onsdag, december 31, 2008

Gott nytt år!

Äsch, jag skippade dramat. Det fattar ju alla att januaribarn är liiiite, liiiiite bättre än alla andra slags barn ändå. Satsar således på ett sådant istället. Idag har jag nämligen inte tid. Det ska lagas fyra rätter mat här, och skålas i bubbel. Sedan ska vi titta på raketer från fönstret. Jag skyller själva fönsterdelen på att den yngsta festdeltagaren bara är en dryg månad gammal och inte gillar att gå ut mitt i natten och bli ihjälskrämd av smällare, men det är inte riktigt hela sanningen. Det var ju det där med skor på mina svullna fötter också. Så himla kallt att fira tolvslaget barfota i minusgrader.

tisdag, december 30, 2008

Mot operan!

Ikväll ska jag gå på opera. Det ska jag för att min kille plötsligt kom på att han älskar opera och attackbokade biljetter till Batseba innan jag hann säga flaskhals. Inte för att jag skulle protesterat direkt, men ändå. Jag hade sannolikt inte kommit på idén heller. Själv kan jag nämligen bara relatera till opera genom Julia Roberts i Pretty Woman.

Så här kommer det således att bli:

Gustav kommer snart hem med ett smyckesetui med ett halsband av ädelstenar i som passar perfekt till min röda fantastiska långklänning. När jag hänfört sträcker fram handen för att röra vid det smäller han skämtsamt igen etuiet över mina fingrar så att jag nödgas utbrista i ett förvånat (men o så charmerande) litet skrik. Sedan åker vi limousin till operan, och väl på plats fattar jag inte hur kikaren fungerar, men det är också bara charmigt. Sedan blir jag så hänförd att jag gråter och säger till den fisförnäma damen bredvid att jag gillade operan så mycket att I almost peed my pants. Det tycker den fisförnäma damen är chockerande. The end.

Eller å! Ett annat festligt filmscenario som jag precis hittade på själv: Vattnet går mitt under det allra mest hänförande stycket och när Gustav vänder sig om mot mig för att kolla varför jag flämtat till så dramatiskt så säger jag (på engelska, för annars blir det inte som på film): Honey, I think my water just broke. Och sedan förvandlas Gustav till Hugh Grant och blir så där stressat förvirrad som bara Hugh Grant kan bli och vi tränger oss förbi publiken som tittar irriterat på oss och springer ut på gatan och skriker TAXI! och så sladdar det in en gul New York-taxi framför fötterna på oss, och i den föder jag barn på väg till BB. The end.

Båda alternativen känns ganska spännande.
Ska nog bli en bra kväll det här också.

måndag, december 29, 2008

Måndag midnatt

Och gud sade: Orkar du inte gå ut på galej (bland annat för att du typ inte får på dig några skor eller kläder längre), låt galejet komma till dig. Ikväll har vi lagat 87 bitar sushi, fördelat dem på fem personer, och ätit upp varenda bit som uppladdning inför en fyra timmar lång rockturné på nintendot.

Bandmedlemmarna hade visserligen önskemål om kokain, champagne och en loge fylld av tonårstjejer också, men jag kände att det var liiite för mycket begärt.

Det är ju bara måndag, för farao.
Någon måtta får det väl vara.

Julen är slut

Så, nu är julen slut.
Inget mer latande, ingen mer knäck, ingen mer vila.
Nu är det worddokumentet och jag igen, tills bebisen skiljer oss åt.
Och om jag säger det högt (läs: skriver det på bloggen) så blir det så.
Det är så det fungerar.

söndag, december 28, 2008

En vit start på året

Jag råkade gå in på avdelningen för bärbara datorer i en datorbutik idag.
Skulle jag inte gjort.
Det fanns en vit dator där som talade till mig.
Så klart.

"Köp mig!" sa den. "Köp mig, ta med mig hem och låt mig göra dig lycklig. Jag är både smart, snabb och snygg. Och så har jag en fungerande musplatta också, om man jämför med andra datorer du känner."

Sedan hörde jag inte mer, för jag satte fingrarna i öronen och kutade därifrån med plånboken i ett järngrepp. Men, eh... så länge ingen hakar fast mig i kedjor och rep i den här lägenheten är risken överhängande att jag står där som en idiot i butiken imorgon igen. Jag känner mig själv. Och det finns en vit dator där som behöver mig.

"Men okej då" kommer jag motvilligt att säga. "Klart du ska bo hos mig om du nu envisas. Kom lilla vän, så går vi hem."

Och sedan kommer vi att leva lyckliga tillsammans i tre år och två dagar tills garantin går ut och datorn går sönder. MOAHAHA! Det ska bli mig ett sant nöje.

lördag, december 27, 2008

Bästa bilkörningen ever

När bilen saktar in och stannar vid Zinkensdamm konstaterar jag nöjt att den här julen har varit världsbäst. Lugn och fin och rolig och rimfrostvit, med världens kanske snällaste tomte som extra krydda på toppen.

- Och det gick ju hur bra som helst att köra också! Det var inte jobbigt en enda sekund.
- Vilket i och för sig skulle kunna bero på att du suttit bredvid och varit tjock och tittat på när jag har kört varenda centimeter av vägen.
- Förvisso. Men ändå! Sjukt ojobbigt!

torsdag, december 25, 2008

Rock band

Jag gav min kille årets största julklapp: Rock band till vårt nintendo wii.
Nu har kusinskaran bildat band på övervåningen, och rockar så att golvet skakar.
Det är förresten rätt svårt att hänga en gitarr på en höggravid mage, men det går med lite vilja. Gäller bara att få in den rätta knycken. Efter två timmar kommer mamma upp för trappan och ber med sin snällaste röst:

- Kära ungdomar, kan ni tänka er att pausa i en halvtimme?
- MEN Å, VARFÖR?
- Vi har bildvisning där nere, och det går inte att göra sig hörd.
- MEN Å, TÖNTIGT!
- Snälla?
- MEN Å, OKEJ DÅ.

Mamma försvinner nöjt ner på nedervåningen igen.
Och missar därmed det lilla tillägget från trummisen:
- Men vi tänker trasha logen under tiden.

onsdag, december 24, 2008

Jul i stugan

Idag har tomten varit och lagt en present i julstrumpan på min dörr, granen är klädd, gröten är uppäten, och julklänningen är på.
Det börjar bra, det kan man inte förneka.
Fattas bara att man ska få hugga in på knäcken också, sedan är julen räddad.

God jul alla!
Känn friden.

tisdag, december 23, 2008

Disco singel 16+

I vår totala julfrid råkar vi fastna framför en danstävling på tv.
Först är det bugg. Sedan vals. Sedan tango. Sedan disco singel i ålderskategorin 16+.
Mamma och pappa stirrar fascinerat på tv-rutan. Sex pinnsmala sextonåriga tjejer studsar frenetiskt runt och går ner i spagat hit och split dit. De har nästan ingenting på sig.
Pappa suckar och vänder sig mot mamma.

- Det är det här vi borde börja med efter nyår, inser jag. Vi kommer bli supersmala på direkten.
- Mmm. Och det passar ju bra! Vi kan ställa upp i den här ålderskategorin. 16 +.
- Fast de skulle få höja volymen på musiken ganska mycket.
- Varför det?
- Så den åtminstone hade en chans att överrösta våra knakande leder.

Och jag somnar i soffan med bilden av min pappa i trikåer i spagat på dansgolvet.
The joy!

söndag, december 21, 2008

Jullov



Pepparkaksmuffins med glasyr, mandel och kanel on top - check.
Återstår lite paketinslagning och julmustdrickande.
Och en härlig liten bilresa till Småland i gryningen.
Sedan kan tomten få komma lite när han vill, faktiskt.

Sista rycket

Nu har worddokumentet passerat 300 000 tecken, och när klockan slår sex ikväll sätter jag punkt, stänger datorn och tar julledigt. Då har det förhoppningsvis börjat lacka mot jul även i berättelsens gång, och sedan är det bara en liten vecka kvar till den nyårsafton som jag i dagsläget tänker mig ska få avsluta hela handlingen. Det coolaste hade ju varit om jag hade lyckats skriva i realtid, och ha hela dokumentet klart på nyårsafton i verkliga livet också. Will never happen, tyvärr. Är nöjd om jag hunnit fram till julafton vid det laget.

Det märks förresten att det bara är hittepå alltihop, för nyss skrev jag att det snöar över Växjö och skolgården vid Katedral. En vit jul i Småland. Ja men eller huuur, helt sjukt overkligt. Skärp mig.

lördag, december 20, 2008

Köer är för mesar

Och så här lördagen innan jul bestämde vi oss för att leva lite on the edge och ta en svängom på Ikea och Coop. Vi tänkte innan att det skulle bli förjävligt. Värre än värsta, värsta döden. Men det visade sig snabbt att ingen annan i världen ville gå på Ikea och Coop idag. Det var inte ens kö. Var ville resten av världen gå idag, undrar jag då? PÅ STAN, ELLER?

Stupid.
Ikea och Coop som är så trevligt.

fredag, december 19, 2008

Också en fredag

Okej, det kanske är något allvarligt fel på mig. Nyss, klockan 22.30 fredagkväll, var jag nere i tvättstugan och manglade lite lakan. Och detta efter att ha tvättat sex maskiner kläder.

Hello!
Ingen jag känner manglar lakan.
Speciellt inte på fredagkvällar.
Jo förresten, min kompis Ylva manglar.
När jag bodde ihop med henne sa hon att det var fusk (och kanske lite, lite äckligt) att tvätta utan att mangla allt som gick att mangla. Så vi manglade jättemycket. Å andra sidan sa Ylva också att om man tvättade på fintvätts-programmet så skulle tvättmaskinen inte åka runt, runt utan bara vagga lite försiktigt. Det var bara därför som jag vågade stoppa min oerhört luggslitna mjukdjurshund Ludde i tvättmaskinen. Sedan satt jag utanför i total skräck och såg hur tvättmaskinen svepte runt, runt, runt med Ludde därinne.
Han dog nästan på kuppen.
Jag också, för den delen.
Men förutom den incidenten så minns jag mina och Ylvas tvättdagar som väldigt fina tillställningar. Speciellt när vi bodde i Paris och tvättade i tvätterian på gatan och betalade med mynt i automater för att maskinerna skulle starta. Skitbra var det, för varje gång var man skulle tvätta var man tvungen att gå och köpa tidningar och vin för att få växel.
Mycket bättre än här.
Här behöver man inte ens ta av sig mjukisbyxorna.
Glamouren tar nästan död på mig.

