tisdag, september 8

Nineteen, clumsy and shy

Jag läste Lollo av Linna Johansson i förra veckan, och började (bland mycket annat) tänka på min universitetstid i Uppsala precis efter gymnasiet. I Lollo övertalas huvudpersonen att söka en litteraturvetenskapskurs av sin mamma.
"Jag hade 'talang' sa hon, den fanns fortfarande 'därinne'. Jag trodde inte på henne och så gick det inget vidare heller. Jag förstod inget av böckerna vi läste och avskydde de andra studenterna, en massa osminkade snorkiga tjejer i dufflar som kom från innerstan och dyrkade Virginia Woolf hela bunten."
Ja, och sen lyssnade jag på podden "Ett eget rum", med Bokhora-Marcus och ex-Bokhora-Helena när de diskuterade Lollo, och så tänkte jag ännu mer på det där. Helena berättar i podden att hon också läst litteraturvetenskap, och kände igen sig i den där beskrivningen i Lollo. Att det fanns ett duffelgäng från innerstan på universitetet, och att Helena inte heller kände att hon var en av dem, för hon hade en annan ingång till böckerna. Hon var en läsande person, men kom inte från en bakgrund där litteraturanalys kom med modersmjölken. Hennes ingång kom mer från populärkulturen, via musik och magasin hade hon hittat till Sylvia Plath och Oscar Wilde, och nu ville hon läsa böckerna och diskutera dem.

Själv var jag inte ens där. Jag hade inte ens hittat till Sylvia Plath och Oscar Wilde, jag tror inte jag visste vem Sylvia Plath var. Jag var den obildade nittonåringen från landet, som inte vågade säga ett knyst på seminarierna, och inte visste nåt om nån. Men jag ville så gärna, gärna bli en sån. Med duffel eller utan duffel, jag ville också ha hittat till Virginia Woolf och Sylvia Plath och Oscar Wilde, och jag ville gå med böckerna tryckta mot bröstet i universitetsmiljön och… gud. Varför ville jag det? Hur hade jag kommit på det?

Så jädra mycket beslut jag fattat i mitt liv enbart baserat på romantiserade drömmar som jag tror att jag snott från böcker och filmer? Först ville jag så gärna bli en hästtjej att jag tjatade mig till att få rida (trots att jag alltså var rädd för hästar). Sen ville jag så gärna bli litteraturvetenskapstjej (trots att jag alltså helst läste hästböcker för tolvåringar). Och hela den här författargrejen? I blame it all on Anne på Grönkulla.

(I love you Anne!!!)

Hur som. Får fortfarande, så här sexton år senare, i alla fall skamsköljningar när jag tänker på den där litteraturvetenskapen. Minns (ordagrant) bristfälliga analyser jag gjorde, och korkade saker jag sa när jag rodnande tvingades svara på någon fråga, uh, fy fan. Duffeltjejerna skrattar fortfarande (inne i mitt huvud). Och inte vet jag om jag direkt hittade till Virgina Woolf och Sylvia Plath och Oscar Wilde heller, jag menar, hur hittar man dem, hur gör man för att känna att man är värdig? Jag känner mig fortfarande mer bekväm med Anne.

Men jag fastnade i alla fall i Lollo, och läste utan avbrott för första gången på länge.

6 kommentarer:

Lo sa...

Jag läste litteraturvetenskap (i Lund), var osminkad (typ) och hade duffel. Är dock inte från innerstan och hoppas verkligen att jag inte var snorkig?
Varje höst önskar jag mig lite tillbaka, till kajkrax och höstluft och böcker tryckta mot bröstet genom Lundagård...

Anonym sa...

Å, SÅ hög igenkänning på detta, alltihop! Jag läste litteraturvetenskap med genusinriktning 2002-2003 & hade, förutom allmän "brist på kulturellt kapital"-ångest dessutom kraftig "jag är ingen riktig feminist"-ångest. 22 år hetero-sambo med rakade ben bland alla håriga armhålor som bodde i kollektiv & jobbade extra på Zita, typ. /HejhejSara

Sandra sa...

Vilket fint skrivet inlägg!

Anna sa...

Är inne på min tredje termin litteraturvetenskap och känner verkligen igen mig! Mina romantiska drömmar om universitetskorridorer, klassiker som jag som helt plötsligt blir bekant och fullständigt insatt i, och litterära teoretiker som man förstår i detalj så pass att man kan diskutera dom över en kaffe på kafét med sina andra litterära vänner... tja... nej inte riktigt. Jag vet inte vem Sylvia Plath är, jag sitter mest och ritar i blocket på seminarierna för jag har tappat bort mig bland alla "fina" ord och jag förstår mig verkligen inte på poesi!
Att det fortfarande finns en sådan... snorkighet bland litteraturvetare är helt sant och fruktansvärt irriterande och skrämmande! Tacka vet jag att vi hade en temakurs med barn- och ungdomslitteratur i våras, den räddade mig! Att sitta och diskutera fina böcker som Mumin, Pippi och Anne på Grönkulla var FANTASTISKT! Äntligen böcker jag förstår mig på och som man diskuterar på ett helt nytt sätt, för litteraturvetenskap för barn- och ungdomslitteratur är så pass nytt. Inga "fina" eller högfärdiga ord här inte! Så jag har inte gett upp hoppet om litteraturvetenskapen, den kanske trots allt är på väg att moderniseras, sakta kanske, men ändå säkert?

cruella sa...

ÄLSKADE littveten trots att jag är/var en obildad brutta från landet fast med stor, stor läshunger på allting från hästböcker till Lundell och Jackie Collins (som jag för övrigt inspirerade mycket när jag skrev uppsats om populärlitteratur och fin respektive ful läsning.

Jag hade romantiska föreställningar, jovisst. Vill man få dem infriade så ska man för det första inte läsa i Stockholm haha. Kantigt campus utan särskild feeling, inget traditionellt studentliv. Men det var skitkul och pepp, flera studenter var äldre än jag (jag var ändå typ 24) och hade gjort andra grejer. Generös stämning som jag minns det.

I Uppsala var det lite mer pretto, men miljön var Lovely - på den tiden låg litteraturvetenskapliga institutionen i SLOTTET! Ujuj. Och nationsliv och svårmod och vemod och cykelturer och romanser och känslomässiga berg- och dalbanor. Älskade exakt allt fast jag stundom kände mig som en bluffster.

Louise sa...

Du är vår tids Anne! Lika inspirerande!