fredag, december 30, 2016

10 x instagram 2016

Åh, Instagram, mitt hjärtas fröjd och glädje, how I love thee. Det här är tio av mina bilder som gillats jättemycket under året. Vill typ pussa alla som följer mig och då och då trycker gilla eller kommenterar på instagram, för MAKEN TILL SNÄLLA PERSONER finns väl inte på jorden? Ni tycker om:


1. Min julklappströja. Min bästis messade häromdagen och frågade om mamma fått hybris än, med tanke på gensvaret på den här bilden. Jag svarade att mamma slutat sitt day job och nu tänkte sticka på heltid. Min julklappströja vinner överlägset antal flest gill under 2016, och det fattar man ju. Älskar också min julklappströja!!!


2. När jag skryter om att jag lyft sten.


3. När naturen är en mallgroda, eller: Regnbåge i soluppgång.


4. Brorsor som gillar varann


5. Att jag gjort alla de här böckerna


6. Att jag har omogen humor


7. Att Svante var lucia


8. Att vi... eh... har ett vardagsrum


9. Att jag målade ovan nämnda vardagsrum grönt


10. Att naturen är en mallgroda, pt 2

Vi ses på instagram 2017 också, va? Jag lär ju vara där i alla fall.

Rakt ur huvudet

Herreguuuuud, vad det tar tiiiiiiid att få färdigt sitt himla lilla bokskåp, då? Har nu (förutom snickrat det, då): Oljat det, låtit torka, grundmålat det, låtit torka, strukit en gång med färg, låtit torka, strukit en gång till med färg, låtit torka, skrivit BOKSKÅPET v 2.0 på, låtit torka. Längtar inte jättemycket efter att vi ska måla hela vårt boningshus enligt samma procedur, för detta lilla minihus/skåp är typ en kvadrat stort och det tog ändå typ tre dagar att måla klart. Det skulle väl ta hela livet att måla ett helt hus. Antar jag.

Jallafall, nu är jag nöjd.

Nu tänker vi på något annat en stund.

Här har jag och Johanna sammanfattat våra läsår, och listat väldigt många barn- och ungdomsböcker som var svinbra 2016.

Imorgon är det nyår.

Skål för det?

Skål för det.

torsdag, december 29, 2016

Träslöjdslektioner vi minns

Hej bloggy,

det blev jul, den var god.

Jag tillbringade stora delar av helgen med pappa ute i hans snick. Vi snickrade ett nytt bokskåp som jag strax ska hänga upp utmed vägen hemma. Det gamla (som var ett skåp avsett för inomhusbruk) regnade av förståeliga skäl sönder efter ett och ett halvt år. Det nya har femårsgaranti, säger Mäster Snick. Det har taknock i aluminium.

Det bästa med att tillbringa julen i pappas snick var:

- att jag fick spika med spikpistol (förutom när jag tänkte på att spikpistol hade kunnat användas som ett sjukt obehagligt vapen i en skräckfilm var spikpistolen en BLISS, älskar spikpistolen nu.)
- att jag fick såga med kap- och gersåg. (Ger? Gir? Ger? Fick googla nu hur det stavades. Vad är ens ger? Otroligt konstigt namn. Men bra såg.)
- att allt man behövde bara fanns i nåt litet gömme, helt magiskt.
- att man fick plats och kunde breda ut sig på stora arbetsbord i rätt höjd
- att det var svinkul

Har inte fått så här mycket träslöjdslektioner sen högstadiet. Intensivkurs, 8 timmar, BYGG ETT BOKSKÅP. Nu ska jag ner i källarn och måla't.

Hörs!

torsdag, december 22, 2016

Kämpa sista

– Jag tänker inte gå.
*tänker inte gå*
– ALLA andra är lediga. Det är BARA jag på HELA fritids.
*ljuger som en blådåre*
– Ni kan inte tvinga mig.
*lägger sig på hallgolvet*
– För om ni gör det är det här den VÄRSTA dagen i HELA MITT LIV!!!

Ok.

Så vi jobbar väl en dag till då innan vi tar jullov?!?

Ska hinna klart med en ziljard texter idag, plus tvätta all tvätt, städa allt städ och packa allt pack ikväll.

Sen.

onsdag, december 21, 2016

Krakow, baby!





Gjorde just detta härliga: hejade på distans när Johanna bokade resa och boende för två i Krakow i mars. Det satt långt inne att byta Lissabon (som vi varit i twice) mot något annat skrivresmål, men nu känner jag mig SÅ SJUKT PEPPAD PÅ KRAKOW!!! Vi ska vara där i en vecka och skriva 70% av tiden och prata skriv resten av tiden, och det kommer bli: Bra. Speciellt eftersom jag efter att ha sett Skam aldrig vill göra något annat än att skriva serier om unga människor, så nu (eller ja, efter jul) tänker jag göra det. Och med "serie" menar jag nog mest serie i bokform, men hey! Jag är inte den som är den. Det går fint att göra teveserie av den sen också.

Läste i alla fall de 94 sidor jag hittills skrivit om hon som heter Liv idag och känner försiktig optimism. Jag har varit rädd för dokumentet i ett halvår, men i vår, där, i Krakow. Då jädrar.

lisabjarbo.se

Nu har jag tänkt i kanske åtta timmar (!!!) på om jag (som författare) borde ha en sajt med info om mina böcker och svar på vanliga frågor till elever som gör skolarbeten och länkar till stället där man bokar ett författarbesök med mig och så vidare och så vidare och så vidare. Efter en omfattande gallup bland säkert fjorton olika kollegor kom jag fram till: Nä. Inte värt. Inte nödvändigt heller, för den delen. Jag har redan mitt hörn av nätet, och det är här.

Och det var de åtta timmarna, det.

Men jag har i alla fall fixat till det här lelle stället på internetz lite, så att det ska bli lättare att hitta för hen som eventuellt klickar sig hit för att hen är ute efter annan information än den om hur jag vill bli Noora i Skam, bråkar med mina barn och/eller är trött. Med tydligare länkar till böckerna, författarbesöken, svaren på de vanliga frågorna och sånt.

Och så kan man helt plötsligt hitta hit via lisabjarbo.se också.

(Fast man kan också skita i det och hitta hit precis på samma sätt som man brukar - så om ni brukar hänga här behöver ni inte uppdatera adresser eller bokmärken eller RSS eller nåt.)

Ooooookej.

Jag fattar att detta är 0% intressant för ungefär 94% av alla som orkat så här långt, men har det någonsin stoppat mig förr? Nej, det har ju inte det.

Sortera under: Digitala tankar och vedermödor från en barnboksförfattare.

måndag, december 19, 2016

Dan före dan före dan före dan före dan före dopparedan

Jag har varit på en skola idag och gjort årets sista föreläsning, och tror väl att jag tänkte på kräksjuka och smittorisk... hundra gånger på vägen dit i lokaltrafiken och hundra gånger under tiden i skolan och hundra gånger på vägen hem i lokaltrafiken? Jag tvättar mina händer så väldigt ofta nu. Och då tycker jag ändå att min noja har blivit bättre?

Ja, ja, köpte ett läppstift sen, och det kändes som ett fir.

Snart är det jul.

"JAG ÄR SÅ SPÄND!!!" skrek Svante rakt ut i morse när han kom på det. "DET ÄR BARA FEM DAR!!!"

Vi ska till mamma och pappa och jag hoppas på minst en kväll när jag får sitta uppe med mina syskon och sjunga med till olika pojkbandslåtar vi spotifyar fram, för 1. Det är det bästa som finns och 2. Jag har övat så himla flitigt i smyg när jag kört bil på sistone.

söndag, december 18, 2016

Et tu, min Noora

Minns ni de kortärmade stickade tröjorna jag går omkring och tänker på hela tiden? "Hela tiden." Förra veckan surade jag i alla fall skitmycket för att C.J i Vita Huset hade flera stycken i ett avsnitt. Men då kunde jag åtminstone tänka "jaja, CJ köpte sina kläder i början av 2000-talet, hon kunde hitta de där tröjorna, det är inte så konstigt." Men nu har ju Noora i Skam också flera stycken? WTF? Noora köper ju sina kläder nu? HUR GÖR HON?!?

torsdag, december 15, 2016

Bladen brinner #7 – I en idealvärld

Vad är julmagi, egentligen? Jag ställde frågan till Siri Spont när jag intervjuade henne om adventsboken "En förtrollad jul" och det här är vad hon bland annat sa: "Känslan av att människor fortfarande kan hjälpa varandra". Det kom nästan tårar.

I höstens sista avsnitt av Bladen brinner pratar vi om idealvärldar, hamstrar, bokhandeln innan jul, osympatiska karaktärer i böcker, förortsbarn, julskyltning och känslomässig läsning. Lyssna direkt här, eller på iTunes, Acast, Soundcloud eller via sajten.

onsdag, december 14, 2016

Vardagarna nu

Åh herregud, vintervardag, vad du t-r-ö-t-t-a-r ut mig. Att jag ens försöker "hitta på något" efter jag hämtat barnen? Det är ju absolut fullt tillräckligt att bara få med dem hem, få i dem mat, få dem i säng utan att någon av oss dräper någon annan i processens gång. Idag klämde vi in "gå till simhallen" också. Vem tror jag att jag är ens?!? Kommer nu behöva ligga och kippa efter andan i ett hörn fram till april för att återhämta mig.

Här är det som jag tappar livslusten mest av: Matlagandet. Det finns liksom ingen väg ut. Om jag taggar ner på ambitionerna och till exempel serverar yoghurt till mat tycker jag allt blir så tråkigt att jag vill gråta. Dessutom är det här vad som händer med mig om jag inte äter så kallad Riktig Mat på regelbundna tider: jag vill gråta. Igen! Men om jag lagar Riktig Mat så tar det tid och energi, och sen kommer ända bara barnen till bordet och gnäller och petar och kanske säger "det är inte goooott, varför får vi aldrig pizzaaaaa", och guess what? Då vill jag också gråta. För att inte tala om hur sorgligt livet känns när man måste plocka undan skiten efter middagen.

Ooodeladi, ooodeladi.

Bråkar vid läggning gör vi också.

OCH NI DÅ?

Viggo

Jag har gjort en så märklig grej de senaste veckorna, nämligen SKRIVIT EN BOK, från början till slut, och skickat in den till förlaget, utan att fastna. Det har ju hänt förut att jag lyckats med detta oerhörda, men det har inte hänt på väldigt länge. Och det har aldrig hänt så här... effektivt.

Från idé –> strukturerad kapitalplan –> datorn –> skriv –> klar med första genomskrivningen –> läsa igenom  –> mejla in till förlaget –> nu, utan att ens titta upp. Som om jag dök rakt ner i alltihop, höll andan, simmade på, och vägrade gå upp till ytan för att ens hämta luft på vägen, i ren panik över att det där andetaget/pausen/eftertanken skulle kunna bli ännu en halvfärdig bok att lägga till samlingen.

Det är en kapitelbok att högläsa för såna som är mellan 6-8 år, så det är ju inga enorma mängder text vi snackar om. MEN ÄNDÅ?!? Det är en skrivprocess som inte liknar någon av de jag varit inne i tidigare. Och kanske är metoden värdelös - för jag har ingen känsla för om texten blev bra ens. Men det är sån lättnad att det blev, att det finns något nu som jag kan jobba med, en stomme, ett utkast, jag tror knappt ni förstår? Det är så mycket enklare att rätta till och ändra och skriva om och redigera än att hålla på och... hitta på allt i den första skrivvändan. Första skrivvändan är en pain in the arse, skulle jag vilja säga.

Om det här blir, så blir det om en kille som heter Viggo, och om att vara rädd för mörker, spöken, mördare, clowner och att någon ska komma och ta ens lillebror när man sover. Och att ha alla känslor utanpå kroppen, samtidigt som man kämpar på för att vara stor och cool, som de äldre killarna på skolan.

För det är ett ämne som... eh.

Ligger rätt nära till hands.

tisdag, december 13, 2016

Jag skulle vilja skriva om mödrarna

Alla dessa dagar som kom och gick, var de december? Varje morgon när barnen öppnar en ny lucka i adventskalendern frågar jag dem vad det är för datum och sen skriker jag av chocken. TRETTONDE?!? REDAN?!?

Jag har köpt en (1) julklapp.

Ja ja.

Jag har gjort mycket annat. Bland annat: Upptäckt pepparmynts-te och sett snart två säsonger av Skam. Älskar båda. T ex Nooras frisyr! Är this close att gå till frisören och ba: Klipp mig som Noora. Har även haft skjorta och läppstift två dagar i rad pga samma stilförebild (LIVSFÖREBILD), och ja, det tar ju sin tid och sin tankekraft att tänka på sina fiktiva teveseriekompisar och hur de har det och mår, julklapparna får väl vänta, herregud.

Andra grejer som hänt: Svante har varit lucia med krona och tre sorters sprayfärg i håret. Vi har tagit in en julgran. Gustav har blivit politiker. Jag har äntligen läst "Århundradets kärlekssaga" av Märta Tikkanen och är helt tagen.

Det här till exempel, fick mig att böla ner i morgonkaffet:

"Jag skulle vilja skriva
om mödrarna
jag skulle vilja skriva
om Fredrika
jag skulle vilja skriva
om dem alla
som är döda
och som jag älskar och saknar
och som hette Margit
Julia
Emma Ester
och Aurora Concordia
de som var gifta med Runeberg
och Gösta och Alfred
och Uno och Adam Edvin och Gustav Adolf

Jag skulle vilja skriva
om allt de gav i arv
och förstod och visste och kände
allt de orkade
ha överseende med
allt de trodde på och hoppades
och älskade"

Det var väl det, kanske?

onsdag, december 07, 2016

Alla dessa dammiga crosstrainers, inte visste jag att de var livet

Killen jag köpte ett löpband av sålde det för att han hade insett att han var en obotlig soffpotatis. Detta vet jag eftersom han skrev det i Blocket-annonsen. Han hade köpt löpbandet för tre år sedan, ställt det i vardagsrummet, och sedan sprungit den sammanlagda sträckan av 2 mil på det under åren som gått sen dess. Jag tänker på alla hemmagym och crosstrainers och motionscyklar och löpband och hantlar som står och dammar i något hörn hemma runt om i det här landet. Alla pengar som läggs på nyårslöften och årskort och utrustning.

Hur många har till exempel en blå abslider undangömd någonstans i ert hem. Ärligt? Jag har en. Den är förmodligen dammig där den ligger, lord knows where.

Men vi har i alla fall haft en ganska trevlig premiärvecka, jag och mitt löpband. Än har det inte börjat samla damm. Det är förvisso jobbigare att springa på det än vad det är att springa på löpbandet på gymmet (och detta måste väl vara inbillning - ett löpband kan inte vara trögare än ett annat?) men annars har vi det bra. Tre gånger när jag kört fast i nån himla arbetsuppgift har jag skitit i allt, stängt datorn, gått ner och sprungit mina tre kilometer, duschat, fortsatt jobba. Det har inte nödvändigtvis betytt att jag kommit loss från det där jag kört fast i, men det har i alla fall resulterat i en känsla av jag åstadkommit något.

Om så bara ett knallrött fejs och hög puls.

5 bra böcker att ge i julklapp till någon över 13 år



Till tonårsläsarna (och såna som är vuxna också för den delen)! Det här är fem skitbra böcker. Vill du få mer info (tex författarnamn) om titlarna går du till Bladen brinners sajt här! Där finns också julklappstips för andra åldrar. Hej svejs från filmverkstaden.

måndag, december 05, 2016

En måndag i december

Jag har verkligen ingen aning om vad jag ska skriva i det här blogginlägget, men jag tänker att om jag börjar och bara låter tangenterna gå så kanske det ger sig? Mina barn tycker att jag har bra "men ganska omogen" humor. Detta grundar de på att jag 1. omsorgsfullt skar ut ordet PRUTT i pepparkaksdeg nyss och gräddade bokstäverna och spritsade dem mitt finaste med kristyr, 2. läste "Sagan om pannkakan" på låtsasdanska för dem. Själv tycker jag att jag har rätt medioker humor, ett tämligen uselt humör, och problematisk frisyr. Och inget varmvatten har vi heller.

Jag plöjde "Berättelse om ett äktenskap" igår från pärm till pärm. Jag tyckte hemskt mycket om den. Jag slet mig svettig med en frilanstext i fyra timmar idag. Sen ratade jag den och började om. Jag köpte pasta gjord på röda linser, kokade den och smakade, och slängde sedan allt i komposten. Vad kan jag säga? Det var inte gott.

Kanske kommer jag måla hallen däruppe rosa under jullovet. Dörrarna med. Listerna? Man får se.

Min ridskola har stängt och min ridlärare har tagit sina hästar och flyttat.

Imorgon är det tisdag.

Då ska jag springa på mitt löpband.

Untz, untz.

fredag, december 02, 2016

5 bra julklappsböcker att ge bort till någon mellan 9-12 år



Fler boktips inför jul! Här är fem bra böcker för alla som firar med någon mellan 9-12 år. Mer info om titlarna och fler boktips hittar du på Bladen brinners sajt, här.

torsdag, december 01, 2016

Bladen brinner #6 - Som en hinderbana

Det här är något vi aldrig hade kunnat säga för några år sen: I nya avsnittet av Bladen brinner pratar vi om nya, bra slukarböcker med transpersoner i huvudrollen. Och så pratar vi om behovet av lättlästa böcker - som är större än någonsin. Delvis för att barn läser sämre idag, men också för att alla nyanlända barn som kommit hit från andra länder behöver lättlästa böcker på svenska för att komma in i språket. Och så diskuterar vi grejen med att utmana normer när man skriver! Vi träffar: Alex Gino! Mårten Melin! Sara Ohlsson!

Jag tycker själv att det är ett bra avsnitt, så lyssna?

onsdag, november 30, 2016

Ni kan släppa tummarna nu

Menååååååå, no kontorslokal med fina brädgolv och stora fönster for me, någon annan kom och knep den framför näsan på oss. Ledsen smiley. Tumme ner. Hög med bajs.

Håll en tumme? Håll två?

Jag har varit så arg och frustrerad den senaste veckan på att jag har världens ensammaste jobb. Likt en kränkt sjuåring jag känner väldigt väl har jag eventuellt lekt med tanken på att då och då dramatiskt dra täcket över huvudet och skrika där inifrån fluffet rakt ut i det tomma huset: NÄHÄ, JAG FINNS VÄL INTE DÅ, JAG LIGGER VÄL BARA HÄR, INGEN BRYR JU SIG ÄNDÅ, JAG SYNS JU INTE ENS, HÖR NÅN MIG?

(Vem har han fått sina dramaqueen-gener ifrån, det barnet?)

(Mig?)

(Aha.)

Nä, men ärligt. 

Känslan är att jag är rätt trött på mig själv som samarbetspartner. Jag ger mig liksom inget, direkt. Jag utmanar aldrig mig själv till att tänka utanför boxen. Eller hitta nya infallsvinklar eller hur det nu heter. Jag boostar inte min egen ener... åh, herregud, vad jag hatar ordet boostar. 

Så här: Jag har bara mitt eget huvud att bolla med i otroligt många situationer när jag jobbar. Och det är ju fritt och självständigt och härligt and all, men det är också just nu... tråkigt? I synnerhet eftersom det verkar som att mitt eget huvud har gått i ide. Försök själva bolla fram nåt vettigt i samarbete med en slö jävel som bara ligger och sover, så får ni se? Det är inte jätteinspirerande.

Igår när någon la upp en bild i Facebookgruppen "Gnesta tillsammans" och skrev "Ledig lokal, med brädgolv och stora fönster" skickade jag därför i ledset vredesmod ett sms till min kompis Åsa (som också bor här och också skriver böcker) och bara: "Jag vet att jag sagt att jag aldrig vill lämna mitt hem, och jag vet att du sagt att du aldrig mer vill jobba, men... tänk ändå? Om vi satt i en lokal tillsammans på dagarna och IBLAND PRATADE MED NÅGON ANNAN ÄN MED RÖSTERNA INUTI VÅRA EGNA HUVUDEN?!?" Och Åsa bara: "Ja, tänk?"

Idag har vi varit och tittat på lokalen –> impulsbestämt oss för att vi vill ha den –> meddelat fastighetsägaren –> börjat leta fram möbler –> gjort upp tio tusen planer i huvudet. Nu väntar vi bara på ett "OK" (för det var visst en till intresserad som kan jiddra till hela processen om vi har otur). 

Håll en tumme? Håll två?

Jag tror det skulle kunna bli så sjukt bra.

tisdag, november 29, 2016

5 bra böcker att ge bort till någon mellan 6-8 år



Julklappstipsandet fortsätter, nu för åldern 6-8 år. Vill du veta mer om de här titlarna besöker du till att börja med Bladen brinners sajt här.

