tisdag, december 31, 2013

Dessa svåra val man ställs inför i livet

Vara den som får sovmorgon på nyårsafton, så att man orkar vara uppe pigg och alert och snygg förbi tolvslaget till och med?

eller

Vara den som får sovmorgon på nyårsdagen, så att man slipper vilja dö för att man oavsett var uppe förbi tolvslaget till och med?

Förutsättningarna dessutom - högst osäkra nu för tiden. SÅ HIMLA SPÄNNANDE! Jag menar, förr i tiden visste man med 100% säkerhet att barnen skulle vakna i ottan (det vill säga fem). Nu för tiden kan de vakna fem. Men de kan också vakna åtta. Och de där tre timmarna? Avgörande, skulle jag säga.

Jag fick hur som helst förmånen att välja, och satsade mina kort på alternativ två. Sovmorgon på nyårsdagen. Kändes som ett vinnaralternativ. Skål på er!

Dessvärre satsade Rufus sina kort på att vakna 05.30 idag, sååååattteeeeeh...

*trött smiley*

Nåja.

Jag hann i alla fall städa innan gästerna kom. Eller, förresten, rättelse: Jag hann i alla fall städa innan freaking gryningen kom. Alltid något.

Och jag har ju trumfkortet "sova middag med Svante" att ta till så småningom, så det ska nog ordna sig det här också.

God nyårsafton!

måndag, december 30, 2013

Vinnarkänslorna som rullar över en

När man övar in en dansshow med sin femåring och försöker lära honom sina fräckaste moves och sätta ihop en freaking superhäftig koreografi till honom och han bara rullar med ögonen, slår ut med händerna och säger saker i stil med:

"Men mamma! Det här ska vara rock n' roll. Försök att vara lite cool nu."

Då.

YEAH!

Fattar ej? Jag gjorde ju robotarmar och allt? Och snorkeln?

Får väl ta till "kasta med fiskspöt och låtsas få napp och veva in danspartnern från andra sidan dansgolvet" nästa gång om det ska vara på det här viset.

Tjuvtitt: Köket


Ni trodde väl inte ni skulle slippa undan, va? Har man tapetserat helt själv för första gången så vill man ju visa, fattar ni väl. Är himla kär i vårt kök nu! Sedan vi flyttade in har vi målat alla köksluckor, bytt knoppar/beslag och tapetserat. Vi saknar fortfarande någon slags köks-ö, något slags skåp och ett annat köksbord (eftersom vi tänkt ha det som står här nu i vardagsrummet sen), och golvet skulle väl inte dö av att slipas någon vacker dag, men i grunden: klart! Är en mycket nöjd tapetserarperson just nu. HIGH FIVE!

söndag, december 29, 2013

Att bygga ett bord

Jo, detta har också hänt! Jag har kommit på att jag ska bygga ett nytt köksbord. Känner mig så himla uppspelt vid denna tanke att jag (och detta är dessvärre sant) inte kunde sova i natt för att jag tänkte så himla mycket på mitt möbelsnickarprojekt. Jag har ingen som helst aning om hur man bygger ett bord. Men jag vet exakt hur jag vill att det ska se ut.

*googlar svets*

Är inte det här spännande, så säg?

Nähä?

Nänä.

Synd för er, för jag lär återkomma i frågan oavsett.

Detta har hänt (#mansfritt2014)

1. Vi har kört hem till Gnesta, och blivit glada över att se vårt hus.
2. Jag har tapetserat om köket. Detta gjorde jag helt själv (!), utan någons, dvs pappas, hjälp (!), och utan att bryta ihop (!!!). Det tog sju timmar. Jag är odrägligt nöjd.
3. Min kille har outat sitt nyårslöfte om att slopa de flesta influenser från män till förmån för influenser från kvinnor under 2014, (han kallar det #mansfritt2014, och här kan ni läsa mer) och i det närmaste blivit ihjältwittrad/ihjälfacebookad kring detta. Imorgon ska han vara med i Gomorron Sverige.

Det är... jamen, alltså, just det här att han (som man) ska sitta med i TV (och ta upp en massa medieutrymme) och prata om att han tänker välja bort män (för att de tar för mycket plats i till exempel media)... det tycker jag är ironiskt. Hoppas 90% av intervjun kommer att handla om det. Annars gör jag än så länge tummen upp för nyårslöftet! Jag tycker det ska bli spännande att följa. Och jag är sjukt nöjd över att alla mina boktips/filmtips/podtips/whatevertips som nästan alltid har kvinnliga upphovsmän kommer att ha lättare att falla i god jord under 2014 (och förhoppningsvis även i framtiden), för det har han ju LOVAT nu.

Men jag tänker mycket på hur intressant det hade blivit om jag den där kvällen för några veckor sedan när vi satt i soffan och jämförde våra twitterflöden (gulliga vi är, visst?) hade bestämt mig för att köra samma race. Om en kvinna (jag) hade satsat på ett #mansfritt2014 och gått ut med det i sociala medier, samtidigt som en man (Gustav) hade gjort exakt samma sak: Hur mycket ryggdunkningar/retweets/medieutrymme hade kvinnan (jag) fått då? Och hur mycket hade mannen (Gustav) fått? Och vem av oss hade fått flest arga personer på halsen, som tyckte vi var dumma i huvudet?

Jag skulle tro flest ryggdunkningar åt mannen (spännande initiativ!), flest arga personer på halsen till kvinnan (jävla manshatare!).

Men mest tänker jag ändå att grundtanken bakom experimentet är bra, och att jämställdhet/feminism/könsmaktsordning etc mer än GÄRNA bör diskuteras även av män, så jag tänker ändå stå här (i mitt nytaperserade kvinnofällekök) och vifta lite diskret med mina pompoms medan min man breder ut sig i medierna.

Hepp!

fredag, december 27, 2013

Live från mitt huvud

Jaha, här sitter jag och har feber. Det var ju just typiskt. Gustav och Rufus är på äventyrsbad, men Svante - det arma barnet - fick snällt stanna hemma med mig och slösurfa på internet och äta apelsiner istället för att åka vattenrutchkana. Han verkar i och för sig inte det minsta missnöjd där han sitter och pratar för sig själv och recenserar apelsinklyftorna. (Samtliga hittills: "JÄTTEJÄTTESUJA".) Men ändå. Feber = trist. Fattar inte grejen med att man får helt ont i huden?

Fattar heller inte grejen med att folk (som är på mellandagsrea i Växjö) sminkar sig så in i vassens mycket. Såg så mycket foundation igår att min foundationkvot är fylld för flera månader framåt.

I övrigt har jag inte tänkt så många tankar de senaste dagarna.

Jo, förresten! Gustav och jag var på bio och såg Catching Fire (andra Hungerspelsfilmen). Då tänkte jag på att den egentligen rätt mycket bara är en upprepning av ettan (uppladdning -----> hungerspel -----> cliffhanger inför nästa film.) Vilket i och för sig inte betyder att jag inte satt som på nålar och tyckte varje sekund av filmen var spännande. Men att jag inte alls reflekterade över det när jag läste? Underligt, ändå.

onsdag, december 25, 2013

En juldag

Det här roliga: Jag håller på att sätta ihop en tv-serie-intro-tävling till min familj, så vi kan vädra vår tävlingsinstinkt när barnen somnat sedan. Förutom att jag är helt vansinnigt avundsjuk på att jag inte själv kan vara med och tävla (hade farao vunnit direkt) så känns det som ett smart drag. Man gillar ju tävlingar. Och tv-serier. Det är ju sen gammalt. Meanwhile tittar resten av min släkt lydigt på när Rufus kör "sin egna melodifestival" i köket och dansar till Sean Banan. Snart ska vi äta cannelloni med trattkantareller. Jag har fortfarande pyjamasbyxor på mig. Det hade jag även på min timslånga promenad i regnblåsten innan.

All is good.

tisdag, december 24, 2013

Julafton 2013


Nej. Vi har inte varit ute och plockat av de (giftiga?) bären från busken och lagt dem i maten. Även om man skulle kunnat tro det. Och inte har tomten kommit (ännu) heller. Herreguuuuud, vad han är seg!!! Men i övrigt: fridfull och mätt och glad och allt sånt.

God jul på er!

söndag, december 22, 2013

Sitt still nu, barn!

Vi är i Småland och firar jul. Det är fint. Det här är mina barn och mina syskonbarn: Olle, Svante, Sigge, Alfons och Rufus. De är också fina. Ni får själva föreställa er de sex vuxna människorna som står strax till vänster om kameran med armarna i luften och skriksjunger "I like to move it, move it! I like to move it, move it! I like to move it, move it! I like to... MOVE IT!" för att få barnen att sitta still i en halv sekund i samma soffa. De var... minnesvärda. Ungefär så som Svante ser ut kände jag mig också bakom kameran när jag hörde dem spexa loss och såg dem svänga sina rumpor i ögonvrån. Vad i hela friden gör de där människorna, och vem släpade hit dem?

Men, men.

Det funkade ju.

Jag ska verkligen inte klaga.

fredag, december 20, 2013

Mera vego!


Jag sitter och skriver texter till kokboken för brinnande livet idag, och slänger med jämna mellanrum ett öga på omslagsskissen som trillade in i min inbok i förrgår. Jag tycker den är så himla fin! Och så tycker jag det är overkligt roligt att få grupparbeta med en proffsfotograf (Ulrika Pousette) och en proffsformgivare (Katy Kimbell), allt de gör bara POFF! skitsnyggt. Boken släpps inte förrän i augusti nästa år, men ändå. Det säger väl POFF! det också, så sitter vi där och har semester och sippar rosévin i motljus igen, så det är lugnt, augusti är rätt nära, boken är snart här.

Öka takten sista kvarten

Våra barns nya förskola ligger på ett berg. Det är väldigt, väldigt svettigt. Varje morgon (det är oftast jag som lämnar) får jag och Rufus hjälpas åt att putta vagnen uppför den långa mördarbacken, och pausa minst tre gånger för att flämta och torka svetten ur pannan på vägen.

Vad den tvååriga divan som sitter i vagnen gör under tiden?

Han hojtar "KÄMPA, MAMMA! KÄMPA!" så det hörs över hela nejden, naturligtvis. Vad annars?

torsdag, december 19, 2013

The Wire och otåligheten

Som de sista människorna på jorden har jag och Gustav börjat kolla på The Wire på kvällarna. För det har man ju hört att man borde ha gjort för tusen år sedan redan. Har du inte sett The Wire? Men guuuuuud, det är ju den bästa serien av dem alla, etc, etc.Vi har hittills sett fyra avsnitt. Jag tycker inte det är så himla bra än. Kommer jag ändra mig snart, eller? Jag är rätt otålig.

tisdag, december 17, 2013

Ett korggeni anropar

Vi bor i ett hus med två våningar nu för tiden. Det är fantastiskt. Men förutom fantastiskt, vet ni vad det bland annat också betyder? Att man skulle kunna ägna en freaking heltidstjänst åt att gå upp och ner för den där helvetestrappan med små pryttlar som hamnat på fel våning. Jag förutspår en ljus framtid för mina vadmuskler, emedan det  är post som ska upp till kontoret, kläder som ska ner till tvättmaskinen, legobitar som hamnat under soffan och som ska upp till legolådan, vattenglas som ska ner till köket, ett mjukdjur i vardagsrummet där nere som egentligen bor i sovrummet där uppe och så vidare i all evighet, amen.

