söndag, december 27, 2015

Långsamhetens högborg

Men herregud, vad vi inte gör något. Alltså, något. Idag har vi haft det här på agendan: gå till affären (300 meter bort) och köpa söndagsgodis, för vi glömde att det var lördag igår. Det var allt? Inför detta stora event var barnen så illa tvungna att ta på sig kläder för första gången sedan julafton, och det var, som vi alla förstår, nästan oöverstigligt jobbigt. Själv dealade jag mig till att få stanna hemma och borra två hål i taket istället, och slapp därmed påklädningstraumat och har fortfarande pyjamas. Vi stressar inte ihjäl oss här, direkt.

Rufus fick den illustrerade utgåvan av Harry Potter i julklapp, och som första kapitelbok genom tiderna går den verkligen hem. Igår läste vi i flera timmar, och nu när han kommer hem med godiset ska vi fortsätta. Harry ska just hoppa på tåget till Hogwarths. DET ÄR SÅ JÄDRA MYSIGT! Jag tackar lego och hela Harry Potter-kulten för det här, för utan fem miljoner Lego Harry Potter-youtubeklipp och Lego Harry Potter-lekar på förskolan hade han inte varit det minsta intresserad av att lyssna. Nu har han redan en förförståelse för berättelsen,  vet massor om karaktärerna, och har LÄNGTAT efter att bli tillräckligt stor för att få höra "den riktiga Harry Potter". Så kan det ju också vara med alla jädra prylar och leksaker och grejer och tjafs (som jag rätt ofta suckar över) som görs kring böcker och filmer nu för tiden. Att de liksom leder barnen in till boken eller filmen så småningom. Det kan jag ju tänka på nästa gång jag står och svär över nåt himla Frostschampo.

Jag tycker julen har varit god.

Lugn och långsam och mätt.

Imorgon ska vi städa källaren.

God fortsättning!

tisdag, december 22, 2015

Ett vegetariskt julbord

Hej från en som just lagt in tre sorters sill utan sill (man kokar sillstora bitar av aubergine i väldigt salt vatten i typ två minuter, och sen lägger man in som vanligt). En fick smak av senap och dill, en fick smak av apelsin och stjärnanis, och en fick smak av rödlök och granatäpple. På vårt (alldeles egna!!!) lakto-ovo-vegetariska julbord kommer det i år att stå:

3 x sill utan sill
Fröknäcke
Janssons frestelse minus ansjovis, plus kapris
Mandelbollar
Ugnsrostad brysselkål med pumpafrön
Valnötshummus
Bröd, smör och ost
Matvetesallad med rostade mandlar, aprikoser, rödkål och myntadressing
Grönkålspaj med västerbottenost, oliver och valnötter
Quornjulskinka (har aldrig testat, men twitter säger att den är okej?)
och sojakorv till sojakorvsgalna barn.

Kudos till mina svärföräldrar som får lajva vegetarianer över jul och inte verkar bry sig det minsta. Det kommer bli sjukt gott! Och detta vet jag eftersom jag provlagat de flesta recepten till en kokbok nära mig massor av gånger. WOOP!

Roligt detta, ju?

måndag, december 21, 2015

Team Javier räck upp en hand

Huset är städat! Julgranen är på plats! Jag har impulsköpt en ny blommig möbel!

Det går bra nu.

Det var länge sedan vi pratade om Felicity, tycker ni inte? Jag har några avsnitt kvar av säsong tre nu. Ben har just följt med i ambulansen när en tjej råkade bli skjuten av en knarkkille, och nu när hon vaknat upp från sin nära-döden-upplevelse är hon helt "åh, Ben, du räddade mitt liv, vi har en speciell connection nu, jag har aldrig känt så här förut, så här! Här får du en svindyr klocka och en motorcykel av mig. Ska vi ligga?" Och Ben verkar ta mig fan tänka på saken?!? Fast han är ihop med Felicity?!? KÄMPA BEN!!! Jag börjar lacka ur på att han inte kan säga nej. Han ba: I don't know, man, it's just... Felicity just keps pushing me. *ler plågat* Man ba, eh nä? Hon är urgullig? Skärp dig för i helvete? Meanwhile har Felicity börjat teckna serier med Noel, och det verkar kul, jag vill också teckna serier. Jag är nu #teamjavier (Felicitys bögchef på Dean and Deluca.) Herregud, vad jag älskar Javier.

Nu ska jag vika sju maskiner tvätt och låta Gustav bestämma åt mig vad min nästa bok ska handla om.

Hej på er.

fredag, december 18, 2015

Julen 2015

JULLOV, untz, untz, unzt!!! Idag slutade skolan klockan tio, och sen fick barnen jullov. Jag tog med två extra barn hem också, just for fun. Ja, och sen lät jag dessa sammanlagt fyra personer i åldrarna 4, 6, 7 och 8 upprepa ömsom mitt namn, ömsom "mamma" med ungefär en sekunds mellanrum i åtta timmar innan två av dem åkte hem, och nu vill jag SKÄRA AV MIG ÖRONEN, men annars är allt lugnt. Jag är inte sjuk längre. Jag har fått vin.

Vi ska fira jul i Gnesta i år för första gången i livet. Hemma! Inte en enda gång de närmsta veckorna ska vi packa hela bilen full av folk och julklappar och fan och hans moster och köra i snömodd genom en massa trafik till Småland, vi ska bara vara här.

Det känns lite som ett experiment.

Fira jul, hemma? Laga julmat själva? Dafuq?

Jag är rätt peppad. Har till exempel köpt ingredienser till knäck. Längre än så har vi i och för sig inte kommit än, men herregud, det är ju nästan en vecka kvar. Och så länge det finns knäck finns det hopp, som kungen sa. Det blir väl bra, det här? Det blir det.

torsdag, december 17, 2015

Greetings from snorets högborg

Jag är så himla förkyld. Det är ovanligt. Jag har tio gånger bättre immunförsvar än samtliga andra i den här familjen och är alltid, alltid (ta i trä) den som är friskast när alla andra sackar ihop, men inte nu. Nu är jag trött och sjuk och idag har jag därför legat i sängen och skrivit en dikt. Det är också oerhört ovanligt. Oerhört. Hade väl feber?

Men aja, det var i alla fall rätt roligt, och det tog hela dagen. Den började så här:

Jag skulle pilla bort löken
löksäkra petnoga, jag svär
Och jag skulle blåsa
så du inte brände tungan

Jag skulle stå i parken
fast det var svinkallt där
Och jag skulle putta
så du fick fart på gungan

och sen höll den på i åtta strofer (eller vad det nu heter) till och det var väl kanske det?

Jupp.

onsdag, december 16, 2015

Aspudden på lördag

Är så dåååålig på att komma ihåg att tipsa om sånt här lite mer än en halv sekund innan det är dags, men nu jädrar! Flera dagars framförhållning!

lördag, 19/12 signerar jag och Sara Ask "Ännu mera vego" i Aspuddens bokhandel (Hägerstensvägen 130). Mellan klockan 12-13 är vi där! Och eftersom Aspuddens bokhandel är known to man as den trevligaste bokhandeln i hela stan, så kan jag verkligen rekommendera en utflykt dit. Oavsett om man vill ha en autograf av mig och Sara eller inte. En bok eller tio är en jättebra julklapp! Till alla! I alla bekantskapskretser!

tisdag, december 15, 2015

Lär mig något! Vad som helst.

Kära dagbok!

Idag har jag ridit barbacka. Det var roligt, för det var första gången, och jag var ganska rädd för att trilla av, men jag bestämde mig för att räcka finger åt den känslan och prova, och det gick ju bra, så nu är jag stolt som tuppen. Det är så kul att lära sig något nytt? VAD SOM HELST! Är inne i någon slags fas i livet (det är jag och alla spädbarn) där det är det enda jag vill, lära mig grejer. (Okej, det och bada badkar och sova, och emellanåt äta något gott, kanske palak paneer.) Är till exempel helt exalterad över det hära radiolyssnandet jag börjat med. P1, alltså, vilken grej! Häromdagen lärde jag mig saker om Hallandsåsen. I förrgår lärde jag mig hur fördomar påverkar vårt minne i till exempel vittnesmål. Igår lärde jag mig saker om Bosnien. Idag har jag inte lärt mig något, för jag har inte varit hemma vid radion, och det har varit synd, det har varit lite tomt.

Helst skulle jag vilja gå en kurs. På kanske kvällstid, eller en helg, eller vad fasen, deltid på dagarna, jag vet inte. Den kan handla om lite vad som helst, känner jag. Igår läste jag kurslistan på Södertörn. "Estetik och genus, 7,5 poäng." "Typsnittsdesign och typografi, 7,5 poäng." "Befolkning, kultur och miljö, 7,5 poäng". Skulle gärna också gå kurs i: foto. Eller typ... lära mig rita grejer. Eller ooooo, skriva tv/film-manus! Be still my beating heart, tänk att få gå en kurs i det, det hade ju varit roligast av allt.

Är THIS CLOSE att börja titta på slumpvis valda Ted talks bara på grund av kul.

Vem kunde ana?

måndag, december 14, 2015

Hetaste hett

Hetaste hett bland kidsen i Gnesta just nu: Parkour. Jag grundar denna spaning på statistiskt underlag av två barn (mina egna) och dessa två barns kompisar. Allt de gör är att träna på parkourtricks och kolla på parkourvideoklipp. Allt jag gör är att hoppas att de inte ska slå ihjäl sig. "Jag hoppade från klätterborgen idag och gjorde en asgrym parkourrull och hjulade ner för rutchkanan och imorgon ska jag göra en beeeeeaaackflip på asfalt, tror jag."

Svälj.

Fast helt ärligt så är det mest roligt, det är ju helt sjukt fascinerande att se hur deras små kroppar kämpar, hur starka de är, hur mycket de orkar, vad de kan lära sig, hur mycket de vågar, herregud. Jag vet inte ens om jag kan göra en kullerbytta? Har inte testat på femton år.

Långt ifrån hetaste hett i Gnesta just nu: Vårt varmvatten.

Oerhört synd, med tanke på att jag längtat efter ett bad sedan 06.20 i morse när klockan ringde.

KÄMPA VÄRMEPANNAN! You can do this.

lördag, december 12, 2015

Och det var den lördagen

Ho, ho, vad tydligt det är att det är föräldrarnas balans och humör som till stor del lägger grunden för vilken stämning som ska råda i hemmet, ändå. Prick samma situation (till exempel att ett barn inte vill ta på sig strumpor när man ska gå ut) kan få två helt olika utgångar. En dag ba *hittar på en festlig strumplek och får barnet att fnissande ta på sig strumporna *. En annan dag ba *vrålar* "TA PÅ DIG STRUMPORNA INNAN JAG BLIR GALEN ANNARS FÅR DU INGET LÖRDAGSGODIS JAG MENAR ALLVAR KAN DU LYSSNAAAAAAA NÄHÄ DÅ BLIR DET INGET GODIS DÅ!!!!"

Idag har varit en annan dag.

Gustav har varit borta, jag har varit förkyld, och stämningen... ja.

I'm proud to say att jag åtminstone känner mig själv och mina barn så bra vid det här laget att jag då och då fattar när det är läge att bara ta den enkla utvägen och... sitta av tiden tills det vänder. Idag har det inneburit att jag lagt mig platt i ungefär 10 möjliga konflikter innan de ens uppstått. (Okej, skit i strumporna. Okej, korv. Okej, ät i soffan. Okej, se färdigt avsnittet. Okej, chokladbollar. Okej, slabba ner hela köket med diskvatten. Okej, film. Okej, bok. Okej, ett kapitel till. Okej, sov i min säng.) Och lämnat återbud till en fest som jag egentligen skulle ha tagit med mig båda barnen och gått på.

Jag orkade inte.

Och så får det väl vara då.

Gick raka vägen ner från läggning, ställde mig vid kylen, tryckte i mig tre chokladbollar, vände, borstade tänderna, gick och la mig, 20.32.