Och Fatima, du frågade efter kapitelböcker för 4-åringar och uppåt? Det finns inte så väldigt många kapitelböcker för så små barn, faktiskt. Men satsa på "Nina och snöleoparden" av Emi Gunér, eller "En myras liv" i tipsen här ovanför, av Linn Gottfridsson. Båda de har funkat väldigt bra hos oss!

söndag, november 27, 2016

Saker som hänt den här helgen

- Jag har haft konstant huvudvärk.
- Jag har sett ett avsnitt av Vita Huset. (Jag har aldrig sett den serien innan - JAG VET, JAG VET - men nu ser ihop med Gustav på kvällarna OCH DETTA KÄNNER JAG MIG VÄLDIGT EXALTERAD ÖVER. Jag gillar hon som heter CJ. Det är meningen att man ska göra det va? Jag gör det.)
- Jag har varit osams med barnen ganska långa stunder.
- Jag har varit sams med barnen ganska långa stunder också, men de fastnar inte lika lätt.
- Jag har impulsköpt ett löpband och tvingat hela familjen att åka till Nyköping med mig och hämta det.
- Jag har varit på Södra teatern och sett Liv Strömquist och Nina Björk "i ett samtal om kapitalism, moral, pengar, kärlek och vänsterns framtid".
- Jag har hängt upp julstjärnor och klippt ner lite krukväxter.
- Jag har haft skvättar av ångest.
- Jag har städat mig in på mitt kontor.
- Jag har frusit om händerna.
- Jag har tänkt på min säng och min fluffiga kudde med längtan.

5 bra bilderböcker att ge bort i julklapp


Det är advent! Man får tipsa om julklappsböcker! Jag och Johanna har plockat fram våra fem favoriter i olika ålderskategorier och filmat små boktipssnuttar inför jul. Lägger upp dem här också, så kanske ännu fler får tips?

Först ut är 5 bilderböcker, i veckan kommer tips för äldre barn också. Mer info om titlarna hittar ni på Bladen brinners sajt, här.

fredag, november 25, 2016

Bääääär mig till lördag

Den här veckans konfliktnivå i hemmet: kanske 8 av 10 på krigsskalan mellan mig och mina avkommor. Eller om det är mellan mina avkommor och världen i stort? Eller om det är mellan mig och världen i stort? Ingen vet, men det resulterar i alla fall i att vi är ovänner. Det har börjat i ungefär samma sekund som jag hämtat på förskola/skola på eftermiddagen (BÄÄÄÄÄR MIG HEM!!!), och fortsatt tills vi somnat av ren utmattning några timmar senare (BÄÄÄÄÄR MIG TILL SÄNGEN!!!), och börjat om igen sen på morgonen (BÄÄÄÄR MIG TILL FRUKOSTEN!!!). Gnäll och gråt och skrik och vrål och lirk och tröst och längtan efter att konstant få befinna mig under ett par hörselkåpor, på behörigt avstånd från allt... ljud. Gud, vad vi är trötta. Nu är det helg.

(BÄÄÄÄÄR MIG TILL CHIPSEN!!!)

Det är inte så roligt när man i en stund av klarhet hör sina egna reaktioner som utifrån och inser att det kanske inte ens är barnen som gnäller exceptionellt mycket, det kanske bara är jag som... tappar det för minsta lilla. But then again så är väl november sällan särskilt rolig över lag, så vad hade jag väntat mig?

Imorgon ska jag svära över julstjärnor som hänger snett och sladdjävlar som hänger fult och kanske gå i pyjamas till klockan fyra.

tisdag, november 22, 2016

Kortärmade stickade tröjor

Det här är vad jag tänker på idag: En gång (för snart 20 år sedan) hade jag två stickade, kortärmade tröjor som jag älskade. Stickade kortärmade tröjor är väl kanske världens mest opraktiska plagg för stickat är ju ofta jättevarmt (dvs vinterplagg), och kortärmat är liksom inte vinterkompatibelt. Men icke desto mindre så älskade jag dessa tröjor så väldigt innerligt att jag nu tillbringat en (eller kanske två) timme (eller kanske timmar) med att googla angora short sleeve och stickad tröja kort ärm. VARFÖR FINNS DET INTE ÖVERALLT? VARFÖR ÄR LIVET SÅ SVÅRT? VARFÖR ÄR DET BARA MICHAEL KORS I HELA VÄRLDEN SOM VERKAR HA FATTAT ATT DET HÄR PLAGGET BEHÖVS? VARFÖR KAN JAG INTE STICKA (I ANGORA ELLER ANNAT FLUFF)?

Diskutera i smågrupper.

söndag, november 20, 2016

Nu har hon frisyr och är på utsidan

Det sitter en fyraårig praoelev där borta i soffan, hos sina ett och tre år äldre youtube-läromästare. Det är vår kompis Henning. I love him. I also redan love hans lillasyster Franciska, 3 veckor, som fick sin blöja bytt på bordet en bakom fotografens rygg i den här sekunden. Hon har sovit över hos oss o helgen. I somras, när vi var i Italien med Henning och Francis hela familj, fanns hon bara inuti en mage. Nu har hon frisyr och är på utsidan. Är inte det ändå rätt sjukt i all sin vanlighet? Ibland händer det så stora saker i livet.

Jag älskar tanken på att vara en liten del av en annan familj, som en bonus. Att jag har sett Henning växa upp från en treveckors bebis till en fyraåring som babblar hela tiden, och att jag förhoppningsvis kommer få se Francis göra samma grej. Att jag på reflex kan sträcka ut mina armar över bordet när jag ätit klart och bara: "Ska jag ta henne, så du får äta?" och hon langas över helt naturligt.

Tre veckor.

Det är inte mycket, men det räcker.

Nu är hon lite min, för alltid, hon också.

fredag, november 18, 2016

Vem har råd att skriva barnböcker?

I onsdags var jag  på Svenska Barnboksinstitutet hela dagen och lyssnade på en heldags snack om kvalitet eller kvantitet i barnboksvärlden. En samtalspunkt var "Vem har råd att skriva barnböcker?" och fasen, alltså, jag ville aldrig att de skulle sluta prata? Tycker följande är löjligt intressant:

– Det finns extremt få barnboksförfattare i Sverige som kan leva på sina böcker. Royaltyn man får för sina sålda böcker räcker i de allra flesta fall inte till för att försörja en människa, även om människan är väldigt etablerad som författare. Man kan heta till exempel Ulf Stark (och detta grundar jag på att Ulf Stark var med i panelen som pratade, och att han, eh... sa det) och ändå inte på långa vägar kunna försörja sig på att skriva.

– Nästan alla är alltså beroende av att hitta andra inkomstkällor utöver själva böckerna. Vanliga sådana kan vara: Ha ett helt annat heltids- eller deltidsjobb. Föreläsa och hålla skrivkurser. Leva på arv. Vara gift med en välavlönad person. Eller: Söka stipendium och hoppas på det bästa. (Det sistnämnda är ingenting jag rekommenderar, för det är inte alls självklart att det ens 1. Finns stipendier att söka, eller 2. Att man får dem.)

– Samtidigt ges det ut fler och fler barnböcker i Sverige. Utgivningen har ökat sex år i rad nu.

– Och försäljningen av dessa barnböcker ökar också, men inte alls i paritet med utgivningen.

– Det betyder att det är fler barnböcker som ska slåss om samma köpare, och det gör att genomsnittsupplagorna för böcker blir mindre och mindre.

– Meaning: En författare som för tio år sen kanske brukade sälja 10 000 exemplar av en ny bok kanske idag bara säljer 3000 exemplar av en ny bok. Även om boken är precis lika bra.

– Det blir väldigt stor skillnad för ekonomin, det. I konkreta siffror ungefär så här: Sälj 10 000 ex av en ungdomsbok (som du är ensam upphovsman till) – tjäna 250 000 kronor (f-skatt). Sälj 3000 ex av samma bok – tjäna 80000 kr (f-skatt). 80 000 kronor i f-skatt för en bok som det har tagit... säg, ett år att skriva i alla fall? Det är verkligen inte mycket.

– Och det är naturligtvis helt sjukt förenklat att se det så här, för det är ju massvis med andra saker som spelar in för om en bok ska sälja eller inte sälja också. Men som tendens. Är det ändå intressant.

– För vad gör det med författarens arbetssituation? En gissning är ju att det leder till stress, och känslan av att man måste skriva fler böcker, snabbare, för att kunna hålla på. Eller att fler försöker skriva "ett säkert kort" för att garantera åtminstone en liten försäljning.

– Och "fler böcker, snabbare" eller "säkra kort" känns inte direkt som en så jättebra drivkraft om man också gärna vill att böckerna ska bli bra. Eller?

– Utan att tänka allt för länge tycker jag det känns som att det borde leda till ... mer skräp. Jag menar inte att det nödvändigtvis måste vara så att en bok som tagit tre år att skriva är bättre än en som tagit tre veckor att skriva, för det kan säkert vara precis tvärtom. Men generellt. Jag tror inte på tidsbrist som kvalitetshöjare i det stora hela.

– Men framförallt, framförallt, tänker jag att allt ovanstående stänger ute så väldigt många röster från det här yrket. Vem har råd att syssla med att skriva böcker? Inte fan är det de vi skulle behöva höra fler historier från i alla fall. Och det är ju ingen ny tanke på något sätt, men den är ändå skitviktig.

Med vänlig hälsning,
privilegierad svennemedelklassmänniska

(Bubblartankar: Älskar ändå mitt jobb/Vill aldrig ha nåt annat/Alla dessa människor som brinner /Hur lätt är det att brinna om man om man inte kan betala räkningarna?/Är så jävla tacksam/Får helst inte bli sjuk.)

torsdag, november 17, 2016

Bladen brinner #5 - Kusligt aktuell

I våras var både jag och Johanna på ALMA-prisutdelningen och lipade åt Meg Rosoffs tal. Så cool person! Så bra talare!

I det nya avsnittet av Bladen brinner pratar vi med henne, Camilla Lagerqvist och Linn Gottfridsson. Och ska ni ta med er ett och bara ett boktips från det här avsnittet så kan jag inte nog poängtera hur mycket jag älskar "En myras liv", som är en kapitelbok för såna som är mellan 5 och 8, typ. Den har ingenting med myror att göra. Den handlar om vardag, nya kompisar, gamla kompisar och föräldrar som bråkar med arga röster på kvällen. Så sjukt bra och fnissig och gråtig, jag älskar denna Myra!

Lyssna direkt här genom att trycka play, eller på iTunes, Acast eller Soundcloud. Eller på vår sajt, förstås. Ni har väl inte missat vår sajt? Där listar vi alla böckerna som nämns i avsnitten och så finns det extralyssning och stuff.

tisdag, november 15, 2016

Ögonblicksbild tisdag 18.37

Det är speltid. Youtube. Jag har tråkigt. Middagen är bortplockad. Gustav är inte hemma, och jag orkar inte plocka/fixa/tvätta/greja, så jag sätter mig bredvid youtubejunkiesarna i soffan. OH MY GOOOOOD skriker en youtuber på skärmen. Mina barn fnissar så deras luggar hoppar. OH MY GOOOOOOD!

Jag läser bok.

När jag skrattar till åt en dialog tittar båda barnen upp som på kommando.

"Skrattar du åt boken eller klippet?" undrar dom. "Boken" svarar jag. Och när de vill veta exakt vad det stod som var så kul säger jag att det var en kille som sparkade lite på ett bildäck i vredesmod, och eftersom det var supermycket snö ute fick bilen sladd och åkte i diket, och då sa killen 'Gud i helvete' och tittade på sin fot i skräck. 'Vad jäkla stark jag är!' och det var kul när man läste det, när man hade hela sammanhanget.

