fredag, april 20, 2018

Kära jobbdagbok (4)

Vi ska lägga ner vår podd. Jag sitter och räknar, gör excelark över alla böcker vi pratat om under de två år vi gjort Bladen brinner, listar titel, författarnamn, illustratör, förlag och tänkt läsarålder. Det blir många, många hundra rader på listan. Vi har intervjuat sextiosju personer och fyllt 1247 minuter med genomarbetat innehåll. Jag vågar inte räkna antalet arbetstimmar vi lagt ner på att göra programmet, läsa på, förbereda, spela in, efterarbeta, försöka sprida, för det är för många, jag vill inte veta.

Jag är stolt och bitter och frustrerad.

Folk har haft nytta och glädje av podden. Jag vet det, för varje gång jag kommit till ett bibliotek (vilket som helst!) på sistone så har bibliotekarien sagt hur mycket hon gillar att lyssna. Men.

Jag måste varje dag säga åt mig själv att avundsjuka och bitterhet inte är vare sig charmigt eller särskilt konstruktivt. Sluta, skäller jag på mig själv, det leder ingenstans, det är gnälligt, och du är inte i en position där du får gnälla, det går bra för dig. Sen postar jag en meningslös bild på instagram på kanske en blomma. 716 likes. En bild om något barnlitteraturrelaterat. 42 likes. Slår på TV:n. Radion. Öppnar tidningen. Scrollar tio mil på Kultursidorna innan jag hittar något om barnböcker. Besöker en högstadieklass som hatar läsning. Ser någon tipsa om samma gamla klassiska titlar i Litteraturgäris på Facebook så fort någon frågar om läsning för unga. Har han läst Harry Potter? Biter mig själv i handen för att inte skrika. Hos oss funkar Astrid Lindgren väldigt bra!

Jag har haft så roligt med podden. Blivit genuint lycklig varje gång jag hört någon säga att jag lyssnade på ert senaste avsnitt och nu har jag läst den där boken ni tipsade om, messat Johanna. Vi har fått en till person att läsa Under odjurspälsen/En myras liv/Vakuum! Men jag vill så gärna att alla ska fatta. Och det är så segt att få alla att fatta. Ibland känns det som att försöka springa i sirap att jobba med barnkultur. Alla de här böckerna finns! De är gjorda av personer som aldrig får fronta Kulturbilagan, som aldrig får vara i Kulturbilagan alls, som du inte vet existerar, hallå, hör nån utanför barnkulturbubblan ens att jag skriker? 

Inuti är jag en kränkt vit man när det kommer till barnlitteratur, trots att det inte ens är särskilt befogat att just jag ska vara det. Jag försöker sluta, men det går, som ni märker, oftast inte särskilt bra.

torsdag, april 19, 2018

Bladen brinner #30 och #31

Två matiga barnlitteraturprogram här då!

Det första om Norge som barnboksland. Hur är systemet bakom böckerna i Norge, vad får det för effekter på utgivningen, vad finns det för stöd, hur lätt är det att försörja sig som författare, och varför är norska bilderböcker så modiga? Vi träffar förläggaren Sverre Henmo, Birgitte Eek på Norska barnboksinstitutet och bilderboksstjärnan Mari Kanstad Johnsen!



Det andra om Gunnar Ardelius nya bok och plötsliga dramaturginördande, min egen bilderbok och mammor som dagdrömmer. Plus att Johanna har varit i Piteå och åkt bokbuss! Så sjukt mysigt inslag, ÄLSKAR BOKBUSS!

Kära jobbdagbok (3)

Jag sa till en förläggare igår att jag på regelbunden basis hör författare tala tårögt om hur fantastisk hon är på textsamtal, att hon lyfter folks böcker till helt nya höjder för att hon är en så otroligt bra läsare. Hon blev glad. Sa det där behövde jag verkligen höra, med eftertryck. Sen pratade vi om självtvivel. Jag har aldrig tänkt tanken. Att förläggare och redaktörer tvivlar på sin förmåga att mejsla fram texter, de också. Hur kan jag inte ha tänkt på det? Det är klart att de gör!

Den här förläggaren pratade om paniken när hon läste en text för första gången ibland, och bara: Men vad ska jag tillföra, tänk om jag säger fel, tänk om jag gör den sämre, vad kan jag ens om text? Det kändes som en nyckel för mig att fatta att de tankarna rör sig i huvudet även på förlagsfolk. Det säger väl något om beroendeställningen jag är i som författare kanske, att det aldrig slagit mig förr att även förläggare kan ha dagar med dåligt textsjälvförtroende. Eller så säger det något om "självupptaget ältande" igen.

Jag, jag, jaaaaag.

Herregud.

Det var ödets ironi kanske, som gjorde att Johanna sa fel namn på en av författarna vi pratade med på scen igår. Det hade inte ens gått tre timmar sen hon satt och bedyrade för mig att du måste släppa att du sa fel namn på en författare en gång i höstas, ingen minns det, det var verkligen ingen stor grej! När hon gjorde exakt samma sak nu upplevde jag det precis så: Som ett misstag, hon sa förlåt, sen var det över. Det ändrar inte mitt ältande egentligen, men det är skönt att se. Hur andra tvivlar och gör misstag, så vi andra ser. Och världen rämnar inte?

I Lotta Olssons vuxenroman "De dödas verkliga antal" är huvudpersonen förlagsredaktör, och som läsare får man följa hennes tankar om texterna hon jobbar med. Hur hon hatar dem ibland, hur hon får tvinga sig att läsa vidare. Jag älskade den boken.

onsdag, april 18, 2018

Kära jobbdagbok (2)

På pendeltåget in mot Stockholm andas jag sådär som jag gör när jag är nervös eller stressad över något, eller har känningar av ångest, ytligt och snabbt tills jag kommer på att jag andas ytligt och snabbt, och drar ett djupt andetag för att få ner luften i lungorna. De djupa andetagen låter som suckar. De kanske är suckar.

Stressen är för att jag ska moderera samtal ikväll, på en lärarkväll som Alfabeta och Lilla Piratförlaget anordnar. Jag och Johanna ska hålla i panelsamtal med sex olika författare, leda quiz, lotsa samtalet i två timmar. Jag vet att det kommer att gå bra och vara roligt. Jag vet att det här inte är någonting jag behöver stressa upp mig för. Men jag vet också att jag kommer att kunna hitta någon detalj i det jag gör under kvällen att haka upp mig på i efterhand, och sen kommer den detaljen att sitta kvar som en tagg i mitt minne i många månader, kanske år. Och nu försöker jag förebygga. Som jag alltid gör inför varje scenframträdande/poddinspelning/social tillställning. Tänka igenom allt jag ska säga, allt som kan uppstå, så jag kan undvika misstagen och göra allt rätt från början. Och eftersom det inte går att få kontroll på ”allt som kan uppstå” och eventuellt inte heller går att ”göra allt rätt från början” så andas jag i suckar.

Jag tänker till exempel ofta på att jag råkade säga fel efternamn på en författare jag intervjuade på scen i oktober. Jag sa förlåt, det är för att jag är nervös, jag vet vad du heter direkt när hon kom upp på scenen, och sen var det misstaget ur världen, säger Johanna. Det kanske det var? Men jag kommer ändå att tänka på det i många år till.

Jag har gett det här ältandet till huvudpersonen i Inuti huvudet är jag kul, som en liten present. När jag bad min vän som är psykolog att läsa manuset för att se så alla psykologiska grejer kändes okej sa hon ”hon är extremt trovärdig i sitt självupptagna ältande, jag träffar tjejer som hon i behandling varje dag.”

Hehe.

Ändå bra att kunna använda skiten till något.

tisdag, april 17, 2018

Kära jobbdagbok (1)

Det är tisdag. Jag har bestämt mig för att testa. Testet är att regelbundet skriva ner någonting om dagens jobb här, helst i slutet av varje arbetsdag, hur ointressant jag än tycker att det verkar för allmänheten. Kanske håller det en dag. Kanske fler. Det mest intressanta för mig själv är hur mycket jag tänker censurera bort.

