mig bluttan-blä?" "Blöhö-blöhö på blaha-blaha, tack." Och själv ligger man där i stolen och bara: Ok, säger du det, så. I och för sig kanske bra att sakerna inte heter logiska grejer som "den största tången" eller "mastodontborren" eller så, för då hade man väl kutat därifrån?

Det ondaste med att gå till tandläkaren är att ta röntgenbilderna. Herregud, vad jag hatar att bita ihop kring de där grejerna. Eller kring "blahöhö-bling" som de väl typ heter egentligen.

Ja, det var väl det?

Nu ska jag lägga en kvadratmeter brädgolv i ett hål på övervåningen. Sen ska jag åka och leta upp fästingbussen och vaccinera mig.

Man lever life.

måndag, juli 4

Åksjuka barn i bil

Sara bad om tips och råd kring "hur man gör för att inte bli TOKIG som förälder till stackars superåksjuk avkomma?" Vi har provat:

- Åksjukarmband från apoteket (tyckte inte de hade någon effekt, och det var svårt att få barnet att inte ta av sig dem).
- Sätta ett plåster över naveln (för att det lät så jädra SJUKT när jag fick tips om det, så vi var tvungna att prova. Internet säger att det ska funka! Jag säger: Nä.)
- Nån utskriven åksjukemedicin i flytande form som han skulle svälja. (Minns inte vad den hette, minns bara att den INTE funkade, men det kan lika väl ha berott på att han hatar att svälja flytande medicin. Han kräktes typ bara av själva medicinen?)
- Postafen (som ju är receptfria åksjuketabletter från apoteket. Jag bröt dem i små, små bitar och gav till Svante i minidos, fast han egentligen var för liten. Jag gav honom mindre än en halv, från det att han var 3, kanske. Det funkade! Lite då och då.)

Men mest har det här funkat för oss: Köra på kvällen. Oftast kräktes han inte om han somnade innan han blev illamående. Så vi har kört mycket på kvällen/natten. Och sen han blev stor nog (för att vända stolen framåt?) har det släppt. Det var kanske som värst när han var 0,5 år till 2,5 år?

Våra barn får aldrig göra något annat i bilen (läsa, se på ipad etc) än att sitta rakt upp och ner och lyssna på musik/sagor från bilhögtalarna. Så fort vi åker tåg och låter dem se på film går det åt skogen. Vi rullar ner fönster med jämna mellanrum, och tar gärna pauser. Har alltid en plastpåse i baksätet. Andan i halsen. Hjärtat i halsgropen. Eller ja, hade, nu är det faktiskt lugnare. Det underlättar ju också att han är så stor att han kan säga till när han börjar må illa nu? Innan gällde det mest att hålla utkik efter när han tog ur nappen ur munnen. Då hade man två sekunder på sig att få upp plastpåsen.

Uh.

Har ni fler tips? Ös på i kommentarsfältet!

söndag, juli 3

Semester

Grej som hänt sedan Svante blev tillräckligt stor för att åka framåtvänd i bil: Vi kan köra mer än halvtimmeslånga sträckor utan att oroa oss för kräk. Tåg är fortfarande very risky business, men bil går nästan alltid bra nu, och jädrar i havet, vad det är skönt ändå, speciellt när man kör själv. Nu är vi i Småland hos mamma och pappa. Här (HELT UNIKT!) har Island just åkt ur EM. Det var inte vad jag hoppades på. Ändå kunde jag inte göra något åt det.

Jag ska försöka vara ledig nu i några veckor.

Jag är inte alls säker på att det kommer gå så bra, och det oroar mig lite, men det skadar ju inte att försöka innan man börjar stressa upp sig över att man kommer stressa upp sig på semestern, kanske.

Börjar med: Att somna.

Sen tar vi det därifrån?

torsdag, juni 30

Sidan 94 and counting

Alltså, jag har väldigt, väldigt roligt när jag skriver den här boken jag håller på med nu. Det har jag verkligen. Det är den jag började på när Johanna och jag var i Lissabon i våras, och sen dess har jag inte direkt haft någon tid att skriva, men den här veckan har jag ju haft det, och det har varit: EN FEST.

Det här är mina (OBS! egna) roligaste (OBS! ej nödvändigtvis som i haha) grejer med den:

- Den sjuttonåriga tjejen det handlar om flyttar från Stockholm och in i ett hus på en kulle "i en by utanför en by" i Småland med sin pappa, och i verkligheten finns det huset i byn där mina föräldrar bor och har legat på den där kullen och retat mig i hela mitt liv för att det är så förbannat fint men aldrig blir till salu så att någon (till exempel jag eller något av mina syskon) kan köpa det. Det är Säljeryds mest mytomspunna hus. Jag får som små rys över hela armarna när jag tänker på att Liv i boken faktiskt får bo där och riva tapeter, och elda i vedspis, och ha möss i köket. Det är väl så nära jag någonsin kommer att komma det där huset själv, antar jag.

- Livs pappa är kommunikationskonsult och på många sätt mycket, mycket lik mannen jag lever med när det kommer till intressen och detaljer och klädstil och samtalsämnen. Både Gustav och jag fnissar nästan ihjäl oss när jag till exempel skriver om hur pappan kommer hem och har åkt tåg och är sur över utbudet av vegetarisk mat på SJ och såna grejer. Jag klipper ut och mejlar de festligaste styckena om Livs pappa till Gustav med jämna mellanrum och så skriver han LOL tillbaka när han läst.

- Det finns en tjej som åker samma buss som Liv gör till skolan varje morgon, som spelar Candy Crush hela tiden, och eftersom Liv inte har någon aning om vad tjejen egentligen heter så börjar hon i huvudet kalla henne för Candycrush, och varje gång jag skriver det tycker jag att det ser hilarious ut, för VEM HETER ENS CANDYCRUSH?!?

- Det finns även en Dostojevskij.

- Och en granne som heter Torsten som hittills bara haft typ två repliker i boken och det är "Åh, fan" och "Där ser man."

- Ja, och så är Liv den typen av person som dagdrömmer nåt så djävulskt mycket hela tiden och fantiserar ihop hela historier i huvudet om folk hon inte vet någonting om och drömmer om att skaffa ett piano för att hela kullen de bor på känns så väldigt Jane Austen, och man kan ju verkligen relatera till dagdrömmande personer som tänker sig att de är med i Förnuft & Känsla lite då och då, det kan man ju, och...

... äh.

Ju längre jag gör den här listan, desto mer känner jag att min förläggare och min redaktör eventuellt kommer att få ett mycket hårt jobb med att rensa bort sånt som jag tycker är roligt men ingen annan från den här texten om den någonsin ska bli något av värde av den i framtiden, men SKIT I DET NU, this is not the time to ifrågasätta något, jag kör på. Vi får väl se var det hamnar till slut.

onsdag, juni 29

Saker jag tänker på när mina fötter automatiskt går in på Lindex

Jag är en person fylld av äventyrslusta och nyfikenhet, som verkligen älskar att dyka ner i nya ställen jag kommer till och testa nya grejer, upptäcka, hitta smultronställena.

SKOJA.

Det här är vad jag älskar: Vanligt. Kanske även: Rutiner. Och definitivt: Sånt som känns hemma. Om jag är på ett nytt ställe (till exempel Norrköping) så blir det extra tydligt, för det är en stad jag inte känner till, plus jag hittar ingenstans, och jag känner ingen, uh-uh, bäst att snabbt som fan hitta något som kan bli en vanlig rutin i de fyra (och en halv) dagar jag är här? Alltså, jag överdriver lite nu, men ändå inte. Jag hittade till exempel simhallen. Nu kommer jag gå dit vid samma tid varje morgon resten av morgnarna jag är här. Jag kommer att ha simmat sammanlagt 4000 meter när jag åker hem härifrån på fredag. Och jag kommer att ha valt skåp på ungefär samma ställe i omklädningsrummet varje gång.

Det är kanske inte mitt mest spännande personlighetsdrag, det här, but then again, världen kryllar väl av folk som är likadana. (Det är väl inte för inte som butikskedjor funkar så bra? Jag tror folk gillar att känna igen sig.) Och det är ju inte det att jag inte gillar att upptäcka nya grejer. Det är bara det att jag gillar att upptäcka de nya grejerna lite mer andra eller tredje eller fjärde gången jag upptäcker dem.

Utan att analysera ihjäl mig tänker jag att det åtminstone i mitt fall beror på att jag gillar när jag vet hur saker och ting funkar, och att jag inte direkt gillar känslan av att inte ha kontroll när jag inte vet hur saker och ting funkar. Första gången man gör något vet man ju inte det. Det finns ett stresspåslag i det. Man kanske gör fel när man beställer vid baren istället för vid bordet när man vill ha en öl någonstans. Verkar lost när man inte vet om man ska visa busskortet för chauffören eller hålla fram det framför nån himla platta. Framstår som dum när man måste fråga efter vägen till typ... Strömmen.

(Detta "Strömmen"! Det finns ju inte med på google maps! Hur ska man då kunna sitta "hemma" i sin soffa och plugga på så man vet vad det är man förväntas gå runt innan man går utanför dörren?)

(Svar: Man frågar de man lånat lägenhet av.)

(Duh!)

(Men ändå.)

Aja.