Det här är vad jag önskar att jag alltid ska komma ihåg: Hur de tittar på mig och hur jag ser att deras hjärnor går på högvarv för att de verkligen försöker förstå, hur de skrattar helt generöst fast de inte tycker det är kul, för att de så gärna vill vara med, att vi ska ha skämtet ihop.

Det här är vad jag tänker: Nästa gång ska jag skratta åt youtubeklippet. Det är min tur.

måndag, november 14, 2016

Om att bo i Gnesta

Jag fick en fråga på ett gammalt inlägg på bloggen här idag om att flytta till Gnesta. Det är inte första gången det händer. Jag vet inte om folk frågar med fascinerad skräck i rösten "hur fan är det ens att bo i Gnesta?" eller om folk frågar för att de också är sugna på att flytta hit, det är förmodligen lite olika. Men jag pratar extremt ofta om hur vi trivs här. Om det verkligen går att jobba i Stockholm och bo i Gnesta (som Gustav gör), eller om man måste jobba hemifrån (som jag gör) för att man lackar ur på pendeltågen annars. Hur mycket husen kostar. Hur skolorna och förskolorna är. Hur människorna är. Hur livet är.

Hur SJ och SL sköter sig.

Jag har väntat på något slags bakslag i min känsla inför vår Gnestaflytt. Vi hörde det när vi flyttade hit. "Jaja, ni älskar det nu. Men om några år kommer ni vakna med panik och bara 'vad fan har vi gjort? Sa vi upp vår lägenhet i Stockholm för det här?'" Men det är tre år sen vi flyttade. Bakslaget har inte ens varit och nosat mig i hälarna.

Jag tycker om: Att vi har råd att bo i hus här. Att det är så förbannat fint i Sörmland. (Alltså har ni sett Sörmland? Med de öppna åkrarna och kullarna och skogen och sjöarna? Det måste vara ett av Sveriges vackraste landskap.) Att jag går tvärs över vägen och hamnar mitt bland det där fina. Att det är ett litet pluttsamhälle, men inte stillastående. Att det går pendeltåg hit från Stockholm. Att det är tyst. Att det är frisk luft. Att man aldrig behöver trängas med folk.

Jag saknar: En indisk restaurang. Rätt märke på hårfärg i matbutikerna. Att kunna ta sig hem kommunalt efter klockan 23.16. Alla de jag känner som inte bor här.

Typ inget mer?

Typ inget mer.

Och SJ och SL kämpar väl förresten på med varierat resultat skulle jag säga. Det är inte alltid smärtfritt.

torsdag, november 10, 2016

Tjuvtitt: Ivar träffar en Pteranodon








Den här finns nu! Det är den femte (fristående) boken om Ivar som har ett dinoland där han får träffa olika livs levande reptiler. Den här gången träffar han en flygödla som heter Penny. Andra saker som händer: Pappans anonyma dejt från förra boken har avancerat fram till tröskeln till Ivars rum och fått ett namn. Ivar hamnar i kvicksand. Plus: Penny har en undermålig koja, så Ivar får ta fram sin inre Isabelle McAllister och fixa rummet åt'na. Och så finns det fakta om Pteranodon längst bak! 

Det är Emma Göthner som gör bilderna, och böckerna passar från 3 år, typ. Finns i bokhandlar och på nätet (eller hemma hos mig om man vill köpa en med autograf i!). De tidigare böckerna om Ivar heter "Ivar träffar en Stegosaurus", "Ivar träffar en Tyrannosaurus", "Ivar träffar en Diplodocus" och "Ivar träffar en Triceratops". Och, och! Det finns pussel och pysselbok också.

onsdag, november 09, 2016

Herregud.


Också:

Valet. Valet. Valet.

Är så nervös.

Vågar ni sova?

Kvinnor och barn

Okej, skit i det där med bilder till alla inlägg, kan vi prata om Frida Hyvönens nya skiva lite? "Kvinnor och barn". Har lyssnat på den sex gånger i rad idag, och tänker inte sluta än.

Det här vill jag säga:

- Jag älskar den. Frida Hyvönen, när du googlar dig själv: Vill du bli min kompis? Har undrat detta sedan 2005.

- Vill skriva ut alla låttexterna och djupläsa dem som litteratur, framlänges och baklänges.

- Kan vi ha som en liten textcirkel om dem nu?

- Undrar: Varför gör brorsan i "Sjön" blixtlås-stängs-nyckel-slängs-rörelsen? Diskutera i smågrupper. Also: "Äldst-pojken Jonsson föll ihjäl sig idag", FÖLL IHJÄL SIG? Här får ni föreställa er hur jag ser ut som en hjärtögonemoji pga geniuttryck.

- Och varför har ingen har sjungit om termosar sådär förut? "Vi hade med oss en termos av plast/med en extramugg utöver den som satt fast", åh lelle termos! Älskar dessa textrader så innerligt, det är en sån perfekt detalj, så ovan i en låttext. Har termosar aldrig fått vara med i popmusik innan? Har termosen varit helt bortglömd i lyrik över lag? Åh, lelle termos!

- Andra favoriter: "Drömmer om vänner i vardagen/och ett samtal utan slutstation. Och jag drömmer om grannar/som orkar byta några ord. Drömmer om vänner i vardagen/och en rimligare jord" i "Vänner i vardagen".  Dessa exakta tankar måste Frida Hyvönen visserligen snott inifrån mitt huvud, men det är okej. Jag förlåter det.

- Eller: "Om jag mot förmodan blir kär igen, då ska jag inte agera/Bara andas väldigt lugnt och låta det passera." (!!!)

- Eller i "Min stad", när hon sjunger om Stockholm och bara: "Jag har fortfarande svårt att hantera när nån går runt och skryter om/Att de aldrig varit längre norrut än till Uppsala/Aldrig varit längre norrut än till Gävle/Det är fan inget att skryta om." Det är möjligt att det blev extra kul för att jag hörde textraden på väg hem från Gävle där jag just varit för första gången och tänkt tanken "vad mycket SNÖ ni har här uppe" som en tvättäkta idiot. (OBS! Har varit norr om Gävle.) (Men inte mycket.) (Hey! För mig var Jönköping "norrut" när jag växte upp.) (Förlåt.)

- Extra kul, skrev jag det? Det är inte "kul" som är den övervägande känslan annars. Det är väl... ångest. Älskar tydligen texter om ångest och termosar och vardag? Kunde man ju räknat ut.

- Har läst många som beskrivit skivan som drabbande och att de nästan vill värja sig mot texterna för att de kommer så nära, och är så personliga. Fattar exakt. Men min tydligaste känsla när jag lyssnar är: Inspiration. Vill aldrig göra något annat än skriva, skriva, skriva (om kvinnor och barn) nu. Det händer nån gång vartannat år eller så att jag hittar en bok/låttext/film som har den effekten på mig OCH JAG ÄLSKAR DET, for obviuos reasons.

- Den här käftsmällen, förresten: "Du tycker det är härligt/Med en kvinna som kan allt/Spela, sjunga, byta däck/Tänk fritt och koka palt/Tror du att jag är glad och nöjd med/Att få slita hårdast?/Min önskan är att lägga mig i en varm famn och vårdas."

- Slutar väl nu?

- Eller jag menar, trycker play igen och håller tyst.

- Skitbra album. Favoritlåt just nu: "Drömmen om dig".

måndag, november 07, 2016

Livet och linserna


Jag har köpt en ny kamera och ett nytt objektiv och leker med tanken på att prova detta unika: Ha bilder med i blogginläggen?!? Folk har det, har jag märkt. Och en gång i tiden brukade jag också ha det, once in a while.

Jag kanske eller kanske inte testar, vi får se.

Är hur som helst väldigt uppspelt över kameran.

Annan sak jag är väldigt uppspelt över: Min syster kom åkandes med tåg igår. Hon hjälpte mig att tvätta all tvätt och städa allt städ medan barnen satt i soffan och tjatade hål i huvudet på henne. PÅ HENNE! Och idag kom mamma och pappa! Kanske är de asabra på att montera ner studsmattor? Det vet ingen! (Men åtminstone en av oss hoppas.) Det blir inte långvarigt, detta nästan-hela-familjen-häng, men det blir fint så länge det varar.

Nu ska jag gå hem från stället där jag suttit och jobbat hela dagen och mata sex personer med linser, emedan det är vad som händer när man hälsar på en vegetarian, och det kommer bli: kul.

Hej, hej.

lördag, november 05, 2016

First things first

Sååå, jag upptäckte naturligtvis (helt i linje med hur PÅ TÅ jag känner mig) att 100% av barnens vinterkläder var för små i samma stund som frosten kom. Jag skriver "jag" eftersom det är freaking 28 grader varmt där Gustav är, han hade ingen anledning att leta vinterkläder, OM MAN SÄGER. Fick messa i panik: "Kan det stämma att vi inte har ett enda ytterplagg som passar till barnen den här vintern?" Det kunde det tyvärr. Hoppades in i det sista att han skulle ha något litet undangömt lager med "skor i nästa storlek" eller så här i något hörn, emedan han har det ibland. Men! Sadly no.

Således har jag tillbringat tre timmar i en svettig galleria idag och tvingat mina barn att prova vinterjacka efter vinterjacka, overall efter overall, sko efter sko, och gjort av med ungefär tre miljoner på tråk och bråk. Det gick bra så till vida att vi kom hem med allt vi behövde. Det gick dåligt så till vida att vi också kom hem med känningar av migrän.

Ligger nu bara efter med:

- ta in (delar av) studsmattan för säsongen
- byta däck på bilen
- ta bort tomaterna från balkongen
- åka till tippen med skräp
- tvätta all tvätt
- städa allt städ
- se nya säsongen av "The fall"

Börjar nedifrån och jobbar mig uppåt?

Att jag gör.

fredag, november 04, 2016

Varannan skrivdag

Hittade det här starka budskapet där Rufus suttit och försökt rita och skriva en bok igår. Kände så stark samhörighet med min son i det ögonblicket att jag knappt kunde hantera det.

torsdag, november 03, 2016

Och mitt i allt satte jag på kaffe. HAHAHA! Gulligt gjort av mig.

Ok, så jag levlade upp från min identitet som tillfälligt ensamstående tvåbarnsmor idag till tillfälligt ensamstående fembarnsmor. Tåget var försenat från Stockholm och i chattgruppen vi skapat i nästankollektivet kom ett försiktigt "Ehhhh... nån som jobbar hemifrån idag och kan hämta skitmånga barn på förskolan?" Jag bara: Ja, ja, bring' em, jag tar hem alla fem, hur svårt kan det vara?

