fredag, februari 27

10 x dagens

Dagens vårdare av sjuka barn: Gustav.
Dagens läge i vattkoppsgruppen: Prickigt, men på bättringsvägen.
Dagens festliga: Att jag ska få fira födelsedag (ej min egen) ikväll och åka till stan och kanske rent av HA LÄPPSTIFT, omg, omg, stoppa pressarna.
Dagens hopp: Att min pappa slutar upp med att ligga däckad i mansförkylning så att de kan komma hit som planerat i helgen.
Dagens tanke på löpbandet: "Så här röd i ansiktet skulle aldrig Charlotte Kalla ha blivit av att springa tre kilometer."
Dagens oväntade vänskap: Min dinosauriebilderboksredaktör som verkar ha blivit bundis med en paleontolog på Naturhistoriska helt plötsligt.
Dagens jomen eller hur, det kommer ju säkert att gå: Det där med att jag tänker att man nog kan få rätt mycket jobb gjort med skidstafetten på i bakgrunden.
Dagens bok skickad till tryck: "Ivar träffar en diplodocus", som släpps i sommar.
Dagens tanke framför spegeln vid de fria vikterna på gymmet: "Kulturtant lyfter hantlar".
Dagens crush: Riggins, y'all. Riggins.

torsdag, februari 26

Första omskrivningen

Igår var jag på manusmöte på förlaget och pratade i en och en halv timme om mitt ungdomsboksmanus med en förläggare och en redaktör. De är de första två som läst hela berättelsen förutom jag själv, och fast jag gjort det här nu en och annan gång var jag ändå helt skakig innan. Det hade faktiskt blivit asdålig stämning på mitt hemmakontor resten av våren om de sagt att de hatade hela manuset, och velat att jag skulle skriva om allt. Asdålig, säger jag.

Men det gick bra.

De hade i och för sig en hel del synpunkter, och jag gick därifrån med sex sidor anteckningar med tankar och förslag på saker som behövde fördjupas, tonas ner, tonas upp, skruvas till, förtydligas, skrivas om eller strykas. "Den där personen behöver bli lite mer levande". "Den där konflikten kan du faktiskt ta bort." "Vore det inte rimligt att huvudpersonen reagerade lite mer så här?" Men inget av det kändes speciellt jobbigt. Det kändes bara skönt. Så ovärderligt att ha dessa proffs att bolla med, herregud, är helt övertygad om att boken kommer bli hundra gånger (nåja, femtio då? Tjugo? Tio? Tre?) gånger bättre efter jag skrivit igenom den några vändor till nu, och försökt fixa till alla grejer vi pratade om. ÄLSKAR FÖRLAG!

Har en månad på mig.

Får jag välja ett läge som det allra roligaste i skriva-bok-processen så ligger det här väldigt högt upp, faktiskt.

tisdag, februari 24

Plus och minus med hus

Blev så i gasen när Erika skrev om sitt velande kring hur hon vill bo i framtiden, lägenhet/hus, lägenhet/hus, lägenhet/hus, och bad sina läsare lista plus och minus med sin boendesituation att jag skrev en halv uppsats i hennes kommentarsfält. Och sedan fortsatte jag ändå att tänka på det. Så nu får ni den utökade versionen av den där uppsatsen här, KUL FÖR ER! Ett drygt år in på vårt liv som husägare ser min (observera ordet "min" här, alla måste inte nödvändigtvis tycka samma) för/emot-lista ut så här:

Det här är vad jag gillar med att bo i hus:
- Jag har fri tillgång till snittblommor från egen trädgård. Ja, det ska stå först. För ja, det är en oerhört fjuttig grej, men jädrar i havet vad jag älskar att plocka buketter med blommor i trädgården och sätta dem på mitt lelle köksbord.
- Jag har fri tillgång till trädgård över huvud taget. Mmm... trädgård. Det passar mig jättebra att ha en trädgård. Till och med när man måste klippa gräset i den eller beskära sina fruktträd eller plocka undan slemmiga sniglar så tycker jag om den. Fan vet om jag inte till och med tycker om att utföra själva trädgårdssysslorna, rent av.
- Jag kan hänga tvätt utomhus.
- Det går att odla grejer i sitt trädgårdsland.
- Att ha två våningar. Det har verkligen sina fördelar med två våningar! Jag kan till exempel ha sovmorgon utan öronproppar nu för tiden, för resten av familjen hörs knappt när de rantar omkring på nedervåningen.
- Att ha en källare. Vi hade en (1!) klädkammare på 4 kvm innan, där allt vi inte ville ha framme skulle få plats. Inget vindsförråd. Inget källarförråd. En klädkammare på 4 kvm. Nu har vi en hel källare. PLUS två (2!) klädkammare. Det är så oerhört mycket bättre.
- Att vi bara kan öppna ytterdörren och gå ut. Och sen gå in. Och sen gå ut. Och sen gå in. I olika omgångar, vid olika tillfällen. Någon kanske vill gå ut och gunga, medan någon annan är kvar inne och spelar tevespel, till exempel. OCH DET GÅR! Det gick aldrig när vi bodde i lägenhet i stan och behövde åka hiss och inte hade någon gård och var tvungna att ta oss iväg till en park eller ett grönområde så fort vi ville vara ute.
- Vi äger det. Det är vårt.
- Jag gillar att vi börjar bli "de som bor i det ljusgröna huset med det där bokskåpet vid staketet."

Det här är vad alla sa att jag skulle hata med att bo i hus, som jag inte har något emot:
- Att det är mycket mer jobb, för det är det ju. Vi bodde i hyreslägenhet innan, det var inget jobb alls. Nu måste vi bära asmånga pelletssäckar ner i källaren med jämna mellanrum, och åka till tippen, och klippa gräset, och skotta snö, och rensa stuprör, och sota pannan och gud vet allt. För att inte tala om allt stort underhåll som väntar så småningom. Men det gör mig verkligen ingenting. Jag gillar det. Eller ja, jag gillar känslan av att göra det. Och ännu mer känslan av att ha gjort det. Jag blir en lyckligare människa av att vara tvungen att skotta snö ibland än vad jag blir av att aldrig behöva göra det. Och jag älskar ju hushelvetet! Jag vill pyssla om det.