Jag läste just in ett röstprov och skickade över det till mitt bokförlag. De verkar överväga möjligheten att låta mig läsa in ljudboksversionen av "Inuti huvudet är jag kul". Jag visste inte att den skulle bli ljudbok! Jag visste inte att man fick prata småländska på ljudböcker! Jag vet inte om jag skulle palla att höra min egen röst läsa in en ljudbok. But then again, det är ju inte jag som ska lyssna på den.

Det är obekvämt att gången nästan alltid är så här: Det kommer ett jobbförslag i mejlform i inkorgen där det inte framgår om det här är ett jobb jag förväntas göra gratis, eller om det här är ett jobb jag får betalt för. Sen är det upp till mig att skicka det vändande mejlet: Tack för frågan! Jag överväger gärna det här, men jag behöver veta hur det ser ut med arvode och tid först. Hur ser det ut med arvode och tid? Jag vet inte varför jag tycker det är så jävla jobbigt att fråga det, men det tycker jag. Kanske är det för att jag känner mig tråkig och snål som tar upp pengar hela tiden. Kanske är det för att jag blir förbannad över att behöva vara den som tar upp pengar hela tiden.

När jag födde barn ville jag nästan strypa barnmorskorna som lite vagt försökte att inte lova för mycket mitt under värkarna när jag upprepade gånger försökte på svar på hur länge det var kvar innan ungen var ute. "Det kan gå fort nu, men det kan också ta en evighet till, det är omöjligt att säga, men tänk att varje värk är en våg". När det äntligen kom in en läkare som pekade med hela handen och sa "TRE KRYSTVÄRKAR TILL, DET HÄR KOMMER GÖRA ONT SOM FAN, MEN OM FEM MINUTER ÄR BARNET UTE, DET HÄR ÄR EN SUGKLOCKA, NU KÖR VI, STÅ UT" så ville jag kyssa henne.

Det finns en liknelse här som kändes relevant nyss.

Jo, tydligheten!

Djupt in i själen blir jag lycklig när jobbförslag är pekande med hela handen. Kan och vill du göra X? Det kommer ta Y timmar, behöver vara klart inom Z veckor och du får Å betalt. Ja eller nej? Svara nu.

Jag undrar så vad de lyssnar efter när de lyssnar på ljudprovet och bestämmer sig för om min röst funkar eller inte. Jag hade problem med den här meningen, märkte jag: "Hela jävla franskaklassen står i en ring runt om mig och stirrar på mig där jag ligger."

Ring, runt, stirrar, ligger.

Kämpa, Småland!

Det var rimligt betalt, 4-5 grundpass i studion, 3 timmar åt gången, och sen två kortare pass för redigering. Klart innan maj är slut helst.

Tjuvtitt: Samtidigt i min låtsasvärld






"Samtidigt i min låtsasvärld" är en bilderbok som jag och Emma Adbåge har gjort. (Text: Yours truly, Bild: Emma Adbåge). Den är för människor mellan 4 och 104 år och den handlar om en mamma som sitter i sitt kladdiga kök en tisdagkväll och dagdrömmer. Frågar ni mig så är det roligaste med att läsa boken för ett barn 1. Att få prata om vad barnet har/gör i sin låtsasvärld, och 2. Att mamman väcker så starka känslor. Har hittills hört att hon är rolig, tokig, galen, äcklig, dålig på att städa, cool och att hon "verkar ta bättre hand om hundar än om sina barn". Little did she know där hon satt.

Finns att köpa nu på nätet eller i bokhandeln! Och den är utgiven av Rabén & Sjögren.

måndag, april 16, 2018

Kära jobbdagbok

Jag läser en så sjukt spännande bok, "Ravinen: (Så du vill bli regissör?)" av Lisa Ohlin. Det är en beskrivning av ett filmprojekt, från idé till... vet ej, för så långt har jag inte kommit. Men typ varje möte är redovisat i boken, varenda liten förhandling, alla pengar, alla beslut, alla våndor, alla vändor. Det låter inte så rafflande? Nähä, det kanske det inte gör, men det är det. Jag älskar den här typen av skapandeprocessredogörelser. Ju mer detaljerade, desto bättre. SIFFROR!