Ett gigantiskt kliv för Lisa

"Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag, och någonting alldeles oväntat sker.
Världen förändrar sig varje dag, men ibland blir den aldrig densamma mer."

För första gången sedan digitalkamerans inträde i mitt liv (vi snackar fyra år här) har jag idag framkallat papperkopior av digitala bilder så att jag KAN SÄTTA IN I ALBUM.

(!!!!!!!)

Det blev många bilder.
Det blev det.
Men herregud, graden av nöjdhet!

Från och med nu yada yada yada. (Lägg in valfritt tomt löfte om kontinuerlig bildredigering, utrensning och framkallning här.) Och eh... nämnde jag album?

Inom en fyraårsperiod, kanske.

torsdag, december 18, 2008

Baby charm

Idag har jag varit så social i jämförelse med andra dagar i min vardag just nu att jag knappt vet vilket ben jag ska stå på. Vi snackar social chock. Jag vet inte riktigt hur jag ska återhämta mig, faktiskt.

Först: Besök hos barnmorskan. Och okej, jag veeeeet att hon kanske inte är min polare direkt, men hon räknas visst det. WTF, hon tömmer mig på blod, jag visar magen för henne, och idag pratade hon länge och ingående om mina bröstvårtor också. Det får ändå kännetecknas som en ganska nära relation, tycker jag.

Sedan: Jullunch på jobbet. MED FISKDAMM! Jag fiskade upp den finaste lilla voododockan man kan tänka sig. Hon heter Baby charm. Hon kommer fixa biffen åt mig den närmsta tiden, det fattar ju alla. Till exempel ser hon till så det aldrig hamnar hundbajs på barnvagnshjulen, att amningen går som en dans, och att gravidmagen försvinner på nolltid. Dessutom fixar hon så jag kan glömma kolik, vaknätter, nerkräkta axlar och blöjeksem innan jag ens börjat oroa mig för dem. Sweet!

"Så nu vet du vem du ska tacka när du får världens bästa bebis om några veckor" sa chefen, log glatt och pekade på sig själv.
"Eller vem du ska reklamera hos när voodon inte fungerar" fyllde kollegorna i.

Kan bli spännande, det här.

onsdag, december 17, 2008

Ena dagen vs Nästa dag

Det här med att skriva en bok alltså.
Känns inte alltid så balanserat om ni trodde det.

Ena dagen går det hybrisbra och de fem bestämda sidorna blir sex, sju, åtta, nio innan klockan ens har hunnit bli eftermiddagskaffe och när Gustav kommer hem och frågar hur det går svarar jag perfekt, för jag är ett geni, och sedan visslar jag julsånger och klär en julgran eller två.

Nästa dag går det helvetesdåligt och de fem bestämda sidorna blir fyra, tre, två, en och när klockan blir eftermiddagskaffe har jag suddat ut allt värdelöst jag skrivit under dagen och ligger och protestsover med täcket uppdraget över huvudet när Gustav kommer hem och när han väcker mig meddelar jag att brödet har möglat och världen är rutten och att han är ihop med en loser.

Idag är Nästa dag.

Hata Nästa dag!

Mörda Nästa dag!

RATATATATATATATATATA, ner med den bara.

Kanske, om man går och lägger sig nu på direkten, blir det Ena dagen lite snabbare igen.

Vore lattjo.

Godnatt.

Granen



tisdag, december 16, 2008

Kreativ sömn

Drömde så vackert om två fina bokmänniskor på Tiden förlag i natt.
Blev så exalterad att jag kände mig nödgad att mejla dem direkt på morgonen och berätta.

Kära Cecilia och Ylva!
I natt drömde jag att jag träffade er på stan. Ni var utklädda till pingviner. (Tänk svarta trikåer, vadderad kropp, ett stort runt huvud som ni var så trötta på att ni bar det under armen och stora simfötter på fötterna.) En oerhört festlig dröm, må jag säga! Kanske har jag knäckt er klädsel inför nyår eller så nu?

Hade kanske väntat mig någon form av "tack för det spännande förslaget, vi ska ha det i åtanke inför årets julfest på jobbet" i utbyte. Istället konstaterades det snabbt att jag uppenbarligen knarkade alldeles för mycket för mitt blivande barns bästa och att det vore bra för mig att vistas lite mer bland normalt folk på dagarna. Pah!

You say knark.
I say kreativ.
Skillnaden är milsvid.

Påskrivet och klart

Ja.
Jo.
Jag är väl benägen att hålla med, faktiskt.
Det ser lite övermäktigt ut.

Men har man precis fått kontrakt på sin blivande ungdomsbok och lyckats skriva sin autograf längst ner utan att någon hoppat fram bakom ett hörn och gastat LURAD! DET HÄR ÄR DOLDA KAMERAN! så får man faktiskt äta allt det där godiset.

Man kommer kanske inte att orka ända till botten.
Och man kommer garanterat att må väldigt illa efteråt.
Men det kan ändå vara värt ett försök, dagar som den här.

Lyckan! Lyckan! Lyckan!

Håll utkik i en bokhandel nära dig framåt nästa vår eller så.
Det är då det händer.

måndag, december 15, 2008

Australisk gryta

När Gustav var liten hatade han Boeuf Bourguignon. Gustav tyckte att Boeuf Bourguignon var blä. Värsta som fanns. Gustav gick till och med så långt så han slog näven i bordet och VÄGRADE äta Boeuf Bourguignon. Han ville mycket hellre ha Australisk gryta, om han fick bestämma. Det hade han fått en gång, och det var liksom så sjukt mycket godare. Coolare också, det hördes ju på namnet. Och eftersom Gustavs föräldrar värnade om lugnet i hemmet i Askim slopades följdaktligen Boeuf Bourguignonen och ersattes av Australisk gryta till Gustavs stora glädje. Gosse, vilket fridfullt hem det blev! Och oj, som Gustav åt!

Inte förrän Gustav var i 20-årsåldern började han reflektera över fenomenet på allvar. Ingen annan i världen hade liksom hört talas om någon Australisk gryta.
"Jo, men" försökte Gustav. "Ni vet sådan där köttgryta där köttet kokar jättelänge i rödvin och buljong och så har man typ lagerblad och lök och morötter i. Det är en Australisk gryta!"
"Nej" sa alla andra i världen bestämt. "Det heter Boeuf Bourguignon".
Och det var så det gick till när Gustav slutligen insåg vilken fräck kupp han utsatts för som barn.
Det var också så det gick till när jag nästan skrattade ihjäl mig.

Hur som helst. Den Australiska grytan har som ni förstår en väldigt speciell plats när det kommer till maträtter i Gustavs familj. I min också, men det är mer för att det är gott med köttgryta. Därför tycker jag att det är oerhört festligt att vi nu upptäckt att det går att laga Australisk gryta med låtsaskött som verkligen på riktigt smakar rätt bra. Och det är när svärfar tar en tugga och yttrar orden: "Oj! Det här kan man ju lika gärna äta som riktig Australisk gryta! Fast det är vegetariskt!" som man inser till fullo att man är något oerhört stort på spåren.

Produkten ni ska leta efter heter Seitan.
Det låter som satan ungefär när man säger det.
Bara en sådan sak.

Extra allt

Julgran med extra allt, sa ni?
Ja men, då säger vi så.
Min kille kom precis hem med en hel kasse fylld av glirr och pynt och ljus och grejer, och jag har inte ens behövt lyfta ett finger hittills. Iiiiiiiii! Det här kan bli exakt hur bra som helst.
Piff och Puff kommer bli gröna av avund när jag är klar.
Måste bara köpa själva granen också.
Sedan ska det pyntas som aldrig förr.

söndag, december 14, 2008

Tredje advent

Känn hur julefriden sänker sig över lägenheten!
I vardagsrummet står Gustav och hans mamma och spelar tennis på wii sports mot varandra.
Svärmor har en giftig serve, det kan man inte ta ifrån henne.
Hon är väldigt nöjd.
Svärfar är inte lika entusiastisk.

- Nej! Nu får ni sluta leka. Jag vill sova!
- Men å, det är ju så kul! Kan vi inte köpa ett sådant här? Jag vill träna varje kväll!
- Hmpf.

lördag, december 13, 2008

Julgranens vara eller icke vara

Det står försäljare nedanför vårt fönster och säljer julgranar.
Jag har stått och tryckt näsan mot rutan och stirrat lystet på dem stora delar av dagen.
Granarna, alltså.
Inte försäljarna.
De ser i och för sig också sympatiska ut, men det är ändå granarna som stjäl min uppmärksamhet.
Mmm... julgranar.
Jag känner att jag verkligen behöver en julgran i år.

Men sedan är det den där grejen med alla tillbehör som måste införskaffas för att granen ska komma till sin rätt. Julgransfot. Ljusslinga. Pynt. Glirr. Och en actionplan för hur man sedan ska bli av med granen när julen är slut och det är barr över hela lägenheten. Det känns lite övermäktigt alltihop. Man måste ju gå utanför dörren säkert tre gånger sammanlagt för att fixa hela biffen. Och att gå utanför dörren är, som vi alla vet, ohyggligt jobbigt.

Står således och vacklar inför ett väldigt viktigt beslut här.
Julgransfylld jul inkl. jobbigt jox vs. Julgranslös jul exkl. jobbigt jox
Några råd ni vill dela med er av i denna stund av ovisshet?
Jag är ytterst påverkningsbar i nuläget, känner jag.
Ni säger hoppa.
Jag säger hur högt?
Eller gud, säg inte det förresten.
Hoppa är ju ännu jobbigare än att gå utanför dörren.

fredag, december 12, 2008

Det är ju fredag, för farao

Come on, already, Högre Makter!
Nu vill jag sluta ha frossa och få tillbaka aptiten.
Det här är för tråkigt.

torsdag, december 11, 2008

Jag - ett vinterkräk

Följande dialog ägde rum i den här lägenheten för fyra dagar sedan:

Jag: - Jag blir aldrig magsjuk.
Min syster: - Kul för dig.
Jag: - Japp. Jag har inte haft magsjuka sedan jag var liten.
Min syster: - Again, kul för dig.
Jag: - Alltså, jag MINNS inte ens hur det är att ha magsjuka. Inte en enda minnesbild. Bara att man fick dricka avslagen cola, och det låter ju mest gott.