Kanske är jag piggare imorgon.

fredag, december 11, 2015

Det var jag värd

Den här ödmjuka personen har (LIKE A BOSS!) fått stipendium från författarfonden idag, och inkasserat 70 000 kronor utan att passera gå. Är så väldigt, väldigt glad för det här!

"Författarfonden har till huvudsaklig uppgift att fördela den statliga biblioteksersättningen. Ersättningen fördelas dels i form av individuella ersättningar (statistiskt beräknade eller s.k särskilda författar- och översättarpenningar), dels i form av olika typer av bidrag och stipendier till upphovsmän till litterära verk: författare, översättare, tecknare och fotografer."

Visste ni det, att varje gång ni lånar en bok på biblioteket, avsätts 1 krona och 52 öre till den så kallade biblioteksersättningen? Staten pungar ut med dessa pengar för att allmänheten ska ha tillgång till litteratur och kunna låna böcker på biblioteken gratis, samtidigt som författaren som slitit i sitt anletes svett för att skriva boken ändå ska få lite ersättning för mödan. Lite mer än hälften av dessa 1,52 kronor går till författaren. Resten går in i en stipendiepott, som man som upphovsman kan söka pengar ur två gånger om året.

Och, eh...

Det är verkligen inte säkert att just ens egna stipendieansökan blir beviljad.

(Hälsar en som ansökt en ziljard gånger.)

MEN DET KAN UPPENBARLIGEN HÄNDA?!? WOOP! WOOP!

Är så tacksam och glad och stolt nu, va.

onsdag, december 09, 2015

Vad skriver du på just nu?

INGET, ABSOLUT INGET.

Och det är okej.

(Yes, this is Lisa talking to Lisa.)

Det här har jag gjort de senaste två dagarna på jobbet: Översatt klart en bilderbokstext om två syskon som flyr från krig (från engelska). Varit på möte med min bilderboksförläggare och Emma som illustrerar alla dinosaurieböcker, och kollat på Emmas nya skisser till den femte boken om Ivar. Varit på Ordfront och signerat och skickat ut en massa kokböcker till journalister och så. Lagat mat till en journalist och en fotograf som var på besök i 2,5 timme och ska skriva ett reportage om kokboken. Hämtat ut paket på posten med 50 kokböcker i. Skrivit hälsningar i alla böckerna. Packat dem i femtio paket. Skickat ut dem till alla som beställt böcker via mig. Svarat på mejl. Förberett ett litet tal jag ska hålla på en prisutdelning för en massa mellanstadieelever som skrivit noveller imorgon. Stämt av frågor med en person som ska intervjua mig i en morgonsoffa (inte på tv, men väl inför 300 personer i publik) på fredag. Och strax, ikväll: Pratat om och signerat kokböcker i Adlibris butik på Regeringsgatan. (Gamla Bokskotten! Kom gärna dit! Klockan 19!)

Ändå är min känsla att jag "inte jobbar". Att jag bara "glider omkring". Att någon snart kommer att komma på mig och dra mig inför rätta och bara "SHOW ME THE PÅBÖRJADE NYA BOK DIN LATA LILLA..."

Kämpa, Lisa!

Eller jag menar: Slappna aaaav, gumman, ta en kaka till.

I resten av livet har jag väl mest ställt in en radio i köket och börjat lyssna på P1 när jag lagar mat. Men det räcker ju å andra sidan rätt långt.

måndag, december 07, 2015

En måndag i december

Hej från andra sidan helgen, festen blev bra. Jag fick blåsor i händerna av allt jordärtskockeskalande (de är goda, de små liven, men fasen alltså, de är INTE roliga att skala), men annars gick allt bra. Jag gick inte in i kökspsykos. WIN!

Nu har vi börjat spela Sims (igen), jag och Gustav. Vi hade en period för kanske tio år sedan när vi spelade mycket Sims, och sen slutade vi. (Min Sim Britney brann inne. Det blev för tungt att gå vidare efter det.) Jag vet inte varför vi pratade om det på festen, men suget efteråt blev i alla fall ohanterbart, så nu har vi installerat spelet på nytt, och satt bredvid varandra i soffan och spelade i fyra timmar när barnen somnat igår. Så mycket nya valmöjligheter! Fortfarande så fula kläder! Jag älskar det.

Ikväll hoppas jag att min Sim blir befordrad, och börjar tjäna lite mer pengar, så jag kan tapetsera om i hennes hus. Herregud, inte konstigt att hon vantrivs med de färgställningarna som är där nu, stackarn? Också att hon behöver ett husdjur, lite mer karisma, och bättre relation till sina vänner.

Först ska jag bara äta potatismos och rida i verkliga livet, sen jädrar.

fredag, december 04, 2015

Tjuvtitt: Ännu mera vego

Den är här nu! Uppföljaren till Mera vego heter (of course) Ännu mera vego, och det är jag och Sara Ask som gjort recept och skrivit texter, Ulrika Pousette som tagit alla bilder, och Katy Kimbell som gjort formen.

Jag skulle vilja påstå att det här är en kokbok för alla som vill ha ny vegoinspiration i köket. Den passar både den som redan är vego (och är trött på sina gamla vanliga recept), och den som inte alls är vegetarian (men vill börja laga lite mer vegetariskt, och inte vet riktigt hur eller vad). Eller för den arma krake som är förälder till ett barn som plötsligt deklarerat att hen blivit vegetarian, för den delen.

Vi har haft hela familjen i åtanke när vi gjort recepten, och i den bästa av världar passar därför rätterna både små barn, stora barn och vuxna. Recepten är indelade efter hur lång tid matlagningen får ta - och här finns både kaossnabba recept, vanliga vardagsrätter, festliga helgmåltider, och mat för speciella tillfällen (TILL EXEMPEL JUL, som ju känns hyfsat aktuellt, no?)

Grunden i recepten är lakto-ovo-vegetarisk, och det betyder att en hel del av rätterna innehåller mjölkprodukter och ägg. De recept som är veganska (alltså helt fria från alla slags animaliska produkter) eller lätta att vegananpassa har vi märkt med en stämpel. Den stämpeln sitter på mer än hälften av recepten. Det finns inget "låtsaskött" som quorn eller sojabitar eller fejkbacon i något av recepten.

Och så får man lite tips och trix mellan varven också! Till exempel kring var man hitta järn i vegovärlden, hur man familjeoptimerar sin måltid, hur man blandar egen tacokrydda, när olika grönsaker är i säsong, och hur man lättast får ut de röda kärnorna ur ett granatäpple. Och så får man lära sig göra palak paneer! Mm... palak paneer.

Från och med nu går den att köpa i bokhandlar och på nätet! (Eller via mig om man vill ha en signatur i. Då klickar man här.) Jag håller alla tummar jag har för att ni ska tycka om den.

torsdag, december 03, 2015

"Du kan väl skriva en bok om det här sen."

So long, lässvackan! Fick hem mitt reserverade bibbloexemplar av Martina Haags skilsmässobok "Det är något som inte stämmer", kastade Paula Fox (bless her heart) åt sidan, och har nu läst Haag från pärm till pärm på två timmar och kommer väl eventuellt se med lite andra ögon på julkalendern imorgon OM MAN SÄGER, herregud. Jag tycker boken är väldigt bra. Delarna med fjällstugan hade jag kunnat klara mig utan, men skilsmässoskildringen, åh. Det känns så ärligt och förjävligt och ledsamt.

(För övrigt har jag mycket svårt att förstå energin folk lägger ner på att hata julkalendern, but then again, det är mycket jag har svårt att förstå.)

Vi ska ha fest här på lördag. När jag tänker på alla potatisar och alla jordärtskockor jag ska skala imorgon för att kunna göda denna grupp människor (typ 25 vuxna och 15 barn) med soppa känner jag ett akut behov av att gå och lägga mig. Kanske slutar festen med att vi beställer pizza? Så kan det bli.

Mitt mål är hur som helst att helst inte gå in i kökspsykos. I alla fall inte under själva festen. Eller ja, åtminstone inte under hela festen. Försöker visualisera hur jag istället lajvar skön snubbe, tar ett glas vin, breder ut mig i soffan, drar anekdot på anekdot utan att bry mig om ifall folk lyssnar, medan soppan bränner vid på spisen och så får det vara så bara, no biggie. Det går väl inte enbart jättebra med det visualiserandet, direkt.

(Måste baka bröd!)

Nu har vi delat upp förberedelserna inför denna fest hyfsat lika, jag och min partner in crime, det är (med undantag för potatisskalandet) inte ens orättvist. Ändå blir jag arg så det brinner i huvudet på mig när jag tänker på alla kvinnor som stått där i köket, på hundra tusen fester genom åren, och så kommer den sköna snubben från soffan utvinglandes efter en timme för att han väl måste gå på toa, jag vet inte, och så får han syn på kvinnan och ba: "Men gumman, står du här nu igen, slappna aaaav, kom och ha lite roligt, soppan sköter sig väl själv."

Jaha, så FÖRUTOM att skala all potatis och gå in i all kökspsykos ska man behöva vara TRÅKIG också?

*välter spisen*

Är oerhört uppretad på Erik Haag också. Eller ja, på den fiktive mannen som den fiktiva kvinnan i Martina Haags roman blev lämnad av.

Såatteh... jag går väl och lägger mig då, kanske?

tisdag, december 01, 2015

Det plötsligt motståndet

Okej, så idag hände det här mig: Jag hade en timme att slå ihjäl, för mitt tåg blev inställt, och jag hade ingen bok med mig, så jag gick in på Pocketshop, och jag: HITTADE INGET JAG VILLE LÄSA?!? Det säger noll om böckerna som fanns på Pocketshop och väldigt mycket om mig, och det gör mig nervös. Vem är jag ens?

Köpte ändå en bok, "Förtvivlade människor" av Paula Fox. Jag tog den på grund av 1. Stod på hyllan med personalens tips 2. Snygg titel 3. Snyggt omslag. Sen googlade jag och insåg att jag läst om den överallt, men det var jag inte medveten om när jag valde, ja, och nu läser jag den. Jag vet inte om jag gillar den än.

Varför känns det så kämpigt med läsning i perioder? Vad är det jag tycker är jobbigt med att ta upp en bok? Varför orkar jag inte koncentrera mig? Varför gör jag det inte bara, jag älskar det ju?

Så jädra märkligt.

söndag, november 29, 2015

10 x dagens

Dagens bak: Lussekatter. Med pärlsocker istället för russin. Jag är medveten om att det är fel, men det är mycket godare, så se ifall jag bryr mig.
Dagens fynd: Planscherna som varit spårlöst försvunna sedan flytten för två år sedan. De låg i en låda på garderoben. Jahopp? Det kunde de väl ha sagt liiiite tidigare, tycker jag.
Dagens mmm: Elden i kakelugnen.
Dagens film: Wall-e
Dagens googling: "hjälpa till nyanlända gnesta" och "röda korset gnesta". Hittade jättebra info på kommunens hemsida till slut, om att man kan bli kontaktfamilj eller språkvän eller hjälpa till på asylboendet här i närheten. Hoppas jag gör det också. Inte bara googlar.
Dagens hejdå: Det till Gustav, som åkte på jobbresa.
Dagens triumf: Fick läsa EN HEL kapitelbok (nåja, typ kapitel) för Rufus. "Legenden om Sally Jones". Det är den, och "Kurt kokar skallen" och "Sandvargen" och "Taynikma" han accepterat hittills i sitt liv. Plus alla Lasse-Maja, då förstås. Övriga tre ziljarder kapitelböcker jag försökt med har han vägrat, men skam den som...
Dagens sång: Jamen, fråga mig inte varför, men jag gått omkring och småsjungit på "I don't know how to love him" från Jesus christ superstar hela dagen.
Dagens excite: SNART BÖRJAR SISTA AVSNITTET AV BRON!!!
Dagens spinnande katt: Jag, när jag får somna bland rena lakan i ett städat hem sen.

lördag, november 28, 2015

Och på lördagen gjorde vi ingenting

Denna lördag har sedan länge varit känd i vår kalender som "den enda dagen på en dryg tvåveckorsperiod som de båda vuxna i detta hem befinner sig under samma tak och familjen är samlad".