Jag har i alla fall (förutom att automatiskt dras till Lindex och Åhléns och Indiska) idag köpt glass på Halvars, som man tydligen ska when in Norrköping, och se där! Det gick ju bra fast jag aldrig köpt glass just där förut. Nu ska jag väl snart gå mot filmstaden och se på veckans tredje bio, för det brukar jag göra på kvällarna. Jag har slut på kärleksfilmer, så jag kommer vara tvungen att se Independence day - Återkomsten. En uppföljare, alltså. Kan väl inte bli bättre.

tisdag, juni 28

Mitt framtida liv som fisk

I september öppnar simhallen i Gnesta (igen, den har varit stängd för renovering sen vi flyttade dit) och inför det känner jag ett mycket starkt YEAH BABY, YEAH! Det kommer vara ungefär 500 meter från min dörr till simhallen då och HERREGUD vad jag ska simma. Jag ska simma så mycket att jag på sikt kommer utveckla gälar.

Till exempel på morgonen?

I morse simmade jag 1000 meter i Norrköping. Eller ja, alltså, jag simmade inte runt hit och dit inne i Norrköping, nån måtta, jag gick till simhallen. Den ligger ungefär 500 meter från lägenheten jag lånar här, så det var en bra övning inför mitt nya liv som fisk i höst. Det fanns utomhusbassäng. Det var nästan inget folk. Jag behövde således bara rulla upp ur sängen, ta med mig en handduk och en baddräkt och ett hänglås, gå till simhallen, simma en halvtimme, gå hem, äta frukost, börja jobba.

Det var perfekt.

Ingen crawlade ens.

Här är en mycket rolig låt på temat.

Hej på er.

måndag, juni 27

Om ensamvargar och flockar och Norrköping och sånt

Okej, hej, nu har jag tänkt på det här med "ensamvarg" och "en varg söker sin flock" helt orimligt länge, HUR ÄR DE SABLA VARGARNA ENS? Är de i flock eller är de ensamma? I flock, ju? Vän av ordning undrar: Varför finns då uttrycket "ensamvarg"?

*vän av ordning googlar*

Okej, hej igen. "Vargar är flockdjur. Det är ovanligt att se ensamma vargar om de inte blivit utstötta ur flocken. En ensamvarg betyder alltså någon som inte hör hemma eller inte har någonstans att gå."

Alltså mot sin vilja? Med stora tårar rullande nerför tufsiga kinder?

Vad jag skulle säga egentligen var att jag jobbar den här veckan. Jag har därför åkt till en främmande stad (den heter Norrköping), lånat en lägenhet, tagit med mig min dator, bänkat mig i soffan, och nu tänker jag sitta här tills på fredag och skriva bok medan min familj har sommarlov hemma. Detta, har jag förstått, är tydligen lite märkligt? (Ska du åka till Norrköping? Hela veckan? Varför då? Vill du inte träffa din familj på kvällarna? Kan du inte bara... vet inte, gå till biblioteket och jobba, som normalt folk, och komma hem lagom till middagen?)

Jo?

Men jag kan också åka till Norrköping.

Här får jag: Vara själv hela tiden. Prata med noll personer. Jobba hur länge jag vill. Äta vad jag vill till middag. Gå på bio varje kväll för mina fyra gratis biobiljetter som legat i plånboken i ett halvår. Tänka på skriv dygnets alla vakna (och sovande) timmar.

En annan slags semester, kan man säga.

För mig i alla fall.

Hoppas och tror att det inte behöver innebära att min flock har stött mig ifrån sig, eller att jag stött ifrån mig min flock, utan mer att... jag är i Norrköping i fem dagar, och sen kommer jag hem.

Jag tycker det ska bli skönt.

onsdag, juni 22

12 timmar med mobilkamera

Klockan 8 tyckte Svante och jag att det var dags att gå upp. Då hade vi redan spelat Candy crush i sängen i en halvtimme i väntan på att Rufus skulle vakna, men det verkade inte vara aktuellt, så vi gick upp, och gjorde kaffe.

Klockan 9 satt vi fortfarande och åt frukost i glasverandan. Rufus lajvade tonåring och sov.

Klockan 10 hade alla vaknat, frukosten var bortplockad, och jag hade letat fram en lie för att slå den mest vildvuxna delen av gräsmattan innan jag gav mig på den med gräsklipparen. Det kändes lite som ett äventyr, emedan jag aldrig liat något innan. Det är vanligtvis alltid en massa män här som vill hålla i lien? Män verkar tokiga i liar. Hur som helst: jag liade fram smultron. Win!


Klockan 11 var jag så fruktansvärt varm att vi släppte allt och åkte och badade.


Klockan 12 åt vi korv.


Klockan 13 lekte vi Ben 10, det var fruktansvärt komplicerat och fruktansvärt tråkigt för alla som inte sett själva teveprogrammet (och det hade inte jag) så efter en mycket plågsam halvtimme övergick leken i klassikern mamma-tonårsson-bebis istället. Den kunde vi alla.