Och här ligger jag nu och tror att jag är död, med en helt ny stig upptrampad mellan toaletten och sovrummet, och ben som skakar som asplöv varje gång jag försöker stå på dem. Det är så synd om mig att klockorna nästan stannar, för det finns inte ens någon coca-cola hemma.

Känner mig plötsligt väldigt ödmjuk och ångerfull.
För alltså: Förlåt mig, Högre Makter!
Jag skulle inte ha sagt så där.
Jag minns visst hur det är att ha magsjuka.
Jättetydligt minns jag det.
Och om ni bara låter mig leva över krisen så ska jag aaaaaaaaaldrig mer sticka ut hakan på det där viset, verkligen aaaaaaaaaldrig.
Okej?

Hoppfulla hälsningar
Vinterkräket

onsdag, december 10, 2008

Att lägga i säcken, del 4

Framme vid sista och bästa kategorin. Det är i stort sett inte klokt hur många bra ungdomsböcker det finns här i världen, ska ni veta. De här tio tycker jag ni ska ge bort i jul.

Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn av Björn Sortland
Boktjuven av Markus Zusak
Brevvännen av Ally Kennen
Den femte systern av Mårten Sandén
Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian av Sherman Alexie
Hungerspelen av Suzanne Collins
Innan jag dör av Jenny Downham
Nick & Norahs oändliga låtlista av Rachel Cohn och David Levithan
Pokermongo av Hans Carstensen
Min typ brorsa av Johanna Lindbäck

tisdag, december 09, 2008

Datorn lever

Förvånansvärt många av er oroar sig för min dators liv och leverne. Det är väldigt fint av er. För er skull vill jag här göra ett förtydligande: Min dator lever fortfarande. När jag skriver att den börjat bete sig underligt så menar jag just det. Inte att den är död. Pah! Underdrifter ligger inte för mig.

Musplattan (eller vad det nu heter) har slutat fungera. Några tangenter hänger löst. Och fläkten låter till och från lite besynnerligt. Men så länge man kopplar in en extern mus och beter sig hyfsat snällt mot datorn i övrigt så fungerar den fortfarande nästan som vanligt. Och något manus har inte försvunnit någonstans, tack gode gud i himlen helgat varde ditt namn.

Den dagen datorn säger upp sig totalt och manuset försvinner kommer ni märka det.
Ångestskriket kommer ljuda över land och rike i timmar, mina vänner. Timmar!

Tills dess: Känn friden!

Inte så Carrie

Idag provar jag konceptet Att Skriva På Café.
Känns oerhört ovant.
Jag hade liksom hoppats att jag automatiskt skulle känna mig ungefär som Carrie i Sex and the city när jag langade upp min laptop på bordet och började knappra på tangentbordet i takt med sippandet på en latte eller två.
Men, let's face it: Jag gillar inte ens latte, dricker hellre vatten.
Och Carrie skulle ha haft högklackat. Jag har skor där ena dragkedjan är sönder, men jag bryr mig inte för fötterna är ändå tillräckligt svullna för att den ändå inte skulle gå att dra igen om den så vore hel.
Det är inte heller speciellt Carrie att ha en mage som är i vägen när man vill skjuta in stolen till bordet. Känns mer... Jan Guillou eller så, kanske.
Men, men. Janne har ju också fått en och annan bok färdig.
Det gäller att fokusera på sådant i det här läget, känner jag.

måndag, december 08, 2008

Resultatet

Onekligen presenterar (odrägligt stolt) resultatet av helgens vedermödor.

Hej då Helvetet På Jorden!
Tjena hej Beboeligt Barnrum!

Om inte den blivande ungen uppskattar det här finns det risk för att jag måste byta ut honom/henne. Det är faktiskt ganska jobbigt att måla en spjälsäng.

Detta har hänt:
Målning av tomatröd byrå - check.
Målning av tomatröd spjälsäng - check.
Inköp av nya lakan med moln - check.
Väggmålning med elefant - check. (Och motivet har jag helt fräckt lånat från världens snyggaste pekbok som kommer ut i vår, Äntligen regn.)
Inköp av illgröna hyllor - check.
Och så ett ditsatt randigt mjukdjur på det - check.

Säg att det blev fint nu då, säg det, säg det, säg det!
Ni måste faktiskt.

Så undviker du julstressen

Idag lämnar jag över vårdnaden av lillmesen (aka shoppingduracellkaninen) till min bror.
Nu är det hans tur att följa med henne in och ut och in och ut och in och ut i all världens affärer intill tidens ände. Jag tyar icke mer.

- Jag kommer in och äter lunch med er och kontrollerar så att ni lever någon gång mitt på dagen. Men ni köper alla julklappar och fixar allt det jobbiga springandet. Okej?

Rätt bra deal ändå, känner jag.

lördag, december 06, 2008

Att lägga i säcken, del 3

Hela listan på julklappsböcker som passar perfa för alla mellan 10 och 12 år ungefär:

Livsfarliga miljoner av Lena Lilleste
Sebastian Darke av Philip Caveney
Kapten Svarteks grav av Lena Ollmark och Mats Wänblad
Inkräktarna av E.E Richardson
Namnet på boken är hemligt av Pseudonymous Bosch
Legenden om Sally Jones
av Jakob Wegelius
Gregs bravader av Jeff Kinney
Amor anfaller av Mårten Melin
Mr Wilderbanks djurpark av Petrus Dahlin
Tretton ynka veckor av Lotta Olsson

Jag ska måla hela världen, lilla mamma

Min lillasyster är här och hälsar på den här veckan, och min vana trogen har jag givetvis raskt anordnat ett arbetsläger i lägenheten. Ingen ska tro att de kan komma hit och lata sig ostraffat när det finns så mycket som behöver göras. Icke! Här blir man hälsad i hallen av en välkomstkommitté av verktyg och penslar. Sådan är lagen.

Och resultatet: Fullkomligt strålande.
Minns ni Helvetet På Jorden?
HAHA! I laugh in the face of Helvetet På Jorden!
Både Lillmesen och jag är förvisso fyllda med målarfärgsfläckar, men gosse!
Vi snackar enorm förbättring!

Mycket laddad inför kommande före/efter-bilder. Mycket laddad.
Ska bara låta färgen torka och sätta upp lite hyllor först.
Stay tuned.

fredag, december 05, 2008

Lagen om alltings jävlighet

Min dator har fungerat som en klocka ända sedan jag köpte den, och jag har älskat den innerligt. Tätt, tätt intill min har jag haft min sony vaio som en kär vän i nöd och lust, i glädje och sorg, på resor och i hemmets lugna vrå. Gosse, har vi haft det fint tillsammans! Och under hela tiden: Inte så mycket som ett felaktigt pip från datorns läppar. Förrän igår, vill säga.
Då började den plötsligt bete sig mycket underligt.
Knappar lossnade från tangentbordet.
Musen sa upp sig från sitt jobb.
Fläkten lät besynnerligt.

Snabbt sprang jag in till min viktigpapperpärm och letade upp kvittot på den extra försäkringen jag tecknade när jag köpte datorn för några år sedan. Tänkte HA HA! så odrägligt smart av mig att teckna den! Så odrägligt smart att jag bara kan lämna in datorn, få den fixad och slippa betala! Så odrägligt fantastiskt smart!

Och det var det ju.
Om det inte hade varit för att försäkringen gick ut I FÖRRGÅR.
Exakt 48 timmar innan datorn slutade fungera perfekt och började gå bananas.
Nu börjar jag misstänka att min dator är en ulv i fårakläder.
Att hela den där biten med kärleken och förståelsen mellan oss bara varit ett spel för galleriet.
Att det är den här dagen den har väntat på hela tiden.

Och jag vet inte riktigt hur jag ska tackla den här situationen, det vet jag inte.
För det är ju väldigt elakt av datorn, när man tänker på det.
Jag känner mig både lurad, ledsen och besviken.
Kränkt, nästan.

tisdag, december 02, 2008

Mmm... lussekatter


Jag skulle nog inte ha bakat 52 lussekatter och 8 fylliga lussebröst tillsammans med Linda i söndags.
Jag kan ju uppenbarligen inte hantera dem.
Och jo, folk i allmänhet kanske kan tro att den runda magen under min tröja beror på en bebis, men jag börjar farao tvivla.
Det kan vara 52 lussekatter och 8 fylliga lussebröst som är boven i dramat också.

Städchock!

Klockan 08.04 i morse hade jag vikt tvätten, plockat undan i lägenheten, bäddat sängen, bokat tvätt-tid och burit ner alla mina sexton pelargoner i källarförrådet för vinterförvaring.

Nu är jag så chockskadad över detta sinnessjuka beteende att jag sitter och stirrar rakt ut i luften och undrar vad jag ska ta mig till.

Kanske sova lite.

Jag blev rätt trött.

måndag, december 01, 2008

Första luckan öppnad

Iiiii, jag fick en väntskalender av min mamma och pappa på posten idag! Med änglar och glirr på!
Den är liten som ett vykort, så man får pilla upp luckorna jätteförsiktigt, och som det barn jag nu en gång är lägger jag orimlig vikt vid den här presenten och studsar på stället av lycka. Fatta! Änglar och glirr!

Med tanke på att det här mycket väl kan vara den sista julen i mitt liv som jag får någon som helst uppmärksamhet av den här sorten tänker jag suga varje droppe ur den med en sällan skådad girighet.

Gosse, vad barnslig jag ska vara!
Jag kan till och med tänka mig att sitta vid barnbordet när det vankas julbord.
Och sörpla julmust så det räcker för hela släkten, ungefär.

Där är du ju!

Gustav hittade min försvunna ipod igår.
(I en byrålåda som jag letat i hundrafjorton gånger, men nu pratar vi inte mer om det.)
Lyckan! Lyckan! Lyckan!
Jag var tvungen att gå omkring och klappa kärleksfullt på den hela kvällen sedan.
När Karin och Eric satt i soffan och pratade mjukt med sin nya dotter, stod jag vid köksbordet och pratade mjukt med min återfunna ipod.
På den nivån.
Nu ska jag bara hitta sladden, så jag kan ladda och använda den också.
Den har varit borta ännu längre än själva ipoden.
Någon som sett den?

Att lägga i säcken, del 2


Okej, tio perfekta julklappsböcker för alla mellan 6 och 9 år.

