torsdag, oktober 15, 2020

Kära jobbdagbok (56)

Hallå, det är Clara Henry-ish. 

Idag har jag spelat in en videohälsning till en skola. Det var till ett läsprojekt i kommunen, alla gymnasieelever i ettan ska få välja en bok (vet inte hur många de har att välja på, men några stycken) som de sen ska få och läsa. Videohälsningen skulle vara på en minut, till uppstartsdagen. 

Börjar ändå få pyttelite blodad tand? Trodde jag HATADE video, men det ääääär ju ändå liiiiite kul att lajva videoblogg och klippa film? Det är kanske alla videomöten under det här året som fått spärren att släppa.

Tricket Clara Henry har (och eventuellt alla andra youtubers, men låt en medelålders kvinna snöa in här nu, va?) är att hon säger typ en mening, och sen klipper hon, flyttar sig tio centimeter, säger nästa mening, klipper, flyttar sig, klipper, pratar, flyttar sig, klipper. 

Det var en aha-upplevelse att fatta detta, herregud, vad jag har flyttat runt på en liten kvadratmeter och klippt klipp idag.

Jag visade videon för mina barn sen och bad om feedback. De har ändå jävligt stor erfarenhet av youtube. Det ena barnet sa: "Jag skulle inte vilja att nån visade upp det här i min skola, men jag skulle inte DÖ av skam." Det andra barnet sa: "Jag skulle dö. Rakt av."

Nu har de markerat exakt vilka klipp i den här ynka lilla minuten som är mest pinsamma, och gett mig förslag på hur jag ska göra istället, samt visat hur alla deras favoriter gör. 

Kämpar väl vidare här. 

Jag har som mål att göra typ 8 minuter långa videoklipp om alla mina ungdomsböcker.

onsdag, oktober 14, 2020

Kära jobbdagbok (55)

 "Genomtänkt content", "genomtänkt content", äh jag har fan inget.

Idag har jag först suttit på ett café och jobbat och sen suttit vid ett skrivbord och jobbat. Däremellan åt jag kantareller med västerbottenost på rostbröd. 

Igår när jag var ute och gick (i tolv freaking kilometer) med Karin försökte jag återskapa hela gårdagens tankekedja med att det finns ett enormt utbud av (till exempel) böcker –> behovet av skräddarsydda tips/guider för att navigera i det utbudet –> den rätt stora avsaknaden av den typen av guider när det kommer till barnböcker –> vad det har för effekter på läsningen hos barn –> skämtet om att jag ska börja göra reaction videos kring barnböcker.

Jag frågade Karin hur hon gjorde för att hitta böcker till sina barn. 

"Jag frågar dig" var hennes svar, "och när jag inte gör det så frågar jag på Facebook."

"Och då tipsar folk om att du ska läsa Narnia", sa jag med en ögonhimling och Karin bara: "Sa hon bittert. Herregud, Lisa? Ja, folk tipsar om Narnia. Men ända sen du hade din arga Narnia-rant första gången för mig så har jag tänkt på det där. Om folk bara är nostalgiska och tipsar om helt självklara grejer, typ Astrid Lindgren och Harry Potter, eller om det faktiskt strömmar in annat också, uppblandat med Narnia. Och det strömmar in annat också! Det gör det!"

SKÖNT ÄNDÅ.

Hälsningar ögonhimlarn.

Har seriöst idag gått in på youtube för att se hur folk säger hej i sina videos, i nåt slags studiesyfte. Tycker de inledande sekundrarna av ett videoklipp kan bli så otroligt plågsamt jobbiga att se på när det typ sitter en person i rutan och ser lite obekväm ut och liksom ska... komma igång, utan att riktigt veta hur. Det är samma med moderatorer i panelsamtal. Eller poddar. Det är som att jag tar över precis all nervositet när jag ser eller hör det, och sen måste jag akut stänga av för att jag blir för stressad. 

Clara Henry var bra. 