Alltså! Så svettigt detta att ens ta sig hem? Hade till exempel bara två armar visade det sig, så kunde bara köra en vagn. Det var ett problem. Fick proppa ner båda de minsta (under 2 år) på samma lilla sittyta. Småbarn måttligt nöjda. Sen hade jag bara en kropp visade det sig, så när sjuåringen lackade ur och sprang och gömde sig i skogen kunde jag inte springa efter på grund av, yeah, you know, sittvagn med två småbarn och sällskap av två femåringar. Det var ett problem. Fick skicka femåring för att tala förnuft med sjuåring. Sjuåring måttligt nöjd. Sen kunde jag inte flyga visade det sig, så när vi kom till en aslång trappa var jag tvungen att springa först ner med ett litet barn, sen upp, sen ner med nästa lilla barn, sen upp, sen ner med vagnen, sen upp, sen ner med alla väskor och kläder och skit. Det var ett problem. Min lekamen måttligt nöjd.

Etc.

Ah, men sen gick allt bra! Vi kom hem. Spridda skurar av barnaskaran åt spridda skurar av olika mackor, tåget blev inte så himla sent, papporna kom och hämtade upp sina barn, ingen var ens speciellt ledsen, och ingen dog.

Nu tänker jag gå och lägga mig.

Bladen brinner #4 – Korvrim i telefonen

Det är varannan torsdag! I det här avsnittet har jag träffat Emma och Lisen Adbåge och berättat för dem hur min fantasibild av hur deras uppväxt såg ut ter sig i mitt huvud (två femåringa tvillingsystrar med likadana luggar satt vid ett stort slagbord fyllt av pennor i ett väldigt konstnärligt hem och ritade), och frågat hur det verkligen var i riktiga världen (två femåriga tvillingsystrar med likadana luggar satt ibland vid ett stort slagbord fyllt av pennor i ett väldigt konstnärligt hem och ritade. Och resten av tiden satt de på varsitt rum och ritade och kände gemenskapen genom väggen.).

Dessutom har Johanna pratat kriminalromaner för unga med Christoffer Carlsson. Har ni läst hans vuxendeckare? Jag tycker skitmycket om dem. Och "Oktober är den kallaste månaden", som är hans första för ungdomar, har samma ton och stil på något vis. Han är väldigt bra på att skriva om små orter och hur de formar alla som lever där.

Och så babblar vi om pappor i barnböcker! Hur de var (frånvarande) och hur de börjar bli (bättre). Lyssna extremgärna! Antingen där poddar finns (iTunes, Acast, Soundcloud etc) eller direkt här, genom att trycka play.



Och vill ni åt en hel lista med boktips på böcker för barn & unga där papporna brer mackor och packar gympapåsar klickar ni här.

onsdag, november 02, 2016

Ses i april

Jahopp, Gustav är i USA. I tio dagar ska han och tre kompisar just for fun bila genom några olika swing states på östkusten och följa valet och lyssna på presidentkandidaternas tal och så. De har tryckt upp t-shirts. "Swedes for Hillary". Själv ska jag väl högst bila över länsgränsen, kanske. Och jag har inte tryckt upp en enda t-shirt. Men det ska väl gå ändå.

Hela min kropp skriker efter att få gå i ide. "Har du någonsin ångrat en löptur?" frågade min kompis i förrgår. "Nej, men jag har heller aldrig ångrat ett badkarsbad" svarade jag.

Jag tänker mycket på prioritering. Allt man ska få in på dygnets timmar, och i vilken ordning man väljer och väljer bort. Jag har oerhört lätt för att inbilla mig att alla andra hinner allt, men försöker tänka: Nä. En del hinner städa. Andra hinner träna. En tredje hinner laga mat från grunden. Ingen hinner allt.  Och detta är ett faktum: Träning ligger knappt ens på topp tio under vinterhalvåret i mitt liv. Att se på teveserier i badkaret känns jä-hä-hä-vligt mycket viktigare.

Det, och varm mat på regelbundna tider.

Ses i april, världen.

söndag, oktober 30, 2016

Älgar och barn och sånt

Vintertid, mörkt klockan fyra, ääääääeh, FY FAN. Jag tycker inte om det. Jag tycker verkligen inte om det. Men jag har sett två älgar idag, och det var kul. De stod i ett asastort älghägn. Vi smög som tysta (oh well) gaseller och spanade. "Älgen ser alltid dig, men det är inte alltid du ser älgen." Stod det på skylten. Men sen ba stod de där på en kulle och glodde.

Annat som hänt:
– Gustavs föräldrar har varit här.
– Vi har betalt en räkning på 17000 kronor för indragen fiber och masserat tinningarna på grund av SJUTTON TUSEN.
– Pelargonerna har fått flytta ner i källaren.
– Jag har picklat gröna tomater.
– Det har fötts en ny person i vår bästisfamilj och hon heter Fransiska Iris. Fransiska Iris! Tänk att det föds nya personer som man får lära känna. Och att de kanske är helt skrynkliga med en stor, rufsig kalufs på huvudet, gnyyyyyy!
– Det blir tacos till middag.
– Inget mer.

torsdag, oktober 27, 2016

Kärnverksamheten

Idag har jag skrivit på en bok. Från 08.02 till 16.05 har jag skrivit sida upp och sida ner i ett worddokument på något som kanske kommer bli en bok så småningom. Och med tanke på att jag går omkring och inbillar mig att jag är författare på heltid så är det oerhört anmärkningsvärt hur länge sedan det var jag testade på denna härliga lilla del av kärnverksamheten: Att faktiskt skriva något. Jag har inte gjort det sedan i juni?

I helgen när vi hade kompisar här frågade en av dem "okej, vilken är nästa bok som släpps nu då?" Och jag stannade liksom upp mitt i en rörelse och bara: "Eh... ingen?" Jag har ingen bok på gång. Inte ens någon som är halvfärdig.

Jag har:

- en podd som slukar helt orimligt mycket arbetstid
- tusen skolbesök
- ett rätt stort uppdrag åt ett museum
- tre påbörjade dokument i datorn som jag känner mig mer eller mindre rädd för

Men ingen bok i sikte.

Jahopp.

Jag har inte heller:

- panik.

Än.

Men har man sagt upp sig från sin fasta tjänst för att satsa på att skriva, och sedan skrivit tre, fyra böcker om året i några år fram tills nu, när man plötsligt bara... inte gör det längre, sååååå.

*andas i påse*

Jag vill aldrig, aldrig klaga på min jobbsituation. Jag har valt den själv, och jag jobbar med det absolut roligaste jag kan fantisera ihop, jag kan faktiskt leva på min barndomsdröm. Och när en högstadieelev frågade mig förra veckan om det finns något annat jobb i världen jag hellre vill ha så kunde jag på riktigt inte komma på ett enda. Jag är så sjukt priviligerad. Men det finns också sidor med det här som inte är så fluffiga.

Vad händer om jag inte orkar? Vad händer om böckerna bara... inte blir skrivna?

Jag skrev sex kapitel på en bok idag och sen la jag mig och sov som en sten i två timmar.

Det är något med det här året.

måndag, oktober 24, 2016

Osorterade saker jag tänker på

- Jag har haft fem lektioner för åttondeklasser på högstadiet idag. Ingenting i världen gör mig tröttare än att ha fem lektioner för åttondeklasser på högstadiet på en dag, även om just dessa klasser var: roliga, bra förberedda, top notch. Blir ändå trött på gränsen till död av det.

- Böcker har Augustnominerats. Jag var inte där på grund av trött på gränsen till död.

- Men jag tänker på kategorin med böcker för 9-12 åringar. (Noll nominerade i den åldersklassen i år och många andra år.) Hur jag tror att deras status blir lidande av att (nästan) inga vuxna läser dem, (nästan) inga vuxna någonsin talar om dem, ingen skriver om dem. De behöver inte högläsas, så vad vet ens vuxna människor om utgivningen av böcker för 9-12 åringar? Pyttelite.

- Själv läser jag Bad feminist av Roxane Gay. Igår strök jag under grejer i den på grund av "vill komma ihåg". Detta beteende har jag inte använt mig av sedan cirka 1999.

- Förlåt Johanna, som nu kommer att få låna en bok med understrykningar i.

- JAG TITTAR PÅ TRANSPARENT! DET ÄR EN TV-SERIE! DEN ÄR HELT SJUKT BRA!

- Min man (okej, sambo) har gått in i en surdegsbrödbakarpsykos. Det sista jag såg honom göra i morse (måndag 07.20) innan jag körde till högstadiet var: baka bröd. Det första han gjorde när han kom hem (måndag 18.30) var: baka bröd.

- Bröd är verkligen, verkligen gott, people. Jag är mycket lycklig.

- Min ridskola lägger ner till jul.

- Hästemoji.

- Ledsen emoji.

- Trött emoji.

- Zzz.

torsdag, oktober 20, 2016

Bladen brinner #3 – Nåt slags knöl


Kan en heterosexuell tonårstjej ha en extremt nära och fysisk vänskapsrelation med en heterosexuell tonårskille utan minsta mankemang? Utan att någon blir kär? Utan att någon blir svartsjuk? På riktigt? Bland annat det undrar vi i tredje avsnittet av "Bladen brinner", som finns ute nu. Plus att vi träffat serieproffset Mats Jonsson! Och en av våra favoritförfattare Maja Hjertzell!

Eller ja, jag träffade Mats Jonsson, Johanna träffade Maja Hjertzell. Och jag kan inte tala för Johanna, men jag hade i alla fall micket, micket kul under min intervju. Fatta att Mats langade fram skisser! SKISSER! Åh gud, vad jag älskar skisser. Så pedagogiskt också, för jag har ju fattat det förut, men jag fattar det ännu mer nu, vilken tid det ligger bakom en seriebok? Kanske 1500 bilder (rutor). Så impad av tålamodet.

Om man lyssnar får man förresten även höra mig härma en vildvittra. Once in a lifetime, etc.

Podden finns på iTunes, Acast, Soundcloud, vår sajt och här:


tisdag, oktober 18, 2016

Vira in i duntäcke, håll hårt, släpp aldrig taget

Mitt ena barn är så mörkrädd just nu att han i panik ber om att få gå och lägga sig klockan sex när det börjar skymma, och sen ligger han vaken och klamrar sig fast vid en och viskar fram rädslorna på rad: de där clownerna alla pratar om på skolan, mördare, döda människor som lever igen, att någon ska ta sig in i huset och stå över honom och skrämma honom, att vi ska dö, att pappa kanske kraschat med tåget.

Jag vet inte vad man gör.

Tänder alla lampor, sover i samma säng, klamrar mig fast tillbaka, pratar om annat, läser larviga rim om kiss och bajs. Och när det inte räcker: ger honom alla strategier jag har för att stoppa videofilmerna vi gärna spelar i huvudet, både han och jag.

"Det bästa knepet jag har är att försöka byta ut den läskiga filmen. Om du tänker att din hjärna är youtube? Då trycker du på STOPP när du börjar se något otäckt framför dig, och väljer ett annat klipp i högerkanten, ett roligt klipp, och börjar titta på det istället. Då tränger det nya klippet bort den otäcka filmen ur huvudet till slut, för man kan inte spela två klipp samtidigt. Om du vill kan vi fantisera ihop en sån bra, rolig film ihop? Kanske om när du är på Busfabriken. Om alla rutschkanor som finns där, hur du springer för att hinna med allt, all slush du dricker, alla bollarna. Ser du det i huvudet? Hur du klättrar upp för vulkanrutchkanan?"

Jag är trött.

Jag jobbar för mycket, hela kvällarna, och jag sover för lite, för mitt i natten händer det att jag måste ligga och rabbla: rutschkanor, springer, slush, bollar, det är ingen fara, jag ligger här bredvid, jag vaktar.

Det kommer inga clowner hit.

Jag släpper aldrig taget.

lördag, oktober 15, 2016

En tjurskalle slipar på

Hej från en person med nyslipade golv i kök och hall.

AH!

Tillfredsställelsen.

Tretton timmar. Skämtar inte ens - tretton timmar har jag pysslat med dessa golv idag. Slipat. Slipat igen. Slipat igen och igen och igen. Slipat kanter. Slipat hörn. Slipat all of the above en extra gång. Och en gång till. Dammsugit. Hårdvaxoljat. Gått och lagt mig. Om golven inte är fina imorgon när jag går ner och tittar på dem i dagsljus kommer jag lägga mig ner i fosterställning och SKRIKA UT EN SERIE AVGRUNDSVRÅL, men så blir det inte. Hoppas jag. 

HÖR DU DET, GOLVET?!? 

Lyd.

Gustav säger att det är för att jag är 1. Otålig och 2. Tjurskallig och 3. Estetisk lagd som gör att jag kan tänka mig att slipa golv i 13 timmar en lördag. Fast egentligen sa han inte "estetiskt lagd", han sa "perfektionist", men jag blev så sur av det, så nu bytte ut det mot något jag kunde leva med lättare. Det är min blogg. Jag gör vad jag vill. 

Det han menade var i alla fall att jag gillar när mitt öga fastnar på fina saker, och att jag emellanåt blir otålig som en småunge när jag kommit på något som skulle kunna saker i mitt blickfång lite finare, så då kanske jag ringer färgaffären och bara: Paxa slipmaskinen åt mig! Jag kommer och hämtar den om tio minuter! Och tjurskalligheten är det som får mig att slutföra skiten sen när jag väl börjat. Mitt i natten. Med blödande sår på knäna.

Så är det nog.

Och det låter kanske inte som så himla genomsympatiska och roliga egenskaper att gå omkring och dras med, MEN JAG HAR NYSLIPADE GOLV, sa jag det?

AH!

Tillfredsställelsen.

tisdag, oktober 11, 2016

Tjugo år senare

Det är så gulligt hur jag jämt tror att jag ska jobba på vägen hem från olika föreläsningar. HAHA! Idag har jag varit i Malmö, och steg på tåget på Malmö C klockan 19.11. Somnade väl klockan 19.13 eller så? Har sedan sovit som om någon sövt ner mig fram till nu, när tåget stannade i Södertälje, och kommer väl strax somna om på pendeln.

Pigg person.

Kanske har jag dreglat.

Men dagen har varit bra.

Jag har varit på Malmö Latinskola och pratat skrivande i den tjusigaste aula jag någonsin sett, och sedan haft skrivverkstad i biblioteket med tjugo gymnasieelever. Det var så fint att titta ut över de som satt där när de berättade vad de hette och hur mycket de brukade skriva och känna att här, i den här gruppen, hade jag kunnat (velat) sitta som sjuttonåring också, och säga exakt samma.

"Jag skriver rätt mycket, dagbok och så, dikter."

Only att de här var ungefär tio gånger smartare och hade kommit hundra gånger längre i sitt skrivande än jag hade när jag var så gammal, för de frågade saker som "hur hittar man sin röst?" Herregud. Det händer att jag får känslan av att vilja byta plats med dem. Putta upp sjuttonåringarna längst fram och sätta mig själv i publiken istället, och låta dem lära mig allt de vet.

Det enda som möjligen skiljer mig från dem är tjugo års nötande mot tangentbordet, tjugo års läsning med huvudet inställt på härm.

fredag, oktober 07, 2016

Follow the money

Kan vi prata lite om den nya ("nya") danska teveserien "Follow the money" som går på SVT på söndagar nu? Jag har i veckan sett ikapp alla de nio avsnitt som sänts. Det här är vad jag vill säga:

- De säger "god arbejdslyst"!!!

- They had me at "god arbejdslyst".

- Ända sedan "Borgen" älskar jag alla serier där de säger så till varann lite hit och dit. Det vill säga alla danska serier.

- Mmm... Borgen.

- Men okej, "Follow the money".

- Den svenska jädra tomten? Skjut honom någon snart, please. Så otroligt störande med sin sävliga, monotona stämma. "Ska jag göra något?" Nej, det ska du inte, du bara förstör, försvinn.

- Är det inte spännande att alla (förutom den svenska jädra tomten) i serien är till hälften osympatiska, och till hälften sympatiska? Men vet liksom inte alls om man ska heja på dem eller inte, de gör så DUMMA grejer hela tin och ändå kan man inte låta bli att gilla dem.

- Förutom också Alf, som inte gör några dumma grejer, honom gillar man jämt. Och med "man" menar jag "jag". Min lista över karaktärer jag känner mycket starkt för i serien: 1. Alf, 2. Nicky och 3. Den nervösa tönten Hans Christian eller vad han heter.

- Känner även starkt inför Claudias hår!!! Otroligt glansigt.

- Och så tycker jag det är sånt mys att karaktärerna kan vara frånskilda och ändå ha en fungerande relation och vara ganska snälla mot varandra och liksom försöka få sitt delade-vårdnad-om-barnen-liv att gå ihop, genom att kommunicera och typ... hjälpa varann. Har man någonsin sett det på teve? Inte så ofta.

- Alfs tröjor!!! Det här är den andra deckarserien jag ser på kort tid som får mig att vilja gå omkring i skjorta med liten krage och en stickad snygg tröja över 100% av tiden. Förra gången var det Marcellas garderob jag ville åt. Nu är det Alfs.

- Slut på lista. Vad vill ni säga?

torsdag, oktober 06, 2016

Bladen brinner #2 - Inslag av magi

Har ni läst Cornelia Funke? Hon är den tyska författaren bakom enorma succéer som "Bläckhjärta" och "Tjuvarnas herre", och när hon var i Sverige för någon vecka sedan träffade jag henne för Bladen brinners räkning. Sjukt trevlig människa! Börjar fan i mig tro att alla som skriver barn- och ungdomsböcker är sinnessjukt trevliga. Återkommer (ehe, kanske inte) när jag stöter på någon som inte passar in i den spaningen.

Hur som, Cornelia Funke är med i andra avsnittet av Bladen brinner. Jag tycker speciellt om att hon säger "For me, books are like windows and doors" och att om man inte har tillgång till dessa fönster och dörrar "you sit in a box". Och så är Elin Lindell med! Med henne pratade jag om att skriva vardagsnära böcker, och om vad en "snäll barnbok" är för något. Vill man ens skriva sådana?

Man kan lyssna direkt här, genom att trycka play. Eller genom att leta upp podden där poddar finns, på iTunes, Acast, Soundcloud, what have you.


tisdag, oktober 04, 2016

Tankar från ett hotellrum, pt 2

Hotellet som jag bor på den här veckan ("Hotell ett", hö hö, hö hö hö) serverar middag till alla sina hotellgäster varje kväll (!) och ikväll var det chokladpudding och vispad grädde. Eller ja, alltså, det var också MAT innan, men låt oss fokusera på det viktiga här nu: CHOKLADPUDDING MED VISPAD GRÄDDE!!! Älskar chokladpudding med vispad grädde. Så lent. Så snällt. Så mycket godare än chokladpudding utan vispad grädde som är en efterrätt som - som vi alla vet -  bara når upp i 5 av 10 efterrättsskålar. Chokladpudding med vispad grädde får i alla fall 8 av 10 efterrättsskålar. Funderar lite på om det är okej att såhär två timmar efter man ätit glida ner i restaurangen i pyjamas och ta en andra omgång? Jag menar, man fick ta hur mycket man ville. Det var buffé. Jag har jobbat jättehårt. I'm entitled?

Så himla kul med folk som bara: "Bästa mat - buffé", förresten. 

Fnizz!

Somnar väl nu då.

måndag, oktober 03, 2016

Tankar från ett hotellrum

Det här är vad jag har nästan svårast med som förälder: det konstanta klänget på min kropp. Jag hade inte riktigt satt ord på det innan jag fick barn, men jag har mycket svårt att acceptera att inte få ha min kropp i fred, utan att det är någon som klättrar omkring på den. Det gäller även vuxna människor. Skillnaden är bara att vuxna människor tenderar att 1. Klänga lite mindre och 2. Lyssna lite bättre. Det går liksom att förklara för en vuxen människa att det är inte du, det är jag, och JAG VILL SITTA I SOFFAN OCH SE PÅ FILM UTAN ATT NÅGON NUDDAR MIG, kan du vänligen ta bort din arm? Med barn är det svårare. Jag säger inte till ett spädbarn som sover som allra bäst om han får ligga som en groda på magen på mig hela natten att det är inte du, det är jag, och JAG VILL SOVA UTAN ATT NÅGON NUDDAR MIG. Studier visar att jag har mycket svårt att säga ifrån till en ettåring som vill vara supernära, en tvååring som vill vara supernära, en treåring som vill vara supernära, och en fyra, fem, sex, sjuåring som vill vara supernära också.

Det är ju så mysigt.

Också.

Men när det slutar vara mysigt är det ett mycket starkt och panikartat skrik inuti av LÅT MIG VA, NUDDA MIG INTE, GE MIG TILLBAKA MIN KROPP. Och jag har fortfarande inte vant mig, så här sju år senare. Det var därför jag inte direkt gillade att amma, tror jag. Därför jag sätter mig i fåtöljen när resten av familjen sitter i soffan när vi ser på tv. Därför jag byter säng när det kommer barn och trängs. Därför jag efter en klättrig helg i torpet skriker rakt ut att SÄTT DIG PÅ DIN PLATS, JAG VILL ÄTA MIN MAT I FRED, KLIV INTE OMKRING PÅ MIG, SLÄPP!!!

Varför barnen ändå fortsätter klättra som apor på mig och varför jag ändå inte ens ett dygn senare ligger på ett hotellrum i Oskarshamn helt i fred och längtkollar på bilder av dem i mobilen, däremot?