Klart som korvspad, Astrakan av Katarina Kieri
Förbjuden frukt av Petter Lidbeck och Martin Widmark
Jag, Dante och miljonerna
av Frida Nilsson
Jätten Julina och människobarnen av Julia Donaldson
Kyrkomysteriet
av Martin Widmark
Edward Tulanes fantastiska resa av Kati Di Camillo
Min bok om kroppen av Benoit Delandre m fl
Ridläger med Sigge
av Lin Hallberg
Samuels cirkuslada av Lin Hallberg
Megakillen i grevens tid av Martin Olczak

söndag, november 30, 2008

Mmm... julstilleben

Man kan vara ganska säker på att man passerat någon slags definitiv Ernstgräns när ens kompisar tittar på en med skräckblandad förtjusning och frågar:

- Vad i hela friden gör du just nu, Lisa?

Och det självklara svaret kommer helt utan tvekan:

- Jag skapar ett julstilleben. Nejlikor doftar ju så fantastiskt gott.

Bästa sortens vänner

Vi har möblerat den här lägenheten i bästa sitcom-anda, med en soffa centralt mitt i vardagsrummet där man har uppsikt över större delen av lägenhetens alla vrår. Funkar fantastiskt, har vi märkt.

Idag stod Gustav i sovrummet och vek tvätt.
Karin och Eric stod på badrummet och bytte blöja på sin dotter.
Jag stod i köket och bakade lussekatter/hängde upp julstjärnor i alla fönster.
Och Linda låg på soffan och övervakade.

- Det jobbas väldigt flitigt här inne nu. Men ni behöver faktiskt dammsuga golvet här ute om jag ska vara helt ärlig. Jag ser smuts härifrån.

lördag, november 29, 2008

Stora pannkaksdagen

Vi satsar hårt på det här med temadagar just nu.
Idag: TEMA PANNKAKOR.
Tjocka pannkakor med sirap till frukost.
Tunna pannkakor med fyllning till middag.
Mmm... pannkakor.

Imorgon kör vi TEMA ADVENT, tror jag.
Julpynt och julbak.
Mmm... julbak.

It's all about the kolhydrater.

fredag, november 28, 2008

Jag kommer somna i topptrim

Hos tandhygienisten.
- Och så tar du tandtråden och gnuggar den fram och tillbaka längs med tandens sida så här femton gånger på varje sida av tanden. Och så går du vidare till nästa tand och upprepar proceduren. Tills du är klar med alla tänder. Och detta ska du alltså göra minst en gång om dagen.

Japp. Och sedan - när jag har gjort det - ska jag borsta tänderna i minst fem minuter morgon och kväll, tugga varje tugga av min mat 36 gånger varje måltid, ta trapporna istället för hissen, gå mina dagliga 10 000 steg, borsta håret med minst hundra borsttag, träna igenom dagens styrkeprogram framför en tv-serie, dricka dagens ranson av vatten, borsta bort döda hudceller från min kropp med en skrubbborste, smörja in mig med min dagliga mjukgörande lotion, tvätta mina kontaktlinser i en evighet, blåsa håret för maximal volym, stretcha mina muskler och göra dagens nackövningar och yada, yada, yada.

Sedan är det nog dags att gå och lägga sig, men det kan det ju vara värt.
Fatta snygg och smidig jag kommer att vara.

Nu kommer det en värk

På vår profylaxkurs får vi lära oss att andas genom smärta och lindra känslan av obehag inför kommande förlossningsvärkar. Eftersom vi inte känner någon smärta i form av värkar ännu simulerar vi flitigt istället. Upplägget är så här:

Partner förvarnar genom att säga: Nu kommer det en värk!
Partner nyper tag i skinnet på underarmen på den gravida kvinnan och stegrar trycket tills "värken" nått sin kulmen.
Den gravida kvinnan säger inte: Men släpp för helvete, du nyps!
Den gravida kvinnan andas sig istället lugnt genom smärtan tills "värken" klingat av.
Den gravida kvinnan får beröm.
Och blåmärken.

Redan efter tre dagars övning har Gustav och jag kommit på att det här med profylax går att tillämpa på många oanade områden.

Gustav tycker till exempel att det är väldigt användbart så fort han vill jävlas lite. Plötsligt hör man ett dovt "Nu kommer det en värk" från andra sidan sängen, och sedan har man ett par iskalla fötter mot sig. Iiiii! Eller så står man i godan ro och plockar ur diskmaskinen när han kommer smygande och väser oroväckande i ens öra. Man vet aldrig riktigt vad "Nu kommer det en värk!" ska följas av, förutom att det är mer eller mindre smärtsamt. Oerhört roligt, tycker Gustav. Oerhört.

Själv är jag mer inne på de praktiska funktionerna med den här formen av smärtlindring. Igår kombinerade jag det obligatoriska övandet på mellanandning med att betala räkningar. Vem behöver en partner som nyps när man kan ta till ett berg av obetalda räkningar istället? För varje räkning tog jag ett djupt andetag, tittade stint på pappret i handen och förberedde mig mentalt genom att prata högt med mig själv. "Nu kommer det en värk!" sa jag pedagogiskt och höll fram fakturan från CSN under näsan. Efter X antal repetitioner av ungefär samma beteende snackar vi en i det närmaste omänsklig smärta att andas sig igenom. Jag menar, en förlossning kan rimligen inte ens komma i närheten. Det är i situationer som de här som profylaxen VERKLIGEN kan komma till användning, känner jag.

Hur som helst.
Jag ser oanade möjligheter för framtiden i och med det här, och vill härmed satsa en peng på "Nu kommer det en värk!" som en blivande klassiker i det här hushållet.
Det är ännu oklart om det är ett bra eller ett dåligt tecken för min del.
Beror lite på vem av oss man frågar i dagsläget.
Den festliga pricken jag är ihop med, eller mitt eget praktiska jag.
Stay tuned.

torsdag, november 27, 2008

På jakt efter den ipod som flytt

Min ipod har varit försvunnen sedan vi flyttade ungefär.
Det lämnar mig ingen ro.
Häromdagen letade jag på alla ställen i hela lägenheten efter den.
Sedan letade jag på alla ställen i hela lägenheten en gång till.
Och en gång till.
Det hjälpte inte.
Ipoden är väck.

Det här stör mig något oerhört.
Man tappar inte bort en ipod, bara så där!
Det är ungefär likställt med att glömma sitt barn på tunnelbanan, och hur många ser ni som gör det? Va? Va?

En natt låg jag vaken i tre timmar och funderade på var den kunde vara. I den väskan då? Eller i den jackfickan? Kanske i lådan där inne? Det gav inget resultat (förutom tröttma) så jag försökte sluta tankeverksamheten efter ungefär en kvart och somna istället. Men varje gång jag slöt ögonen poppade bilden av ipoden upp i skallen på mig och krävde min uppmärksamhet.
"Jag känner mig ensam och bortglömd", gnällde den. "Du älskar mig inte längre!" Och så dödsstöten: "Vad är du för en människa egentligen, som tappar bort din ipod?"

Till slut tog jag till mitt värstingknep när det gäller att somna: Den mentala bilden av mig som totalt avslappnad. Den föreställer mig i mammas och pappas hängmatta i Småland. Det är sommar, lagom varmt och jag ligger och lyssnar på en av Silverfiskens blandskivor och slumrar. Varje gång jag tänker på den där hängmattesessionen blir jag lugn och trött och sedan somnar jag. Lätt som en plätt.

Alltså: Jag puffade till kuddarna och la mig bekvämt till rätta i sängen. Föreställde mig hängmattan. Kände den milda sommarbrisen. Hörde fåglarna kvittra. Tittade lite på de vajande björklöven mot sommarhimlen. Satte hörlurarna i öronen för första låten på skivan. Tog upp ipod... VAD FAAAN!

Var ÄR min ipod?
Har ni sett den?
Den är silvergrå och knubbig.
Eventuellt lite repig, men högt älskad och saknad.
Och jag måste hitta den, för jag kan inte sova annars.
Någon?

onsdag, november 26, 2008

Två hundra tusen

Det må vara ett mycket litet steg för mänskligheten, men det är ett stort steg för mig.
Idag har worddokumentet passerat 200 000 tecken (inkl. blanksteg).
Det, mina vänner, är typ en halv bok det.
Lite tv-serier på det bara, så är den här dagen komplett.

Att lägga i säcken, del 1

Dra på trissor, om det inte är dags för en favorit i repris! Alla ni som gått och funderat på vilka böcker ni ska köpa i julklapp till alla små människor ni känner, känn lugnet och julefriden sprida sig i era kroppar. Här är hela listan. Lugnt och metodiskt ämnar jag gallra i årets skörd av barn och ungdoms-böcker åt er, sålla ut mina favoriter och dela in dem efter vilken ålder de passar för. Och så lyder ni bara, köper, och sprider dem över landet? Visst?

Dagens tio i topp: Perfekta klappar för alla mellan 0 och 5 år

Astons presenter av Lotta Geffenblad
Elvis nya lillebror går inte att stänga av av Peter och Ingela Arrhenius
Massor av dinosaurier av Sarah Sheppard
Kanel och kanin letar efter sommaren av Ulf Stark och Charlotte Ramel
Kaninkostymen av Per Gustavsson och Helena Willis
Bebisens roliga rim och ramsor
Mamma Mu och Kråkan firar jul av Jujja Wieslander och Sven Nordqvist
1 2 3 - lek med siffror av Thierry Laval
Vem är söt? av Stina Wirsén
Hermans sommar av Stian Hole

Verkligen

Vissa saker man hör är ju mer anmärkningsvärda än andra.
Igår var jag och Gustav på profylaxkurs och övade oss på att andas i grupp.
Det var väldigt bra. Och väldigt roligt.
Speciellt rolig var kanske den här kommentaren, som liksom dröjt sig kvar i mitt minne lite extra.

- Kvinnans slida är ungefär som en boaorm. Det är väl en väldigt positiv bild, tycker ni inte det?

tisdag, november 25, 2008

Läpparna från helvetet

Det är något med vinterhalvåret och min lekamen som inte riktigt kommer överens, alltså.

Så fort sommaren är över och temperaturen sjunker under tiostrecket säger mina läppar upp sig från sin tjänst som fungerande och börjar strejka lite smått. Vi snackar lite torrhet, lite gnäll, lite allmänt jidder. Inget man inte kan leva med.
Men vid det här laget, med snö på gatorna och minusgrader, skulle man kunna likna mina läppar vid ett krigsområde från helvetet, minst. Vi snackar blodutgjutelse så fort jag ler lite. Och det kan man inte leva med. Tro mig.