Ska bli mer som Clara Henry. 

tisdag, oktober 13, 2020

Kära jobbdagbok (54)

Jag pratade med Johanna i helgen om bloggar, och hur språket och tonen och innehållet på internet har ändrats de senaste kanske tio åren. Att den typen av blogginlägg man skrev och läste drivor av för tio år sen knappt finns längre, och om de finns så studsar man liksom till när man hittar dem. Det är ingen vattentät spaning direkt, den grundar sig mest på två personers magkänsla, och inte är den ny heller. Men de där inläggen utan tydlig vinkel och agenda, som kanske var typ "gick till jobbet, åt en macka, gick hem". Jag saknar dem, men jag pallar inte längre med att skriva dem, och jag läser dem helst bara om de blandas upp med annat som har mer substans. Vet inte om det är mina krav på mig själv och andra som ändrats, eller om det är en trend, en tidsanda, en röst, en färg. 

Det är i alla fall svårare att skriva blogginlägg utan tydlig vinkel och typ "genomtänkt content".

Jag skäms lättare.

En annan sak jag pratade med Johanna om i helgen var att jag hatar att fastna i att scrolla runt bland allt utbud på Netflix och Storytel och Spotify och Podcaster. Jag kommer liksom sällan till punkten "titta på filmen" eller "läsa boken" , för jag fastnar i själva väljandet. Johanna är min tydligaste hjälp ut ur det där. När hon tipsar mig om en bok eller film eller serie eller podd så går jag direkt till den och slipper välja och det är underbart. Jag vill att Johanna ska skriva ett nyhetsbrev en gång i veckan med skräddarsydda tips, förlåt, skräddarsydda krav, på all kultur jag ska konsumera. 

Det är ju något med det där behovet av att ha någon som guidar en igenom allt utbud.

Vi flamsade om att vi ska börja göra reaction videos om barnlitteratur, för att det verkar vara det enda kidsen vill ha nu för tiden. En av oss håller upp en bok, den andra reagerar genom att gutturalt vråla ut en känsla.

måndag, augusti 24, 2020

Kära jobbdagbok (53)


Nu är den släppt! Ljudserien som jag och Åsa Anderberg Strollo har jobbat med gud vet hur länge. "Tystad" heter den, och den har formen av en fiktiv dokumentär. Ploten är så här: Den 4 maj 2019 sker ett terrorattentat på Arlanda flygplats. Nyheten lamslår hela Sverige, och folk sitter som klistrade framför nyheterna. Tre tonårstjejer pekas snart ut som misstänkta, och en av dem heter Elise Björk. Var är hon? Vad är det som hänt? Och hur kunde det bli så här? Ett år senare bestämmer sig Elises pojkvän Milad för att göra en radiodokumentär om attentatet, i ett försök bredda bilden av Elise och försöka förstå hur allt det här kunde hända. "Tystad" är resultatet!

Främst har vi tänkt att serien riktar sig till unga vuxna, men det är inte så jädra noga. Man kan vara 15 eller 27 eller 48 eller 70 när man lyssnar. Det är åtta avsnitt som är en halvtimme långa, ungefär! Och den är dramatiserad, så det är skådespelare och musik och ljudeffekter och the whole shebang. Kanske låter den liiiiite som en P3 Dokumentär? Fast fejkad, eller påhittad, eller fiktiv. 

(Man hittar den enklast i nån streamingtjänst för ljud, till exempel Storytel eller Bookbeat eller Nextory.)

Så nytt allt det här? För mig, alltså. Märker det bland annat på att det är en annan nivå på osäkerhet inblandat i känslorna inför släppet. Jag har jättesvårt att bedöma själv hur det här ska landa, om serien kommer att hitta ut till lyssnare som gillar den. Med böcker är jag coolare nu för tiden. Men detta är ljud, det är drama, jag har gett regi, det är en annan form, en annan genre än vad jag är van vid, och jag har ingenting att hålla mig i, märker jag.

Lyssnar nervöst igenom alla avsnitt från ett tåg, trots att jag hört varje sekund förut. 

Avsnitt 4 och 7 är mina favoriter.

onsdag, juni 17, 2020

Kära jobbdagbok (52)

Tis the season to skicka grejer på tryck, och jag är inne på detaljnivå i tre olika projekt samtidigt. Det är Fula tjejer (skickad!), det är Viggo och kärlekskaoset (kollar baksidestext och läser korr!) och det är ljudserien Tystad (lyssnar igenom råklippningen). Det där sista är en rätt mäktig upplevelse ändå. Det är första gången jag hör hur manuset som Åsa Anderberg Strollo och jag har skrivit faktiskt låter. Alla klippen är inspelade av skådisar, råklippta, lagda på rätt ställe och ...  vi hör helheten för första gången.

Det är en fejkad dokumentärserie vi gett oss på. Vår huvudperson, Milad 19 år, gör en radiodokumentär i åtta delar om ett terrordåd på Arlanda flygplats, där hans flickvän Elise pekats ut som en av terroristerna bakom attentatet. Serien är fylld av hans intervjuer, nyhetsklipp, vittnen, gamla ljudinspelningar och Milads egna resonemang, och jag tror att den sammanlagt innehåller 20 olika röster.

Det har varit ett jädra projekt att spela in alltihop. Det är ett jädra projekt att korrlyssna på den också också.

2:48 Stryk Milads sväljning.

9.35 Om möjligt: stryk “vid inskrivningen” - så här: “och personliga ägodelar vid inskrivningen och fick information”? Det låter lite uppradat.

10:30 börja med gråten tidigare, gärna före/under Milads replik.

20.31 lägg in liten konstpaus. 


26.18 orden “När polisen hittar henne” saknas.

Och så vidare. I all evighet.  

Jag har lyssnat extremt koncentrerat nu i två dagar, och suttit som ett fån med öppen mun och hörlurar och hovrat med fingret ovanför pausknappen för att kunna stoppa, lyssna om, skriva ner respons, lyssna vidare, stoppa, lyssna om, skriva ner respons, lyssna vidare.

Nu är serien redo för omklippning och ljudsättning med musik och ljudeffekter och sånt härl, och sen ska vi lyssna en vända till på samma sätt innan den slutklipps och släpps i augusti. 

Det är ett sånt experimentprojekt för mig, det här. Det liknar inget jag tidigare gjort. Bara det är ju värt en del, faktiskt.

tisdag, juni 09, 2020

Kära jobbdagbok (51)

Jag har haft "läsa" som främsta arbetsuppgift de senaste dagarna, och flyttat runt mellan olika läsplatser i huset och plöjt manus från skärm. Det känns alltid lite som om jag fuskar (här ligger jag i soffan och läser en bok) och lite som att jag helt omänskligt bara plöjer sidor, som en maskin.

Jag och Johanna tipsar om barn- och ungdomslitteratur i varje nummer av Vi Läser. Det är bara tio tips, och det är bara varannan månad, men vi läser ju hela tiden, och vaskar säkert fram de där tio från ett fyrdubbelt antal lästa titlar eller fler. Jag läser snabbt och slarvigt tills jag fastnar. Glider med ögonen över boksidorna och bläddrar. Rätt ofta blir det inte mer än så. Men det är härligt de gångerna jag upptäcker att jag saktat ner, och läser varje ord, för att jag inte vill missa några.

Idag läser jag skurk-prequelen till Hungerspelen, den nysläppta. Där har President Snow ännu inte blivit ond. Han är arton år, hungrig, fattig, och ska vara mentor åt en flicka från distrikt 12 som blivit framlottad att delta i årets blodiga hungerspel.