Häromdagen pratade jag och Johanna om folk som för skrivdagbok. Varken jag eller hon gör det, men det finns ju författare som verkligen gör det, skriver ner varje dag hur mycket de skrivit, hur det känts, vad som gått trögt, tankar inför nästa skrivdag, etc. GUD, vad jag skulle vilja läsa folks skrivdagböcker. Sida upp och sida ner med "Skrev tre sega sidor, hatade allt. Vad fan är problemet med den här karaktären, varför får jag inte hans röst trovärdig?" eller vad man nu kan tänkas skriva i sin skrivdagbok. Kan alla som har skrivdagböcker bara please publicera dem?

Leker med tanken på att börja använda denna blogg som daglig jobbdagbok.

Kära jobbdagbok,

seg dag, längtar efter kollegor, tror inte på min egen bokidé.

Det skulle nog vara intressant för knappt ingen mer än mig, men det kanske inte gör så himla mycket. Sen jag slutade blogga om vardag här vet jag inte vad jag ska göra med det här utrymmet riktigt. Det är en ständig censur av typen "men gud, vem vill veta något om det här", på ett helt annat sätt än jag höll på med innan när jag skrev om vad fan som helst. Otroligt märkligt, ändå? Inbillade mig tydligen att det var av stort allmänt intresse när jag rapporterade om vad jag sett på tv och pratat om med mina barn, men är helt övertygad om att allt kring jobb är ointressant för samtliga.

Jobbprat blir väl ointressant iofs för att folk tenderar att bara prata om det lyckade, ingen vill väl sänka sitt eget cv genom att prata på riktigt om sitt jobb. Utom Lisa Ohlin i "Ravinen", då kanske. Det är därför jag älskar den, bland annat.

Jaja, hejdå.

måndag, april 09, 2018

Greetings from Göteborg och Litteraturveckan

Skriver väl om detta varje år, men tycker det är en sån bra satsning: Vi är 52 författare som är i Göteborg under fem dagar nu, och tillsammans träffar vi 16000 barn i 700 klasser och pratar om böcker, skrivande och läsning. Åker kors och tvärs över hela stan, till innerstadsskolor och förortsskolor och överallt, lika för alla. Det är ett massivt samarbetsprojekt mellan stadens barnbibliotekskonsulent, barn- och skolbibliotekarier och lärare ute i stadsdelarna. Besöken finansieras delvis från Västra Götalandsregionen, tror jag.

Själv besöker jag 18 klasser i år. Idag har jag varit i Bergsjöskolan och träffat sjuor och åttor! Vi har gjort skrivövningar och pratat om att hitta på personer, och mejsla fram berättelser om dessa personer. Det har gått bättre i vissa klasser än andra, och så är det jämt.

En grej som alltid är skitsvår när jag står där framme framför en klass är den här: Att inte lägga all fokus på de som minst av allt vill delta, och istället försöka se dem som faktiskt är med, med klar blick och fullt engagemang. Det är så väldigt, väldigt lätt att glömma bort dem. Att inte ens märka dem? De sitter ofta tysta, längst fram och räcker försiktigt upp handen när andra gapar rakt ut i klassrummet. De är nästan alltid tjejer. Och de märks så himla lite. De drunknar så väldigt lätt i det andra.

Jag har gjort det här så många gånger.

Faller ändå dit på detta helt skrämmande ofta.

Och sen sitter jag på hotellrummet på kvällen och tänker: Men imorgon! Imorgon ska jag se dem först. De längst fram, som nickar tyst. Imorgon ska de få 90% av mitt fokus, och gaphalsarna får dela på resten.

Sen är det ändå nästan omöjligt att hålla det.

Men imorgon!

Då!

Då ska jag till Toleredsskolan.

torsdag, mars 22, 2018

Bladen brinner #28 & #29

Hallå, världen! Här är de två senaste avsnitten av Bladen brinner for you to klicka play på om du till exempel är en vuxen människa som intresserar dig för böcker i allmänhet och böcker för barn och unga i synnerhet, eller bara tycker att Johanna är rolig. (Det är hon!)

Det första är vårt 8 marsasvsnitt, och det innehåller serietecknaren Ellen Ekman (om att rita kroppar i barnböcker), en skitlång bra lista på feministiska läsupplevelser för unga, och ett reportage från Rosengårdsbibioteket i Malmö. Vad vill tjejerna läsa?



Det andra är dagsfärskt och handlar om böcker på film och tendenser i barnboksutgivningen just nu. Vi pratar med författaren och manusskribenten Peter Arrhenius (som bland annat skrivit manus till senaste LasseMaja-filmen) om hur man överför en bok till vita duken. Dessutom har vi varit på bio och sett David Levithans "Every day" och diskuterar den i studion. Och så djupdyker vi ner i Svenska Barnboksinstitutets statistik över utgivningen, och intervjuar Kajsa Bäckius som är bibliotekarie på SBI! Hon berättar om att det råder en vegotrend i barnboksutgivningen nu, till exempel.

onsdag, mars 21, 2018

Inuti huvudet är jag trött


Jag är nere på den här nivån nu med ungdomsboken: Läsa korr och föra in de sista ändringarna innan den ska gå till tryck. Har läst sinnessjukt koncentrerat i fem timmar utan paus nu. Jag måste sitta med en linjal under varje rad och tvinga ögonen att fokusera på varje ord, för annars hoppar blicken iväg och börjar skumma, och dagdrömma om andra ord. Vid det här laget är jag gaaaaanska trött på texten. Har läst den en miljard gånger. Men det har varit en lättredigerad bok! Jag skrev om den och jiddrade och ändrade och suddade så jädra många gånger innan jag lämnade in den, att det inte var så himla mycket jobb kvar till sluttampen den här gången. SKÖNT, ÄNDÅ! Har halva korret kvar nu innan jag lämnar in för kanske sista gången.

Annars?

Rätt uttråkad.

Jag tror att jag kanske önskar mig kollegor?

Om nån liten vecka flyttar jag in på min nya kontorsplats, i det gamla hotellet i Gnesta. Stor lokal, ännu stora planer. Hoppas det blir bra, och att alla där är asroliga hela tiden. Eller nä, delar av tiden. Vill ju helst kunna koncentrera mig emellanåt också.

söndag, mars 04, 2018

Norge, baby!

Imorgon åker jag och Johanna tåg till Oslo, för att vara där i några dagar och göra intervjuer till Bladen brinner. Stay tuned för Norgespecial i podden! Till exempel beskrivs Norge som ett paradis för bilderböcker – och med det menas (tror jag, ska grotta mer i detta) att det ekonomiska stödet som finns till förlag/upphovspersoner i Norge gör att de ekonomiska riskerna med utgivningen är mindre, och den tryggheten medför att förlagen/författarna tar ut svängarna mer i böckerna. Norska bilderböcker kan vara väldigt modiga, och ofta experimentella.

Ska bli kul!

Men innan dess: Här är det senaste avsnittet vi gjorde, som bland annat handlar om att bli refuserad. Och om att skriva lättläst!

måndag, februari 26, 2018

Februaritillståndet

Så märkligt arbetstillstånd jag hamnat i på sistone, minns knappt hur man jobbar. Barnen varvar sjukdomar med sportlov med sjukdomar, och jag väntar på att få tillbaka mitt ungdomsboksmanus med redigeringsförslag. Hade ju tänkt att göra annat under tiden, men nu varvar jag vabb med sportlov med vabb och mest... väntar, då?

I pyjamas.

Jaja.

Har haft boken ute på testläsning hos tre personer under tiden i alla fall, och de har jobbat på. En Ingelstad/Säljerydsperson som kollat så alla Ingelstad/Säljerydsdelar är på plats. En elev på Katedralskolan i Växjö, som kollat så alla Katedral/Växjö/gå på gymnasiedelar är på plats. Och en psykolog som kollat så alla psykologgrejer är på plats. Så himla bra!

Testläsning kan ju vara svårt (om man vill använda testläsningen som ett verktyg för att redigera sin text), "vad tycker du om boken" är ofta en för stor fråga att svara konkret på. Särskilt om den som testläser är någon man känner. Men jag tycker det funkar om man trattar ner det! "Läs och se om det är något i skildringen av Katedralskolan som du reagerar på som felaktigt" verkar enligt studier till exempel fungera ypperligt.