Pyttelite svårare fråga.

Det är så mycket som är ett starkt och närmast panikartat skrik inuti kring detta med föräldraskap.

fredag, september 30, 2016

10 års yrkesliv på ett golv

Jag la ut dem allihop på golvet, och ställde mig för att titta på dem som ett annat miffo. Kanske var det ett försök till någon slags självhjälp (kära lilla huvud, du har gjort det tjugoen gånger, du kan göra det en tjugoandra också). Kanske var det bara för att jag ville se dem. Jag vet inte. Skit i det.

I år är det 10 år sedan jag fick mitt första bokkontrakt. TIO ÅR!!! Så sjukt.

En gång när jag var nitton år var jag på vårt favoritfik i Växjö med min kompis Fredrik och åt väl en vegetarisk Casalinga, för det gjorde vi ju jämt. Jag sa: "Jag vill vara där Meg Ryan jobbar i 'You've got mail', den barnbokhandeln, allt det vill jag ha runt mig. Fast jag vill kanske hitta på böckerna själv. Och så ska man kunna köpa kakor." Och han sa: "Du kommer ju göra det. Det är ju det som är så sjukt. Du kommer hitta på finurliga, pyssliga, skitfina grejer som kanske vecklar ut sig till ett typ 3D-dockskåp när ett barn öppnar bokpärmarna, MAN BLIR FAN PROVOCERAD NÄR MAN TÄNKER PÅ DET, men det kommer bli så."

Jag minns detta ordagrant för att jag kanske aldrig har blivit gladare i mitt jordeliv.

Det är märkligt hur det kan kännas så dubbelt att titta på dem. Att man kan vara hundra procent vansinnesstolt och känna nästan... skam samtidigt. Som att alltid vilja ha dem framme, men bara våga titta på dem genom ett kisande, jävligt kritiskt öga. Det känns inte alls självklart att jag kommer kunna (nej, våga) skriva en hel bok igen. Och samtidigt känns det helt otänkbart att inte.

Tio års yrkesliv på ett golv.

Det ryms i en ruta, det är inte mer, jag vet inte om jag tycker det räcker.

Men jag har gjort allt det här.

Det är också det.

måndag, september 26, 2016

Dödens lammunge

Ligger i sängen, snyter fram sår under näsan, knaprar ipren, somnar med nässprayet (mentol!) i handen ibland, vaknar av luftrör som piper. Min mamma sms:ar: "Är du så sjuk nu så du får ligga still och bli ompysslad?" Jag svarar: "Men faktiskt!"och väntar mig nästan ett "Grattis!" tillbaka. Det är aldrig, aldrig, aldrig jag som är sjuk i det här hemmet. Om jag ligger absolut stilla så jag inte känner av trycket från bihålorna är det nästan lite härligt.

Säg det inte till nån.

Kanske ska jag lyssna på P3 Dokumentär om grupp 8 och känna mig som en lat samhällsmedborgare som inte engagerar mig mer än jag gör, för det tänker jag mycket på. Hur hann de ensamstående mödrarna med sin politiska kamp, när skrev de sina plakat, när var de på sina möten, jag hinner knappt plocka undan på köksbordet efter maten innan kvällen är slut? Hade dygnet flera timmar? Vad är det som ändrats?

(Inget? Det är bara jag som är lat?)

Imorgon tänker jag vara lite sjuk till.

Sen tänker jag vara frisk.

Kul för er att veta, no?

lördag, september 24, 2016

När en femåring styr upp familjens rutiner kring handling

"Nu ska jag säga allting som är gott här inne på affären, mamma. GODISET är gott. GLASSEN är god. LÄSKEN är god. Och SÅNA DÄR OSTHJÄRTAN är goda. Men all mat som ligger här överallt? Den behöver vi inte. Mat tycker jag faktiskt vi kan börja köpa på pizzerian."

Post bokmässan

Jag började känna mig halvsjuk i samma sekund som vi satte oss på tåget från bokmässan, jag och Johanna, och nu går jag omkring här i mina raggsockor med frossa och halsont och snor all over the place. Det slår aldrig fel. Jag har sovit middag i tre timmar.

Men själva mässan blev ändå oerhört bra till slut. Vi var där för att prata om podden, skåla in premiären på ett mingel, och leda en rad olika intervjuer med andra författare på scén. Och! Kanske nästan viktigast: Titta efter människor i folkvimlet som bar en Bladen brinner-tygkasse och peka uppspelt varje gång vi såg en och säga "titta, där går en fantastisk människa!"

Det är så sjukt roligt med allt stöd vi får kring det här himla programmet. Både innan, och nu när första avsnittet är släppt, ni lyssnar ju? Och kommer fram och säger hej och heja, äntligen pratar någon barnböcker. Det är så himla generöst, jag blir skitglad.

En härlig stund i livet igår låg vi före Filip & Fredrik på iTunes topplista. Och före Liv Strömquist. Och före Ebba von Sydow. Den där topplistan works in mysterious ways, så det säger nog egentligen inte så mycket, men se fall jag bryr mig. Passar på att känna mig helt sjukt poppis, snyter mig, kryper ner under täcket, har frossa, tänker på avsnitt två, tre, fyra, fem, och så vidare in i typ evigheten.

torsdag, september 22, 2016

Premiär för Bladen brinner #1 - Små fluffiga lamm

Iiiiiih! Let's do this. NU FINNS FÖRSTA AVSNITTET!

Bladen brinner är ett program för dig som är vuxen och känner ett behov av att once in a while få boktips för barn och unga. Kanske är du förälder? Pedagog? Farfar? Bara allmänt intresserad av litteratur?

Det är jag och Johanna Lindbäck som står bakom podden, men det är verkligen inte bara vi som snackar. Tanken är att varje avsnitt (ungefär 30 minuter långt!) ska ha minst 3 olika inslag - intervjuer, reportage, boksamtal. Lite som ett magasin om barn- och ungdomsböcker, liksom.

I det här allra första avsnittet har vi varit hemma hos Barbro Lindgren i hennes hus på Öland, och pratar om "Bladen brinner" (boken) och hur hon (Barbro) blev deprimerad som 10-åring och gick hem från skolan för att det kändes så ledsamt att sitta kvar. Vi har också pratat med Mårten Sandén, om varför han återkommer till temat sorg i sina barnböcker, och varför vuxna vill att barn bara ska läsa om små fluffiga lamm. Och så diskuterar vi den splitter nya bilderboken "En sån dag" av Sanna Borell, och undrar varför vi har så höga krav på bilderboksmammor. HOPPAS DU GILLAR!

Du kan lyssna direkt här, genom att trycka play. Eller via vår sajt, iTunes, Acast, Soundcloud och så vidare.

tisdag, september 20, 2016

Året med Millennium

Alltså, har ni sett K Special om David Lagercrantz och släppet av den fjärde Millenniumboken? Känner ren och skär ångest och får flyktkänslor i hela kroppen av att se den. Käre nån. Han måste åka ut i skogen, den där David! Sätta sig och stirra på en horisont! Odla sina krukväxter! Nåt! Så förstummad över hur han ens orkar närma sig en dator för att skriva efter det här året. Plus: Så väldigt intressant att få se känslorna all over the place, när han sitter och blundar i taxin på väg till presskonferensen och vill skita i allt, när han gråter ömsom av panik, ömsom av trötthet, ömsom av lättnad, när han känner hybris framför datorn, när han får se omslaget på boken första gången och gömmer ansiktet i händerna. Alltså, HERREGUD, stressen bakom det där boksläppet. Orkar knappt ens tänka på't.

#teamaniston at your service, typ tolv år senare

Få se nu, har jag tänkt någon tanke som inte har med podd eller bokmässan att göra som det går att blogga om? Nej? Nej. Kära nån, alltså, mitt huvud just nu: Så himla enkelspårigt. Det enda övriga jag lyckats snappa upp och engagera mig i är detta: 1. BRAD PITT OCH ANGELINA JOLIE SKA SKILJA SIG!!! (tipstack hela internet) 2. Polly (godiset) lanseras i ny smak som är: Päron, polka, mörk choklad (tipstack @jossibaloo) och jag vill äta dem, inhalera dem, fylla ett badkar med dem och dyka ner i dem, 3. Inget.

Jo, att mina krukväxter sakta håller på att dö typ allihop? Min teori är att de inte gillar vårt vardagsrum sen vi målade det grönt. Det är en ganska klen teori. Men nu har jag i alla fall planterat om dem, talat ömt med dem och ge dem näring som livsuppehållande åtgärd och NU HOPPAS VI PÅ DET BÄSTA PEOPLEZ, I need them krukväxts to handle the höst, det gör jag verkligen.

Gud, kommer ni ihåg Brad Pitts och Jennifer Anistons bröllopsfoto ens? Alltså, googla, så himla fint.

fredag, september 16, 2016

"Och så bor vi i ett gammalt rangligt hus, som luktar ruttna äpplen"

Min unge har haft sitt livs första läxa i skolan den här veckan. Matteuppgifter som skulle göras digitalt på datorn. Vi gick ut hårt genom att glömma läxan totalt, komma på den precis innan vi skulle gå till skolan i morse, stressskrika på varann i köket, kasta oss över datorn, instruera barnet att "räkna skitsnabbt!!!" och när han började gnälla efter typ 120 mattetal på sju minuter snäsa "så här är det att ha läxor, sluta gnäll, RÄKNA!!!". Nu är den läxan loggad som "utförd" klockan 07.59, vilket i runda slängar är 13 minuter innan det ringer in på skolan. En vild gissning är att mitt barn kanske redan hatar läxor.

Aja.

Man lever och lär och glömmer det mesta.

Igår var samma unge hos skolläkaren och talade om att han "bara får sylt till frukost. Alltså på mackan? Förutom på helgen, då får jag nutella och sylt. Och så får jag titta på youtube i flera timmar."

KÄMPA, BJÄRBO/EDMANS!

torsdag, september 15, 2016

Bladen brinner #0 – Om en liten vecka

Det är en liten ynka vecka kvar tills första avsnittet av Bladen brinner släpps, och nu finns vi på iTunes och Acast och gud vet alla ställen. YEAH!!! Vi har lagt upp en kort inför-podd där vi berättar varför vi gör podden, vilka vi samarbetar med, och förklarar lite om vad man kan vänta sig om man tänker lyssna sen. Plus att man kan tjuvlyssna på musiken i podden, ju! (Den är gjord av Håkan Lidbo.)

Här kan man trycka play:


Eller så går man in på vår sajt, bekantar sig, stretchar lite, LADDAR JÄRNET INFÖR TORSDAG OM EN VECKA, och lyssnar därifrån.

