måndag, juli 28

Geniupplägg vi minns

Okej, hej, slut på semestern! Både den från sociala medier och den från jobb. Jag är i torpet och skriver bok. Det är min första jobbvecka efter sommarlovet, och jag har lämnat man och barn i Dalsland för deras sista semestervecka, och bosatt mig i torpet helt själv.

Eller ja, ”helt själv”. Här finns gott om fladdermöss, getingar, myggor och hjortar. I synnerhet fladdermössen är jag missnöjd med. Speciellt när de envisas med att flyga omkring inomhus.

*plats för skrietsmiley*

Men i övrigt är det ett geniupplägg, skulle jag vilja säga! Här finns inte en enda människa som säger mammamammamamma tio tusen gånger om dagen. Inte en enda människa att babbla med. Inte ett enda mejl att svara på. Inte en enda diskmaskin att tömma och fylla. Inte en enda täckningsplutt på telefonen . Inte ett enda tvättberg att vika. Och inte ett enda infoga vad som helst som brukar störa bokskrivandet. Bara jag, min dator, och goda grejer att äta på.

Senare i höst kommer jag ha noll sekunder över för sånt här, och då kommer jag att lipa över det, men idag har jag skrivit bok i nio timmar, ätit sparris, kantareller, avokado och kladdkaka, sprungit en runda och duschat i den iskalla uteduschen. Imorgon ska jag upprepa.

Just nu? 

Älskar livet, etc.

lördag, juli 12

Hemma hos

Kort meddelande från semestern: Den här veckan kan man hitta mig, min familj, vårt hem och våra brädgolv i Aftonbladets bilaga "Härligt hemma". Jag lovade ju att hojta när det publicerades? Well, HOJT!

fredag, juli 4

Sommarstängt

Nu tar jag sommarlov från internet och telefon och datorer en stund. Vi hörs om nån liten vecka!

måndag, juni 30

"Jag är Lasse och du kan vara Maja, så får Svante vara polismästaren."

Jag vet inte säkert, men kanske kommer det här att bli sommaren som vi i efterhand refererar till som LasseMaja-sommaren. När vi var på biblioteket häromdagen och lånade hem tre kassar sommarlovsböcker bestod Rufus kasse av nio böcker om LasseMajas Detektivbyrå. Och inget annat. Man kan, utan att överdriva det minsta, säga att han freaking älskar LasseMajas Detektivbyrå just nu.

Idag har vi: 1. Spelat Lassemaja-brädspel i två timmar, 2. Lekt en Lassamaja-lek som jag inte fattade reglerna på 3. Läst sammanlagt åtta kapitel i två olika LasseMaja-böcker, 4. Lyssnat på en halv LasseMaja-ljudbok när vi åkte bil, samt 5. Sett långfilmen LasseMajas Detektivbyrå Von Broms Hemlighet.

Eller ja, det där sista var jag inte med på, då klippte jag gräset.

Men i övrigt utgör denna lilla deckarduo en ganska central del även i mitt liv för tillfället.

Jag är kanske inte (längre) lika entusiastisk över detta som avkomman är (speciellt inte femte gången jag läser samma bok och bara: åhhhh, vem kan det vara som rånar caféet i Valleby? Så spännande. Not.) Men det beror troligtvis mer på min längtan efter variation än på böckerna/konceptet/fenomenet.

Imorgon har jag lovat att vi ska spela brädspelet igen "direkt när vi vaknar, innan frukosten till och med".

Fan vet hur det gick till när han fick igenom det.

Kommer väl svälta ihjäl innan alla misstänka är insamlade och på plats på respektive brottsplats.

söndag, juni 29

Presentgruppens beslut

Ja, men just ja! Presentgruppen. Jag har ju glömt rapportera vad utslaget blev.

Gustav fick en räfsa av barnen i födelsedagspresent. 

(En riktig. Till skillnad från en i... låt oss säga... Lego?)

Det behövde han, och det hade med trädgård att göra, och den var stor att slå in. 

Tre bra argument, tyckte både jag och den äldre delen av presentgruppen.

En annan sak Gustav, 36, fick: Äran att bestämma middagsmeny. Han valde köpepizza, läsk och marängsviss. Det var gott. Hej!

Team hemma, sommarlovsutgåvan

Jaha, nu tänkte jag testa detta med "semester" i fyra veckor då. Verkar ju populärt och allt. Den här första veckan är jag själv hemma med kidsen, för Gustav är i Almedalen. Då har jag beställt hit min syster och hennes barn, och eftersom min syster är helt sjukt lydig så kommer hon snällt åkandes framåt tisdag eftermiddag.

(Eller ja, lydig? Obehagligt ordval. Speciellt eftersom det får mig att låta som om jag behandlar flickebarnet som en hund. Det gör jag inte. Tror jag? Fast det fanns en tid i livet då jag och min bror ibland satt framför teven på övervåningen och sa saker i stil med "Maja! Hämta ett glas saft till mig!" och hon bara gjorde det utan att blinka. Det var himla snällt av henne. Och himla otrevligt gjort av oss. Jag hoppas jag har slutat beordra henne grejer på det sättet vid det här laget.)

(Maja! Ta med ett glas saft till mig när du kommer!)

(Skämta.)

(Ta med ostbågar.)

(Skämta!)

(Menar cheez cruncherz.)

Har också beställt hit min bror och hans familj en dag eller två. All in all blir det alltså fem små barn under sex år i detta hus, samtidigt. Och fyra stora barn på 30+.

Imorgon ska jag kanske gå och dela ut hörselskydd till grannarna?

Som någon slags förebyggande åtgärd, bara.

Vi kan komma att låta en del, kanske.

I carried a watermelon


Igår bar Svante omkring på en stor, otymplig vattenmelon som skulle med till Dinokalaset och vid ett tillfälle höll Gustav på att snubbla på både barn och melon. Som av en lycklig slump utbrast han då i ett: "Var kom du ifrån?" så att jag (o-er-hört triumferande) kunde få svara: "He carried a watermelon".

Jag tyckte att jag var väldigt, väldigt rolig då.

Men Gustav bara tittade på mig som vore jag knäpp i huvudet.

Och plötsligt gick det upp för mig att "I carried a watermelon" inte är en referens som känns självklar i allas hjärnor.

Så himla underligt.

Har inte alla sett Dirty Dancing 6731 gånger?

5 x Dinokalas

Det började inte regna (förrän Dinokalaset var slut)! PRIS SKE LOV! Och jag är medveten om att det ser ut på bilderna som om Emma och jag fick fira vår bokrelease helt på egen hand, men helt ärligt - det kom skitmånga folk. Jag har bara inte frågat dem ifall de vill vara med på bild i bloggen, så ni får hålla till godo med Emma och mig. Och ballongerna! Herregud, ballongerna. Vi la halva festbudgeten på tre enorma heliumballonger. Värt.

Tack alla som kom förbi! Det var så kul.

Det tyckte Ivar och alla hans dinosaurier också.

(Jo, jag vet det, för jag har hittat på'na, så jag bestämmer.)

Skål och heja!

fredag, juni 27

Kontorsstolens nya kläder

Ja, ja, jag vet. Jag har postat samma bild på Instagram, och i lagen står det att om man postar samma bild i två (eller fler) sociala forum på nätet så får man spöstraff, yada, yada. Men har det hänt något oerhört, så har det. OCH NU HAR JAG KLÄTT OM EN STOL! Jag anser att det här är en bedrift utan dess like för att jag 1. Har ett väldigt ansträngt förhållande till symaskiner. (Lex: Undertråd som trasslar), och 2. Inte har något tålamod och 3. Hade båda barnen hemma sjuka samtidigt som jag gjorde det. ("Sjuka". Herregud, de har betett sig som om jag matat dem med crack hela eftermiddagen. Klockan nio på kvällen beordrade jag ut dem i trädgården och bad dem springa tio varv runt huset. Det gjorde de. Sedan badade de lite i vattenspridaren. Sen somnade de. Ändå inte.)

Det tog tre timmar att klä om stolen.

Det fick som följd att hela huset såg ut som kriget, alla hade pyjamas på sig fram till klockan tre och ingen fick lunch.

Och det blev långt ifrån perfekt.

Men det blev!

Är så himla stolt nu, kommer jobba minst tio gånger så bra när stolen är blommig (och har rosa spraymålade ben), det fattar ju alla.

Om någon vill testa ska ni sannolikt inte lyssna på mig, för jag vet inte vad jag snackar om, och resultatet blev ju som sagt bara bra om man kollar hyfsat snabbt. Men jag la i alla fall papper mot tyget på stolen, och ritade av alla delar. Sedan nålade jag pappersmallarna mot tyget, klippte en dryg centimeter utanför mallen, och sedan sydde jag för glatta livet. Och mellan varje söm provade jag mot stolen så att jag såg att sömmarna hade hamnat rätt. Jag nålade och sicksackade som vanligt inte. (Speciellt på den punkten tycker jag nog inte ni ska ska lyssna på mig så jättenoga.) Och sedan häftpistolade jag fast alltihop under sitsen i slutet. Klart!

Häftpistol är för övrigt mitt bästa verktyg.

Det, och cirkelstans, och slipmaskin.

Dinokalas imorgon!

Äh, fuck it, vädret visar visserligen mulet och säkert också ett och annat regnstänk om vi har otur, men vi kör ändå.

Imorgon blir det Dinokalas!

Om ni tänkt komma förbi så sikta på den stora gräsmattan nedanför alla djuren, och förbi plaskdammen. Håll utkik efter stora röda ballonger så hittar ni oss! Vi börjar klockan 14.00, och skålar och läser högt ur boken strax därefter.

Det kommer att finnas kakor och frukt och saft och bubbel, men du måste själv ta med dig en filt att sitta på och mer mat om du är hungrigare än bara kaksugen. Och ja! Vill du köpa en bok så tar du med kontanter också.

Hoppas vi ses!

torsdag, juni 26

This just in

Jag har köpt snabba löpartajts!

Halvglansiga, svarta, supertajta löpartajts köpta i en sportbutik.

Det är en så oerhört stor händelse att jag fick hejda mig från att använda versaler i första meningen. Fy farao. Jag är jätteful i dem! Och det finns eventuellt inget jag hatar att lägga pengar på så mycket som träningskläder (förutom obvisously tandläkaren, för det är ännu värre)! Är så himla uppspelt nu!

Eller hur är det bara Springande Personer™ som har snabba löpartajts?

Jag tänkte väl.

Sprang 7 kilometer på ny rekordtid av bara farten när jag kom hem.

Så nöjd (springande) person nu.

onsdag, juni 25

4 x onsdag

Säg mig, hur många gånger är det rimligt att man uppdaterar väderprognosen på yr.no per dag? På lördag ska jag och Emma fira vår nya bilderbok med att ha releasepicknick och högläsning i Aspuddsparken i Stockholm. Utomhus, ni vet. Utan tak. Igår kväll och i morse visade prognosen 9 grader varmt och ösregn. Vid lunch idag hade den ändrat sig till 14 grader och solglimtar. Jag har gjort två saker idag: 1. Bakat en miljard kakor just in cases dinokalaset faktiskt går att genomföra, samt 2. Tryckt på uppdateraknappen när det gäller vädret.

Som det ser ut nu så kör vi på.

Ösregnar det så skjuter vi upp till en annan helg senare i sommar.

Ni vet att ni är välkomna, va?

Presentgruppen spånar

I morse informerade jag barnen om att deras pappa fyller år på fredag. De blev sjukt peppade. Hade sedan"ganska" kul när jag lyssnade på deras diskussion om vad de skulle köpa för present åt honom. "Ganska."

- KANSE... NÅT LEGO?
- Nej, nåt som pappa gillar. Få se nu. Vad gillar pappa?
- KANSE... LEGO STAR WARS?
- Nej, pappa gillar ju... han gillar ju till exempel att plantera grejer. Det gillar han.
- ELLEJ KANSE... LEGO CHIMA?
- Och han gillar att jobba med sin dator. 
- ELLEJ KANSE... LEGO SUPELÄLTE?
- Och han gillar att brygga öl.
- NU VET JA! VI KANSKE KAN KÖPA... LEGO MED BJANDMANNAJ! 
- Och han gillar att dricka kall öl och han gillar att äta salta pinnar. Men man kan ju inte bara ge bort mat, heller. Och vi kan ju ingenting om att brygga öl. Och vi kan nog inte köpa någon ny datormaskin heller, för mamma har sagt att dom är jättedyra. Vad tycker du är bäst, Svante?
- LEGO? JA TYCKEJ LEGO. KANSE... LEGO STAR WARS?

Himla spännande för Gustav, detta. Lego? Salta pinnar? Några stackars små frön? 

På fredag vet vi.

tisdag, juni 24

När jag tänker på semester

Man borde ha frysen full av matlådor så här års, va? Jag känner på mig att man borde det. Ibland när jag tänker på de veckor av semester som stundar alldeles strax ser jag en oändlig rad av frukostar, mellanmål, luncher, fikor och middagar framför mig. Och de ska lagas, plockas fram, (förhoppningsvis) ätas och plockas bort igen, och när man just är färdig med det där sista så ska man börja om igen.

Jag känner sympati med vår diskmaskin. Jeflar vad hen kommer få jobba de närmsta veckorna!

Och, alltså...

Jag älskar också semester och sådär, såklart. Speciellt älskar jag den teoretiska semestern. Ni vet, den där alla i familjen helt kopplar bort alla tankar på jobb, sover länge, är glada hela tiden, vill samma saker jämt, hjälps åt med allt, känner friden, har kul, solen strålar lite lagom varm från en idyllisk himmel, och jag kan ligga i hängmattan och läsa böcker flera timmar varje dag. Den älskar jag jättemycket.

Men nu vet vi ju alla att det inte funkar så i praktiken. I praktiken kan det bli lite hur som helst.

Förra sommaren vill jag till exempel snarast minnas som en enda lång frustrerad gråt- och bråk- och sammanbrottsperiod. Mest var det barnen som inte verkade gilla livet så särdeles mycket. Men det smittar ju lätt av sig, det där.

Den här sommaren tycker jag känns mer lovande på förhand. Vi beter oss åtminstone inte som tickande bomber redan innan vi blivit lediga. Vi är rätt glada så här inför ledigheten. Peppade, nästan.

Men jag är ändå lite... nervös?

Ja, nervös.

Och vi har inte en enda matlåda i frysen.

Oruttat, ändå.

måndag, juni 23

Eddies återkomst

Alltså, lyckan när man kommer till förlaget för ett möte om ett bilderboksmanus man skrivit, och tror att man bara ska prata lite, kanske bolla lite idéer, dricka kaffe och sånt, och så halar illustratören (som heter Jesus Verona) upp en bunt tidiga skisser ur väskan. SKISSER! Det finns ta mig tusan ingenting jag älskar så som skisser. Jag tror att det handlar om att "illustratör" eller "konstnär" är bland de finaste yrken jag kan tänka mig. Jag är så sjukt imponerad av (läs: avundsjuk på) folk som kan rita. Blotta åsynen av en sån där konstnärsmapp där det kan tänkas ligga skisser gör mig helt knäsvag. Och färgkladd! Penslar! Tuber med färg! Ateljéer! Åhhh, be still my beating heart, vi har pratat om det här förut, va?

Det är kul att Instagram är så poppis nu, för om man följer illustratörer där får man ofta se skisser.

Man gillar det ganska mycket.

"Man".

Men i alla fall! Det lilla gulliga barnet på skissen ovan är Eddie, från "Eddie och julen" och "Eddie får en lillebror". Det kommer en tredje bok om honom efter vintern, och den handlar om att försöka sluta med napp. Kanske kommer den att heta "Eddie och napparna - en kärlekshistoria", för det är det den handlar om. Att älska sina nappar så evinnerligt mycket att man vill ha dem med sig jämt, jämt. Fast alla vuxna runt omkring tycker att man är för stor för napp. Och borde sluta.

Den kommer bli fin, tror jag.

Speciellt tror jag det nu, efter att ha sett skisserna.

Mmm... skisser.

söndag, juni 22

Midsommar 2014


Det är en kylig sommar vi har, hörni! Höll ta mig tusan på att förfrysa benen där en stund på midsommarafton, när jag envisades med att vara barbent i klänning. Ovärt. I övrigt har vi varit i torpet med våra bästisar, spelat spel, eldat i vedspisen, plockat svamp och haft det fint. Vi "glömde" det där med stång och dans och sånt. Men vi kom ihåg jordgubbarna!

Så vi är inte helt tappade bakom en vagn, trots allt.

onsdag, juni 18

Kisshallen, del 2

En liten uppdatering kring hallen som luktar urin:

"Jag håller med om att det luktar äckligt. Men jag tycker nog inte det luktar urin? Jag tycker det luktar djur."

IEEEEEEEW!

Läskigt.

Det kommer från väggarna.

Och det luktar bara på kvällarna.

"Spännande", detta.

tisdag, juni 17

Tips till en 12-åring som inte läser

Fick den här frågan i kommentarsfältet: "Kan du rekommendera någon bra bok till 12-årig kille som överhuvudtaget inte vill läsa? Som läser KP och that's it! Får inte bli för mastigt för då orkar han icke."

Dessvärre är 9-12-årsböcker mitt svarta hål när det gäller barn- och ungdomslitteratur. Jag läser sällan böcker för den åldersgruppen, mina egna barn är för små, och jag har skitsvårt att tipsa. Men okej. Jag har verkligen gillat serien om "Gregor från Ovanjord", av Suzanne Collins. (Ganska tjocka, dessvärre.) Och för några år sedan tipsade jag alla om serien "Spejarens lärling" av John Flanagan. (Finns skitmånga böcker i samma serie om den skulle råka falla 12-åringen på läppen.) "Ett hus utan speglar" av Mårten Sandén tycker jag är fantastisk. "Lite ihop" av Johanna Lindbäck är jättebra. "Den magiska kappan" av Katarina Genar, tyckte jag mycket om. Och Mårten Melin är bra! Hans "Som trolleri", till exempel?  Och har 12-åringen i fråga inte fått tips om "Dagbok för alla mina fans" av Jeff Kinney innan så är det dags nu. Den serien är rolig och superpopulär bland många killar (och tjejer!), och lättläst för den är uppblandad med teckningar.

Och så är mitt (måhända självklara) tips att någon vuxen ska läsa högt för honom, åtminstone delvis, så han kommer in i berättelsen. Plus att det ju är skitmysigt. Kanske första kapitlena i alla fall?

Om ni som läser här inne bättre koll och kan tipsa vidare i kommentarerna så är det FRITT FRAM, ös på bara. Klart 12-åringen ska läsa!

måndag, juni 16

Team hemma rapporterar ut

Familjen är fulltalig! I repeat: Familjen är fulltalig! Det har varit en himla trevlig eftermiddag. Reste mig till exempel från middagsbordet utan att plocka undan en enda pryl FÖR ATT JAG KUNDE och skuttade ut som en yster kalv på grönbete och sprang efter maten FÖR ATT JAG KUNDE och satte mig framför fotbollen och bara: "Gustav? Barnen ropar där uppe." FÖR ATT JAG KUNDE, mm, etc, osv.

Rätt åt mig.

Vi har haft det bra här hemma på egen hand, det är inte det, barnen är ju helt stora nu och kan underhålla sig själva och till och med skärpa sig om man ber dem och nästan samarbeta ibland, men icke desto mindre är det ju förtvivlat skönt när det kommer en till vuxen till hushållet. Eller en till, förresten. Man borde vara ännu fler. Fyra, fem vuxna! Det hade varit lagom. Eller i alla fall tre?

En kompis jag har skaffade barn med sin kille + sin kompis. Så nu är de tre föräldrar. Två mammor och en pappa. Min kompis bor med sin kille i en lägenhet och den andra kvinnan bor i en annan lägenhet några hundra meter därifrån. Barnet bor på båda ställena, och de umgås ofta allihop. De är asnöjda med detta upplägg, än så länge. Och ja, det kan ju gå åt helvete på många plan förstås. Men det kan ju alla slags familjekonstellationer? De verkar må bra. Och jag har hört henne gnälla över livspussel och sån skit exakt noll (0!) gånger sedan barnet föddes för 1,5 år sedan. Sug på den. Själv har jag väl gnällt ett par tre hundra tusen gånger vid det här laget.

Aja.

Jag är i alla fall glad att familjen är fulltalig igen.

Det var mest det.

Och på tal om den där boken

Tips, förresten! Jag och Emma Göthner gästbloggar hos Rabén & Sjögren den här veckan, om hur vi gjorde "Ivar träffar en Stegosaurus" och varför. Här kan man läsa!

Tjuvtitt: Ivar träffar en Stegosaurus





Dinolandet är en låda där Ivars alla leksaksdinosaurier bor. Han har hur många som helst, och han kan namnen på dem allihop. "Vad heter den här?" frågar pappa och håller upp ett plastdjur i luften. "Diplodocus" svarar Ivar utan att blinka. "Den här då?" frågar pappa. "Triceratops." Ivar tycker inte ens att det är svårt. För han har övat i sitt Dinoland i säkert tusen timmar.

Men en kväll, när Ivar inte vill sova, händer det något märkligt. Plötsligt hörs det konstiga ljud från Dinolandet. Det krafsar och piper! Och innan Ivar riktigt hunnit fatta hur det gått till så står han mitt i djungeln, liten som en myra, bland alla de gigantiska dinosaurierna. Och det verkar ta mig tusan som att de lever. På riktigt!

Ivar träffar en Stegosaurus
har bilder av Emma Göthner, och passar för barn mellan 3 och 6 år på ett ungefär. Och det finns liiiiite, liiiiite fakta i den också, för alla faktatokiga dinosaurieexperter. Men mest är det ett förhoppningsvis rätt spännande äventyr i dinomiljö.

Den går att köpa nu, på nätbokhandlar och i bokhandlar. Och vill du köpa den direkt av mig och få en hälsning i så går det så klart fint! Då klickar du här och läser om hur du ska gå till väga.

Åh, hoppas ni kommer gilla!

lördag, juni 14

På låtsasriktigt

Okej, så den vuxna i team hemma kanske eventuellt börjar bli lite trött nu.

Och treåringen i detta hem? Han är ta mig tusan inte klok.

Eller så är det just det han är.

Vad han än hittar på för upptåg nu för tiden så är hans ursäkt när man ställer honom mot väggen efteråt i alla fall att det ju "BAJA VA PÅ LÅTSAS-JIKTIGT!!!"

Exempelvis (det här är ett urval) har han idag slängt ut alla sina kläder på golvet "på låtsas-jiktigt", gömt en amerikansk pannkaka med sylt på under min huvudkudde "på låtsas-jiktigt", kastat småsten på sin bror "på låtsas-jiktigt", slickat på fyra gelégodisar och kladdat fast dem som utsmyckning på sin nakna rumpa "på låtsas-jiktigt" samt hällt ut en tandkrämstub med tandkräm i badkaret "på låtsas-jiktigt".

Att något är på "låtsas-jiktigt" tycks innebära att det är omöjligt att ställas till svars för det. Vadå? Det var ju inte på allvar? Ett litet roligt hittepå, bara. No biggie!

Mina nerver.

fredag, juni 13

Vem vare? Vem vare som fucking kissa?

