... OM FAQ KRING FÖRFATTARGREJEN

Det händer att jag får fina frågor från ungdomar som läst mina böcker. Och det händer också att jag inte hinner svara på dem så fort som jag borde. Därför har jag satt ihop en suuuperlång lista med svar på vanliga frågor här. Hoppas de kan vara till nytta!

Namn: Lisa Bjärbo

Föddes: 1980

Växte upp: I ett litet samhälle som heter Ingelstad, utanför Växjö.

Bor nu: I Gnesta, 6 mil söder om Stockholm.

Familj: Mamma, pappa, och två småsyskon. Och så har jag sambo och två barn själv också.  

Utbildad till: Journalist


Hur var din barndom? Den var trygg och fin, tackar som frågar! Jag växte upp i ett litet samhälle (Ingelstad) två mil söder om Växjö, i Småland. Där bodde jag i en villa med min mamma, min pappa och mina två småsyskon. Jag var en rätt glad unge, tror jag. Och en förhållandevis glad tonåring också. När jag var 15 år flyttade hela familjen ännu längre ut på landet, till ett stort hus i slutet på en grusväg några kilometer från det där samhället vi bott i hittills. Då blev jag lite rädd för att cykla på en älg, men annars var jag nöjd med flytten. Jag fick till exempel en kakelugn på mitt rum! Det gillade jag. Annars var jag rätt vanlig, tror jag. Gillade hästar, försökte spelade fotboll, var duktig i skolan och fick höga betyg. Ingen mobbning, inga trauman, inga tragedier. Och mina vänner var snälla.

Läste du mycket som barn? Ja, jag har alltid älskat böcker. Mamma och pappa läste massor för mig och mina syskon när vi var små, och så fort jag lärde mig läsa själv började jag plöja böcker på löpande band. Det fanns en bibliotekarie i samhället som var superbra på att förse mig med böcker jag gillade. (Till exempel hästböcker, eller böcker om kärlek.) Det har alltid funnits böcker omkring mig, jag har alltid blivit uppmuntrad att läsa, och hela min familj tycker om ord på olika sätt. Alla de där sakerna tror jag har bidragit till att jag började skriva böcker så småningom.

Kände du att du ville bli författare som barn? Jepp! Jag ville bli ”som Astrid Lindgren”. Sa jag att jag var ambitiös? Jag ville också bli försvarsadvokat i USA, lärare och arkitekt.

Skrev du små berättelser när du var yngre? O, ja! Jag hittade en hel byrå full av dem hemma hos mamma och pappa för något år sedan. Först (när jag var typ 8-10 år) handlade alla berättelser om gulliga hundar och övergivna hästar. Sedan (när jag var typ 12) skrev jag mysterier där alla hette något amerikanskt, för jag hade läst för många Kitty-böcker. Sist (när jag var typ 15) skrev jag rimmade dikter om att världen var orättvis, att det var fel på systemet, och att ingen förstod mig. Sedan fick jag prestationsångest och slutade skriva i flera år.

När och varför började du skriva böcker? Jag skrev min första publicerade bok (Stora Syndboken) tillsammans med en klasskompis som examensjobb på journalistlinjen 2005. Det är en intervjubok med och för mellanstadiebarn. När examensjobbet var klart skickade vi in den till olika bokförlag, och fick napp nästan direkt. Då blev vi väldigt glada!
Min första ungdomsroman, (Det är så logiskt alla fattar utom du), skrev jag under låååång tid, men den publicerades 2010. Jag började skriva den för att jag hade drömt om att skriva en ungdomsbok i tusen år, och en dag fick jag ett mejl från en förläggare på Rabén & Sjögren som hade läst min blogg och tyckte att jag skulle försöka mig på att skriva en bok. Då blev jag så sjukt smickrad och peppad att jag inte kunde låta bli att lyda.

Var får du inspiration ifrån? Böcker, filmer, teve och musik. Och folk. Och bloggar! Mitt bästa författarknep är att hitta något man gillar (till exempel en bok, en film, en person, en blogg) och försöka tänka ut vad det är man gillar med den, och sedan sno det och försöka göra något eget av det i sin text. Alltså, inte sno rakt av, så klart. Men inspireras av.

Vad gillar du för böcker och filmer och sånt, då? Jag gillar massor av olika saker. Men jag läser gärna ungdomsböcker! Mina bästa just nu är Melina Marchettas ”Jellicoe road”, John Greens ”The fault in our stars” och Jenny Jägerfelds ”Här ligger jag och blöder”. Mina bästa filmer är kanske ”Juno” eller ”Garden state”. Och så ser jag massor på tv-serier. Till exempel älskar jag ”The Killing”.

Är dina böcker självbiografiska? Jag tror knappt man kan skriva böcker utan att inspireras av sitt egna liv, men nej. De är inte självbiografiska. Men ”Det är så logiskt alla fattar utom du” utspelar i samma stad, och på samma gymnasieskola där jag själv gick. Och många av grejerna i den boken har jag varit med om själv, fast på ett lite annorlunda sätt än de beskrivs i boken. Och i min andra bok ”Allt jag säger är sant” finns det en mormor som är väldigt lik min egen mormor. Men själva berättelserna är påhittade.

Har du någon tanke med dina böcker, något budskap eller så? Inget stående budskap som återkommer i bok efter bok, nej. Men en sak som jag tänker mycket på är att jag gärna skriver om ”vanliga” ungdomar med ”vanliga, vardagliga” problem. Om det nu finns några sådana ungdomar. Eller några sådana problem. Det jag menar är att ungdomarna jag skriver om mår ganska bra i grunden. Ungefär som jag själv gjorde som tonåring. De har helt okej föräldrar, är relativt trygga, och mår hyfsat. I alla fall om man jämför med väldigt många andra ungdomar i väldigt många andra ungdomsböcker, där det vimlar av svåra saker. Mobbning, våld, knark, död, you name it. Mina huvudpersoner har klarat sig rätt bra i livet i jämförelse med dem.

Vad är det bästa med att skriva böcker? Att man får formulera sig i skrift. Jag ÄLSKAR det! Sedan är det kul att få hitta på personer att skriva om också.

Vad är det sämsta med att skriva böcker? Att det tar så sabla lång tid, och är så sabla svårt!

Har du skrivit mer grejer på bloggen om skrivande? 
Ja, massor. Här är några länkar!


Inga kommentarer: