Nätet i bakgrunden

Jag träffade en kompis från förr idag, och vi fikade i fyra timmar. Jag har inte sett honom på många år, så vi fick börja i den här änden: "Hur många barn har du nu igen?", men under hela första delen av mitt liv, och fram till gymnasiet, var han en av de allra närmsta. Nu är vi trettiofem, och hundra saker har hänt. Och ändå är det på rätt många sätt samma?

Jag tycker det är en av de intressantaste sakerna som finns. Vad stället man växer upp på gör med en, vad personerna man växer upp med betyder, och hur mycket det/de stannar kvar hos en sen, fast man kanske inte ens vill, eller fast man kanske inte ens fattar det i sitt vardagliga liv. (Yeah, yeah, uppenbarligen tycker jag det är intressant. Har just skrivit en hel bok om det.) Och sen ses man när man är trettiofem och vet egentligen ingenting om den andres vardag men ändå bara: Ah, men hej, vi cyklade hem åt samma håll i alla år, jag känner ju dig. Och så kan man hoppa över alla hundra år av trevande småprat och säga riktiga grejer direkt istället.

Man hinner för farao prata om skitmycket viktigt på fyra timmar då!

Och nä, det är inte alls säkert att man har så mycket gemensamt längre. Man kanske inte ens skulle gillat varann om man träffats för första gången nu. Men jag tycker så himla mycket om att bli påmind om att jag inte hittat på de där människorna. Att de fortfarande finns. Det lilla gäng som åkte till Lefkas, körde omkull på mopeder med, drack folköl, tältade, åkte skolbuss, badade på Sikabacken och tjafsade om vem som hade pluggat minst till proven, de finns fortfarande. Ibland kan jag prata med någon av dem i fyra timmar.

Inuti huvudet på mig är de som ett litet tryggt nät någonstans i bakgrunden.

Herregud, vad jag hoppas att mina barn hittar ett bra sånt nät när de blir äldre.

Och den delade dropboxmappen

(Foto: Ulrika Pousette)

Vi skriver alla texterna till "Ännu mera vego" nu, jag och Sara. Vår arbetsfördelning är ungefär så här: Sara skriver ner receptet, vad som är i rätten vi kommit på, och instruktionerna för hur man ska genomföra tillagningen. Sedan lägger hon receptet i vår delade dropboxmapp. Jag öppnar det, skriver ingress och fluffar till språket så tonen blir som vi vill ha den. Och så markerar jag de stycken där jag tycker Sara tippar över och blir för nördig som dietist och skriver "stryk?" i kanten och lägger tillbaka receptet i mappen. Och så vandrar varje recept så där mellan oss några varv. Ibland gör vi omvänt också. Då skriver jag först, och sedan går Sara igenom och kollar om jag har ljugit när det gäller näringslära och markerar stycken där jag fluffat för mycket, och lägger till sådant som jag missat. Imorgon ska vi vara så färdiga att vi kan skriva ut hela högen med recept i varsin bunt, har vi tänkt. Och sen ska vi ägna varje matlagningstillfälle under resten av sommaren åt att provlaga alla rätter fram och tillbaka och kors och tvärs och gång på gång och se så alla mått stämmer och instruktionerna är tydliga.

TJOFADERITTAN, LAMBO!

Min familj borde lovprisa marken jag går på lite oftare än de gör, tycker jag. Eller åtminstone sluta envisas med att påpeka att den vällagade mat jag så omsorgsfullt ställer på bordet varje dag ser ut som bajs. För det är ju verkligen inte ens sant.

Podden är död! Länge leve podden.

Idag går ungdomsbokspodden "Allt vi säger är sant" i graven, och det allra sista avsnittet (som handlar om avslut) är precis publicerat här. Där pratar vi om slut på böcker, spoilers och avslutningsmeningar vi minns. Och om varför vi lägger ner.

Fasen, vad roligt det har varit! Och vad mycket bra böcker vi läst!

Avsnitten kommer att ligga kvar i minst ett år till och här kommer en puss över hela internet till alla som hejat, lyssnat, medverkat och engagerat sig. Vi gillar er.

