Greetings from Göteborg och Litteraturveckan

Skriver väl om detta varje år, men tycker det är en sån bra satsning: Vi är 52 författare som är i Göteborg under fem dagar nu, och tillsammans träffar vi 16000 barn i 700 klasser och pratar om böcker, skrivande och läsning. Åker kors och tvärs över hela stan, till innerstadsskolor och förortsskolor och överallt, lika för alla. Det är ett massivt samarbetsprojekt mellan stadens barnbibliotekskonsulent, barn- och skolbibliotekarier och lärare ute i stadsdelarna. Besöken finansieras delvis från Västra Götalandsregionen, tror jag.

Själv besöker jag 18 klasser i år. Idag har jag varit i Bergsjöskolan och träffat sjuor och åttor! Vi har gjort skrivövningar och pratat om att hitta på personer, och mejsla fram berättelser om dessa personer. Det har gått bättre i vissa klasser än andra, och så är det jämt.

En grej som alltid är skitsvår när jag står där framme framför en klass är den här: Att inte lägga all fokus på de som minst av allt vill delta, och istället försöka se dem som faktiskt är med, med klar blick och fullt engagemang. Det är så väldigt, väldigt lätt att glömma bort dem. Att inte ens märka dem? De sitter ofta tysta, längst fram och räcker försiktigt upp handen när andra gapar rakt ut i klassrummet. De är nästan alltid tjejer. Och de märks så himla lite. De drunknar så väldigt lätt i det andra.

Jag har gjort det här så många gånger.

Faller ändå dit på detta helt skrämmande ofta.

Och sen sitter jag på hotellrummet på kvällen och tänker: Men imorgon! Imorgon ska jag se dem först. De längst fram, som nickar tyst. Imorgon ska de få 90% av mitt fokus, och gaphalsarna får dela på resten.

Sen är det ändå nästan omöjligt att hålla det.

Men imorgon!

Då!

Då ska jag till Toleredsskolan.

Norge, baby!

Imorgon åker jag och Johanna tåg till Oslo, för att vara där i några dagar och göra intervjuer till Bladen brinner. Stay tuned för Norgespecial i podden! Till exempel beskrivs Norge som ett paradis för bilderböcker – och med det menas (tror jag, ska grotta mer i detta) att det ekonomiska stödet som finns till förlag/upphovspersoner i Norge gör att de ekonomiska riskerna med utgivningen är mindre, och den tryggheten medför att förlagen/författarna tar ut svängarna mer i böckerna. Norska bilderböcker kan vara väldigt modiga, och ofta experimentella.

Ska bli kul!

Men innan dess: Här är det senaste avsnittet vi gjorde, som bland annat handlar om att bli refuserad. Och om att skriva lättläst!

Omslag och sånt härl

Igår hade jag det första manusmötet med förläggare och redaktör, och det är alltid lite nervöst för SÅ PASS JOBBIGT om man kommer dit och de bara: "Bitte skriv om hela skiten, ingenting här funkar ju?" Nu var jag mest ängslig för att de skulle tycka att boken handlade för mycket om Livs pappa, also known as en vuxen person i en ungdomsbok. Men det gjorde de inte! Gick därifrån med en lista på helt hanterbara punkter att fixa till, förtydliga, skriva om samt ett helt otroligt gott humör. Det är så fruktansvärt skönt att någon annan läst och steppat in för att styra upp nu! Och ärligt så finns det ju ingenting roligare än att få prata med några andra om sin text i tre timmar, och veta att dessa "några andra" också har som enda mål att texten ska bli så bra som möjligt.

Så här ska omslaget se ut när boken släpps framåt sommaren! Det är Sara Acedo som gjort det (också) och jag är skitglad för det, för jag älskar tydligen alla omslag hon sätter sin hand vid.

Nu ska jag skriva om manuset för örtielfte gången och lyda den dära listan.

Ska på sanning bli kul.

Pyjamas och pockets

Det uppstår alltid någon form av urladdning efter att jag skickat in ett manus, trots att jag jämt tror att jag bara ska vakna upp dagen efter och fortsätta jobba med tio tusen andra grejer. Sen jag kom hem från Öland har jag visserligen jobbat, men extreeeemt långsamt, med extreeemt mycket motstånd, och det har bara handlat om att planera saker som ska hända... sen. Har även: Sovit middag, gått omkring i pyjamas, städat mitt kontor, lagat onödigt goda luncher till mig själv och ätit dem i soffan.

