fredag, april 20, 2018

Kära jobbdagbok (4)

Vi ska lägga ner vår podd. Jag sitter och räknar, gör excelark över alla böcker vi pratat om under de två år vi gjort Bladen brinner, listar titel, författarnamn, illustratör, förlag och tänkt läsarålder. Det blir många, många hundra rader på listan. Vi har intervjuat sextiosju personer och fyllt 1247 minuter med genomarbetat innehåll. Jag vågar inte räkna antalet arbetstimmar vi lagt ner på att göra programmet, läsa på, förbereda, spela in, efterarbeta, försöka sprida, för det är för många, jag vill inte veta.

Jag är stolt och bitter och frustrerad.

Folk har haft nytta och glädje av podden. Jag vet det, för varje gång jag kommit till ett bibliotek (vilket som helst!) på sistone så har bibliotekarien sagt hur mycket hon gillar att lyssna. Men.

Jag måste varje dag säga åt mig själv att avundsjuka och bitterhet inte är vare sig charmigt eller särskilt konstruktivt. Sluta, skäller jag på mig själv, det leder ingenstans, det är gnälligt, och du är inte i en position där du får gnälla, det går bra för dig. Sen postar jag en meningslös bild på instagram på kanske en blomma. 716 likes. En bild om något barnlitteraturrelaterat. 42 likes. Slår på TV:n. Radion. Öppnar tidningen. Scrollar tio mil på Kultursidorna innan jag hittar något om barnböcker. Besöker en högstadieklass som hatar läsning. Ser någon tipsa om samma gamla klassiska titlar i Litteraturgäris på Facebook så fort någon frågar om läsning för unga. Har han läst Harry Potter? Biter mig själv i handen för att inte skrika. Hos oss funkar Astrid Lindgren väldigt bra!

Jag har haft så roligt med podden. Blivit genuint lycklig varje gång jag hört någon säga att jag lyssnade på ert senaste avsnitt och nu har jag läst den där boken ni tipsade om, messat Johanna. Vi har fått en till person att läsa Under odjurspälsen/En myras liv/Vakuum! Men jag vill så gärna att alla ska fatta. Och det är så segt att få alla att fatta. Ibland känns det som att försöka springa i sirap att jobba med barnkultur. Alla de här böckerna finns! De är gjorda av personer som aldrig får fronta Kulturbilagan, som aldrig får vara i Kulturbilagan alls, som du inte vet existerar, hallå, hör nån utanför barnkulturbubblan ens att jag skriker? 

Inuti är jag en kränkt vit man när det kommer till barnlitteratur, trots att det inte ens är särskilt befogat att just jag ska vara det. Jag försöker sluta, men det går, som ni märker, oftast inte särskilt bra.

torsdag, april 19, 2018

Bladen brinner #30 och #31

Två matiga barnlitteraturprogram här då!

Det första om Norge som barnboksland. Hur är systemet bakom böckerna i Norge, vad får det för effekter på utgivningen, vad finns det för stöd, hur lätt är det att försörja sig som författare, och varför är norska bilderböcker så modiga? Vi träffar förläggaren Sverre Henmo, Birgitte Eek på Norska barnboksinstitutet och bilderboksstjärnan Mari Kanstad Johnsen!



Det andra om Gunnar Ardelius nya bok och plötsliga dramaturginördande, min egen bilderbok och mammor som dagdrömmer. Plus att Johanna har varit i Piteå och åkt bokbuss! Så sjukt mysigt inslag, ÄLSKAR BOKBUSS!

Kära jobbdagbok (3)

Jag sa till en förläggare igår att jag på regelbunden basis hör författare tala tårögt om hur fantastisk hon är på textsamtal, att hon lyfter folks böcker till helt nya höjder för att hon är en så otroligt bra läsare. Hon blev glad. Sa det där behövde jag verkligen höra, med eftertryck. Sen pratade vi om självtvivel. Jag har aldrig tänkt tanken. Att förläggare och redaktörer tvivlar på sin förmåga att mejsla fram texter, de också. Hur kan jag inte ha tänkt på det? Det är klart att de gör!

Den här förläggaren pratade om paniken när hon läste en text för första gången ibland, och bara: Men vad ska jag tillföra, tänk om jag säger fel, tänk om jag gör den sämre, vad kan jag ens om text? Det kändes som en nyckel för mig att fatta att de tankarna rör sig i huvudet även på förlagsfolk. Det säger väl något om beroendeställningen jag är i som författare kanske, att det aldrig slagit mig förr att även förläggare kan ha dagar med dåligt textsjälvförtroende. Eller så säger det något om "självupptaget ältande" igen.

Jag, jag, jaaaaag.

Herregud.

Det var ödets ironi kanske, som gjorde att Johanna sa fel namn på en av författarna vi pratade med på scen igår. Det hade inte ens gått tre timmar sen hon satt och bedyrade för mig att du måste släppa att du sa fel namn på en författare en gång i höstas, ingen minns det, det var verkligen ingen stor grej! När hon gjorde exakt samma sak nu upplevde jag det precis så: Som ett misstag, hon sa förlåt, sen var det över. Det ändrar inte mitt ältande egentligen, men det är skönt att se. Hur andra tvivlar och gör misstag, så vi andra ser. Och världen rämnar inte?

I Lotta Olssons vuxenroman "De dödas verkliga antal" är huvudpersonen förlagsredaktör, och som läsare får man följa hennes tankar om texterna hon jobbar med. Hur hon hatar dem ibland, hur hon får tvinga sig att läsa vidare. Jag älskade den boken.

onsdag, april 18, 2018

Kära jobbdagbok (2)

På pendeltåget in mot Stockholm andas jag sådär som jag gör när jag är nervös eller stressad över något, eller har känningar av ångest, ytligt och snabbt tills jag kommer på att jag andas ytligt och snabbt, och drar ett djupt andetag för att få ner luften i lungorna. De djupa andetagen låter som suckar. De kanske är suckar.

Stressen är för att jag ska moderera samtal ikväll, på en lärarkväll som Alfabeta och Lilla Piratförlaget anordnar. Jag och Johanna ska hålla i panelsamtal med sex olika författare, leda quiz, lotsa samtalet i två timmar. Jag vet att det kommer att gå bra och vara roligt. Jag vet att det här inte är någonting jag behöver stressa upp mig för. Men jag vet också att jag kommer att kunna hitta någon detalj i det jag gör under kvällen att haka upp mig på i efterhand, och sen kommer den detaljen att sitta kvar som en tagg i mitt minne i många månader, kanske år. Och nu försöker jag förebygga. Som jag alltid gör inför varje scenframträdande/poddinspelning/social tillställning. Tänka igenom allt jag ska säga, allt som kan uppstå, så jag kan undvika misstagen och göra allt rätt från början. Och eftersom det inte går att få kontroll på ”allt som kan uppstå” och eventuellt inte heller går att ”göra allt rätt från början” så andas jag i suckar.

Jag tänker till exempel ofta på att jag råkade säga fel efternamn på en författare jag intervjuade på scen i oktober. Jag sa förlåt, det är för att jag är nervös, jag vet vad du heter direkt när hon kom upp på scenen, och sen var det misstaget ur världen, säger Johanna. Det kanske det var? Men jag kommer ändå att tänka på det i många år till.

Jag har gett det här ältandet till huvudpersonen i Inuti huvudet är jag kul, som en liten present. När jag bad min vän som är psykolog att läsa manuset för att se så alla psykologiska grejer kändes okej sa hon ”hon är extremt trovärdig i sitt självupptagna ältande, jag träffar tjejer som hon i behandling varje dag.”

Hehe.

Ändå bra att kunna använda skiten till något.

tisdag, april 17, 2018

Kära jobbdagbok (1)

Det är tisdag. Jag har bestämt mig för att testa. Testet är att regelbundet skriva ner någonting om dagens jobb här, helst i slutet av varje arbetsdag, hur ointressant jag än tycker att det verkar för allmänheten. Kanske håller det en dag. Kanske fler. Det mest intressanta för mig själv är hur mycket jag tänker censurera bort.

