Jag läser korr på "Viggo och mammalivet" som släpps i juni. Den handlar bland annat om hur Viggo och lillebror Nils försöker vänja sig vid att bo varannan vecka hos mamma och varannan vecka hos pappa. Jag skrev den innan jag visste att den i extremt hög grad skulle komma att handla om mitt eget liv, och nu gråter jag ganska mycket varje gång jag läser den. Särskilt scenen där Viggo ligger och ska sova på kvällen och frågar sin mamma varför hon inte kan bo ihop med pappa är jobbig att ta sig igenom.
Men det går.
Nyss kom jag till korrfelet wriktigt och läste det som östgötska i huvudet, och då blev allt lättare.
För några veckor sedan träffade jag 120 ettagluttare som hade läst den första boken om Viggo, och tänkt och tänkt för att komma på bra frågor nu när de skulle träffa författaren. Deras första och viktigaste fråga var: "Gillar du tacos?".
Och det gör jag ju.
6 kommentarer:
<3
Kämpa på! <3
Orelaterat till detta inlägg läste jag Djupa Ro i helgen och grät floder. Inte när det handlade om stackars Jonatan utan när det handlade om David och Paula. Det drog tydligen fram många minnen av att vara den som älskar mest, den som låtsas att det inte spelar någon roll fast det är det viktigaste i livet, av att hoppas och att bli sårad. Du skriver så otroligt bra om hur det är att vara tonåring/ung. Kommer alltid ihåg precis hur det var när jag läser dina böcker. Ville bara säga det. :)
Läste också om Viggo för 5-åringen och fick lov att förklara vad en mördare är ... oups.
"Mamma finns det verkligen skurkar som dödar människor?"
"... jaaa ..."
"Men inte här?"
"Nej inte här.”
"Inte i Sverige."
"..."
<3 Kram till dig. (Och älsk på det östgötska wriktigt, som jag hoppas du ändrade till den korrekta stavningen "oiktigt"? Samt ännu mer älsk på den som tyckte tacos var den mest brinnande frågan.)
Tycker du om tacos då? undrar man ju!
Å, känner att Viggo och mammalivet kommer bli tuff att läsa. Tuff men viktig! Tack på förhand, tror du kommer få spela roll i många barns liv med den boken❤️ Kan bara beklaga vad du går igenom. Vi gjorde samma som ni, varannan vecka i huset med barnen och kånka ens grejor fram och tillbaka. Klokt och bra för barnen, men oj vad slitsamt för en själv. Hoppas boendesituationen löser sig fort. (vill bara tipsa om att här i Hjärnarp ligger Bjärbogatan! Tips tips. (Om än ett värdelöst tips)) Stor kram /Monna
Så tufft för er!
Jag har länge tänkt att tacka dig för "Inuti huvudet är jag kul", jag som är tonårsförälder till ängslig tonåring. Livs pappa är så fin med Liv när bubblan äntligen spricker! Där grät jag floder! Jag tänker på honom och hur avslappnad han är när jag står mitt i paniken och ska vara klok. Han är min förebild just nu!
Kram
Eva
Skicka en kommentar