Tjuvtitt: Ivar träffar en Diplodocus

I den tredje (fristående) bilderboken om Ivar och hans dinosaurier träffar Ivar på en långhals. Doris har tappat bort sin flock i ett vulkanutbrott, och behöver hjälp av Ivar för att hitta dem igen. Tur för Doris att Ivar är värsta letningsproffset! "Ivar träffar en Diplodocus" passar läsare mellan 3-6 år på ett ungefär, och har bilder av Emma Göthner.

Här kan ni läsa mer! Och boken finns att köpa i bokhandel och på nätet, eller direkt av mig.

Nytt avsnitt av podcasten

Dikter, Thåström, låttexter och kärlek. I nya avsnittet av "Allt vi säger är sant" pratar vi om poesi med poeten Mårten Melin, och har läst "Och natten viskade Annabel Lee" av Bruno K Öijer.

Här kan man lyssna!

Nio fotodagar senare

Hallå, internet, hur är lääääget?

Jag har kravlat mig upp ur det lilla jobbhål jag ramlade ner i under veckan och sitter och stirrar apatiskt framför mig med en kopp kaffe i handen och försöker bestämma mig för om vi ska gå utanför dörren idag eller inte. Jag tror kanske inte.

"Ännu mera vego" är färdigfotograferad nu. Jag är en urvriden liten trasa.

Det är så lite som går att förbereda när man ska fotografera mat. Det går inte att laga rätterna lite lugnt hemma när man har en halvtimme över, dänga ner dem i en matlåda och ta dem med till fotografen, för då ser maten trist ut på bild. Man måste skriva milslånga inköpslistor, handla alla ingredienser, tänka igenom och packa allt man behöver (ner till minsta lilla mjölkorn och kryddpåse och brödbit eller ört som ska ligga i bakgrunden), släpa allt till fotostudion, och ställa sig i fotografens kök och laga rätt efter rätt efter rätt enligt tidsschemat man gjort upp på fotodagen. Och exakt när man lagat en rätt färdig ska den läggas upp perfekt på tallriken man valt ut och kastas ut under kameran i miljön man byggt upp med snyggt pynt och fotograferas när den är helt nylagad och fin. Och när man gjort det? In i köket igen. Repetera. Helst utan att misslyckas med ett enda moment, eftersom det är rätt fult med vidbrända plättar och trasiga pajer och halvledsen sallad på bild. Allt man lagar måste se så snyggt ut som det någonsin går.

Det finns en hel del stressmoment i det.

Jag är verkligen inget proffs på att laga mat.

Ibland steker jag skitfula plättar. En gång slog det eldslågor från kastrullen när jag skulle fritera grejer. Jag är ganska slarvig, tycker det är tråkigt att skriva inköpslistor, och vill helst vara själv i ett tyst kök (utan fläktljud) för att inte bli irriterad när jag ska idka matlagning.

Ja, du käre värld.

Har jag sagt att "Ännu mera vego" är färdigfotograferad nu? Och att jag är en urvriden liten trasa?

Har också tänkt mycket på det här: Det är trevligt att sitta still. Och att äta mat som någon annan har lagat.

Bara för dig på lågstadiet

Den här boken för folk mellan sex och nio år ungefär har precis släppts. Den innehåller tolv berättelser, och det är bland annat jag, Emma Adbåge, Mårten Melin, Jenny Jägerfeld och Siri Spont som skrivit texterna. Mitt bidrag heter "Den ska nog få heta Starlight" och handlar om att önska sig en egen hund så jädra mycket att man är beredd att tapetsera hela huset med post it-lappar där man skrivit JAG VILL HA EN HUND. Det är Jonna Björnstjerna som gjort de urfina illustrationerna. Är himla stolt och glad över att få vara med här! Sjukt rolig ålder att skriva för.

Bara för dig på lågstadiet finns att få tag på i bokhandlar och på nätet nu, och här kan man läsa mer.

Nytt avsnitt av podcasten

La precis upp ett nytt avsnitt av ungdomsbokspodden jag gör ihop med Per Bengtsson. Den här gången handlar det om framtid! Vi har läst Per Nilssons "Otopia" och träffat författaren Ursula Poznanski.

Här kan man lyssna! (Eller på iTunes.)