Klockan 14 klippte jag gräsmattan som jag hade liat ner lite halvbra och det var sannerligen för jädra jobbigt, tyckte både gräsklipparen och jag.



Klockan 15 fick vi glasspaus.


Klockan 16 började jag bli oerhört trött på att hantera gräs. Och barnen började bli oerhört trötta på livet i allmänhet.


Klockan 17 letade vi upp en camping som hade minigolf.


Klockan 18 ändrades plötsligt reglerna för bangolf, och det visade sig att den som hade FLEST slag faktiskt VANN. Little did I know.

.

Klockan 19 blev Svante akut tuggnödig, och var tvungen att sätta sig på parkeringen och äta melon. Tror fan det, varför hade ingen gett oss middag?



Klockan 20 var vi hemma, åt mat, och det började regna. Jag tog in duken.

Och det var den semesterdagen?

Nu ska vi se på fotboll och somna i soffan.

tisdag, juni 21

Oh my godness, mamma, SHIT YEAH, menar du ALLVAR?!?

Hej från ett lekland i Norrköping! Mina barn är i extas. Vi har varit här en gång förut (Busfabriken) och kommer att åka hit igen. De har så fruktansvärt roligt bland rutschkanor, studsmattor, bollkanoner, klättergrejer att de pratar om stället i månader efteråt. Och call me crazy, men jag tycker att den typen av glatt humör hos barnen är rätt kul att framkalla med jämna mellanrum, trots att lekland kanske inte är ett ställe jag själv hade valt att tillbringa min semester på om jag fick välja fritt. Igår kväll när jag kollade vädret och såg nothing but moln över torpet kändes det således rätt kul att bara: "Nä, vet ni? Vi åker imorgon. Direkt efter frukost." De vrålade rätt ut. Plus att de klarar sig själva? Vi bestämmer ett bord som är vårt basläger och sen försvinner de iväg och jag får sitta och läsa bok/dricka kaffe/blogga medan de leker.  Ibland kommer de kutandes och skriker olika grejer i mun på varandra. "JAG VÅGADE ÅKA RÖDA RUTCHKANAN!!!" "SVANTE VÅGADE ÅKA RÖDA RUTSCHKANAN!!!" "HELT SJÄLV!!!" "HAN ÅKTE HELT SJÄLV, JAG BEHÖVDE INTE ENS HÅLLA HONOM I HANDEN!!!" Sen försvinner de igen, sida vid sida, helt svettiga.

Snart ska vi dricka slush med sjutusen färgämnen i.

Det finns en risk att jag tänker säga ja till allt hela dagen?

Hoppas.

måndag, juni 20

Tre kilometer

Förresten har jag en ny sommarstrategi när det gäller springande.

Min förra strategi var så här: Försöka lära mig att springa en mil utan svårigheter (detta är en fix idé jag haft som livsmål i sju år nu tror jag, och jag fattar inte varför jag håller fast vid den, att springa en mil kommer aldrig att ske utan svårighet för mig) genom att ge mig ut på rundor som jag tänkte skulle vara fem eller sju eller åtta eller tio kilometer långa när jag började springa. Och sen blev det svinjobbigt och tråkigt och hemskt efter en ganska kort stund, som det ju blir när jag springer. Och då började jag gå. Och sen sprang-gick-sprang jag rundan runt och kom hem och var förbannad och kände mig misslyckad och det blev aldrig lättare och det blev aldrig kul, och jag kände mig aldrig nöjd för att jag "i alla fall hade tagit mig runt", jag kände mig nästan alltid bara förbannad för att jag inte klarat det.

Den strategin har jag haft nu i ungefär fem år.

Eller ja fem "år", det har ju varit så jädra tråkigt, så jag har egentligen mest haft uppehåll om jag ska vara ärlig. Jag börjar om varje maj och slutar i vredesmod varje september, och jag hatar varje meter jag springer.

Den här sommaren tänker jag således inte springa en enda löprunda som är längre än tre kilometer.

Tre kilometer, däremot? Det ska jag kuta, har jag tänkt. Många, många gånger.

Tre kilometer är nämligen (nästan) kul. Tre kilometer orkar jag faktiskt springa. Och jag orkar andas under tiden, jag orkar lyfta fötterna, jag orkar mima med till låtarna jag lyssnar på, och jag orkar spurta på slutet. Det går långsamt, och det är fortfarande skitjobbigt, men jag känner mig i alla fall inte asförbannad och misslyckad varje gång jag kommer hem, jag känner mig nöjd.

Så nu skiter jag högaktningsfullt i fem eller sju eller åtta eller tio kilometer under hela juni, juli, augusti och kanske resten av livet och springer mina tre kilometer tills jag känner mig snygg och stark och snabb som vinden när jag gör det.

Det kanske aldrig händer?

