TJUVLÄSNING! "Vi måste sluta ses på det här sättet", del 6

Han hade självklart tänkt på det, en massa gånger. Någon dag skulle han och Kajsa träffa nya. Det var ju det att separera betydde. Man flyttade isär, man gick vidare. Men varje gång han snuddat vid det hade det känts så abstrakt. Han hade inte fattat hur han skulle göra. Orka börja. Hur skulle det hända? Han hade aldrig kunnat föreställa sig att han skulle gå ut på krogen och så var det en tjej som såg till att det hände. Bjöd in sig själv på te. Te!
Shit, hon kunde ju inte vara kvar? Inte fortfarande? Om man blir väckt nästan mitt i natten av en person som säger att han måste kuta till sin dotter och att man ska smälla igen dörren efter sig, inte stannar man väl kvar halva dagen då?
”Vad är klockan?” Han vred på sig för att försöka hitta en på väggen eller micron eller någonstans, men det fanns ingen. Både micron och köksklockan var kvar i hans kök.
Kajsa såg på sin mobil som låg på köksbordet.
”11.39. Hurså, ska du göra nåt?”
”Nej.”
”Nehej?” Hon såg på honom och han visste precis vart det var på väg då. Den där tonen och minen. Inget artigt gäst-ande och varsågod-ande längre.
”Alltså, gå om du vill”, sa hon mycket riktigt. ”Du får. Du behöver inte sitta här. Det är ju inte din helg och det var jättesnällt att du kunde komma och stanna så länge. We are very, very grateful.”
”Amen, sluta. Jag ’sitter inte här’. Jag undrade bara vad klockan var i största allmänhet, inget annat.”
Hon himlade med ögonen. Han tvingade sig att inte fnysa åt det eller reagera. Försökte styra bort dem från det här spåret med ett till ”det var jättegott” om maten. Precis som en gäst skulle ha sagt. Fast en värdinna skulle inte ha ignorerat det uttalandet. Och en värdinna skulle inte sen ha slagit händerna för ansiktet och viskat ”fan”. Eller: ”Allt det här, jag fattar inte hur vi ska ... Och jag är så himla, himla trött. Och jag kan inte ens tänka på hur ...”
”Jag vet.” Han sträckte ut handen och rörde vid hennes. ”Det är okej.”
”Nej, det är det inte.” Hon skakade på huvudet och en snyftning trängde fram. ”Det är fan inte okej. Det skulle inte bli så här.”
Nej. Inte för att han visste om hon menade de två i största allmänhet, eller ett gnällbråk första gången de sågs som officiellt isärflyttade och separerade, eller det faktum att hennes före detta kille redan legat med en annan tjej, men svaret på alla sakerna var ett rungande nej. Det skulle absolut inte bli så här. Det skulle inte kännas så här, något av det. Det skulle kännas bra. Livet, världen, tillvaron. Allt skulle vara bra.
Borde ha varit.

----------------

Vi måste sluta ses på det här sättet är min och Johanna Lindbäcks gemensamma roman, som släpps imorgon. Den riktar sig till läsare som är över 15 år, och är skriven ur två perspektiv. Vartannat kapitel är 18-åriga Hannas. Vartannat är 24-åriga Jens. Det är är det sista av sex tjuvläsnings-utdrag ur boken som jag publicerar här på bloggen. Och blir du sugen på att läsa mer? Då springer du och köper boken, för nu finns den!

