onsdag, september 15, 2021

Kära jobbdagbok (59)

Okej, två tankar nu, som jag kanske tror hänger ihop.

1. Jag fastnade framför en intervju med Eva Dahlgren på Nyhetsmorgon i helgen. Hon intervjuades för att hennes skiva "En blekt blondins hjärta" fyllde 30 år. Jag gick förbi teven som stod på och hade inte alls tänkt titta, men stannade kvar för att hon kändes så ärlig. Bland annat pratade hon om hur det var att vara känd. Att det (kändisskapet) la sig som ett mellanlager mellan henne och människor hon träffade. Den kända personen Eva Dahlgren stod i vägen för den verkliga personen Eva Dahlgren, typ. Hon pratade om att sända ut sig själv, inifrån. Innan hon var känd var det bara så, att hon sände ut sig själv, inifrån, när hon träffade en ny människa. Nu, när hon är känd, står kändisen i vägen för den där sändningen. Allt den verkliga Eva sänder ut blir filtrerat genom hennes offentliga persona, genom bilden som folk har av henne.  Och att det var svårt att vänja sig vid, svårt att hantera, lätt att bli ensam i, ledsen av.

Hon sa inte exakt så, men det var det jag hörde.  

2. Igår när jag var på en skola och gjorde författarbesök råkade jag höra en elev i nian recensera författarbesöket han hade haft förra året. "Det var den tråkigaste gamla gubben jag någonsin träffat och tvingats lyssna på." 

Jag fick mild panik av den korta kommentaren.

Skrev nyss i ett sms till min mamma att det är något med att vara en "kändis" som ska in på "en scen" och hålla en "show" i en timme utan att hinna få någon relation till eleverna som känns skitjobbig ibland när jag gör skolbesök. Minus "känd", och "scen" och "show", men ... 

På många sätt är det bara en roll jag spelar, hon som står där i klassrummet. Och sen bedöms den rollen som om den vore jag. 

Ibland är det så otroligt motigt.

Jag försöker komma ihåg att mitt jobb huvudsakligen går ut på att skapa bra berättelser. Att det inte ligger på mina axlar att gå in i varje klassrum, få med mig varenda motsträvig högstadieelev, och vända hela den sjunkande lästrenden bland Sveriges alla barn och unga (på en timme).

Glömmer det varje gång jag är på en skola.

Ofta är jag så himla ledsen efteråt.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Åh. Alla dessa klassrum där en kommer in som gäst. Har också svårt att förlika mig med känslan. Och blir också ledsen i princip varenda gång jag besökt klasser. Önskar att du hade möjlighet att välja bort just målgruppen högstadiebarn. Trots att det där finns personer som kommer att minnas dig för evigt. Kolla här bara: https://www.youtube.com/watch?v=ewkeAAZPp4g

Hälsar
Bibliotekarien som fortfarande ångrar att hon inte körde ut alla elever och avbröt författarträffen i bibliotekets stora sal för 5 år sedan.

Rosiels sa...

Jag får också samma panik ibland, när jag står inför en klass och försöker entusiasmera dem att läsa böcker. Som bibliotekarie blir det mest katederundervisning eftersom det är så mycket information om biblioteket som också ska hinnas med på den där knappa tiden. Försöker tänka att om jag når en enda liten person och lyckas tända ett intresse för böckerna jag pratar om så är det värt det. Jag kan inte nå alla. Och den jag faktiskt når på riktigt kanske inte är den i klassen som jublar högt och strålar med ögonen. Men en enda. Det tänker jag att jag lyckas med varje gång. Och det är ju fantastiskt. Att hjälpa en person att hitta det underbara med böcker. Det är värt!

โดนัท sa...

Ways to make a profit from online gambling sites.

แทงบอล สูง ต่ำ
วิธีแทงบอลออนไลน์
บอลออนไลน์
บอลสเต็ปออนไลน์
บอลสดออนไลน์

Thank you for your interest.

financialserviceoffer sa...

Get help for all your financial problems. Contact Union Solutions to access a wide range of loan facilities. Contact for more information: financialserviceoffer876@gmail.com) whats-App +918929509036 Dr James Eric Finance Pvt Ltd Thanks