Jag saknar Katniss, men jag har börjat läsa noga.

torsdag, maj 28, 2020

Kära jobbdagbok (50)

Vi läser korrektur på ungdomsromanen "Fula tjejer" som ska gå till tryck om... har glömt, men snart. Det är jag, Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson som skriver ihop, och det här är första boken i en serie om tre. Nu är vi på stadiet flytta kommatecken och stryka småord, och ändå är det (minst) en vända kvar efter den här. Igår läste jag koncentrerat i sju timmar. Fan vet om jag kommer orka läsa lika noggrannt nästa gång, men det kommer jag väl, på rent pannben. Det känns liksom onödigt att slarva med det sista, sista när man jobbat med något i nästan två år.

(Fick kolla kalendern nu, för det kändes så evighetslänge när jag skrev det där om två år. Hittar den första anteckningen om att "träffa Sara och Johanna, Scandic Malmen" i september 2018. Så okej, inte riktigt två år. Men nästan.)

Minns att jag mejlade Johanna och Sara med ämnesraden "Läget i laget" i januari 2019 och förklarade att jag på det privata planet höll på att separera och mådde asdåligt och sov som en kratta och inte förmådde få ur mig något kreativt, och att jag ville förvarna om att jag inte visste hur det skulle gå, att skriva bok nu.

(Gud, den där sömnlösheten. Så vidrig.)

(Det känns som tio år sen och igår.)

(Ja, ja.)

Det gick till slut, tydligen.

Kapitel för kapitel.

Jag tycker att det har varit skönt (utöver tio tusen andra saker som det också har varit) att ha det här projektet. Att skriva ihop. Att skriva något som är kul och rätt argt och drivigt. Att få ha de där mötena inskrivna i kalendern. Att det har stått "träffa Sara & Johanna, Bröd & Salt". Att jag har vetat att det helt säkert betyder att jag kommer att skratta så det kommer tårar varenda gång.

När Fula tjejer är skickad till tryck ska vi fortsätta med Jobbiga tjejer, och sen ska vi fortsätta med Svaga tjejer och det här betyder bland mycket annat att det kommer stå "träffa Sara och Johanna, Continental" i min kalender med jämna mellanrum i minst två år till.

Sånt är liksom verkligen inte kattskit.

tisdag, maj 26, 2020

Kära jobbdagbok (49)

Jag hatar faktiskt inte videomöten. Det är förvånande. Jag trodde pre pandemi att jag hatade facetime och videomöten ännu mer än vad jag hatade telefonsamtal och telefonmöten, men det gör jag ju inte alls det. Jag tycker det är rätt mysigt. Det är väl klart att det ofta är trevligare att ses i verkliga liiivet och låta mötet glida över i en á la carte, men...

(Okej, detta med à la carte har bara hänt mig exakt en gång. Men det är ett för bra uttryck för att inte slösas med.) 

Det är liksom väldigt tryggt att få sitta i sitt eget kök och ha möten via skärm också, har jag upptäckt. Mindre nervöst. Kortare startsträcka till att våga göra min röst hörd. Och det är lite mysigt att se hur folk har det hemma? Alla jag videomötar med säger att de är "väldigt färdiga med videomöten nu", men jag tror inte jag är så väldigt färdig. Jag tror jag tänker ta med mig videomötet in i tiden post pandemi också. Kanske att jag rent av kommer börja facetimea med mina närmaste på regelbunden basis också? Ingen hade blivit mer förvånad än jag, men det kanske kommer hända. 

(Men kan vi prata lite om det här med att man... eh, ser sig själv hela tiden under ett videomöte? Det gör man inte på vanliga möten. Jag vet inte om jag är ovanligt självcentrerad eller fåfäng eller obekväm framför en kamera, men jag har det i alla fall väldigt kämpigt med att inte ägna orimligt mycket av mötestiden till att försöka hitta min snyggvinkel eller rätta till håret eller... jamen, hela tiden bara förhålla mig till mitt utseende. Ett videomöte är som en enda lång utdragen selfiesession?) 

Numera tar det mig 55 minuter att ha ett "snabbt" möte (8 minuters fix av mig själv framför spegeln, 2 minuters teknikfix, 45 minuter möte) istället för till exempel 280 minuter, som det brukade ta nyss (30 minuters dusch/fix framför spegeln, 10 minuters promenad till pendeln, 4 minuters väntan på pendeln, 68 minuters pendeltågsresa, 10 minuters gångväg till möte, 10 minuter väntan för att jag var för tidig, 45 minuters möte, 10 minuters gångväg från möte, 15 minuters väntan på pendeltåget, 68 minuters pendeltågsresa, 10 minuters promenad hem). Det är ändå en skillnad på nästan fyra timmar. 

Idag har jag haft videomöte i tre timmar med Svenska barnboksakademin. Det var liksom görbart! Och rätt så mysigt! Och det kändes som en stor succé att mina halvnakna barn lyckades med konststycket att 1. hålla sig utanför bild under hela mötet och 2. hålla sig från att börja vråla efter mackor. 

Jag hatar faktiskt inte videomöten.

måndag, maj 25, 2020

Kära jobbdagbok (48)

Det är jul i boken jag borde skriva på idag. Snö och pepparkakor och adventsljusstakar. Det enda jag vill är att stänga datorn med en smäll och gå ut och plantera om mina dahlior, och gulla med mina luktärtor. Jag ger min trädgård max två dagar till, sen är den ett hav av fullt utslagen syrén och äppelblom. Det känns som ett hån att ens vistas inomhus, men ok. Glögg och lussekatter. Kämpa, Bjärbo.

Jag har verkligen rätt stora svårigheter med att komma igång kreativt nu. Sträckan mellan ”okej, nu gick barnen till skolan” till ”okej, nu öppnade jag romandokumentet och började skriva” blir bara längre och längre för varje vecka som går, tycks det mig. Det är långt ifrån säkert att jag hinner ta mig fram innan dagen är över. Det finns jättemycket annat som jag (hittar på att jag) måste ta tag i istället.

Nyss spontanskrev jag en krönika till barnboksakademin. Nu bloggar jag. Sen måste jag skicka ett brev och betala några räkningar och skriva ut några dokument och svara på tre mejl också. Plus duscha. Och sen kommer ju barnen hem igen? Nån behöver säkert en macka.

Mot slutet av dagen blir resultatet ibland en fysisk stress, inte alls olik ångest. Det händer att jag tvingar igång mig då, med kryp i hela kroppen, och skriver ett kapitel som jag slaktar dagen efter. Det händer lika ofta att jag stänger igen datorn med en smäll, och går ut och planterar om mina dahlior och gullar med mina luktärtor.

Idag kommer det att bli det senare.

onsdag, maj 20, 2020

Kära jobbdagbok (47)

Det var ett år sen jag skrev här.

Då längtade jag efter flera arbetsdagar hemma utan några möten, pendeltåg, föreläsningar.

Nu råder pandemi, och jag har typ växt fast i mitt hem.

Jag har släpat ner kontorsstolen från övervåningen, och nu står den som en liten installation i köket. Utanför kontorstid vilar brödrosten på stolssitsen, men när frukosten är avklarad åker rosten ner på golvet, och kontorsstolen rullar fram till bordet, och sen sitter jag där och… ja. Glor på skärm? Redigerar böcker som snart ska skickas till tryck. Försöker skriva nya.

Det springer möss under spisen i köket. Jag har fångat fjorton stycken de senaste veckorna. När jag får för mycket ångest över att de låter där under flyttar jag in datorn till soffan. Där hörs de bara svagt.

Jag är rätt dålig på att hantera att allt bara flyter omkring i ett kanske, har det visat sig. Kanske blir föreläsningarna jag har inbokade i höst av. Kanske behöver jag vika det och det datumet för den och den grejen. Kanske blir det någon form av medverkan vid någon form av bokmässa. Kanske kommer pengarna på mitt bankkonto att räcka tills det här vänder. Om det vänder?

Jag strutsar rätt mycket.

Det är som att jag suddat ut juni, juli, augusti, september oktober ur mitt medvetande för att de inte längre går att förhålla sig till och planera.

En vecka i taget.

Den här veckan är det redigering.