TJUVLÄSNING! "Vi måste sluta ses på det här sättet", del 5

Hur gammal var man när man skaffade barn, egentligen? Trettio, typ? Kunde han vara trettio? Hon hade ingen aning. Hon hade inte tänkt så mycket på hur gammal han var igår, mest konstaterat att han nog var några år äldre, eftersom han bodde i egen lägenhet och allt. Men trettio? Någons pappa? Det kändes faktiskt rätt ... weird. Vad gjorde hon egentligen här?
Hon reste sig från sängen och gick ut i köket. Det var överhuvudtaget rätt skumt att vara här när han inte var hemma, faktiskt. Som om hon gjorde något olagligt på något sätt. Snokade. Hon öppnade kylskåpet och tittade nyfiket in mot hyllorna. Ganska välfyllt ändå! Mjölk och fil. Ost. Några tomater i en påse. Matlagningsgrädde. Ett paket bacon. Några burkar med pesto, marmelad, oliver. Ketchup i hyllorna i dörren. Soja. Sötsur sås. Hon sträckte in handen och snurrade på en medicinflaska för att kunna läsa på etiketten. Flytande alvedon för barn. Hon stängde kylskåpsdörren med en smäll och gick ut i hallen istället. Rotade runt bland jackorna och hittade sin egen, stack ner handen i fickan och drog upp sin telefon. Hon kände ett akut behov av att prata med Märta om allt det här. Nu.

”Hallå?” Märta sluddrade sömnigt i luren.
Hoppsan. Hon hade glömt att klockan var typ mitt i natten fortfarande.
”Hanna? Är det du?”
”Ja, hej, förlåt. Du sov.”
”Ja, jag ... vad är klockan?”
”Vet inte. Inget.”
”Men vad ... vad gör du? Varför ringer du nu?”
”Jag ...”
Hon kände sig plötsligt lite osäker. Hur skulle det här låta, egentligen? Jo, du vet den där kaffekillen? Jag står halvnaken i hans lägenhet och snokar i hans kylskåp. Bara så där. Vad gör du själv? Hon tog ett djupt andetag.
”Jag ... jag är hos den där killen från toalettkön. Espresso House-killen. I hans lägenhet.”
”Killen från toalettk... Du är hos honom? I hans lägenhet?” Märta lät som ett eko. ”Varför då? Eller jag menar, vadå, du följde med honom hem? Igår?”
”Mm.”
”Du följde med honom hem? På riktigt? Vadå, har ni ...?”

 ”Mm.”
”MEN HANNA!!!”
Märta nästan skrek i luren.
”Jag vet”, flinade Hanna. ”Och en annan grej som vi kan prata lite om också är det här med att han har barn.”
”Barn?”
”Ja, ett barn. Du vet, en sån där liten människa. Typ två år.” 

”MEN HANNA!!!”

----------------
Vi måste sluta ses på det här sättet är min och Johanna Lindbäcks gemensamma roman, som släpps 16 september. Den riktar sig till läsare från 15 år och uppåt, och är skriven ur två perspektiv. Vartannat kapitel är 18-åriga Hannas. Vartannat är 24-åriga Jens. Det är är ett av sex tjuvläsnings-utdrag ur boken som jag kommer att publicera på bloggen de närmsta veckorna. Och blir du sugen på att läsa mer? Då kan du förhandsboka boken, och få den till specialpris på Bokus! (20 kronor billigare än vanligt.) Ange rabattkoden "slutases" när du kommer till kassan, bara, så ordnar det sig. Klicka här för att förhandsboka! Erbjudandet gäller till och med den 12 september.