Under vinterhalvåren försöker jag således blidka mina läppar med allehanda produkter. Smörjer och fjäskar, smörjer och fjäskar. Fantiserar om uppfinningar som gör det möjligt att sova med munnen nerstucken i någon form av mjukgöringsbad utan att dö på kuppen. Smör, kanske? Någon form av ister?
Bönar och ber, sliter mitt hår.
Och läpparna bara: MOAHAHA, loser! Oss rår du inte på.

Man kan bli självmordsbenägen för mindre, gott folk.
Och därför är det med desperation i rösten jag skriker ut min förtvivlan här:
VAD SKA JAG GÖÖÖÖÖRA?
Hjälp mig, för farao. Hjälp mig.
Man vill ju kunna le, helst.

P.S. Säg inte att jag ska amputera läpparna bara, för det har jag redan övervägt och förkastat. Min kille säger att jag skulle se konstig ut utan läppar. Jag tror att han kan ha en poäng. D.S

Onekligen goes modeorakel

Wohoo, kolla!
Idag får jag gästspela lite på Grossessan, som bloggar om gravidmode på Mama.
Tänk vad lite vanvettsaffärer kan göra för att piffa upp vardagen, ändå.
Kolla här!

Årets Augustpris

En av årets absolut häftigaste och bästa barn- och ungdomsböcker fick Augustpriset igår. Den heter Legenden om Sally Jones, och är skriven och illustrerad av Jakob Wegelius.

Bra val juryn, säger jag och gör vågen.

På den gamla goda tiden när jag fortfarande jobbade på en redaktion berättade Jakob på fyra sidor i Läseposten om hur han hade jobbat med boken. Om hela processen, från de allra första skisserna till de slutliga bilderna. Det ligger, inte helt oväntat, helt sjukt mycket jobb bakom den där boken. Men så blev den bra också...

Läs mer om Sally Jones här!

måndag, november 24, 2008

Vanvettet


Jag hade noll hål. Då får man köpa hur många billiga t-shirtar man vill. Det står i lagen.

- Fast jag trodde du sa att du var pank.

NOLL HÅL, DAMN IT!
I SNÖSTORM!

Nära döden

Det här är dagen då jag pulsade/släpade min arma lekamen genom snöstorm för att hinna i tid till tandläkaren, fick mitt inflammerade tandkött sönderpetat och förvandlat till ett blodbad, betalade dyrt för ovan nämnda behandling och pulsade/släpade mig i snöstorm hem igen.

Klart som farao att jag var tvungen att stanna i alla butiker jag pulsade förbi på vägen och göra vanvettsaffärer för att få upp humöret igen.

Man är ju bara människa.

söndag, november 23, 2008

Den där behovstrappan

Hittills under de här månaderna med Mycket Liten Människa i magen har jag mestadels tyckt att det varit lätt som en plätt att vara preggo. Varje gång någon frågat har jag glatt utbrustit i ett Jag mår jättebra! och radat upp alla jobbiga problem som jag hört talas om men inte drabbats av. Känt mig som värsta gravidproffset.

Men den här helgen har något hänt med min inställning.
Nu är det farao inte så oerhört festligt längre.
Inte alla sekunder i alla fall.

- Vad är det du tycker är jobbigt, då?
- Tja, det är ju det här med att jag typ inte kan gå.
- Det förstås.
- Och så det här med att jag typ inte kan äta.
- Sant.
- Och så det här med att jag typ inte kan sova.
- Inte gå, inte äta och inte sova, säger du?
- Just det.
- Tja, vi snackar rätt basala behov här. Maslow hade kanske till och med tyckt lite synd om dig.
- EXAKT!
- Lite julmust på det, kanske?
- Hela flaskan, minst.

lördag, november 22, 2008

Mmm... skidor på tv

Så.
Världen är vit.
Världscupen i längdskidåkning är igång.
Charlotte Kalla är apsnabb.
Marcus Hellner skräller.
Jacob Hård går upp i falsett.
Ordningen är återställd.

fredag, november 21, 2008

Och på tal om julklappar...















Så skulle jag kunna tänka mig att nöja mig med de här...

Prima liv

Alltså, allvarligt talat. Jag MÅSTE ju ha det skönaste livet ever just nu.

Vaknar när det blir ljust.
Går upp och äter frukost i soffan.
Skriver mina sidor.
Dricker lite saft.
Äter lite pepparkakor.
Sover om jag är trött.
Läser lite tidningar.
Funderar på vad jag önskar mig i julklapp.
Och bjuder lite random folk på middag framåt kvällen.

Det är synd att jag inte blir rik av det bara, men i övrigt har jag inte ett enda klagomål att komma med för tillfället.
Tjänstledighet när man är som tjockast, alltså.
Bästa påhittet i mannaminne.

torsdag, november 20, 2008

...

Fast Person 2 har onekligen en hel burk pepparkakor till sitt förfogande.
HA HA HA!
In your face, person 1!
Där kan du ligga i din bubbelpool och lida alla helvetes pepparkakskval.

Finn ett fel

Av de två personerna som bor i det här hushållet har Person 1 för tillfället inte ont någonstans, är inte tjockare än vanligt, och tillbringar de flesta dagarna med att jobba och socialisera för fullt. Person 2 däremot har ont lite överallt, är påtagligt mycket tjockare än vanligt och tillbringar de flesta dagarna med att jobba hemifrån och vara folkskygg.

Ändå är det Person 1 som är på spa just nu.
Och Person 2 som dammsuger, dammtorkar, plockar undan och sorterar.
Åtminstone en av personerna tycker att uppdelningen av sysslor för tillfället är aningen skev.
Om ni undrade.

onsdag, november 19, 2008

Duktig slav

Och bara för det chockar hon sig själv och skriver sju sidor innan det ens hunnit bli mörkt, gör ett wordle av utvalda delar OCH talar om sig själv i tredje person.
Det finns ingen hejd.

Ökar takten

Okej, det är för få dagar kvar Innan Bebis och för många sidor att skriva.
Måste således öka takten.
Från och med nu, alltså: Fem sidor om dagen. I alla fall de bra dagarna.
Eller, som vi brukar säga så kärleksfullt i mitt huvud:
SKRIV SNABBARE, JÄVLA HORA!

Ahhh, jag börjar bli oerhört bra på den här aggressiva formen av arbetsledning.
Nyss ville jag skitgärna ha fikapaus, men det fick jag inte.
Bara en sådan sak.

tisdag, november 18, 2008

Mitt facit i livet

Ibland är jag ju så ohyggligt smart att det nästan svartnar för ögonen på mig. Senaste exemplet: När jag beslutade mig för att skicka ut min bästa kompis som testpilot i barnanskaffningsland med några veckors försprång innan jag själv gav mig in på samma okända territorium.

Nu kan jag använda Karin som facit.

Oerhört praktiskt.

- Hur ställer sig förresten Stina till att bli vår experimentbebis? Är hon öppen för att vi lånar henne lite och övar oss på sådant vi inte kan?
- Vänta, jag ska fråga.

Kort paus innan Karin kommer tillbaka i luren.

- Äh, hon är så sjukt fåordig än så länge. Hon vinkar bara lite och ser nöjd ut. Jag tycker vi kan tolka det som ett ja tills motsatsen är bevisad.

Excellent, Stina.
I think this is the beginning of a beautiful friendship.

Vatten, stan är full av vatten

Jag vet varför det inte finns något vatten i öknen, jag.
Det är för att allt vatten I VÄRLDEN regnar ner över södermalm i detta nu.
Vädret är rätt sniket på så vis.
Man hade ju kunnat tycka att det skulle dela med sig lite.

måndag, november 17, 2008

Pris till Pija

Pija Lindenbaum fick årets Astrid Lindgrenpris häromdagen. Vågen för det! Pija har nämligen skrivit och målat några av de allra bästa bilderböckerna som finns här i världen. Gittan och gråvargarna, När Åkes mamma glömde bort, Kenta och barbisarna och Lill-Zlatan och morbror raring, till exempel. Och då förtjänar man sannerligen pris. Det gör man.

Lydigaste barnbarnet ever

Sedan jag berättade någon gång i somras för min lastgamla mormor att jag är gravid har hon pepprat mig med goda råd angående hur jag borde leva mitt liv som havande. Eller, vänta. Goda råd är nog fel ord i sammanhanget. Stränga order stämmer mer överens med verkligheten.

Framförallt är det tre saker som hon tycker är viktiga:

1. Jag MÅSTE vara lycklig.
2. Jag MÅSTE gå ut och gå.
3. Jag MÅSTE äta cashewnötter.

Idag har jag lydigt ägnat mig åt punkt två på listan. Med rosor på kinden och solsken i blick har jag gått och gått och gått, gata upp och gata ner. I och för sig mest beroende på att jag kände behov av att kompensera gårdagen. Den ägnades nämligen till stora delar åt att ligga still inomhus och fokusera på punkt tre, och det resulterade i sin tur till att jag fick syrebrist i hjärnan (OBS! Hemmagjord diagnos) och såg dubbelt av huvudvärk framåt kvällen. Jag vet inte om det går att kompensera syrebrist i efterhand, men med tanke på hur andfådd jag blir av punkt två nu för tiden kan man åtminstone inte beskylla mig för att inte ha försökt. Jag har säkert andats en dagsranson för åtta-tio personer vid det här laget. Och då är klockan inte ens tre ännu.

Återstår bara punkt 1, alltså. Känner inte riktigt att jag har tid med den just nu, men vill å andra sidan inte trotsa min mormor i onödan. Hon är rätt sträng, faktiskt. Således har jag skrivit in VARA LYCKLIG i kalendern imorgon eftermiddag mellan tre och fem.
Tror ni det räcker?

söndag, november 16, 2008

De sa ja!

Bröllop, alltså.
Verkligen ett oerhört trevligt sätt att umgås på.
Kanske ett av de allra trevligaste, faktiskt.
Och kanske festligast av allt: Nu är min bästa barndomskompis gift.
Med en kille som brukade vara vår mattelärare i forna tider.
Fräckt, alltså!

fredag, november 14, 2008

Någon som har en näsduk?

Ja men hej, här sitter jag på ett tåg och lipar som ett annat miffo.
Vad kan jag säga? Det är mycket nu.
Inte nog med att jag är på väg hem till Småland för att gifta bort min bästa barndomskompis. Har dessutom precis nåtts av beskedet att bästis-Karin och Eric har en ny människa i familjen. Och man visar inte en bild på en helt ny och skrynklig Stina för ett preggo som inte sovit ordentligt utan risker. Det gör man inte.