Puss, puss.

onsdag, september 14, 2016

Bland hästbajs och stöv

Bild ur "Halsen rapar, hjärtat slår - rim för 0-100 år" av Emma och Lisen Adbåge.
Hej från hög på häst! Eller ja, det lät ju som det lät. Jag menar bara att jag varit i stallet och att det var fantastiskt. För några veckor sedan trodde jag att min (ganska nya) ridskola hade lagt ner sin ridskoleverksamhet (precis som min förra) och att jag inte skulle få rida i höst. Men så ba: VAR DET INTE SÅ!!! Skrek typ rakt ut av glädje när jag fick reda på't.

Idag har jag haft höstens första ridlektion. Den var så här: "Idag ska vi bara tölta. Alla som har travat när lektionen är slut har gjort fel. Börja korta ihop era hästar."

Och som genom ett freaking mirakel (läs: en häst som älskar att tölta) gick ungefär allt rätt. Varje gång jag red förbi den stränga ridläraren sa hon "bra, Lisa!" (förutom en gång när hon väste "hälarna!!!"). Och när hon sa "perfekt takt, det är en jättebra tölt du har nu, du skulle bara behöva få honom i lite lägre form" och jag frågade "hur gör man det då?" och hon sa "jobba lite mer med innertygeln, och led ut yttertygeln och driv på framåt" så gjorde jag det och DET FUNKADE?!?

Åh, herregud så roligt.

Jag tycker fortfarande det är otroligt svårt att känna när det blir rätt, och i efterhand fatta vad jag eventuellt gjorde för hjälper för att det skulle bli så. Satt jag plötsligt bra? La jag plötsligt vikten rätt? Skänklade jag plötsligt på rätt ställe, på rätt sätt? Kommer jag att kunna göra samma sak igen? Ingen vet. Jag låtsas ibland att jag har 100% koll när ridlärarn säger "känner du nu vilken feltakt du har?" eller "märkte du skillnad nu när du gjorde så?" men oftast har jag fan ingen aning, ibland vet jag inte om jag har tölt eller trav ens.

Men jag älskar verkligen att få vara i stallet, och jag kämpar på. Kanske finns det ingen annan timme i veckan när jag koncentrerar mig så mycket som jag gör när jag rider, och det finns definitivt ingen annan timme som är så fri från annat: ångest, flimmer, fem tusen saker som studsar i skallen.

tisdag, september 13, 2016

ROFL

Har haft en kulturell temakväll här, helt omedvetet. Såg "Bad moms" på bio, satte mig på pendeln, lyssnade på senaste "En varg söker sin pod" SOM OCKSÅ HADE SETT BAD MOMS!!! Som att ha en egen liten filmcirkel på väg hem. Det var myz. Filmen var kass, kanske 1,5 mammahjärtan OBS ATT JAG ANVÄNDER ORDET IRONISKT FÖR DET ÄR MITT HATORD av 5 möjliga. Liv tyckte 2 av 5 i podden, men det tyckte jag var för generöst, den var helt ärligt knappt ens kul. Förutom i scenen där de är och handlar. Då skrattade jag helt orimligt mycket. Det är inte säkert att det beror på att scenen är rolig dock, det kan också vara jag som har löjlig humor. Avgör själva.

Mina tre största skrattfester i modern tid annars är: 1. Happy Gilmore.

2. Scenen i Bridesmaides där Kristen Wiig demonstrativt kör förbi polisen och försöker få hans uppmärksamhet genom att låtsasdricka sprit ur en flaska.

och 3. Scenen i This is 40 när Paul Rudd är nåt så jävulskt politiskt inkorrekt och härmar den österländska läkarens brytning.


I icke modern tid var min största skrattfest Ensam hemma två, i scenen där ungen ligger på taket och slänger tegelsten på tegelsten i huvudet på inbrottstjuven.


SÅ ATT.

Ni behöver väl inte lita på mitt omdöme någonsin igen.

måndag, september 12, 2016

Snart nu

Skapade just eventet "första avsnittet släpps" på Bladen brinners facebooksida och fick sen akut lägga mig ner och hyperventilera lite i en kudde. Så jädra snart nu! 22 september har podden premiär. Jag är mycket uppstressad och exalterad och panikslagen och uppe i varv över detta faktum. Det är väldigt kul att jobba med den (och det är ju tur, med tanke på att jag knappt gör annat), men också mycket och tidskrävande och ganska svårt och vä-hä-hä-häldigt fyllt av prestationsångest.

*hick*

JA, JA.

På bokmässan SOM ÄR OM NÄSTAN BARA EN VECKA OMG OMG OMG!!! ska vi ha ett mingel som börjar med författarintervjuer på scén (Pija Lindenbaum! Emma Adbåge! Alex Gino! Sara Ohlsson!) och sedan fortsätter med kall öl och skål för podden, litteraturen och kanske även livet. Vi minglar ihop med Lilla Piratförlaget, och alla som är på mässan på torsdagen är välkomna. 16.30 på Piratförlagets scen börjar intervjuerna.

Ska även: Intervjua Ulf Stark på Vi Läsers scen (klockan 14.00 på torsdagen).

Samt: Berätta om podden lite här och var, till exempel på Ung scen på fredagen. (17.00)

Och: Stirra runt med glasartad blick.

Ja, jädrar. Det kommer bli roligt. Om jag fortfarande lever och andas när mässan slår upp dörrarna kommer det bli roligt. Det kommer det. Det kommer väl bli roligt? Jo.

*hick*

fredag, september 09, 2016

Sicken massa post

First things first - diademgate blev ingen diademgate, det blev en helt vanlig tisdag. Diademet satt fortfarande på plats i håret när jag kom till förskolan för att hämta Svante, och sen var det var inte så mycket mer med det. Han sa att det hade varit skönt att inte ha luggen i ansiktet. End of story.

(Får man anta? Han har inte haft det på sig sen dess.)

Han är en så rolig person att ha omkring sig ibland, den där. Idag, till exempel. Båda barnen är halvsjuka och har varit hemma, och jag har halvjobbat med att förpacka saker i kuvert nästan hela dagen. Rufus bara: Yeah, yeah, gör du det, jag bryr mig inte, jag går upp på mitt rum och räknar ner minutrarna tills det är speltid. Svante bara: Packa kuvert, säger du? Intressant. Jag kanske kan hjälpa till? Och sen satte han sig på golvet bredvid och fick i uppgift att klistra dit frimärken, och sen gjorde han det i tre timmar under konstant småprat. "Jag kämpar på, mamma. Det är verkligen många kuvert. Jag jobbar som en galning. Nu lägger jag de här på hög! Kolla vilken stor hög! Behöver du fylla på med nya kuvert? Det fixar jag! Inga problem! Oj, oj, oj, vad vi håller på. Si-ck-en massa post, mamma."

Han fick femtio öre per kuvert.

Han tror kanske att det var för frimärksklistrandet, men det var banne mig mer för pladdret.

tisdag, september 06, 2016

Om diadem och annat tjafs

Mina barn är så sjukt söta när de sover. Detta säger jag inte som ett tokroligt uttalande i stil med "SKOLAN ÄR BÄST! på sommaren" (som jag för övrigt hade tryckt på en rosa keps med plastskärm när jag var åtta), det handlar inte om att de ligger still eller är tysta eller allmänt ojobbiga när de sover, det handlar om att DE ÄR SÅ JÄVLA SÖTA BARA, jag blir galen. Varje kväll när jag går in för att kolla så de sover ligger de där i enda stor gosig hög och är urgulliga med någon liten naken arm slängd över brorsan och håret på svaj och kinderna helt varma, jag får hejda en impuls att fota dem och/eller böja mig ner och trycka in näsan i de där kinderna 100% av gångerna, gnyyyyy.

Det om detta viktiga.

Svante gick till förskolan med diadem i håret. Han vill inte klippa luggen men tycker ändå den är svinjobbig att ha i ögonen, så jag tipsade om att det finns diadem här i världen och visade honom ett och han älskade det. Det första som hände när han kom in på förskolegården i morse var att en av hans kompisar frågade varför han såg ut som en tjej. Det blir mycket intressant att se om diademet sitter kvar när jag hämtar honom i eftermiddag. Om hans "det är coolt, kolla vad snygg min lugg är nu, jag älskar diadem" har förvandlats till något annat och vem jag i så fall ska ryta på.

Det finns så mycket att ryta på.

Ibland skrämmer det skiten ur mig mig att de ens måste gå upp ur den där sängen, att man måste väcka dem på morgonen och skicka ut dem i världen, att de inte bara kan få ligga där med sina mjuka kinder och håret på svaj med en naken arm över sin brorsa och känna sig skitcoola i sina diadem i evig tid.

söndag, september 04, 2016

Om inget, från ett torpkök

Hej från ledbruten i torpkök, jag har spettat upp sten. Det här kan jag säga om det: sten är lite som isberg. Man ser kanske en femton 20 x 30 centimeter stora stenytor sticka upp ur marken precis där man vill ha sina utemöbler och tänker "nu har jag retat mig på de här hanterbart stora stenarna i tio år, nu lyfter jag upp dem". Och så tar man fram spettet och börjar jobba, och så visar det sig att de hanterbart stora stenarna i själva verket är stora som mindre berg under ytan. Hel-ve-te vad trött jag var när jag var klar. Trött och mycket, mycket nöjd.

Det är väldigt skönt att vara här.

Jag glömmer ofta det när jag är hemma, för jag hatar att packa och komma iväg, och tror jämt att helger utan något inplanerat hemma är mina bästa helger, men det är de faktiskt inte alls, kanske är det här fortfarande mina bästa helger, de på torpet. Här händer det att jag gör saker som: Sitter på golvet i två timmar och glor på en eld. Går och lägger mig vid nio och läser bok tills jag somnar. Plockar svamp. Lägger mig ner på kökssoffan och räknar plankorna i taket. Sover middag när jag borde diska. Har raggsockor.

Vilar, kallas det väl. Vid sidan av "spetta sten" är "vila" något jag tror var exakt vad som krävdes av denna helg för att mitt huvud inte skulle implodera.

Kuriosa: Vi har så mycket dovhjort här att det inte finns ett enda äpple kvar på marken under äppelträden, bara bajs och klövavtryck. Hov? Klöv? Hov? Klöv. Svante mötte en (hjort, inte klöv. Eller ja, hjort inklusive klöv, får man anta) utanför ytterdörren  när han skulle ut och kissa igår morse.  Det är stora djur. Med imponerande horn. Kolla själva. De har gjort en liten passage åt sig själva genom häcken, och där går de på led, in och ut i vår trädgård, som om de ägde stället.

Kuriosa 2: Jag läser "Flickorna" av Emma Cline.

Kuriosa 3: Jag är förkyld. Varje gång jag snyter mig låter jag som en trumpet, och om mamma hade varit i närheten hade hon tänkt "du låter som min pappa" när hon hörde det och jag hade vetat att hon tänkt det innan hon sa något och snässuckat "ja, ja, ja, jag låter som morfar, jag vet, du har sagt det", som vore jag tretton.