Nu: Frukost med hostande avkomma.

torsdag, februari 08, 2018

Bladen brinner #25 & #26

Varannan onsdag vid den här tiden, 23.50 alltså, sitter jag och tittar på minutvisaren på klockan och önskar att den ska ticka fram till midnatt så att jag kan lägga upp ett nytt avsnitt av Bladen brinner, fixa sajten, fixa nyhetsbrevet, fixa bluttan bli, bluttan bla och sen GÅ OCH SOVAAAAA. Ingen tvingar ju oss så klart att avsnittet ska finnas just exakt när folk vaknar på torsdagen, men vi gjorde så första gången, och jag gillar när saker är konsekventa, så... zzz.

Har till exempel meget svårt att acceptera just nu att jag glömt lägga upp förra avsnittet här på bloggen. Sånt himla tjat, här kommer två.

Avsnitt #25: Med Linda Skugge, Anna Höglund och ett reportage om ljudserier med inspiration från Netfllix och Hbo:


Och Avsnitt #26: Med författaren Emi Gunér och agenten Carin Bacho och förläggaren Marta Hedener. Vi pratar om svenska barnböcker i utlandet, och utländska barnböcker i Sverige:

onsdag, januari 31, 2018

Den inre resan ni vet


Hello från en som fuskar med kvällsjobbet och bloggar, skvallra inte. Har jiddrat på med detta härliga idag: Försöka lämna in texter till ett frilansjobb (jag skriver om barnlitteratur i varje nummer av Vi Läser, och deadline är nu) samtidigt som barnen är sjuka och jag vabbar, samtidigt som jag tvättar alla mina kläder, samtidigt som jag packar inför att ta ledigt och åka bort på semesteeeer imorgon. Det där sista är ju skithärligt på riktigt, men resten har varit lite av ett pussel. Hence: kvällsjobb. Har en text kvar innan jag får sova!

Igår kom jag på det här för tusende gången: Det roligaste som finns är att höra om folks dagdrömmar. Intervjuade en författare till podden (Emi Gunér), och vi hade bestämt att vi skulle prata om dagdrömmar för att 1. Hennes huvudperson Nina dagdrömmer i böckerna som Emi skriver, och 2. Emi dagdrömmer och 3. Jag dagdrömmer.

Vi enades om att vi tyckte att tunnelbanan var ett väldigt bra ställe för dagdrömmar, men sen skiljde vi oss ändå åt rätt rejält i hur vi brukade gå till väga med själva utformandet av drömmandet. För medan jag sitter där och fantiserar ihop olika levnadsöden och relationsdramer för folket jag ser, så visade det sig att Emi kostymerar om varenda kotte i vagnen i klädsel från andra tidsepoker, och tidsreser bakåt i fantasin. JAHA? Det har jag liksom aldrig gjort?

Tycker alla samtal borde börja med "säg din senaste dagdröm", GUD vad folk skulle få fnissa i livet då.

Här ovanför är förresten utsikten ÅTT ETT AV TRE HÅLL där Emi bor. Klart att hon dagdrömmer.

onsdag, januari 24, 2018

Omslag och sånt härl


Igår hade jag det första manusmötet med förläggare och redaktör, och det är alltid lite nervöst för SÅ PASS JOBBIGT om man kommer dit och de bara: "Bitte skriv om hela skiten, ingenting här funkar ju?" Nu var jag mest ängslig för att de skulle tycka att boken handlade för mycket om Livs pappa, also known as en vuxen person i en ungdomsbok. Men det gjorde de inte! Gick därifrån med en lista på helt hanterbara punkter att fixa till, förtydliga, skriva om samt ett helt otroligt gott humör. Det är så fruktansvärt skönt att någon annan läst och steppat in för att styra upp nu! Och ärligt så finns det ju ingenting roligare än att få prata med några andra om sin text i tre timmar, och veta att dessa "några andra" också har som enda mål att texten ska bli så bra som möjligt.

Så här ska omslaget se ut när boken släpps framåt sommaren! Det är Sara Acedo som gjort det (också) och jag är skitglad för det, för jag älskar tydligen alla omslag hon sätter sin hand vid.

Nu ska jag skriva om manuset för örtielfte gången och lyda den dära listan.