Går omkring i en härlig känslomix av konstant självhat för att jag är lat och oduglig, och konstant självälsk för att jag tydligen tillåter mig att vara lat och oduglig.

Oh, well.

"Djupa ro" är släppt som pocket nu i alla fall! Medan jag hasat omkring i pyjamas har den fått nya rekordsnygga kläder (omslag av Sara Acedo) och nu finns den till salu där pocketböcker brukar finnas, till exempel här eller här.

Åtta akter och en post it-vägg

Okej, så den där dramaturgikursen jag gick i torsdags made me do this. Det är ju sen gammalt att jag gått omkring och drömt om att vara en post it-författare sedan jag var tre äpplen hög, men aldrig lyckats bli någon. Hur fan ska jag veta vad som ska hända i mitten på boken redan nu? Vad ska jag ens skriva på lapparna? Är det inte bättre att jag börjar skriva själva boken? Det verkar roligare att skriva boken? Har jag tänkt.

Men nu råkade jag gå den här kursen samtidigt som jag kommit ungefär halvvägs i mitt manus (ungdomsboken om hon som flyttar till landet och är blyg och åker buss), och kanske är det i det här skedet jag ska göra mina post it-väggar. Tyckte det var så mycket som föll på plats under den där dagen.

Det var Alex Haridi (författare till ungdomsböcker, men kanske ännu mer manusförfattare för film och tv) som höll i kursen, och han gick igenom sin (och typ hela Hollywoods och stora delar av resten av världens) favoritmodell för dramaturgi. (Det finns alltså fler.) Den har åtta akter.

Och extremt förenklat kan dessa åtta akter se ut så här:

Akt 1: Anslag (Vad är det för sorts historia, ton och stämning?), Presentation (Vem, vad, när, var?) Störning (ett orosmoln på himlen).

Akt 2: Fördjupning av störning, bygg upp för första vändpunkten. Sluta med första vändpunkten! (Här ska den övergripande dramatiska frågan utkristalliseras. Kommer huvudpersonen att lyckas med XX?)

Akt 3: Huvudpersonen kalibrerar sin tillvaro i den nya världen som har öppnat sig efter första vändpunkten. Konflikterna börjar trappas upp.

Akt 4: Konfliktupptrappningen fortsätter, och akten slutar med mittpunkten av berättelsen. Mittpunkten är en stor vändpunkt, som komplicerar livet avsevärt för huvudpersonen. Ibland kan man använda mittpunkten som "the point of no return" - efter det här kan huvudpersonen inte backa, nu är hen så illa jävla tvungen att fortsätta sin vandring eller whatever det nu är. Och ofta förhåller sig den här mittpunkten som en motsats till slutet. Skriver man till exempel en kärlekshistoria som ska sluta lyckligt så är mittpunkten den plats i berättelsen där kärleksparet är som allra längst ifrån varandra.

Akt 5: B-plottarnas akt. Här går A-historien ofta ner lite på sparlåga, och lämnar plats för till exempel... polisens kärlekshistoria i valfri deckare. Detta är för att publiken behöver hämta andan lite efter mittpunkten. Akt 5 slutar med något som väcker A-historien till liv igen.

Akt 6: Huvudhistorian är tillbaka i fokus, och nu är alla enkla lösningar avklarade. Konfliktupptrappning! Hela akten bygger upp för andra vändpunkten, och den andra vändpunkten? Den kan man se som all time low om man vill. Här har allt gått åt helvete, huvudpersonen har förlorat allt och deppar ihop.

Akt 7: Här gräver sig huvudpersonen upp ur sitt hål, och gör sig redo att möta sina demoner/det verkliga hotet.

Akt 8. Klimax! Slutstrid! Avtoning. Uppfyller huvudpersonen sin vilja/sitt behov? Hur ser huvudpersonen på världen efter allt som hänt? The end.

Min post it-vägg har numera helt lydigt alltså fyra stora ark papper, och varje papper är indelat i två delar. Åtta akter. Jag har valt olika färg på post it-lapparna för de olika trådarna jag har i min berättelse, och helt sonika tänkt att varje akt ska vara ungefär lika lång. 35 sidor text (dubbelt radavstånd) per akt, har jag haft som mått. (Det blir rätt långt för att vara ungdomsbok. Kanske kommer min förläggare strypa mig.)