MEN SE FALL JAG BRYR MIG, jag är hyfsat säker på att jag kommer kunna leva mitt liv alldeles utmärkt utan att någonsin bli en person som springer en mil utan svårighet, jag får väl skaffa mig ett nytt livsmål i så fall JÄVLA TIO KILOMETERSTRÖK, kanske att sticka mina egna tröjor.

Vi får se.

Bladenbrinner.se


Kickstarterkampanjen för Bladen brinner avslutades i torsdags kväll, och landade på 148 000 kronor. Det gör 1. Podden till den näst mest crowdfundade podd någonsin i Sverige, och 2. Oss väldigt, väldigt glada. Det är smått otroligt med gensvaret vi fått, faktiskt? Jag tolkar det som att vi var långt ifrån ensamma om att längta efter att barnböckerna också ska lyftas upp i ljuset någon sabla gång här i världen, och det, my friends, känns ju oerhört FINT.

Väldigt, väldigt stort tack till alla som varit med och hejat och delat länkar och bidragit till kampanjen och varit snälla!

Vi firade med att bygga en sajt, som man kan hitta om man klickar sig in på www.bladenbrinner.se Där kommer man kunna lyssna på podden så småningom, men också läsa om oss, om idén, hitta våra kontaktuppgifter und so weiter. I september släpper vi första avsnittet!

söndag, juni 19

Sommaren 2016

Det är sommarlov för barnen i det här huset nu, och de ska vara lediga i en evighet. Det ena barnet grät för det igår, för han skulle nästan dö utan sina kompisar om han var tvungen att vara ledig hela jädra tiden. Det andra barnet grät för att sommarlovet en gång kommer ta slut, och han skulle nästan dö om vi lämnade honom på förskolan igen. Yeah, yeah. Det är fan inte lätt att göra alla nöjda samtidigt i en familj. Det är det inte.

Imorgon åker jag själv med barnen till torpet.

Jag vet inte vad vi ska göra där riktigt, men jag tänker att det kommer bli typ: tjafsa om olika grejer, spela kubb, baka kakor, se på fotboll, leta smultron, äta kräm till middag, längta efter internet, få myggbett, vara rädd för möss, kanske bada. Jag har lovat att vi ska åka på lekland. Helst kommer jag vilja gå på loppis. Och sen blir det midsommar, och då kommer det folk.

Idag berättade Rufus att han hade fem idoler i livet. De är allihop youtubers: Ufo, Softis, KimmyPOWER, Fat Toni och Stamsite. Jag fick googla stavningen. Sen hade han frågesport med resten av familjen i en kvart om olika pokémons, och jag fick 1 av 3 rätt, och det var bra försökt, men ändå inte nog, jag måste skärpa mig.

*skärper mig*

De är så stora nu.

torsdag, juni 16

Vad jag ville, hur det blev

Vad ville du bli när du var liten?
Sjöjungfru, tanten som jobbar i godisbutiken som Pippi handlar godis i, lärare (om jag skulle få tillgång till materialrummet) och författare. Hade även en kort period när jag ville bli försvarsadvokat i USA för att min tuffaste kusin Anna ville det.

Vad trodde du att du skulle bli när du var tonåring?
Psykolog eller journalist.

Gick du någon nishad gymnasielinje?
Verkligen inte, jag gick samhäll - samhäll.

Vad hade du för betyg?
Den sortens betyg som man får när man har lätt för att lära, tycker om att plugga, och är livrädd för  att känna sig dum och misslyckas. På högstadiet tror jag jag fick 4.8 i snitt till slut. På gymnasiet 19.5.

Vilka var dina bästa och sämsta ämnen?
Mitt allra bästa var väl svenska. Men högt upp på listan ligger även: matte, kemi, foto, engelska. Mina sämsta? Idrott och geografi, kanske.

Utbildade du dig efter gymnasiet?
Gud, ja. Wild horses couldn't have stoppat mig från universitetet, jag hade drömt om universitetet sedan jag var tolv. Jag läste först litteraturvetenskap i tre terminer, och sen journalisthögskolan i 2,5 år. Jag vet inte om jag är färdig än.

Vilket var ditt allra första jobb?
Det var nog det när jag städade charterflygplan ihop med Carolina Klüft.

Vad har du mer haft för yrken?
Jag har: städat flygplatsen i Växjö, varit vårdbiträde, jobbat som personlig assistent, jobbat på café, varit gyminstruktör, passat barn, sommarvikarierat som reporter på lokaltidning, jobbat på Kamratposten, varit redaktör för Barnens bokklubb, varit redaktör på bokförlag, stått i bokhandel och, hm, hm, hm ... vad mer? Jag har planterat skog.