TJUVLÄSNING! "Vi måste sluta ses på det här sättet", del 4

”Har du barn?”
Hennes förvånade röst fyllde hela den lilla hallen.
Har du barn? Att döma av tonfallet hade hon lika gärna kunnat säga cancer, aids, spetälska, vad som helst, något horribelt bara. Har du BARN?
”Ja.”
Jens följde Hannas blick till dockvagnen. ”Men hon ... Ja, ett. En tjej. Men hon är ju inte här nu, för ... Du, jag sätter på lite tevatten, va?” Han släppte taget om henne och vände, gick ett par steg in mot köket. Ångrade sig. Stannade. ”Hon heter Rut. Hon är två och ett halvt. Och just nu är hon ju hos sin mamma. Givetvis. Så att ...”
”Jaha. Ja, givetvis.” Det hördes hur hon försökte göra rösten normal igen. ”Vilket gulligt namn. Rut.”
”Mm. Hon är gullig. För det mesta.”
Hanna nickade där hon stod kvar i hallen. Håret var lite rufsigt. Var det han som hade gjort det? Deras jackor och mössor låg i en pöl på golvet runtom henne. Just på det sätt som han skulle ha blivit vansinnig på annars.
Fattar du att vi just kysstes?! hade han lust att säga åt henne. Eller ropa eller skrika. Du och jag! Hångel! Vet du hur ...
Shit.
Hur länge sen det var som jag ....
Hjärtat dunkade på honom och hans mun smakade av henne och alldeles, alldeles nyss hade han ...
”Men kom in”, sa han och gjorde en liten vinkning. ”Jag ska ...” Sätta på tevatten, bädda till sängen, öppna en öl, slänga sig på henne igen? Eller något helt annat. Vad skulle han? Vad gjorde man nu, vad borde han göra? Om man är en kille som precis har flyttat ut sin sambo och sitt barn, och sen går ut på krogen och ...
Nej, fel approach. Helt fel.
Om man är en kille som går ut på krogen och träffar en söt tjej och börjar prata med henne och sen följer hon, kors i taket och ta i trä och femtusen andra besvärjelser för sånt händer aldrig, inte förrän nu, men hon följer med en hem och ...
”Ganska luftigt”, sa Hanna bakom honom.
Hans vardagsrum. Efter Kajsas flytt bestod möblemanget av en soffa och ett soffbord, en elljusstake i fönstret och en golvlampa bredvid soffan. Mot ena väggen stod tre bokhögar prydligt upp- radade, men bokhyllan var hos Kajsa. Det var även fåtöljen, alla blommor och tygstycket från Mexiko som hennes mamma köpt och som de haft på väggen bakom soffan. Kajsa hade tagit med sig det mesta av det där krimskramset som han inte direkt tänkt på förut men som han nu fattade gjorde att ett rum såg ut som ett hem och inte bara en uppställningsplats. Och det såg för jävligt ut utan allt det. Det hjälpte inte att hans mamma, måste det vara, hade städat och gjort det bästa av situationen med att stapla böcker prydligt och så. Det såg ändå kalt, sterilt och fult ut.

----------------
Vi måste sluta ses på det här sättet är min och Johanna Lindbäcks gemensamma roman, som släpps 16 september. Den riktar sig till läsare från 15 år och uppåt, och är skriven ur två perspektiv. Vartannat kapitel är 18-åriga Hannas. Vartannat är 24-åriga Jens. Det är är ett av sex tjuvläsnings-utdrag ur boken som jag kommer att publicera på bloggen de närmsta veckorna. Och blir du sugen på att läsa mer? Då kan du förhandsboka boken, och få den till specialpris på Bokus! (20 kronor billigare än vanligt.) Ange rabattkoden "slutases" när du kommer till kassan, bara, så ordnar det sig. Klicka här för att förhandsboka! Erbjudandet gäller till och med den 12 september.

TJUVLÄSNING! "Vi måste sluta ses på det här sättet", del 3

Det hade varit en väldigt bra kväll, det här. På så många sätt. Först för att Märta och hon hade haft så kul med alla Parisplaner och allt. Sen för det där ganska äckliga vinet, som lagt sig som en fnissig matta i magen. Och så nu, den här Kaffekillen. Hanna sneglade lite på honom. Han var ovanligt rolig för att se så vanlig ut, faktiskt. Lite som när han sålde kaffe, fast ännu bättre. Han såg kanske inte så mycket ut för världen i sina vanliga jeans, sin vanliga halsduk, sitt vanliga hår som skulle behöva klippas lite, och sin vanliga vinterjacka som såg varm och praktisk ut. Ändå kom Hanna på sig själv med att le så mycket att det nästan började göra ont i kinderna vid det här laget.
”Jag ska visa dig en sak”, sa hon. ”Som du kanske kan ha nytta av i fortsättningen. Det är lite komplicerat, men om jag tar det väldigt långsamt så kanske du klarar av att hänga med?”
Han nickade.
”Är du med?”
Ny nick.
Som i slow motion sträckte hon fram handen mot honom tills hon stod i perfekt hälsningsposition med handflatan i luften.

”Hanna”, sa hon.
Han var ganska gullig när han log, faktiskt. Och lättlärd! Hans kalla hand greppade tag om hennes handflata i ett alldeles lagom hårt handslag.
”Jens.”
”Trevligt att träffas.” 