Det luktar urin i vår hall. Gammalt kiss. Är det för mycket information för den här bloggen? Sen igår eftermiddag någon gång luktar det kiss i vår hall, och nu har jag skurat golvet fyra gånger, skrubbat väggarna, listerna, trösklarna, slängt alla mattor och tygskor i tvättmaskinen just in cases, och plockat undan varenda liten pryl i hela sabla hallen och det LUKTAR ÄNDÅ, jag blir galen.

Varje gång man passerar ett ställe kommer det en dust av gammal urin mot en. Jag kan för mitt liv inte förstå vad det är.

Är så himla glad att vi inte har (så många) fönster där inne för grannarna skulle ju ringa psykakuten direkt om de fick syn på hur jag ligger och krälar med näsan mot väggar och golv som en knarkhund och sniffar efter källan så jag kan döda den.

Och på tal om dött, förresten.

Kan djur som dött i väggarna lukta urin?

Jag vet hur döda möss luktar i väggar - inte så här.

Det här luktar mer som... gammal urin. Vad luktar så?

Säg helst inte "mögel" eller liknande nu, för då går jag från "galen knarkhund" till... nervvrak på riktigt.

Ett mysterium, detta.

Kolla, en boktrailer!


Åhå! Här kan man klicka och se en boktrailer för min nya bilderbok, "Ivar träffar en Stegosaurus". Har väl sagt det hundra gånger innan, men jag är så förtjust i denna Ivar, så som Emma Göthner illustrerat honom. Hans slängiga ben och barfotafötter och utåtstående öron. GULLIG!

På måndag släpps boken. Då kan man köpa den på alla möjliga vanliga ställen (nätbokhandlar och vanliga bokhandlar), eller via mig om man vill ha en hälsning eller autograf i. (Klicka här för info om hur det går till.)

I en femårings huvud

"Men mamma, fattar du ing-en-ting? Star Wars-världen finns. På riktigt! Den finns under all jord och all sten och all aska, ungefär där mormor och morfar bor. Under marken, liksom. Jag vet var ingången finns! Man springer ner mot skogen, förbi där vi grillade majelden, och till sagostenen där mormor brukar sitta och berätta sagor. Sedan springer man en bit till, och då hamnar man på en åker där det växer plantor. Och där ska man gräva på ett speciellt ställe, och då hittar man en tunnel, och då kommer man till Star Wars-världen och får träffa Yoda och dom."

*himlar med ögonen*

 "Alltså, trodde du att dom var på låtsas, eller?"

torsdag, juni 12

Om varför vi flyttade från Stockholm till Gnesta

Jag fick en kommentar på instagram i morse som jag gått omkring och tänkt på hela dagen. "Kan du inte skriva ett inlägg på bloggen om varför ni flyttade/livskvalité/tid med barnen etc? Jag är lite trött på Stockholmsstress och Stockholmspriser och vill ha inspo från nån som (vad det verkar som) har gjort rätt val".

Vi tänkte inte så alls. Att vi ville ifrån Stockholm. Det fanns två och endast två anledningar till varför vi lämnade stan och hamnade i Gnesta:

1. Vi längtade efter ett fint hus med brädgolv och kakelugnar och trädgård.

och

2. Vi skulle aldrig i helvetet haft råd att köpa ett sådant i Stockholm.

Hade vi haft råd hade vi säkert köpt hus i Mälarhöjden eller Enskede istället. Gnesta var liksom... så det fick bli bara, eftersom det var det vi hade råd med, och det verkade finnas fina hus här.

Men nu? När vi väl bor här? Då känns det så jä-hä-hä-vla bra att vi gör just det. Jag fattade det inte så länge jag bodde i stan, men herregud, vad jag tydligen har längtat efter... åkrar och sånt. Utomhus! När jag går tvärs över gatan här och över ån (en promenad på två minuter) så ser det ut som ovan. Traktorn är inte alltid där och kör, kanske. Men ni fattar. Det är liksom bara öppet och fält och åkrar och lite träd ibland och åkrar och åkrar och en sjö och ursäkta mig att jag låter som en hippie, men jag älskar det. Jag älskar Stockholm också fortfarande, varje gång jag åker dit älskar jag det jättemycket, men min mentala hälsa älskar tydligen åkrar ännu mer just nu.

Jag är för det mesta rätt glad och rätt lugn här. Jag tycker hela familjen är det. Vi bråkar inte lika ofta, och är inte frustrerade lika ofta. Och det kan ju bero på en massa saker, det kan ju vara en fas, det kan ju vara sommarhalvåret, det kan ju vara att barnen bara har blivit större. Eller så kan det vara att vi har flyttat. Ingen vet ju.

Men jag tycker om åkrarna.

Och så är det något med det lilla samhället också som jag (just nu) tycker känns väldigt skönt. Hemtamt och greppbart och tryggt, på något sätt. Som hemma, när jag växte upp. Det passar bra ihop med småbarnsliv, kanske? Jag går med barnen tvärs över skolgården på väg till förskolan, och varje dag pekar Rufus ut "storbarn" som han "känner" för att han spelat kula med dem på skolgården, och varje dag känns det... jamen, bra bara. I Stockholm visste vi inte ens vilken skola vi tillhörde, eller var han skulle fått plats. Vi träffade nästan aldrig på folk vi kände spontant i kvarteren (barnens förskolekompisar kom från en massa olika håll, och bodde inte nödvändigtvis speciellt nära), och vi pratade sällan (läs: aldrig) med våra lägenhetsgrannar. Här finns det två skolor, jag vet hur lärarna ser ut på den som barnen ska gå på sen och säger hej till dem varje dag, och nästan varje dag träffar vi på nån förskoleförälder eller granne eller bara nån som känner igen oss för att vi passerar deras hus varje dag och de säger hej hej, tutar och vinkar från bilen ibland, och vi lånar stegar över staketet från grannen och sträcker handen i luften och vinkar när vi går förbi varann med en gräsklippare.

Jag hatade sånt där nyss. Den där känslan av att alla kände alla i små samhällen, och alla visste vem man var. HATADE! Med samtliga städer jag bott i har det varit en av mina favoritgrejer, att risken för att man skulle stöta på någon man kände på gatan var minimal, och att ingen visste, ingen hade koll, allt var anonymt. Jag kommer alldeles säkert tänka den tanken tusen gånger till. "Men det var då h-vete vad folk ska lägga sig i och veta grejer och prata och ha koll, sluuuuuuuta, låt mig bara handla min mjölk i fred utan att småprata med någon om mina hemorrojder i kassan på Hemköp."

Men just nu tycker jag mest det är trevligt.

(Förutom möjligen det där med att småprata om hemorrojder på Hemköp. Skulle väl aldrig. Nån måtta, etc.)

Men mer tid med barnen? Nej, det har vi inte bara för att vi flyttat. Och rätt val, finns det ens ett sådant?

Vi trivdes jättebra i Stockholm. Men jag skulle nog säga att vi trivs ännu bättre nu.

Och det är inte bara brädgolvens förtjänst.

Men frågar du mig om ett år så kanske jag har ändrat mig igen?

Det är ju så himla mycket som spelar in.

Nytt avsnitt av podcasten

Den här gången om syskon (åh! Mitt BÄSTA ämne!) och boken "Låt vargarna komma" av Carol Rifka Brunt (åh! Min typ BÄSTA bok!). Vi pratar om typiska storasystrar, Marit Bergman, Game of Thrones, tvillingar och har intervjuat författaren Christin Ljungqvist, som skriver om syskon nästan jämt.

In och lyssna mer er! Ni klickar här.

Eller letar på iTunes.

tisdag, juni 10

Team hemma rapporterar in

Jahopppp!

Så var man gräsänka i nästan en vecka då.

*darrar på underläppen*

Skoja.

Eller alltså, jag ÄR gräsänka, Gustav åkte just till USA för att gå på hembryggarkonferens. (En konferens. Om ölhembryggning. Ni kan få diskutera i smågrupper en stund om ni någonsin hört något mer insnöat, men det behövs egentligen inte, för jag har svaret: nej, det har ni inte.) Men jag darrar inte på underläppen. Inte än i alla fall.

Jag har köpt hem skitmycket halvfabrikat!

Plus att jag börjar bli rätt himla bra på att rodda detta skepp som kallas vardag med småbarn vid det här laget.

Famous last words?

Vi får väl se.

måndag, juni 9

Dinokalas!

Sug på den här, då! Lördagen den 28 juni, klockan 14.00, firar jag och Emma Göthner vår första gemensamma bilderbok "Ivar träffar en Stegosaurus" med releasepicknick i Aspuddsparken i Stockholm.

Vi tänker duka upp med kakor och ballonger, och ha högläsning ur boken. Ta med en picknickfilt, lite mat om du känner på dig att du kommer vara hungrig, och titta förbi? Och ta gärna med dig ett barn eller sju!

Det blir inte speciellt storslaget eller spektakulärt eller så, men det blir trevligt.

Och när du tröttnat på oss kan du kolla på gulliga grisar eller plaska i plaskdammen eller köpa glass i Aspuddsparken.

Deal?

Citronmelissspaningar vi minns

Ja, ja, ja, jag vet att jag aktivt gått och köpt en planta citronmeliss och planterat den bland våra kryddor, men nu lyssnade jag på senaste avsnittet av En varg söker sin podd (min kanske enskilt största källa till fnizz i vardagen, bortsett från allt hilarious mina barn gör), och de hade spaningen "vem fan använder ens citronmeliss till något i verkligheten?" och det är ju verkligen en relevant frågeställning.

Vad har jag tänkt att jag ska ha den till egentligen? Vad har ni citronmeliss till?

På snygga matfoton verkar folk ha den till att pynta typ tårtor med jordgubbar.

Det är ju inte ett så jättestort användningsområde IRL, känner jag.

Men å andra sidan har jag hängt upp freaking pappersbollar på väggarna i vardagsrummet, och de har inte heller ett så stort användingsområde IRL, som vem är jag att gnälla.

Den är ju fin i alla fall, den lille melissen. Och den lever.

Det är mer än vad man kan säga om många andra växter jag haft i min ömma vårdnad.

Får väl vara nöjd så, kanske.

söndag, juni 8

Vilodagen och sånt där

Mängden gräs vi klippt denna helg: enorm. Alltså verkligen, enorm. Men vi fick igång gräsklipparna både på torpet och här hemma! Det var bra. Och någon dag snart har väl mina händer slutat vibrera, I guess. Vi har också: städat, dammsugit, våttorkat och dammat två hus. Samt krattat upp det klippta gräset, rensat ett trädgårdsland, kört 22 mil bil, lärt Rufus kasta med kastspö, fiskat lite, varit på Delicato-outlet i Vingåker, hälsat på kompisar, byggt en till spaljé till sockerärtorna, tvättat tre maskiner tvätt och eldat upp en TV.

Okej, nä, det kom kanske inte eld ur TV:n. Men det kom rök.

Och jag är så trött nu att jag nästan gråter.

Hej på er.

3 x lupiner


Det växer en del lupiner vid vårt torp så här års. Det gör det. Och varje år inbillar jag mig att Gustav (lupinhatarn) vill utrota dem, och tänker slå ner dem med lie så fort jag vänder bort blicken, och Gustav inbillar sig i sin tur att jag (lupinälskaren) kommer gå bärsärk och slå ner honom med lie om han så mycket som rensar bort en enda lupin. Och varje år visar det sig att vi egentligen tycker rätt lika. Lupinerna ska få frodas på stora delar av tomten, men de måste kanske inte nödvändigtvis växa på hela biluppfarten, eller mellan stolarna i utemöblemanget och typ in i munnen på den som sitter vid bordet.

Det känns ändå som en rimlig deal.

torsdag, juni 5

Rapport från en trädgårdsrookie i juni

Det är ju inte utan att man känner sig jefligt mäktig ändå när man lyckats bygga något (en sockerärta, exempelvis) från grunden. Eller när ett litet, litet frö gror och blir till en meterhög gurkplanta som levererar så här fina gurkor på VÅR balkong?!? Är stolt som vore dessa grödor mina barn.