Man orkar naturligtvis inte med det.

Så man samlar naturligtvis ett berg av pryttlar i trappan istället som man ska ta sen.

"Sen."

Ja, och så kommer det så småningom naturligtvis nån och snubblar på det berget så att pryttlarna sprids över hela hallen och i hela trappan och man får en liten, liten hjärnblödning när man fem sekunder senare trampar på nån liten, liten legogubbe och får lego instansat i fotvalvet.

Och det är ju lite trist, det är det ju.

MEN NU HAR JAG KOMMIT PÅ DET!

Fellow trappinnehavare, lyssna nu: Ni måste skaffa er två korgar. En att ha uppe vid trappan, där man kan samla all jävulskap som ska ner. Och en att ha nere vid trappan där man kan samla all jävulskap som ska upp. Och när "sen" plötsligt kommer, och ni får ett anfall av lite energi, då tar ni bara korgen på armen och lajvar rödluvan en stund och går upp/ner för trappan och struttar omkring och lägger alla prylarna på rätt plats.

JAG ÄR ETT GENI!

Ni bara: Eh, vi kom på det här för hundra år sedan, korg är så sjukt 2012, kvinna, sluta malla dig.
Jag bara: Hör er lite dåligt nu, pga filar högt på mitt tacktal inför utdelningen av nobelpriset i kategorin "allmänt skitsmarta personer".

Talet kommer att ha rubriken "Korgmetoden som förändrade mitt liv."

Herregud, vem kunde ana.

Vem vet mina värden?

Här är en sak jag undrar över: Kollar ni era värden, typ blodtryck och järnvärden och allmän hälsostatus hos läkare någon gång? Jag gjorde det med jämna mellanrum back in the days när jag var anställd på ett företag, för det ingick en hälsokontroll var tredje år eller vad det var (olika beroende på hur gammal den anställda var).

Som egenföretagare? Eh... jag vet inte ens vart jag ska vända mig. Förutom möjligen den här lösningen: bli gravid och gå till mödravården, för där hade de väldigt bra koll, vill jag minnas. Men det känns ärligt talat inte riktigt som ett alternativ. Alls.

Måste man hitta något privat ställe, eller? Jag gillar annars helt vanliga vårdcentraler, men det får man väl inte säga i det här jä... förlåt, kunde inte låta bli.

Vet inte om det är någon slags medelålderskris jag drabbats av här, men plötsligt tycker jag att det känns nervöst att sväva omkring helt i min egen bubbla utan att någon ens har koll på mitt lelle blodtryck. Jag menar, vem vet vad det kan hitta på när ingen ser? 

Önskar mig en OK-stämpel i pannan i julklapp.

söndag, december 15, 2013

Fnys du, så skrattar jag.

Kort meddelande från ett pendeltåg: Avsnittet där Caitlin Moran beskriver sina bröst i "Konsten att vara kvinna" fick mig nyss att skratta så mycket i min ensamhet på tågsätet att en äldre kvinna längre bort började fnysa åt mig. Alltså, inte bara glo som om jag var galen (det gjorde hon först) utan alltså även fnysa. Rimligt!

Så här skriver Moran, bland annat:
"Vid 35 har jag fortfarande bröst som persikor. Alltså såna persikor som hamnat i botten av handväskan eftersom man glömt att man tagit med dem att ha som mellanmål. Såna som har avtryck efter nycklarna på ena sidan och en bussbiljett fastklibbad på det mosiga stället. Såna som man klämmer lite halvhjärtat på när de reas ut på stormarknaden och tänker att man kanske skulle kunna mixa en smoothie av.

Persikobrösten beror på amningen, kan jag ju säga. Jag har ammat två extrema kolikbarn. Sen den gången när tvåan fick ett skrikanfall mitt ute på motorvägen och jag försökte lugna henne genom att kravla mig över till baksätet och sitta bredvid henne med säkerhetsbältet på och liksom böja tutten runt kanten på barnstolen och in i hennes mun som en sorts mjölkdrypande banan har mina bröst inte varit sig lika. Och de vet de om, de tappra typerna. Om de hade spelat med i en film skulle de ha varit hon som snubblar när alla blir jagade av nazisterna och ropar: "Vänta inte på mig! Jag har haft ett lyckligt liv!" Brösten önskar resten av kroppen det bästa, men själva kommer de tyvärr inte att klara sig."
Hehe. Hehehehe!

Det är mycket underhållande att läsa denna bok, vill jag lova. Jag håller inte med om allt som står i den, och jag skulle inte tokhylla den förbehållslöst, men rolig är hon, kvinnan. Det kan man verkligen inte ta ifrån henne.

Säger Lotta det, så är det så.

Idag jultipsar DN:s Lotta Olsson om bra ungdomsböcker i sin blogg och har föredömligt god smak. Bland annat nämner hon några av mina egna favoriter från året som gått (Ja, "Lex bok" och "Jag är ju så jävla easy going", jag tittar på er). Och min och Johannas!

Så här skriver hon:

Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck: ”Vi måste sluta ses på det här sättet” (Gilla) Underbar, romantisk och ganska vardaglig historia om Hanna som går sista året på gymnasiet och träffar Jens, som är tjugofyra och nyseparerad med en tvåårig dotter, Rutan Tutan. Hannas och Jens kärlekshistoria spirar som i en bra romantisk komedi, bara för att gå på pumpen gång på gång på grund av att de lever så olika liv.

Roligt! Tycker jag. Inte helt oväntat.

OCH ETT SKITBRA JULKLAPPTIPS!!!

Till alla från 15 och uppåt.

lördag, december 14, 2013

Nostalgiresor vi minns

Idag hade jag med mig barnen på det där öppna huset och bokförsäljningen hos Gilla böcker, och sen var vi hungriga. Plus tydligen också nostalgiska, eftersom Rufus önskade sig att vi skulle åka till Örnsberg och titta lite på huset där vi bodde nyss och se om vi kände igen oss. Så vi gjorde det. Åkte till Örnsberg. Tittade upp mot våra gamla lägenhetsfönster. Delade en pizza på pizzerian vid tunnelbanan. Köpte lördagsgodis på gamla vanliga Coop. Pratade lite om förskolan de inte längre går på och alla kompisarna där, som de saknar. Och sen var det inte så mycket mer med det.

"Nu kör vi till huset igen, mamma. Jag är klar. Jag vill hem."

Anpassningsbara små liv ändå, de här barnen. Hittills har flytten (och förskolebytet) gått helt otroligt smidigt. De (eller ja, mest Rufus) pratar ofta om sina gamla kompisar, men han pratar också om sina nya, och han skuttar glatt in på nya förskolan varje morgon utan att en enda gång ens ha tvekat det minsta. Och han är så glad just nu, de är båda det. Hundra gånger mer harmoniska än vad de var... säg, fyra veckor in på vår semester i somras.

Vad skönt det är.

torsdag, december 12, 2013

Blir man rik som författare?

Idag är jag en himla glad/lättad/tacksam person, för igår trillade det ner ett brev i min brevlåda som berättade att jag fått ett stipendie från Författarnas Fotokopieringsfond. Det är ett stipendie som författare och översättare kan söka, och om man får det så trillar det in 60 000 kronor på ens konto lagom till jul. För mig betyder detta stipendie några kilo ängslighetsstenar mindre i magtrakten, och att jag får råd att lägga arbetstid på att faktiskt skriva böcker. HIGH FIVE! Det känns fantastiskt.

I samtliga högstadieklasser jag besöker får jag frågan om man blir rik som författare, eller (om det är en finslipad femtonåring som frågar) hur man försörjer sig när man har det här som jobb.

Då brukar jag svara precis som det är: Man får ingen lön varje månad, som man får när är anställd någonstans. Men man får pengar (eller royalty, som det så tjusigt heter) för varje bok som säljs eller lånas ut på bibblan. Säljer man jättemånga böcker får man jättemånga pengar (och blir rik). Säljer man jättefå böcker får man jättefå pengar (och blir orik). Rent konkret så tjänar jag ungefär 20 kronor varje gång någon köper en av mina inbundna böcker (om jag skrivit den själv), knappt 5 kronor varje gång någon köper en av mina pocketböcker, och 83 öre varje gång någon lånar en av mina böcker på bibblan. Och det säger ju sig självt - tar det ett års arbetstid eller så att skriva bokuslingen så måste den sälja rätt så himla mycket för att årslönen ska bli dräglig.

Det är således få författare i Sverige som klarar av att leva på att bara sitta hemma och skriva böcker, och casha in pengarna från försäljningen sen.

Jag gör det verkligen inte.

För min del går det runt (just nu, tack så mycket, ta i trä, etc, etc) tack vare de skolbesök och föreläsningar jag gör. (Som ju så klart också är ett indirekt sätt att tjäna pengar på sina böcker, det ska ju nämnas. Hade jag inte skrivit böcker hade jag ju heller inte fått några föreläsningsbokningar.) Det är himla fint! Jag gillar att åka till skolor, jag älskar att få träffa dem jag skriver för, och jag har lärt mig att tycka att det är ganska kul att stå där framme och babbla inför en hel klass.

Men det ska ju också sägas att det är lite tricky (på ett bortskämt medelklassvis) att få till en balans. Har jag råd att tacka nej till en föreläsning för att få ordentligt med tid att skriva på någon ny bok, eller har jag det inte? Det är ganska lätt för en halvängslig person som undertecknad att tänka HELL NO! på den frågan, kan jag avslöja.

Så idag: himla glad/lättad/tacksam för det där stipendiet.

Jag tror jag tänker vika skrivtiden åt en sjukt deppig historia om död och landsort och vänskap och vuxenblivande.

Det ska bli roligt.

onsdag, december 11, 2013

Om det här med städning

Jaha, här sitter jag i Gnesta när jag borde varit i Umeå. DAMN YOU, SJUKDOM! Jag är mycket, mycket sur. Men jag har i alla fall städat (as in dammsugit, dammtorkat och moppat golv) för första gången sedan vi flyttade in. Vilket alltså är en månad sedan. Är det äckligt? Att vi inte städat på en månad? Lite, va?

Tänkte vi kunde göra en gallup här.

Kanske inte om huruvida vi är äckliga eller ej, för det skulle kunna bli obehagligt, utan om hur ofta ni städar.

Varje vecka? Varannan? Var tredje? Aldrig?

I vanliga fall plockar vi undan det mest akuta varje dag.
Och gör rent köket varje kväll.
Och dammsuger kök och hall åtminstone en gång i veckan, kanske två.
Och sen vill jag att vi ska göra resten: plocka undan på allvar, dammsuga, städa toaletter, dammtorka grejer och moppa golven en gång i veckan också, men det gör vi aldrig, vi gör det högst varannan.

Jag skulle säga att städning lätt är med på topp 5 över dåliga stämningsskapare i det här hemmet. Det är inte direkt som att vi bråkar över det (längre), men vi vill olika, är olika, gör olika och tycker tjurskalligt att den andra är dum i huvudet som vägrar ändra sig.

Men, men.

Jag tycker det går rätt bra ändå.

Och nu är det ju rent, så det är synd att klaga.

tisdag, december 10, 2013

Mmm... gran. Mmm... jul.

Detta hörn av detta hus i detta nu, jag älskar det.

