torsdag, maj 28, 2020

Kära jobbdagbok (50)

Vi läser korrektur på ungdomsromanen "Fula tjejer" som ska gå till tryck om... har glömt, men snart. Det är jag, Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson som skriver ihop, och det här är första boken i en serie om tre. Nu är vi på stadiet flytta kommatecken och stryka småord, och ändå är det (minst) en vända kvar efter den här. Igår läste jag koncentrerat i sju timmar. Fan vet om jag kommer orka läsa lika noggrannt nästa gång, men det kommer jag väl, på rent pannben. Det känns liksom onödigt att slarva med det sista, sista när man jobbat med något i nästan två år.

(Fick kolla kalendern nu, för det kändes så evighetslänge när jag skrev det där om två år. Hittar den första anteckningen om att "träffa Sara och Johanna, Scandic Malmen" i september 2018. Så okej, inte riktigt två år. Men nästan.)

Minns att jag mejlade Johanna och Sara med ämnesraden "Läget i laget" i januari 2019 och förklarade att jag på det privata planet höll på att separera och mådde asdåligt och sov som en kratta och inte förmådde få ur mig något kreativt, och att jag ville förvarna om att jag inte visste hur det skulle gå, att skriva bok nu.

(Gud, den där sömnlösheten. Så vidrig.)

(Det känns som tio år sen och igår.)

(Ja, ja.)

Det gick till slut, tydligen.

Kapitel för kapitel.

Jag tycker att det har varit skönt (utöver tio tusen andra saker som det också har varit) att ha det här projektet. Att skriva ihop. Att skriva något som är kul och rätt argt och drivigt. Att få ha de där mötena inskrivna i kalendern. Att det har stått "träffa Sara & Johanna, Bröd & Salt". Att jag har vetat att det helt säkert betyder att jag kommer att skratta så det kommer tårar varenda gång.

När Fula tjejer är skickad till tryck ska vi fortsätta med Jobbiga tjejer, och sen ska vi fortsätta med Svaga tjejer och det här betyder bland mycket annat att det kommer stå "träffa Sara och Johanna, Continental" i min kalender med jämna mellanrum i minst två år till.

Sånt är liksom verkligen inte kattskit.

1 kommentar:

blåmesen sa...

Åh, vad jag har saknat jobbdagboken! (Eller ja, jag saknar bloggen generellt, men jobbdagboken är ju mycket bättre än inget, särskilt för en SoMe-skeptiker som inte har Instagram.) Kul att höra vad som händer! Låt oss hålla alla tummar och tår för att tillvaron ordnar upp sig snart (pandemimässigt alltså, lite kaos får man väl ta generellt)!