- Vad tycker du vi ska hitta på?
- Mitt förslag är... ingenting. Kan vi snälla, snälla göra ingenting?

Det kunde vi.

"Ingenting" betyder det här tycker jag:  Gå omkring i pyjamas hela dagen och inte ha någon tid att passa och inte göra någon himla utflykt och liksom... plocka lite och kanske hänga nån adventsstjärna och kanske äta nån macka och kanske dammsuga om man får feeling och definitivt läsa hela det tio sidor långa reportaget om Lars Vilks i DN. Att göra ingenting är en av mina bästa grejer. Förutsatt att man kan göra det utan att bråka då, och det är ju verkligen inte självklart. Men idag tycker jag vi klarade det hyfsat? Idag klarade vi det hyfsat.

torsdag, november 26, 2015

Vad jag tänker på just nu

Jamen, inget av värde? Det är så mycket jobb i denna hjärna nu, det snurrar runt helt utan stopp. 31 föreläsningar och en bokmässa på 8 dagar. För en del kanske det är vardag? För den här hjärnan är det kaos. Ge mig en landsväg utmed tom åker efter tom åker efter tom åker och bara låt mig gå där och hålla tyst i en vecka, tack på förhand, hej.

onsdag, november 25, 2015

"Nu kan ni ta upp era tärningar"

Hej från ett hotellrum i Oskarshamn, här sitter jag och fostrar en ny generation läsare av mina ungdomsböcker. Eller, ja, jo, nåväl, typ. Det är i alla fall fjärde året i rad jag är här en hel vecka, och träffar kommunens åttondeklasser. Det är alltid skitbra. Blir jämt så glad av att se jobbet de lägger ner på läsning i skolorna här, helt envetet jädra slit, utan paus, alltid en gemensam bok på gång i klasserna. Det funkar så väldigt, väldigt bra. SLUTA ALDRIG, OSKARSHAMN! Ni är ta mig farao ett föredöme för hela lärarkåren.

Själv håller jag i skrivverkstäder.

Det är kul.

Vi leker med tärningar.

Igår var det en elev som slog sig fram till att hens påhittade karaktär just nu befann sig i Kristdala med en kondom i fickan. Hen ba: "Vad fan ska han med den till, i Kristdala? Tror han att han kommer få användning av en kondom där? Stackarn. Han kommer bli så besviken."

Det var väldigt roligt.

Kanske speciellt för alla som kände till Kristdala (hela klassen), men också för oss andra (okej, mig).

Hej hej.

måndag, november 23, 2015

Författarskola i 10 delar

Under hösten har Svenska Dagbladet publicerat en författarskola i tio delar som jag gjort, riktad till högstadiet/gymnasiet. Men den funkar fasen skitbra på vuxna också, tipsen är ju ungefär de samma oavsett hur gammal den aspirerande författaren är, tycker jag. Kanske kan någon här ha nytta av dem? (Lärare? Sno övningarna! De är roliga.)

Här är alla tio delar! Inklusive skrivövningar!

1. Hitta på
2. Karaktärer
3. Miljö
4. Skapa spänning
5. Välja form
6. Början
7. Dialog
8. Köra fast
9. Slutet
10. Redigera

fredag, november 20, 2015

Ute på andra sidan

Jag gjorde det! Jag gjorde det!

Liten lista över folk som kom och lyssnade när jag pratade på scen hemma i Ingelstad igår:

- Min mellanstadielärare
- Min barndomsfavoritbibliotekarie
- Min pappa
- Min syster
- Min barndomsbästis som jag inte sett sen vi var nitton
- Lite spridda föräldrar till mina kompisar
- Min förskolefröken
- Några polare till mamma och pappa
- En före detta pojkväns mamma

... och kanske sjuttio personer till.

Jag var livrädd. LIVRÄDD, säger jag! Men det kastades inte en enda rutten tomat, folk var bara snälla och urgulliga och glada och ville ha en bok med signatur i sen, och jag vet inte, jag är fortfarande helt tårögd av detta, så cool grej ändå? Där stod jag inför mina barndomspersoner och babblade om mina barndomsdrömmar om att en dag få skriva en bok. Med en freaking bok i handen som jag gjort? Åh, ändå.

onsdag, november 18, 2015

Föreläsningar vi minns

Käre hjärtanes, håll en tumme för mig imorgon? Jag ska prata om "Djupa ro" på biblioteket hemma i Ingelstad, och det skrämmer mig i det närmaste till döds. I vanliga fall när jag står inför någon slags publik är publiken okänd. Då är det lugnt. Jag har liksom vant mig vid att babbla på inför okända, jag tar ett djupt andetag då, och är Författaren, och det går oftast okej, jag har övat. Men i Ingelstad? Där kan jag väl för farao inte komma dragandes och vara någon himla Författare heller, där är jag ju "Bosse Bjärbos dotter" eller "Petters syrra" eller "Anna på Dalängs kompis" och DEN PERSONEN PRATAR INTE INFÖR PUBLIK, åh, herregud.

Min gamla förskolefröken kommer dit.

Detta vet jag, för hon har skrivit ett handskrivet brev till hela familjen och skickat det hem till mamma och pappa, och uttryckt sin pepp inför denna tilldragelse.

Minst åttio andra personer kommer också dit.

Detta vet jag, för biblioteket har fått boka den gamla biosalongen för att få plats "nu när det är så stort intresse".

SVÄLJ.

Sitter och bläddrar frenetiskt i boken för att hitta något stycke som passar att läsa högt. Inte de styckena där huvudpersonerna kallar Ingelstad för "jävla håla" eller "anspråkslöst litet ställe" eller "rövhål" eller "klaustrofobiskt och instängt" kanske? Nä... nä.

Men kanske detta?
"Det är konstigt med platsen man växt upp på. Att den aldrig kommer att lämna en. Man fattar inte det när man är liten och tultar omkring på plastmattan i ett grådaskigt kök och drar ut kökslåda efter kökslåda, men stället där man växer upp sitter fast i en sen. Det grådaskiga köket kan renoveras, huset kan byggas om, man kan flytta, samhället kan ändras. Men det spelar ingen roll. Det kommer finnas kvar i dig ändå. Och det kommer att ha format dig som människa, oavsett vad du tycker om det. 
I Ingelstad finns det en lekpark som ligger strax bakom Toves hus, och av någon anledning stannar jag med cykeln där nu. Vi brukade klättra omkring på bergsknallen som låg i ena hörnet av parken. Glasberget, kallades den. Det är verkligen ingen märkvärdig kulle, men då vilade det något mäktigt över den. Som om den var något slags skatt, att hela berget var värdefullt. Jag vet inte vad den typen av bergart heter, kvarts eller gnejs eller sandsten. Jag minns inte, men berget var vitt som om det var gjort av glas eller stelnat glitter och jag minns att jag kände mig rik. Vi hade ett helt berg av ädelsten. Vi hade inte en enda rulltrappa, bara ett övergångsställe och en mataffär, men när kriget kom skulle vi som bodde i Ingelstad i alla fall ha ett helt berg av diamant. You can’t fuck with that. 
Jag vet inte varför jag tänker på det nu, jag trodde inte ens att jag kom ihåg det, men kanske är det just det som är grejen. Jag kommer alltid att komma ihåg. Jag kan aldrig ta mig härifrån helt. Jag kan flytta till Norge och rensa fisk, åka på roadtrip i USA och skaffa mig nya ställen att kalla hemma, men det här samhället kommer ändå alltid att vara stället där jag växte upp. Där vi växte upp. Och varje gång jag tittar på Ludde eller Tove eller Paula så kommer jag inte bara att se dem, jag kommer att se allt det här också. 
Och ändå räcker det tydligen inte."
Åh, Ingelstad, jag hatälskar dig så himla mycket, vi ses imorgon?

SVÄLJ.

tisdag, november 17, 2015

Minecraftmiddag

Testade ett så otroligt vinnande koncept ikväll, är helt exalterad här. Jag + Rufus bjöd min kompis + son på Minecraftmiddag. ÄLSKAR MINECRAFTMIDDAG NU! Så här går det till när man har ovan nämnda tillställning: Man lagar lite mat, och så äter alla ihop. Sen kutar barnen in till vardagsrummet och kopplar upp sig med sina datorer och spelar Minecraft hela kvällen, och de vuxna får sitta kvar vid bordet och dricka kaffe och prata i hundra timmar. Klart!

Ni ba: Eh? Du låter barnen sitta vid en skärm obegränsat med tid för att få prata med din kompis?
Jag ba: Oh yes.

Det är hemskt fint. Kompisens son är elva år, och Rufus största idol hittills i livet. Han kan allt om Minecraft. Allt. Och han är så himla gullig och mjuk och pedagogisk och snäll, och visar Rufus alla sina trix, och tröttnar aldrig. Idag hade han tänkt ut speciella saker han ville lära sin lille adept, och hade med sig lappar där han skrivit upp viktiga saker, så vi inte skulle glömma sen. Åh! ÅH! Jag tror fasen aldrig jag sett mitt barn så lyckligt?

Tänk att det finns stora barn i världen som bara... tar min unge under sina vingar och lär honom allt de kan? Åh. ÅH! Jag vill sitta där i köket med min kaffekopp för evigt och lyssna på hur de diskuterar ihop där inne i soffan ("du kan få låna lite plankor av mig om du vill, för jag skulle rekommendera att du bygger ett ordentligt hus ganska snart") för bättre idol än så här tror jag faktiskt inte mitt barn kan ha.

Urgulligt är vad det är.

måndag, november 16, 2015

Då ska jag skriva lyrik

I en låt av Annika Norlin uttalar hon ordet lyrik (här kan man lyssna om man har spotify) så himla fint att jag blir tårögd varje gång jag hör det. Norrländska L och norrländska R och norrländska K, åh gud, vad jag älskar dem, det låter så tjockt och melankoliskt, som om ordet lyrik är skapat enkom för att sägas exakt så här. Det är en skitsorglig låt. Den handlar om någon som är död, som kanske blir till jord nu, och sen till ett träd, och sen till pappersmassa i fabrik.

Då ska jag skriva brev med penna igen. 
Då ska jag skriva lyrik.

Jag tycker det är så hela tiden nu. Så melankoliskt och sorgligt och innanför skinnet, allt, som "lyrik" när det sägs på norrländska. Jag läser inte ens dikter. Men nu vill jag gå till bibblan och låna diktsamling efter diktsamling, kanske Karin Boye, det var så länge sen jag läste Karin Boye, och sen vill jag ligga under ett täcke och läsa dem och förmodligen gråta. Kanske skriva ett brev med penna igen? Ja, det är på den nivån. Hela jag är en melodram. So sue me.

Det cirkulerar ett citat från en dikt av Warsan Shire på sociala medier nu, jag har sett den på många håll sedan i fredags.

"later that night
i held an atlas in my lap
ran my fingers across the whole world
an whispered
where does it hurt?

it answered
everywhere
everywhere
everywhere."

Så fint, visst? Henne vill jag också låna och läsa.

söndag, november 15, 2015

Helgen vecka 46

Det är så mycket sorgligheter nu, i den stora världen, och i den lite mindre världen, allt på en och samma gång, och jag orkar kan vill inte skriva om vare sig det ena eller det andra. I den här lilla flocken of mine är vi okej. Fan vad jag önskar att alla andra flocker också fick vara det, jämt.

fredag, november 13, 2015

Hej från Huskvarna

Min status just nu: Ligger i fosterställning på fluffig hotellsäng i Huskvarna, glor hålögt in i en vägg, och trycker in daim i munnen. True story. Är så fruktansvärt trött efter fyra föreläsningar i olika åttor (+ tre timmars bilresa) att jag kommer somna om tre, två, e...

Zzz.

Skoja.

Men typ?

