tisdag, februari 15, 2022

Kära jobbdagbok (61)

Hallå från köksbordet.

Tänker på att det finns jättemånga som verkar klara av att jobba heltid med ett jobb, trots att det tar (minst) en heltid att bara ägna sig åt och vårda alla mänskliga relationer man har här i livet. Barn, mammor, pappor, syskon, vänner, eventuella kärleksrelationer. Jag har alltid tänkt att folk går in i väggen för att de har stressiga arbeten. Runt om mig nu går folk in i väggen efter att ha tagit hand om sjuka föräldrar, rensat dödsbon, haft kriser i sin kärleksrelation, försökt få ihop sitt varannan vecka-liv, försökt bilda nya familjer, haft barn som mått kasst i skolan.

Jag har nära till känslan "lat" och "dålig människa" när jag igen prioriterar en människa framför att producera en text. Det sitter djupt i kroppen att man ska jobba sina timmar, sitta framför datorn. Har å andra sidan väldigt nära till känslan "panik" om jag prioriterar jobbet, så ...

Tre kul känslolägen att välja mellan!

Kämpar på.

När jag åker för att fota åtta nya bilder till nya kokboken och på en hel dag inte hinner tänka på något annat än om typ besticken ligger rätt blir jobbet nästan som en vila. Behöver vi pensla upp lite glans på några nuggets? Är kökshandduken slängd på ett perfekt nonchalant sätt bredvid tallriken, eller ska jag flytta den några millimeter åt höger? Mat kan vara så fin. Har den här personligheten: Blir zen av att stirra på svartkål.