När hamnade du i den banan du är i idag?
Alltså, det var en glidande förskjutning från journalist (som skrev för barn) till journalist (som skrev om böcker för barn) till journalist (som skrev böcker för barn) till författare (som ibland gör journalistiska grejer). Jag upptäckte att jag kunde skriva för barn när jag fick praktik på Kamratposten under journalisthögskolan. Jag tänker att mycket av det jag kan på något vis härstammar från tiden på KP.

Vilken är stunden då du liksom visste att du är på rätt väg?
Det var kanske när jag fick i uppgift att skriva en "Kärlekens ABC" till alla hjärtans dag under min praktik på KP, och det skulle bli en berättelse, med ett kapitel för varje bokstav, och Emma Hamberg skulle rita bilder till. Helvete, vad jag hade kul. Och fick beröm. Och kände mig on top of the world. Efter det bestämde jag att "skriva för barn" var min grej.

Vad brukar du få höra att du är bra på i ditt jobb?
Att hitta rätt ton och nivå för den ålder jag skriver för, och vara rolig när jag skriver om vardag.

Vilka är dina sämsta sidor på arbetet?
Jag har svårare och svårare att släppa kontrollen, och lita på att andra människor kan och sköter sitt jobb utan att jag håller ett vakande öga på dem och kanske lägger mig i, eller dubbelkollar (eller tar över och gör allt själv). Ju längre jag jobbar som egenföretagare och sitter hemma utan kollegor, desto sämre blir jag på att samarbeta. Jag vill göra allt på mitt sätt, eller inte alls. Det är inte så sympatiskt.

Tre saker du är extra stolt över att du gjort i ditt jobb?
- Att jag fått femtonåriga killar som "hatar alla kärleksböcker" att läsa en romantisk komedi som "Det är så logiskt alla fattar utom du" och motvilligt erkänna att de gillat den.
- Att jag åkt fucking land och rike runt och gjort skrivövningar med högstadieelever och särskoleelever som tror att de hatar att skriva och inte kan hitta på, och fått dem att fnissande komma på skitbra grejer och skriva texter på löpande band.
- Att det ringde (!!!) en fjortonårig tjej till mig en gång och ursäktade sig för att hon inte var så bra på svenska och sa att hon bara ville säga att hon aldrig hade lyckats läsa en bok på det här nya språket förut, men nu hade hon läst min, och nu låg hon i sin säng och "bara kände så himla mycket" så hon var tvungen att ringa och prata lite.

Vad går ditt jobb ut på mest?
Att skriva böcker. Och åka runt till skolor och prata om böcker, läsande och skrivande.

Vad skulle du vilja jobba med om du inte gjorde det du gör nu?
Jag skulle vilja vara lärare på särskolan, kanske. Eller psykolog.

Vad tror du skulle vara det sämsta jobbet för dig?
Politiker, åh, fy fan, jag skulle aldrig, aldrig, aldrig palla, jag skulle gråta hela tiden, jag är så imponerad av att de orkar bli tittade på hela tiden, och synade i varje söm, och vara med i debatter som är bråkiga.

Vad gör du om fem år?
Jag hoppas att jag gör ungefär samma sak som nu.

Vad gör du när du är 60 år?
Då har jag börjat min transformation till att bli en (blek) kopia av Barbro Lindgren, och när jag är åttio, som hon, då lever jag också på en gård och sitter under ett träd, och går små promenader, och tänker på grejer hela tiden, och ibland skriver jag ner dem, och kanske blir det böcker av det, kanske inte.

Vad skulle det stå på ditt visitkort om du fick drömma?
"Bra på att rita", kanske. Det är så himla coolt med folk som kan rita.

onsdag, juni 15

Packar upp


I våras skrev en författarkollega till mig typ så här i en facebookstatus: "Tack alla 20 skolklasser jag träffat under författarbesök i veckan! Ni har varit fantastiska. Nu behöver jag en helg där jag bara får dammsuga." Jag tryckte like. Jag kunde relatera. Varje gång jag kommer hem efter att ha föreläst någonstans vill jag städa och dammsuga och byta lakan och vattna blommor och nypa blad från pelargonerna och packa upp min väska och sen vill jag kura ihop mig som en katt i ett litet hörn av mitt hem och ligga där och djupandas i ett dygn eller två, medan barnen klättrar omkring på mig och pladdrar om minecraft och trycker sig mot mina överarmar, som vore de gosedjur.

Igår kväll kom jag hem efter terminens sista föreläsning.

Idag har jag mina mjukaste kläder.

Snart får jag sommarlov.

Då hoppas jag att jag kanske kan somna utan vända huvudet mot kudden och trycka tinningen skithårt mot fluffet, för att stänga av listandet av saker jag måste tänka på imorgon, listandet av saker jag ligger efter med, listandet av allt jag behöver få bortgjort.

lördag, juni 11

Greetings from Frankfurt

Kära dagbok! 