Det var bara det.

måndag, december 09, 2013

Uti en gardin

I-landsproblem vi minns: Jag kan ingenting om gardiner. Här är en liten lista på gardinrelaterade saker jag funderar på:

1. Vill vi ha gardiner?

och om ja på ovanstående,

2. Hur hänger man upp dem? (Läs: Var köper jag en gardinstång som passar in i huset?)
3. Hur långa ska gardinuslingarna vara? 

och framförallt, 

4. Är det lika pinsamt att ha 5 cm för korta gardiner som det är att ha 5 cm för korta jeans?

Vänligen diskutera i smågrupper.

På lördag i Hornstull

Tips, förresten! Nu på lördag håller det lilla fina bokförlaget Gilla böcker öppet hus i sina lokaler i Hornstull i Stockholm, och ni kan komma dit och köpa böcker till specialpriser, dricka glögg och säga hej till lite olika författare. Till exempel mig.

Mellan 12-16 är det öppet. (Jag är där mellan 12-13.)
Det kommer att finnas supermånga bra böcker för vuxna, ungdomar och bebisar till försäljning.
Och lokalen ligger på Bergsunds strand 25  (där bokhandeln Hallongrottan låg innan).

Hoppas vi ses!

Skafferikleptomanen

Ni vet när man efter en halvtimmes sagoläsning och några sånger tror att barnen preciiiiis är på väg att somna, och man plötsligt hör ett smaskande till vänster om sig? Då kan det hända att man vänder sig om och hittar Svante fridfullt tuggandes på en vörtbrödsfralla där. Helt vanligt.

- JAG KÄKA PÅ MIN MACKA. JAG SNODDE DEN I KÅPET. SEN JAG GÖMDE DEN UNDEJ MIN KUDDE. JA Ä LITE HUNGJIG. DU SMAKA?

Jaaaahopp.

Givmild i alla fall.

lördag, december 07, 2013

Disneygran - check!

Idag har jag och barnen fixat en julgran. Man får ställa in en julgran lagom till andra advent när man inte ska vara hemma över själva julen, det vet alla. När jag var liten betydde "fixa en julgran" en frisk och härlig utflykt till skogen med hela familjen, där vi letade upp en gran, hejade på pappa när han högg ner den, och typ drack varm choklad ur gulliga termosar och hade rosor på kinderna. När mina barn är små betyder "fixa en julgran" uppenbarligen att ta bilen till Statoil och köpa en nätinlindad, färdighuggen rackare.

Men, men.

Den är overkligt tät och pampig i alla fall, det får man ge den. Piff och Puff skulle mycket väl kunna sitta där längst inne på någon gren och tjattra utan att vi har en aning. Vi har ju liksom ingen Pluto som avslöjar dem?

Visar sig väl imorgon när vi klär den, antar jag.

Myzfaktorn & stämningsfaktorn i detta hem just nu: mkt hög.

fredag, december 06, 2013

Den där bokhyllan


Vi rensade ut så mycket böcker när vi flyttade nu att flera hyllplan till och med står tomma. Det är en unik upplevelse. Känner mig helt lugn i själen av att veta att det säkert (?) kommer dröja flera månader innan det har börjat staplas högar av böcker och prylar överallt i huset, som inte får plats någonstans. HIGH FIVE! Också: väldigt stolt över detta bygge. Det är ju inte så avancerat direkt, men skit i det nu, JAG KUNDE SJÄLV! Köpa brädor (okej, just det gjorde jag eventuellt inte själv). Såga till dem. Slipa dem lite. Måla dem. Mäta. Vattenpassa. Borra. Skruva. Upprepa fem miljarder gånger.

Man får vara nöjd när den är klar, och ens barn pekar på väggen och skryter för alla som vill höra, "titta vad mamma har byggt!", right?

Äh, svara inte förresten.

Jag tänker uppenbarligen malla mig oavsett.

torsdag, december 05, 2013

Avundsjukan made me do it

Alltså! Så himla sur över att jag är så trögtänkt att jag inte också kom på den första december att jag skulle hoppa på en sån där adventsbloggkalender som så många håller på med nu. (Med 24 festliga rubriker, ni vet. Ett inlägg för varje dag fram till julafton.) Hade ju varit jätteroligt ju? Men nu känns det så dags.

Aja.

Jag skrev en egen lista med 31 rubriker istället, som jag tänker köra i januari, sen när alla ni andra är klara och har slut på inspiration igen. Ha! Och eftersom jag fick bestämma själv över alla rubrikerna så handlar de bara om grejer jag gillar, till exempel böcker, foton, tv-serier, inredning, coola personer och sånt.

Jag bara säger.

Så kan ju andra eventuella tröghuvuden som också missat adventståget börja ladda till januari istället, när den VERKLIGT coola listan drar igång.

Vad kul vi ska ha då! Vad vi ska blogga!

onsdag, december 04, 2013

Ibland petar jag näsan också

På tal om att "råka" gå förbi utanför sitt eget fönster och titta in i sitt egna hus - jag tänker en del på det. Att man kan gå förbi här utanför och titta in. Och se oss. Det är ovant. Och nej, det är inte mer insyn in i det här huset än i gemene villa i ett annat villaområde, men det är definitivt mer insyn än vi har haft i våra senaste lägenheter, och jag märker att jag tänker på det multipla gånger om dagen.

Jaha, nu äter jag hela nävar med chips åt gången. NÄR ALLA SER.
Jaha, nu har jag på mig morgonrock och mitt hår står åt alla håll och kanter. HELT ÖPPET.
Jaha, nu bråkar vi vid köksbordet. PÅ DISPLAY.
Jaha, nu ser det ut som kriget på diskbänken. GRATTIS, GNESTA!
Jaha, nu står Svante naken i vardagsrumsfönstret och äter muffins. YEAH!

Vänjer man sig?

Eller måste jag skärpa till mig och som genom ett mirakel lyckas vara lycklig, snygg och harmonisk tjugofyra timmar om dygnet och aldrig, aldrig mer stå böjd över slasken och äta överblivna halva köttbullar från barnens tallrikar medan jag skrapar resterna ner i komposthinken?

Fan också i så fall.

Kommer bli knivigt.

tisdag, december 03, 2013

Fråga bloggen

Okej, förlåt, jag ska aldrig mer nämna den här sjukdomen sen, jag lovar och svär, men på förekommen anledning, det här med magsjuka, kräksjuka, hur är det meningen att man ska bete sig? NÄR KAN MAN ROPA HEJ OCH KALLA SIG/FAMILJEN FRISK? Om man inte vill föra smittan vidare alltså. Vill man det kan man ju förslagsvis gå runt på stan och slicka på folk så fort man pallar att stå på benen eller så.

Jag vet att man inte ska skicka tillbaka barn/vuxna som haft magsjuka till förskola/jobb innan det har gått 48 timmar sedan sista symptomen. (72 timmar med vinterkräkis, va?) Men övriga familjemedlemmar då (som inte varit sjuka själva)? Bär de på smittan lika mycket? Ja, eller?

Om ett barn blir sjukt - bör hela resten av familjen stanna hemma från jobb/skola/förskola då, tills de 48 timmarna efter sista symptomet hos den sjuke gått? Eller vabbar en förälder, och den andra går till jobbet, som vid andra sjukdomar? Känns ju spontant som en liten härlig epidemi waiting to happen.

Plus att jag undrar om de där 48 timmarna - betyder de att man smittar i 48 timmar? Och om ja, hur lång tid tar det innan sjukdomen bryter ut hos den som råkar gå förbi en och bli smittad i typ den 47:e timmen? En timme? Ett dygn? En vecka?

Så många frågor nu, va.

Och ändå vet jag svaret: "Aldrig! Aldrig kan man ropa hej. Det är lika bra att lägga sig under en sten hela vinterhalvåret och vänta där till april."

Alla dessa normala beteende man ägnar sig åt

Idag: Har "råkat" gå förbi mitt hus på gatan utanför två gånger (jamen, det blev ju en gång fram och en gång tillbaka) bara för att få glutta in genom fönstret och dö kärleksdöden vid åsynen av den färdiga bokhylleväggen där inne. Båda gångerna kände jag för att ge mig själv en high five pga ser ju SKITMYSIGT ut!

Böcker, alltså.

Jag gillar dem en hel del.

söndag, december 01, 2013

Dream come true

Familjen fick inte magsjuka när jag var borta. De sparade den snällt till några timmar efter jag kom hem. YEAH! Precis som jag ville ju.

Så vi avlöser varandra i sjukrummet (aka vårt sovrum), och drar fötterna efter oss i huset och väntar på att sluta smitta resten av tiden.

Jag är snart klar med byggandet av en bokhyllevägg. Känner mig himla nöjd över att bo i ett hus med träväggar som man bara kan borra hejvilt in i utan pluggar och tjafs. Känner mig mindre nöjd över att behöva ställa in ett skolbesök imorgon.

Det är andra gången den här hösten jag tvingas ställa in en föreläsning/författarbesök pga sjukdom, och jag AVSKYR det. Jag fattar ju att världen klarar sig fint ändå, det är inte det. Men den duktiga flickan i mig gråter blod och vill typ säga förlåt, förlåt, förlåt tills det blir löjligt.

Men jag tänker bädda ner henne i sängen nu, oavsett vad hon säger.

Det är hennes tur att ha frossa.

fredag, november 29, 2013

Hur man också kan jobba med läsning i en högstadieklass

Ni vet, det händer ju att jag gnäller när jag kommer hem från skolbesök, att jag uppgivet rapporterar om skolor där eleverna hatar all form av läsning, lärarna gett upp, och ingenting känns hoppfullt eller kul. Där eleverna inte ens skulle kunna ta sig igenom en bok om de mot all förmodan skulle få för sig att någonsin försöka.

När jag kommer hem från Oskarshamn är det precis tvärt om.

Idag blev jag tårögd av ren och skär lycka i personalrummet när lärarna på Valhallaskolan berättade hur de jobbar med böcker och läsning i sina högstadieklasser. Nämligen: konstant. Varje vecka har eleverna läsläxa. Alla läser samma bok, samtidigt. (Nya, bra böcker!) Sedan diskuteras läsläxan i grupper, där läraren är med och leder samtalet. Och när hela boken är utläst och diskuterad och analyserad får eleverna någon form av kreativ avslutande uppgift, som görs i skolan. (Mil från den klassiska "läs boken hemma och lämna in en recension sen" där, let's face it, eleverna plankar allt från internet.) Och sedan börjar allt om, med en ny bok. Totalt hinner alla elever läsa och diskutera ungefär 15 böcker på det här sättet innan de går ut högstadiet. Och resultaten i läsförståelse på nationella proven för de här klasserna? Skitbra.

Alltså!

Jag blir så himla glad.

Över att det kan vara så här också.

Det var bara det.

Att komma hem ska vara en schlag...

... förlåt, att komma hem ska vara "What does the fox say" på repeat. Så himla tydligt att jag längtat halvt ihjäl mig när jag bara: Visst! Vi lyssnar en gång till, vetja. Jag sitter här med er, vi kan ta Gangnam Style sen också om ni känner för det.

Det är förtvivlat skönt att sova på hotell och vara i fred och inte ha någon som klättrar på en dygnet runt och står i ens knä och slickar en i örat (true story) samtidigt som man försöker äta mat. Men det är också förtvivlat fint att komma hem och lägga sig emellan dem i sängen och låta dem somna på varsin arm med näsorna mot mina axlar.

