måndag, juli 6

Nätet i bakgrunden

Jag träffade en kompis från förr idag, och vi fikade i fyra timmar. Jag har inte sett honom på många år, så vi fick börja i den här änden: "Hur många barn har du nu igen?", men under hela första delen av mitt liv, och fram till gymnasiet, var han en av de allra närmsta. Nu är vi trettiofem, och hundra saker har hänt. Och ändå är det på rätt många sätt samma?

Jag tycker det är en av de intressantaste sakerna som finns. Vad stället man växer upp på gör med en, vad personerna man växer upp med betyder, och hur mycket det/de stannar kvar hos en sen, fast man kanske inte ens vill, eller fast man kanske inte ens fattar det i sitt vardagliga liv. (Yeah, yeah, uppenbarligen tycker jag det är intressant. Har just skrivit en hel bok om det.) Och sen ses man när man är trettiofem och vet egentligen ingenting om den andres vardag men ändå bara: Ah, men hej, vi cyklade hem åt samma håll i alla år, jag känner ju dig. Och så kan man hoppa över alla hundra år av trevande småprat och säga riktiga grejer direkt istället.

Man hinner för farao prata om skitmycket viktigt på fyra timmar då!

Och nä, det är inte alls säkert att man har så mycket gemensamt längre. Man kanske inte ens skulle gillat varann om man träffats för första gången nu. Men jag tycker så himla mycket om att bli påmind om att jag inte hittat på de där människorna. Att de fortfarande finns. Det lilla gäng som åkte till Lefkas, körde omkull på mopeder med, drack folköl, tältade, åkte skolbuss, badade på Sikabacken och tjafsade om vem som hade pluggat minst till proven, de finns fortfarande. Ibland kan jag prata med någon av dem i fyra timmar.

Inuti huvudet på mig är de som ett litet tryggt nät någonstans i bakgrunden.

Herregud, vad jag hoppas att mina barn hittar ett bra sånt nät när de blir äldre.

4 kommentarer:

Anna sa...

Den där tiden, den finns verkligen kvar i bakhuvudet någonstans. Ungefär en gång i månaden drömmer jag om killen jag var kär i i nian, min första förälskelse. Han var nog intresserad tillbaka, kan jag se i backspegeln, men det blev aldrig något. Idag är jag gift med mannen jag vill vara gift med och älskar och vi har världens finaste barn. Jag vill inte ändra något, men drömmarna försvinner inte. Det verkar som att jag får leva med dem, kanske hela livet. En del av mig formades där, misstänker jag. Eller vad vet jag.

Lisa sa...

Jamen, exakt Anna! Jag drömmer också ofta om den där tiden/de där människorna. Så fint ändå på något vis. Ens lilla huvud bara: app, app, app, GLÖM ALDRIG!!!

Colombialiv sa...

Vad fint!

Johanna sa...

Jättefint! Känner igen mig, kan också bli nostalgisk över gamla gäng och att man träffa igen dem man varit så nära så nära i en annan tid, en annan vardag.