Är i Frankfurt. Jag blev nerbjuden hit av min tyska översättare, för att delta i ett översättarseminarium på universitetet. Jag tycker det är 100% fascinerande att det finns en massa tyska studenter som sitter på ett universitet i Frankfurt och läser svenska av alla jädra språk de skulle kunna läsa. En del av dem vill bli översättare, och idag har jag varit med på en workshop där de dissekerade ett stycke av "Allt jag säger är sant". Bland annat uppehöll de sig en ganska lång stund vid hur man skulle översätta exempelvis "våldshångla med en vägg" som jag uppenbarligen tyckte var helt normalt uttryck när jag skrev boken. Idag, när jag satt och skulle förklara exakt hur jag menade när jag valde just de orden, och beskriva "auran kring uttrycket"... well. Svårt. Det är 100% fascinerande med översättningar också.

Det roligaste var ikväll, när jag och översättaren satt på en scen och samtalade inför publik, och jag fick läsa inledningen på "Allt jag säger är sant" på svenska, och hon läste samma inledning på tyska. direkt efter. 

Det är tamejfan rätt fräckt ändå att höra sina ord på ett annat språk.

Nu är jag trött.

Internet är slött.

Det rimmade.

torsdag, juni 9

Stöd Bladen brinner du också!


Det är en vecka kvar på kickstarterkampanjen för barnboksprogrammet "Bladen brinner" nu, och 237 extremt sympatiska människor har gått in och bidragit för att göra podden verklig. Du hinner också!

Det är för en god sak, jag blir skitglad, och det är inte svårt.

Klicka här för att komma till kampanjen!

Och! Om man aldrig har varit inne på kickstarter förut och undrar hur i hela friden man gör för att stödja ett projekt kan man kolla på den här filmsnutten, där jag guidar genom alla stegen, berättar exakt var man klickar och vad man ska fylla i och hur det funkar.



Puss på er!

onsdag, juni 8

Skrump

En ganska trist sak med att vara jag nu för tiden är att det krävs så himla, himla lite för att det ska gå hål på mig (alltså inte bokstavligt, jag är fasen rätt tjockhudad så, men tänk ballong) och all luft ska pysa ut, och när all luft pyst ut återstår bara lite skrump. Och skrump har liksom aldrig gjort något bra för världen. Skrump orkar inget, och vill mest gråta. Och då kan man fasen lika gärna gå och lägga sig.

Liten lista över sånt som sticker hål:
När något är omotiverat fult och funktionellt.
När folk är dumma i huvudet på twitter.
När jag måste städa köket efter maten och komposthinken är full så det inte finns någonstans att skrapa av tallrikarna.
När någon tycker något om mig.
När jag kommer på något dumt jag sa eller gjorde för femton, tio, fem år sedan.
När diskmaskinen är full.
När någon inte tycker om saker som jag tycker om.

Nyss blev jag till skrump för att folk på instagram inte gillar koriander, och uttryckte sig hårt, och gjorde sig roliga på korianderns bekostnad.

!!!!!

Kämpar väl på här i all min rimlighet.

Jag har inte sett ett enda tv-serieavsnitt sen jag såg om Felicity.

Det är väl kanske där skon klämmer.

tisdag, juni 7

Storkålen, lillkålen och en garderobsmakeover

Alltså, typ så här, fast inte ditritad helt fult av mig själv med dålig penna, utan av något proffs? Struntar i om det började som ett skämt. Snart gör jag det på riktigt. Det är det här, och sen den totala makeovern av min garderob så att den mer ser ut som Sarah Sheppards (svart) än som min (frukt och grönt). Och jag hör er, jag hör er, ni ba: Åh, nej, inte svart, var inte så tråkig, FÄRG FÖR FAN! Men jag har ett så färgglatt inre liv, förstår ni. Och jag sysslar med barnböcker. Det får väl finnas en gräns.

(Skoja.)

(Det får det inte.)

(Men hon har verkligen helt sjukt snygga kläder.)

Idag har jag hur som helst dopat mina odlingar genom att plantera in några groteska grönkålsplantor som drivits upp i mammas och pappas växthus. De var en halvmeter höga. De små ynkliga stackarna vi kämpat på med här hemma var i jämförelse... som knappnålar. Eller, om man så vill: Hade de båda ytterligheterna spelat huvudrollerna i en familjefilm från 1989 så hade den hetat typ "Älskling, jag krympte kålen" och så hade storkålen fått leta efter lillkålen med förstoringsglas. If you know what I mean.

Godnatt då?

måndag, juni 6

Barbro

Så, vad har ni gjort i helgen då?

(Jag vet, jag vet, ni har varit på Håkan.)

Själv har jag träffat Barbro Lindgren.