Ännu mera vego

Så! Nu är vi igång. Idag har vi fotat de första nio bilderna till "Ännu mera vego", och det är så sjukt roligt. Så sjukt roligt! Var helt uppspelt igårkväll när jag skulle sova, för jag minns de förra fotodagarna som de roligaste (och mest intensiva) jobbdagarna jag någonsin haft. Och den här gången är det ännu bättre, för nu känner jag mig inte riktigt lika mycket som en praoelev längre. Nu kan jag säga till exempel: "Jag stör mig på vinkeln på gaffeln. Får jag putta in den två millimeter i bilden?" utan att vara rädd för att fotografen ska tycka att jag är för petig. Och jag vet att vi hinner laga nio rätter, piffa dem så fint vi kan, och fota dem innan dagen är slut. (Städa köket, däremot. Det hinner vi inte mellan varven. Det ser, ärligt talat, ut som fan bakom kulisserna.)

Nu äter jag resterna av en jordgubbssalsa och tänker på rätterna vi ska laga imorgon. Ska fröknäcket ligga bredvid quinotton, eller bredvid citronpastan? Har jag några ätbara blommor någonstans i trädgården som vi kan pynta palak paneeren med? Blir det snyggast med den där grå skålen till soppan, eller borde vi ta en rosa?

Fyra pappkassar matvaror står och väntar på oss i fotostudion klockan åtta imorgon.

Älskar mitt jobb.

Snart som pocket!

Min och Johannas gemensamma bok "Vi måste sluta ses på det här sättet" kommer som pocket i juni, och då kommer den att se ut så här.

Studier gjorda på den inbundna varianten av samma bok visar att de som verkligen gillar den här berättelsen kan vara 17 år, såväl som 25, såväl som 53.

Hoppas den hittar ut till ännu fler sådana nu, som pocket! Tycker själv att boken är skitmysig och rolig på ett ganska okomplicerat sätt, och hade jag inte läst den typ tre hundra gånger redan skulle jag lätt ha kunnat tänka mig att strandläsa den i sommar.

Här kan man läsa mer!

Fluff inuti

Hej från ett tåg!

Har åkt tur och retur Lund det senaste dygnet, och bland annat varit i Kävlinge och träffat skrivsugna ungdomar på biblioteket idag. I två och en halv timme fick jag låna dem, och vi pratade om skrivande, hur man hittar på en trovärdig karaktär, hur man skriver dialog, och vad man ska tänka på när man skriver en kortare text. Plus att vi fikade! Mm... fika.

Förmiddagen var startskottet för en novelltävling som pågår under den närmsta månaden. (Man får vara mellan 13-25 år och behöver så klart inte ha varit med på skrivkursen idag för att delta i tävlingen. Men man måste bo i Kävlinge kommun! Gör man det kan man kolla mer info om tävlingen på bibliotekets hemsida.)

Jag hade väldigt kul.

Finns kanske inget som gör mig så fluffig inuti som entusiastiska tonåringar som gillar att skriva och bara kastar upp handen i luften när man frågar om någon vill läsa upp sin text, och har skitsmarta frågor och funderingar kring sitt (vårt) intresse. Hade kunnat stanna i många timmar till kring det där bordet. Men, men. Många timmar på ett tåg är ju också... eh... många timmar.

Det finns massor av begåvade unga personer som uttrycker sig helt fantastiskt där ute. Också. Man glömmer bort dem rätt ofta när man pratar om de andra, de som inte vill/kan/orkar/bryr sig. Men jag vet, för jag träffar dem ibland, eller får mejl från dem. Och det här är vad som händer med mig varje gång: FLUFF INUTI.

Älskar't.

Omslaget

Så här ska den se ut när den släpps i höst, my precious. I snyggt mjukband. Det är Sara Acedo som gjort omslaget, och jag tycker så mycket om det. På baksidan finns ett foto från badplatsen i boken, där en av ungdomarna i berättelsen hittas drunknad innan boken ens börjat. Det tog jag en dag när jag stod på bryggan vid Djupa ro i höstas och försökte få feeling. Men killen på framsidan? Honom känner jag inte.

(Det är en av mina vanligaste läsarfrågor annars. Inte om den här boken, men om en annan. Vem är killen på baksidan till "Det är så logiskt alla fattar utom du", och har du möjligen hans kontaktuppgifter? Det har jag inte. Men bra försök, jag tycker också att han är snygg.)

Att jobba helg

Idag när jag körde bil från Söderköping lyssnade jag på det senaste avsnittet av "En varg söker sin podd" och det var nåt så djävulskt bra, jag höll på att nicka huvudet ur led för att jag höll med om så mycket. De pratade om Thåström!!! Fast det var ju inte det jag skulle säga egentligen.

(THÅSTRÖM!!!)

Liv Strömqvist nämnde i alla fall också hur sjukt tacksam hon är för att hon "slipper jobba på ett vanligt jobb" och lät helt förstummad när hon konstaterade att hon "får rita serier hela dagarna, det är ju helt sjukt".

Ungefär så tänker jag flera gånger i veckan.

Den här helgen har jag varit på skrivhelg i Söderköping, och bott på hotell med tre skrivkompisar. Vi har: 1. Skrivit på våra böcker, 2. Pratat om skrivandet av våra böcker och 3. Ätit goda grejer.

Jag kan helt ärligt inte komma på så jättemånga andra saker jag hellre gör en helg. Och då har jag alltså ändå ägnat mig åt det som är mitt jobb. (Okej, kakbuffén ingår inte vanligtvis i mitt jobb. Och jag gör rätt ofta också andra grejer när jag jobbar än att sitta och skriva böcker. Tråkigare grejer, till och med. Men ni fattar poängen.)

Gustav läste en bok i förra veckan som han refererar till hela tiden nu. "Vi bara lyder", av Roland Paulsen. Den handlar om Arbetsförmedlingen, och är att döma av hur mycket Gustav tjatar om den, SVININTRESSANT. Bland annat innehåller den uppgifter om en studie som undersökt hur många av alla som jobbar som faktiskt gillar sina jobb.

13% av jordens lönearbetande befolkning anser att de har ett utvecklande och engagerande arbete. (Nästan dubbelt så många var direkt fientligt inställda till sitt jobb.)

TRETTON PROCENT!!! Det är ju absolut ingenting.

Är så vansinnigt glad över att jag får vara en av dem.

Fortfarande efter sexton böcker

Det är oklart om det här är intressant för någon annan än mig själv, men untz, untz, kolla om jag bryr mig! Jag har skickat ut manuset till "Djupa Ro" till några olika testläsare. Jag brukar aldrig göra det, det brukar bara vara jag och förlaget tills den är klar, men den här gången... Det finns frågeställningar i den här boken som jag aldrig skrivit om innan. Jag ville kolla att jag skildrar dem på ett vettigt sätt innan det är för sent.

Ja, så nu sitter jag alltså och trycker på hämta-nya-mejl-knappen i mejlprogrammet en gång i sekunden för att se om någon av dem hunnit läsa och tycka något än.

Japp! That's me. Cool som stryk.

Det är ändå anmärkningsvärt, tycker jag, hur urbota dålig jag är på den här delen av mitt jobb. Den där allt tar veckor och månader och år, alltså. Att jag aldrig lär mig? Jag är egentligen extremt medveten om hur lång tid det tar att läsa ett manus och ge respons på det. Jag är egentligen extremt medveten om hur lång tid det tar att redigera också. Jag är egentligen extremt medveten om att alla led i processen tar en massa tid, och det måste de få göra, jag fattar ju.

Och ändå.

*hämtar nya mejl*
*hämtar nya mejl*
*hämtar nya mejl*

Förra veckan var det en elev som frågade mig i en klass om jag skrev på något just nu, och om jag möjligen kunde tänka mig att berätta något om den boken. Jag var this close att gå fram och kyssa henne för att hon undrade, och sen fick jag i det närmaste tejpa över min egna mun med silvertejp för att inte stå och babbla i en timme om påhittade personer i en bok som inte ens finns än. Jag vill att ALLA ska läsa! NU! Och sen vill jag prata om berättelsen och människorna i den i åtta timmar tills jag tappar rösten.

*hämtar nya mejl*
*hämtar nya mejl*
*hämtar nya mejl*

Det underliga är ju också att det här hinner lägga sig tills boken väl släpps i höst. Det är nu jag är mitt uppe i det. Det är nu jag går omkring och tänker på personerna och berättelsen. Om ett halvår, när boken är klar... då har jag redan släppt den lite. Då går jag väl omkring och tänker på någon ny hittepåperson istället. Rätt skevt, ändå?

Bara en enda ynka gång av alla de miljarder gånger jag hämtat nya mejl de senaste dagarna har det verkligen plingat till och landat respons från en av testläsarna i inkorgen. Den gjorde mig å andra sidan så lättad och lycklig att jag grät en skvätt rakt ner i tangentbordet nyss.