Sak som jag kanske borde oroa mig mer för, men som jag uppenbarligen skiter i:
- Att det är mer nervositet inblandat i boendesituationen än det var när vi bodde i hyresrätt. Dels är vi rätt okunniga om mycket när det gäller hus, och står som handfallna fån utan en aning om vad eller hur vi ska göra när det händer något. Dels kan ungefär allt kosta massor med pengar. Det kanske borde störa mig mer än det gör. Men jag tänker inte på't. Jag antar att det är för att jag känner mig rätt trygg i att det löser sig på ett eller annat sätt när problemen väl dyker upp. Eller för att jag är naiv och dum i huvudet. Ingen vet riktigt.

Det här är minusen med att bo i hus som jag skrapat ihop hittills:
- Mer närkontakt med möss.
- Mer närkontakt med råttor.

Sammanlagd känsla just nu: Vill aldrig mer bo i lägenhet.

Men det finns ingenting som säger: Att jag inte kan komma att ändra mig.

För det har jag nämligen gjort: Förr.

måndag, februari 23

Friday Night Lights

Är tolv avsnitt in i teveserien som flera av er tipsade om nu, och åhhhhhhhh, jag älskar den, jag älskar den! Är redan skitkär i lurken med långt hår. Tack för tips.

Att skriva bilderbokstexter



"Hur funkar det när man skriver bilderböcker, ritar du själv?"

Tror kanske jag svarar på ovanstående fråga en gång i veckan, och det här är vad jag tänker varje gång: Ho, ho, ho, I wish, men gud nej, nej, jag ritar verkligen inte själv. Mina bilderböcker om den lilla ungen Eddie (Eddie och julen, Eddie och lillebror och snart, snart Eddie och napparna) illustreras av Jesus Verona. Mina bilderböcker om Ivar och hans dinosaurier (Ivar träffar en stegosaurus och Ivar träffar en tyrannosaurus och snart Ivar träffar en diplodocus) illustreras av Emma Göthner. Och det är en himla tur för böckerna, det.

Man kan skriva bilderböcker även om man inte kan illustrera själv. I mitt fall (och många, många fler fall som jag känner till) har det från början varit så här: Jag har kommit på en idé, skrivit en text, och skickat in den till ett förlag. Förlaget har läst den och efter några vändor fram och tillbaka antagit den och sagt "ja, den här vill vi ge ut". Sedan har jag och min förläggare diskuterat gemensamt vem som skulle kunna tänkas illustrera. Jag har gett henne namn på illustratörer jag känner till som jag gillar, hon har gett mig namn på illustratörer hon känner till som hon gillar. Och så har vi tänkt, kommit överens om någon som skulle kunna passa, och så har förlaget frågat den personen om hen kan tänka sig att läsa manuset och provrita några bilder av huvudpersonen och miljöerna. När det gäller dinosaurieböckerna tyckte jag till exempel att det var viktigt att dinosaurierna skulle ha en personlighet, att det skulle finnas en lekfullhet i stilen, och att Ivars kroppsspråk var bra, så att han såg ut som ett mjukt barn, och inte bara en platt figur, som han hade gjort om jag hade ritat honom. Jag tycker Emma gör honom helt perfekt. Kolla hans små barfotafötter och tår på den här skissen till exempel, hur de spjärnar emot och kniper om dinosaurien! I love it.

Nu när jag gjort några böcker ihop med båda de här illustratörerna samarbetar vi lite tidigare in i processen, och det är bra. Tanken är ju att text och bild i en bilderbok ska samspela så mycket att de smälter ihop till en enhet (hellre än att vara text och bild som två komponenter bredvid varandra inom samma bokpärmar). Det som visas i bilden behöver inte nödvändigtvis upprepas i texten, och tvärtom. Och ton och stämning i text ska passa ihop med ton och stämning bild. Det är mycket lättare att få till det där om texten inte redan är klar när bildarbetet börjar. Och så handlar det ju om att lära känna varandra också, förstås. Nu kan jag säga till Emma att "när jag skrev texten så såg jag framför mig att Ivar skulle svinga sig genom luften så här", och hon kan säga "det vore kul att få rita vulkanutbrott i nästa bok!" och båda vet att det bara är förslag och idéer, vi kan skita i dem om vi vill.

Vi (och de flesta andra som gör bilderböcker) delar 50/50 på betalningen för boken. Hälften till den som står för text och idé, hälften till den som står för bilderna.

Fråga om ni vill veta mer?

(Bilden här ovanför är en av Emma Göthners skisser ur en kommande bok om Ivar, Ivar träffar en triceratops.)

söndag, februari 22

Pricken och hans brorsa

Men Svante, har du en finne på kinden eller vad är det där? Det ser ut som en finne nästan. Och titta! Där har du en i nacken också. Och en på läpp... ahaaaa. Dra upp tröjan får jag titta på din mage. Kan du göra det är du snä...

Alright.

*tar ett djupt andetag*
*rensar kalendern*

Vi välkomnar väl vattkopporna till hushållet, då.

fredag, februari 20

Nu vill jag hava falukorv på denna sköna dag

Vi har känsliga barn när det kommer till fiktion, något annat kan man inte säga. Tror jag kan räkna antalet barnfilmer vi lyckats ta oss igenom utan trauman utan att ens använda båda händernas fingrar. Varenda tecknad film börjar ju för i h-vete med att någon dör? (Lex: Lejonkungen). Död går fetbort i detta hem. Allt som är sorgligt går fetbort. Det får heller inte finnas: Allt för rörande saker och starka känslor och VERKLIGEN inga arga personer, speciellt inte vuxna som skriker på barn. (Vapen och våld däremot? Inga problem.) Således struntar vi oftast i film. Vi kollar på "Fixa rummet" och "Barndokumentären" och "Kändisbarnvakten" och "Melodifestivalen" och det känns som om jag sagt det här tre tusen gånger, tjatar jag?

Ikväll tittade vi i alla fall på den första Astrid Lindgren-film som verkligen funkat. (Det är inte det att vi inte försökt, men Pippi är liksom för ensam. Lotta på Bråkmakargatan är för arg, plus att hon rymmer hemifrån, och det är för sorgligt. Rasmus på Luffen har ingen mamma och pappa. Nils Karlsson Pyssling funkar faktiskt, men det är på håret. Sjukt ensam kille. Sjukt läskig råtta. Ronja och Bröderna Lejonhjärta och Mio min Mio skulle jag inte drömma om att försöka ens, inte än.)

Men Barnen i Bullerbyn! Den gick.

Så här går jag omkring och sjunger falukorvsvisan igen och igen och igen.

Catchy little sucker, den där låten.

onsdag, februari 18

Om det här med att orka

Jag går omkring här och tänker på timmarna efter middagen, innan barnen somnar på kvällen. På alla de gånger jag suttit vid köksbordet och inte fattat hur jag ska orka resa mig upp efter vi ätit färdigt. Jag är så trött då. Så trött. Det är efter en dags jobb, efter hämtning på förskolan, efter en promenad med ofta ganska gnälliga avkommor, efter att ha försökt hålla deras humör uppe under tiden jag lagar middag, efter att ha försökt få dem att komma till bordet när maten är klar, och efter att ha försökt få i dem mat som de antagligen "inte älskar". När maten väl är uppäten och de har sprungit från bordet är jag liksom som... en punkterad ballong. Och tanken på att resa mig och plocka undan från bordet då, tömma diskmaskinen och fylla den igen, skrapa bort alla makaroner som hamnat på golvet, och aktivera mig och utnyttja kvalitetstiden och hitta på något kul med familjen när vi nu har vår chans innan det är läggdags... amen, JAG ORKAR INTE! JAG VILL INTE! JAG VILL BARA LÄGGA MIG NER MED HUVUDET MOT BORDSYTAN OCH SOVA!

(Eller bada badkar. Samtidigt som jag äter praliner.)

Och på ett teoretiskt plan fattar jag att det väl är så för fler. Det kanske inte nödvändigtvis bara är jag som inte pallar att dra igång något stort projekt eller spela ett spel eller baka med trolldeg eller vara på spexigt humör eller dansa på vardagsrumsgolvet en vardagkväll i februari. Ändå tänker jag varje gång det händer att det är något fel på mig. Att "alla andra" orkar allt. Och jag orkar nästan inget.

Jag skulle gärna vilja orka jättemycket mer.

Jag skulle gärna vilja att det blev vår.

När blir det vår?

Säg snart.

tisdag, februari 17

Säg en teveserie!

Jag vet att jag frågat det här förut, och att jag fick svinmånga bra tips då, men åh, snälla då, snälla, tipsa igen? Jag skulle så gärna vilja fastna för en ny teveserie.

De här har jag sett, och blivit helt besatt av:
Lost
Prison break
Greys Anatomy
The Fall
The Killing
Homeland
Borgen
Bron

De här har jag sett och gillat ganska mycket:
Scandals
24
Glee
The good wife
The honourable woman
Girls

De här har jag försökt, tyckt varit bra, men ändå inte fastnat för:
Breaking bad
Mad men
The wire
Newsroom
Orange is the new black
Suits

De här tycker jag ärligt talat inte så hemskt mycket om:
Desperate housewives
Sex and the city
Private Practice
Game of thrones
True blood

Nå? Någon som kan säga åt mig på skarpen vad jag bör satsa på?

Plötsligt en dag på jobbet


Idag har jag och mitt vardagsrum haft besök av två kommunalråd och en kommunikationschef från Gnesta kommun. De gör företagsbesök på lite alla möjliga företag i kommunen för att få en inblick i olika företagares vardag, och idag fick de fika hos mig för att höra mer om hur det är att vara författare i Gnesta.

Det här ville de veta mer om: Hur jag började skriva, vad jag skriver, hur kontakten med förlaget ser ut, hur man tjänar pengar som författare, vad jag gör utöver att skriva, hur det funkar med biblioteksersättning, varför vi satt upp ett bokskåp vid vägen, vad jag möter för svårigheter i jobbet, om det är ensamt, vad jag tycker om att jobba hemifrån, och hur Gnesta kan bli bättre för såna som jag.

Så det babblade jag om. Mellan tuggorna.

Så bra grej!

Känner mig helt sedd nu.

Hemma hos

Jag lovade ju att säga till, så... TILL! TILL! Nu finns senaste numret av Mama i butik (Ann Söderlund står på framsidan och smajlar om ni letar), och där kan man bland annat få glo lite på vårt hem. Det här är min favoritbild från plåtningen.

Foto: Jonas Gustavsson, Styling: Charlotte Frey Svidén, och bilden tillhör Mama.

måndag, februari 16

Attention, Gnesta!

Bor du i (närheten av) Gnesta och är nyfiken på skrivrelaterade grejer? Nu på lördag, 21/2, håller jag en gratis skrivverkstad på biblioteket här. Den är öppen för alla (min förhoppning är att det kommer både vuxna och unga), och man behöver inga förkunskaper.

Jag kommer prata lite om hur jag brukar tänka när jag skriver, dela med mig av knep, och så blir det enkla skrivövningar som ingen behöver vara nervös inför. Ta med en brorsa, en dotter, en pappa, en kusin eller en kompis och kom, tycker jag! Mellan klockan 10.00 och 11.30 håller det på.

Slut på meddelande.

söndag, februari 15

Mellomania

Jag vet inte om ni märkt det, men Melodifestivalen är igång igen. Vi har märkt det. Hela eller delar av detta hushåll har sett första deltävlingen tre gånger vid det här laget, och andra en (and counting). Det är kul, tycker jag. SVT hade väl i och för sig kunnat sända vad f-n som helst, och jag hade ändå tyckt det hade varit kul om det gjort barnen lika engagerade som melodifestivalen gör, det är hilarious att se dem i soffan när sändningen drar igång, men... ja. Nu råkar jag ändå gilla Melodifestivalen, engagerade barn eller ej.