Det går ju inte att komma ifrån.

onsdag, november 27, 2013

Hubben för min fandom

Lisa (och då syftar jag alltså icke på mig själv) skrev: "Är det bara jag eller är du ganska ofta i just Oskarshamn? Hur kommer det sig? Är det hubben för Lisa Bjärbos fandom?"

Har gått och fnissat åt denna kommentar nu i två dygn. Jag ser framför mig hur jag står vid en Sverigekarta, blundar och sätter ner fingret, öppnar ögonen och förtjust utropar "Oskarshamn! Oskarshamn ska bli hubben för min fandom!"

Hohoho! Roligt.

Men jag har varit här förhållandevis mycket, det är korrekt. En vecka förra terminen (då jag träffade alla kommunens åttor), och en vecka den här terminen (då jag träffar alla kommunens åttor igen, men det är inte samma elever, för de som gick i åttan förra gången går i nian nu.) Oskarshamn kanske kan bli hubben? Om jag bara fortsätter så här i resten av tiden så kommer jag snart att ha fostrat en hel generation som vet allt om mig och mina böcker, och som fått uppmaningen "spring gärna till bibblan efter den här lektionen och låna alla böcker ni hittar av mig skitmånga gånger på rad så att jag blir lite, lite rikare, för ni vet, jag får 83 öre varje gång ni lånar en av mina böcker, och många bäckar små..."

Moahaha!
*gnuggar händerna*

Skulle i så fall vara en helt förträfflig hubb, jag gillar verkligen Oskarshamn. Idag hade en klass gjort en frågelåda till mig som stod på katedern, och (håll i er) klätt den i tyg, och fyllt den med smarta frågor som till exempel "varför slutar boken så där dåligt?" och "varför använder personerna i boken inte mobiler på samma sätt som vi gör?" och "har du nånsin varit ihop med någon som är som Adam?"

En annan klass tyckte att jag var skitpinsam som hade skrivit en erotisk novell för ungdomar och undrade, citat: "hur tänkte du där?". Sen gjorde de skrivövningar med liv och lust i tre timmar.

Så att... jamen, ni hör ju.

Jag gillar min hubb.

Värt.

Kära dagbok! Idag har jag missat en sjuhelsikes solnedgång om man ska döma av instagramflödet. I blame it all on proffsillustratören Emma Adbåge. Vi sågs utanför ett café när det fortfarande var ljust, och nästa gång jag tittade på klockan hade det gått tre och en halv timme och det var svart som i en säck utanför fönstret. Så kan det gå! Älskar denna lilla tradition vi upprättat jag och Emma, att vi ses i Oskarshamn när jag är här, och fikar i så många timmar att man skulle kunna tro att vi gick på gymnasiet igen och drack påtår på påtår på påtår på fiket efter skolan.

Detta har vi bland annat pratat om idag: My little ponys, foppatofflor, kultur, konst, vapen, tv-spel, nej, böcker, piedestaler, tid, ormbunkar, internet, bilar, augustpriset, mackor, konsumtion, sötningsmedel, händer och nappar, samt höj- och sänkbara skrivbord.

Lätt värt en solnedgång eller två.

tisdag, november 26, 2013

Julklappar? Julklappar!


Inför stundande högtid vill jag diskret (eh... oh, well) påminna om att ni hemskt gärna får köpa böcker som jag skrivit och ge bort till någon ni gillar i julklapp. Till exempel den här! Som gjord för att bli julklapp åt någon mellan 0 och 3 år. Studier gjorda på en hel drös barn (som inte bara är mina släktingar) visar att den kan komma att bli hemskt poppis, jag lovar och svär.

Det går fint att köpa böcker direkt via mig om ni vill ha en hälsning i eller så. Klicka här så ser ni hur ni ska göra!

Plötsligt en tisdag

Saker man kan göra en eftermiddag i Oskarshamn: googla "second hand Oskarshamn" och åka till första bästa sökträff och köpa fyra Carl Malmsten-köksstolar. Tydligen. Jag önskar att jag kunde säga att det var fyra "Lilla Åland" det handlade om, och att de kostade en tia styck, men nä. (Eller ja, jag kan ju säga det hur mycket jag vill, men det vore att fara med osanning.) Det var fyra mycket mindre poppis stolar som ser ut så här, och jag betalade en tusenlapp. Men i alla fall. Jag känner mig nöjd. Vi behöver stolar.

Andra grejer man kan göra en eftermiddag i Oskarshamn: videochatta med sina barn.

Sen ska jag mikra en frysrätt i hotellets mikro och äta den framför en tv-serie eller två.

GLAMOUREN! YEAH!

Hej på er.

måndag, november 25, 2013

Utvecklingssprång vi minns

Nedan följer en liten lista över saker jag har för vana att arbeta upp sån oro inför/motstånd kring att det vanligtvis slutar med att jag gråter otröstligt och skäller ut någon som råkar vara i närheten för att hen inte bara fixar grejen åt mig så jag kan få frid i själen. (Och ja, let's face it. "Hen" i det här fallet är Gustav.)

1. Allt som har med bilen att göra. (Speciellt om den går sönder och ska fixas med. Men det räcker rätt långt bara med att jag får veta att jag behöver köra den i en hyfsat stor stad, säg centrala Stockholm i rusningstrafik, på gator där jag inte kört förut.) 

2. Allt som har med bokföring att göra. (Speciellt om den går sönder och ska fixas med. Men det räcker rätt långt med att jag får en enkel fråga från nån om typ moms eller något annat som jag bara låtsas att jag har koll på.)

3. Allt som har med teknik att göra. (Fast bara om den går sönder och ska fixas med och jag måste ringa nån himla support och få råd i stil med "har du testat att starta om datorn?" och känna mig dum.)

4. Allt som har med andra språk att göra. (Speciellt eftersom jag tydligen gått sönder och måste fixas med när det kommer till uttal och ordförråd och allt annat på andra språk och låter som en I-DI-OT varje gång jag öppnar munnen och försöker prata något annat än svenska.)

Bubblare: Allt som har med allehanda telefonsamtal att göra. Allt som har med värmepannan i huset att göra. Allt som har med banken att göra.

Och det jag egentligen vill komma till här: Idag har jag bett om hjälp (!!!) på engelska (!!!) i ett supportforum (!!!) kring teknik (!!!) som inte funkar (!!!) och klarat av att lösa problemet (!!!) helt själv (!!!) efter fyra timmars jox (!!!) utan att gråta (!!!) eller ens skälla det minsta på Gustav (!!!).

Är så himla stolt nu.

Den här 33-åringen! Plötsligt händer det.

(Och nu tror jag - gud, hoppas! Fånigt det här inlägget blir annars - att det ska gå att lyssna på alla avsnitt av podcasten, både i iTunes och i telefonen via appen Podcaster utan större problem. Ni som inte kunnat ladda hem avsnittet om och med David Levithan, till exempel. Det kan ni förhoppningsvis nu! Och ni borde göra det också, för han är rolig.)

Nytt avsnitt av podcasten!

Nytt podavsnitt! Den här gången om deckare. Vi pratar brott, mord, polisutredningar, infiltratörer och annat spännande, och har läst "Avgrundens änglar" av Magnus Nordin. Gäst i avsnittet är Tage Åström, polis och före detta chef för SSI, numera deckarförfattare och manusskribent till Johan Falk-filmerna. Vet inte han hur man får till en trovärdig deckare, så vet väl ingen.

In och lyssna med er!

söndag, november 24, 2013

Okej, Oskarshamn!

Sladdade (aka körde lugnt och ansvarsfullt) just in på parkeringen utanför hotellet där jag nu ska bo i fem nätter, och installerar mig as we speak på rummet. Jag ska besöka alla åttor på Rödsleskolan, Kristinebergskolan och Valhallaskolan i Oskarshamn den här veckan, och prata skrivande, böcker och göra skrivövningar så det står härliga till.

Så länge familjen där hemma håller sig friska (eller egentligen: utan magsjuka) så känner jag mig peppad och redo för denna uppgift. Om de inte gör det... oh, well. Låt oss inte tänka på det.

Eller jo, låt oss, förresten.

Hur mycket tid och energi ägnar ni åt att tänka på och oroa er för magsjuka?

Jag viker sedan några år tillbaka en ganska stor del av varje dag hela vinterhalvåret åt denna viktiga sysselsättning. I synnerhet om jag ska bort någonstans. Antalet timmar och mängden energi jag ägnar åt att oroa mig för att min familj ska bli kräksjuk när jag inte är hemma är bortom all rimlighet, I tell you. Det är hemskt tråkigt. Finns ju skitmånga andra saker att tänka på som är mycket roligare.

Till exempel kan jag ju tänka på att jag verkar ha kört hit i en bil med ett batteri (eller generator?) som funkar lite sisådär? Och att jag lagt startkablarna redo i bagaget, och är nästan säker på att jag kommer få användning av dem åtminstone någon gång under veckan som kommer?

Ja-a, jag säger då det, livet.

Roligt nästan jämt.

(P.S Snälla berätta inga hemska historier om kräk eller kräksjuka familjer i kommentarerna? Jag tyar inte. D.S)

torsdag, november 21, 2013

Tydligen inte.

- Nämen, Rufus! *spänner ögonen i avkomman* Huuur kan det komma sig att du sitter här och glufsar i dig chokladkaka innan middagen?
- Jag övar.
- Va?
- Jamen, jag har ju sagt det. Jag ska ju bli chokladpolis när jag blir stor!
- Chokladpolis?
- Ja? Och det är ju en polis som åker runt, runt, runt i en polisbil och äter choklad. Då måste man ju öva. Fattar du ing-en-ting?

tisdag, november 19, 2013

Sjörövarklo? SJÖROVARKLO?!? Lol.

Såååå, jag kanske inte är så rolig här inne nowadays, men det betyder tydligen inte att jag helt tappat det på annat håll. Ikväll vid nattning chockade nämligen Rufus med att välja en helt annnan sång än Trollmor, som han valt de 49 föregående nattningarna, och drämde i med "den där när rövarna letar efter sina grejer". Min lilla, lilla hjärna bara: Say what now?

Sen enades vi visserligen om att det var en låt från "Folk och rövare i Kamomilla stad" han menade, den med "portmonäen som jag hade fyra kronor i", men det hjälpte ju föga. Jag kom inte ihåg mer än så av texten.

Så jag fick freestyla.

Tydligen det roligaste som hänt sedan Kejsar Augustus bestämde att alla skulle skattskrivas?

"Var är rumpan min? Var är strumpan min? Var är huvet som jag hade mina öron på? Var är fot och sko, var är min sjörövarklo, jag är säker på jag hade den igåååår" etc.

Inte så kul nu, nej, men säg det till mina avkommor för en halvtimme sen.

Kände mig ungefär som den roligaste kvinnan på jorden där ett tag.

Det var en fin känsla!

Nu känner jag mest: GO, SVERIGE, GO!!! Och bänkar mig framför fotbollen.

söndag, november 17, 2013

Bakom kulisserna

Jag tappade bort nästan hela den här veckan, verkar det som. Så kan det gå. Men vi har en färdigfotad kokbok! Och mina föräldrar har varit på besök och tapetserat i lekrummet och krattat i trädgården och hängt med barnen! Och Rufus har fått besök av ett för oss okänt barn som kom in i trädgården och ville leka. Det kändes oerhört stort. Det okända barnet öppnade med repliken "Gillar du vapen?" och sen blev de polare.