”Verkligen.”

----------------
Vi måste sluta ses på det här sättet är min och Johanna Lindbäcks gemensamma roman, som släpps 16 september. Den riktar sig till läsare från 15 år och uppåt, och är skriven ur två perspektiv. Vartannat kapitel är 18-åriga Hannas. Vartannat är 24-åriga Jens. Det är är ett av sex tjuvläsnings-utdrag ur boken som jag kommer att publicera på bloggen de närmsta veckorna. Och blir du sugen på att läsa mer? Då kan du förhandsboka boken, och få den till specialpris på Bokus! (20 kronor billigare än vanligt.) Ange rabattkoden "slutases" när du kommer till kassan, bara, så ordnar det sig. Klicka här för att förhandsboka! Erbjudandet gäller till och med den 12 september.

TJUVLÄSNING! "Vi måste sluta ses på det här sättet", del 2

När Jens sköt upp dörren fick han tränga sig förbi två tjejer som stod där utanför och väntade på att damtoan skulle bli ledig.
”Vänta, är det nån därinne?” En av tjejerna spanade förbi honom in mot herrarnas.
”Nej.”
”Är det både pissoar och en vanlig toa?”
”Eh, ja?”
Det var hon som Manny börjat jiddra med vid baren. Hon såg inte trött ut. Rosiga, glada kinder och pigga ögon. Hon hade brunt hår som var uppsatt i en hästsvans, och en kofta och ett vitt linne med röda knappar. Såg ut som en typisk Söder-tjej; söt och lite lagom arty.
”Kan du stå här och vakta medan jag bara slinker in?” bad hon.
”Vakta?” upprepade han.
”Jamen, om du står här så tror killarna att det är kö så då går dom inte in och då råkar ingen få en chock om han plötsligt möter en tjej när han precis har langat fram sin ...”
Hon gjorde en gest med handen och han fyllde automatiskt i det saknade ordet.
”Snorre.”
I samma sekund kom han på att hon nog inte menat att han skulle svara. Hon visste vad det hette. Hon var inte en tvååring som frågade vad allting var. Hon hade väl snarare försökt att inte säga det. Och snorre? Hallå, vad var det för ord? Om han i alla fall gått på penis, eller snopp. Mer neutralt och vuxet, värdigt en individ över fem år. I värsta fall kuk. Men snorre var ju liksom ...
”Exakt”, fnissade hon mycket riktigt. ”Så då står du här, okej?”

----------------
Vi måste sluta ses på det här sättet är min och Johanna Lindbäcks gemensamma roman, som släpps 16 september. Den riktar sig till läsare från 15 år och uppåt, och är skriven ur två perspektiv. Vartannat kapitel är 18-åriga Hannas. Vartannat är 24-åriga Jens. Det är är ett av sex tjuvläsnings-utdrag ur boken som jag kommer att publicera på bloggen de närmsta veckorna. Och blir du sugen på att läsa mer? Då kan du förhandsboka boken, och få den till specialpris på Bokus! (20 kronor billigare än vanligt.) Ange rabattkoden "slutases" när du kommer till kassan, bara, så ordnar det sig. Klicka här för att förhandsboka! Erbjudandet gäller till och med den 12 september.

TJUVLÄSNING! "Vi måste sluta ses på det här sättet", del 1

"Och mer då?”, sa Märta otåligt. ”Berätta mer!”
Hanna log och lutade sig tillbaka på stolen. Hon njöt. Det här var precis så perfekt som hon hade hoppats när hon stod hemma i hallen och drog på sig stövlarna för några timmar sen. Eller ännu bättre? Kanske ännu bättre. Märta strålade som ett sprakande tomtebloss mitt emot henne, mer och mer uppspelt för varje liten detalj Hanna la fram.
”Okej”, sa Hanna leende, och drog medvetet ut på härligheten lite extra genom att slänga in en ny näve nötter i munnen.
”Är du beredd, baby?”
Märta nickade entusiastiskt. Hon var redo.
”Lyssna nu då”, sa Hanna, ”Maraiskvarteren. Dom måste du komma ihåg. Kan du upprepa efter mig? MA-RÄ-KVAR-TE-REN.” 