Japp! That's me. Cool som stryk.

Det sa jag, va?

Vad jag längtar efter att den här boken ska vara tryckt.

Andra vändan

Också att det här har hänt: Jag har skickat in den andra (omskrivna) versionen av "Djupa Ro" till förlaget, med följande meddelande bifogat:

"Här! Mer ältande, större allvar, fler sammanbrott och djupare ångest."

Fick utropen "Ja!" "Hurra!" "Perfekt!" och "Ska bli kul att läsa!" tillbaka.

Morbida jädra människor man jobbar med ändå.

Jag tycker extremt mycket om personerna i den här boken. Huvudpersonen David och hans gäng, Tove, Paula, Ludde och Jonathan, åh, be still my beating heart, vilka bra låtsaskompisar de har varit under det här året. Det är synd och skam att en av dem envisas med att vara död redan när berättelsen börjar, så de andra tvingas må som krattor hela tiden. Det enda jag vill är ju att de ska ha det bra.

Nytt avsnitt av podcasten

Och vi öser väl på med fler podcasttips när vi ändå är igång, va? Jag har en bra podcastdag idag.

Nya avsnittet av "Allt vi säger är sant" spelades in inför publik i Kungälv häromveckan, och handlar om småstäder i litteraturen. Varför vill man skildra en mindre ort? Och hur kränkta blir småstadsinvånarna om något i skildringen blir fel?

Vi har läst Patrik Lundbergs "Onanisterna" och gästas av Signe Eliasson, 19 år. Här kan man lyssna!

Minnet fullt

Eureka! Det är en stor dag i mitt lilla liv, för jag gästar podden "Minnet fullt" och får ett helt avsnitt till mitt förfogande. Det är Fridah Jönsson och Caro Wikbro Carlén som gör podden, och den riktar sig främst till unga tjejer. I nåt avsnitt har de pratat om "syskon", i nåt om "mat", i nåt om "avundsjuka", etc. Och i det här avsnittet pratar de alltså om "Lisa Bjärbo". Kommer väl ALDRIG komma över denna hybris!!!

Inspelningen var så sjukt rolig, jag var hög i timmar efteråt. Samtalet handlar om att skriva för unga, mina böcker, och hur jag själv var som sextonåring. Här kan man lyssna!

Bölig i Borgholm

Det som jag är med om i Borgholm just nu? Det är så fint. Det är så fint. Jag träffar förskoleklasser som jobbat i två månader med min och Emma Göthners bilderbok "Ivar träffar en tyrannosaurus". De har läst, diskuterat, skapat egna dinoland, målat tavlor, skulpterat dinosaurier och bildat en hel utställning på biblioteket. En del av dem har pratat mycket om vänskap under arbetets gång, för - spoileralert - huvudpersonen Ivar blir kompis med en tyrannosaurus i boken, och då kan man ju fråga sig: Vad är vänskap? Hur blir man någons kompis? Kan man bli vän med vem som helst?

Projektet kallas "Lässurr", och är ett samarbete mellan skola och bibliotek, och som avslutning på klassernas arbete har jag blivit hitbjuden för att träffa alla barnen, skriva autografer, svara på frågor och käka tårta. (Och när jag säger "tårta" så menar jag tårta med bokomslaget på.)

Jag kommer väl vara tårögd över detta i resten av mitt liv på ett ungefär.

Så coolt.

Tjuvtitt: Eddie och napparna

Nu finns "Eddie och napparna" rykande färsk att få tag på i bokhandel och på nätet! Det är en bilderbok för sådana mellan 2-4 år ungefär, med text av mig och och illustrationer av Jesus Verona. Den handlar om att älska sina nappar, men närma sig den dagen då det kanske borde vara dags att sluta.

Mamma och pappa tycker att Eddie ska ge bort sina nappar. Till tomten, till exempel. Eller till några kaniner.
"Det gör alla stora barn", säger de.
Men inte Eddie. Han vill ha sina nappar själv.
"DUMMA TOMTEN!", säger han. "DUMMA KANINER!"
"Ja, ja, ja", säger mamma.

Jag kan verkligen inte svära på att den kommer få varenda läsare mer motiverad att sluta med napp. (Det är ju skitsvårt att sluta med napp!) Men jag kan svära på att Eddie är urgullig. Jag hoppas ni gillar den.