Måste bara se hur det går för Felicity först. Hon är ihop med nån himla snubbe på studentläkarstationen nu, och man ba: BITCH, PLEASE?!? Fimpa honom, ta Ben eller Noel. (Ben eller Noel? Ben eller Noel? GUUUD.)

Imorgon blir det i alla fall kul, för skrivkursen är fullbokad.

Hej på er.

torsdag, november 12, 2015

Bubbla schmubbla

”Man skriver ju om saker som har hänt i livet, men också om sådant som har odlats i en lite i hemlighet. Man bär lite av ett museum av känslor, händelser, insikter och tankar inom sig. Det är det museet jag går omkring i när jag skriver.”
Johanna la upp det här citatet på sin blogg häromdagen, och nu lägger jag upp samma, för jag har tänkt på det sen dess. Det är Ola Nilsson, författare, som sagt det i en intervju i SvD. 

MUSEUM! Sånt himla mys! Själv har jag alltid tänkt på det som en bubbla. Ni vet en sån med låtsassnö i, som man skakar på för att snön ska falla över den lilla... eh snögubben därinne. En sån. Jag är snögubben, och bubblan är tillståndet jag ibland tycker att jag hamnar i när jag skriver. Rätt mysigt, på sina sätt. Men rätt klaustrofobiskt också? Inne i den där bubblan hörs den riktiga världen bara dovt på avstånd, för väggarna är av tjockt glas, och där inne står jag, fastskruvad i marken, och låter det... eh, snöa känslor, händelser, insikter och tankar över mig. Om man skriver en bok om sorg och depression, till exempel? Då kan man säga att det snöar sorg och depression. 

"Kul."

Ett museum känns mycket... luftigare, på något vis. Högt i tak. Stora salar, med montrar. "Kolla, där ligger sorg", kan man till exempel tänka när man spankulerar omkring därinne. "Så ser den ut." Eller: "Se där! Här har vi en depression. Om jag går runt och kollar från andra hållet får jag se hur den ser ut från baksidan. Intressant!" Sen går man bara vidare, och kanske tar man en kaffe, och kanske köper man en snygg anteckningsbok i shopen, och sen går man hem.

Ska byta min bubbla mot ett museum från och med nu.

Mycket bättre ju.

onsdag, november 11, 2015

Tyvärr, pappa är allergisk

Men kära hjärtanes, det är klart jag inte kan sluta blogga om ni ska vara sådär gulliga, det fattar ju alla. Plus att min förläggare just skickade mig en bild på en lista i nya numret av Språktidningen: KÄNDA SVENSKA FÖRFATTARBLOGGAR. Mitt namn var bredvid Bodil Malmstens!!!

Gnetar väl vidare i min vardagsbetraktelsefåra här då.

Idag har jag träffat mellanstadieelever och svarat på fyra hundra frågor i stil med: Hur många år är du? (35.) Handlar dina böcker om dig själv? (Ja, fast nä.) Det där du läste nu, om en tjej som önskar sig en hund, har du önskat dig det nån gång? (Oh yes.) Gjorde du som hon, och klistrade upp lappar i hela huset med tjatet JAG VILL HA EN HUND på? (Jahadå!) Funkade det? (Mirakulöst nog, JA!) Var den gullig? (Har påven lustig hatt?).

Önskar mig fortfarande en hund ibland i smyg. En trubbnost en med krängig kropp, som blir så glad när man säger "ska vi gå ut?" att den vispar med den stenhårda svansen så hårt att man får blåmärken på smalbenen. En snarlik den jag hade, alltså. Mitt barn, däremot? Han önskar sig 1. En orm, 2. En papegoja eller 3. En häst, eller åh, allra helst: En kombination. En hästkropp utan ben (som en orm), med vingar.

"Vi får se" hur det blir.

tisdag, november 10, 2015

Kära dagbok!

Har jag slutat blogga? Ibland tror jag nästan det. Jag hamnar så himla ofta här: "Men varför ska jag skriva om den eller den eller den grejen? Vem bryr sig? Det är ju inte viktigt, detta lilla futtiga liv of mine." Och så skriver jag inget istället.

Det kanske är hösten.

Har tänkt på det här: När man har ovanstående perspektiv (det här är ju inte viktigt, varför håller jag) är det ganska mycket som hamnar i skottgluggen, kan man säga. Tömma diskmaskinen? Pfft! Anstränga mig med middagen? Uh. Lägga in den vikta tvätten i garderoben? Men varför skulle jag? Det måste ju finnas så mycket annat som spelar roll jag kan lägga min tid på, veckorna bara går ju, snart är jag väl död, och då ba: "Nä, men hon tömde diskmaskinen väldigt många gånger i alla fall. Det får man ge henne."

Kämpa, Lisa.

Igår kväll la jag ner Rufus med kläderna på i badet som ett spex. Han ba: "Du vågar aldrig, du vågar aaaldrig lägga ner mig i vattnet, det gööör du inte." Men det gjorde jag. Sen tyckte han det verkade rimligt att jag också skulle bada med kläderna, så det blev rättvist. "Fast du vågar väl aldrig, du vågar aaaldrig gå i själv, det gööör du inte." Men jag vågade det med. Jeansen droppar fortfarande från torkställningen.

Tio minuters fnitter, mot dagens samlade suckar och irritationsmoment. Jag vet inte om det väger upp? Jag hoppas så väldigt mycket att det ska väga upp.

torsdag, november 05, 2015

10 x dagens

Dagens Felicitystatus: Är #teamben idag. (Igår var jag #teamnoel.) Det svåra med det är ju bara att Ben inte har någon humor? Det har faktiskt Noel. Vi gillar humor, no?
Dagens sorgsna: Läste om Barbro Lindgrens Jättehemligt, Världshemligt och Bladen brinner. De var fortfarande fantastiska. Men jag blev också så jädra ledsen av dem, jag minns inte att jag blev det som barn?
Dagens googlesökning: Den när jag var tvungen att ta reda på hur Barbro Lindgrens lillebror Kjellegubben dog och gråta över det.
Dagens förtjusta pip: När jag hittade en matlåda i kylen från igår och slapp laga lunch för en åt mig själv.
Dagens suraste: Svante, när jag väckte honom i morse. "Men mamma! Du kan ju inte väcka mig nu! Jag drömmer ju att jag är med morfar! Jag lär honom göra höga ninjago spinjitsu-sparkar i luften!"
Dagens pod: Kulturens ABC. Är tre avsnitt in, och har skrattat högt flera gånger.
Dagens plötsliga rädsla: När ridläraren sa "och så släpper ni stigbyglarna och provar utan". THE HORROR! Jag älskar tydligen mina stigbyglar? Blir en skrämd hare på en halv sekund när jag inte får ha dem.
Dagens bästa: Att komma hem från stallet och hitta barnvakten med en arm om varje barn i en läsande hög i sängen, och barnen ba: Alltså, mamma, Siri är bäst! Hon har läst sexton böcker för oss! Och hon lät oss få extra speltid efter middagen!
Dagens ångest: "Vi har nu flera fall av magsjuka på avdelningen."
Dagens hang up: Tvätta händerna.

tisdag, november 03, 2015

*SWOSH*


Om jag fick en penny för varje gång jag lusläst texterna i den här de senaste dygnen... och ändå har jag väl säkert missat någon himla vårlök* någonstans. MINA NERVER! Men nu är vi klara. Vi är det.  Vi är faktiskt det! Och. Boken. Är. Skickad. Till. Tryck. (Jag vill tacka livet.)

*salladslök, vi menar salladslök, jag svär

KONFETTI ÖVER HEMMAKONTORET!

Sits och sånt

Visste ni att det inte heter fältsits längre? Det heter tvåpunktssits. Visste ni vidare att om man inte direkt stått i tvåpunktssits sedan det hette fältsits back in the days så strejkar ens fötter efter ungefär en halv ridlektion i ovan nämnda sits? Nu vet ni. Så sjuk känsla, kunde till slut inte spjärna emot längre, fotlederna bara vek sig i stigbyglarna. Det fanns inte en enda muskel kvar i foten som ville samarbeta. Nyss när jag skulle gå och lägga mig (tre timmar efter avslutad ridlektion) fick jag vila lite mellan varje trappsteg i trappan för att lyckas ta mig upp på övervåningen.

Vältränad man är.

Visste knappt att jag hade fotleder innan.

Nu vet jag.

söndag, november 01, 2015

Dra åt helvete, samvetet

Det har varit höstlov, och min känsla är att "alla andra föräldrar" 1. Varit lediga med barnen och 2. Åkt iväg någonstans (utomlands!) på lovet. Jag vet att det inte är så på riktigt. Men känslan? Jag tänker mer på det här nu, när ena barnet börjat skolan. Det blir så tydligt. I skolan började lärare och elever räkna ner inför höstlovet i många, många veckor innan löven ens hunnit bli röda. "Snart är det lov!" "Vad ska du göra på höstlovet?" "Ska ni åka bort?" Det blev så väldigt mycket svårare att säga till sin unge då att "Eh, lov? Du ska vara på fritids, för vi måste tyvärr jobba."

16 veckor om året har barnen lov från skolan. De 5 veckornas semester en förälder (oftast) har att ta ut från jobbet räcker inte jättelångt i den ekvationen. Jag önskar så att jag bara kunde konstatera det, och skita i det dåliga samvetet. Men guess what? Det är ju SKITSVÅRT att skita i det där dåliga samvetet, har det visat sig. Speciellt när barnet i fråga står och gråter bredvid och "vill vara leee-he-he-eeeedig".

Vi har det på många sätt så jädra förspänt i den här familjen. Vi är till exempel två föräldrar. Och vi är båda egenföretagare, och kan styra rätt fritt över våra arbetstider. Någon av oss kan oftast ta ledigt eller vabba om det behövs. Men det är inte nödvändigtvis samma sak som att vi bara kan låta bli att jobba 16 veckor om året (och varje eftermiddag, så vi kan hämta barnen tidigt, för det gör ju också "alla andra föräldrar", det vet man ju). Vi har liksom inte råd? Vem har råd?

Vi kompromissade till slut. Tog ut tre sparade föräldraledighetsdagar och var hemma halva veckan. Det var kul. Vi åkte inte utomlands, vi åkte som längst till simhallen. Och igår kväll öppnade vi kalendrarna och började titta på hur vi ska få ihop julledigheten. Fyra veckor? Djupa andetag.

Vill säga en och endast en grej till detta dåliga samvete: DRA ÅT HELVETE, vi gör vårt bästa.

De allra, allra flesta gör det.

onsdag, oktober 28, 2015

Skrivkurs i Huskvarna

Är det någon här inne som bor i Huskvarna eller close by? Lördagen den 14 november kommer jag till biblioteket där och håller en heldags skrivkurs för alla över 13 år. (Skitkul om det blir BÅDE unga och vuxna som kommer!) Det kommer bli roligt och fyllt av: Tips! Trix! Jätteroliga skrivövningar! Inget läskigt! Vi kommer prata om hur man hittar på en karaktär, hur man skriver dialog, hur man skapar spänning i sin text. ETC! Och det är gratis.

Här läser man mer, och anmäler sig. Det finns några platser kvar just nu, men skynda fynda.

tisdag, oktober 27, 2015

Femton år senare

Annan sak som hänt: Jag ser om Felicity. Eller ja, ser om och ser om, det visade sig ju ganska snabbt när jag började kolla att jag faktiskt inte följde den speciellt slaviskt när det begav sig, jag mest kollade något avsnitt då och då, och alla andra jag kände följde den slaviskt. Nu fattar jag inte varför jag inte glodde ögonen ur mig redan då. Serien är (fortfarande) skitbra.

(Också helt jädra förbluffande hur många stickade tröjor en person kan äga?)