Märta repeterade lydigt.
”MA-RÄ-KVAR-TE-REN”, sa hon. ”Vad är det?”
”Våra nya favoritkvarter.”
”Åh, är det?”
”Mais oui, baby.”
Märta gjorde sin vanliga överdrivna klappa-i-händerna-som-ett-alldeles-för-peppat-barn-gest, och fick Hanna att skratta till för säkert hundrade gången ikväll. Alltså, entusiasmen kring det här bordet nu! Den nådde nya rekordnivåer hela tiden. Hanna skulle mycket väl kunna lutat sig fram och pussat på sin bästa kompis i ren och skär glädjeyra om det inte hade varit för att hela bordsytan var belamrad med glas och flaskor och nötter och grejer.
”Varför gillar vi just dom kvarteren så mycket då?” frågade Märta lite mer sansat.
”För att dom är typ så här: Fina gator med slitna gråa hus och små katter som går omkring och mjauar romantiskt i skymningen.”
”Mmm ... katter som mjauar. Heter det inte jamar?”
”Mjauar, jamar, whatever. Fokus nu!”
”Oui, mademoiselle!”
Märta la båda händerna på bordet och satte sig ordentligt på stolen med ryggen rak som en pinne och blicken uppmärksamt riktad mot Hannas mun.
”Jag lyssnar.”

Hon behövde inte tjata. Hanna hade så mycket att berätta för henne att hon nästan inte visste vart hon skulle ta vägen. Alltså, Paris! Fatta! Märta och hon hade pratat i flera år om att flytta dit efter studenten, och nu hade hon precis varit där under jullovet, på plats, mitt i drömmen. Visserligen med sin familj och inte med Märta, men ändå. Ändå!
”Och så finns det skitcoola små butiker i varje hörn där man kan köpa snygga grejer. Och små bagerier! Och kaféer! Och överallt är det helt asbra stämning, för hela området är fullt av snälla judar och festliga bögar och det är ingen brottslighet alls knappt.”
”Är det inte?”
”Nej. Förstå hur perfekt! Och sen finns det jättemånga små, mysiga barer där vi kan sitta och läppja världsvant på ett glas vin fast det typ bara är mitt på eftermiddagen, för det är sånt man gööör i Paris, det är liksom ingen stor greeej.”
”Oh la la.” Märta suckade lyckligt. Hon höll upp sin cider lite i luften och tittade utstuderat drömmande ut genom fönstret.
”Så här?” frågade hon. ”Ser jag världsvan ut nu?”
Hanna rynkade ögonbrynen.
”Så där.”
 ”Vadå, så där?”
”Jamen, den där cidern förstör ju rätt mycket.”
Märta vände snabbt ansiktet mot henne igen. 

”Åh, Gud!” sa hon. ”Säg inte att jag måste lära mig dricka vin!”
”Jo”, sa Hanna nöjt. ”Och äta ost som luktar fis.”

----------------
Vi måste sluta ses på det här sättet är min och Johanna Lindbäcks gemensamma roman, som släpps 16 september. Den riktar sig till läsare från 15 år och uppåt, och är skriven ur två perspektiv. Vartannat kapitel är 18-åriga Hannas. Vartannat är 24-åriga Jens. Det är är ett av sex tjuvläsnings-utdrag ur boken som jag kommer att publicera på bloggen de närmsta veckorna. Och blir du sugen på att läsa mer? Då kan du förhandsboka boken, och få den till specialpris på Bokus! (20 kronor billigare än vanligt.) Ange rabattkoden "slutases" när du kommer till kassan, bara, så ordnar det sig. Klicka här för att förhandsboka! Erbjudandet gäller till och med den 12 september.

Färdig bok!

Rätt bra utdelning på den här första jobbdagen efter semestern ändå. En färdig bok från tryckeriet, till exempel! Det är några veckor tills "Vi måste sluta ses på det här sättet" finns att få tag på i butik (släppdatumet är den 16 september), men ändå. Det känns fint att den finns. Inte bara i mitt huvud, utan även i verkliga världen.