Jag har tillbringat två timmar ikväll med att försöka pimpa tre väggar med små grejer som jag klippt ut i dekorplast. När jag var klar konstaterade jag att det blev fult. Sedan ryckte jag ner alltihop igen. Rätt ovärt, när man tänker på det.

Hej då.

tisdag, november 12, 2013

Intresse? FRED PÅ JORDEN! (Och inredning.)

Varför tycker jag det är så skämmigt att säga att mitt kanske största intresse är inredning? Kan ni svara mig på det? Va?

Jag kan själv, lite. Det är något med att jag tycker att det är 1. Snäppet för ytligt och 2. Snäppet för äckligt med alla pengar som ofta är inblandade i intresset, all konsumtion, det bortskämda i att jag är en sån som köper pappersbollar som prydnad och hänger upp i mitt fönster, när det sitter en hemlös kvinna och tigger i tunnelbaneuppgången 30 meter därifrån.

Varje gång jag läser inredningstidningar (vilket är rätt så himla jätteofta) blir jag skitprovocerad av alla "vi har blandat designklassiker med loppisfynd" och "det är bättre att alltid satsa på kvalitet" och "aaaa, jaså, den här hyllan som jag smällt upp i barnrummet? Nä, men den kostade väl 30 000. Värt."

I nästa liv ska jag ha en vettigare hobby.
Som är bra för världen.
(Och så ska jag ska se alla nyhetssändningar och sopsortera som en gud och engagera mig i en massa bra saker också.)

Men fram tills dess... alltså kanske att jag ändå bara tänker bejaka den här skiten?

Vara lite mer HEJ JAG HETER LISA, OCH JAG ÄLSKAR FINA GREJER och försöka att låta bli att kräkas i min egna mun när jag säger det?

Vi får se.

När jag var kanske åtta år klippte jag i alla fall ur bilderna på möblerna från Ikeakatalogen och ritade upp planlösningar på lägenheter som jag sedan möblerade med de urklippta möblerna. Och möblerade om. Och möblerade om igen. Och när jag var klar med det gick jag in i mitt riktiga rum och började kånka runt på grejerna där inne. Jag hade mycket tveksam smak i allt det här. Det här var vad jag drömde om för stil i mitt framtida rum: Svart & vitrutigt golv. Kromade möbler. Och fejktegeltapet där det ringlade fejkmurgröna. Det fick jag aldrig (thank god). Men jag fick möblera om. Hur mycket jag ville. Så det gjorde jag. Och det har jag fortsatt med.

Jag köper aldrig hyllor för 30 000 och smäller upp i barnrummet (för det har jag inte råd med), men jag skulle hemskt gärna vilja. Och det händer att jag målar om fullt fungerande kök och tapetserar om i rum som inte ens är slitna och hänger upp pappersfåglar i mitt tak som inte fyller någon som helst funktion, förutom "fina". Ibland ligger jag till och med vaken i flera timmar och känner mig sur för att jag inte kan komma på hur jag vill ha det i sovrummet i framtiden, om det ska vara den eller den nyansen på väggen, det eller det tyget på kudden, de eller de benen på sängen. Jag älskar när det är fint där jag bor. Jag blir på dåligt humör när det är fult.

Jag provocerar mig själv, och jag ser ingen direkt ände på det.

Sug på den.

söndag, november 10, 2013

Växter, växter i fönstret där

Krukväxter, krukväxter, det var värst vad jag hittar mig själv tänkandes på krukväxter ikväll, då. Till exempel tänker jag: vad har folk i allmänhet för krukväxter egentligen? Och: Vad borde jag i synnerhet ha för krukväxter? Jag kommer på pelargoner (som jag älskar) och orkidéer (som jag tar död på) och kryddor (som jag käkar upp). Men rimligtvis borde det finnas fler, eller? Som signalerar lite lagom mycket tant och är gröna och passar i ett hus i Gnesta?

Aja.

Min mamma kommer hit om en vecka.

Hon kan mycket väl sitta inne med svaret, känner jag.

Vi går väl kanske vidare, och kollar på Bron istället?

Ja, det gör vi.

Min pappa


Min pappa barnbarnskungen - när jag ser hur mina barn tittar på honom med fnitter i ögonen kommer jag ihåg hur det var. Att vara barn runt honom. Helt och hållet tryggt och kärleksfullt. Kittlet i magen och tjuten när han hissade gungan högt som fasen upp i luften och sa Nu! Nu ska du få åka! och släppte. Jag är så himla glad över att han är min pappa. Så himla glad över att han är mina barns morfar. På fars dag och alla andra dagar.

lördag, november 09, 2013

Tjuvtitt?


Det här är vårt nya vardagsrum. Eller ja, det här är den delen av vårt vardagsrum där det inte står 22 ouppackade flyttlådor med böcker och väntar på en bokhyllevägg. Det är en härlig del, skulle jag säga! Och ja. Under berget av soffkuddar i soffan ligger det ett barn, ja. Det är korrekt. Vi brukar lägga honom där när han tjatat för mycket på oss att vi ska lajva olika datorspel som han hittat på. Herregud, vad det är tråkigt i längden att lajva olika datorspel! Idag har jag tvingats lura bort/dräpa 23 troll i lika många banor med hjälp av olika kluriga lösningar ("Du måste säga en trollformel som rimmar samtidigt som du låtsas att du pratar i telefon och pruttar. Då blir trollet liksom helt galet och svimmar!") innan han gick med på att det var läggdags.

Det är inget fel på det barnets fantasi.

Det är inget direkt fel på vårt nya vardagsrum heller.

Förutom att det är kalt och ofärdigt och allt är lite lagom provisoriskt upphängt/ditställt då, så klart, men det är ju småpotatis.

fredag, november 08, 2013

Kära dagbok!

Idag har jag burit in ett ton pellets i källaren. Alltså på riktigt. Ett ton! (Observera dock att jag tog det i omgångar. Är tyvärr ej Hulken. Än.) Jag firade det med att muttra något i stil med min pappas standardfras om att husägare minsann inte behöver några himla gymkort, och svepa ett glas vatten.

FREDAGSMYS!

Jag har också provat att fritera avokado. Jag hörde talas om det för första gången för någon vecka sedan och har inte kunnat sluta tänka på det. Älskar ju friterat! Älskar ju avokado! Så jag testade. Eller ja, egentligen kanske jag inte friterade direkt, men jag pankopanerade avokado och stekte i rikligt med olja. Det var asgott. Ni bara: Men varm avokado, är du från vettet, kvinna? Men det är jag inte. Det var smarr. Så nu ska jag tvinga Sara att vi ska ha med avokado fries på ett hörn i kokboken.

Vill ni veta hur man gör? Klart ni vill!

Man tar en ganska fast avokado. (Alltså snäppet omognare än man vill ha den i vanliga fall.)
Sedan klyftar man den.
Sedan vänder man den i mjöl som man blandat med salt (rätt mycket!) och peppar.
Sedan vänder man den mjölade avokadon i uppvispat ägg.
Sedan vänder man den mjölade och äggade avokadon i panko (som är asiatiskt ströbröd som ser ut som kokos).
Sedan steker man avokadoklyftorna i massor med rapsolja tills de blivit gyllene och krispiga.
Sedan doppar man dem i till exempel limeaioli och tänker: gott.

Hej då.

torsdag, november 07, 2013

Skrivbordet, skrivbordet, vänta nu här, var la vi det nu igen?

Imorgon ska jag jobba. Det kanske låter som en vardaglig grej i era öron, men i mina: rätt så himla stor sak, faktiskt. Det var en vecka sen sist. Men nu är åtminstone det stora barnet redo att lämnas själv på förskolan, och det lilla barnet får hänga med sin pappa och fortsätta inskolningen en dag till. Ni kan väl hålla en tumme för att jag lyckas lokalisera hemmakontoret bland alla flyttkartonger innan arbetsdagen är över?

Jag känner mig laddad.

tisdag, november 05, 2013

Och plötsligt var det tisdag

Det finns ju inte jättemycket tid över för att blogga i mitt livspussel just nu. Det kan man inte säga. Det här är vad jag gör: packar upp 109 flyttkartonger, och försöker hitta plats till alla grejer. (Går långsamt.) Hänger upp lampor. Tar ner lampor igen. Hänger upp på nytt ställe. Upprepar. (Går långsamt.) Målar köksluckor. Upprepar. (Går långsamt.) Kliver över berg av saker. Snubblar på skräp. Svär eventuellt lite. Upprepar. (Går snabbt.)

Ja, och så skolar vi in barnen på deras nya förskola också, första dagen idag. (Går bra. Än så länge.)

Något mer? Nä.

Jag har haft som ambition att skicka iväg ett jobbmejl i två dagar, men har liksom inte orkat lokalisera jobbdatorn och hitta dokumentet som ska bifogas, så jag håller fast vid ambitionen och låter dagarna rusa på och hoppas att resten av världen också har pausats i och med vår flytt. Har den det? Det har den väl?

Vi hörs snart.

söndag, november 03, 2013

Helgen som gick

Vi bor i Gnesta nu. I ett hus. Det är, så här ett dygn in i härligheten, helt fantastiskt, och ganska utmattande. Målade till exempel köksluckor fram tills för typ en kvart sen? Borde har lagt mig i sängen och sett på Bron istället, känner jag så här i efterhand. Men, men. Ja, ja. Köksluckorna blev fina.

Och själva flytten gick som en dans.

Är en himla trött och himla glad person just nu.

Det var bara det.

fredag, november 01, 2013

T minus 10 timmar

Okej, klockan är snart elva, och det här är vad vi har kvar att packa:

- sängkläder/tandborstar/gosedjur/nappar.
- en uppsättning frukostporslin
- internet
- Trazan och banarneskivan

Resten är klart. Klart! Känns ju ändå oerhört stabilt, har i mina mörka stunder föreställt mig att vi skulle stå och hetspacka till tre i natt och så bara: klara vid tio, HIGH FIVE!

Vi landade på 109 flyttkartonger.

Imorgon går flyttlasset, och sen är vi där, på riktigt, och vi får bädda med nya lakan i våra nya sovrum och sova i vårt hus, VÅRT HUS!!! för första gången.

Lite som julafton när man var liten, detta.

torsdag, oktober 31, 2013

And counting...

Härmed vill jag meddela omvärlden att vi just passerade 100-strecket i antal packade flyttlådor. Snart klara! Kan man hoppas. Med tanke på att flyttlasset går om 35 timmar.

onsdag, oktober 30, 2013

Föräldrar och telefoner, uppföljningen

Jag blev uppringd av SvD häromdagen, reportern hade googlat sig fram till ett blogginlägg som jag skrev för ett tag sedan om föräldrar och deras smartphones. Här kan man hitta det. Det har kommit någon ny undersökning som visar att var femte barn någon gång har klagat på att deras föräldrar använder sina telefoner för mycket, nämligen. Så jag svarade på några frågor om vad jag tyckte om saken, (vilket är typ: Nej, föräldrar borde så klart inte bara glo på sina telefoner hela tiden. Men det är inte heller rimligt att föräldrar bara ska glo på sina barn hela tiden. Lite av båda verkar bäst.) Här kan ni läsa artikeln!