Jag har börjat med att markera ut var de stora vändpunkterna ska vara (sidan 70! Sidan 140! Sidan 210!) och sedan portionerat ut scener och trådar och härligheter efter hand. Jag är inte klar än. Framförallt är det tydligt att jag har lyckor att fylla i akt 4, 5, 6 och 7 och det förvånar mig inte ett dugg, för mitten av böcker är min akilleshäl. Har alltid början och slutet väldigt klart för mig när jag börjar skriva och däremellan är det... "and then som stuff happens". Och det vet vi ju alla hur det brukar gå att skriva det stuffet: Vansinnessegt, eftersom jag bara famlar mig fram.

("Post it-vägg", förresten. Det är ingen vägg, jag har tejpat upp pappersarken på en stor skiva, och flyttar runt den. Nu står den i köket, där jag jobbar idag, på grund av: GENI.)

Det här är så himla roligt? Saknar nu bara: Någon att bolla allt detta med, till exempel Alex Haridi på direktlänk. Det bästa hade varit om det hade kunnat vara lite mer som i ett writers room för manusförfattare, att man är flera personer som är med och "mappar upp" berättelsen och diskuterar fram var alla post it-lappar ska sitta, för det är fasen inte självklart?

Jag har deadline på den här boken innan jul.

Ni hittar mig omkringsläpandes på denna post it-vägg dag och natt fram tills dess.

Googlar "djupa ro" sökverktyg "senaste dygnet"

Okej, så jag sydde en kjol igår för att jag blev så sur när jag skulle packa till bokmässan och inte hade "nån bra" svart kjol i hela garderoben. Nu är den nerpackad i väskan tillsammans med 1. Flera par skor, 2. Flera par strumpbyxor och 3. Flera par huvudvärkstabletter, 4. Flera par klänningar, samt lite annat jox. Jag har inte ens glömt min namnskylten! Det är annars en klassiker.

I övrigt ägnar jag livet åt att ha huvudvärk och dammsuga hela internet efter någon som hunnit läsa "Djupa Ro" och tycka något om den, och i så fall vad, och det borde jag kanske inte avslöja offentligt att jag sysslar med för det är ju inte så coolt, men skit i det nu, jag gör det i alla fall. Jag har hittat några stycken. Jag bär dem som den sista droppen vatten.

Det här är vad jag tänker kring författare som säger "jag läser inte recensioner" eller "det är inte viktigt för mig hur boken tas emot": AHAHAHAHA!!! Gulligt.

Imorgon går tåget mot Göteborg.

Vi hörs igen på andra sidan?

Fortfarande efter sexton böcker

Det är oklart om det här är intressant för någon annan än mig själv, men untz, untz, kolla om jag bryr mig! Jag har skickat ut manuset till "Djupa Ro" till några olika testläsare. Jag brukar aldrig göra det, det brukar bara vara jag och förlaget tills den är klar, men den här gången... Det finns frågeställningar i den här boken som jag aldrig skrivit om innan. Jag ville kolla att jag skildrar dem på ett vettigt sätt innan det är för sent.

Ja, så nu sitter jag alltså och trycker på hämta-nya-mejl-knappen i mejlprogrammet en gång i sekunden för att se om någon av dem hunnit läsa och tycka något än.

Japp! That's me. Cool som stryk.

Det är ändå anmärkningsvärt, tycker jag, hur urbota dålig jag är på den här delen av mitt jobb. Den där allt tar veckor och månader och år, alltså. Att jag aldrig lär mig? Jag är egentligen extremt medveten om hur lång tid det tar att läsa ett manus och ge respons på det. Jag är egentligen extremt medveten om hur lång tid det tar att redigera också. Jag är egentligen extremt medveten om att alla led i processen tar en massa tid, och det måste de få göra, jag fattar ju.

Och ändå.

*hämtar nya mejl*
*hämtar nya mejl*
*hämtar nya mejl*

Förra veckan var det en elev som frågade mig i en klass om jag skrev på något just nu, och om jag möjligen kunde tänka mig att berätta något om den boken. Jag var this close att gå fram och kyssa henne för att hon undrade, och sen fick jag i det närmaste tejpa över min egna mun med silvertejp för att inte stå och babbla i en timme om påhittade personer i en bok som inte ens finns än. Jag vill att ALLA ska läsa! NU! Och sen vill jag prata om berättelsen och människorna i den i åtta timmar tills jag tappar rösten.