Å, jag hoppas vid gud att någon (läs: alla) ska gilla den här boken! Eller egentligen mest: personerna den handlar om! Hanna och Jens. Och allt de tycker, tänker och säger! Jag gillar dem nämligen själv rätt så himla mycket, så jag kommer bli sårad å deras vägnar om ni hatar dem. Eller nej, det kommer jag kanske inte, för jag är medveten om att de är påhittade, men ändå. De ju varit mina (låtsas)kompisar aslänge, de här personerna. Ni får ju fatta att jag bryr mig om dem och vill att de ska klara sig bra ute i den hårda, kalla verkligheten.

Här kan ni läsa mer om boken på förlagets hemsida. Eller på min och Johannas gemensamma skrivblogg då, förstås. Och sen springer ni och köper, visst? Eller väntar tills jag hojtar och köper genom mig, så får ni skitsnygg (ehe...) autograf i också?

Bra, då säger vi så.

Fridens liljor!

Till tryck, till tryck!

Trot eller ej, men samtliga överlevde tågresan. Och nu sitter jag här i mammas och pappas trädgård och har läst igenom Vi måste sluta ses på det här sättet för hundratrettiosjunde gången och okejat de sista små sakerna och nu SKICKAR VI BOKEN TILL TRYCK och sen är det semester på riktigt och herregud vad skönt jag tror jag dör, HÄJ!

Tadaa!

Omslaget är klart! Så här ska boken se ut när den släpps i början av september. Erkänn fin, erkänn fin, erkänn fin, ERKÄNN NI VILL LÄSA?

Här kan ni få mer info, se tjusiga pressbilder och what not.

Vad jag sysslar med just nu

Om en dryg vecka ska min och Johannas bok skickas till tryck. Det är... inte alls speciellt många dagar, det. Idag var jag på förlaget och hämtade pappersbunten med första korrekturet. Så nu läser jag och Johanna och pillar och ändrar och har oss, och sen TJOFF lämnar vill tillbaka buntarna till vår redaktör Ada och sen TJOFF för hon in alla våra ändringar och sen TJOFF får vi tillbaka en version till som vi läser och pillar och ändrar i igen och sen TJOFF läser ytterligare en person korrektur och sen TJOFF finlirar Ada med det sista och sen TJOFF skickas boken iväg till tryckeriet. Ja, och däremellan ska omslaget bli helt klart också. Och baksidestexten.

Tjofadderittan, lambo!

Det kommer att bli skitbra det här.

Omslagsfotograferingen

Jo, förresten! En tråkig sak till med att vara på Öland och lajva solsemester hela långhelgen kan jag komma på. Nämligen: Jag missade fotograferingen till mitt och Johannas bokomslag. BUHU! Vi letade (ju) personer som kunde tänka sig att vara med på bokomslaget i förra veckan, och fick in en hel drös med förslag. (Tack alla ni snälla, fina, snygga, fantastiska människor som erbjöd er att ställa upp!) Till slut valde vi ett par som kändes som gjutna för omslaget, och de fotades i lördags. Har inte sett det färdiga resultatet ännu, men är säker på att det blir utomordentligt fint till slut.

Här kan man se lite bakom kulisserna från fotograferingen!

Hade varit hemskt roligt att vara med.

Men, men!

Någon måste ju samla snäckor på strand/ligga i en hängmatta/samla fräknar på helgen också.

Jamen, de små, små stegen räknas faktiskt också som steg

Kolla här då! Nu har Johanna och jag nya, tjusiga gemensamma pressfoton (som är tagna av en fotograf som heter Petter Cohen). Och vet ni vad det betyder? Att det snart (alltså om fyra månader) finns en ny, färdig gemensam bok också. HIGH FIVE! Varje litet delmål = värt att fira. Det är ju sen gammalt.

Borde visserligen eventuellt fokusera liiiite mer just nu på att skriva färdigt första vändan av omskrivningar på manuset, istället för att fira pressbilder.

Men, men. Ja, ja.

Ibland blir det som det blir.

En bild säger ju ändå mer än tusen...äh, ni fattar.