Mera vego - föreläsningen

Nästa vecka, (torsdagen den 19 mars, klockan 18.30) föreläser jag och Sara på stadsbiblioteket i Stockholm. Om vegetarisk mat i vardagen, små barns ätande, och kombinationen däremellan. Gratis, öppet för alla. Så här står det i presentationen av föreläsningen:

Kan småbarn också äta vegetarisk mat? Utan att få näringsbrist på kuppen? Sara Ask, barndietist, och Lisa Bjärbo, författare, är aktuella med kokboken Mera vego - mat för hela familjen. De berättar om arbetet med boken, om sin matlagningsvardag som vegetarianer och småbarnsföräldrar, och delar med sig av praktiska tips för den som vill få hela sin familj att äta mera vego. Hur gör man barnens eviga pannkakor lite matigare? Behöver man vara nervös för proteinbrist och järnbrist om man utesluter kött ur sin kost? Och finns det några enkla knep för att få kräsna barn att äta mera grönt?

Kom dit! Om inte annat för att ni får möjligheten att ställa frågor till Sara om barns ätande, konflikter vid matbordet, bra mellanmål, vad som är viktigt att tänka på när det gäller näringsinnehåll, etc, etc. Hon kan allt! Det är helt sjukt! Men härligt.

Här kan man läsa mer om evenemanget.

Allt vi säger är sant i Kungälv

Bor någon som läser här inne i Kungälv eller close by? I så fall vill jag tipsa om att jag och Per och vår lelle podcast kommer till Mimers kulturhus i nästa vecka och pratar om ungdomsböcker som utspelar sig i småstäder. Den 12 mars, på kvällen! Öppet för alla, gratis, kul, etc, etc. Här finns facebookeventet, klicketi klick!

Första omskrivningen

Igår var jag på manusmöte på förlaget och pratade i en och en halv timme om mitt ungdomsboksmanus med en förläggare och en redaktör. De är de första två som läst hela berättelsen förutom jag själv, och fast jag gjort det här nu en och annan gång var jag ändå helt skakig innan. Det hade faktiskt blivit asdålig stämning på mitt hemmakontor resten av våren om de sagt att de hatade hela manuset, och velat att jag skulle skriva om allt. Asdålig, säger jag.

Men det gick bra.

De hade i och för sig en hel del synpunkter, och jag gick därifrån med sex sidor anteckningar med tankar och förslag på saker som behövde fördjupas, tonas ner, tonas upp, skruvas till, förtydligas, skrivas om eller strykas. "Den där personen behöver bli lite mer levande". "Den där konflikten kan du faktiskt ta bort." "Vore det inte rimligt att huvudpersonen reagerade lite mer så här?" Men inget av det kändes speciellt jobbigt. Det kändes bara skönt. Så ovärderligt att ha dessa proffs att bolla med, herregud, är helt övertygad om att boken kommer bli hundra gånger (nåja, femtio då? Tjugo? Tio? Tre?) gånger bättre efter jag skrivit igenom den några vändor till nu, och försökt fixa till alla grejer vi pratade om. ÄLSKAR FÖRLAG!

Har en månad på mig.

Får jag välja ett läge som det allra roligaste i skriva-bok-processen så ligger det här väldigt högt upp, faktiskt.

Att skriva bilderbokstexter

"Hur funkar det när man skriver bilderböcker, ritar du själv?"

Tror kanske jag svarar på ovanstående fråga en gång i veckan, och det här är vad jag tänker varje gång: Ho, ho, ho, I wish, men gud nej, nej, jag ritar verkligen inte själv. Mina bilderböcker om den lilla ungen Eddie (Eddie och julen, Eddie och lillebror och snart, snart Eddie och napparna) illustreras av Jesus Verona. Mina bilderböcker om Ivar och hans dinosaurier (Ivar träffar en stegosaurus och Ivar träffar en tyrannosaurus och snart Ivar träffar en diplodocus) illustreras av Emma Göthner. Och det är en himla tur för böckerna, det.