Vi planterade en sabla massa fröer i mitten av mars: gurka, tomater, basilika, timjan, oregano, koriander, sallad och sockerärtor. I efterhand har jag förstått att vi borde ha väntat med åtminstone gurkorna, för att de inte skulle ränna iväg så snabbt och växa för fort, men little did we know, vi är nybörjare på det här. Vi ställde bara alla de nyplanterade krukorna med frön på bordet i vardagsrummet, täckte dem med plast, vattnade dem kärleksfullt och hoppades på det bästa.

Det har gått bra och dåligt.

Tomaterna gick det åt helvete med. Ingen vet riktigt varför, men de växte liksom inte. Två av fröna vi planterade lever fortfarande, men de är taniga och fjantiga, och jag vet i tusan om jag tror på att de någonsin kommer leverera några tomater till oss. Så vi har fuskat och köpt nya tomatplantor nu, och ställt ut dem på balkongen. De mår som små kungar där ute, och jag kan se pingisbollsstora gröna tomater där bland bladen om jag tittar ordentligt.

Gurkorna mådde också som små kungar på balkongen fram tills nyss, och det växer skitfina gurkor på dem. Men nu har bladen blivit helt ledsna och har stora fläckar och pappa säger "aj, aj, aj, bladmögel!" när man pratar med honom i telefonen, och det låter ju trist för gurkorna, det. Vi skördade den första gurkan 1 juni. Så på så vis var det ju bra att plantera gurkor för tidigt.

Kryddorna mår fint! Några hundra små rackare har väl strukit med under resans gång, men vi har tjusiga små öar av både timjan, oregano och shitloads av koriander utplanterat i en pallkrage nu. Vi har köpt till citronmeliss och mynta också. Och basilikan står i kruka i köket. Samtliga verkar trivas med livet.

Och sockerärtorna! Åh, de små sockerärtorna, mitt hjärtas fröjd och glädje! Jag har byggt en spalje åt dem som är rätt ful, men det verkar de inte bry sig om, de små liven, de växer ändå. Ikväll hittade jag de första ärtorna på stänglarna. De var, naturligtvis, de godaste sockerärtor jag ätit i mitt jordeliv. Och salladen som växer bredvid mår också bra, och är snart redo att ätas, tror jag.

Sen har vi ett trädgårdsland också, som är ett delvis ganska sorgligt kapitel. Tanken är att det ska växa bondbönor, polkabetor, morötter, gul lök, röd lök och vitlök där i. Löken och bondbönorna verkar vara hyfsat med på den dealen! Men morötter och polkabetor, alltså, jag vet inte. Vi har svårt att urskilja vad som är vad bland allt ogräs, och vågar inte rensa. Det går trögt.

Ja, och så har vi jordärtskockor i en pallkrage också, de växer som det ogräs de nu en gång är.

Och de små sorgliga jordgubbsplantorna som jag bryskt slet upp ur ett gräsöverväxt hörn av landet och omilt planterade om i våras trots att man nog inte borde ha gjort så? De har repat sig och mår bra, och blommar och står i.

Nån annan gång kan vi prata om blommorna som jag om möjligt älskar ännu mer än allt detta ätbara grejs.

Eller jag menar, jag kan skriva ett aslångt inlägg om blommorna, och ni kan försöka låta bli att somna under tiden ni läser.

Så säger vi.

onsdag, juni 4

Hänga med havremoppar

Orimligt rolig grej jag ska göra i sommar: GÅ PÅ TREDAGARS RIDLÄGER!!!!

Nästan dör av lycklighet när jag tänker på'ett.

Kan på riktigt inte komma på en enda grej jag hellre skulle vilja göra (men inte kommer mig för att fixa), och så bara: TJOFF! Fixar min förläggare det istället och lägger upp en efterlysning på facebook. "Känner jag någon som vill gå på tre dagars ridläger i sommar?"

Har väl aldrig skrikit så högt i versaler i någons statusfält innan.

Nu är vi tio kulturarbetande människor som ska hänga med havremoppar i början av augusti.

Är redan helt fnittrig av excitement, WOOP WOOP, her-re-gu-ud, så kul.

Det var mest det.

måndag, juni 2

På förekommen anledning

Äre sant att man kan göra saft på (lila) syréner?

*släpper lös googlefingrarna*

Det verkar det ju som att man kan!

Borde jag göra det? Är det gott? Eller smakar det bara parfym? (Och är det i så fall dåligt?) Känner spontant att det låter som något Anne på Grönkulla skulle vilja dricka, och vi vet ju alla vad vi tycker om Anne på Grönkulla.

(Det här är vad vi tycker om Anne på Grönkulla: Mmm... Anne.)

Input?

Och alla är de lila

Alltså, är alla vanliga blommor som växer i trådgårdar lila, eller? Det verkar ju för farao så. Jag grundar denna spaning på två av varandra oberoende fall:

1. Min syster och hennes snubbe som köpte hus förra året har bara lila blommor i sin trädgård. (Se bildbevis ovan till vänster.)

2. Jag och min snubbe som köpte hus förra året har bara (okej, nästan bara) lila blommor i vår trädgård. (Se bildbevis ovan till höger.)

Slår vad om att pionerna som är på väg att slå ut kommer visa sig vara lila de också. (Ni bara: Mhm, fast det finns ju inga lila pioner. Jag bara: Mhm, fast har ni varit i vår trädgård?)

Det känns på något vis ändå lite trist. Vi vet ju alla hur vi känner inför färgen lila.

(Det här är hur vi känner inför färgen lila: ful.)

Eller så är det ovanstående som slutligen får mig att kapitulera? Jag kommer kanske att börja gilla lila nu? Struntar tydligen nämligen fullkomligt i att jag avskyr färgen och plockar bara glatt in skiten och blir tårögd av nöjdhet på grund av RIIIIIIIK!!! *sträcker nävarna i luften* HAR SNITTBLOMMOR I MIN EGEN TRÄDGÅRD!!!

