onsdag, april 24, 2019

Kära jobbdagbok (45)

När jag öppnar det gemensamma googledokumentet vi använder och läser Saras och Johannas nya kapitel på vårt gemensamma manus skrattar jag ibland till så det liksom rinner små ocharmiga droppar av kaffe längs med hakan på mig. Nyss var det en scen där en av huvudpersonerna ligger och spiontrycker i en buske helt ovärdigt som fick mig att bryta ihop. Jag antar att you had to be there för att fatta, men ni får tro mig, bara. Jag har gett mig i kast med två väldigt roliga och smarta författare. Och nu är det nästan som att jag skiter lite i var det slutar, om det blir en bok eller inte, och om den blir bra. Det är i alla fall som friskvård att jobba med denna text.

På fredag ska vi ses i mitt hus och ta oss vidare. Vi har skrivit fram till kapitel 36. I exceldokumentet där vi har vår kapitelplan finns det planerat 22 kapitel till innan vi är klara.

Så här var det på ett ungefär: Vi flamsade fram en gemensam bokidé på en förlagsfest för tre, fyra år sen. Jag minns det som att vi använde ledord som tjejhjältar, killjävlar, högstadietrakasserier, detektivarbete och triumferande hämnd. Jag tror att vi kanske hade nån ponny med i bilden i begynnelsen också, men den är borta nu.

Vi skriver i alla fall varsin karaktär, och vart tredje kapitel. Min karaktär är "skitsmart, tyst, med tydliga stalkertendenser". De andra är lite olika grejer, till exempel nyinflyttade, och har lite olika egenskaper, till exemel dålig impulskontroll.

Eleni, Tilde och Jasmine.

De är tretton, går i sjuan, och man jiddrar inte med dem ostraffat.

tisdag, april 23, 2019

Kära jobbdagbok (44)

Jag läser in "Djupa Ro" som ljudbok. Instängd i ett litet, litet ljudbås på Riddarholmen sitter jag med hörlurar på och mikrofon framför munnen och läser texten lagom långsamt från en skärm. Varje gång jag stakar mig eller läser fel ska jag trycka på knappen jag håller i handen. Det är en sån där knapp som man har när man klickertränar hundar. Klicken får ljudnivåerna på inspelningen att skjuta i höjden, så ljudteknikern kan se sen att "här är det nåt", och klippa just där. Jag har som ett tics att hosta till efter varje gång jag klickat, har jag märkt. Som om jag vill hosta igång mig igen.

"Jag ifrågasätter sällan dem. Platserna mellan oss som ingen någonsin pratar om, de invanda rörelsemönstren och rollerna som ingen ens reflekterar över. Vi har inte setts sen i julas, och ändå tar det inte mer än en sekund för oss att hitta tillbakat..." 

*paus* KLICK *host* *svälj* *suck* 

"Vi har inte setts sen i julas, och ändå tar det inte mer än en sekund för oss att hitta tillbaka till rutinen."

Jag tänker på den där ljudteknikern. Undrar om han tänker på mig som "hon som alltid hostar när hon läst fel". Om vi har olika tics, alla vi som läser. Hur våra pauser, hostar, sväljningar, suckar låter. Om han ser på sitt jobb som "klippa bort kroppsljud". Sist fick jag tipset att inte komma hungrig till inspelningen. Det hörs jättetydligt om magen kurrar. Plus att man kan bli andfådd om man är hungrig, och andfådd vill man inte vara när man läser, det låter helt hemskt. Nu har jag rutinen: Äta innan. Inte dricka kolsyrad dryck. Alltid radera det första kapitlet jag läst in för dagen och göra om det, för jag är alltid, alltid andfådd i början, och lugnar ner mig sen.

Studiopassen är tre timmar långa, och idag gör jag mitt fjärde pass. 

Det kommer att räcka, jag har bara 40 sidor kvar att läsa in.

onsdag, april 10, 2019

Kära jobbdagbok (43)

"Vad är poängen med älgarna?"

Jag är på Linnéskolan i Älmhult och besöker högstadiet, och när jag får älgfrågan är det från en klass som läst "Inuti huvudet är jag kul". De undrar över alla scener med älgar, så jag berättar för dem om min älgskräck. Eller om det är älgfascination? En gång när jag var sexton cyklade jag i alla fall (nästan) in i en älg på väg hem från min bästa kompis. Det var mörkt, det var natt, och älgen bestämde sig för att korsa landsvägen precis när jag kom cyklande, och framhjulet på min cykel strök mot älgens bakben.

De är så stora, älgar.

Sjukt coola djur.

Jag hittade på en älgsång sen, som jag sjöng varje natt när jag cyklade hem, för att älgarna skulle höra mig och vara lite mer alerta och korsa vägarna i tid, och jag tänker fortfarande på det när jag cyklar. Och kör bil. Och rider.

Mitt älgtrauma och jag. 

I boken är älgtraumat ett annat, men det hade eleverna redan koll på, de hade lusläst boken och jobbat med den på massor av olika sätt och förberett sig i veckor på att jag skulle komma.

"Varför skriver du om psykisk ohälsa?", "Finns Olgas hus på riktigt?", "Gillar du också Elton John?", "Hur uttalas Alia?", "Var du blyg? Är du blyg?" "Spelar du Candycrush?" "Berätta hur du tänkte om Livs mamma!" "Vill du veta vilka låtar vi tycker passar till olika scener i boken om den ska bli film?"