Att skriva om

Johanna och jag håller på med en första omskrivning av vår gemensamma bok nu. Efter manusmöte med förläggaren i onsdags bestämde vi oss för att ändra på en ynka liten detalj i händelseförloppet i kapitel fem. Den ynka lilla ändringen visade sig få konsekvenser i cirka tio kapitel framåt. Tjoflöjt! Ändra, ändra, ändra, pilla, pilla, pilla.

Jag gillar det.

Det blir bra.

Kanske min bästa del av bokskrivandet, faktiskt, det här ändrandet och pillandet.

Mysig present! Så här på fredagen!

Å, herregud.

Jag har skrattat så mycket nu åt att jag nyss skrev ett mejl till en förläggare med ämnesraden "Ett skepp kommer lastat med ett manus!" och först glömde m:et i manus.

Det är inte rimligt.

Vare sig att glömma m:et eller att skratta så mycket åt att göra det.

Men det är trevligt att ha skickat in manus! Version 1.0 av "Vi måste sluta ses på det här sättet"- check! Hoppas förläggaren tycker att det är snäppet bättre än ämnesraden antydde.

Skål för mig! Så länge.

Alldeles nyss skickade jag mitt sista kapitel av Vi måste sluta ses på det här sättet till Johanna. Jag är klar! jag är klar! JAG ÄR KLAAAAR!

(Med första utkastet. Vet naturligtvis redan massor som ska skrivas om innan vi ens skickar in till förlaget för redigering. Men tyst nu.)

Öppet brev till min medförfattare således: Kan du vänligen klämma ur dig dina sista kapitel också, så vi kan fira sen?

Tack på förhand.

/skumpasugen

Slutet är nära

För två år sedan var jag på lunch med Johanna Lindbäck (som jag inte kände mer än på hej hej-basis) och fick frågan om jag inte skulle kunna tänka mig att försöka skriva en bok ihop med henne. Idag har vi planerat epilogen i den boken. OCH SNART ÄR DEN KLAR! Eller ja, epilogen ska ju skrivas också, och sen ska ju manuset skrivas om och redigeras och tryckas och gud vet allt, så Vi måste sluta ses på det här sättet kommer ju inte ut förrän i höst, men ändå. Ändå!

Känns surrealistiskt att vi plötsligt nästan är där.

Lilla boken.

Vad fint det ska få bli att träffa dig i klar kostym om ett litet halvår eller så.

Plötsligt händer det

Följande oerhörda grej har nyss utspelat sig på ett hotellrum i Oskarshamn: Jag har - efter en dags skolbesök i fyra olika åttor - tagit mig samman och lyckats, inte gå och lägga mig och döden dö av tröttma som jag brukar, utan... wait for it... skriva ett nytt kapitel på den nya boken!

Vet icke om ni förstår vilken bedrift jag tycker att det här är, men om jag brainstormar lite fritt åt er så kanske ni får en tydligare bild?

FÖRST STÄLLA UPP I IRON MAN OCH SEN SPRINGA GÖTEBORGSVARVET.
FÖRST SKRIVA HÖGSKOLEPROVET OCH SEN SKRIVA HÖGSKOLEPROVET IGEN.
FÖRST TVÄTTA FJORTON MASKINER TVÄTT, OCH SEN VIKA DEN.
FÖRST VARA GRAVID I NIO MÅNADER, OCH SEN FÖDA ETT BARN.
FÖRS... ni fattar?

Är himla nöjd nu.

Vi måste sluta ses på det här sättet

Nu är det spikat och klart vad boken som jag och Johanna håller på att skriva ihop ska heta! Nämligen: "Vi måste sluta ses på det här sättet". Och därmed har vi flyttat vår gemensamma blogg (där vi skriver om det gemensamma skrivandet) till en ny adress. Klicka här för att komma dit!

Av alla böcker jag skrivit så är det här den som varit minst ångestfylld att skriva. Det är nästan kul (?!?) hela tiden. Vågar knappt säga det, för vill inte jinxa, men det är sant. Är helt förundrad. Och glad! I mars har vi lovat att lämna (ett första utkast) på hela manuset, och i höst ges boken ut.

Mm... höst. Det blir roligt, det.