Ahhh, livets mirakel!
Bra skit, det där.

torsdag, november 13, 2008

Godnatt, då

Nedan följer ett kort utdrag ur grundlagen för alla hemmajobbare:

Efter ett mycket viktigt jobbmöte som pågår hela förmiddagen är det okej att ta ledigt och sova middag resten av dagen. Även om mötet äger rum i hemmets lugna vrå och mest är väldigt kul och innehåller massor av bullar.

Swell season

Mon Dieu, om jag ska springa på konserter på det här sättet hela tiden kommer Den Mycket Lilla Människan inuti mig bli helt vansinnigt musikalisk. Alternativt hörselskadad. Får se lite vilket det blir.

Igår i alla fall: Swell season på Berns. Swell season är bandet som gjorde film av sitt möte (irländsk kille med trasig gitarr möter tjeckisk flicka med pianoskills. Ljuv musik, bokstavligt talat, uppstår.) Filmen heter Once och är mycket, mycket fin. Och konserten, well... Den var kanske ännu finare. Men så är jag ju dokumenterat svag för sympatiska killar med trasiga gitarrer, irländska accenter och flickor med pianoskills också.

Här kan ni få lyssna lite.

onsdag, november 12, 2008

One down

Första julklappsinköpet - check.
Känner mig oerhört tillfreds med mig själv.
Fortsätter det så här kan julträngseln se sig om i stjärnorna efter mig framåt mitten av december.
MOAHAHA, julträngseln!
Där fick du så du teg.

Helvetet på jorden

Jag ger upp.
Det tar aldrig slut.
Jag är dömd att leva med ouppackade saker i resten av tiden.

Visserligen är hyllorna och kläderna på plats i klädkammaren efter X antal timmars skruvande och fixande igår. Men till följd av det har istället de fem flyttkartongerna märkta med Saker Vi Inte Vet Var Vi Ska Göra Av åkt ut från samma klädkammare och bosatt sig i vardagsrummet. Och i byrån, där Saker Vi Inte Vet Var Vi Ska Göra Av mycket väl EGENTLIGEN skulle kunna bo, ligger det En Massa Annan Skit. Och i källaren, där En Massa Annan Skit egentligen hör hemma är det Fullständigt Kaos. Och innan man orkar göra något åt det Fullständiga Kaoset kan man inte flytta på En Massa Annan Skit och innan man flyttat på En Massa Annan Skit kan man inte flytta på Saker Vi Inte Vet Var Vi Ska Göra Av förutom möjligtvis till det arma tredje rummet som allra mest skulle kunna betecknas som Helvetet På Jorden för tillfället. Och det enda positiva med Helvetet På Jorden är att man kan stänga dörren dit och låtsas att det inte finns.

En sak som stör mig med den lösningen, bara.
Vårt blivande kid ska bo där inne, har vi tänkt.
Känns inte direkt ultimat.
Jag hade kunnat komma på trevligare stället att växa upp på än i Helvetet På Jorden.
Det hade jag.
Risken att vi lägger in bebisen där och aldrig mer hittar den är för farao gigantisk.

tisdag, november 11, 2008

Mmm... boenden

Man skulle kunna tro att jag är en guldfisk.
Som lägger alla sina pengar på olika boenden.

Varje gång vi kommer till torpet:
- Mmm... torpet! Jag älskar torpet. Jag vill aldrig mer åka hem.

Varje gång vi kommer till lägenheten:
- Mmm... lägenheten! Jag älskar lägenheten. Jag vill aldrig mer åka bort.

Just nu: En kort stunds insikt.
Kanske är det så att jag älskar BÅDA mina boenden? Lika mycket? Att jag gått och blivit polygamist på äldre dar?
En polygam guldfisk som lägger alla sina pengar på olika boenden.
Creepy.

Det finns hopp

Det är när man kommer hem från Ikea med alla saker man planerat att köpa (utom en men den räknas knappt) OCH slipper hjälpa till att bära in grejerna i lägenheten för att ryggen ungefär har gått av som man börjar tro lite smått på högre makter ändå. Nu ska jag bara vänta på att killen kommer hem från jobbet också. Sedan ska det skruvas! Oj, oj, oj vad det ska skruvas! Eller ja, ryggen har ju ungefär gått av i och för sig. Men oj, vad han ska skruva! Jag har sällan varit så peppad.

söndag, november 09, 2008

Sömnig söndag

Det här är söndagen då Person 1 arbetar med ved. Bär in ved, hugger ved, släpar stockar, väljer ut träd som ska bli ved, eldar med ved, pratar om ved.
Vad kan jag säga? Person 1 gillar ved.
Person 2 ignorerar under tiden det faktum att det varit 22 grader varmt här inne i över ett dygn nu och vägrar släppa greppet om sitt filtberg.
Vad kan jag säga? Person 2 gillar filtberg.
Båda personerna mycket nöjda och glada.
Känn friden.

lördag, november 08, 2008

Frusen lördag

Vi är i torpet och här är det kallt.
Speciellt var det kallt när vi kom hit klockan 20.04 igår.
Fem grader, närmare bestämt.
Inomhus.
Det bästa med att ha fem grader varmt inomhus är att man först måste elda skitmycket och sitta framför brasan och stirra i trans på den under ett berg av filtar. Och sedan måste man lägga sig i sängen och sova under samma berg av filtar.
Det sämsta med att ha fem grader varmt inomhus är att man förr eller senare blir hungrig och måste gå upp från filtberget och frysa ihjäl sig när man fixar frukost.
Vi slogs lite om vem som skulle behöva göra det i morse.
Jag var tjockast, så jag förlorade.
Nu tror jag eventuellt att jag fått kallbrand och att mina fötter kommer att trilla av.
Men det gör inte så mycket, för jag tänker ändå bara sitta still under ett berg av filtar och stirra i trans på en eld.
Hej på er!

fredag, november 07, 2008

Jag är det nya svart

Så var det då konstaterat för tusende gången: Jag är så sjukt trendig!
Hell, det kan till och med vara jag som SKAPAR de flesta trenderna i världen.
Man börjar ju få hybris. Det börjar man.
Man börjar undra var det här ska sluta. Det börjar man.
Hur som: Att skriva bok är uppenbarligen det hetaste heta just nu.

Kolla in beviskedjan: Idag har jag fikat med Kicki, som också skriver bok nu. Och när vi gjorde det träffade vi Filip & Fredrik. Som OCKSÅ skriver bok just nu. Och fikar! Och ska ha barn! (Fast inte ihop, det var mest Fredrik och hans fru som var inblandade om jag förstod det hela rätt).

Ni ser, bok är det nya svart.
Typ allt jag gör är det nya svart.
Kom ihåg var ni hörde det först.

P.S För alla lantisar (läs: min familj) som samlar kändispoäng finns bildbevis över ovan nämnda kändismöte här. Det kan ju vara kul för er att se. Men jag vill å det bestämdaste hävda att det inte räknas om ens syster/dotter har träffat kändisarna i fråga. Man måste se dem själv. Så säger lagen. D.S

Hundra tusen

Världen, världen, världen!
Mitt worddokument passerar nu 100 000 tecken (inkl. blanksteg)
Räkna till hundra TUSEN gånger så får du exakt hur många tecken det är.
(Verkligen inte så långt i boksammanhang, men tyst nu, jag firar.)

torsdag, november 06, 2008

Ikea, hör min bön

Det är två personer som bor i den här lägenheten för tillfället, och försöker tackla det faktum att det fortfarande finns flyttlådor som inte är uppackade, hyllor som inte sitter på plats, tapeter som inte köpts in och mattor som bara existerar i tanken. De två personerna har lite olika sätt att idka problemlösning.

Person 1 jobbar mycket med långsiktiga planer. Inom en tvåårsperiod tycker person 1 att det är rimligt att vi är färdiga. Ungefär.

Person 2 jobbar mer med otåliga planer. Inom en tvåsekundersperiod tycker person 2 att det är rimligt att vi är färdiga. Senast.

Nu har vi kompromissat oss fram till TISDAG.
Tisdag ligger ju, som vi alla vet, mitt emellan två år och två sekunder.

På tisdag ska således hyllorna i klädkammaren upp. Kläderna ska på plats. Lådorna ska tömmas. Förvaring ska fixas. Saker ska bäras ner i förråd och det ska piffas och puffas och gud vet allt. Stora delar av den här planen bygger på att Ikea tänker samarbeta och ha rätt hyllor på lager i helgen. På allvar, alltså. Inte bara i teorin. Jag kan inte nog poängtera hur oerhört viktigt det är att Ikea ställer upp på de här premisserna för en gångs skull. HÖR DU DET, IKEA? OERHÖRT VIKTIGT!! Person 2 behöver det här, förstår du. Person 2 kräver det här. Person 2 studsar upp och ner och sliter sitt hår och fruktar en hjärnblödning om det här inte går i lås. Okej?

Var försiktig nu, hörru

Yej, rätt kille vann! Mycket, mycket nöjd med det. Jag tittar på hans segertal och lipar lite och tänker att världen ändå är rätt fin.

Och följer för övrigt med stort intresse reaktionerna runt omkring valet. Först blir alla jätteglada. Det är fint. Sedan blir alla lite försiktiga och tänker: Hur ska han kunna leva upp till det här nu då? Det är nog klokt. Själv undrar jag när alla ska gå in i mitt mentala tillstånd: Jättejättenervösa för att han ska bli skjuten vilken sekund som helst. Helst vill jag skicka brev till Obama och säga något i stil med Akta dig! Ser du någon som ser galen ut med en pistol - ducka!

Please, galningar med pistol: Döda honom inte.
Det kan ju bli rätt bra det här.

onsdag, november 05, 2008

En förhandslosers revansch

När: Nyss
Var: Vid ett övergångsställe väldigt nära mig.
På startlinjen: En rullstolsbunden man, ett preggo med ryggont och matkasse, en kvinna i fyrtioårsåldern med matkasse och ett gäng glada tonårskillar. Samtliga med blicken målmedvetet riktad mot den röda gubben på andra sidan. Redo att börja tävlingen så fort det blev grön gub... förlåt, starten gick.