Jag läste just in ett röstprov och skickade över det till mitt bokförlag. De verkar överväga möjligheten att låta mig läsa in ljudboksversionen av "Inuti huvudet är jag kul". Jag visste inte att den skulle bli ljudbok! Jag visste inte att man fick prata småländska på ljudböcker! Jag vet inte om jag skulle palla att höra min egen röst läsa in en ljudbok. But then again, det är ju inte jag som ska lyssna på den.

Det är obekvämt att gången nästan alltid är så här: Det kommer ett jobbförslag i mejlform i inkorgen där det inte framgår om det här är ett jobb jag förväntas göra gratis, eller om det här är ett jobb jag får betalt för. Sen är det upp till mig att skicka det vändande mejlet: Tack för frågan! Jag överväger gärna det här, men jag behöver veta hur det ser ut med arvode och tid först. Hur ser det ut med arvode och tid? Jag vet inte varför jag tycker det är så jävla jobbigt att fråga det, men det tycker jag. Kanske är det för att jag känner mig tråkig och snål som tar upp pengar hela tiden. Kanske är det för att jag blir förbannad över att behöva vara den som tar upp pengar hela tiden.

När jag födde barn ville jag nästan strypa barnmorskorna som lite vagt försökte att inte lova för mycket mitt under värkarna när jag upprepade gånger försökte på svar på hur länge det var kvar innan ungen var ute. "Det kan gå fort nu, men det kan också ta en evighet till, det är omöjligt att säga, men tänk att varje värk är en våg". När det äntligen kom in en läkare som pekade med hela handen och sa "TRE KRYSTVÄRKAR TILL, DET HÄR KOMMER GÖRA ONT SOM FAN, MEN OM FEM MINUTER ÄR BARNET UTE, DET HÄR ÄR EN SUGKLOCKA, NU KÖR VI, STÅ UT" så ville jag kyssa henne.

Det finns en liknelse här som kändes relevant nyss.

Jo, tydligheten!

Djupt in i själen blir jag lycklig när jobbförslag är pekande med hela handen. Kan och vill du göra X? Det kommer ta Y timmar, behöver vara klart inom Z veckor och du får Å betalt. Ja eller nej? Svara nu.

Jag undrar så vad de lyssnar efter när de lyssnar på ljudprovet och bestämmer sig för om min röst funkar eller inte. Jag hade problem med den här meningen, märkte jag: "Hela jävla franskaklassen står i en ring runt om mig och stirrar på mig där jag ligger."

Ring, runt, stirrar, ligger.

Kämpa, Småland!

Det var rimligt betalt, 4-5 grundpass i studion, 3 timmar åt gången, och sen två kortare pass för redigering. Klart innan maj är slut helst.

Tjuvtitt: Samtidigt i min låtsasvärld






"Samtidigt i min låtsasvärld" är en bilderbok som jag och Emma Adbåge har gjort. (Text: Yours truly, Bild: Emma Adbåge). Den är för människor mellan 4 och 104 år och den handlar om en mamma som sitter i sitt kladdiga kök en tisdagkväll och dagdrömmer. Frågar ni mig så är det roligaste med att läsa boken för ett barn 1. Att få prata om vad barnet har/gör i sin låtsasvärld, och 2. Att mamman väcker så starka känslor. Har hittills hört att hon är rolig, tokig, galen, äcklig, dålig på att städa, cool och att hon "verkar ta bättre hand om hundar än om sina barn". Little did she know där hon satt.

Finns att köpa nu på nätet eller i bokhandeln! Och den är utgiven av Rabén & Sjögren.

måndag, april 16, 2018

Kära jobbdagbok

Jag läser en så sjukt spännande bok, "Ravinen: (Så du vill bli regissör?)" av Lisa Ohlin. Det är en beskrivning av ett filmprojekt, från idé till... vet ej, för så långt har jag inte kommit. Men typ varje möte är redovisat i boken, varenda liten förhandling, alla pengar, alla beslut, alla våndor, alla vändor. Det låter inte så rafflande? Nähä, det kanske det inte gör, men det är det. Jag älskar den här typen av skapandeprocessredogörelser. Ju mer detaljerade, desto bättre. SIFFROR!

Häromdagen pratade jag och Johanna om folk som för skrivdagbok. Varken jag eller hon gör det, men det finns ju författare som verkligen gör det, skriver ner varje dag hur mycket de skrivit, hur det känts, vad som gått trögt, tankar inför nästa skrivdag, etc. GUD, vad jag skulle vilja läsa folks skrivdagböcker. Sida upp och sida ner med "Skrev tre sega sidor, hatade allt. Vad fan är problemet med den här karaktären, varför får jag inte hans röst trovärdig?" eller vad man nu kan tänkas skriva i sin skrivdagbok. Kan alla som har skrivdagböcker bara please publicera dem?

Leker med tanken på att börja använda denna blogg som daglig jobbdagbok.

Kära jobbdagbok,

seg dag, längtar efter kollegor, tror inte på min egen bokidé.

Det skulle nog vara intressant för knappt ingen mer än mig, men det kanske inte gör så himla mycket. Sen jag slutade blogga om vardag här vet jag inte vad jag ska göra med det här utrymmet riktigt. Det är en ständig censur av typen "men gud, vem vill veta något om det här", på ett helt annat sätt än jag höll på med innan när jag skrev om vad fan som helst. Otroligt märkligt, ändå? Inbillade mig tydligen att det var av stort allmänt intresse när jag rapporterade om vad jag sett på tv och pratat om med mina barn, men är helt övertygad om att allt kring jobb är ointressant för samtliga.

Jobbprat blir väl ointressant iofs för att folk tenderar att bara prata om det lyckade, ingen vill väl sänka sitt eget cv genom att prata på riktigt om sitt jobb. Utom Lisa Ohlin i "Ravinen", då kanske. Det är därför jag älskar den, bland annat.

Jaja, hejdå.

måndag, april 09, 2018

Greetings from Göteborg och Litteraturveckan

Skriver väl om detta varje år, men tycker det är en sån bra satsning: Vi är 52 författare som är i Göteborg under fem dagar nu, och tillsammans träffar vi 16000 barn i 700 klasser och pratar om böcker, skrivande och läsning. Åker kors och tvärs över hela stan, till innerstadsskolor och förortsskolor och överallt, lika för alla. Det är ett massivt samarbetsprojekt mellan stadens barnbibliotekskonsulent, barn- och skolbibliotekarier och lärare ute i stadsdelarna. Besöken finansieras delvis från Västra Götalandsregionen, tror jag.

Själv besöker jag 18 klasser i år. Idag har jag varit i Bergsjöskolan och träffat sjuor och åttor! Vi har gjort skrivövningar och pratat om att hitta på personer, och mejsla fram berättelser om dessa personer. Det har gått bättre i vissa klasser än andra, och så är det jämt.

En grej som alltid är skitsvår när jag står där framme framför en klass är den här: Att inte lägga all fokus på de som minst av allt vill delta, och istället försöka se dem som faktiskt är med, med klar blick och fullt engagemang. Det är så väldigt, väldigt lätt att glömma bort dem. Att inte ens märka dem? De sitter ofta tysta, längst fram och räcker försiktigt upp handen när andra gapar rakt ut i klassrummet. De är nästan alltid tjejer. Och de märks så himla lite. De drunknar så väldigt lätt i det andra.

Jag har gjort det här så många gånger.

Faller ändå dit på detta helt skrämmande ofta.

Och sen sitter jag på hotellrummet på kvällen och tänker: Men imorgon! Imorgon ska jag se dem först. De längst fram, som nickar tyst. Imorgon ska de få 90% av mitt fokus, och gaphalsarna får dela på resten.

Sen är det ändå nästan omöjligt att hålla det.

Men imorgon!

Då!

Då ska jag till Toleredsskolan.

torsdag, mars 22, 2018

Bladen brinner #28 & #29

Hallå, världen! Här är de två senaste avsnitten av Bladen brinner for you to klicka play på om du till exempel är en vuxen människa som intresserar dig för böcker i allmänhet och böcker för barn och unga i synnerhet, eller bara tycker att Johanna är rolig. (Det är hon!)

Det första är vårt 8 marsasvsnitt, och det innehåller serietecknaren Ellen Ekman (om att rita kroppar i barnböcker), en skitlång bra lista på feministiska läsupplevelser för unga, och ett reportage från Rosengårdsbibioteket i Malmö. Vad vill tjejerna läsa?