Det nästan roligaste med att se om Felicity är att jag ungefär var tredje avsnitt får (eller ja, "får" är väl kanske att ta i, jag gör det i alla fall) mejltrakassera Johanna och skriva saker i stil med: "Nu har jag sett sju avsnitt. Är vi verkligen säkra på att vi är #teamben?" eller "HAHAHA, nu sa Meghan typ 'Living with Felicity is like living with a TV that always shows Little house on the prairie. Only with more sweathers.' Vi älskar Meghan lite, va?" eller "OMG, nu sa Sean att Ben och Felicity inte passar ihop för att Felicity är helt seriös och liksom tänker på saker, och Ben är bara en idiot och då bara log Ben sitt Ben-leende och sa: 'Give me a break. I like her. We idiots like Felicity.' NAAAAW!!! Jag är #teamben nu." Och så svarar Johanna med vändande post och KOMMER IHÅG DETALJER, fast det var femton år sen hon såg serien?!? Otroligt fascinerande.

Aja, nu har i alla fall Ben precis blivit skraj för att han tror att Felicity kanske ÄLSKAR honom, så nervigt, måste se hur det går, vill helst inte bli besviken här. KÄMPA, BEN!

Djupa Ro och responsen

När Djupa Ro släpptes för en månad sen var jag extremt nervös, och extremt exalterad över att den fanns i verkliga världen så att någon annan än jag själv och mina närstående faktiskt skulle kunna läsa den. Nu har jag lugnat mig (pytte)lite. Det brukar vara så. Det är som att det krävs åtminstone några läsarreaktioner innan jag kan coola ner och se lite mer sakligt på bokuslingen, känna mig ganska trygg med att jo, ja, den blev ju ungefär som jag ville, jag gjorde mitt bästa. Alla som läser den kommer inte tycka om den, för alla gillar inte samma saker. Så ska det ju vara. Men andra kommer kanske faktiskt att älska den. Det verkar verkligen som om det faktiskt finns folk som älskar den?!? Det gör mig så jädra glad.

Här är de recensioner jag hittat hittills:

Aftonbladet
Norrbottenskuriren
Old adult reads young adult
Booklovin
Bokhora
Sincerely Johanna
Boklådan
Prologen
Enligt O
Prickiga Paula
Booze'n'books
Dolas bokblogg
Sofies bokblogg
Ge oss boken!
Carolina läser
Bokhyllan blo.gg
Bokbaciller
Bookbirds
Sagan om sagorna
Bokstaden
Collaget
Västmanländskans bokblogg
Gagas bokblogg
My lifestyle by Elvira
Boktycke
Mörbylånga bibliotek
Barnbokslandet
Working on a dream

Och varje gång boken dyker upp i en tweet eller ett instagramfoto eller en kommentar någonstans tar mina inälvor ett litet nervöst/glatt skutt. Att folk läser min bok nu! EXCITE!!!

Sagan om soffan


Nu står den här, i all sin prakt. Sveriges blommigaste soffa, aka det krångligaste impulsköp jag någonsin gjort. Jag tycker fasen den ser ut att trivas rätt bra? Återstår bara att se om resten av familjen kan tänka sig att leva med den också. "Bara". Det är inte alls säkert. Hittills har jag fått tillåtelse att 1. Ta hem den, och 2. Provmöblera med den. Sen får vi se. En sak i taget. Babysteps. Etc.

Har även: påbörjat pepparkaksmissbruket.

Tusen om dan, gör kroppen glad.

Som vi alla vet.

måndag, oktober 26, 2015

Viljornas kamp

Åh, herregud, vad jag blir frustrerad av att det inte går att lirka och locka och övertala vårt ena barn till någonting när han väl bestämt sig för något. Han ba: Håller upp fingret i luften, får feeling, bestämmer sig för lite blandade grejer helt utan att man förstår hur beslutsfattandet gått till, och plötsligt bara hatar han hembakt bröd. (ALLT HEMBAKT BRÖD!) Gillar inte långfilm. (ALLA LÅNGFILMER!) Hatar frisörer. (ALLA FRISÖRER!). Och läser inte kapitelböcker. (INGEN KAPITELBOK!) Och när beslutet väl är taget står det fast. Hur mycket man än bara "fast, alltså, du har ju aldrig sett en långfilm. I hela ditt liv. Du kan liksom inte säga att du... Jag nästan vet att du skulle gilla den här" så nä. Man ruckar inte hans beslut. Man gör det bara inte.

Det.
Är.
Kört.

Och det gör mig galen.

(Ja, han har väl eventuellt ärvt delar av tjurskalligheten från mig. För ja, jag står på andra sidan och tjatar, lirkar, lockar, mutar, hotar, ber lika tjurskalligt som han vägrar. Och nä, det är ingen optimal situation, jag är medveten om det, men...)

FATTAR NI HUR MÅNGA KAPITELBÖCKER DET FINNS SOM JAG INTE FÅR LÄSA FÖR HONOM?!? FAST JAG VET ATT HAN SKULLE ÄLSKA ÅTMINSTONE EN DEL AV DEM?

*välter bokhyllan*

fredag, oktober 23, 2015

Det har hänt en väldigt ovanlig, och väldigt hemsk sak

Att behöva berätta och försöka förklara för sin 6-åring vad som hänt i Trollhättan, fy fasen, ibland är det extra svårt att vara förälder. Vi tittade på Lilla Aktuellt ihop. Efter halva inslaget kände jag hans lilla hand smyga sig in i min, och när det var slut hade han två frågor: 1. Varför gjorde han så? och 2. Varför sköt polisen, varför dödade polisen också en människa?

Jag tänkte innan jag sa något att det måste vara bättre för honom att vi pratar om det här hemma, och berättar (inlindat) vad som hänt, och försöker svara på hans frågor så lugnt och sakligt man nu kan, än att han travar iväg till skolan och får höra det på skolgården där. Men jag vet inte.

Vill bara lipa åt denna värld.

onsdag, oktober 21, 2015

*sväljer nervöst*

Åh herregud, är det något som gör mig stressad så är det att läsa korr på kokbok och försöka hitta alla eventuella felaktigheter i recepten, så det inte råkar stå typ "ta en liter salt" istället för "ta lite salt" på nåt ställe. Hittills har jag hittat att vi glatt tipsar kokboksläsaren om att slänga i "56 stänger" vårlök i en wok, till exempel. Tror eventuellt att det blir godare om vi ändrar till "5-6 stänger" som vi menar istället? Är också stolt över kaprissmöret där vi glömt nämna själva kaprisen i både ingredienslista och tillagningsanvisningar. KÄMPA, KOKBOKSGRUPPEN!

Snart går Ännu mera vego till tryck. (Inshallah.) Förhoppningsvis utan felaktigheter alls.

tisdag, oktober 20, 2015

Enmansshowen

Ni vet på tisdagar när man väcker de tre övriga familjemedlemmarna med sin ljuvaste och försiktigaste stämma och möts av 1. En tyst rygg som inte reagerar, 2. En stilla, gnällande gråt av någon som är trött, och 3. Ett vrål: "Jag tänker innntte gå till skolan!!!" och sen får jobba som en liten iller för att lyckas vända den dåliga stämningen medan man får upp alla ur sängen, får på två av dem kläder, fixar utflyktsmat, får i alla frukost, får ut alla genom dörren (glada!), plus hinner duscha, och få på sig kläder själv, slänga undan frukosten, och komma i tid till pendeln, aaaaah, ni vet då?

Idag funkade den här avledningsmanövern: Rimlek med inslag av kiss & bajshumor medan allt ovanstående avklarades liksom i ... farten?

Det delas ut alldeles för få stående ovationer för för folk som (åtminstone nästan) lyckas svälja sitt eget dåliga morgonhumör och FIXA FREAKING RIMLEKAR VID FRUKOSTEN, och förvandla gråtande barn till glada barn medelst IDOGT JÄDRA STÄMNINGSHÖJARARBETE helt på ideell basis.

Uh.

måndag, oktober 19, 2015

Soffan, the sequel

Förlåt för cliffhangern kring soffan! Jag förstår att ni legat sömnlösa och undrat. (Det har jag i alla fall själv. Nedra krånglig grej att impulsköpa ändå?) Så här gick det: Jag lämnade Götene utan soffa under armen i fredags. Sedan tillbringade jag en halv dag med att googla, och ytterligare en halv dag med ringa runt till fem ziljarder olika ställen för att hitta en lösning, och nu har jag bokat en flytt & budfirma som hämtar den åt mig på butiken, och kör hem den till mig så småningom.

Och jo, det hade varit billigare att hyra ett släp och köra och hämta den själv, men jag hinner inte göra det innan fredag, så nu blir det så här, och det blir bra.

Tack snälla för allt engagemang!

(Plus: Låt oss hoppas att soffan är åtminstone hälften så snygg som jag minns den.)

torsdag, oktober 15, 2015

Krisen kring soffan

Hej, jag heter Lisa, och jag gjorde just följande intressanta grej: Köpte en soffa. I Götene, av alla himla ställen. Och nu står jag här och vet inte hur jag ska få hem den från second hand-butiken, för jag kom ju hit med tåg, ehe...

Ja, det var ju kanske inte så himla genomtänkt, det här, va?

Men jag kunde inte gå därifrån. Det gick inte. Den var så blommig! Och den talade så vackert till mig! Och den kostade nästan ingenting! Jag älskar den.

Den rimligaste lösningen jag kommit på nu är att åka hem som planerat med tåget imorgon, och sedan köra tillbaka och hämta soffan i nästa vecka. Kommer ni på något bättre? (Bussgods går inte. Bring går inte. Hyra bil + släp här går inte. I alla fall inte utan att köra tillbaka med bil + släp igen. Och de flyttfirmor jag hittat som håller till här i närheten ska inte flytta någonting mellan den här trakten och Gnesta - eller Stockholm! - den närmsta tiden. Och jag känner ingen här i krokarna, direkt.)

Så att eh...

Jag har på nåder fått butiken att gå med på att låta soffan stå hos dem till och med torsdag i nästa vecka. Sen måste jag (någon) hämta upp den hos dem, och så småningom (inte nödvändigtvis så himla snabbt) ska den landa i Gnesta. Den som kommer på en lösning (som kostar max 1500 spänn) får kakor!

Anyone?

tisdag, oktober 13, 2015

Boklärd, vissa sociala svårigheter, praktisk, ses ofta städa sitt hus.

Okej, så vi ägnade tre timmar igår kväll åt att diskutera vem vi var i My Little Pony, och varför. Min syster och min man var rörande överens om att jag definitivt var Twilight Sparkle. Gustav är Rainbow Dash. Maja är Fluttershy. (Och min pappa är Applejack.)

Vidare är jag tydligen också Brandon i Beverly Hills?

Aja.

Antar att någon måste kliva upp och ge präktigheten ett ansikte.

måndag, oktober 12, 2015

Kliet

Frosten kom, och hela fönsterbrädet är fyllt med gröna tomater som inte riktigt hann mogna utomhus. Djupbäddarna är tomma i trädgården. Dahliaknölarna ligger i vintervila. Pelargonerna har fått flytta ner i källaren, trädgårdsmöblerna är staplade på varandra under tak, gräset klippt för sista gången i år, och nu är det väl höst då, I guess? Jag vill göra om allt inomhus. Jag går omkring och tittar i huset och listar saker:

Slipa golven i kök och hall och sovrum och lekrum.
Måla om vardagsrummet.
Tapetsera övre hallen.
Renovera källaren så den sunkiga tvättstugan blir ett snyggt badrum, och det sunkiga förvaringsrummet blir nåt slags... tv-spelsrum?
Måla bröstpanelen i köket.

Det är ingenting av ovanstående som verkligen, verkligen behöver göras. Vi har inte råd. Vi har inte tid. Och Gustav blir jätte-jätte-jätte-trött när han ser hur min blick fastnar på nya grejer hela tiden. Men jag vill i alla fall göra om allt inomhus och går omkring och tittar i huset och listar saker:

Fixa nya garderober i sovrummet.
Kolla vad det är för golv under linoleummattan där uppe.
Och jag vet inte, det finns en risk att jag tröttnar på det mörka taket i vardagsrummet och vill slipa och måla det?
Bygga ett växthus.