Det är, i min värld, ungefär likställt med att träffa... vet ej, men nån oerhört upphöjd person i alla fall, nån som man beundrat i nästan hela livet. Vi fikade i hennes trädgård på Öland. Jag intervjuade henne till Bladen brinner. I flera timmar fick jag vara där med henne, och ställa hundra frågor, och lyssna på hennes svar och kolla på hennes hus och hennes gamla slagbord och hennes citrusträd i växthuset och prata om dagböcker och depressioner och katter och barn och frihet och ensamhet och grisen Benny och skrivande och tänkande och vikten av att rummen omkring en ska vara rätt för att man ska trivas.

Hon vill inte vara någons mentor.

Men för mig kommer de där timmarna i hennes trädgård från och med nu i alla fall att kännas viktigare än väldigt, väldigt många andra timmar av mitt liv.

Ni får höra en liten del av samtalet i podden i höst om ni vill.

Resten ska jag ha under huvudkudden.

torsdag, juni 2

10 år som bloggare

Idag fyller den här bloggen 10 år.

När jag startade den hade jag läst bloggar (Silverfisken!) i något år, och tänkt att det verkade kul, åh, det verkade askul att få skriva om små saker i sin vardag, bara, och låta vem som helst läsa det, tänk om jag också skulle?

Jag minns att jag satt på mitt frilanskontor som jag hyrde på Wallingatan när jag fattade beslutet. Jag döpte bloggen till "Onekligen" för att jag någon gång i nittonårsåldern kommit fram till att "onekligen" var mitt favoritord, och registrerade mig på blogspot, och det kändes: stort. Jag hade aldrig skrivit något på internet innan.

Det allra första inlägget var kort. Jag var 26 år och hade noll barn och bodde på Hägerstensåsen och försökte frilansa som journalist samtidigt som jag jobbade extra på Pocketshop. Gustav och jag åt ibland glass på Nytorget. Jag var bästis med Karin och bästis med Linda, och jag drömde om ett torp, som vi köpte strax därefter. Jag och Elin hade precis släppt vår första bok. Jag minns det som en väldigt bra tid?  Och fast jag skäms ganska mycket när jag läser inläggen nu tycker jag det är en ynnest att ha den här bloggen, och kunna läsa tillbaka, och kanske komma ihåg.

Sedan dess har jag slutat försöka vara rolig i varenda inlägg.

Jag har lite fler barn och lite fler böcker och bor på ett annat ställe, och blogglusten kommer och går.

Jag tänker ofta att jag inte vill längre. Att jag ska stänga ner min blogg, stänga ner mitt instagramkonto, stänga mitt twitterkonto och gå ut i skogen och sätta mig på en sten och bara vara jag, inte Onekligen. Men jag tänker ofta att det fortfarande är väldigt roligt också. Och jag vet inte om jag skulle kunna hålla mig på den där stenen speciellt länge.

Det har varit ett jädra snilledrag att ha den här bloggen för mig som skrivande person. Inte bara för att den gett mig nya kontakter (och bokkontrakt) och blivit som ett skyltfönster för de böcker jag skrivit, utan för att jag skrivit dagligen, och det har gjort mig bättre. Jag tänker att det som blivit min ton, min humor i skrift, mitt språk, det som jag använder mig av när jag skriver böcker... det kommer härifrån.

Tio år är länge.

Tänk alla tecken och ord.

tisdag, maj 31

Fem och sju

Jag mutar mitt ena barn med pengar för att få tvätta hans hår med schampo once in a while. Han skriker ändå som en stucken gris under hela tiden. Idag har han även fått en krona för varje nagel jag fick klippa, och en krona för varje öra jag fick tvätta, och inga kronor för tandborstningen, för där gick tydligen min gräns. Nu är han 1. Ren och 2. Rik. Jag är rätt avundsjuk på honom. Det är så himla sällan någon som ger mig pengar för att få tvätta mitt hår med schampo?

ORÄTTVIST!!!

Det andra barnet mutar jag med extra speltid.

Ikväll har vi läst ut "Borttappat: Katt, kompis, kalsong" av Elin Lindell, utan att någon behövde mutas med nåt. Vi tyckte väldigt mycket om den. (H)jördis i boken hatar bokstaven H, för allt dåligt börjar på H: huvudvärk, hästar, halloumiost, halsfluss, handsvett, Harry Hansson. Hela boken slutar med en cliffhanger. "Fast det fanns en sak på H som jag tyckte om. Mer och mer. Men det var så hemligt att jag inte ens ville berätta det för Judith."

Ena barnet: "Jag tror det är 'hänsyn' hon tycker om mer och mer."
Andra barnet: "Eller 'hatt', kanske.

Den bästa bokstaven i vår familj är i alla fall G kom de på, på grund av: gustav, godis, glass, gnesta, grejer. Andra som ligger bra till: L (lisa, lördag), M (minecraft, mamma, mango, middag - om den är god) K (kladdkaka, kärlek, kram) och F (fis, fuck).

Och det var den tisdagen.