*hämtar nya mejl*
*hämtar nya mejl*
*hämtar nya mejl*

Det underliga är ju också att det här hinner lägga sig tills boken väl släpps i höst. Det är nu jag är mitt uppe i det. Det är nu jag går omkring och tänker på personerna och berättelsen. Om ett halvår, när boken är klar... då har jag redan släppt den lite. Då går jag väl omkring och tänker på någon ny hittepåperson istället. Rätt skevt, ändå?

Bara en enda ynka gång av alla de miljarder gånger jag hämtat nya mejl de senaste dagarna har det verkligen plingat till och landat respons från en av testläsarna i inkorgen. Den gjorde mig å andra sidan så lättad och lycklig att jag grät en skvätt rakt ner i tangentbordet nyss.

Japp! That's me. Cool som stryk.

Det sa jag, va?

Vad jag längtar efter att den här boken ska vara tryckt.

Första omskrivningen

Igår var jag på manusmöte på förlaget och pratade i en och en halv timme om mitt ungdomsboksmanus med en förläggare och en redaktör. De är de första två som läst hela berättelsen förutom jag själv, och fast jag gjort det här nu en och annan gång var jag ändå helt skakig innan. Det hade faktiskt blivit asdålig stämning på mitt hemmakontor resten av våren om de sagt att de hatade hela manuset, och velat att jag skulle skriva om allt. Asdålig, säger jag.

Men det gick bra.

De hade i och för sig en hel del synpunkter, och jag gick därifrån med sex sidor anteckningar med tankar och förslag på saker som behövde fördjupas, tonas ner, tonas upp, skruvas till, förtydligas, skrivas om eller strykas. "Den där personen behöver bli lite mer levande". "Den där konflikten kan du faktiskt ta bort." "Vore det inte rimligt att huvudpersonen reagerade lite mer så här?" Men inget av det kändes speciellt jobbigt. Det kändes bara skönt. Så ovärderligt att ha dessa proffs att bolla med, herregud, är helt övertygad om att boken kommer bli hundra gånger (nåja, femtio då? Tjugo? Tio? Tre?) gånger bättre efter jag skrivit igenom den några vändor till nu, och försökt fixa till alla grejer vi pratade om. ÄLSKAR FÖRLAG!

Har en månad på mig.

Får jag välja ett läge som det allra roligaste i skriva-bok-processen så ligger det här väldigt högt upp, faktiskt.

Att skriva bilderbokstexter

"Hur funkar det när man skriver bilderböcker, ritar du själv?"

Tror kanske jag svarar på ovanstående fråga en gång i veckan, och det här är vad jag tänker varje gång: Ho, ho, ho, I wish, men gud nej, nej, jag ritar verkligen inte själv. Mina bilderböcker om den lilla ungen Eddie (Eddie och julen, Eddie och lillebror och snart, snart Eddie och napparna) illustreras av Jesus Verona. Mina bilderböcker om Ivar och hans dinosaurier (Ivar träffar en stegosaurus och Ivar träffar en tyrannosaurus och snart Ivar träffar en diplodocus) illustreras av Emma Göthner. Och det är en himla tur för böckerna, det.

Man kan skriva bilderböcker även om man inte kan illustrera själv. I mitt fall (och många, många fler fall som jag känner till) har det från början varit så här: Jag har kommit på en idé, skrivit en text, och skickat in den till ett förlag. Förlaget har läst den och efter några vändor fram och tillbaka antagit den och sagt "ja, den här vill vi ge ut". Sedan har jag och min förläggare diskuterat gemensamt vem som skulle kunna tänkas illustrera. Jag har gett henne namn på illustratörer jag känner till som jag gillar, hon har gett mig namn på illustratörer hon känner till som hon gillar. Och så har vi tänkt, kommit överens om någon som skulle kunna passa, och så har förlaget frågat den personen om hen kan tänka sig att läsa manuset och provrita några bilder av huvudpersonen och miljöerna. När det gäller dinosaurieböckerna tyckte jag till exempel att det var viktigt att dinosaurierna skulle ha en personlighet, att det skulle finnas en lekfullhet i stilen, och att Ivars kroppsspråk var bra, så att han såg ut som ett mjukt barn, och inte bara en platt figur, som han hade gjort om jag hade ritat honom. Jag tycker Emma gör honom helt perfekt. Kolla hans små barfotafötter och tår på den här skissen till exempel, hur de spjärnar emot och kniper om dinosaurien! I love it.

Nu när jag gjort några böcker ihop med båda de här illustratörerna samarbetar vi lite tidigare in i processen, och det är bra. Tanken är ju att text och bild i en bilderbok ska samspela så mycket att de smälter ihop till en enhet (hellre än att vara text och bild som två komponenter bredvid varandra inom samma bokpärmar). Det som visas i bilden behöver inte nödvändigtvis upprepas i texten, och tvärtom. Och ton och stämning i text ska passa ihop med ton och stämning bild. Det är mycket lättare att få till det där om texten inte redan är klar när bildarbetet börjar. Och så handlar det ju om att lära känna varandra också, förstås. Nu kan jag säga till Emma att "när jag skrev texten så såg jag framför mig att Ivar skulle svinga sig genom luften så här", och hon kan säga "det vore kul att få rita vulkanutbrott i nästa bok!" och båda vet att det bara är förslag och idéer, vi kan skita i dem om vi vill.

Vi (och de flesta andra som gör bilderböcker) delar 50/50 på betalningen för boken. Hälften till den som står för text och idé, hälften till den som står för bilderna.

Fråga om ni vill veta mer?

(Bilden här ovanför är en av Emma Göthners skisser ur en kommande bok om Ivar, Ivar träffar en triceratops.)

Läger jag gillar

Alltså, förlåt om jag tjatar nu, men det här skrivlägret? Vilken grej det är! 

Jag har aldrig förut testat att göra så här, att isolera mig någonstans helt själv utan att ha något annat på schemat än att skriva på en och samma bok, flera dagar i rad. I vanliga fall är det en massa andra grejer som också ska hinnas med, menar jag. Lämna på förskola, hämta på förskola, skicka mejl, läsa grejer, fixa fakturor, boka tågbiljetter, prata med min familj, fungera som en normal person på kvällarna, jamen, ni fattar. Det blir sällan mer än tre timmars skrivande utan avbrott. Och det blir nästan aldrig ens det.

De här dagarna har jag skrivit från nio på morgonen till elva på kvällarna. Jag har ju pausat, så klart. Ätit goda grejer och så. Sprungit lite. Fajtats med några fladdermöss. Men jag har inte tänkt på nästan något annat än denna berättelse, dessa personer, denna text, varje vaken timme. Och dra mig baklänges på en liten tallkotte, vilken skillnad det gör.

Jag skulle uppskattningsvis säga att det är ungefär tio tusen gånger lättare och roligare att skriva en bok på det här viset än på det upphackade viset. Det är visserligen inte så sabla lätt att få till ’det här viset’ i vardagen med barn och familj och yada, yada, men se på fan, det gick ju att få till fyra dygn det här året, det kanske kan gå att få till fyra dygn nästa år också?

Fan inte klokt förvisso att det skulle ta mig ett helt liv att komma på tanken att jag kanske skulle gilla ett skrivläger. Hissen går tydligen inte ända upp på den här slöa hästen i besticklådan. Men, men.

34 är väl en bra ålder för självinsikt det också.

4 x onsdag

Säg mig, hur många gånger är det rimligt att man uppdaterar väderprognosen på yr.no per dag? På lördag ska jag och Emma fira vår nya bilderbok med att ha releasepicknick och högläsning i Aspuddsparken i Stockholm. Utomhus, ni vet. Utan tak. Igår kväll och i morse visade prognosen 9 grader varmt och ösregn. Vid lunch idag hade den ändrat sig till 14 grader och solglimtar. Jag har gjort två saker idag: 1. Bakat en miljard kakor just in cases dinokalaset faktiskt går att genomföra, samt 2. Tryckt på uppdateraknappen när det gäller vädret.

Som det ser ut nu så kör vi på.

Ösregnar det så skjuter vi upp till en annan helg senare i sommar.

Ni vet att ni är välkomna, va?

Att skriva om

Johanna och jag håller på med en första omskrivning av vår gemensamma bok nu. Efter manusmöte med förläggaren i onsdags bestämde vi oss för att ändra på en ynka liten detalj i händelseförloppet i kapitel fem. Den ynka lilla ändringen visade sig få konsekvenser i cirka tio kapitel framåt. Tjoflöjt! Ändra, ändra, ändra, pilla, pilla, pilla.

Jag gillar det.

Det blir bra.

Kanske min bästa del av bokskrivandet, faktiskt, det här ändrandet och pillandet.

