onsdag, september 15, 2021

Kära jobbdagbok (59)

Okej, två tankar nu, som jag kanske tror hänger ihop.

1. Jag fastnade framför en intervju med Eva Dahlgren på Nyhetsmorgon i helgen. Hon intervjuades för att hennes skiva "En blekt blondins hjärta" fyllde 30 år. Jag gick förbi teven som stod på och hade inte alls tänkt titta, men stannade kvar för att hon kändes så ärlig. Bland annat pratade hon om hur det var att vara känd. Att det (kändisskapet) la sig som ett mellanlager mellan henne och människor hon träffade. Den kända personen Eva Dahlgren stod i vägen för den verkliga personen Eva Dahlgren, typ. Hon pratade om att sända ut sig själv, inifrån. Innan hon var känd var det bara så, att hon sände ut sig själv, inifrån, när hon träffade en ny människa. Nu, när hon är känd, står kändisen i vägen för den där sändningen. Allt den verkliga Eva sänder ut blir filtrerat genom hennes offentliga persona, genom bilden som folk har av henne.  Och att det var svårt att vänja sig vid, svårt att hantera, lätt att bli ensam i, ledsen av.

Hon sa inte exakt så, men det var det jag hörde.  

2. Igår när jag var på en skola och gjorde författarbesök råkade jag höra en elev i nian recensera författarbesöket han hade haft förra året. "Det var den tråkigaste gamla gubben jag någonsin träffat och tvingats lyssna på." 

Jag fick mild panik av den korta kommentaren.

Skrev nyss i ett sms till min mamma att det är något med att vara en "kändis" som ska in på "en scen" och hålla en "show" i en timme utan att hinna få någon relation till eleverna som känns skitjobbig ibland när jag gör skolbesök. Minus "känd", och "scen" och "show", men ... 

På många sätt är det bara en roll jag spelar, hon som står där i klassrummet. Och sen bedöms den rollen som om den vore jag. 

Ibland är det så otroligt motigt.

Jag försöker komma ihåg att mitt jobb huvudsakligen går ut på att skapa bra berättelser. Att det inte ligger på mina axlar att gå in i varje klassrum, få med mig varenda motsträvig högstadieelev, och vända hela den sjunkande lästrenden bland Sveriges alla barn och unga (på en timme).

Glömmer det varje gång jag är på en skola.

Ofta är jag så himla ledsen efteråt.

måndag, september 06, 2021

Kära jobbdagbok (58)

Det är rätt ofta en one woman show, detta med att driva enskild firma. 

(No shit, Sherlock.) 

Förra veckan hade jag någon slags workshop med mig själv, som i korthet går ut på att utvärdera arbetsåret som gått, och sen bestämma grejer om arbetsåret som kommer. Jag har gjort det några år förut. Det är bra. Jag får får liksom syn på saker jag glömt bort, och formulerar saker för mig själv som jag bara tänkt helt luddigt.

Så här gör jag ungefär:

1. Listar alla arbetsuppgifter jag hade förra året, och (i den mån det går) räknar antal och omfattning. 

2. Placerar in dem i en fyrfältare på skalorna Svårt - Lätt, Viktigt - Oviktigt.

3. Markerar det som varit roligast/mest inspirerande, och det som varit tråkigast/minst inspirerande, det som gett mest energi och tagit mest energi, det som gett mest pengar och det som gett minst pengar.

4. Tänker på vad jag saknat under året som gått, vad jag längtat efter.

5. Sen utgår jag från ovanstående utvärdering, går in på året som kommer, och skriver upp vad jag vill dra ner på, vad jag vill göra mer av, vad jag saknade förra året och hur jag tänkt lösa det i år.

6. Listar alla arbetsuppgifter jag vet att jag ska göra i år, alla jag tror att jag ska göra, och alla jag hoppas att jag ska göra, och försöker ringa in det jag vill prioritera. 

7. Skriver ner de viktigaste slutsatserna av allt ovanstående på en lapp, och nålar fast lappen på väggen vid skrivbordet. 

Den här gången var det väldigt tydligt att jag jobbat på med någon slags håglöshet under året som gått. Har typ skrivit på tio ställen att jag vill ha "mer inspiration", "mer känsla av sammanhang", "mindre håglöshet inför mitt jobb". Jag tänker att det till stor del är pandemirelaterat. Har suttit i det här huset, vid den här datorn, lite för länge nu? Mött cirka noll läsare i verkliga livet, fått alla mina nya intryck via skärm. 

Så trött på skärm.

Har kommit på mig själv med att tänka mycket mer än vanligt på personalvård på sistone. Hur olika det måste ha varit på olika arbetsplatser under året som gått när det gäller hur man har förmått att ta hand om sin personal, trots att personalen har jobbat hemifrån. 

I denna enskilda firma har det varit sådär med personalvården, tycker jag. Eller alltså, jag kämpar väl på med att vårda mig själv, meeeen. Själv är ett nyckelord här. Blev käre nån tårögd när Frida Hyvönen sjöng: "Min önskan är att lägga mig i en varm famn och vårdas" i mina hörlurar häromdagen. 

JAJA.

Nu är det september! Har skrivit upp att jag vill prioritera "skriva mer om mat" och "testa att skriva för tv" på min lista bredvid skrivbordet. Ingenstans står det "sparka igång jobbdagboken på bloggen", men vad fan, jag fick feeling.