Vi spotifyade melodifestivalsfavoriter när vi städade i morse. Man fick välja var fjärde låt.

Bland annat resulterade det i att jag fick reda på att jag fortfarande kan hela texten till Dover Calais, trots att jag inte hört den på mer än tio år. Jahopp? Också ett sätt att använda upp sitt begränsade hjärnbarksutrymme.

Testa mig på Europas geografi eller Sveriges landskap eller liggande stolen eller kungarna och deras årtal, och jag står som ett stirrande fån och stammar nervöst för att jag inte minns, blandar ihop, har glömt. Men texten till Dover Calais? Sätter den utan att tveka.

fredag, februari 13

Sugen på torpidyll i sommar?



Vill du hyra vårt torp utanför Vingåker (2 timmar med bil från Stockholm) en vecka eller två i sommar? Då tycker jag du ska kolla blocketannonsen här! Det är jättefint, jättemysigt, och jättenära naturen (inklusive allehanda djurupplevelser). Hatar man landet och vägrar utedass kan man lugnt scrolla vidare, men annars? SKYNDA FYNDA! Det finns pioner och smultron och hallon och brädgolv och kakelugnar och grusvägar och sol, och man blir en jätteglad människa av att vara där. True story.

onsdag, februari 11

Boktips till en 2-åring

Jag fick en kommentar av Linda, som efterlyste boktips till sin 2-åring. Egentligen vill jag svara: Allt finns på Bokunge! För det gör det. Det är en jättebra barnboksblogg som om böcker för barn upp till åtta år, och man kan klicka på den åldern man letar böcker till i vänsterspalten, så sorteras inläggen efter målgrupp. Men jag kan naturligtvis inte låta bli att tipsa själv heller, så... Här är nio böcker som varit favoriter hemma hos oss när barnen varit 2 år:

Katt kan i parken, av Sanna Töringe och Kristina Digman.
Jamen Benny, av Barbro Lindgren och Olof Landström.
Dino 1-2-3, av Sarah Sheppard.
Lalo trummar, av Eva Susso och Benjamin Chaud.
Koko och Bosse, av Lisen Adbåge.
Ludde och alla djuren, av Ulf Löfgren.
Så gör prinsessor, av Per Gustavsson.
Vad har du bakom ryggen? av Lena Sjöberg.
Björnens sång, av Benjamin Chaud.

Vill ni fylla på med fler tips för en ganska liten person får ni hemskt gärna använda kommentarsfältet.

måndag, februari 9

10 x dagens

Dagens utropstecken: Köpte ett gymkort!
Dagens svettiga: Använde ovanstående gymkort.
Dagens sia-om-framtiden: Jag ser ett stort moln av träningsvärk torna upp sig vid horisonten.
Dagens reflektion: Man jobbar på liiiite olika sätt när man skriver roman och när man skriver kokbok. Idag har jag först handlat ingredienser, och sedan stått i förkläde i köket och provlagat olika rätter. Imorgon ska jag göra samma. Det gjorde jag inte en enda gång förra veckan när jag skrev ungdomsbok.
Dagens middag: Ett halvlyckat experiment med sötpotatis.
Dagens t-shirt: En med två cyklar på.
Dagens dilemma: Det finns så många frisyrer, och jag har alldeles för lite hår.
Dagens plagiat: Att skriva en sådan här lista.
Dagens skrik: Mitt, när det plötsligt dånade ner en respektabel mängd snö från taket en meter ifrån mig när jag gick ut för att hämta posten.
Dagens kväll: Den framför multipla avsnitt av Greys Anatomy.

söndag, februari 8

Jag kanske hade kunnat vara the queen of f-ing universe

Så detta är vad en vecka i ljusterapi (okej: vårljus i Lissabon) tydligen gör med människan (okej: mig): Väcker hen ur någon slags vinterkoma. På planet hem igår gjorde jag långa mentala listor över allt jag ska göra nu, allt jag ska ta tag i, ändra, fixa, börja med, sluta med. Idag städade jag hela källaren och körde fyra vändor till återvinningen med allt skräp jag hittade. Det stod i och för sig inte på listan, men jag tyckte det var bäst att passa på nu när jag ändå känner mig helt... pigg?

Blir nästan rädd när jag tänker på det.

Tänk om man hade bott på ett ställe som var lite ljusare. Hur mycket mer hade man orkat, velat, gjort?

Det är förstås inte säkert att det hade med ljuset att göra. Det kan ju lika väl ha varit en vecka iväg från vardagen, en vecka med bara skrivande eller en vecka i helt vansinnigt snygg omgivning som gjorde skillnaden också. (Eller ännu mer sannolikt: kombinationen av allt.) Men ändå. När jag tänker på hur vi satte oss på balkongen den där första dagen och vände näsan mot solen och bara satt så och höll tyst helt tårögda ...

Jag såg ett Grey's Anatomyavsnitt nyss där en man kom in halvdöd till akuten efter att ha irrat runt i öknen utan vatten alldeles för länge. Meredith gav honom dropp, och sedan återvände han sakta till livet.

På den nivån kändes det ungefär. Möjligen liiiite mindre dramatiskt och liiiite mindre stråkar i bakgrunden, men...

Dagsljus, jag älskar dig.

lördag, februari 7

5 x fredag på skrivlägret






Idag vid lunch skickade jag in manuset på boken till förlaget så att de får sätta tänderna i den, och efter det har jag bara dragit omkring här och varit 1. Lättad, 2. Nöjd och 3. Kär i Lissabon. Staden är helt vansinnigt sliten och nergången på sina håll (de flesta, faktiskt), men ja. Så jädra fin.

Imorgon åker vi hem.

