VANLIGA FRÅGOR FRÅN SKOLELEVER

Det händer att jag får mejl med frågor från ungdomar som läst mina böcker, och kanske ska göra ett skolarbete om dem. Och det händer också att jag inte hinner svara på dem så fort som jag borde. Förlåt för det! Här finns i alla fall svaren på de vanligaste frågorna.

Namn: Lisa Bjärbo

Föddes: 1980

Växte upp: I ett litet samhälle som heter Ingelstad, utanför Växjö i Småland.

Bor nu: I Gnesta, 6 mil söder om Stockholm.

Familj: Mamma, pappa, och två småsyskon. Och så har jag sambo och två barn själv också.  

Utbildad till: Journalist, men jobbar numera heltid som författare.

Hur var din barndom? Den var trygg och bra. Jag växte upp i ett litet samhälle (Ingelstad) två mil söder om Växjö, i Småland. Där bodde jag i en villa med min mamma, min pappa och mina två småsyskon. Jag var en rätt glad unge, tror jag. Blyg, men glad, och bra på att dagdrömma.

Läste du mycket som barn? Ja, jag har alltid älskat böcker. Mamma och pappa läste massor för mig och mina syskon när vi var små, och så fort jag lärde mig läsa själv började jag plöja böcker på löpande band. Det fanns en bibliotekarie i samhället som var superbra på att förse mig med böcker jag gillade. (Till exempel hästböcker, eller böcker om kärlek.) Det har alltid funnits böcker omkring mig, jag har alltid blivit uppmuntrad att läsa, och hela min familj tycker om ord på olika sätt. Alla de där sakerna tror jag har bidragit till att jag började skriva böcker så småningom.

Kände du att du ville bli författare redan som barn? Ja, bland annat. Jag ville bli ”som Astrid Lindgren”. Men jag ville också bli försvarsadvokat i USA, lärare och arkitekt. Och sjöjungfru. Så vägen har inte direkt varit spikrak. Länge tänkte jag att författare inte räknades som "riktigt jobb", och att jag aldrig i helvetet skulle kunna bli det, för att jag inte var "rätt sorts person" eller hade varit med om tillräckligt många traumatiska saker. Men sen visade det sig att det gick. Ändå.

Skrev du små berättelser när du var yngre? Oh yes.  Jag hittade en hel byrå full av dem hemma hos mamma och pappa för något år sedan. Först (när jag var typ 8-10 år) handlade alla berättelser om gulliga hundar och övergivna hästar. Sedan (när jag var typ 12) skrev jag mysterier där alla hette något amerikanskt, för jag hade läst jättemånga Kitty-böcker. Sist (när jag var typ 15) skrev jag rimmade dikter om att världen var orättvis, att det var fel på systemet, och att ingen förstod mig. Sedan fick jag prestationsångest och slutade skriva i flera år. Jag började på allvar igen när jag var 25.

När och varför började du skriva böcker? Jag skrev min första publicerade bok (Stora Syndboken) tillsammans med en klasskompis som examensjobb på journalistlinjen 2005. Det är en intervjubok med och för mellanstadiebarn. När examensjobbet var klart skickade vi in den till olika bokförlag, och fick napp nästan direkt. Då blev vi väldigt glada!
Min första ungdomsroman, (Det är så logiskt alla fattar utom du), skrev jag under låååång tid, men den publicerades 2010. Jag började skriva den för att jag hade drömt om att skriva en ungdomsbok i tusen år, och en dag fick jag ett mejl från en förläggare på Rabén och Sjögren som hade läst min blogg och tyckte att jag skulle försöka mig på att skriva en bok. Då blev jag så sjukt smickrad och peppad att jag inte kunde låta bli att lyda.

Var får du inspiration ifrån? Böcker, filmer, teve och musik. Och folk. Och bloggar! Mitt bästa författarknep är att hitta något man gillar (till exempel en bok, en film, en person, en blogg) och försöka tänka ut vad det är man gillar med den, och sedan sno det och försöka göra något eget av det i sin text. Alltså, inte sno rakt av, så klart. Men inspireras av.

Vad gillar du för böcker och filmer och sånt, då? Jag gillar massor av olika saker. Men jag läser gärna ungdomsböcker! Några väldigt bra böcker tycker jag är Melina Marchettas ”Jellicoe road”, John Greens ”The fault in our stars” och Jenny Jägerfelds ”Här ligger jag och blöder”. En film jag verkligen blev inspirerad av är "Juno". Och så ser jag massor på tv-serier. Till exempel älskar jag "Skam".

Är dina böcker självbiografiska? Jag tror knappt man kan skriva böcker utan att inspireras av sitt egna liv, men nej. De är inte självbiografiska. ”Det är så logiskt alla fattar utom du” utspelar i samma stad, och på samma gymnasieskola där jag själv gick. Och många av grejerna i den boken har jag varit med om själv, fast på ett lite annorlunda sätt än de beskrivs i boken. Och i min andra bok ”Allt jag säger är sant” finns det en mormor som är väldigt lik min egen mormor. Och i "Djupa Ro" bor ungdomarna i samma lilla samhälle som jag själv växte upp i. Men själva berättelserna är påhittade.

Har du någon tanke med dina böcker, något budskap eller så? 
Jag vet inte - tycker du det, du som har läst dem? Jag tänker aldrig ut ett budskap innan jag börjar skriva, för först och främst vill jag skriva en berättelse som väcker känslor i den som läser. Det är mycket viktigare än budskapet. Men med det sagt så har jag så klart en väldig massa saker som jag tycker är viktiga här i livet som jag går omkring och tänker på. Och det skiner ju alldeles säkert igenom i mina böcker. Ett axplock av de grejerna är till exempel: Att det är okej att må dåligt, och bra om man vågar prata om det. Att killar och tjejer ska få lika mycket utrymme, och chansen att vara precis hur de vill. Att det är okej att vara blyg och tyst. Att mat och kroppar (i en idealvärld) inte behöver vara så jädra viktigt. Att alla känslor räknas, och att vuxna borde fatta lite bättre att små saker också kan kännas skitviktiga.

Skriver du alltid för ungdomar?
Nej, jag skriver böcker för små barn och kokböcker för vuxna också. Här är alla mina böcker.

Vad är det bästa med att skriva böcker? Att man får formulera sig i skrift. Jag ÄLSKAR det! Sedan är det löjligt roligt att få hitta på personer att skriva om också, och liksom berätta deras historia. Häromdagen när jag såg på teveserien Skam tänkte jag helt avundsjukt att "Gud, vad kul att få hitta på en sån här serie, och bestämma allt de här ungdomarna ska säga och tänka och göra?!?" Och sen kom jag på att det ju är exakt det jag får. Hela tiden. Då blev jag sjukt nöjd.

Vad är det sämsta med att skriva böcker? Att det tar så sabla lång tid, och är så sabla svårt att få det att bli lika bra på pappret som det verkar inne i huvudet.

Har du skrivit mer grejer på bloggen om skrivande? 
Ja, ja, massor. Här är några länkar!

Inga kommentarer: