torsdag, oktober 25, 2018

Kära jobbdagbok (35)

Precis när jag ska gå och lägga barnen trillar det in ett sms.

"Mitt i läggdags här, men en sjuuuukt hastig skiss från skissboken. Kram!"

Det är från Johanna Magoria, som tecknar böckerna om Viggo. Hon har läst manuset till bok nummer två för andra gången idag och börjat tänka bild på allvar, och när jag ser hennes snabba blyertsstreck får jag svälja ner gråt. Det är den gladaste scenen i hela manuset hon skissat ner. Jag fattar inte hur hon gör, men hela förlösningen som jag jobbade med i jag vet inte hur många timmar för att få till i texten finns med i hennes skissblock redan. Han är glad just där, Viggo. I varenda litet pennstreck.

Bild är en så mäktig grej.

Jag skulle verkligen himla gärna vilja vara bra på att måla, men jag orkar inte ens börja försöka.

Jag pallar inte att vara dålig på bild, det känns för viktigt, penslar och färg är det coolaste som finns, mycket coolare än text, och jag kan kanske inte leva med att försöka men bara vara ganska kass.

Men jag googlar kurser. Jag vill typ kladda med färg ihop med folk jag gillar utan att det finns några duktisar* med och göra oss andra rädda, jag vet inte vad det skulle vara för kurs. Nån hemlig. Som sker hemma i mitt vardagsrum? Jag kanske måste vara lite full för att våga, för jag blir arg bara av tanken på att rita fult. Det är en sån himla frustration redan med texten, att inte få NER ORDEN PÅ PAPPRET så bra som de är i huvudet. Kan inte ens föreställa mig hur förbannad jag skulle bli om jag försökte få ut allt genom en pensel jag inte behärskar.

En gång tvingade min konstnärskompis Josefin mig att rita av folk utan att titta på pappret en enda gång. "Det KAN ändå inte bli fint, ögonen kommer typ hamna på hakan och näsan vid knäna, för du får inte titta på pappret, så... släpp kraven." Jag var typ hög av lycka efteråt. Jag gör det ibland nu med mina barn. Varje gång någon får näsan i öronen på bilden skrattar vi skithögt, och jag tänker "det här vågar jag ju?" Sen tittar jag på pappret och försöker, och blir arg och snörpig på munnen på en sekund och så bara: *droppar pennan i ren självbevarelsedrift*

Det är som när jag syr ibland och nåt blir fel och jag inser att "det här kommer liksom inte bli så som jag tänkte att det skulle bli" och så bara KÖR JAG ÖVER ALLT MED RAKSÖMSJÄVELN FRAM OCH TILLBAKA I ROADRAGE FAST SY, så skulle det bli. Oljefärg i en arg hård indunkad hög på pappret.

"Fint."

*DUKTISAR. Så sa en smart kvinna jag känner igår. Så bra ord ändå? 

Jobba med "Viggo och rädslolistan" i skolan

Ladda ner lärarhandledning gratis här.
Jag hörde någon gång en författare som sa att hon helst inte ville att man skulle jobba med hennes böcker i skolan, för då blev böckerna förknippade med uppgifter/läxor/lärande, och hon ville mer åt den magiska läsupplevelsen. Jag fattar den tanken till ungefär 5%. Resterande 95% fattar över huvud taget inte alls. Jag liksom nästan kvider av nöjdhet när jag dagdrömmer om en hel klass som läser tillsammans, pratar om boken, och ägnar skitmycket tid och kraft åt att förstå sig på min berättelse, som lär barn att bli läsare genom min bok? Jag tycker faktiskt inte det finns så jättemycket som klår det.

För mig får man således verkligen extremt gärna ta sig an "Viggo och rädslolistan" med sin klass! Den passar i förskoleklass eller ettan eller tvåan, tycker jag. Viggo själv går i ettan. Jag har pepprat den full med bra grejer att prata om: Rädslor, att få en ny kompis, ha skilda föräldrar, könsroller, att flytta, att ha syskon. Och jättemycket igenkänning för många som är typ sju: Tiokompisar, minecraft, ipads, veckobrev, småbrorsor som är busiga, och att kämpa med att försöka lära sig läsa.

PLUS ATT: Nu har förlaget tagit fram en superfyllig lärarhandledning (det är Lina Stoltz som gjort den, och hon är både författare och lärare, så hon vet vad hon håller på med)! Den är gratis och finns att ladda ner här på förlagets hemsida. Slit den med hälsan, älskade skolmänniskor!

Det vore så klart en ära om ni ville läsa min bok i er klass.

måndag, oktober 22, 2018

Kära jobbdagbok (34)

Det är måndagkväll, och jag väntar på ett tåg i Flen. Fiket har stängt. Jag har inte ätit middag. I morse tittade min son imponerat på mig och sa: ”Du börjar verkligen bli gammal, mamma. Du är helt grå här runt ögonen.” Innan idag var jag och tappade mig på blod för att se om jag har brist på något. Kanske järn.

Jag kollar twitter och instagram och facebook och DN och SVD och Expressen och Aftonbladet och läser allt om augustnomineringarna som avslöjades samtidigt som jag satt på SJ Regionaltåg från Västerås. Jag är extremt avundsjuk. Det är inte samma sak som missunnsam. Jag messar Emma (Adbåge) en rad med röda hjärtan och champagneglas som skålar och menar allihop på riktigt och skriver GRATTIS AUGUSTEMMA!!! och får direkt svar från Södra Teatern och nomineringsminglet med lika många hjärtan tillbaka. Jag älskar hennes ”Gropen”. Jag har inte läst alla de andra som är nominerade i barn- och ungdomsklassen, men de jag har läst är skitbra.

Det går uppenbarligen alldeles utmärkt att tycka det, och samtidigt vara extremt avundsjuk.

Min vän Åsa (Anderberg Strollo) har en Augustmugg som hon fick när hon blev nominerad för ”Bryta om” för länge sen. Jag är avundsjuk på den också. Det är inte samma sak som missunnsam det heller, men jag tänker ofta på den ändå, hur det är att dricka kaffe i en Augustmugg, om det känns speciellt fortfarande, flera, flera år senare? Vi brukar skämta om muggen. Jag blev Augustnominerad och all I got was this lousy mugg.

Jag vill ändå tydligen skitgärna ha den.

Eller ja, en likadan.

Det absolut mest intressanta samtalet jag haft med kollegor var en sen diskussion under en bokmässa, när jag pratade om avundsjuka med sju, åtta andra författare, som avslöjade vem de var avundsjuka på i branschen och varför.

Så mycket otippad avund. Så mycket skam i den känslan. Så sjukt befriande att höra andra erkänna att de också gick omkring och bar på den.

Jag kommer väl ångra alla rader i detta inlägg innan tåget ens lämnat perrongen, men jag hade verkligen skitmycket hellre varit på Södra Teatern nu än i väntsalen i Flen!!!

Det luktar urin här.

torsdag, oktober 18, 2018

Kära jobbdagbok (33)

Jag var på en skola och besökte sjuor igår, och pratade om ungdomsboken de hade läst, berättade om andra böcker jag har skrivit. Sa "den här är nyast", och berättade om Liv. De undrar alltid hur lång tid det tar att skriva en bok. De får alltid gissa.

"Tre veckor?"
"Två månader."
"Fem minuter."
"Ett halvår?"
"Ett år?"
"Åtta månader."
"En kvart?"

När jag säger att jag kan jobba med en och samma ungdomsbok i tre år blir de bleka. Jag kan aldrig låta bli att vrida om kniven.

"Tänk er att ni skulle få i uppgift första dagen i sjuan att börja skriva på en berättelse. Och sen skulle ni jobba med den berättelsen hela sjuan, hela åttan och hela nian. Och inte förrän sista dagen i nian skulle ni få lämna in."

"Ameh, skämtar du?"
"Jag skulle dö av tristess."
"Fattar du, det är som en hel livstid?"
"Hur gör du för att inte glömma vad du skrev i början?"

Deras största ögonuppspärrnigsmoment är när jag pratar om deras yttersta hat – läsa igenom sin text innan inlämning – och säger att jag läser igenom mina texter hundratals gånger.

"Hundratals?!? Våra lärare får tjata om att vi ska läsa igenom en gång!!!"

Jag vet, sweetie. Jag vet.

Det händer (när stjärnorna står rätt och det är tre torsdagar i veckan) att de läser det där treårsprojektet i ett svep, på en kväll.

"Har du börjat på nån mer? När är du klar?"

Ja, du. Jag är i fasen "tänker". Låt oss höras när du är 22?

Det är speciellt att skriva för en målgrupp som hinner växa ur ens böcker innan man klämt ur sig en ny. Det är även speciellt att träffa dem.

"Skriv om mig i nästa bok? Alltså ärligt, jag är din perfekta huvudperson. Skriv om mitt liv! Det äger."

onsdag, oktober 17, 2018

Kära jobbdagbok (32)

Det är något med dagboksformen. Den som jag helt själv har bestämt att jag tydligen har på de här inläggen. Den triggar igång ett dåligt samvete över alla missade dagar som det inte plitats ner något om. 99% av alla mina dagboksanteckningar genom livet börjar med "Förlåt att jag inte skrivit på så länge, dagboken!" Vem är det jag ber om förlåtelse? Ingen vet. Also att det jätteofta står "nu har jag ju heeelt glömt att berätta om" ditt eller datt, "förlåååååt!". Som om dagboken skulle självantända och dö om den inte var en fullständig rapport över prick allt i mitt liv? Also två att jag tror att jag ljög i mina dagböcker för att det blev bättre historier.

MEN SKIT I DET NU.

Jobbet, fokus.

Jag tänker så mycket på böckers värde. Att det är så lågt.

I ett avsnitt av Förlagspodden som jag lyssnade på pratade de till exempel om "bokberget" som bara växer. De menade det berg av böcker som uppstår när old people dör och deras anhöriga ska tömma deras hem, och står med fulla bokhyllor med böcker som ingen längre vill ha. Förr kunde man kanske kontakta antikvariat i det läget, för det fanns ett värde i (åtminstone vissa) gamla boksamlingar. Men nu... finns inte det värdet längre. "Ingen" vill ha begagnade böcker. Det går knappt ens att skänka dem till Myrorna. Vi vill bara rensa ut och rensa bort, och vad händer med böckerna då, tippen? Meanwhile ges det ut nya böcker i skitsnabb takt hela tiden, och det tar en kvart ungefär innan en ny bok känns gammal och förpassas ut från bokhandelshyllorna. Jahopp. Muntert!

Jag har ingen aning om vart jag vill komma, direkt.

Men Lotta Olsson skrev en intressant krönika häromdagen när utlåningsstatistiken från biblioteken kom också. I topp på den listan (som alltså är en lista över vilka författares böcker som varit mest utlånade på Sveriges alla bibliotek under föregående år) ligger alltid nästan uteslutande barn- och ungdomsboksförfattare. I toppen av försäljningslistorna, däremot? Där ligger bara vuxenboksförfattare.
"Det tycks alltså vara så att vi köper vuxenböcker, men lånar barnböcker.
Det är kanske inte så konstigt. Många tycks uppfatta barnböcker som något man växer ur. Fast det stämmer inte alls, för en bra bok är alltid en bra bok, och det är en njutning att som vuxen läsa om till exempel Astrid Lindgrens geniala ”Mio, min Mio” från 1952. Men den lånar man bara åt sina barn, alltså. Medan man gärna köper en nyutkommen Dan Brown åt sig själv.
Den där värderingen kan man fundera på, och ställa den i relation till att barn läser allt mindre. Det kanske finns en koppling? Varför skulle barn läsa barnböcker om vuxna tycker att de är värdelösa?"
Soliga jobbhälsningar från ett tåg! Imorgon ska denna barnboksförfattare tänka happy happy enhörningstankar igen! Kanske.