Man kan skriva bilderböcker även om man inte kan illustrera själv. I mitt fall (och många, många fler fall som jag känner till) har det från början varit så här: Jag har kommit på en idé, skrivit en text, och skickat in den till ett förlag. Förlaget har läst den och efter några vändor fram och tillbaka antagit den och sagt "ja, den här vill vi ge ut". Sedan har jag och min förläggare diskuterat gemensamt vem som skulle kunna tänkas illustrera. Jag har gett henne namn på illustratörer jag känner till som jag gillar, hon har gett mig namn på illustratörer hon känner till som hon gillar. Och så har vi tänkt, kommit överens om någon som skulle kunna passa, och så har förlaget frågat den personen om hen kan tänka sig att läsa manuset och provrita några bilder av huvudpersonen och miljöerna. När det gäller dinosaurieböckerna tyckte jag till exempel att det var viktigt att dinosaurierna skulle ha en personlighet, att det skulle finnas en lekfullhet i stilen, och att Ivars kroppsspråk var bra, så att han såg ut som ett mjukt barn, och inte bara en platt figur, som han hade gjort om jag hade ritat honom. Jag tycker Emma gör honom helt perfekt. Kolla hans små barfotafötter och tår på den här skissen till exempel, hur de spjärnar emot och kniper om dinosaurien! I love it.

Nu när jag gjort några böcker ihop med båda de här illustratörerna samarbetar vi lite tidigare in i processen, och det är bra. Tanken är ju att text och bild i en bilderbok ska samspela så mycket att de smälter ihop till en enhet (hellre än att vara text och bild som två komponenter bredvid varandra inom samma bokpärmar). Det som visas i bilden behöver inte nödvändigtvis upprepas i texten, och tvärtom. Och ton och stämning i text ska passa ihop med ton och stämning bild. Det är mycket lättare att få till det där om texten inte redan är klar när bildarbetet börjar. Och så handlar det ju om att lära känna varandra också, förstås. Nu kan jag säga till Emma att "när jag skrev texten så såg jag framför mig att Ivar skulle svinga sig genom luften så här", och hon kan säga "det vore kul att få rita vulkanutbrott i nästa bok!" och båda vet att det bara är förslag och idéer, vi kan skita i dem om vi vill.

Vi (och de flesta andra som gör bilderböcker) delar 50/50 på betalningen för boken. Hälften till den som står för text och idé, hälften till den som står för bilderna.

Fråga om ni vill veta mer?

(Bilden här ovanför är en av Emma Göthners skisser ur en kommande bok om Ivar, Ivar träffar en triceratops.)

Attention, Gnesta!

Bor du i (närheten av) Gnesta och är nyfiken på skrivrelaterade grejer? Nu på lördag, 21/2, håller jag en gratis skrivverkstad på biblioteket här. Den är öppen för alla (min förhoppning är att det kommer både vuxna och unga), och man behöver inga förkunskaper.

Jag kommer prata lite om hur jag brukar tänka när jag skriver, dela med mig av knep, och så blir det enkla skrivövningar som ingen behöver vara nervös inför. Ta med en brorsa, en dotter, en pappa, en kusin eller en kompis och kom, tycker jag! Mellan klockan 10.00 och 11.30 håller det på.

Slut på meddelande.

5 x fredag på skrivlägret

Idag vid lunch skickade jag in manuset på boken till förlaget så att de får sätta tänderna i den, och efter det har jag bara dragit omkring här och varit 1. Lättad, 2. Nöjd och 3. Kär i Lissabon. Staden är helt vansinnigt sliten och nergången på sina håll (de flesta, faktiskt), men ja. Så jädra fin.

Imorgon åker vi hem.

Det har varit en bra vecka.

5 x torsdag på skrivlägret

Fast okej, det är ljug. Jag har inte tagit de här bilderna idag, jag har knappt varit utanför dörren idag. Förutom två korta avbrott för lunch och middag i kvarteret (gick dit, åt, gick hem) har jag bara varit i lägenheten och på balkongen och läst/tänkt/strukit/skrivit om idag. Det kan ju tyckas vara slöseri med tid i Lissabon att sitta i en lägenhet och häcka, men det är bra för boken, och det är ju för den jag är här.

5 x onsdag på skrivlägret

Följande oerhörda har hänt: Jag har skrivit färdigt det sista kapitlet på boken. HERREGUD! Satt två timmar på en uteservering och bara glodde rakt fram efteråt och kände mig euforisk/melankolisk/trött/sentimental/överlycklig/ledsen/tumlad/tömd. Det gick! Ni får fasen akta er så jag inte börjar hålla något slags tacktal, är så gråtmild nu. Svåra jädra bok.