Intressant fråga, så klart.

Den gäller ju inte bara föräldrar. Tycker i allmänhet att nej, givetvis borde folk inte bara glo på sina telefoner hela tiden. Men också, tagga ner med moralpaniken, världen. Det är så här nu. Det finns smarta mobiler. De är väldigt bra till väldigt mycket. Och snart kommer vi förhoppningsvis att ha hittat en balans där vi klarar av att använda telefonerna rimligt mycket, och noja över något annat nytt påfund istället, så kan vi inte bara... slappna av lite kring det här med telefonerna nu? Eller, om det får oss att må bättre, sätta upp en tumregel för oss själva i stil med "jag ska inte kolla på mobilen vid köksbordet" eller "jag håller inte på med telefonen från det att jag hämtat barnen tills de somnat på kvällen", hålla oss till den, och gå vidare sen?

Folk försöker ju, faktiskt.

Jag känner inte en enda förälder som inte försöker vara en så bra mamma eller pappa de bara kan för sina barn, som slår knut på sig själva för att räcka till och hinna med och vara där och göra rätt. Det vore fint om vi slutade skuldbelägga hela himla tiden, tycker jag.

Och så vore det intressant med en undersökning som ställde samma fråga kring andra vuxenuppmärksamhetskrävande sysselsättningar.

"Har dina barn någon gång klagat på att du läser tidningen?"
"Har ditt barn någon gång klagat på att du pratar med någon annan vuxen?"
"Har ditt barn någon gång klagat på att du ser på TV?"

Och så vidare.

Barn är ena uppmärksamhetskrävande little suckers, skulle jag säga. Och jag tycker de ska få uppmärksamhet, massor av den, till och med. Men hela tiden? Alltid?

Inte rimligt.

tisdag, oktober 29, 2013

Nytt avsnitt av podcasten

Nu, ni! Nu finns det ett nytt avsnitt av podden uppe. Och den här gången har vi (OMG! OMG! OMG!) TRÄFFAT DAVID LEVITHAN! (Och med "vi" menar jag i själva verket "Per", men jag låtsas som om jag var med, för jag önskar att jag hade varit det.)

David Levithan är, för er som eventuellt inte vet, en amerikansk författare som skriver skitbra böcker. Och, har det visat sig, även en av universums trevligaste personer. I podden berättar han bland annat om sina författarjeans, hur mycket han gillar bokhandeln Strand, och vilka svenska artister han brukar lyssna på.

Vi har läst hans "Jag, En".

Alla måste lyssna!

måndag, oktober 28, 2013

Att försöka leka med rymden

Alltså! Femåringen (okej, nästan femåringen) som bor här, ibland har han helt oändligt långt tålamod med sin smått vansinniga två-och-ett-halvt-års-bror.

"Okej, då leker vi Star Wars Angry birds nu då. Jag vill vara Luke Skywalker, Svante, vem vill du vara?"
"JA E STAR WARS."
"Ja, men vem i Star Wars vill du vara?"
"JA E STAR WARS!"
"Men Svante, det heter int..."
"JA E STAR WARS!!!"
"Ja, ja, ja. Du är väl Star Wars, då."
"NÄ! JA SA FEL. DU E STAR WARS. JA E SPACE."

Ok.

söndag, oktober 27, 2013

Så klart!

Denna ödmjuka tvååring jag närt vid min barm! Hans senaste grej är att välja ut någon okänd man, kvinna eller hund på stan, peka på dem och högljutt utbrista i ett "Titta, mamma! Han ÄLSKAR mig!"

Skrattade speciellt ihjäl mig när föremålet för hans pekande finger var en darrande chihuahua, som stod med svansen mellan benen och försökte gömma sig bakom ett träd eftersom Svante verkade så skräckinjagande där han kom spatserande.

"Den ÄLSKAR mig!"

Mhm.

fredag, oktober 25, 2013

Lördagsplaner

Imorgon ska jag åka själv till huset i ottan och måla hela dagen. Detta är vad vi har kvar, som jag helst vill hinna innan flyttlasset går om en vecka:

- En första strykning av 1 st innertak (10 m2).
- En andra strykning av samma innertak.
- En första strykning av 1 st brädgolv (10m2).
- En andra strykning av samma brädgolv.
- En första strykning av alla utom tre köksluckor.
- En andra strykning av alla köksluckor.
Och just det!
- Tapetsering av en vägg också.

Tror ni jag hinner allt imorgon? Jag gissar... eh, nä. Men det ska ändå bli roligt.

All den energi jag kanske borde vika åt att packa flyttlådor? Den lägger jag på att måla.

Kunde väl varit värre.

torsdag, oktober 24, 2013

Nu är jag sådär mätt igen

Foto: Ulrika Pousette
Sexton fotade rätter till - check! Snart är vi faktiskt klara. Jag kommer att minnas dessa fotodagar som ett av de roligaste jobb jag någonsin gjort, herregud, få stå i det där fina, fina köket och laga mat och typ duka fint en hel dag. Så himla kul!

Har ni något vegetariskt önskerecept som ni skulle vilja fanns med? (Typ: "Åh! Jag har alltid önskat mig ett bra recept på lite matigare plättar!" eller vad ni nu kan tänkas ha önskat er.) Eller någon vegetarisk rätt som ni själva brukar laga som förtjänar en plats i boken? Tipsa gärna! Typ nu! För snart är det kört, då börjar finliret med texterna och layouten.

Nästa höst är det tänkt att boken ska släppas.

Plötsligt en torsdag

"Mamma, vet du nåt konstigt? Alla fredagar har tagit slut. Så nu måste alla barn få fredagsmys IDAG! Visst är det konstigt?"

tisdag, oktober 22, 2013

Kapitelböcker. KAPITELBÖCKER!

Jag läser "Kalle och chokladfabriken" för Rufus (snart fem) nu. Är så himla excite över detta att jag knappt kan sitta still, en kapitelbok!!! Det är vår första. Han har inte varit så sugen på att testa kapitelböcker innan, för "det ska vara vanliga, riktiga böcker, med riktiga bilder i", tydligen. Riktiga bilder har jag förstått = färgbilder. Så vi läser oftast bilderböcker. Men den här rackarn sålde jag in som att den handlar om godis, och då gick det plötsligt bra.

Det är oerhört roligt. För mig och för Rufus, hoppas jag, men kanske nästan mest för mig. En kapitelbok!!! Som räcker i flera dagar!!! Alltså verkligen inget ont om bilderböcker, jag älskar bilderböcker hett och innerligt, men det är ju också väldigt, väldigt kul med lite längre historier som omväxling. 

Egentligen är Rufus lite för liten för Roald Dahl, tror jag, men hittills funkar det ändå fint. Vi har kommit till kapitlet där Kalle hittar sin gyllene biljett nu. Iiiiiiih! Detta hav av skitbra kapitelböcker som ligger framför oss när han blir lite äldre, be still my beating heart, herregud! 

Vad vi ska läsa.

Kontraster en tisdag

Vad jag inte visste för tusen år sen när jag sa "Så klart!" när Sara frågade mig om jag ville vara med och göra en vegokokbok med henne var att det skulle komma dagar då jag skulle jobba hemifrån med att baka maränger inför en av fotodagarna. Hade jag vetat det så hade jag hojtat högre. "SÅ KLART!!!" Baka maränger är så himla fluffigt.

Vad jag heller inte visste i och för sig: Att detta fluffiga skulle ske samtidigt som vi flyttade. Hade en mindre kris nyss bara när det visade sig att Gustav packat ner elvispen i en flyttlåda, pga ej så himla lycklig över tanken på att behöva vispa allt för hand, men det löste sig. Jag hittade elvispen.

Så nu har vi 67 packade flyttkartonger, Hägerstens samlade reserver av grus utspritt över golven för att vi gett upp det här med städning innan flytt, och två plåtar fluffiga maränger här.

Om jag riktar blicken mot marängerna och djupandas så är allt fint.

söndag, oktober 20, 2013

T minus 13 dagar

Häromdagen när jag var i huset och målade väggar kom jag ihåg att ta med mig lunchlådan med cannelloni, men glömde bort att vi inte hade vare sig tallrikar eller bestick där ännu. Hence: Åt cannelloni direkt ur plastlådan, med händerna. Inte ett av mina värdigaste ögonblick i livet. Idag kom vi ihåg att ta med oss både tallrikar och bestick. Det kändes som ett uppköp! Även om vi eventuellt kommer att satsa på att ställa dit bord och stolar också så småningom.

Gustav har lagt in ett nytt brädgolv i barnens sovrum idag. Ännu en grej man tydligen kunde lära sig med hjälp av att titta på youtube-tutorials! Vem kunde ana? Själv har jag gjort ett tappert försök att måla köksluckor utan att kladda ner resten av köket, och samtidigt underhålla två barn som gärna ville hjälpa till med rollern. Eh... ja. Jag åker dit och målar klart en annan dag istället, tror jag bestämt.

Om två veckor bor vi där på riktigt.

Vad skönt det ska bli.

torsdag, oktober 17, 2013

Om det här med att köpa färg

Brukar ni göra det? Köpa färg i färgbutiker? Alltså, ni borde i alla fall, köpa färg är det trevligaste som finns. Jag jobbar mycket hårt på att bli bästis med en färgfarbror i Gnesta nu. Det går ganska bra, måste jag säga. Hittills har jag varit inne två gånger och fått hjälp i en halv evighet varje gång, och snart ska jag dit igen.

"Jamen, jag vill ju att det ska se grått ut. Ganska ljust fortfarande, men tydligt grått, inte bara en nyans av vitt. Den som jag köpte i fredags känns lite för tanig."

"Då bryter jag om den åt dig. Vad tror du om den här nyansen istället? Den tror jag skulle bli fin."

Det bästa med färgfarbrorn är att han kan allt, men inte idiotförklarar en det allra minsta om man händelsevis inte skulle kunna det själv, han bara guidar en pedagogiskt genom köpets alla delar tills man är klar och nöjd och har allt man behöver.

"Måla på papperstapet, säger du. Då är det säkert lite spikhål och sånt i den som du behöver ta hand om först. Har du spackel? Och sandpapper?"
"Jepp, det har jag. Och sen målartvätt, va? Det behöver jag."

Mmmm, jag freaking älskar att handla färg.

Vilket ju är bra, med tanke på att jag tydligen tänkt måla halva världen de kommande månaderna.

Hittills: mint, vitt, grått. Nästa gång tänker jag ge mig på grågrönt. Och sen lite väggmålningar! Då kommer färgfarbrorn att få det livat, för då ska jag ha rosa, gult, kanske lite orange, blått och rött.

Kommer eventuellt dela upp det i fem separata köptillfällen just for the fun of it.

Rapport från ett hotellrum

I detta nu missar jag den högtidliga prisutdelningen av PLAKETTEN, och inför det faktumet känner jag så här: Bu! Jag hade himla gärna velat vara där och se glad och tacksam ut, för det är så jag känner mig. Men, men! Nu är jag ju i Vara och träffar åttor och pratar om böcker. Man ställer inte in träffar med åttor (som vill prata om böcker) hur som helst, tycker jag.

Och jag har haft en väldigt bra dag!

Uppskattar speciellt att jag fick den befogade frågan: "Jag har lagt märke till att du använder många svordomar i dina böcker, och att en av dem är 'fuck-a-doodle-doodle'. Hur tänkte du ens där?" Det var en bra fråga. Övrigt jag har svarat på: Har jag eltandborste eller vanlig tandborste? Gillar jag pizza? Har jag någon gång laddat ner något illegalt? Har jag varit kär i någon långhårig hårdrockare? Hur ser landskapet ut där jag kommer ifrån? Är jag rik? Är jag galen? Samt: Har jag sett Vikings på TV?

Kommer att minnas det här som ett av mina roligaste skolbesök hittills.

onsdag, oktober 16, 2013

Tankar från tåget

Jag är på väg till Vara för skolbesök i två dagar, och har väl hittills tänkt cirka 367 000 gånger att "HERREGUUUUU, vad det är fint i det här landet!!!" pga skymning, höst, natur etc. Nyss tänkte jag också "men HERREGUUUU, sluta kör så fort, jag vill kunna ta kort så jag kan instagramma!!!", men det behöver vi kanske inte prata mer om. 

Har också, i vanlig ordning, öppnat min dator och känt skam över att tangentbord +skärm är så sjukt kladdiga och smutsiga. Damn you, barn! Händer varje gång jag öppnar min dator utanför hemmet trygga vrå. När jag sitter med datorn hemma i soffan ser jag inte ens kladdet pga hela mitt hem är kladdets högborg, men så fort jag kommer ut bland folk tycker jag det känns liiiite liiiite besvärande med alla dessa små, små handavtryck överallt. Har väl säkert snor på kläderna också. Vem skulle bli förvånad.

Jag har ätit en bulle till middag.

Den var god.

Det verkar finnas gratis och öppet internet på tåget.

Det är kul.

Nu ska jag läsa en bok jag har sjukt höga förväntningar på, nämligen Lex bok av Sara Kadefors.

Adjö.

tisdag, oktober 15, 2013

52 lådor and counting

Ska jag säga en sak som jag inte tycker är så jätterolig? Flyttpacka. Varje kväll efter att barnen har somnat och det vanliga vardagsstöket (läs: middagen) är undanröjd flyttpackar vi. Det är klockan 21 ungefär. Vet ni en sak som jag tycker är jätterolig att göra klockan 21, ungefär? LÄGGA MIG RAKLÅNG NER OCH SPELA DÖD FRAMFÖR EN TV-SERIE!!!

Meeeeen, se på tv kan man väl kanske göra en annan tid i livet.

Vi är på låda 52 nu.

(Ja, vi har ett exceldokument.)

Man kan konstatera att vi packar på olika sätt. Jag: tyst, sammanbiten, målmedveten. Gustav: glatt pladdrandes. Jag är djupt och innerligt imponerad över hur det över huvud taget kan finnas små anekdoter om alla föremål han stoppar ner i en låda, och ännu mer imponerad över att han orkar dra dem för den sammanbitna mur av tröttma som är hans tjej.

Jag längtar tills flyttlasset går så vi får börja packa upp allting igen istället.

Packa upp och fixa och dona på nya stället - så sju-hu-hu-ukt mycket roligare än det här!

Tänker jag mig.

Än så länge i alla fall.

måndag, oktober 14, 2013

Nytt avsnitt av podcasten

Och den här gången handlar hela härligheten om sex. Hur är sexet i dagens ungdomsböcker? Och i gårdagens? Och huuuur kan det vara så att min polare Per bara hittar en enda sexscen i Jenny Jägerfelds nya bok, när jag hittar flera stycken?

Vi har läst "Jag är ju så jävla easy going" av Jenny Jägerfeld, och gäst i avsnittet är författaren Sara Ohlsson.

In och lyssna med er!

lördag, oktober 12, 2013

Dagens googling

Det är lördagkväll och jag ligger i pyjamas och googlar dahlior och läser på hur man gör för att odla dem om man, händelsevis, skulle ha gått och blivit med trädgård precis. Så himla fina blommor! Jag vill ha tusen. Klätterrosor och pioner och kaprifol på sommaren, och dahlior och kanske höstanemoner sen framåt hösten. Ja? Ja!

Idag har i alla fall barnen varit i huset för första gången sedan visningen i somras. Jag var inte med själv, för jag helgjobbade med att föreläsa/skrivkursa i Vallentuna, men ryktet säger att barn och hus kom väl överens. Och att man kunde köpa lördagsgodis även i Gnesta. Himla tur det, skulle jag vilja säga. Hade kunnat bli skitdålig stämning annars.

Svante går omkring och talar glatt om för hela världen att "Vi flytta lannet*. Jag kjäkas biiiilen."

Lilla åksjuka arma barn! Jag hoppas han får göra annat också på sin nya bostadsort.

*OBS! Det är inte jag som tutat i honom att vi ska flytta till landet. Landet = där man kör på grusvägar. Det är ju sen gammalt. Vi ska bo mitt i en tätort med grannar och asfalt och trottoarer och övergångsställen och the whole shebang, det kvalar inte in som landet alls, men försök säga det till Svante den som kan. Försök det.

fredag, oktober 11, 2013

En fredag i oktober

Sååååå... Vad har ni haft för er idag, då? Själv har jag väl egentligen inte gjort något märkvärdigt, om man bortser från att vi FÅTT NYCKLARNA TILL HUSET!!! Och köpt 30 liter målarfärg. Samt att jag påbörjat min karriär som husägare med att försöka lära mig hur en pelletspanna fungerar. Jag tror det gick rätt bra. Huset var i alla fall varmare när vi gick än när vi kom, och det berodde inte på att något brann (förutom möjligen pellets, dårå). Bra tecken, tänker jag.

Så här långt: Mycket, mycket kul att vara husägare.

Lär väl "eventuellt" återkomma i ärendet någon gång ibland framöver.

torsdag, oktober 10, 2013

Och en annan grej?

Tack snälla ni! För alla kommentarer och grattis och glada tummar i samband med vad vi i folkmun nu för tiden kallar för PLAKETTYRAN. Ni är så himla gulliga! Jag gillar er.

Att skriva en kokbok

De senaste två dagarna har vi fotat mat till vegokokboken igen, så nu är jag: 1. Mätt och 2. Trött. Men det är mycket kul! Vi håller till i fotografens studio, och hennes stora studiokök. På morgonen kommer jag och Sara dit som två packåsnor med multipla papperskassar mat, och sedan parkerar vi oss i köket och lagar åtta rätter per dag, som fotografen fotar. När vi kliver in i köket i ottan är det helt rent och snyggt. En timme senare ser det lite ut som ett bombnedslag, men hey! Vi städar efter oss sedan.

Det blir snyggast om maten är preciiiiiis nylagad när man knäpper bilden, så under tiden som en av oss står i köket och lagar springer den andra omkring och väljer tallrikar, dukar, pynt och sånt, och bestämmer ihop med fotografen hur maten ska läggas upp och hur bilden ska komponeras. Sedan - ut med maten till kameran, kanske pensla med lite extra olja så den ser så där glansig och god ut, och klicketi klicketi, kolla bilden i datorn om vi blir nöjda, och sedan börja om igen.

Ja, och så äter vi.

Hela tiden.

Jag skulle säga att det där med ätandet är en av de allra bästa grejerna med att skriva kokbok hittills. Det, och att få gå på stan och köpa tallrikar på arbetstid.

Vi har fotat hälften av recepten nu!

Jag tror det kommer bli bra, det här.

tisdag, oktober 08, 2013

Plakett! Till mig! YEAH!

Idag är jag en himla glad och stolt och uppspelt person, för jag har fått veta att jag ror hem årets Nils Holgersson-plakett för 2012 års (och jag citerar) BÄSTA SKÖNLITTERÄRA BARN- OCH UNGDOMSBOK för Allt jag säger är sant.

Här kan man läsa mer.

Plakett! 25000 kronor! Och en motivering som fick mig att lyckolipa lite:

”Allt jag säger är sant av Lisa Bjärbo är en berättelse full av hopp, energi,glädje och sorg. Det känns befriande att läsa den rappt skrivna historien som talar direkt till läsaren och genast griper tag. Vi lär känna Alicia, på väg in i vuxenlivet, hennes familj och vänner samt framförallt en trygg mormor. Personskildringarna lyfter karaktärer och vi kommer snabbt in i gemenskapen. När sorgen plötsligt drabbar Alicia och hennes närmaste, är vi läsare lika oförberedda och det känns som ett blixtnedslag även för läsaren. Men med den drastiska humorn och det inbjudande tilltalet är det med glädje vi kastar oss i händelserna. Det är ett nöje att läsa om Alicia, en modig tjej, som det är lätt att identifiera sig med.”
Alltså, så himla roligt! Så himla glad!

Svensk biblioteksförening, I love you, ska hjula hela vägen hem nu.

måndag, oktober 07, 2013

Inte ens en liten vecka

Det är fyra dagar tills vi får husnycklarna nu. FYRA DAGAR! Jag vet inte riktigt vad ni ska göra med den informationen, men jag var tvungen att ventilera detta oerhörda, att på fredag, på fredag klockan 14.00 äger vi ett hus, med trädgård and stuff.

Vi tänkte fira det med att riva ut en plastmatta ur ett av rummen.

Det ska bli intressant att se hur två rookies tar sig an det projektet, "riva ut en plastmatta", det låter ju jättelätt, no? Och sen bara ligger det ett fint brädgolv därunder och väntar, som i en saga, yes?

Bra, vi säger så.

söndag, oktober 06, 2013

Söndag 6 oktober




VICTORY! Jästen skärpte till sig. Bullarna blev asgoda. Barnen gick med på att slita sig från alla skärmar och gå med ut. Mannen åkte för att stänga igen torpet för vintern. Och nu tänker jag skolka från kvällens flyttlådepackande och se på tv.

*insert v-tecken*

Godnatt!

Samtidigt en söndag

Alltså att en människa (läs: jag) kan känna stress över att hen ligger efter med sina tv-serier, och inte har hunnit se ett enda avsnitt på säkert två veckor: gud, vad det är löjligt. Som om min lilla värld skulle gå under bara för att jag inte var i fas med "Bron", vänligen skärp mig.

Jag försöker baka kardemummabullar.

Ett himla tjat om kanelbullar i fredags, när det egentligen är kardemummabullar som är de godaste?

Jag tänkte således att jag var tvungen att göra mitt bästa för att kompensera så här några dagar i efterhand. Bara det att degen inte jäser som den ska (eller ens alls).

Ska stämma jästen, tror jag.

Fatta hur många avsnitt "Bron" jag hade hunnit se istället för att misslyckas med ett bullbak idag om jag bara prioriterat lite annorlunda i livet.

lördag, oktober 05, 2013

Lekar vi minns

Hur mina barn leker Bröderna Lejonhjärta: Tänder en ficklampa. Trycker den mot ögat och glor rakt in i den. Hojtar "JAG SER LJUSET! JONATHAN! JAG SER LJUSET!". Springer ett varv i lägenheten. Släcker ficklampan. Upprepar.

Inga konstigheter.

torsdag, oktober 03, 2013

Alltså, jag fattar inte, inne i mitt huvud låter det ju så bra?

Detta att det flyttat in en engelsman på vårt kontor (eller, ja. Han bor ju naturligtvis inte här. Men han sitter och jobbar här på dagarna vid skrivbordet mitt emot mitt), det är:

1. Väldigt, väldigt bra för mina öron, för jag ÄLSKAR att lyssna på brittisk engelska, det är eventuellt det finaste jag vet i hela världen. Blir genuint lycklig varje gång hans telefon ringer, så jag kan få tjuvlyssna på honom när han babblar.

2. Väldigt, väldigt bra för min engelska.

och

3. Väldigt, väldigt dåligt för mitt självförtroende.

Alltså, jag låter lite, lite full och väldigt, väldigt dum i huvudet så fort jag försöker prata engelska? Om jag ens låter, det vill säga. Mestadels sitter jag naturligtvis stum med munnen lite halvöppen och stirrar förvirrat ut i luften och letar efter ord jag inte kommer på, och ser tillfället att säga något (eller till exempel svara på tilltal) fladdra förbi. Men när jag väl försöker mig på att säga något? Uhhhh, my ears! MY EARS!

Så himla trist, detta.

Lite, lite full och väldigt, väldigt dum i huvudet och/eller stum är vanligtvis inte mitt förstahandsval när det kommer till hur jag helst vill att nytt folk ska uppfatta mig, meeeen, meeeen, jaaaaa, jaaaaa, jag kämpar väl vidare här då, hej!

Det som inte finns på internet finns inte

Jag hade tänkt berätta för er om att vi gjorde en blöjtårta på kontoret igår, och gav bort till en av kontorspolarna som nyss fått barn, men så kom jag på att jag inte hade tagit någon bild, och eh... ja. Hur kul blir det då att prata blöjtårta? Om man inte kan få se härligheten? Så jag googlade på chans, och tänkte: hey! Kanske det finns någon annan som har tagit en bild på en blöjtårta någon gång?

Little did I know att hela internet var fullt av dem. Kolla!

Alltså, gör ni också blöjtårtor så fort någon fått barn? Gör alla det? På allvar?

Herregud, här gick man omkring och trodde att man var helt unikt tokrolig, och så bara: BAAM!

Att det alltid ska hända mig.

onsdag, oktober 02, 2013

Tiden det tar

"Den där podden ni gör? Den tar ganska mycket tid, va?" Jovars. Här är högen med böcker jag läst inför dagens inspelning (två avsnitt) av Allt vi säger är sant, och då fick jag ändå strunta i att stapla några av dem för min handled pallade inte att hålla upp högen annars. Mina handleder är såna himla suckers. Men alltså, flera av de här böckerna hade jag läst innan, och behövde bara skumläsa igenom igen. Och nästan alla skulle jag ha läst alldeles oavsett podcast eller ej. Men jo. Rätt många timmar blir det ju faktiskt. Time well spent, i alla aspekter utom den ekonomiska, tycker jag, emedan:

1. Jag älskar att läsa böckerna.
2. Jag älskar att prata om böckerna.
3. Jag tycker att det borde finnas shitloads av tidningar, tv-program, radioprogram, och mediebevakning som kretsar kring ungdomslitteratur, på grund av bra och viktigt och intressant, och eftersom det inte gör det (nästan alls) får en ju tydligen till att dra sitt strå bäst en kan.

*snörper bittert på munnen och himlar med ögonen*

Idag har vi bland annat spelat in avsnittet med temat "sex", och det var kul.

Upp med en hand alla som till exempel läste Grottbjörnens folk med blossande kinder som typ tolvåringar? Eller "Kram", "Puss" och "Love, love, love" av Hans-Eric Hellberg för den delen? Eller vilken annan bok som helst som innehöll något mer än förstulna pussar på kinden?

UPP MED EN HAND, sa jag! Blir ju skitkonstigt nu om jag är den enda som springer omkring här med två händer sträckta i luften!

Aja, det blir ett roligt avsnitt så småningom i alla fall.

Hej på er!

måndag, september 30, 2013

Kvällen i siffror.

10 dagar tills vi får husnycklarna.
9 färdigpackade flyttlådor.
8 tomma anteckningsböcker.
7 saxar.
6 halvfulla burkar impregneringsspray.
5 små lådor med blandade skruvar.
4 kartonger med gamla brev
3 olika halvfulla burkar med ljusblå färg.
2 vändor till soprummet.
1 googledokument där vi listar innehållet i de packade flyttlådorna.
0 uns av energi över.

Jag ser ljuset! Jonathan! Jag ser ljuset!

Ni vet när det superkänsliga barnet som inte tål ett enda uns sorgligheter eller otäckheter på film kommer hem och talar om att han "verkligen, verkligen" vill försöka se en stund på Bröderna Lejonhjärta, och man sätter sig bredvid honom framför filmen och håller honom i handen och försöker verka tuff och oberörd och inte alls börja lipa en endaste gång så att han ser, ni vet då?

Alltså, det kan ju hända att man är rätt värdelös som stöd i det läget.

Och knappt klarar sig igenom signaturmelodin innan klumpen i halsen gör sig påmind.

kan det bli.

Rent hypotetiskt, alltså.

Nytt avsnitt av podcasten

I fredags sände "Allt vi säger är sant" live från bokmässan, och här är resultatet! Nya avsnittet handlar om skolan i ungdomslitteratur i allmänhet, och skolan och lärararna i boken "Fjärde riket" av Maria Nygren i synnerhet. Eller: Varför är alla påhittade lärare sådana miffon? Gäst är Linda Odén, bokbloggare och högstadielärare!

Här kan ni lyssna.

söndag, september 29, 2013

Post bokmässan

Jag känner lite så här nu: Slå upp ordet "astrött" i en ordbok. Hitta en bild på mig. Men det var en fantastiskt rolig bokmässa i år, det var det! Jag fick hälsa på massor av snälla personer som antingen läser min blogg och ville säga hej, eller ville köpa min bok och säga hej, eller både och. Till och med skriva autografer fick jag!

(Note to self: Öva in en ny. Som är snygg.)

Känner mig helt rörd och glad och tacksam nu.

Och trött, sa jag trött?

Och sugen på att se på Bron och inte tänka på böcker alls på säkert en timme.

Pöss!

onsdag, september 25, 2013

Nu så!

Okej, väskan packad, naglarna målade, skorna ingådda (tror jag). Hörru, bokmässan? Beware.

tisdag, september 24, 2013

Okej, vegokokboken, let's do this

Och det är alltså inte bilden i bloggen som ska vara med i boken, emedan den är knäppt med mobilkamera av en prao.
Du käre värld, den här veckan alltså. Den är ju lite av ett skämt i all sin härlighet. Kalendern är förvisso bara fylld med roliga stressmoment (bokmässor och sånt), men likväl, ett stressmoment är ändå alltid ett stressmoment, oavsett hur roligt.

Men idag har vi i alla fall börjat fota mat till vegokokboken! Himla spännande, det. Sex rätter hann vi laga, styla och fotografera (samt, till viss del, äta upp) innan dagen visst var slut. Jag tror det kommer att bli bra. Kände mig i och för sig mest som en praoelev som vimsade omkring i fotostudion utan att riktigt veta vad och hur jag borde hjälpa till med saker, men hey! Praoelever har ju också sin charm, visst? VISST?

Imorgon fotar vi igen.

Mitt mål är att känslomässigt avancera från prao till åtminstone betald praktikant under natten.

Det kan gå, jag är inte rädd.

måndag, september 23, 2013

Min bokmässa - hela listan

Det är måndag, det är bokmässevecka, och det finns säkert en hel massa läsare här inne som ska till mässan i Göteborg om några dagar, right? Tänkte väl. Det här är vad jag tänkte pyssla med under mässan. Känner ni minsta lilla behov av att säga hej till mig av någon anledning (Och det gör ni ju? Jag är jättesnäll! Och älskar att säga hej!) så lusläser ni detta aslånga inlägg, och sedan slår ni er fram mellan typ Jonas Gardell och Camilla Läckberg och den där stackaren som går omkring i Mumintrolletdräkt och haffar mig. Okej? Okej! Eller så kommer ni och lyssnar på någon programpunkt jag är med i. Det går också bra.

TORSDAG 26/9
16.00 - 16.45 Jag och Johanna Lindbäck finns på plats i Gilla böckers monter om man händelsevis vill komma förbi och säga hej, ge oss en high five, köpa vår bok, och få nån signering eller så.
Plats: B04:59

FREDAG 27/9
9.00- 9.45 Jag och Johanna Lindbäck finns återigen på plats i Gilla böckers monter, i givakt, alltid redo, med signeringspennan i högsta hugg om ni vill komma förbi och köpa bok eller prata.
Plats: B04:59

10.00 - 10.45 Storseminarium på temat "Crossover - när vandrar ungdomsboken över till vuxenhyllan?" Det är jag, Jenny Jägerfeld, David Wiberg och Magnus Nordin som håller låda, och vi ska  prata om böcker som tilltalar både unga och vuxna, och varför crossoverlitteraturen är så poppis just nu. Kom dit och lyssna! Jag tror det blir bra. Jag hade lätt gått dit själv om det inte var så att jag redan satt på scen. Samtalsledare är Yukiko Duke på Vi Läser!
Plats: V-hallen

11.30- 11.50 Skriva tillsammans för unga. Jag och Johanna Lindbäck pratar på Kulturrådets monterscen om att skriva bok ihop.
Plats: C03:02

14.00 - 14.45 Allt vi säger är sant sänder live!  Min och Per Bengtssons podcast "Allt vi säger är sant", som handlar om ungdomslitteratur, sänder live från Digitala torget. Avsnittet som vi ska spela handlar om skola i ungdomslitteraturen, och vi har läst "Fjärde riket" av Maria Nygren. Hur porträtteras skolan och lärare i ungdomslitteraturen, och varför? Gäst på scen blir Linda Odén, högstadielärare och bokbloggare. Kom hemskt gärna och lyssna!
Plats: Digitala Torget, Podcastscenen, F-hallen

16.30 - 16.50 Dubbelt så roligt, dubbelt så bra? Miniseminarium om att skriva bok ihop. Med mig! och Johanna Lindbäck! 20 härliga minuter om vår gemensamma bok "Vi måste sluta ses på det här sättet" och om hur den kom till.
Plats: F5

LÖRDAG 28/9
10.00 - 10.30 Bokbloggarträff! Fast det är bara för inbjudna ungdomsbokbloggare, så om du inte är en sådan och redan anmält dig så kan du läsa vidare nu. Men jag ska i alla fall dit. Och bli intervjuad. Och vara snäll.

10.45- 11.30 Johanna och jag hänger (fortfarande alive and kicking, hoppas jag) i Gilla böckers monter igen. Och säger hej! Till alla som vill! Eller signerar böcker! Eller svarar på frågor!
Plats: B04:59 

12.00 - 12.30 Sorg, saknad och sammanhang. Jag, Sassa Buregren, Anna Lindberg och Gunilla Brink pratar om böckers förmåga att hjälpa barn och ungdomar i svåra livssituationer. 
Plats: Litteraturscenen, A01:60

Det var allt! Förutom allmänt kringirrande bland alla böcker då, där kan ni förstås också haffa mig. Leta i så fall efter någon som ser lite lagom förvirrad ut och har page, glasögon och sannolikt klänning. (HAHAHA! Skrattar så mycket åt mig själv nu, detta unika utseende på bokmässan, åh gud, LYCKA TILL ATT HITTA MIG!)

 Hoppas vi ses!