Jag tänker: Jag vill i alla fall verkligen inte flytta? Jag brukar omedvetet börja titta på hemnet efter att ha bott på samma ställe i två år, och det gör jag inte nu, jag vill bo här i hundra år, den här flytten är det bästa vi gjort. Ge mig en målarpensel bara, så ordnar det sig?

fredag, oktober 09, 2015

Hej från biktbåset

Jag är inne i en så seg jobbperiod nu, jag gör ingenting. (Och med "period" menar jag "några veckor". Och med "ingenting" menar jag "mindre än vanligt".) Jag är vanligtvis rätt produktiv skulle jag vilja säga, snabb och så, ni vet, mitt företagsnamn är Flitiga Lisa. Jag tror aldrig jag missat en deadline. Och när jag skriver här på bloggen att "Nu finns den här boken!" och visar upp en ny bok, då har jag redan nästa bok på gång, och säkert nästa därefter också, och det är ju inga konstigheter, för bokvärlden har så sjukt långa arbetsprocesser, det är så för många jag känner som skriver böcker. Men nu? Åh, jag orkar inte. Jag hittar mig själv framför datorn, och det enda jag känner när jag ser wordikonen är: UH. Och så slösurfar jag bort en timme till och har knappt ens dåligt samvete för att jag gör det.

Det är lite läskigt att ingen märker det?

Jag skulle kunna sova bort ett år av mitt arbetsliv utan att någon ens visste om det.

(Förutom de som berördes direkt ekonomiskt, då, men det säger ju sig självt.)

Nu tror jag inte att jag kommer göra det, det är lugnt, jag vaknar väl snart och orkar tänka igen, hoppas jag.

Men det är onekligen lite ensamt att vara egenföretagare emellanåt.

torsdag, oktober 08, 2015

OBS! VIKTIGT!

Okej, så jag har glömt att blogga, men jag har kommit ihåg en annan grej: Felicity. Ja, TV-serien. Efter den här artikeln i Entertainment Weekly (som jag på riktigt tänker gå och köpa imorgon, för jag blev så sjukt frustrerad över att man inte fick läsa hela) känner jag ett extremt stort behov av att se om hela serien. Det finns en risk för att jag gör det. Any minute now.

Åh, Felicity! Så många tryckta böcker mot bröstkorg! Så mycket New York!

Annat jag tänkt på:

Eh...

Jo, men...

Nä.

Gud, jag hade ändå hoppats att den här lille hjärnan skulle ha tänkt på något annat idag? Något litet bara. Vad som helst?

Men okej.

(Åh, Felicity!)

måndag, oktober 05, 2015

Obefogade egobooster vi minns

När Gustav var föräldraledig med våra barn fick han ibland beröm av folk till höger och vänster som ba "Åh, vad duktig du är med barnen!" efter att ha, don't know, typ puttat lite på dem i en gunga, eller bytt en blöja, eller vad som helst. Lite så är det att vara kvinna och identifierat ett elfel (Det ryker från den här plasten runt den här sladden!) och ha ringt en elektriker (Hjälp!), märker jag. Tror jag fick höra tio gånger under timmen elektrikern var här att jag var: Duktig! Uppmärksam! Driftig! Teknisk! Smart!

Det roligaste var när han ba: "Är du kanske tekniker?" och jag skrikskrattade rakt ut och ba: "Nej, jag är författare".

Jaja, nu är felet med elen löst.

Jag blev glad för samtliga komplimanger, men talade också vänligt om för honom att de var rätt obefogade och att han inte hade sagt samma sak till min så kallade "gubbe" om det var min så kallade "gubbe" han hade träffat, och då sa elektrikern: "Nä, nu var jag omodern", och jag sa: "Ja". Sen pratade vi lite mer om hobbys han hade skaffat sig nu när hans barn var utflugna och hur vackra sjöarna var runt Gnesta och att torktumlare var ena riktiga energitjuvar och om att han skulle ta med den smälta, sotiga plastgrunkan han bytte ut från mitt elskåp för att visa upp den på elmässor, för han hade aldrig varit med om något liknande, och visst är det väl härligt med solen så här på hösten?

Sen gick han.

Nu kör jag min diskmaskin igen och känner hur jag älskar den.

söndag, oktober 04, 2015

Hur man vet att det är höst

Okej.

Är det något jag inte kan så är det att sitta avslappnad i soffan med ostbågarna och vinglaset jag så vänligt gett mig själv och lyssna på ljuden av gnagare som lever loppan under diskbänken, ÅH HERREGUD, MINA NERVER, DET ÄR LÖGN I HELVETE, JAG KAN INTE. Nu går jag upp på övervåningen. Det är så gulligt att jag tror att det aldrig kan komma möss till övervåningen för att jag aldrig har sett någon mus där, men vi låter mig tro det nu, okej? Jag orkar inte vara rädd för hela mitt hus, det räcker så fint med att jag är rädd för köket. (Och källaren.)

Vet ni vad jag gör varje gång innan jag öppnar dörrarna till skåpet under vasken för att slänga sopor?

(Tio tusen gånger om dagen, alltså.)

Slår med handen mot skåpsluckan och trampar skithårt i golvet, och sen tar jag tag i skåpsluckan och öppnar den pyttelite och dunkar igen den och öppnar den pyttelite och dunkar igen den och öppnar den pyttelite och dunkar igen den, och sen öppnar jag och slänger soporna skitsnabbt och har puls som dunkar i öronen varenda gång.

Cool person man är ändå.

Nu ska jag se på Bron.

Bara kör, barnet. Bara kör.

- Så, nu är speltiden slut, nu får ni lägga undan datorerna och hitta på något annat.
- Men ååååh, det finns iiiiiinget annat jag gillar, alltså iiiiinget.
- Ingenting? Ingenting i hela världen?
- ING-EN-TING!!!
- Men om du verkligen, verkligen tänker? Finns det inte något annat du har lust att göra då?
- Nää...jo.
- Du ser! Vad är det då?
- Det är: Ta på mig cool keps, coola glasögon, min coola luvtröja och sen ha din telefon med spotify på och gå runt, runt i trädgården och lyssna på musik med hörlurar och öva mig på att rappa.

Ändå bra söndagsplan?

lördag, oktober 03, 2015

Den här lördagen

Förresten hände följande unika grej idag (trots att jag alltså är ensamstående i en vecka och hade förväntat mig att typ behöva tillbringa helgen med att stå på huvudet while jag jonglerade med brinnande facklor på bassängkanten i nån himla simhall för att underhålla barnen): JAG FICK VARA HEMMA SJÄLV?!? Båda barnen gick till en kompis, och jag... eh... började städa badrumsskåpet i ren chock innan jag insåg att jag var dum i huvudet. Sen slutade jag städa och gick ut och gick. Sen la jag mig i sängen och drack kaffe. Sen läste jag en bok från pärm till pärm utan avbrott. Den var väldigt, väldigt bra. Sen kom barnen hem. Då gav jag dem godis. SLUT PÅ PERFEKT LÖRDAG! Imorgon ska vi gå på bio pga once in a while kommer bion till Gnesta, och då missar man inte tillfället, det gör man bara inte. Insidan Ut ska vi se.

Fixar-Ninjan fixar allt - nu även i elbranschen

(Pappa! Jag vill att du håller i huvudet att vi alla mår bra, och att inget har börjat brinna när du läser detta inlägg. Ingen har heller fått någon stöt. Allt är lugnt.)

Igår kväll började det plötsligt lukta piptobak (?) och el (?) inne på mitt kontor på övervåningen i huset, och hur jag än letade och sniffade så kunde jag inte för mitt liv förstå vad det var som luktade. Så jag drog ur alla sladdar till all elektronik, stängde dörren till kontoret, och hoppades på det bästa. Det hjälpte inte. Ikväll luktade det ännu värre, och jag sniffade mig fram till att lukten kom från väggen mellan mitt kontor och - wait for it - elcentralen med alla propparna på andra sidan väggen. Det kändes ju... spännande. Speciellt eftersom jag är hemma själv med barnen hela veckan och inte har någon vuxen att freaka ur inför. Det är rätt läskigt när det luktar el (?) och typ... rök (?) i väggen i ett gammalt trähus?

Aaaa, så jag skruvade loss den tunna träskivan som döljer alla kablar och kopplingar (all el leds liksom från elcentralen genom väggen in till mitt kontor, och sedan vidare ner i golvet och ut i huset) och lyste med ficklampa på alla tusen sladdar och hittade en koppling där bakom som FREAKING GLÖDDE OCH HADE PLAST RUNT SIG SOM BUBBLADE OCH RÖK OCH LUKTADE SOM HELVETE?!?

Aaaa, så jag kopplade ur den proppen lite snabbt.

Nu är allt lugnt.

(Förutom att vi inte kan köra diskmaskinen då, men det känns ju som en bagatell i sammanhanget.)

Den här Fixar-Ninjan ringer en elektriker imorgon?

Yes, she does.

fredag, oktober 02, 2015

10 frågor en författare som skriver för vuxna aldrig behöver svara på

Diskussionen under det här inlägget på Bokhora är ju något intressant på spåren: Syns barn- och ungdomsboksförfattare så sällan i media för att de är ointressanta och skriver ointressanta böcker? Eller är det möjligen så att frågorna som ställs i de få fall barn- och ungdomsboksförfattare blir intervjuade är lite, lite trötta? Och att texterna (och därmed bilden av barn- och ungdomsboksförfattare) blir därefter?

Oh, well..

I kommentarerna listar Johanna tre frågor hon är ganska säker på att Jonas Hassen Khemiri inte fått svara på en enda gång under den här hösten (och då har han ändå varit med i prick alla medier). Det är frågor som en barn- och ungdomsboksförfattare får svara på i nästan varenda intervju. Och jag kan fler! Här är hela toppen på isberget av listan!

10 frågor en författare som skriver för vuxna aldrig behöver svara på:
1. Jag har inte hunnit läsa din bok, vad handlar den om?
2. Vad är egentligen en vuxenbok?
3. Hur kommer det sig att du skriver just vuxenböcker?
4. Får man verkligen skriva om tunga saker, som döden och sorg, i en bok för vuxna?
5. Har du som författare något ansvar för läsaren, jag menar, vad händer om Torsten, 55 år, mår dåligt av att läsa om mordet du skildrar i din bok? Är det något du tänker på när du skriver?
6. Vad tycker du om vuxnas läsning? Har du några tips på hur man ska få fler vuxna att läsa böcker?
7. Vad tycker du om dagens vuxenböcker, rent generellt?
8. Hur kan du, som är 54 år, skriva om en huvudperson som är 41 år?
9. Vad vill du säga till dagens vuxna?
10. Hur ser dina planer för framtiden ut, ska du skriva en riktig bok snart?

Bubblare: Vad tycker du om XX, som ju är en extremt känd författare som ju faktiskt också skriver vuxenböcker men som i övrigt inte har något att göra med dina böcker alls?

På det bästa seminariet jag var på under bokmässan fick Jonas Hassen Khemiri frågor om Gud. Om minnen, om ordens makt, om kärlek, om politik, om bostadsmarknaden i Stockholm, om att bli pappa, och om att se sin mormor bli dement, om livet, döden, tomrummen när någon försvinner, och hur en del människor nästan blir tydligare för oss efter de dött, för att vi själva fyller de där tomrummen med ord och minnen, om terapi.

Tror fan att det var intressant?

Jag grät.

Jag hade inte gjort det om han han hade fått svara på fråga 1-10, det hade jag verkligen inte.

onsdag, september 30, 2015

Fixar-Ninjan fixar allt



OMG, jag gick just ner i pannrummet och LAGADE DEN STRULANDE VÄRMEPANNAN?!?

(Eller ja, alltså. Jag tog fram en skruvmejsel. Lokaliserade det som tydligen heter cirkulationspump med hjälp av 1. Pappa och 2. Google. Skruvade lite. Höll tummarna.)

Nu är de tidigare iskalla elementen i hela huset så varma och härliga att jag blir tårögd bara av att gå i närheten av dem, och jag känner mig så sjukt kompetent, identifierar mig till 100% med ninjan i klippet ovan (och Gustav är hon den där våpiga kvinnan), alltså, åh, säg till om det är något mer jag ska göra? Kan ju tydligen allt.

tisdag, september 29, 2015

Sedär, en liten KBT-session helt gratis

Ska jag berätta en grej jag kommer få skamsköljningar av i hundra år framöver? Klart jag ska. Så här:

Det finns ett stycke i "Djupa Ro" som handlar om hur det är att gå in på Ica i sin lilla hemort. Eller jag menar, hur huvudpersonen tycker att det är att gå in på Ica i sin lilla hemort. Eller, ja, vem försöker jag lura? Hur jag tycker att det är.

Det står:
"Det finns saker med att komma tillbaka hem hit som jag inte var beredd på när bussen rullade in vid Näckrosen i förmiddags. Ingelstad är ett så litet ställe, så anspråkslöst. Det är egentligen helt bortkastat att anstränga sig för att verka som om man hänger med här, för det är ingen som bryr sig, ingen som ser någon skillnad. Ändå märkte jag till min förvåning att jag ansträngde mig som fan direkt när jag kom tillbaka. Jag valde t-shirt i en kvart innan jag skulle cykla hit, till exempel. Och det var inte bara för att jag skulle träffa Paula och Tove och grilla på Sikabacken, det var lika mycket för att jag skulle stanna och köpa tändvätska. För att jag skulle gå in i affären och vara tillbaka i byn, och bli granskad och förhoppningsvis godkänd. Jag träffade Louise Anderssons pojk i affären, vettu. Han har varit i Norge och rensat fisk, tydligen. Haft det bra, sa han. Han var tillbaka för begravningen, du vet, så tragiskt är det, så det är. Men annars var det väl bra. Såg ut som vanligt.
Jag vet inte hur mycket av det som är inbillning. Kanske alltihop. Men jag har en känsla av att jag måste bevisa något, och det är hela tiden en balansgång. Kolla på mig! Jag stack härifrån och nu är jag tillbaka. Jag ville se något annat och nu har jag gjort det, men det är lugnt! Det har knappt ens stigit mig åt huvudet. Det är livsfarligt att tro att man är någon här. Och samtidigt är det helt omöjligt att vara anonym. Så jag valde t-shirt i en kvart innan jag cyklade hit, och jag fattar inte varför jag egentligen bryr mig, men det gör jag."
Det här är något jag tänker på varje gång jag handlar i Ingelstad. Jepp, det är löjligt! Jepp, det är självcentrerat! Jepp, det är "varför skulle någon ens bry sig om att du gick in på Ica?"! Men säg det till mitt huvud. Det hör lite dåligt just nu.

Och idag har jag gått in på Ica i Ingelstad!

Med ett freaking filmteam i hasorna.

Flera gånger, fram och tillbaka genom skjutdörrarna, först in, sen ut, sen in, sen ut, och hela tiden var min uppgift att verka oberörd och "bara gå in och ut ur affären, helt normalt, som om du fortfarande bodde här", och hela tiden stod reportern med den stora filmkameran precis utanför och följde min minsta rörelse, och hela tiden stod de som faktiskt var och handlade helt normalt och bodde på orten helt på riktigt inne i affären och glodde på spektaklet, och bara "vad gör hon, vem är hon, vad håller hon med?"

GUD.

Fattar att jag framstår som helt dum i huvudet här, och att detta problem inte är något problem, för det är naturligtvis kul att bli intervjuad om sin bok, det är det. Men åh ändå, de blandade känslorna inför att bli det INNE PÅ ÅNGEST-ICA HEMMA I INGELSTAD?!?

Uh.

måndag, september 28, 2015

Post bokmässa

Ett dygn efter bokmässehemkomsten känner jag mig fortfarande konstant åksjuk, med hjärtklappning och yrsel, vissen som en halvdöd krukväxt. Men jag är också så himla glad. Det var min roligaste bokmässa hittills, tror jag. Så himla många som ville säga hej! Så roligt att äntligen få prata om Djupa Ro! Och den sålde slut i montern!

Lille bok.

Imorgon ska jag upp vid halv fem för att åka tåg igen, och jag fattar inte riktigt hur det ska gå till, men det ska det väl.

Tack och puss till alla som lyssnade när jag babblade, köpte en bok, eller sa hej!

Jag blev jätteglad.

lördag, september 26, 2015

Lördag 19:12

Hej från hotellrummet och bokmässan, jag bloggar i självbevarelsedrift, lägger jag mig ner på sängen somnar jag, och somnar jag missar jag middagen jag ska på, och missar jag middagen jag ska på så händer väl kanske inget jag inte kan leva med, men jag försöker hålla mig vaken.

Jag är mycket, mycket trött.

Igårkväll inledde jag 97% av alla mina meningar med frasen: "Jag var och lyssnade på Jonas Hassen Khemiri idag och..."

(Här är en förresten en väldigt rolig krönika apropå JHK. Prick så.)

Ikväll vet i tusan vad jag ska ha för inledningsfras.

Kanske: "Öhhhhh..."?

Förmodligen "Öhhhhh..."

onsdag, september 23, 2015

Googlar "djupa ro" sökverktyg "senaste dygnet"

Okej, så jag sydde en kjol igår för att jag blev så sur när jag skulle packa till bokmässan och inte hade "nån bra" svart kjol i hela garderoben. Nu är den nerpackad i väskan tillsammans med 1. Flera par skor, 2. Flera par strumpbyxor och 3. Flera par huvudvärkstabletter, 4. Flera par klänningar, samt lite annat jox. Jag har inte ens glömt min namnskylten! Det är annars en klassiker.

I övrigt ägnar jag livet åt att ha huvudvärk och dammsuga hela internet efter någon som hunnit läsa "Djupa Ro" och tycka något om den, och i så fall vad, och det borde jag kanske inte avslöja offentligt att jag sysslar med för det är ju inte så coolt, men skit i det nu, jag gör det i alla fall. Jag har hittat några stycken. Jag bär dem som den sista droppen vatten.

Det här är vad jag tänker kring författare som säger "jag läser inte recensioner" eller "det är inte viktigt för mig hur boken tas emot": AHAHAHAHA!!! Gulligt.

Imorgon går tåget mot Göteborg.

Vi hörs igen på andra sidan?

tisdag, september 22, 2015

"Så jultomten är typ bara... en GRANNE?!?"

I somras genomlevde vi ett trauma, som i folkmun skulle kunna kallas för "påskharegate" här hemma. Fråga mig inte varför vi började prata om påsk mitt i juli, men det slutade i alla fall med tidernas sammanbrott och ett barn som förtvivlat skrek "JAMEN TALA SANNING NU DÅ, SÄG OM PÅSKHAREN FINNS PÅ RIKTIGT?!?!"

Och så var det med den saken. So long, påskharen! Det var kul så länge det varade. Nästa påsk får vi väl, inte vet jag, bara... äta godiset? Utan påskharesaga och skattkarta och påskäggsjakt och the whole shebang.

Ikväll har vi genomlevt "jultomtegate" med liknande utgång. Det började med trötthet, gick via en intensiv önskan om det nyaste Lego Ninjago, och slutade i katastrof. "Men jag vet ju inte var tomten bor! Hur ska jag kunna skicka min önskelista till honom? Har du ens hans nummer, mamma? JAG KOMMER JU ALDRIG ATT FÅ NÅT LEGO!!!"

En halvtimme senare: So long, jultomten! Det var kul så länge det varade. I jul får vi väl, inte vet jag, bara... dela ut julklapparna? Utan jultomteväntan och steg på trappan och knack på dörren och the whole shebang.

Så sorgligt, det här, tycker vi alla.

"Så allt det där om renar och skorstenen och nordpolen och sånt, det var bara... hittepå? Varför gör folk så? Varför ljuger ni?"

För att... jag vet inte... för att... förlåt?

Förlåt.

måndag, september 21, 2015

Mitt schema under Bokmässan 2015

Peoplez, snart är det bokmässa, WOOP! Jag ser med skräckblandad förtjusning fram emot detta. Jag är där från torsdag till söndag, och det här är mina offentliga punkter i programmet, om någon vill komma och lyssna, säga hej eller få en bok signerad:

TORSDAG 24/9

15.00 - 15.20
SvD Läs & Skriv
Nu lanserar SvD Läs och Skriv författarskola för skolungdomar. Redaktören Cecilia Burman samtalar med ungdomsförfattaren Lisa Bjärbo om hur författarskolan kan användas i klassrummet.

LÖRDAG 26/9

10.30 - 10. 50 Ung scen, A-hallen, A03:22
Läsfrämjande kräver tyvärr lite läsning också
Författarna Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbo har tillsammans gjort hundratals författarbesök i skolorna. Hur gör man för att dessa faktiskt ska vara läsfrämjande och inte bara en 45 minuters paus från de vanliga lektionerna?

12.40 - 13.00 Biblioteks & berättarscenen, D-hallen, D02:01
Författarstafett
Ungdomsförfattarna Lisa Bjärbo, (Djupa Ro), Katarina von Bredow, (Släppa taget) Moa Eriksson Sandberg, (Paris, Lola & jag) och Salla Simukka, (Svart som ebenholts) intervjuar varandra.

14.00 - 14.30 Rabén & Sjögrens monter, B05:20
Signering
Kom och säg hej och få Djupa Ro (eller någon av mina andra böcker) signerad!

17.30 - 17.50 Ung Scen, A-hallen, A03:22
Författarstafett
Ungdomsförfattarna Lisa Bjärbo, (Djupa Ro), Katarina von Bredow, (Släppa taget) Moa Eriksson Sandberg, (Paris, Lola & jag) och Salla Simukka, (Svart som ebenholts) intervjuar varandra.

SÖNDAG 27/9

11.40-11.50 Rabén & Sjögrens monter, B05:20
Intervju om Djupa Ro
Min förläggare Cecilia Knutsson intervjuar mig om sorg, skuld, död, små samhällen och gamla kompisar (ja, och om Djupa Ro) på förlagets monterscen.

13.00 - 13.30 Rabén & Sjögrens monter, B05:20
Signering
Kom och säg hej och få Djupa Ro (eller någon av mina andra böcker) signerad!

14.00 - 14.45 K1, K00:10
Hur mörkt får det bli?
Brott, död, sorg, våld, depressioner och dystopiska framtidsscenarier. Hur nattsvart får det bli i ungdomslitteraturen? Samtiden är mörkare än på länge med dagliga nyhetsrapporter om klimathot, främlingsfientlighet, krig, ekonomiska kollapser och psykisk ohälsa bland unga. Hur påverkar det författarskapen för som skriver för unga och unga vuxna? Hur navigerar man i mörkret? Vad väljer man att skriva om? Och har man något ansvar som författare att förmedla något slags hopp till läsaren? Medverkande: Lisa Bjärbo, Salla Simukka, Jessica Schiefauer och Marta Söderberg. Moderator: Annica Carlsson Bergdahl, journalist och författare.

Och rent generellt gäller: Säg hej om du ser mig! Jag kommer säkert rodna och börja stamma och bete mig lite halvkonstigt, men det är bara för att jag är ganska blyg. Jag är också: Jättesnäll! Hoppas vi ses.

Författarskola i SvD


En rolig grej jag ägnat mig åt den senaste tiden är att skriva en författarskola i tio delar, som kommer att publiceras på Svenska Dagbladets sajt "Läs & Skriv" (som riktar sig till skolor, unga och lärare). Start idag! Första delen hittar ni här, och sen publiceras en ny del varje vecka i tio veckor framöver. De här tio delarna har författarskolan:

1. Att komma på
2. Karaktärer
3. Miljö
4. Skapa spänning
5. Välja form
6. Början
7. Dialog
8. Köra fast
9. Slutet
10. Redigera

Varje del innehåller en text kring ämnet, en lista med 5 snabba tips, och en skrivövning. Tanken är att Författarskolan ska kunna användas till exempel i skolan, men hey! Jag tycker fasen att den kan vara rätt användbar även utanför skolan, uppåt i åldrarna, för alla som skriver (eller kanske vill börja?). Den är inget facit för hur man gör, eftersom ett sådant facit inte existerar, men den innehåller många tips och knep, och jag hoppas man blir sugen på att skriva när man läser den.

söndag, september 20, 2015

Vad ska vi åka nu då?