Nu ska jag ägna resten av den här skrivveckan åt att läsa manuset, ändra det jag hittar som känns dåligt, och peta in lite stycken som fattas här och där. Sedan skickar jag in den till förlaget och låter dem sätta tänderna i berättelsen. Det är ju skitmycket jobb kvar, en massa omskrivningsrundor och redigering, men fasen ändå, VAD SKÖNT DETTA KÄNNS, jag vill tacka livet.

5 x tisdag på skrivlägret

En bra sak med det här skrivlägret (förutom att vi typ går upp i små atomer varje gång vi svänger runt ett nytt gathörn, för att det är så sabla fint överallt) är att det hittills går hyfsat bra att skriva. För båda. Vi har liksom övat upp oss på att sitta i innanför samma fyra väggar och skriva ihop, utan att störa varandra. Vi säger inte så mycket. Vi sitter bara bredvid varandra i soffan och skriver, och ibland reser någon av oss sig upp och går ett varv. Det händer att man frågar något, "Är det rimligt att en tjugoårig kille använder det här ordet?", men vi har blivit rätt bra på att känna av när det är läge att fråga och när det är läge att hålla tyst. Och det är skitkul när det blir dags för lunchrast eller middag sedan att babbla om hur det gått, vad som varit svårt, vad vi kört fast på, hur vi tänker! Vi har inte läst varandras manus, men vi har berättat. Jag vet vad kapitlet Johanna skriver på nu handlar om, hon har koll på mitt.

Vi har sett ut en restaurang i ett nytt område som vi hittade idag på lunchen, som vi ska äta på ikväll.

Är himla glad för detta.

5 x måndag på skrivlägret

Okej, det här är vårt schema: Gå upp typ klockan sju. Äta frukost i lägenheten. Skriva i typ tre timmar. Gå ut och äta lunch/ fotografera kakel och tvätt som hänger på husfasader och ooo:a och aaa:a över Lissabon i nån timme. Gå hem och skriva i tre timmar till. Gå ut och äta middag/fotografera kakel och tvätt som hänger på husfasader och ooo:a och aaa:a över Lissabon i nån timme. Babbla och dricka vin. Läsa. Sova. Repetera.

Ett sabla geniupplägg om jag får säga det själv, och det får jag ju tydligen.

Dagens ros

Vill säga detta nu: Tack, TACK för alla tips och tankar och idéer till "Ännu mera vego"! Ni är ju nåt så jävulskt bra och snälla. Har sammanställt en lista med över 150 (!!!) kommentarer från blogg och instagram nu, att ha som facit när vi börjar spika innehållet. Det blir så klart omöjligt att gå alla till mötes (knivigt ju när en del säger "mer ost!" och en del säger "mindre ost!" till exempel). Men vi kommer att ha jättestor hjälp av responsen alldeles oavsett.

Ni är bäst. Ni vet det, va?

Ännu mera vego

Igår var jag och Sara på möte med förlaget och spikade detta festliga: Det kommer en uppföljare till Mera vego strax innan året är slut (inshallah, etc). Ännu mera vego ska den heta, och trots att boken inte kommer se dagens ljus förrän tidigast i december, så har vi redan börjat med innehållet. Hallå på dig, nya år av provlagningar och provsmakningar och mixtrande i köket!

Tanken är (fortfarande) att det ska kännas enkelt, roligt, gott och okomplicerat att laga vegetarisk mat till sig själv och sin familj med boken som kompis i köket. Och om ni har tips så vore det jättesnällt om ni delade med er! Vad för typ av recept tycker ni bok nummer två ska innehålla? Vad saknar ni i första boken? Vad vill ni ha mer av? Finns det något ni gillar i "Mera vego" som vi absolut inte ska slopa till bok två, och tvärtom - vad kan vi skippa den här gången? Sitter ni rent av inne på något vegetariskt recept som ni undrat varför i hela h-vetet vi inte har med i boken, och vill dela med er?

Vi blir jätteglada! Och jättetacksamma!

(Och vill ni inte skriva i kommentarerna så får ni jättegärna mejla på onekligenblogg@yahoo.se).

Tusen tack, och HIGH FIVE!

Det ska bli så roligt, det här.