Alla förhandstips, hade det funnits några, skulle i det här läget pekat åt det glada tonårsgänget. Unga, virila och med stödet från lagkompisarna i ryggen såg de ut som självklara favoriter inför starten. Visserligen under tämligen hård konkurrens från den fyrtioåriga kvinnan, som såg väldigt taggad ut på startlinjen. Men hon hade en ganska tung kasse i handen. Det hade hon. Preggot och rullstolskillen behöver vi inte ens nämna i sammanhanget. Vi kan kalla dem förhandslosers, bara.

Little did förhandstipparna, hade det funnits några, know vad de hade att vänta.

Tick, tick, tick, tick.
Röda gubben slog plötsligt om till grön och starten gick.
Samtliga startande reagerade blixtsnabbt och påbörjade färden framåt med koncentrerade blickar. Publiken jublade. Kamerorna blixtrade. Tv-reportrarna gick upp i falsett. För vad var det egentligen som höll på att hända? Hur kunde detta ske? Hur var det ens möjligt?

När samtliga deltagare korsat mållinjen återstod bara att konstatera:
Aldrig förr i det här övergångsställets historia hade man kunnat skåda ett lopp med så otippad utgång. Det har skrivits historia vid Zinkensdamm ikväll, mina damer och herrar.

I give you hela resultatlistan:

1. Rullstolskillen (med god marginal)
2. Preggot med ryggont och matkasse
3. Fyrtioåriga kvinnan med matkassen
4. Det glada tonårsgänget.

Och här sitter jag nu och solar mig i silverglansen.
Mitt på en vanlig onsdag.
Det är de små sakerna i livet som gör det.

tisdag, november 04, 2008

Nu, helst

Okej, jag vet att det bara är november, men känner mig ändå nödgad att ställa frågan:
När får man börja julpynta?
Jättesnart, va?

UPPDATERING:
Okej, okej, så ni säger första advent. Visste jag väl att ni skulle säga.
Men när är det första advent då?
Jättesnart va?

Lycka till, menar jag

Imorgon ska min bästa kompis ha barn, sägs det.
Fast det tror jag inte ett dugg på för jag har fikade nyss med henne och hon visade inte minsta tillstymmelse till värk. Och så här i efterhand tror jag att jag dessutom att jag eventuellt misslyckades lite med min tilltänkta pepp inför vad som komma skall.

- Snart har du ett barn, Karin.
- Ja, de säger det.
- Och sedan blir du inte av med det på 18 år.
- He he.
- ÄVEN OM DU INTE ENS GILLAR DET!

Inte mer än rätt att jag snart får smaka på samma medicin.
Verkligen inte mer än rätt.

Hårda bud

Ah, tillfredsställelsen!
Jag har precis skapat ett mailkonto dit jag VARJE DAG!!!!!! kan, nej SKA!!!!!!, maila den senaste versionen av worddokumentet jag stångas med dagligen. Det som någon gång eventuellt kanske kan komma att bli en bok.
Så att det inte försvinner om datorn dör.
Det kanske låter som en liten grej i era öron, men för Lisa Orkagörabackup Bjärbo är det här ett gigantiskt kliv i rätt riktning.
Mycket, mycket stolt över mig själv.
Duktig idiot.

P.S. Jag ber om ursäkt för överanvändandet av versaler och utropstecken. De är bara ett resultat av den nya sortens arbetsledning jag idkar mot mig själv. Management by fear. Ledsen om det gick ut över er. Ska genast straffa mig själv genom några armhävningar på knogarna. Förlåt. D.S

måndag, november 03, 2008

Den inre resan

Det finns de (min kille) som tycker att tåg är den absolut bästa platsen att jobba på.
Låt mig säga så här: Jag tillhör inte en av dem.
På resan till Småland hamnade jag mellan en mamma och hennes två tonårsdöttrar, som hängde över min axel och tjatade hål i örat på sin mamma om vilket slags godis de ville ha från bistron, utan uppehåll i ungefär tre timmar. På hemresan från Småland hamnade jag mitt i en fyrbarnsfamilj, där tvillingbröderna tjatade hål i örat på sin storasyster om fem miljarder olika saker och lillebror mest skrek hela tiden, utan uppehåll i ungefär tre timmar.
Arbetsro, schmarbetsro.
Jag föredrar nog min soffa ändå.

fredag, oktober 31, 2008

Fredag framför brasan

En ohyggligt sorglig begravning, ett ganska irriterande strömavbrott och en väldigt iskall promenad i snöslask senare, och tomteuslingen har FORTFARANDE inte kommit. Nu tänker jag äta rödbetor och elda i kakelugnen istället. Fast egentligen, egentligen är jag bara sugen på vin.

Typiskt min otur.

torsdag, oktober 30, 2008

Komsi komsi, tomten.

Okej, jag vet inte vad jepparna som bestämmer över vädret håller på med, men DET SNÖAR där jag är. Underligt och konstigt, kan man tycka. Jag satte mig på tåget till Småland och i nästa sekund var det snökaos och typ jul. Nu sitter jag i mammas och pappas fåtölj och äter pepparkakor väntar tålmodigt på tomten. Jag har ätit apmycket spenat hela året, så jag förväntar mig stordåd. Ingen brådska har jag heller, trots att det verkar dra ut på tiden. Förståeligt om han känner sig lite blyg, tomtestackarn. Han har ju inte sett folk på evigheter.

Håkan i mitt hjärta

Jag hade en dejt på Cirkus igår med Håkan Hellström.
Alltid lika trevligt när det händer.
Det var bra och lyckligt på alla sätt och vis, och när han sjöng Kärlek är ett brev skickat tusen gånger och Nu kan du få mig så lätt så grät jag eventuellt inombords en smula för att det var så sabla fint så man kan bli galen för mindre. Sedan sparkade den Mycket Lilla Människan i min mage i takt till alla de glada hitlåtarna och då lipade jag inte längre, då gjorde jag v-tecknet för att jag har ett blivande popsnöre med taktkänsla som inneboende. Fräckt.

onsdag, oktober 29, 2008

Min arbetsplats

Ninni skryter om sitt välstädade skrivbord och uppmanar oss andra att visa hur det ser ut där vi jobbar. Säkert önskar Ninni i smyg att vi ska visa bilder på överbelamrade skrivbord med oändliga pappershögar så att hon nöjt kan slå sig för bröstet en vända till.

Tyvärr för Ninni är jag störd i huvudet och kan inte jobba hemifrån om det inte är städat först.

Tyvärr för boken jag försöker skriva också, faktiskt.

Det är många tecken som förspills i väntan på att jag ska sluta springa runt, runt i lägenheten och maniskt plocka undan varje morgon. Men man känner onekligen friden när man är klar. Det gör man.

P.S. Om man också följer Daniel Åbergs blogg (och det gör man), kunde man i somras ta del av en rafflande bloggserie med bilder i tjugonågonting delar under namnet "Jag skriver, alltså finns jag". Där kunde man tydligt se att det krävs inmundigande av dryck i samband med bokskrivande. Det visste jag inte innan. Men nu vet jag. Jag skulle önska att det var rödvin i glaset och jag satt här med en basker på sned och blickade ut över vidderna, fångandes idéballonger för glatta livet. Men nu är det inte det. Det är citronvatten, och de enda vidderna jag ser är Zinkensdamm, som i detta nu spolas inför bandysäsongen. Classy. D.S

tisdag, oktober 28, 2008

Sagan om Släktvaggan

Min bästa kompis Karin och hennes kille Eric ska väldigt, väldigt snart ha barn. De håller som bäst på att införskaffa alla bebisgrejer man kan tänkas behöva för en sådan uppgift. I badrummet står ett skötbord, på hyllan under ligger blöjor, det finns tvättlappar, amningskuddar, filtar, kläder, fan och hans moster och lite till. Och i sovrummet står... Släktvaggan. Ah, denna släktvagga! Låt oss stanna upp lite här och gå in på den lite mer i detalj.

Släktvaggan är en gigantisk tingest i furu, som gått i arv i Erics familj i generationer. På gaveln finns namnen på alla barn som sovit i den inlödda med lödkolv. Vaggan vilar på medar som, observera noga, inte bara välver sig i en snygg båge för vaggan att vagga på utan också breder ut sig med lite extra snickarglädje åt alla håll och kanter. Väldigt allmoge, på min ära. Sammantaget kan man säga så här om Släktvaggan: Den tar upp sin beskärda del av Karin och Erics lägenhet. Och då underdriver man ändå.

Jag och min kille har funnit oerhört mycket glädje i Släktvaggan so far. Vi har fnissat ohejdat åt hur Karin har slitit sitt hår över den nya inredningsdetaljen i deras hem. Skrattat halvt ihjäl oss åt skräcken i hennes ögon när hon insåg att den var så stor att den måste fraktas med släp tvärs över landet. Vridit oss i vänliga skrattkramper över Erics förtvivlade försök att få oss att inse det fina med Släktvaggan, den oerhörda känslan i alla de inlödda namnen (med lödkolv!) på gaveln till skapelsen. Lett med vargagrin från öra till öra när vi fått en privat visning av Släktvaggans alla features. Sammantaget kan man säga så här om glädjen kring Släktvaggan: Den kan mycket väl vara höstens humorhöjdpunkt. Och då underdriver man ändå.

Och så är vi framme vid sagans upplösning, lyssna nu.

I helgen var min kille i Göteborg och träffade sina föräldrar. Sent på söndagkvällen kom han hem och ruskade liv i sin halvsovande tjej. Han hade ett viktigt spörsmål att ta upp, som aboslut inte kunde vänta.

- Är du vaken?
- Mmm.
- Bra. För jag undrar hur du ställer dig till Släktvaggor. Mamma undrar om vi kan tänka oss att använda min familjs Släktvagga till vårt blivande barn. Den är stor och gjord av furu med utstansade hjärtan i gaveln.

Och skrattet som ekat över söders höjder sedan dess kommer förmodligen aldrig mattas av. Jag säger det med säkerhet: Släktvaggor är den nya sortens humor. Se bara på Karin och Eric, som ligger kollapsade på golvet av all glädje. Så oerhört muntra de blev med ens.

söndag, oktober 26, 2008

Dagens felsägning

C: - Jag är helt tjock i halsen.
P: - Jaså.
C: - Ja, det känns som om det sitter ett luder där nere.
P: - ETT LUDER?
C: - Oj, jag menar ludd!
P: - Tänkte väl. Fast jag hade förstått ännu mer om du kände dig lite igentäppt med ett luder i halsen.

lördag, oktober 25, 2008

Lördag och löning

Lönelördag på stan.
Mon dieu, fenomenet kan farao ta död på vem som helst.
Och jag vet inte vad som hände, för jag skulle köpa strumbyxor i olika färger och försöka avstyra en underklädeskris i antågande, men jag kom hem med halva hötorget i tunga kassar istället.
Oh well.
Förvälla svamp är ju också kul.

fredag, oktober 24, 2008

När katten är borta

Jag är hemma själv och ingen vaktar vad jag gör.
Nyss åt jag fyra clementiner.
Nu ska jag äta en till.
Sedan kanske jag ska äta en till, fast det vet jag inte om ännu.
Jag tror jag kan ha tappat kontrollen.
Typiskt min otur.
Och clementinernas.