Det andra är dagsfärskt och handlar om böcker på film och tendenser i barnboksutgivningen just nu. Vi pratar med författaren och manusskribenten Peter Arrhenius (som bland annat skrivit manus till senaste LasseMaja-filmen) om hur man överför en bok till vita duken. Dessutom har vi varit på bio och sett David Levithans "Every day" och diskuterar den i studion. Och så djupdyker vi ner i Svenska Barnboksinstitutets statistik över utgivningen, och intervjuar Kajsa Bäckius som är bibliotekarie på SBI! Hon berättar om att det råder en vegotrend i barnboksutgivningen nu, till exempel.

onsdag, mars 21, 2018

Inuti huvudet är jag trött


Jag är nere på den här nivån nu med ungdomsboken: Läsa korr och föra in de sista ändringarna innan den ska gå till tryck. Har läst sinnessjukt koncentrerat i fem timmar utan paus nu. Jag måste sitta med en linjal under varje rad och tvinga ögonen att fokusera på varje ord, för annars hoppar blicken iväg och börjar skumma, och dagdrömma om andra ord. Vid det här laget är jag gaaaaanska trött på texten. Har läst den en miljard gånger. Men det har varit en lättredigerad bok! Jag skrev om den och jiddrade och ändrade och suddade så jädra många gånger innan jag lämnade in den, att det inte var så himla mycket jobb kvar till sluttampen den här gången. SKÖNT, ÄNDÅ! Har halva korret kvar nu innan jag lämnar in för kanske sista gången.

Annars?

Rätt uttråkad.

Jag tror att jag kanske önskar mig kollegor?

Om nån liten vecka flyttar jag in på min nya kontorsplats, i det gamla hotellet i Gnesta. Stor lokal, ännu stora planer. Hoppas det blir bra, och att alla där är asroliga hela tiden. Eller nä, delar av tiden. Vill ju helst kunna koncentrera mig emellanåt också.

söndag, mars 04, 2018

Norge, baby!

Imorgon åker jag och Johanna tåg till Oslo, för att vara där i några dagar och göra intervjuer till Bladen brinner. Stay tuned för Norgespecial i podden! Till exempel beskrivs Norge som ett paradis för bilderböcker – och med det menas (tror jag, ska grotta mer i detta) att det ekonomiska stödet som finns till förlag/upphovspersoner i Norge gör att de ekonomiska riskerna med utgivningen är mindre, och den tryggheten medför att förlagen/författarna tar ut svängarna mer i böckerna. Norska bilderböcker kan vara väldigt modiga, och ofta experimentella.

Ska bli kul!

Men innan dess: Här är det senaste avsnittet vi gjorde, som bland annat handlar om att bli refuserad. Och om att skriva lättläst!

måndag, februari 26, 2018

Februaritillståndet

Så märkligt arbetstillstånd jag hamnat i på sistone, minns knappt hur man jobbar. Barnen varvar sjukdomar med sportlov med sjukdomar, och jag väntar på att få tillbaka mitt ungdomsboksmanus med redigeringsförslag. Hade ju tänkt att göra annat under tiden, men nu varvar jag vabb med sportlov med vabb och mest... väntar, då?

I pyjamas.

Jaja.

Har haft boken ute på testläsning hos tre personer under tiden i alla fall, och de har jobbat på. En Ingelstad/Säljerydsperson som kollat så alla Ingelstad/Säljerydsdelar är på plats. En elev på Katedralskolan i Växjö, som kollat så alla Katedral/Växjö/gå på gymnasiedelar är på plats. Och en psykolog som kollat så alla psykologgrejer är på plats. Så himla bra!

Testläsning kan ju vara svårt (om man vill använda testläsningen som ett verktyg för att redigera sin text), "vad tycker du om boken" är ofta en för stor fråga att svara konkret på. Särskilt om den som testläser är någon man känner. Men jag tycker det funkar om man trattar ner det! "Läs och se om det är något i skildringen av Katedralskolan som du reagerar på som felaktigt" verkar enligt studier till exempel fungera ypperligt.

Nu: Frukost med hostande avkomma.

torsdag, februari 08, 2018

Bladen brinner #25 & #26

Varannan onsdag vid den här tiden, 23.50 alltså, sitter jag och tittar på minutvisaren på klockan och önskar att den ska ticka fram till midnatt så att jag kan lägga upp ett nytt avsnitt av Bladen brinner, fixa sajten, fixa nyhetsbrevet, fixa bluttan bli, bluttan bla och sen GÅ OCH SOVAAAAA. Ingen tvingar ju oss så klart att avsnittet ska finnas just exakt när folk vaknar på torsdagen, men vi gjorde så första gången, och jag gillar när saker är konsekventa, så... zzz.

Har till exempel meget svårt att acceptera just nu att jag glömt lägga upp förra avsnittet här på bloggen. Sånt himla tjat, här kommer två.

Avsnitt #25: Med Linda Skugge, Anna Höglund och ett reportage om ljudserier med inspiration från Netfllix och Hbo:


Och Avsnitt #26: Med författaren Emi Gunér och agenten Carin Bacho och förläggaren Marta Hedener. Vi pratar om svenska barnböcker i utlandet, och utländska barnböcker i Sverige:

onsdag, januari 31, 2018

Den inre resan ni vet


Hello från en som fuskar med kvällsjobbet och bloggar, skvallra inte. Har jiddrat på med detta härliga idag: Försöka lämna in texter till ett frilansjobb (jag skriver om barnlitteratur i varje nummer av Vi Läser, och deadline är nu) samtidigt som barnen är sjuka och jag vabbar, samtidigt som jag tvättar alla mina kläder, samtidigt som jag packar inför att ta ledigt och åka bort på semesteeeer imorgon. Det där sista är ju skithärligt på riktigt, men resten har varit lite av ett pussel. Hence: kvällsjobb. Har en text kvar innan jag får sova!

Igår kom jag på det här för tusende gången: Det roligaste som finns är att höra om folks dagdrömmar. Intervjuade en författare till podden (Emi Gunér), och vi hade bestämt att vi skulle prata om dagdrömmar för att 1. Hennes huvudperson Nina dagdrömmer i böckerna som Emi skriver, och 2. Emi dagdrömmer och 3. Jag dagdrömmer.

Vi enades om att vi tyckte att tunnelbanan var ett väldigt bra ställe för dagdrömmar, men sen skiljde vi oss ändå åt rätt rejält i hur vi brukade gå till väga med själva utformandet av drömmandet. För medan jag sitter där och fantiserar ihop olika levnadsöden och relationsdramer för folket jag ser, så visade det sig att Emi kostymerar om varenda kotte i vagnen i klädsel från andra tidsepoker, och tidsreser bakåt i fantasin. JAHA? Det har jag liksom aldrig gjort?

Tycker alla samtal borde börja med "säg din senaste dagdröm", GUD vad folk skulle få fnissa i livet då.

Här ovanför är förresten utsikten ÅTT ETT AV TRE HÅLL där Emi bor. Klart att hon dagdrömmer.

onsdag, januari 24, 2018

Omslag och sånt härl


Igår hade jag det första manusmötet med förläggare och redaktör, och det är alltid lite nervöst för SÅ PASS JOBBIGT om man kommer dit och de bara: "Bitte skriv om hela skiten, ingenting här funkar ju?" Nu var jag mest ängslig för att de skulle tycka att boken handlade för mycket om Livs pappa, also known as en vuxen person i en ungdomsbok. Men det gjorde de inte! Gick därifrån med en lista på helt hanterbara punkter att fixa till, förtydliga, skriva om samt ett helt otroligt gott humör. Det är så fruktansvärt skönt att någon annan läst och steppat in för att styra upp nu! Och ärligt så finns det ju ingenting roligare än att få prata med några andra om sin text i tre timmar, och veta att dessa "några andra" också har som enda mål att texten ska bli så bra som möjligt.

Så här ska omslaget se ut när boken släpps framåt sommaren! Det är Sara Acedo som gjort det (också) och jag är skitglad för det, för jag älskar tydligen alla omslag hon sätter sin hand vid.

Nu ska jag skriva om manuset för örtielfte gången och lyda den dära listan.