Det har varit en bra vecka.

torsdag, februari 5

5 x torsdag på skrivlägret






Fast okej, det är ljug. Jag har inte tagit de här bilderna idag, jag har knappt varit utanför dörren idag. Förutom två korta avbrott för lunch och middag i kvarteret (gick dit, åt, gick hem) har jag bara varit i lägenheten och på balkongen och läst/tänkt/strukit/skrivit om idag. Det kan ju tyckas vara slöseri med tid i Lissabon att sitta i en lägenhet och häcka, men det är bra för boken, och det är ju för den jag är här.

onsdag, februari 4

5 x onsdag på skrivlägret


Följande oerhörda har hänt: Jag har skrivit färdigt det sista kapitlet på boken. HERREGUD! Satt två timmar på en uteservering och bara glodde rakt fram efteråt och kände mig euforisk/melankolisk/trött/sentimental/överlycklig/ledsen/tumlad/tömd. Det gick! Ni får fasen akta er så jag inte börjar hålla något slags tacktal, är så gråtmild nu. Svåra jädra bok.

Nu ska jag ägna resten av den här skrivveckan åt att läsa manuset, ändra det jag hittar som känns dåligt, och peta in lite stycken som fattas här och där. Sedan skickar jag in den till förlaget och låter dem sätta tänderna i berättelsen. Det är ju skitmycket jobb kvar, en massa omskrivningsrundor och redigering, men fasen ändå, VAD SKÖNT DETTA KÄNNS, jag vill tacka livet.

tisdag, februari 3

5 x tisdag på skrivlägret



En bra sak med det här skrivlägret (förutom att vi typ går upp i små atomer varje gång vi svänger runt ett nytt gathörn, för att det är så sabla fint överallt) är att det hittills går hyfsat bra att skriva. För båda. Vi har liksom övat upp oss på att sitta i innanför samma fyra väggar och skriva ihop, utan att störa varandra. Vi säger inte så mycket. Vi sitter bara bredvid varandra i soffan och skriver, och ibland reser någon av oss sig upp och går ett varv. Det händer att man frågar något, "Är det rimligt att en tjugoårig kille använder det här ordet?", men vi har blivit rätt bra på att känna av när det är läge att fråga och när det är läge att hålla tyst. Och det är skitkul när det blir dags för lunchrast eller middag sedan att babbla om hur det gått, vad som varit svårt, vad vi kört fast på, hur vi tänker! Vi har inte läst varandras manus, men vi har berättat. Jag vet vad kapitlet Johanna skriver på nu handlar om, hon har koll på mitt.

Vi har sett ut en restaurang i ett nytt område som vi hittade idag på lunchen, som vi ska äta på ikväll.

Är himla glad för detta.

måndag, februari 2

5 x måndag på skrivlägret


Okej, det här är vårt schema: Gå upp typ klockan sju. Äta frukost i lägenheten. Skriva i typ tre timmar. Gå ut och äta lunch/ fotografera kakel och tvätt som hänger på husfasader och ooo:a och aaa:a över Lissabon i nån timme. Gå hem och skriva i tre timmar till. Gå ut och äta middag/fotografera kakel och tvätt som hänger på husfasader och ooo:a och aaa:a över Lissabon i nån timme. Babbla och dricka vin. Läsa. Sova. Repetera.

Ett sabla geniupplägg om jag får säga det själv, och det får jag ju tydligen.

söndag, februari 1

Spontan känsla just nu

Det kommer kanske inte bli så jättesvårt att stå ut med den här skrivveckan ändå. Lissabon är, så här några timmar in på vistelsen, den finaste stad jag någonsin sett. Plus sol! Plus uteserveringar! Plus ovanstående utsikt från vår balkong! Idag har vi rest, bekantat oss med vår lägenhet och våra hoods, handlat mat och druckit vin. Imorgon börjar skrivandet.

Kanske i och för sig måste ta små avbrott mellan varje mening för att kuta ut och fota snyggt kakel, men yeah, yeah, det är smällar man får ta, någon måste ju ta sitt ansvar. Detta kakel behöver instagrammas. Det är inget jag kan göra något åt.

fredag, januari 30

Innan söndag

Att göra imorgon:

- förbereda för barnkalas
- rodda barnkalas
- packa resväskan
- INTE GLÖMMA DATOR + SLADD!!!!
- skriva ut biljetterna
- ta en ziljard foton på barnen så jag kan ha nytt material att bli sentimental över när jag är borta
- åka mot Arlanda

Imorgon kväll åker Johanna och jag iväg på vår skrivvecka till Lissabon (eller ja, okej, flyget går först söndag morgon, men vi sover på Arlanda en natt också). Jag är frrrrrruktansvärt entusiastisk!!! Och jag har frrrrrrrruktansvärd seperationsångest!!! Målar upp katastrofscenario efter katastrofscenario i huvudet -är väl snart uppe i hundra olika sätt den här veckan med maximal otur kan sluta med att barnen blir moderslösa eller nåt annat crap händer här hemma, men nu när jag sagt det högt så SLUTAR JAG TÄNKA PÅ DET, det räcker nu.

Det ska bli så sabla fantastiskt.

Jag ska skriva färdigt min bok, Johanna ska traggla på i mitten av sin, och vi ska gå upp och ner för kullar och fota gulliga spårvagnar och kakel och dricka portvin och kanske till och med vistas på vår terass utan täckjacka, vem vet.

Är så nöjd på förhand med detta upplägg att jag knappt kan sitta still.

En författares närvaro i sociala medier

I morse var jag inbjuden som gäst till en frukost med "Affärskvinnans nätverk" här i Gnesta, och det var så här: 30 kvinnliga egenföretagare (ett jädra ös i denna lilla ort ändå?) som åt svingod frukost ihop. Det var väldigt blandat folk, någon var keramiker, någon var hudterapeut, någon hade en butik, någon var tapetserare, någon var redovisningskonsult. Jag pratade (förutom lite om vem jag är och vad jag skriver) om min närvaro i sociala medier, och vad den betyder för mig som författare och egenföretagare. Jag bloggar och instagrammar verkligen inte för att marknadsföra mina böcker, jag bloggar och instagrammar för att jag älskar skiten. Men de sociala medierna har ju ändå kommit att bli en väldigt viktig marknadsföringskanal för mig, det går ju inte att bortse ifrån.