Författarveckan, dag 2

Toleredsskolan igår, Jättestenskolan i Biskopsgården idag. Jag råkade eventuellt uppmana eleverna i den sista klassen att googla på mitt namn för att hitta till min blogg, så HEJ HEJ OM DU ÄR FRÅN JÄTTESTENSKOLAN!, det var roligt att ses.

Förlåt att jag snörvlade så mycket. Jag är lite förkyld.

Imorgon ska jag till Älvstrandens bibliotek och träffa elever från Göteborgsregionens tekniska gymnasium, Gymnasiesärskolans Handelsprogram och Hantverksprogram, samt Polhemsgymnasiet. Det känns lite exotiskt att få träffa gymnasieelever, för jag är nästan alltid på högstadium och hänger. Plus också: roligt att åka till Älvstranden igen. En gång bodde jag nämligen där.

(I en studentlägenhet med tre våningar. TRE VÅNINGAR?!? Är det rimligt? Svar: nej.)

Jag tänker mycket på boken som jag har tänkt börja skriva på allvar snart. Den ska utspela sig i Ingelstad, har jag tänkt. Det lilla samhället utanför Växjö som jag växte upp i. Mm... små samhällen. Mm... småländsk skog. Är mkt, mkt sugen. Påminn mig om det snart när jag sitter och här och sliter mitt hår över texthelvetet, s'il vous plaît.

Litteraturvecka i Göteborg

SWOSH, klipp till Göteborg. Jag är visst på Västkusten, plötsligt.

Den kommande veckan är det Litteraturvecka här. Det betyder att cirka 40 barn- och ungdomsboksförfattare ska ut till en massa olika förskolor och skolor i Göteborg och prata om skrivande, böcker och läsning. Till exempel jag. Superbra grej, det här med litteraturveckan! Funkar så här: Västra Götalandsregionen står för författarnas resa, boende och hälften av arvodet för alla klassbesöken. Så förskolorna/skolorna får författarbesök till en mycket billigare penning än vanligt. Och författarna får sällskap av 39 andra trevliga författarprickar som bor på samma hotell under sin jobbvecka! Det är roligt. Jag kommer sannolikt inte att ha varken röst eller ork kvar när veckan är över, men ändå: Det är roligt.

Imorgon ska jag till Toleredsskolan.

Hoppas jag hittar dit.

Ses i Sollefteå?

Finns det någon Sollefteåbo som hänger här inne? I så fall skulle vi kunna ses imorgon. Då ska jag nämligen först åka tåg halva dagen och sedan prata böcker och skrivande på bibblan i Sollefteå på kvällen. Öppet för alla! Gratis! Och på torsdag kan man komma på skrivverkstad också, i fyra timmar. Öppet för alla! (I mån av plats.) Gratis!

Jag bara säger.

Eddies återkomst

Att mötas av ett tjockt vadderat kuvert när man kliver in på kontoret, och hitta sin nya bok färsk från tryckeriet där i: WOHOO! Det bästa jag vet.

Eddie får en lillebror släpps om en dryg vecka.

Baserad på en sann historia och allt!

Ni ska få se mer, men ni vet. Bra kamera, bla, bla, etc. Återkommer strax!

Min startsträcka? Nä, men den är på tre timmar bara, inget konstigt alls!

Vanligtvis när jag har en hel lång arbetsdag framför mig som ska vikas åt att "skriva bok" (vilket är förvånansvärt sällan med tanke på yrkesval ändå) så ägnar jag starten på den arbetsdagen med att söla, läsa hela internet fram och tillbaka några gånger, sucka, samt gruva mig. Sedan är det lunch. Så då äter jag lunch. Och sen är det kaffe. Så då dricker jag kaffe. Och sen! Sen tvingar jag mig själv medelst hot att öppna worddokumentet. Och sen skriver jag.

Och upptäcker (nästan alltid) att det var helt okej, trots allt. Rätt kul, rent av.

Så himla dumt i huvudet.

Jag vet inte vad det är? Jag vet ju att jag (nästan alltid) gillar att skriva när jag väl sitter där? Jag vet ju det? Ändå bara: Oooo! Ska bara kolla lite på twitter. Oooo! Ska bara svara på ett mejl. Oooo! Ska bara skriva ett blogginlägg. Oooo! Ska bara XX och YY och fan och hans moster TILLS JAG DÖR!!!

Hatar det.  

En del av mig vill gärna tro att den där startsträckan på tre timmar måste få finnas där. Att den är nödvändig, rent av. Att jag egentligen jobbar för fullt inuti, det är bara utsidan som sitter och kollar fina grejer på etsy hela förmiddagen. Och om inte utsidan får kolla fina grejer på etsy hela förmiddagarna, så hinner inte insidan jobba klart innan bokuslingen ska skrivas ner sen framåt eftermiddagen. Låter inte det logiskt, ändå? Va?

En annan del av mig tänker: Nej. Det låter inte logiskt, det låter som bullshit. Insidan jobbar inte alls det, för insidan sitter också där och klickar sig runt, runt, runt bland fina planscher och klänningar och brädgolv. Jag bara prokrastinerar.

Igen: Så himla dumt i huvudet.

Ska testa detta nu: Att börja ladda redan när jag går och lägger mig på kvällen innan de där skrivdagarna. Och somna med tanken att "imorgon klockan 9.30 ska jag öppna word och börja skriva." Så kan jag ladda hela natten och morgonen och tunnelbanefärden från förskolan och vara färdigprocessad när jag kommer fram till kontoret klockan 9.20 och redo att börja när jag hämtat min kaffekopp?

Det kan gå.

Lite hur som helst.

För både mig, etsy och böckerna.

Men det skadar väl inte att testa?

So long, småland

Jamen, sådär ja! Då var veckan i Oskarshamn helt plötsligt över. Snabbt det gick. Kul det var. Den här gången var det lite blandade arbetsuppgifter. Dels vanliga författarprat (en lektion/klass, där jag håller låda och pratar om skrivande/mina böcker), dels skrivverkstad (tre timmar/klass, där jag babblar lite mindre om mig själv och eleverna får göra en massa skrivövningar istället.)

Verkligen väldigt kul, det där med skrivverkstäder, alltså! Speciellt när övningarna funkar och tjugofem pennor bara rasp, rasp, rasp mot pappret. Då blir jag glad och nöjd.

Och trött, har det visserligen visat sig.

Men det får det väl vara värt.

Plötsligt händer det

Följande oerhörda grej har nyss utspelat sig på ett hotellrum i Oskarshamn: Jag har - efter en dags skolbesök i fyra olika åttor - tagit mig samman och lyckats, inte gå och lägga mig och döden dö av tröttma som jag brukar, utan... wait for it... skriva ett nytt kapitel på den nya boken!

Vet icke om ni förstår vilken bedrift jag tycker att det här är, men om jag brainstormar lite fritt åt er så kanske ni får en tydligare bild?

FÖRST STÄLLA UPP I IRON MAN OCH SEN SPRINGA GÖTEBORGSVARVET.
FÖRST SKRIVA HÖGSKOLEPROVET OCH SEN SKRIVA HÖGSKOLEPROVET IGEN.
FÖRST TVÄTTA FJORTON MASKINER TVÄTT, OCH SEN VIKA DEN.
FÖRST VARA GRAVID I NIO MÅNADER, OCH SEN FÖDA ETT BARN.
FÖRS... ni fattar?

Är himla nöjd nu.

Bilderbokstexter och sånt

Igår var jag ledsen pga näthat, idag är jag glad pga roliga bokbesked - det svänger lite sådär, livet. Jag har skrivit en bilderbokstext som jag och min bilderboksförläggare har vänt och vridit på en massa gånger, för att försöka komma på vem som skulle kunna illustrera den. Och nu har vi kommit på det! Och hen sa ja! Och jag är glad!

Ibland undrar folk hur det där går till, om man kan skriva bara en text, fast man tänker sig att texten ska bli till en bilderbok. Eller om man måste rita bilderna också? Eller - om man inte kan rita själv - om man måste fixa en illustratör själv innan man skickar in sitt manus till ett förlag?

Då svarar jag så här: Man kan skriva bara en text och skicka in.
Man måste inte rita bilderna själv, och man måste inte redan ha fixat en annan illustratör.
Det gör förlaget. (I samråd med dig, då.)
Jag tror ta mig tusan nästan hellre de tar bara en text faktiskt, än att du hookat upp med en kompis som illustrerat din berättelse. För vad händer om förlaget bara gillar din text? Eller bara din kompis bilder? Jag tycker spontant det känns som en potentiellt knivig sits.

Förresten kan man skicka bara bilder också, om det är det man är bra på.

Adjö med er.