Kan nån ge mig en canon

Hej! Kan någon vänligen ge mig ett kamerahus till en Canon Eos 350D, eller för den delen ett kamerahus till vilken annan digital system canon-kamera som helst som mina objektiv och tillbehör passar till, tack så mycket?

Nähä.

Hej! Kan någon vänligen sälja mig ett kamerahus till en Canon Eos 350D SINNESJUKT BILLIGT, eller för den delen ett kamerahus till vilken annan digital system canon-kamera som helst som mina objektiv och tillbehör passar till SINNESSJUKT BILLIGT, tack så mycket?

Nähä.

Hej! Kan någon vänligen sälja mig ett kamerahus till en Canon Eos 350D TILL ETT RIMLIGT PRIS, eller för den delen ett kamerahus till vilken annan digital system canon-kamera som helst som mina objektiv och tillbehör passar till TILL ETT RIMLIGT PRIS, tack så mycket?

Nähä.

Men skyll er själva, då blir det inga bilder i bloggen mer då.
Tjurskallar.

Meningslösheten

Så där, ja!
Sista bokkartongen uppsläpad, uppackad, ihopvikt och nedburen igen.
Hyllorna proppfulla.
Det tycks mig liiiiite meningslöst för tillfället att sätta mig ner och försöka SKRIVA en bok mitt i allt ihop.
Det finns ju redan skitmånga här i världen.

onsdag, oktober 22, 2008

En hiss om dagen

När vi flyttade in här hade vi inga bokhyllor, så vi ställde ner alla bokkartonger i källaren.
Skulle vi tydligen inte gjort.
Medan vi har levt i godan ro här uppe har bokkartongerna alldeles uppenbarligen ägnat sig åt rajtan tajtan där nere och förökat sig både en och två gånger.
För nu, när vi äntligen har bokhyllor, tar lådorna aldrig slut.
Jag hämtar en hiss bokkartonger om dagen.
Ändå är hela källarförrådet fyllt fortfarande.
Magiskt.

Mitt så kallade liv

För länge sedan var min kille arbetslös och tillbringade dagarna i sin röda morgonrock medan han rökte i köksfläkten. Sedan ringde han till mig på jobbet och bad mig köpa mjölk på vägen hem, för att han inte orkade klä på sig kläderna.
Det var jag väldigt arg över.
För helvete, köp mjölken själv, karlslok!
Du gör ju ändå inget vettigt på dagarna.
Sådana saker sa jag.

Vi har skämtat väldigt mycket om det där sedan dess. Speciellt nu, när jag ska vara hemma i ett år. Ha ha ha, har killen hånskrattat. Jag lägger fram morgonrocken åt dig här, så vet du var du har den. Och he he he, har jag svarat. Ja, du passerar ju ändå Coop på vägen hem, så det finns ju ingen anledning för mig att klä på mig på dagarna.

Nu har jag varit hemma i tre dagar snart. Under den tiden har med rekordhastighet utvecklat grav folkskygghet, enorm motvilja att gå utanför dörren, och stor lust att aldrig mer klä på mig ordentligt. Tycker det verkar rätt jobbigt att duscha också. Nyss ringde killen från jobbet.

- Hej, hur går det för dig?
- Ganska bra, tycker jag.
- Sitter du i morgonrock och vägrar gå utanför dörren?
- Neeeej då. Jag sitter i ful kofta och tajts och vägrar gå utanför dörren. Och jag har inte kammat mig heller.
- Just snyggt.
- Men jag röker inte i fläkten! JAG RÖKER INTE I FLÄKTEN, hörru!
- Det är väl en tidsfråga.

Och ute är det illblå himmel ser jag.
Intressant.

tisdag, oktober 21, 2008

Lagen om att jobba hemma

Och sen, när man har skrivit fyra (och en halv!) sida, då får man ligga i soffan resten av dagen och se på tv-serier och äta kladdkaka. Mmm... jobba hemma. Bästa påhittet ever.

Bara tre kvar

Jodå, det går nog att vänja sig vid det här också.
Soffa, citronvatten, regnsmatter mot taket och några ungdomsböcker utspridda runt mig som facit på hur man gör.
Jag tänker: Fyra sidor text om dagen eller dö.
Hittills idag: En.

måndag, oktober 20, 2008

Vampyrerna i Blackeberg

Och så var det den där filmen då, Låt den rätte komma in, som jag fick tjuvtitta på igår.

Jag älskar boken. (Och jag menar det verkligen: ÄLSKAR!) Hade mycket höga förväntningar på filmen. Och blev (faktiskt) inte besviken. Tycker att den fångar känslan av boken exakt, och att den är väldigt, väldigt, väldigt snygg.

Ah, snö! Sjukt snyggt.

Här är vad jag gillar med filmen: Känslan, snyggman, skådespelarna (både Oskar och Eli känns perfekta och inte en enda Lena Endre eller Mikael Nyqvist syns i rolllistan, fast det är en svensk film), skrämselnivån (lagom obehag rakt igenom, aldrig riktigt skräckslagen) och att de skalat bort rätt saker från boken (pedofilgrejen) och låtit det viktiga vara kvar (Oskars uppväxt och hans och Elis relation). Och att jag inte en enda gång tvivlade på att det finns vampyrer i Blackeberg, precis som när jag läste boken.

Boken är givetvis bättre, och nja, jag köper inte alla scener. Men ändå. Iväg med er till bion, okej?

Årets Augustnomineringar

Och så var årets Augustnomineringar tillkännagivna, då.

Barn och ungdoms-litteraturpriset kan i år gå till Sarah Sheppard - Massor av dinosaurier, Jakob Wegelius - Legenden om Sally Jones, Mårten Sandén - Den femte systern, Mats Wahl - När det kommer en älskare, Eva Lindström - I skogen eller Ingrid Olsson - Ett litet hål i mörkret.

Själv hejar jag på Massor av dinosaurier och Den femte systern, tror jag bestämt. Och på Legenden om Sally Jones (för kolla in bilderna i den, de är helt fantastiska!).

Liv och död

Nej, söta ni.
Det är inget fel på mig.
Jag har precis varit och blivit mätt och undersökt och stucken i fingret och jag är frisk rakt igenom, jag svär. Och den Mycket Lilla Personen jag släpar på passerade också utan anmärkningar (och tycks fira detta faktum med några extra karatesparkar mot mina revben). Vi lever i allra högsta grad.
Men mina kusiner har ingen pappa längre.
Och detta här, det är så sorgligt att regnar lite extra över Ringvägen idag.

söndag, oktober 19, 2008

Sorglig söndag

Världens finaste helg fick en alldeles för sorglig avslutning för att det ska kännas kul att blogga.
Jävla cancer.
Jag sover lite istället.

fredag, oktober 17, 2008

Sista jobbdagen

Skrivbordet rensat.
Vikarien upplärd.
Böcker hemsläpade.
Kakan bakad.

Adjö jobb.
Hello FREEDOM!

torsdag, oktober 16, 2008

Äntligen! Som vi säger så här i nobeltider.

Moahahaha, gissa vem som har blivit bjuden på förhandsvisning av Låt den rätte komma in på bio på söndag då? Gissa då, gör det, gör det, gör det!

(Satsa på det blonda preggot som springer omkring och visar v-tecknet i sin lägenhet just i detta nu. Bara som ett tips.)

I love you, bloggen.
Ibland får du verkligen till det.

Också ett argument

Igår tappade min kille ett glas saft över min kamera.
Idag är min kamera död.
Imorgon får man se om killen måste gå samma väg till mötes.

- Nej, för jag har värsta bästa hållhaken. Du kan inte döda mig, för jag ska bli far till ditt barn.

Aouch.

Femte gången gillt

I morgon kommer min pappa hit och hälsar på över helgen.
I vanliga fall när jag väntar helgbesök förbereder jag mig med att städa och kanske boka bord på restaurang eller så.
När pappa ska komma på besök förbereder jag genom att sätta borrmaskinen på laddning och proviantera på Clas Ohlson.

Den här gången ska vi sätta upp en bokhyllevägg. Det är femte gången vi gör det. Man skulle kunna tycka att jag och min kille borde ha lärt oss hur man gör vid det här laget, men närå. Den gubben går inte.

Jag: - Den här gången kan vi sätta upp hyllorna själva. Du måste faktiskt inte, pappa.
Pappa: - Hmm. Då säger vi att jag kommer den 17 oktober och gör det åt er. Passar det?

Nu står trälimmet, plankorna, konsolerna, borren, skruvarna, sågen, vattenpasset och tumstocken här och hoppar av otålighet. Och som bonus på det: Bord på restaurang är bokat. Det är inte utan att jag känner att det här med familj är rätt underskattat ändå.

onsdag, oktober 15, 2008

Radiokaka smakar blä

Jag är oerhört mycket FÖR koncept och genomtänkta teman.
Det är jag.
Men när killen säger att han ska ha radioförfest (med reprislyssning av hans dokumentär) och bjuda på radiokaka så måste jag ändå sätta ner foten.
Radiokaka är nämligen, utan konkurrens, det äckligaste bakverket genom tiderna.
Snyggt, ja.
Men likväl äckligt.
Det enda positiva jag kan komma på med radiokaka är att den fanns med på listan som ett av två bakverk som man fick baka när man var tre äpplen hög och det inte fanns någon vuxen i närheten och man således inte fick använda sig av ugnen.
Och det räcker liksom inte så långt nu för tiden.

tisdag, oktober 14, 2008

Mmm... färg.

Efter flera veckor i nya lägenheten vaknar jag plötsligt med ett ryck på natten.
Här finns ju BÅDE en vägg som gjord för att hänga en skitstor tuff tavla på OCH en pelare som bara väntar på att bli fondväggstapetserad!!
Varför har jag inte sett det förut?
Vad är det för fel på mig?
Man blir ju orolig på allvar.