Jag tycker själv det är så sjukt spännande det här! Hade kunnat prata i en vecka. Jag har bloggat i snart nio år, och hunnit tänka cirka en miljard gånger på den här grejen, och hur jag ska behandla den. Hur ska man göra, vad ska man ha för ton, hur hittar man balansen, när blir man för tjatig, vad funkar, vad funkar inte, jag tycker det är skitroligt.

Den här bloggen (och mitt instagramkonto) har ju från start handlat om min vardag, med teve och hem och tvätthögar och frukostar och barn och familj och tankar om stort och smått och (typ) hela baletten. Jag började blogga och instagramma för att jag älskar att dokumentera vardag, och det är fortfarande likadant. Böckerna och skrivandet har alltid ingått som en del i de där betraktelserna, för att de... eh, ingår i mitt liv. När jag kollar på vad mina inlägg handlar om så är det kanske 20% bok- och skrivrelaterat innehåll. Det är ingenting jag tänkt ut aktivt, jag har inget schema som säger "var femte inlägg ska vara om mitt skrivande", men tanken på att det ska finnas en viss balans har nog funnit i bakhuvudet hela tiden. För det är så jag vill ha det.

Jag lägger ner mycket tid på att hitta dit, testar mig fram och känner efter, gör fel, gör rätt, lär mig. Jag vill inte framstå som en jobbig jädra reklampelare som bara försöker kränga mina böcker, men jag vill gärna stolt visa upp dem för världen. Och jag vore ju dum i huvudet om jag inte använde mig av de här kanalerna som jag lyckats skapa på de här nio åren, för jag vill ju naturligtvis att mina böcker ska nå ut och hitta läsare, de är ju mitt jobb.

Det är ett så spännande ämne, det här. Kan tänka på't i evighet.

torsdag, januari 29

FLASH!

Kände en liten, liten vårkänsla i luften idag. Sol och snö som droppade och illskrikande fåglar, och det var LJUST när vi gick hem från förskolan. (Eller ja, nästan ljust. Som i inte becksvart. Man kunde stanna och åka rutschkana i en kvart utan att det kändes som mitt i natten.) KLOCKAN HALV FEM!!! Blev så lycklig över detta att det nästan kom tårar.

Jag har (true story) ingenting emot snö och kallt och sånt, men mörkret, åh fy fan, mörkret, kan det inte bara fara åt helvete och aldrig mer komma tillbaka?

Fixar snart en sån där växtlampa som jag fixade till fröna i källaren åt mig själv och riggar den över sängen så jag kan sova under lysrör med dagsljusstyrka. Det kommer kanske inte bli så snyggt, men skit i det nu, är desperat.

"Det bästa", jo, ja, FÖR ER kanske.

Här är några sjukt snabba grejer: ljuset, blixten, och dammsugarpåsar.nu. Igår när mina avkommor skulle dammsuga upp de tre ziljarder frigolitsmulor som de roat sig med att sprida ut i vårt hem som snö upptäckte vi att vi hade slut på dammsugarpåsar. Det var en hemskt tråkig upptäckt, faktiskt. Så klockan 15.40 igår klickade jag i en beställning på dammsugarpåsar på nätet. Och klockan 10.03 i morse levererade posten dammsugarpåsarna i brevlådan. Eller hur snabbt? Nu har vi frigolitfritt åtminstone på nedervåningen igen. Sedan orkade inte barnen dammsuga mer för de fick "ont i ryggen av allt slit, faktiskt" och tyckte det vore smidigare om jag gjorde allt jobbet istället. Som om min rygg skulle göra mindre ont av att krypa omkring på golvet och dammsuga upp frigolit ur golvspringorna.

Över lag såna jädra divor, dessa små människor? 

Ikväll skulle vi baka kladdkakor och kolakakor till barnkalaset som stundar i helgen, och barnen bara: "Det bästa är nog om du bakar själv, mamma, så kan vi kolla på teve och slicka skålarna." 

Jahopp.

onsdag, januari 28

Tips från en vabonsdag


Vill ni veta en superpraktisk grej man kan göra om man är mellan 3 och 6 år och till exempel är sjuk och inte kan vara ute och leka i snön? Man kan i smyg hämta upp lite frigolit från källaren och hacka sönder den och finfördela smulorna över hela huset när vårdadshavaren lagar lunch. Ser ut EXAKT som snö! Bara inte lika kallt och blött.

Jetebra.

"Fast det kommer nog att bli ganska mycket för dig att städa sen, mamma."

söndag, januari 25

Bring it, våren!

Okej, så jag höll på att få en hjärnblödning på Biltema igår (note to self: närma dig aldrig mer Kungens Kurva med omnejd en lönehelg om du har tidsbrist). Men nu sitter i alla fall lysrören med växtljus för de framtida förkultiverade små grödorna på plats i en höj- och sänkbar lampa i källaren, och jag har knåpat ihop skärmar av kartong och folie och silvertejp som ska reflektera ljuset optimalt, och ställt fram bordet där alla små plantor ska stå. (Tack snälla för tips om lysrör!) Plus att vi gjort en detaljerad tidsplan för när allt ska ner i jorden. Är nåt så djävulskt redo för odlingssäsongen 2015 nu, va!

Synd att det bara är januari.

Andra grejer jag gjort i helgen: Läst min första deckare av Roslund & Hellström efter att ha blivit nyfiken när jag såg första avsnittet av "Deckarna" på SVT. Varit på 3D-bio här i Gnesta (OBS! Stort!) och sett "Pingvinerna från Madagaskar". Fått kaffe hos två olika kompisar. Stekt pannkakor.

Typ så?

fredag, januari 23

Texter

Jag köpte den här boken, med Annika Norlins samlade låttexter (och 30 sidors text om hur hon själv ser på sitt låtskrivande), som en kärleksgåva till mig själv häromdagen. Nu ska jag lägga mig i sängen och lyssna på låtarna samtidigt som jag läser texterna. Som om jag vore femton igen, alltså. (Gu-uuud, vad jag låg i sängen med de där små häftena som fanns inuti cd-skivor och läste låttexter och lyssnade på sånger när jag var femton, sexton, sjutton! När jag läste nu att Annika Norlin som ung brukade fnysa i skivbutiken och ställa tillbaka album som inte hade låttexter i bookleten, eller hafsigt nedskrivna låttexter med fult typsnitt i bookleten, nickade jag så mycket i samförstånd att mitt huvud höll på att trilla av. Och när hon kallar musiklyssnare som inte bryr sig om eller hör texterna för neandertalare så vill jag typ ställa mig upp i soffan och skrika JA! ELLER HUR!?! HUR FAN ÄR DET ENS MÖJLIGT?!?) Alla låtar ska jag lyssna på. Alla texter ska jag läsa.

Jag vet redan på förhand att detta är en av de finaste fredagskvällarna i mitt liv.

torsdag, januari 22

En torsdag i januari

Jamen åh, sabla dag, ta slut någon gång nu då. Jag har så ont i huvudet. Jag börjar tänka att det är hormonellt. Några dagars konstant huvudvärk två gånger i månaden. Det är i så fall en ny feature jag skaffat mig sedan barnen föddes, och inför den känner jag VAD I HELV?!? Så oerhört värdelös.

Har också: Två rätt sura barn. Ett väldigt stökigt hem. En extremdålig hårdag. (Så här gör du! Testa gärna hemma! 1. Lägg dig i badet på kvällen. 2. Tvätta håret men strunta av outgrundlig anledning i balsam. 3. Kamma inte ut håret alls, eftersom du inte använde balsam 4. Gå och lägg dig och sov. 5. Stig upp. 6. Gör ingenting åt barret förutom sätt upp skiten medelst hårsnodd. Klart!) 

Men on the bright side så har jag testat att fritera ostronskivling idag, och det var väldigt gott. Fritera saker är en ny hobby jag har. 

Ja, och nej, det var väl kanske det?

Adjö med er.

onsdag, januari 21

Vad jag inte gör.

Jag använder inte tandtråd. Jag dricker inte rödvin. Jag sköljer inte frukt. Jag äter inte djur. Jag gillar inte katter. Jag ringer inte mina vänner. Jag klipper inte ur kuponger. Jag sover inte djupt. Jag springer inte gärna. Jag saknar inte Stockholm.

(Det här var kul, Peppe!)

6 år idag

Den här människan har jag varit förälder till i sex år nu. Jag älskar det. Jag älskar honom. Han är klurig och klok och har argument för allt och han vägrar kompromissa och han skrattar så det smittar och han kan absolut inte ta att man blir arg på honom. Om han är på bra humör berättar han Bellmanhistorier och räknar blomma blad en miljard och katten musen tio tusen och sedan fnittrar han så han ramlar av stolen. Han funderar så mycket. På döden och spöken och orättvisa och rymden och olika banor i lego starwarsspelet han spelar. På sin lillebror, som han älskar mest av allt, och på hur han ska kunna skydda honom från allt ont.

"Jag håller en hand på honom på natten, mamma. Så jag känner om han försvinner och kan vakna och dra tillbaka honom."

Han gillar pokémon och melodifestivalen och dataspel och simhallen och konsumenttesterna på Rea och tomatsoppa med majs och Lasse Majas detektivbyrå. När han får en ny legosats kan han sitta i tre timmar och systematiskt jobba sig igenom beskrivningen tills han är klar, och då tar han isär alltihop och börjar om. Han är helt makalös som storebror. I höst börjar han skolan.

Det är helt sjukt att han blivit sex!

Rufus, Rufulus, Ruffetuff, Söthuvudet.

Det är en sådan ynnest att få vara hans mamma.

tisdag, januari 20

Exotiskt en tisdag

Idag har jag gjort det här exotiska: skrivit bok i läsesalen på Kungliga Biblioteket i Stockholm. Så flott! Kändes himla högtidligt. Plus att det var sjukt bra för arbetsmoralen att sitta i en tyst läsesal fylld av människor som såg koncentrerade ut, utan att få ha telefonen på ens. Extra plus för att Johanna satt bredvid också! Vi hälsade medelst en tyst nick när vi kom, åt lunch ihop med fritt prat en timme mitt på, och skrev sedan resten av dagen o-er-hör-t fokuserat. Älskar KB nu. Det ska bli mitt nya stamställe.

Och meanwhile har Svante gjort det här exotiska: varit på sjukhuset i Nyköping med en näsa som kanske eller kanske inte var bruten. Han bestämde sig för att åka pulka nerför en isbacke och ramma ett staket med näsan igår och ser ut som en blåslagen brottare med kroken på sned. Fast den var hel. Näsan, alltså. I och för sig liiiite svårt att säga säkert på grund av all svullnad, men vi utgår från det tills vidare och väntar på bättre tider. Jag hoppas inte sjukhuset i Nyköping blir Svantes nya stamställe.

Och bonus! Imorgon gör Rufus det här exotiska: Fyller 6 år.

Sug på den.

söndag, januari 18

Odlingsåret 2015

I helgen har vi planerat allt ätbart vi ska försöka odla i sommar, beställt fröer och googlat "växtbelysning driva upp plantor" och sånt. Väldigt kul! Vi har tänkt bygga tre djupbäddar (som väl kan sägas vara en hög pallkrage, typ) att odla i istället för trädgårdsland. 3 x 1 meter ska de vara. Utöver det har vi tre pallkragar och en balkong, och ÖVERALLT på dessa ytor ska det prunka och växa utav bara h-vete i sommar. Utan jidder från sniglar. Har vi tänkt.