Liseberg, alltså. Vi stod först i kön i morse när de öppnade. Jag och Rufus köpte åkkort, och sen kutade vi vårt snabbaste mot Flumeriden och blötte ner oss det första vi gjorde, och sen fortsatte vi på den linjen. Alltså, verkligen. Min förstfödde är inte så mycket för det här med att testa nytt. Har han hittat något han gillar så kör han på det, och nu kom han ihåg 1. Flumeriden och 2. Lisebergsbanan sen vi var där för två år sedan, så de är de enda två åkattraktionerna vi åkt idag. Vi hann Flumeriden sju gånger och bergbanan 5, och sen gick vi mot tåget och åkte hem. Vi var båda löjligt nöjda med upplägget.

Det är sannerligen två jefligt bra åkattraktioner han fastnat för ändå.

fredag, september 18, 2015

Helgen vecka 38

Vi provar den här första-gångs-upplevelsen i helgen: Bor på hotell hela familjen. I Göteborg. Jag ska hålla ett två timmar långt bok & skrivprat i Trollhättan imorgon (på bibblan, kom gärna dit!), och Gustav ska hjälpa sina föräldrar att flytta grejer från sina förråd, och barnen ska, vad det verkar, ligga som små divor i hotellsängen och glo på teve while eating goda grejer. Vi ska även: Gå på Liseberg. Samt: Bada i hotellpoolen. Och: Träffa farmor och farfar mellan varven. SÅN HIMLA FEZT!

Mycket roligare än att åka tur och retur Trollhättan över dagen helt själv som jag annars hade tänkt göra.

torsdag, september 17, 2015

Bloggbusiness

Häromdagen fick jag en bloggkommentar som var så här: "Får jag fråga hur det kommer sig att din blogg inte plockats upp av Mama, Amelia etc. Den är så himla bra! Jag får för mig att du måste ha tackat nej. Kan du skriva ett inlägg kring hur du tänker?"

Och som av en händelse hade jag precis samma dag suttit och förklarat exakt det i en podintervju med La Linda från Better Bloggers. Åh, så jädra rolig intervju! Så här: Better Bloggers har en pod som heter Bloggbusiness där olika bloggare blir intervjuade. I mitt fall kom intervjun att handla om vad bloggen har betytt för mig som författare, hur jag använder bloggen som ventil när jag kör fast i bokskrivandet, varför jag inte har några annonser i bloggen, eller bloggar på någon portal. Och om skrivande generellt, min nya bok, och hur det funkar att jobba som författare.

Jag hade väldigt, väldigt kul under inspelningen. Här kan man lyssna!

tisdag, september 15, 2015

Nån himla rubrik

Jag gav just bort en eltandborste till mitt yngsta barn och han blev så glad att han skrek rakt ut. Och strax därefter fick hans storebror en livskris för att brorsans eltandborste var bättre än hans på något vis (oklart vilket). Alltså jag vet inte? Barn är så konstiga ibland.

Själv önskar jag mig nybakta kardemummabullar.

Och så är jag helt orimligt exalterad över att ha beställt en höstjacka till mig själv från den här begåvade människan, och på så vis kommit runt hela "allt är sytt i bangladesh av arbetare som inte tjänar några pengar" OCH "tygproduktionen är säkert också helt förkastlig"-grejen. HERREGUD, så färgglad jag kommer bli!!! (De dagar jag inte använder mina enfärgade tråkjackor som jag redan äger, då.) Kan knappt vänta.

I övrigt vet jag inte om det har hänt så mycket?

Jag har ätit potatismos.

Jag älskar potatismos.

Jag har potatis, smör, tjock mjölk, salt och vitpeppar i, och det har jag haft sedan pappa lärde mig att det var så det skulle vara någon gång i begynnelsen, och det funkar fortfarande.

Nu ska jag se på teve.

Jag är sjuk i huvudet

Fick förresten gästa podden "Jag är sjuk i huvudet" (som handlar om psykisk ohälsa) häromdagen. Vi pratade om om identitet, roller, uppväxt och små samhällen. Och min bok! Det var roligt.

Om man vill lyssna klickar man förslagsvis här.

måndag, september 14, 2015

Kära dagbok!

Det var drygt tjugo personer som avföljde mig på instagram efter jag postade en bild om det här tidigare ikväll, och nu kommer väl halva bloggskaran ryka också, men se ifall jag bryr mig, jag vill komma ihåg det här. Nedan följer således skryt om barn:

Jag berättade för Rufus ikväll att jag vet ett barn som har den här dealen med sina föräldrar: "Läs en minut i en bok, få en minuts extra minecraftspeltid." Jag vet inte varför jag sa det ens, jag bara babblade utan att tänka, men orden gick liksom rakt in i min sexårings huvud, och plötsligt satt han spikrakt upp i soffan och stirrade mig stint in i ögonen.

"Kan vi också ha den regeln, mamma, snälla, snälla, snälla?"

En kvart senare hade han ljudat sig igenom sitt livs första bok, "Max napp". Sen bad han att få läsa godnattsaga för Svante och ljudade sig igenom "Max kaka" och "Max potta" när han ändå var igång, och sen fick jag säga stopp, för klockan var för mycket, men hade jag inte gjort det hade han väl ljudat än.

Jag vet inte om det här är så sabla intelligent egentligen, eller om vi ens kommer att införa regeln, men stoltheten i hans ögon när han klarat av att läsa sitt livs första bok, ÅH, GÖLLE GÖLLE GÖLLE, hela familjen skrek rakt ut i extas och high fivade varann helt vilt i soffan.

Jag vet inte om vi var mest imponerade eller mest förvånade, kanske båda. Det var hur som helst ett mycket lyckligt ögonblick. Innan det här har han visat 0% intresse för att läsa något? Ändå lite fräckt vad en gnutta minecraftmotivation kan göra med människan.

Tjuvtitt: Djupa Ro



Nu! Är den här släppt och finns (från och med onsdag) att köpa i bokhandlar och på nätet (eller via mig om man vill ha en hälsning i). I bokhandeln kommer ni att hitta den på hyllan som heter "15 +", eller "nästan vuxen" eller "unga vuxna", och som vanligt betyder det att man kan vara lite hur gammal man vill när man läser den, till exempel 18 eller 43 eller 72. Men kanske är femton och uppåt ändå en rätt bra riktlinje? Själv har jag hela tiden föreställt mig att min lillebror ska läsa den. Ibland har han varit 19 i huvudet när jag sett honom läsandes framför mig, och ibland har han varit precis lika gammal som han faktiskt är, trettiotre. Båda har funkat. Han grät. (När han läste på riktigt alltså, inte bara när han läste inne i mitt huvud.)

Så här står det om boken när man läser om den på förlaget:

"Jonathan är död."

Luddes röst bröts.

"Dom hittade honom igår. Vi måste åka hem."

Jag vet inte om det går att vänja sig. Om det blir lättare för varje gång man tänker på det. Det verkar inte så. I över en vecka har jag spelat upp den där scenen i mitt huvud nu, och tänkt på den röda Adidasjackan i lågorna. Ändå är det som att få en smäll på käften varje gång.

Jonathan är död.

Dom hittade honom igår.

Vi måste åka hem.

Det blir aldrig normalt.


I det lilla småländska samhället Ingelstad hittas en dag nittonåriga Jonathan död. Det är mitt i sommaren, och hans kropp ligger livlös vid Djupa Ro. När beskedet når de närmsta fyra vännerna återvänder de en efter en till sin barndomsort, och samlas igen för första gången på nästan ett år. På pappret är det för att gå på begravningen. Men egentligen handlar det nog minst lika mycket om att överleva.

David, Tove, Ludde, Paula och Jonathan har alla vuxit upp här. På en plats där alla känner alla har de sett varandra spela fotboll, hångla och halsa folköl på badplatsen. De har sett varandra längta bort, och de har sett varandra stanna kvar. Ändå finns det så mycket de aldrig delat. Så mycket de aldrig pratat om.

Och ryktena färdas snabbt här. Det är mycket som är svårt att ta in. Jonathan drunknade. Han fastnade under bryggan och kom inte loss. Vad skulle han ens bada för? Ensam? Mitt i natten?

Djupa Ro är en berättelse om vänskap, sorg och små samhällen. Om gamla minnen, nya känslor och hemligheter som sakta sipprar fram när man skrapar lite på ytan.

----------------------------------------

Är: Stolt, lipfärdig och rätt nervös nu. Jag hoppas så himla, himla mycket att åtminstone en eller två eller kanske tre av er ska tycka om den? Jag har slitit för att det ska bli så.

söndag, september 13, 2015

Ett bröllop i tio punkter

- Brudparet kom med båt över Vinterviken, och blev vigda på bryggan. Det var fint.
- De höll långa, sjukt fina tal till varandra också. Hade aldrig pallat, jag fulgrät bara av att lyssna.
- Jag fick sitta bredvid Kulturministern vid middagen.
- Vi har en mycket rolig Kulturminister i det här landet. Jag är speciellt nöjd med att hon gav mig en high five en gång när hon tyckte att jag var rolig.
- Maten på Winterviken var väldigt god, jag fantiserade om att slicka tallriken, men gjorde't inte.
- Det är kul att dansa.
- Och skriksjunga med till Common People.
- Och köra lufttrumsolo till Lili & Susie.
- Men man blir ju också helt sinnessjukt trött av'ett?
- Och sugen på ostbågar.

Bonus! Köpte ett smycke. Det var stort och guldigt och billigt och pråligt och jag kände mig snygg, det var kul.

fredag, september 11, 2015

Något stort guldigt


Pling, klockan är fredag, och här sitter jag och jobbar tänker på smycken. Det är ju verkligen inte varje dag det händer. Men vad kan jag säga? Två av våra bästa kompisar gifter sig imorgon, och jag har som vanligt bara tänkt: KLÄNNING och sen slutat tänka, och nu står jag här med en klänning som jag kanske tror kräver halsband och känner mig vilsen.

Aja, jag har ju mitt "sandigt blonda" hår (och min karisma!), så det ordnar sig väl.

Det ska bli roligt med bröllop. Kulturministern kommer. True story.

torsdag, september 10, 2015

Dagens gäst

- Igår var jag gäst i en pod, och det här är vad jag tycker om själva fenomenet podcasts: JAG ÄLSKAR DEM, skulle vilja gästa en om dagen, så sjukt roligt.

- Har också gästat frisör. Detta är stort! Gästar nästan aldrig frisör, men idag bara: gick all in och färgade och klippte och köpte hårspray och the whole shebang, har nu "sandigt blont hår" och känner mig som om jag vore med i Elle.

- Festade även till det med att gästa Gnesta bokhandel igår. Är det inte helt overkligt fint att pyttelilla Gnesta har en bokhandel som inte ens ingår i en kedja? Jo, det är det.

- Ja, och så Rabén. Imorse gästade jag deras bokfrukost och presenterade "Djupa Ro" för frukostpubliken (bokbloggare och bokhandlare och sådär), och det är alltid så spännande för de där frukostarna är ofta den första presentationen man gör av sin bok, så man är helt ovan vid att prata om den, man liksom famlar som en blind höna kring vad man ska säga. Tror det gick bra?

I övrigt har jag gästat Coop, skolan, förskolan, ett sushihak samt Make Up Store som tydligen slutat sälja "tinted day cream" och det, my friends, är inget mindre än en katastrof.

Det enda som återstår nu är väl att gästa soffan.

Provar det!