Underliga saker som händer med människan när hen blir 1. Äldre, och 2. Husägare, hörni.

Till exempel "tydligen nämligen fullkomligt", jamen, är det ens lagligt att skriva så?

Måste sluta sniffa (lila) syrén, det här håller ju inte.

söndag, juni 1

Stängt på grund av Öland

Jaha, hej, här inne har det ju inte hänt mycket på sista tiden, det kan ju ingen säga. Gud, alltså, bloggen, kan du inte sköta dig själv någon liten gång, åtminstone? Nej? Nähä.

Jag har i alla fall varit på Öland. Jag var det en del som barn, hos min extrafamilj (mammas och pappas bästa kompisar och deras barn), i deras sommarstuga nära brofästet. Nu har vi tagit upp traditionen och ses i samma stuga en gång om året, fast nu inklusive en generation till, plus lite män/fruar. Om alla inblandade i alla familjer kommer betyder det att vi blir totalt 21 personer. Det här året var vi "bara" sexton.

Det är himla roligt.

Rufus tycker det är årets bästa helg, för han får hänga med Kaia, 6 år. Jag har aldrig sett honom leka så bra med någon annan person i världen som han leker med henne. De träffas kanske tre gånger om året, och varje gång tar det en halv sekund av förlägna leenden i hallen och sedan POFF! är de borta och man ser dem inte igen förrän man ska åka hem och får slita dem ifrån varandra. Men man vet att de har kul, för man hör deras fnitter genom väggarna.

Man blir väldigt glad av att höra fnitter genom väggarna.

Ganska trött också, har det visat sig.

Men mest glad.

onsdag, maj 28

Skrivkurs i Lund

TIPS! I sommar håller jag och Johanna Lindbäck en tre dagar lång och härlig skrivkurs för unga på Lunds stadsbibliotek. Det är den 12-14 augusti (mellan tio och fyra på dagarna), man måste vara mellan 14-20 år, och kursen är helt gratis.

Det blir inte läskigt (vi kommer inte stå med pekpinnar och tvinga er att läsa dikter inför de andra kursdeltagarna), bara roligt. Ni kommer få öva på att hitta på karaktärer, skriva dialoger, skapa spänning, få tips på hur man kan göra om man kör fast, och prata böcker och skrivande i tre dagar med folk som gillar ungefär samma grejer som ni.

Jamen, ni hör ju. Det kommer bli fantastiskt.

Om ni vill anmäla er klickar ni er in på bibliotekets hemsida här, och läser om hur ni ska gå till väga.

Hoppas vi ses!

Att skicka till tryck

Två av mina bokbebisar (Mera vego och Ivar träffar en Tyrannosaurus) som släpps i augusti båda två ska skickas till tryck vilken dag som helst nu. Det är lika delar skönt som skitläskigt det där med "skicka till tryck". Så definitivt.

Första, andra, tredje och fjärde bearbetningen (eller vad det nu är, det är lite olika från gång till gång hur många vändor manuset valsar runt mellan förlaget och mig)  är så lugna och behagliga i jämförelse med den sista. Lite mer "äh, det är lugnt, det är ju flera korrvändor kvar, det gör inget om jag inte hittat exakt alla kommatecken som sitter på fel plats, ooodelaaadi!" *skicka in*

Nu, sista vändan, är det mycket värre. Mer "Shit, skärp mig, det är nu det gäller, NU ELLER ALDRIG, allt måste bli rätt nu, ALLT!!!" *får panik* Samtidigt som man ärligt talat är nåt så vansinnigt trött på manushelvetet vid det här laget. Jag menar, man har ju redan läst igenom det sex tusen gånger eller så? DET ÄR JU INTE JÄTTESPÄNNANDE, DIREKT. Att göra det igen, fast noggrannare än någonsin.

En av de vanligaste frågorna jag får på högstadiet är den här: "Du säger att det tar minst ett år för dig att skriva en bok. Orkar du läsa igenom din text sen då, innan du lämnar in den?"

Spontant svar på den frågan: gapande fiskmun –> HAHAHA! –> "Nähä, du skojar inte?" –> lång utläggning om redigeringsarbete och korrläsning och vikten av att "läsa igenom innan man lämnar in" under ackompanjemang av rummets alla lärarhuvuden som entusiastiskt nickar upp och ner och säger saker i stil med "Hör ni nu allihop vad hon säger? Det är jätteviktigt att läsa igenom innan man lämnar in! Tänk på det."

Nåja.

Det kommer kännas skönt i nästa vecka när böckerna väl är ivägskickade.

Och ännu skönare i slutet av sommaren när de dyker upp och är klara.

Såvida man inte hittar en massa korrfel som man missat, dårå.

Men det gör man ju inte, för man har ju skärpt sig vid sista genomläsningen, MAN HAR JU HITTAT ALLT OCH RÄTTAT TILL DET MEDAN TID FANNS.

*får panik*

osv, etc, mvh.

måndag, maj 26

Kämpa, Europa!

Vad mycket roligare det hade varit om man hade kunnat glädjas helt ohämmat åt att Sverige just har röstat in ett feministiskt parti i EU (YEAH!!!), att Miljöpartiet gjort ett succéval, och att vi är ett land som uppenbarligen tycker att miljö och jämlikhet och mänskliga rättigheter (mina bästa grejer!) är viktigt. Men det går ju inte riktigt? Var tionde svensk (som gick och röstade) la sin röst på ett rasistiskt parti. Och övriga Europa... alltså. Fy fan, vad sorgligt det är. Antalet gånger jag skakat på huvudet idag och bara MEN VAD I HELVETE ÄR DET SOM HÄNDER?!? är väl oräkneligt.

Men så här: Vi kan bättre. Vi andra är ännu fler. Nu håller vi inte tyst mer. Nu får det räcka. Och nästa gång går alla (och jag menar verkligen ALLA!!!) och röstar.

Okej?

Okej.