Detta ska vi försöka oss på: potatis, morot, broccoli, dill, bondböna, brytböna, sockerärt, rödbeta, sallad, zucchini, jordärtskocka, kronärtskocka, persilja, timjan, koriander, oregano, rädisa, stevia, jordgubb, spenat, lök, tomat, gurka, smultron, vinbär, rabarber och hallon.

(Och sex driljarder rosa dahlior, men de går inte att äta, så de kan vi prata om en annan gång.)

Några av grejerna finns redan i trädgården, (bären, rabarbern och jordärtskockorna), men resten ska vi trolla fram själva. Är nåt så jävulskt peppad på det här. Jag fattar ju att minst hälften av grejerna kommer gå åt skogen, men skit i det, välj glädje, det är kul att tänka på prunket nu.

Nån som har en växtlampa över? Eller tips på var vi borde köpa en?

fredag, januari 16

Raised him well

3-åringen jag lever med: "Wow, fett coolt!"
Jag: "Är det ditt bästa svar?"
Han: "Nej. Mitt bästa svar är WHAT THE FOCK YOOOOOOO!"

torsdag, januari 15

Och det skräckblandade skrikskrattet som följer strax därefter

De där fotoalbumen jag kämpade mig igenom görandet av strax innan jul? (Jo. Så kan man säga.) Dra mig baklänges på en liten tallkotte vilken hit de skulle visa sig vara! Barnen har snart bläddrat sönder dem, och det är inte för att de är oförsiktiga, utan för att de är tillräckligt självcentrerade (amen, förlåt då, men de är ju det?) för att inte få nog av bilderna på sig själva. Var och varannan dag väljer någon av dem sitt album som godnattsaga, och sedan får man berätta allt om deras liv som små knoddar för dem och peka på bilder och ooo:a och aaa:a över deras gullighet i en halv evighet innan de går med på att somna.

Speciellt spännande är själva processen från bilden "här låg du inne i min mage" till "här är du precis nyfödd". De vet förhållandevis mycket om sugklockor och igångsättningar nu, de där små liven.

"Kom jag ut genom snippan?!?"
"Jepp."
"Men hur?"
"Ja, visst undrar ma...?"
"Men gjorde det inte ont?"
"Jo, jätteont."
"Men tänk om du hade blivit kissnödig samtidigt och kissat på mig?"

- paus för kort överläggning med mig själv -

"Det blev jag inte. Men det är faktiskt väldigt vanligt att mammor råkar bajsa lite på sina barn när de föds."

Åh, dessa små barnaögon och hur man ibland kan få dem att nästan poppa ur skallen på själva barnen, gud vad jag älskar dem.

Dagens ros

Vill säga detta nu: Tack, TACK för alla tips och tankar och idéer till "Ännu mera vego"! Ni är ju nåt så jävulskt bra och snälla. Har sammanställt en lista med över 150 (!!!) kommentarer från blogg och instagram nu, att ha som facit när vi börjar spika innehållet. Det blir så klart omöjligt att gå alla till mötes (knivigt ju när en del säger "mer ost!" och en del säger "mindre ost!" till exempel). Men vi kommer att ha jättestor hjälp av responsen alldeles oavsett.

Ni är bäst. Ni vet det, va?

onsdag, januari 14

En fotodag senare

Nämen, det gick ju bra det där, tror jag? Att få sitt hem fotat för "Mama", menar jag. Det enda jag behövde göra var typ: Le på en bild. Och hålla upp en filt framför ett fönster en gång, för att stänga ute lite för skarpt solljus. Resten fixade fotografen och stylisten så fint på egen hand.

Det är en rätt intressant inblick i en annan yrkesvardag att vara med på en sådan här fotodag. Jag har (korkat nog, med tanke på hur jädra många inredningstidningar jag läst genom livet) inte direkt aktivt tänkt på att det finns de som har som jobb att åka hem till olika människor, ställa i ordning prylarna i deras rum ("Flytta den där leksaksbilen 1 centimeter åt höger! Och dinosaurien en halv centimeter framåt!") och fotografera fina miljöer för att folk ska kunna glo på dem i en tidning sedan och fråga sig "vart kommer den där koppen ifrån?" eller "vad är det för färgkod på väggen?" Jämt! Det är deras jobb! Alltid!

Jag är lika delar avundsjuk som förundrad.

Det är som när vi fotade maträtter till kokboken och jag var som en storögd praoelev nästan hela tiden och bara "Men shit vilken jädra apparat det är att fota en liten soppa! Det kan ju ta en halv dag?". Fotografen och stylisten som var här idag var superproffsiga. Jag stod som ett litet gapande fån i bakgrunden och bara glodde. Jaha, nu måste han rigga med multipla blixtar här, tydligen. Det räcker visst inte med solljus. Nähä, nu låg den där kudden en halv millimeter för långt fram, uppenbarligen. Vem kunde ana?

Det tog det fyra timmar att få till nio bilder på vårt hem, och då gick det tydligen relativt snabbt och bra. Sedan har jag ägnat ytterligare en dryg timme åt att lista var vi fått tag på prick allt som syns på bilderna.

Jag tycker det är ganska mycket som är sjukt i allt det här.

Men jag tycker också det är väldigt mycket som är kul.

Och jag måste verkligen, verkligen sova.

tisdag, januari 13

Piffet och puffet

Så var vi här igen. Det här hemmet ska vara med i en tidning, "Mama" kommer hit imorgon och tar bilder och intervjuar, så ja. Jag har blandade känslor, en skopa obehag och en skopa excite på samma gång. (Har skrivit här om hatälsket inför sådana här grejer, och lite här också.) Men det är i alla fall fint här nu! (Förutom möjligtvis i garderoberna där jag öst in diverse stök.) Tulpaner och sånt, ni vet. Strategiskt utplacerade prylar i fotovänliga vinklar som fotografen kanske ändå kommer flytta på, men aja.

Jag tror det blir roligt.

Och jag älskar vårt hem.

Speciellt när det är så här piffat och puffat och städat, mm, städat, älskar städat.

Över och ut.