Ska på sanning bli kul.

tisdag, januari 16, 2018

Pyjamas och pockets


Det uppstår alltid någon form av urladdning efter att jag skickat in ett manus, trots att jag jämt tror att jag bara ska vakna upp dagen efter och fortsätta jobba med tio tusen andra grejer. Sen jag kom hem från Öland har jag visserligen jobbat, men extreeeemt långsamt, med extreeemt mycket motstånd, och det har bara handlat om att planera saker som ska hända... sen. Har även: Sovit middag, gått omkring i pyjamas, städat mitt kontor, lagat onödigt goda luncher till mig själv och ätit dem i soffan.

Går omkring i en härlig känslomix av konstant självhat för att jag är lat och oduglig, och konstant självälsk för att jag tydligen tillåter mig att vara lat och oduglig.

Oh, well.

"Djupa ro" är släppt som pocket nu i alla fall! Medan jag hasat omkring i pyjamas har den fått nya rekordsnygga kläder (omslag av Sara Acedo) och nu finns den till salu där pocketböcker brukar finnas, till exempel här eller här.

onsdag, januari 10, 2018

Medan jag leker



Jag startade ett matinstagramkonto –> @meravego.se 

Det gjorde jag enbart grundat på avundsjuka (alla andra får ta så fina matfoton hela tiden!) och lust (jag tycker det verkar kul att laga mat och ta kort på den!). Mina två främsta drivkrafter här i livet, alltså.

Det är ju väldigt kul med instagram på så vis att det funkar lite som en lekplats för hobbyfotografer. Jag hade till exempel inte velat eller kunnat ta på mig att fota mat (eller fota whatever) för en bok eller så, för jag kan verkligen inte tillräckligt om ljussättning eller redigering av bilder eller utrustning eller vad som helst för att det ska bli proffsbra. Men på instragram känner jag inga krav på proffsbra. Så där kan jag leka fritt. Det blir bra ibland och fult ibland, och kanske får någon vegetariska middagstips på köpet under tiden jag leker.

Har alltid tyckt att foto har varit kul på nivån: Läste det som tillval på gymnasiet, hade egen mörkerrumsutrustning som jag slabbade med i bastun hemma när jag var tjugo, har ägt systemkameror och använt dem. Men sen instagram kom har det liksom blivit en daglig grej jag håller på med på ett helt annat sätt än innan. Jag har inte ens tänkt på det själv? Men jag glömde mitt kamerabatteri på Öland nu, och har inte kunnat använda min storkamera på fyra dagar, och varenda en av de fyra dagarna har det varit ett problem.

Fräckt, ändå.

fredag, januari 05, 2018

Greetings from Öland

På vägen hit körde jag förbi en ort som hette Eremitemåla. Bortsett från e:et där i mitten, så kändes det ju som ett tecken. Jag har lånat en stuga på Öland och är här totally alone för att skriva färdigt ungdomsboken. Det är skönt. Jag vaknar när jag vill, gör ett nybörjaryogapass framför youtube (som jag är glad att ingen annan ser för HERREGUD!!!), äter frukost, skriver bok, traskar runt vid havet, skriver mer bok, lagar mat jag är sugen på, skriver mer bok, ser på tv-serier, sover, upprepar.

Jag är snart klar.

Kanske idag.

Jag skrev sista scenen precis innan jul. Men jag visste redan när jag satte punkt för den att det fanns uppenbara logiska luckor och skit som jag var tvungen att fixa till. Det sista jag gjorde innan jag tog jullov var att skriva ett dokument med punkter att se över, vrida till, göra tydligare. Det handlar som vanligt nästan bara om karaktärernas trovärdighet.

Varför går Liv med på att flytta? Varför är det så viktigt för henne att få det att funka? Varför tror hon att pappan vill flytta? Varför vill han det egentligen? Vad är det som hänt dem innan flytten, och hur påverkar det dem nu? Och varför faller X för Y och Y för Z egentligen, vad har de för karaktärsdrag som den andra längtat efter och behöver?

Helvete, så skönt det ska bli nu när jag får lämna ifrån mig texten och får hjälp av förläggare och redaktör att mejsla vidare. ÄLSKAR MEJSLET.