Blev så imponerad av det ambitiösa arbetet med läsning på den här skolan (inte bara av mina böcker, utan hur de jobbade med läsning över lag) att jag fortfarande inte stängt munnen. Älskar, älskar, älskar när det händer. Det är så ofta det är tvärtom.

Heja, Älmhult!

fredag, mars 29, 2019

Kära jobbdagbok (42)

Jag läser korr på "Viggo och mammalivet" som släpps i juni. Den handlar bland annat om hur Viggo och lillebror Nils försöker vänja sig vid att bo varannan vecka hos mamma och varannan vecka hos pappa. Jag skrev den innan jag visste att den i extremt hög grad skulle komma att handla om mitt eget liv, och nu gråter jag ganska mycket varje gång jag läser den. Särskilt scenen där Viggo ligger och ska sova på kvällen och frågar sin mamma varför hon inte kan bo ihop med pappa är jobbig att ta sig igenom.

Men det går.

Nyss kom jag till korrfelet wriktigt och läste det som östgötska i huvudet, och då blev allt lättare.

För några veckor sedan träffade jag 120 ettagluttare som hade läst den första boken om Viggo, och tänkt och tänkt för att komma på bra frågor nu när de skulle träffa författaren. Deras första och viktigaste fråga var: "Gillar du tacos?".

Och det gör jag ju.

torsdag, mars 28, 2019

Kära jobbdagbok (41)

När jag pratar om min kontorslokal med utomstående människor kallar jag den för hippielokalen. Vi är en förening med typ hundra medlemmar som tagit över en 180 kvadratmeter stor lokal i det gamla stadshotellet i Gnesta, och nu driver vi någon slags modern bygdegård här ihop. Vår lokal, heter stället. Vi har kafé, kontor, konserter, föreläsningar, spelkvällar, fröbytardagar, what have you, och det är nästan alltid öppet för alla. Tanken är att medlemmarna i föreningen ska skapa allt som händer här. Känner någon behov av en cykelverkstad/brädspelskväll/klädlagardag/loppis så är det bara för den personen att boka lokalen och bjuda in. Alla bidrar med det de kan och orkar. Tillsammans är kul, kom hit och känn gemenskapen, vem du än är, försöka duger, etc.

Det var ett år sedan vi tog över nycklarna till lokalen.

Vi testar oss fram.

Väldigt mycket med det här är en prövning för mig.

Häromdagen skrev jag till Emma att jag kände mig som ett stelt kapitalistsvin som satt vid mitt städade skrivbord och skickade fakturor och satte in papper i en strukturerad pärm och ville göra saker ordentligt och effektivt, i rätt ordning, rätt ofta helst själv, på mitt sätt. Hon svarade med en gråtskrattemoji och kämpa, Lisa.

Jag får kämpa. Än så länge är det absolut värt det.

Jag har tagit på mig att vara kommunikatör och skicka ut nyhetsbrev om vad som händer i lokalen, och formge medlemskort och flyers och grafiskt material. Det är först kul, och sen sliter jag mitt hår när det tar tusen år att förankra allt hos alla det ska förankras hos innan jag kan skicka ut, och sen skickar jag ut, och sen är det kul igen, för alla blir så glada att någon orkat anstränga sig.

Ibland hör jag mig själv berätta om tisdagen då vi hade en italiensk singer/songwriter här för lunchkonsert, och han satt på scenen och sjöng "Imagine" i kaftan och raggsockor. Samtidigt i en annan del av lokalen: "Bli expresshealad på 20 minuter".

Har ändå en mycket stor del hippie i mig vid sidan av det där stela, strukturerade kapitalistsvinet.

Tyckte det var underbart.

onsdag, mars 27, 2019

Kära jobbdagbok (40)

När jag kommer till kontoret på morgonen luktar det nygräddade brownies. "Ingen resväska idag? Vad kul!" Det har öppnat kafé i lokalen där jag hyr skrivbordsplats, och Daniel som står i köket är nog den som har bäst koll på mitt flängande hit och dit just nu. När resväskan är med säger han "dags igen?" och jag säger "ja" och han säger "är du borta länge?" och jag säger "tre dagar, åker i eftermiddag" och sen har vi kanske småpratat klart, sen sätter jag mig vid min plats och håller tyst, och ibland får jag provsmaka på dagens mat för att kolla så den blir god.

Det är bra.

Att ha en plats här, att någon märker om jag är borta, att liksom sitta bakom min lilla vägg vid mitt skrivbord och vara en del av något, lite i smyg. Jag längtar aldrig efter att jobba hemma längre, jag längtar efter att jobba här. Att få komma hit, sätta på mig mina brusreducerande lurar, och försöka tänka ut vilka kryddor det blir i dagens lunch, som ett slags dofttest.

"Blir det dragon idag?"

"RÄTT!"

Förra veckan kändes det som Peach Pit på lunchen. Jag satt i en soffa och såg den fyllas på efter hand med person efter person jag känner i Gnesta, sen åt alla, sen gick en efter en, sen jobbade jag vidare.

"Jobbade."

Jag stirrar mycket på skärm nu för tiden.

Det får vara så.

I övriga livet pågår en separation, vi bor växelvis i huset hos barnen, hjulen på resväskan är snart utslitna. Jag har svårt att hålla fokus. Det går inte särskilt bra att vara kreativ. Men jag hyr en kontorsplats, och när jag kommer hit luktar det nygräddade brownies, och ibland när jag suttit här och stirrat på min skärm i tre timmar orkar jag plötsligt koncentrera mig en hel eftermiddag.

Jag försöker tänka att det får duga.