Ska på sanning bli kul.

tisdag, januari 16, 2018

Pyjamas och pockets


Det uppstår alltid någon form av urladdning efter att jag skickat in ett manus, trots att jag jämt tror att jag bara ska vakna upp dagen efter och fortsätta jobba med tio tusen andra grejer. Sen jag kom hem från Öland har jag visserligen jobbat, men extreeeemt långsamt, med extreeemt mycket motstånd, och det har bara handlat om att planera saker som ska hända... sen. Har även: Sovit middag, gått omkring i pyjamas, städat mitt kontor, lagat onödigt goda luncher till mig själv och ätit dem i soffan.

Går omkring i en härlig känslomix av konstant självhat för att jag är lat och oduglig, och konstant självälsk för att jag tydligen tillåter mig att vara lat och oduglig.

Oh, well.

"Djupa ro" är släppt som pocket nu i alla fall! Medan jag hasat omkring i pyjamas har den fått nya rekordsnygga kläder (omslag av Sara Acedo) och nu finns den till salu där pocketböcker brukar finnas, till exempel här eller här.

onsdag, januari 10, 2018

Medan jag leker



Jag startade ett matinstagramkonto –> @meravego.se 

Det gjorde jag enbart grundat på avundsjuka (alla andra får ta så fina matfoton hela tiden!) och lust (jag tycker det verkar kul att laga mat och ta kort på den!). Mina två främsta drivkrafter här i livet, alltså.

Det är ju väldigt kul med instagram på så vis att det funkar lite som en lekplats för hobbyfotografer. Jag hade till exempel inte velat eller kunnat ta på mig att fota mat (eller fota whatever) för en bok eller så, för jag kan verkligen inte tillräckligt om ljussättning eller redigering av bilder eller utrustning eller vad som helst för att det ska bli proffsbra. Men på instragram känner jag inga krav på proffsbra. Så där kan jag leka fritt. Det blir bra ibland och fult ibland, och kanske får någon vegetariska middagstips på köpet under tiden jag leker.

Har alltid tyckt att foto har varit kul på nivån: Läste det som tillval på gymnasiet, hade egen mörkerrumsutrustning som jag slabbade med i bastun hemma när jag var tjugo, har ägt systemkameror och använt dem. Men sen instagram kom har det liksom blivit en daglig grej jag håller på med på ett helt annat sätt än innan. Jag har inte ens tänkt på det själv? Men jag glömde mitt kamerabatteri på Öland nu, och har inte kunnat använda min storkamera på fyra dagar, och varenda en av de fyra dagarna har det varit ett problem.

Fräckt, ändå.

fredag, januari 05, 2018

Greetings from Öland

På vägen hit körde jag förbi en ort som hette Eremitemåla. Bortsett från e:et där i mitten, så kändes det ju som ett tecken. Jag har lånat en stuga på Öland och är här totally alone för att skriva färdigt ungdomsboken. Det är skönt. Jag vaknar när jag vill, gör ett nybörjaryogapass framför youtube (som jag är glad att ingen annan ser för HERREGUD!!!), äter frukost, skriver bok, traskar runt vid havet, skriver mer bok, lagar mat jag är sugen på, skriver mer bok, ser på tv-serier, sover, upprepar.

Jag är snart klar.

Kanske idag.

Jag skrev sista scenen precis innan jul. Men jag visste redan när jag satte punkt för den att det fanns uppenbara logiska luckor och skit som jag var tvungen att fixa till. Det sista jag gjorde innan jag tog jullov var att skriva ett dokument med punkter att se över, vrida till, göra tydligare. Det handlar som vanligt nästan bara om karaktärernas trovärdighet.

Varför går Liv med på att flytta? Varför är det så viktigt för henne att få det att funka? Varför tror hon att pappan vill flytta? Varför vill han det egentligen? Vad är det som hänt dem innan flytten, och hur påverkar det dem nu? Och varför faller X för Y och Y för Z egentligen, vad har de för karaktärsdrag som den andra längtat efter och behöver?

Helvete, så skönt det ska bli nu när jag får lämna ifrån mig texten och får hjälp av förläggare och redaktör att mejsla vidare. ÄLSKAR MEJSLET.

fredag, december 22, 2017

Bladen brinner #24 – Suger boken?

Årets sista poddavsnitt! Vi pratar med serieproffset Josefin Svenske om den kvinnliga svenska serietecknarexplosionen, och vad som händer med barnserien i skuggan av den. Och med förlagsredaktören Ylva Blomqvist om det osynliga jobbet bakom alla böcker som släpps. Plus att vi diskuterar kvalitet! Vad är en bra barnbok?

Lyssna överallt där poddar finns, eller här:

Listan

Jag skrev en lista på en lapp i slutet av sommaren, och sen klistrade jag lappen på pärmen av min anteckningsbok. (Har en, bär med mig den jämt, gör alla anteckningar till allt jobb i samma bok, skulle dö om jag blev av med den, byter när den tar slut, det är ungefär två gånger om året.)

KOKBOK/APP
PLUGG
UNGDOMSBOK
PODD

stod det på listan.

Det var de sakerna jag hade bestämt mig för att jag skulle lägga min arbetstid på under hösten, och listan skrev jag så jag inte skulle råka säga ja till tio tusen andra grejer och glömma vad jag hade bestämt. När jag skrev den kändes det helt sjukt att SKOLBESÖK/FÖRELÄSNINGAR inte ens stod med, för hello? Har gjort skolbesök i skitmånga år.

Det har gått okej, kan jag konstatera på årets sista arbetsdag. Att hålla sig till listan, alltså. Jag har inte tackat ja till tio tusen andra grejer, jag har jobbat nästan bara med de där fyra.

Det har räckt.

Så kan vi säga.

Jag är inte klar.

Men nu tar jag jullov.

På vårens lista står det UNGDOMSBOK, PODD, VIGGO och ?.

Det är ju en jävla lyx att det där frågetecknet mest bara känns kul.

fredag, december 15, 2017

Slutet på boken

Jag intervjuade en förlagsredaktör häromdagen (and her name is Ylva Blomqvist, bless her heart). Hon listade lite olika klassiska grejer som författare brukar få respons på i sina manus. Stryk en massa i början, var till exempel en sån grej. Skriv till en massa i slutet, var en annan.

Jag kan ju verkligen se det hända.

Man är nästan, nästan klar, har jobbat med texten skitlänge, har "bara" slutet klar, vill väldigt gärna nå mål. Skiss, skiss, and then som stuff happens, skiss, HÄR FÅR DU, REDAKTÖRN, NU ÄR JAG KLAAAAR!

Känner åtminstone en person som nickar nu (and her name is Johanna Lindbäck, bless her heart).

Hur som helst.

Vad jag vill komma till är: Jag ser slutet på min ungdomsbok nu. Den utspelar sig under fyra veckor, och jag har as we speak sista veckan kvar att skriva. Och jag tycker fasen inte att det känns som om jag skissar längre. (Skissat har jag gjort fram tills nu, däremot.) Jag vill gärna sticka ut hakan här och säga att slutet inte är min skissfarozon? Herregud, jag har tänkt på dessa slut-knyt ihop-upplösningsscener sen jag började skriva skiten. ÄNTLIGEN FÅR JAG SKRIVA DEM! Har så roligt nu, va.

Famous last words?

Lovar att lägga ut den bittra sanningen om jag får tillbaka manuset med ett "bygg ut slutet, det är för skissartat" sen. Samt eventuellt äta upp valfri hatt.

Bladen brinner #23 – "Smärtan tar en framåt"


Det här avsnittet av Bladen brinner blir man skrivpeppad av! (Källa: Lyssnare.) Also att man blir sugen på att läsa böckerna vi pratar om. (Källa: Andra lyssnare.) Vi intervjuar författarna Mia Öström och Elin Nilsson. Och så har vi Petter Lidbeck på besök i studion och fixar en speed-skriv-skola med honom där han lär oss allt om hur man skriver 1. Kort, 2. Med bra dialog och 3. Roligt. Seså! Tryck play.

Tjuvtitt: Mega vego


Ser ni hur tjock den blev? Här utgår jag alltså från att ni uppmärksamt glott på den enormt breda ryggen på första bilden, för whoa! Jag kan inte komma över knubbigheten!

"Mega vego" är ju en sammanslagning. Här hittar man alla recept från "Mera vego", alla recept från "Ännu mera vego" plus att vi gjort ungefär 20 nya recept (på bilderna här ser poké bowl, 15 x pålägg, Pulled portabello, Nudelsallad med halloumi, Vegoceasar och vegansnickers) och klämt in lite nya texter (till exempel "Budgetvego", "Så blir du en köksninja" och "Måste man älska grönsaker?").

Ungefär hälften av alla de hundratals recepten i boken är lakto-ovo-vegetariska. Resten är märkta med stämpeln "veganvänlig".

Och grundtanken när vi gjort recepten och boken är att ledorden: Enkelt, vardagsvänligt, hela familjen. Det betyder till exempel att vi har undvikit att använda ingredienser som kräver att man går till specialbutiker. Och att vi har delat in recepten efter hur lång tid de tar att laga. (Mest poppis är kapitlet "Kaos", med rätter som tar mindre än en halvtimme.) Plus att boken är fylld av tips och trix på hur man får alla runt borde att vilja smaka på maten!

Detta betyder: Över 300 sidor vegoinspiration! För den som inte är vegetarian, men vill äta mera grönt. Och för den som är vegetarian, men vill ha nya rätter på sin repertoar. Ett specialtips är att ge bort hela härligheten till någon som kanske just flyttat hemifrån. Jag tycker helt subjektivt att det är en bra första kokbok, med recept som är lätta att följa.

HOPPAS NI BLEV HUNGRIGA NU! Det blev jag.

Boken finns att köpa i bokhandeln, till exempel här eller här.

måndag, december 04, 2017

Mera vego som app


Det som är allra mest exalterande med att Mera vego finns som app (FRÅN OCH MED PRICK NU!) är att maten på fotona i appen ryker så jädra snyggt. Jag kan inte komma över hur barnsligt förtjust jag är i detta faktum.

Appen är gjord av Filibaba, och finns för iPhone, iPad och Apple Watch, och kostar 50 spänn (förutom den här veckan då det är introduktionspris och den är mycket billigare). As we speak innehåller den ungefär 90 av våra recept, och den fylls på successivt (automatiskt för alla som köpt den). Om ett tag kommer appen rymma alla recept från "Mera vego", alla recept från "Ännu mera vego" och alla recept från splirrans nya "Mega vego".

Förutom rykande snygga matfoton är appen också väldigt användarvänlig, skulle jag (förvisso helt partiskt, men ändå) vilja säga. Man kan till exempel söka på de livsmedel man har hemma i kylskåpet (guuuud, vad ska jag laga av den här sabla tofuuuun?) och få upp alla recept som innehåller den ingrediensen. Eller så kan man sortera och få upp bara de veganska recepten. Eller bara de glutenfria. Och så vidare!

Och recepten är indelade precis som i böckerna - efter hur lång tid de tar att laga. I kategorin "Kaos" finns snabba rätter som lämpar sig bra för jobbiga vardagar när man inte pallar laga så jädra avancerade rätter, och har bråttom. I kategorin "Vanlig vardag" finns lite lagom ambitiös vardagsmat för de dagar man har liiiite mer feeling. I "Äntligen helg" finns lite festligare middagar och rätter som kräver lite mer kärlek. I "Sött och plock" finns mellanmål, förrätter, efterrätter och sånt. Och så hittar ni också alla våra julrecept samlade i en julflik just nu!

Och man kan få hela härligheten på svenska. Eller på engelska!

Jag är inte så skitbra på att svara på tekniska frågor om appen (det är däremot Filibaba). Men jag hoppas att någon av er kanske kommer ha nytta av den! Jag kommer det. Speciellt från affären, när jag panikhandlar och har glömt hälften av ingredienserna i rätter jag själv kommit på (!!!) och inte (!!!) har kokböckerna i näven.

Sök på "Mera vego" i Appstore, så hittar ni!

(Och om sökfunktionen inte funkar - det kanske tar någon timme efter släpp innan den gör det - så kan ni använda den här länken.)

söndag, december 03, 2017

Bladen brinner #22 – Nå ut i bruset

Har ni lyssnat på det här ännu? Det var länge sen vi fick så många "ey, bra avsnitt!" som vi fått kring det här. Folk gillar Ulf Nilsson! (130 böcker and counting, däribland "Lilla syster kanin", "Adjö herr Muffin", "Alla små döda djur" och årets adventsbok "Tjoho, nu är det jul!"). Och det fattar man ju. Utöver en skitmysig intervju med honom innehåller avsnittet ett reportage om den höga utgivningstakten på barnböcker. Det gavs ut 2400 barnböcker i Sverige förra året, och då räknas ändå bara nyheterna. Det finns ju skitbra saker med det (till exempel större bredd, och fler röster som får höras). Men det finns baksidor också! Och de får man höra mer om när jag pratar med Eva Dahlin på Bonnier Carlsen, och Anna Austin på Akademibokhandeln.

Här kan man lyssna:


Eller på sajten, så klart. Ja, eller överallt där poddar finns.

tisdag, november 28, 2017

Mer än tjugo år senare


Jag var på min gamla gymnasieskola igår, Katedralskolan i Växjö, och pratade läs/skriv/bok/berättelser i aulan inför alla ettor. Visade den här bilden, som togs i samma aula för tjugoett år sen. TJUGOETT ÅR SEN! Jag står som fyra från vänster i mittenraden.

Det är ändå märkligt hur de där tre åren kunde kännas som en era. Nu känns tre år typ som en kvart, men då - jag minns det som att jag gick på gymnasiet i en evighet? Och det är inte för att det var plågsamt eller tråkigt, jag älskade verkligen gymnasiet.

(Igen: Se bild. Så pass glad.)

Det är väl för att det var viktiga år, kanske.

Korridoren kändes kortare nu.

Hur som helst himla bra för mig att få komma dit, för i boken jag skriver nu går huvudpersonen på samma skola. Fotade skåp och matsal och korridorer och små tillhåll som en besatt, och provsatt bänkar, glodde på folk, gick runt. PLUS: FICK GÅ IN I PERSONALRUMMET, det fick jag aldrig när jag gick där själv.

En av mina bästa vänner på fotot är lärare på skolan nu för tiden.

Praktiskt fixat, ändå?

Varsågod för 10 000 researchfrågor coming up, Linnea.

onsdag, november 15, 2017

Bladen brinner #21 – Sex och skalbaggar

Det här finns ute i världen! Avsnitt #21 av Bladen brinner innehåller Hampus Nessvold, snack om #metoo och sexskildringar i ungdomsböcker, och brittiska MG Leonard. Du kan lyssna överallt där poddar finns, eller direkt här:



tisdag, november 14, 2017

Astrid Lindgren lärde mig leka

Idag skulle Astrid Lindgren ha fyllt 110 år, och jag har tillbringat hela dagen på Astrid Lindgren-konferensen 2017. Olika talare har pratat på temat läsande, tänkande och medborgarskap, med utgångspunkt i Astrids världar och värden. Mycket var intressant, och i nästa avsnitt av Bladen brinner ska vi prata mer om vad vi snappade upp.

Men en sak redan nu: Många pratade (så klart) om vad Astrid Lindgrens böcker betytt för dem. Någon nämnde tröst. Någon nämnde igenkänningen i sorgen och längtan som fanns i böckerna. Någon nämnde att läsning av Astrid Lindgren innebar en konstant övning i att känna starka känslor. Nästan alla nämnde den renande gråten i allmänhet, och i Bröderna Lejonhjärta i synnerhet. Och det pratades mycket om hur bra hon var på att täcka in hela livet, alla slags barn, ur alla samhällsklasser, och alltid, alltid behålla barnperspektivet på det hon skrev.

Men ingen nämnde lek.

Är inte det underligt?

För mig är Astrid Lindgren allt det där som alla andra sa, men allra främst tror jag faktiskt att jag förknippar henne med lek. Och då menar jag inte bara att hon rent konkret har lärt mig rätt många av lekarna jag lekte när jag var liten: Inte-nudda-golv lekte jag, snodd direkt från Pippi. Sicken Blås från Emil. Sakletarrundan som Pippi går på - den har jag testat. Målat ögon på ett vedträ och lekt att det är en docka som Pyttan i "Prinsessan som inte kunde leka" har jag också gjort. Och någonstans där i den där sagosamlingen tror jag också att de använder spetsnäsdukar och pressar bär i, och låtsas att de gör ost, för det har jag också gjort, och jag kan inte fatta vad jag skulle ha fått det ifrån om det inte var från Astrid Lindgren. Jag har tyvärr inte testat att sova på nån himla höskulle, men jag har sannerligen velat.

Men jag har ju också lekt och dagdrömt mig in i själva berättelserna? Jag har varit Britta i Barnen i Bullerbyn. Jag har suttit bakom mormors jasminbuske och låtsats att den var Salikons Rosor och att jag var med i Allra Käraste Syster. Jag har lekt att jag ridit på Grim och Fjalar, lekt att jag varit en Tengilsoldat som stoppat mina småsyskon och krävt lösen: All makt åt Tengil, vår befriare. Jag har svept filtar om mig och lekt att de är osynlighetsmantlar, som i Mio min Mio, och knutit rep runt midjan och låtsats att repet varit Ronjas skinnrem.

Jag har använt Astrid Lindgrens världar som fond till mina lekar since 80-talet och jag gör det fortfarande så fort jag ska leka. (Sadly vill mina barn nästan aldrig pressa hallon genom näsdukar, eller måla ögon på vedträn, men jag kämpar på.) (Häromdagen klädde jag ut Svante till Nils Karlsson Pyssling och gjorde en chokladboll stor som Nisses köttbulle.)  Och när jag läste Bröderna Lejonhjärta för mina söner i somras och de plötsligt också började leka Tengilsoldater och också stoppade mig och krävde lösen: All makt åt Tengil, vår befriare? Jag ville höja en näve i luften och skrika ÄNTLIGEN, äntligen har vi samma referensramar!!!

Jag har naturligtvis lekt lekar direktinspirerade från andra litterära världar också (ja, jag tittar på er Lilla huset på prärien, Anne på Grönkulla och Kulla Gulla), men de är ju bara non stopen på toppen av lektårtan. Astrid Lindgren är bottnarna och vaniljkrämen och hallonsylten och grädden.

Jag har inte tänkt på det förrän idag, men så är det.

onsdag, november 08, 2017

Inuti huvudet är jag kul

Det är så härligt nu, för kokboken ("Mega vego") är lämnad till tryck (släpps i december), och jag har äntligen, äntligen sinnesnärvaro nog att skriva på ungdomsboken som jag lovat ska bli klar till jul, typ. Tänker på den hela tiden. Kastar allt annat åt sidan. HAR SÅ JÄDRA ROLIGT.

Jag har börjat vika en halvtimme varje fredag åt att planera kommande arbetsvecka, och skriva upp i en kalender exakt vad jag ska jobba med de olika dagarna. Så den här veckan står det till exempel så här:

Måndag –> 9.00 Mejla X och X och X och boka intervjuer till podd. Spela in en prata till podd. 9.00 –> 16.00 Skriv bok.

Tisdag –> 9.00 Fixa citat till Vi Läser, svara på mejl. 9.00 –> 16.00 Skriv bok.

Onsdag –> 10.00 Leta litteratur och planera projekt bilderbokskurs. 10.00 –> 11.30 Handledning projekt bilderbokskurs. 11.30 –> 15.00 Fixa grafik och nyhetsbrev till podd. 23.00 –> 00.30 Lägg ut podd och fixa sajt.

Torsdag –> 9.00 Poddjox och mejl. 9.00 –> 16.00 Skriv bok.

Fredag 8.30 –> 14.00 Skriv bok. 14.00 –> 15.00 Kolla igenom det sista på bokföringen. 15.00 –> 16.00 Övrig admin, och planera nästa vecka.

Detta är en revolution för mig. Innan har jag jobbat efter metoden "jobba undan allt annat först innan du öppnar word" och det är en metod som jag inte vill rekommendera någon att använda sig av, för den suger. Nu är det mycket lättare att tänka när någon mejlar om något att "jahopp, det där tar jag imorgon på mejltiden, för nu skriver jag bok, KÄFTEN!"

ÅH, LILLA BOK!

"Inuti huvudet är jag kul" ska den heta.

Igår lät jag en kille i boken flytta in i min verkliga systers hus i Ingelstad och fnissade i en kvart åt att han beskrev det som leverpastejfärgat (funny because it's true).

Roar i alla fall mig själv. Och min syster. Two down.

lördag, november 04, 2017

Oktober är den rikaste månaden

Slutet av oktober innebär royaltyredovisning för författare. För mig är det årets mest spännande kuvert som dimper ner i brevlådan. (Förutom möjligen om jag sökt stipendie och väntar på besked, för det är också en sån där post som jag går och väntar på.) Jag börjar hålla utkik i brevlådan typ den 20 oktober, och jag hinner alltid bli otålig, för kuvertet kommer typ inte förrän sista, och jag borde ha lärt mig det vid det här laget, men det har jag inte, jag kommer bara ihåg: Oktober.

I royaltyredovisningen får man äntligen se siffror. Hur många ex av ens bok har sålts under förra året? Och till vilket pris (rea eller inte rea)? Och så får man veta summan som kommer betalas ut till en, årets sammanlagda royalty. Varje år öppnar jag det där kuvertet med lika delar skräck som förväntan. Ett litet hum har jag ju - jag vet om någon av mina böcker har sålt skitmycket och behövt tryckas om, till exempel, och då kan man ju vänta sig fetare royaltyutbetalningar. Men utöver det är det faktiskt oerhört svårt att veta vad den där summan ska hamna på. 10 000? 50 000? 200 000? Det låter idiotiskt, men jag vet inte det innan jag öppnar kuvertet.

Jag får en sådan här rapport om året. Och ja - jag kan mejla min förläggare under resten av året och fråga om försäljningssiffror på en enskild bok om jag vill, det är inte hemligt, men om jag inte aktivt gör det så... vet jag ingenting förrän i oktober. Och jag mejlar inte om det mer än ytterst sällan, för jag känner mig jobbig när jag gör det.

Jag intervjuade en brittisk författare för någon vecka sen, till podden, MG Leonard heter hon. Hon har skrivit en trilogi för 9-12-åringar, som blivit en stor succé och översatts till 40 språk och sålt skitmycket i England. ("Kryp" heter första delen, och läs den för all del, den är bra!) Hon var otroligt irriterad på allt med pengar i bokvärlden. Att royaltyn släpar efter så sjukt långt i tid, att man inte vet, att det tar så lång tid innan man får betalt, till exempel. Hon berättade att att hon lånat pengar av typ varenda släkting för att ha råd att betala hyran och mat under tiden hon skrev del två och del tre i den där serien, och att hon fortfarande inte visste om hon skulle vara svinrik i nästa månad (när hon äntligen fick sin royalty för försäljningen av bok ett) eller vad den där summan pengar skulle hamna på. Och meanwhile gratulerade hela hennes omgivning henne till megasuccé med alla sålda böcker och hon bara: "Well, jag sitter här i mina noppiga mjukisbyxor och äter knäckebröd och betalar hyran med lånade pengar. Men tack! Tror jag?"

Jag har haft tre år nu när det där royaltykuvertet har gjort mig lättad och glad (på grund av kokböcker, mostly), men det är verkligen ingen självklarhet. Jag vågar aldrig utgå från att det ska bli så något mer år. Varje januari sitter jag hos min redovisningskonsult och går igenom pärmarna från året innan och får frågan "hur tror du att det blir det här året då?", och varje år är mitt svar "jag vet verkligen inte".

Helt avslappnat är det inte, direkt.

Låter jag gnällig kring det här? Är livrädd för att låta gnällig kring det här. Är världens mest privilegierade person, jobbar med det jag älskar, mina böcker säljer ändå ganska bra, bla bla. Gnällig och skrytig, det är fan en tunn linje att balansera på.

Tacksam över att det funkar just nu och frustrerad.

Ja, ja.

måndag, oktober 30, 2017

Bladen brinner #20 – "Osexiga seminarier"


Det här finns ute nu, avsnitt 20 av Bladen brinner! Det innehåller: Intervju med Frances Hardinge (författare till "Lögnernas träd", som är för vana läsare från 12 år ungefär), diskussion om bokmässan som arena för en sju helvetes massa diskussioner om barn/kultur/demokrati, och besök i ateljén hos Maria Nilsson Thore, som berättar hur hon gör sina bilderböcker. Vet att jag tjatar, men FINNS det något roligare än att få komma till folks kreativa skrivbord och höra dem prata om idéer, val, skisser, färger, vägen från idé till bok? I think not.

Lyssna överallt där poddar finns, eller här:

måndag, oktober 23, 2017

Åtta akter och en post it-vägg



Okej, så den där dramaturgikursen jag gick i torsdags made me do this. Det är ju sen gammalt att jag gått omkring och drömt om att vara en post it-författare sedan jag var tre äpplen hög, men aldrig lyckats bli någon. Hur fan ska jag veta vad som ska hända i mitten på boken redan nu? Vad ska jag ens skriva på lapparna? Är det inte bättre att jag börjar skriva själva boken? Det verkar roligare att skriva boken? Har jag tänkt.

Men nu råkade jag gå den här kursen samtidigt som jag kommit ungefär halvvägs i mitt manus (ungdomsboken om hon som flyttar till landet och är blyg och åker buss), och kanske är det i det här skedet jag ska göra mina post it-väggar. Tyckte det var så mycket som föll på plats under den där dagen.

Det var Alex Haridi (författare till ungdomsböcker, men kanske ännu mer manusförfattare för film och tv) som höll i kursen, och han gick igenom sin (och typ hela Hollywoods och stora delar av resten av världens) favoritmodell för dramaturgi. (Det finns alltså fler.) Den har åtta akter.

Och extremt förenklat kan dessa åtta akter se ut så här:

Akt 1: Anslag (Vad är det för sorts historia, ton och stämning?), Presentation (Vem, vad, när, var?) Störning (ett orosmoln på himlen).

Akt 2: Fördjupning av störning, bygg upp för första vändpunkten. Sluta med första vändpunkten! (Här ska den övergripande dramatiska frågan utkristalliseras. Kommer huvudpersonen att lyckas med XX?)

Akt 3: Huvudpersonen kalibrerar sin tillvaro i den nya världen som har öppnat sig efter första vändpunkten. Konflikterna börjar trappas upp.

Akt 4: Konfliktupptrappningen fortsätter, och akten slutar med mittpunkten av berättelsen. Mittpunkten är en stor vändpunkt, som komplicerar livet avsevärt för huvudpersonen. Ibland kan man använda mittpunkten som "the point of no return" - efter det här kan huvudpersonen inte backa, nu är hen så illa jävla tvungen att fortsätta sin vandring eller whatever det nu är. Och ofta förhåller sig den här mittpunkten som en motsats till slutet. Skriver man till exempel en kärlekshistoria som ska sluta lyckligt så är mittpunkten den plats i berättelsen där kärleksparet är som allra längst ifrån varandra.

Akt 5: B-plottarnas akt. Här går A-historien ofta ner lite på sparlåga, och lämnar plats för till exempel... polisens kärlekshistoria i valfri deckare. Detta är för att publiken behöver hämta andan lite efter mittpunkten. Akt 5 slutar med något som väcker A-historien till liv igen.

Akt 6: Huvudhistorian är tillbaka i fokus, och nu är alla enkla lösningar avklarade. Konfliktupptrappning! Hela akten bygger upp för andra vändpunkten, och den andra vändpunkten? Den kan man se som all time low om man vill. Här har allt gått åt helvete, huvudpersonen har förlorat allt och deppar ihop.

Akt 7: Här gräver sig huvudpersonen upp ur sitt hål, och gör sig redo att möta sina demoner/det verkliga hotet.

Akt 8. Klimax! Slutstrid! Avtoning. Uppfyller huvudpersonen sin vilja/sitt behov? Hur ser huvudpersonen på världen efter allt som hänt? The end.

Min post it-vägg har numera helt lydigt alltså fyra stora ark papper, och varje papper är indelat i två delar. Åtta akter. Jag har valt olika färg på post it-lapparna för de olika trådarna jag har i min berättelse, och helt sonika tänkt att varje akt ska vara ungefär lika lång. 35 sidor text (dubbelt radavstånd) per akt, har jag haft som mått. (Det blir rätt långt för att vara ungdomsbok. Kanske kommer min förläggare strypa mig.)

Jag har börjat med att markera ut var de stora vändpunkterna ska vara (sidan 70! Sidan 140! Sidan 210!) och sedan portionerat ut scener och trådar och härligheter efter hand. Jag är inte klar än. Framförallt är det tydligt att jag har lyckor att fylla i akt 4, 5, 6 och 7 och det förvånar mig inte ett dugg, för mitten av böcker är min akilleshäl. Har alltid början och slutet väldigt klart för mig när jag börjar skriva och däremellan är det... "and then som stuff happens". Och det vet vi ju alla hur det brukar gå att skriva det stuffet: Vansinnessegt, eftersom jag bara famlar mig fram.

("Post it-vägg", förresten. Det är ingen vägg, jag har tejpat upp pappersarken på en stor skiva, och flyttar runt den. Nu står den i köket, där jag jobbar idag, på grund av: GENI.)

Det här är så himla roligt? Saknar nu bara: Någon att bolla allt detta med, till exempel Alex Haridi på direktlänk. Det bästa hade varit om det hade kunnat vara lite mer som i ett writers room för manusförfattare, att man är flera personer som är med och "mappar upp" berättelsen och diskuterar fram var alla post it-lappar ska sitta, för det är fasen inte självklart?

Jag har deadline på den här boken innan jul.

Ni hittar mig omkringsläpandes på denna post it-vägg dag och natt fram tills dess.

torsdag, oktober 19, 2017

Bladen brinner #19 – "Vanlig vardag"


Har glömt ju! Det här avsnittet av podden finns och är värt att lyssna på! Det innehåller bland annat en intervju med Gunilla Bergström (Alfons!) där hon efter jättemånga minuters intervju säger "Det där är första gången du ställer en vettig fråga!" till mig, heheheeee, och en annan intervju med Johan Rundberg som skriver böcker för 10-åringar-ish, och är skitbra på att få till exempelvis dialog så bra så man fnissar sig igenom hans böcker, trots att de kanske (som i senaste fallet) är en spökhistoria.

På kurs

Den här hösten! Jag och min chef, det vill säga jag, vill gärna kalla den "vidareutbildningens höst", och i linje med det ska jag ägna dagen åt kurs. Dramaturgi - heldag. Can't wait. 

Den andra kursen jag går, "Bilderboken och omvärlden" är mastig(are, får man anta, trots att dagens kurs inte ens börjat). Dels för att den är i Göteborg, och jag åker dit några dagar i stöten med jämna mellanrum, och resande är mastigt, per definition. Men också för att den ju sträcker över en hel termin och ställer krav på att det ska hända saker mellan tillfällena. Plus att den är avancerad? Jag får anstränga mig som fan. 

I love it. 

Vi pratar mycket om kritik av bilderböcker, och om vad som skiljer "genuint bilderboksberättande" från... text med illustrationer, vad som hänt med bilderboken genom historien, vad som händer med den just nu, hur diskussionen kring bilderböcker skulle kunna vidgas och lyftas ett snäpp.

Hittills har kursen fått mig att tvivla på cirka allt jag hittills gjort i yrkeslivet. Samt bli sjukt fokuserad på att göra nya saker, bättre.

Det är trist de gånger jag sitter på tåget hem och lutar huvudet mot fönstret helt slut och tänker saker i stil med "varför finns ens text, varför håller jag på, vad bidrar den med, jag messar Emma nu och säger att vår bok kan vara textlös?". Men det vägs upp av de gånger jag plitar idéer i marginalen på kursanteckningarna och kommer på hundra uppslag till podden, till böcker jag vill göra, saker jag måste messa Johanna och tio tusen andra kurser jag måste gå.

fredag, oktober 06, 2017

Varma hälsningar från plats 135

Sån högtidsdag idag, pga UTLÅNINGSSTATISTIKEN FRÅN BIBLIOTEKEN ÄR HÄR! Vet ingen lista jag läser noggrannare. Varje år publiceras en lista med 200 namn på de författare vars böcker lånats ut allra mest på bibliotek runt om i landet under föregående år. Etta på den listan är varje år Martin Widmark och Helena Willis, som skrivit Lassemajaböckerna, och sen följer en ändlös sträcka namn på andra som skriver för barn, och sen kommer typ Nora Roberts och sen är det bara barnboksförfattare igen, och sen kommer Jan Guillou, och sen håller det på så. Vuxenboksförfattare ain't got nothing att komma med på denna lista.

På topp 50 finns det en (1!) person som skriver enbart för vuxna.

TOPP TIO
1. Martin Widmark
2. Helena Willis
3. Helena Bross
4. Astrid Lindgren
5. Margareta Nordqvist
6. Gunilla Bergström
7. Sven Nordqvist
8. Lin Hallberg
9. Anders Jacobsson
10. Sören Olsson

Sen jag började skriva böcker har det varit mitt livsmål att ta mig in på den där 200-listan. Förra året skrek jag rakt ut när statistiken kom, och jag hade kravlat mig in på plats 195. I år skrek jag rakt ut för att jag avancerat till plats 135. Det är ju fasen inte klokt?!?

Älskar allt med bibliotek.

måndag, oktober 02, 2017

Post bokmässan

Det finns ett särskilt ord för att beskriva sinnestillståndet jag hamnar i efter fyra dagar på bokmässan, och det ordet är: SKÖR. Igår när jag kom hem började gråta för att min ena son hade skaffat en minecrafthäst med diamondutrustning åt mig i sin minecraftvärld medan jag var borta.

Han: ???
Jag: *yyyyyyyl*

Så vacker kärleksgåva, visa mig ett höstlöv och jag ska tårögt tala med dig om naturens inneboende skönhet.

Känner mig även: Mätt. Matt? Mätt.

Mätt på författare som pratar om sig själv och sin bok/sin grej (och detta inkluderar alltså även mig själv, kanske faktiskt alldeles särskilt mig själv), mätt på skapa läslust, mätt på lösovilliga killar, mätt på läsfrämjande åtgärder, mätt på böcker över lag, fan vad många det finns, behövs det någonsin mer skrivas en enda bok till i hela världen?

Ser fram emot att denna känsla ska gå över.

Det gör den snart.

Inne på mässan var det mycket mindre folk än vanligt, speciellt på lördagen. Det var inte ens kö till toaletterna. "Jag har okynneskissat hela dagen!" sa till exempel en förläggare. Utanför mässan demonstrerade nazister. Det var så jädra mycket poliser. Så otroligt många motdemonstranter.

*yyyyyyyyl*

Jag vet inte.

Innan allt drog igång skrev Patrik Lundberg så här i en krönika i Aftonbladet, apropå att åka till mässan eller inte, efter hela debatten kring Nya Tider:
"Varje år åker tiotusentals bibliotekarier och lärare till Göteborg. En tredjedel av alla besökare jobbar i skola eller på bibliotek. De åker inte för att dricka rödvin. Inte för att få Leif GW Perssons autograf. Absolut inte för att mingla med extremister. De åker dit för att fortbilda sig.
– – –
Demokrati och antirasism är tuffa kamper. Dels manifesteras de på barrikaderna, inför öppen ridå. Framför allt skapas och upprätthålls de av människor i vardagen: Bibliotekarier och lärare. De som möter barn- och ungdomar på daglig basis. De som varje dag jobbar för demokrati och antirasism. De är det offentligas första grindvakt mot extremism och utanförskap."
Vi orkar väl? Visst orkar vi?

Jag tycker mässan kändes energilös i år.

torsdag, september 28, 2017

Bladen brinner #18 – Stridsfrågor

Detta har hänt: Jag och Johanna har haft bokcirkel med Sveriges Kulturminister. Inga konstigheter. Vi läste allihop bilderboken "Här är vi" av Åsa Lind och Ingrid Godon, och sen travade Johanna och jag upp till Kulturdepartementet för att diskutera den med Alice Bah Kuhnke. Vad ser hon i boken? Hur är hon som högläsande förälder? Vad tänker hon göra för att förhindra att läsning och böcker inte blir något bara en liten exklusiv skara människor håller på med i framtiden? Och hur (f-n) hinner hon läsa som minister?

Dessutom har vi pratat om kvinnors kroppar, tjejers sexualitet och obekväm läsning med Klara Krantz, som är aktuell med ungdomsromanen "Under odjurspälsen". (BOKTIPS! Så satans bra.)

Här kan man lyssna:


Eller överallt där poddar finns, så klart.

måndag, september 11, 2017

Berätta mer om "mappa upp" please, tystna aldrig.

Hej från en som fått prata (okej, lyssna) om Grey's Anatomys pilotavsnitt i tre timmar på en workshop om att skriva teveserier, DÖR VÄL SNART HÄR AV ASROLIGHET?!? Hade kunnat stanna i ett år. Så otroligt fascinerad av kurvor och dramaturgiska linjer och plottar eller vad det nu heter, när nån säger saker som "mappa upp avsnittet" och tipsar om att använda post its börjar jag typ dregla.

Måste läsa dramaturgikurs.

Eller manuskurs?

Nån vacker dag.

Hur som helst: Har varit på en halvdags träff för det nya förlaget Tiden, som är en satsning från Rabén & Sjögren och Norstedts. De ska göra serier, skrivna direkt för ljud. (Ljudböcker uppdelat i avsnitt, typ som en teveserie.) Förutom teveseriesnacket (med Johanna Ginstmark) var Daniel Åberg där och pratade om sin (ljud)bokserie Virus (som är skriven för Storytel).

Så bra dag!!!

Blev extremt sugen på att 1. Ingå i ett "writers room" nån gång och vara fler som skriver på samma manus, och 2. Se om Grey's Anatomy, samt 3. Se (om) resten av världens alla teveserier.

Det var väl kanske inte primärt det som var syftet med dagen från förlagets håll, men, men, ja, ja.

Hade hur som helst kul.

torsdag, augusti 31, 2017

Smakportioner vi minns

Jag kom hem med en hög loppistallrikar häromdagen och fick reaktionen: "Jaha, är det en sån era nu igen, där vi har en av varje tallrik?" Det är det. I nästa vecka fotar jag och Sara en hög med nya recept till "Mega vego", som ska bli en tjock, härlig bok där alla recept från Mera vego finns med, alla recept från Ännu mera vego finns med, och så de här nya + några nya texter.

Innan jul är det tänkt att den ska släppas. Även som app!

Och de här fotodagarna, fy helvete så roligt! Har längtat tillbaka den där fotostudion länge nu. Ulle (som fotar) och Katy (som gör formen) och Stefan (som är redaktör) måste helt ärligt vara tre av Sveriges roligaste personer att jobba med, OCH DET ÄR SÅ KUL ATT FÅ DUKA FINT HELA DAGARNA, OCH PIFFA MED NÅGON LITEN SPILLD ÖRT!!!

Hej från mätt provsmakare som hugger in på dagens andra rätt nu, 09.02.

måndag, augusti 28, 2017

Vårbok 2018

Har jag sagt att jag släpper en bilderbok ihop med Emma AdBåge i vår? Det har jag väl, gissningsvis, för jag är så glad över detta projekt att jag tänker på det hela ti'n. Emma håller på med bilderna nu.

Extra kul med denna bok är att den (mer än mina tidigare bilderböcker) liksom växer fram under tiden Emma målar, att den fortfarande känns som en process (även för mig, som inte målar alls). Med mina tidigare bilderböcker har det mer varit att jag har skrivit en text, den har blivit "klar", och sen har bilderna blivit till som nästa steg. När illustratören har slitit med bilderna har liksom mitt jobb redan varit (typ) färdigt. Nu jobbar vi mer ihop, eller samtidigt, eller... äh. Det här låter bara, bara flummigt?

Men det skickas i alla fall multipla mejl/mess om dagen mellan oss med tankar och skisser och idéer och frågor.

Jag är fortfarande själv väldigt nyfiken på vad exakt det ska landa i för slags bok.

Den började som en sms-växling och små kommentarer på instagram och slutar jag vet inte exakt var, men det är 100% kul, och våra hövven trivs ihop när vi tänker.