Omslag och sånt härl

Igår hade jag det första manusmötet med förläggare och redaktör, och det är alltid lite nervöst för SÅ PASS JOBBIGT om man kommer dit och de bara: "Bitte skriv om hela skiten, ingenting här funkar ju?" Nu var jag mest ängslig för att de skulle tycka att boken handlade för mycket om Livs pappa, also known as en vuxen person i en ungdomsbok. Men det gjorde de inte! Gick därifrån med en lista på helt hanterbara punkter att fixa till, förtydliga, skriva om samt ett helt otroligt gott humör. Det är så fruktansvärt skönt att någon annan läst och steppat in för att styra upp nu! Och ärligt så finns det ju ingenting roligare än att få prata med några andra om sin text i tre timmar, och veta att dessa "några andra" också har som enda mål att texten ska bli så bra som möjligt.

Så här ska omslaget se ut när boken släpps framåt sommaren! Det är Sara Acedo som gjort det (också) och jag är skitglad för det, för jag älskar tydligen alla omslag hon sätter sin hand vid.

Nu ska jag skriva om manuset för örtielfte gången och lyda den dära listan.

Ska på sanning bli kul.

Pyjamas och pockets

Det uppstår alltid någon form av urladdning efter att jag skickat in ett manus, trots att jag jämt tror att jag bara ska vakna upp dagen efter och fortsätta jobba med tio tusen andra grejer. Sen jag kom hem från Öland har jag visserligen jobbat, men extreeeemt långsamt, med extreeemt mycket motstånd, och det har bara handlat om att planera saker som ska hända... sen. Har även: Sovit middag, gått omkring i pyjamas, städat mitt kontor, lagat onödigt goda luncher till mig själv och ätit dem i soffan.

Går omkring i en härlig känslomix av konstant självhat för att jag är lat och oduglig, och konstant självälsk för att jag tydligen tillåter mig att vara lat och oduglig.

Oh, well.

"Djupa ro" är släppt som pocket nu i alla fall! Medan jag hasat omkring i pyjamas har den fått nya rekordsnygga kläder (omslag av Sara Acedo) och nu finns den till salu där pocketböcker brukar finnas, till exempel här eller här.

Åtta akter och en post it-vägg

Okej, så den där dramaturgikursen jag gick i torsdags made me do this. Det är ju sen gammalt att jag gått omkring och drömt om att vara en post it-författare sedan jag var tre äpplen hög, men aldrig lyckats bli någon. Hur fan ska jag veta vad som ska hända i mitten på boken redan nu? Vad ska jag ens skriva på lapparna? Är det inte bättre att jag börjar skriva själva boken? Det verkar roligare att skriva boken? Har jag tänkt.

Men nu råkade jag gå den här kursen samtidigt som jag kommit ungefär halvvägs i mitt manus (ungdomsboken om hon som flyttar till landet och är blyg och åker buss), och kanske är det i det här skedet jag ska göra mina post it-väggar. Tyckte det var så mycket som föll på plats under den där dagen.

Det var Alex Haridi (författare till ungdomsböcker, men kanske ännu mer manusförfattare för film och tv) som höll i kursen, och han gick igenom sin (och typ hela Hollywoods och stora delar av resten av världens) favoritmodell för dramaturgi. (Det finns alltså fler.) Den har åtta akter.

Och extremt förenklat kan dessa åtta akter se ut så här:

Akt 1: Anslag (Vad är det för sorts historia, ton och stämning?), Presentation (Vem, vad, när, var?) Störning (ett orosmoln på himlen).

Akt 2: Fördjupning av störning, bygg upp för första vändpunkten. Sluta med första vändpunkten! (Här ska den övergripande dramatiska frågan utkristalliseras. Kommer huvudpersonen att lyckas med XX?)

Akt 3: Huvudpersonen kalibrerar sin tillvaro i den nya världen som har öppnat sig efter första vändpunkten. Konflikterna börjar trappas upp.

Akt 4: Konfliktupptrappningen fortsätter, och akten slutar med mittpunkten av berättelsen. Mittpunkten är en stor vändpunkt, som komplicerar livet avsevärt för huvudpersonen. Ibland kan man använda mittpunkten som "the point of no return" - efter det här kan huvudpersonen inte backa, nu är hen så illa jävla tvungen att fortsätta sin vandring eller whatever det nu är. Och ofta förhåller sig den här mittpunkten som en motsats till slutet. Skriver man till exempel en kärlekshistoria som ska sluta lyckligt så är mittpunkten den plats i berättelsen där kärleksparet är som allra längst ifrån varandra.

Akt 5: B-plottarnas akt. Här går A-historien ofta ner lite på sparlåga, och lämnar plats för till exempel... polisens kärlekshistoria i valfri deckare. Detta är för att publiken behöver hämta andan lite efter mittpunkten. Akt 5 slutar med något som väcker A-historien till liv igen.

Akt 6: Huvudhistorian är tillbaka i fokus, och nu är alla enkla lösningar avklarade. Konfliktupptrappning! Hela akten bygger upp för andra vändpunkten, och den andra vändpunkten? Den kan man se som all time low om man vill. Här har allt gått åt helvete, huvudpersonen har förlorat allt och deppar ihop.

Akt 7: Här gräver sig huvudpersonen upp ur sitt hål, och gör sig redo att möta sina demoner/det verkliga hotet.

Akt 8. Klimax! Slutstrid! Avtoning. Uppfyller huvudpersonen sin vilja/sitt behov? Hur ser huvudpersonen på världen efter allt som hänt? The end.

Min post it-vägg har numera helt lydigt alltså fyra stora ark papper, och varje papper är indelat i två delar. Åtta akter. Jag har valt olika färg på post it-lapparna för de olika trådarna jag har i min berättelse, och helt sonika tänkt att varje akt ska vara ungefär lika lång. 35 sidor text (dubbelt radavstånd) per akt, har jag haft som mått. (Det blir rätt långt för att vara ungdomsbok. Kanske kommer min förläggare strypa mig.)

Jag har börjat med att markera ut var de stora vändpunkterna ska vara (sidan 70! Sidan 140! Sidan 210!) och sedan portionerat ut scener och trådar och härligheter efter hand. Jag är inte klar än. Framförallt är det tydligt att jag har lyckor att fylla i akt 4, 5, 6 och 7 och det förvånar mig inte ett dugg, för mitten av böcker är min akilleshäl. Har alltid början och slutet väldigt klart för mig när jag börjar skriva och däremellan är det... "and then som stuff happens". Och det vet vi ju alla hur det brukar gå att skriva det stuffet: Vansinnessegt, eftersom jag bara famlar mig fram.

("Post it-vägg", förresten. Det är ingen vägg, jag har tejpat upp pappersarken på en stor skiva, och flyttar runt den. Nu står den i köket, där jag jobbar idag, på grund av: GENI.)

Det här är så himla roligt? Saknar nu bara: Någon att bolla allt detta med, till exempel Alex Haridi på direktlänk. Det bästa hade varit om det hade kunnat vara lite mer som i ett writers room för manusförfattare, att man är flera personer som är med och "mappar upp" berättelsen och diskuterar fram var alla post it-lappar ska sitta, för det är fasen inte självklart?

Jag har deadline på den här boken innan jul.

Ni hittar mig omkringsläpandes på denna post it-vägg dag och natt fram tills dess.

Hur lägger du upp planeringen av dina böcker? Och hur slaviskt följer du den?

På't igen då, jag betar av frågorna från den här frågestunden om skrivande (fler svar hittar du här och här och här). Förra svaret handlade om att komma på en idé, och veta att den håller.  Där skrev jag att jag brukar skriva ett synopsis en bit in i idéprocessen. Det brukar jag.

Inför "Djupa Ro" skrev jag fyra A4-sidor, med följande rubriker: Miljön. Huvudkaraktärer. Handling i korthet. David. Paula. Ludde. Tove. Jonathan. Det här är en lista på frågor jag tycker är viktiga för den här boken. När händer vad? (Måndag. Tisdag. Onsdag. Torsdag. Fredag. Lördag. Söndag. ) När jag läser igenom de fyra sidorna nu i efterhand så tycker jag att de stämmer förvånansvärt bra. Inte allt, så klart, men rätt mycket. Mer än vanligt.

I mina synopsis är det alltid väldigt mycket fokus på de olika personerna. Jag tänker mycket på vilka de är, vad de drömmer om, är rädda för, vad som driver dem och hur de interagerar med andra. Jag älskar att skriva de här planeringsbeskrivningarna av karaktärerna. Det händer att jag får säga åt mig själv på skarpen att hålla dem kort, och ba: "Men skit i att babbla på om fem tusen små egenheter och ovanor och känslor varenda person har nån himla gång nu då. Fokusera på vad som ska hända i boken, Lisa. Vad ska de göra?"

Jag går på magkänsla när det gäller planeringen av dramaturgin. Inte för att min magkänsla nödvändigtvis är så himla bra, utan för att det är det enda redskap jag har att tillgå. Jag kan (tyvärr) ingenting teoretiskt om olika dramaturgiska modeller.  Men jag har läst jättemånga berättelser, och sett jättemånga filmer, och jag brukar tänka att den färdiga boken ska bli ungefär 200 sidor. Och sen har de där 200 sidorna i bakhuvudet hela tiden, och portionerar på ett ungefär ut de stora händelserna där jag tycker de passar. Jag tänker saker i stil med: "Den här viktiga personen måste komma in under de första 40 sidorna" eller "Den här avgörande händelsen får inte hända innan sidan 100" eller "Senast på sidan 150 måste jag börja runda av det där spåret."

Rätt ofta tjuvkollar jag i mina favoritböcker och försöker genomskåda hur de är uppbyggda och göra likadant.

Ja, och sen börjar jag skriva.

Det här är vad jag har kommit fram till efter fyra romaner: 1. Ju tydligare jag varit i min planering, desto lättare blir skrivandet, och 2. Jag kan ändå inte för mitt liv förmå mig att bli tydligare än de där 4 sidornas synopsis innan jag börjar skriva. Jag önskar så att jag vore en post it-författare, som hade en hel vägg i sitt arbetsrum full med lappar och bilder och struktur, och visste exakt vad som skulle hända i kapitel för kapitel innan de började skriva. Men jag kommer aldrig bli den typen av författare.

Jag skriver mina fyra sidors plan, och sen kör jag. Resten får växa fram under tiden.

Det finns väl en pytteliten chans att slutresultatet blir precis som jag skrev i planen, men det är mycket större chans att det inte blir det. Jag lär ju känna boken medan jag skriver den, liksom? Hur skulle jag kunna veta allt om den när jag sitter där helt aningslös i början och försöker göra en planering? Beats me.

Fortfarande efter sexton böcker

Det är oklart om det här är intressant för någon annan än mig själv, men untz, untz, kolla om jag bryr mig! Jag har skickat ut manuset till "Djupa Ro" till några olika testläsare. Jag brukar aldrig göra det, det brukar bara vara jag och förlaget tills den är klar, men den här gången... Det finns frågeställningar i den här boken som jag aldrig skrivit om innan. Jag ville kolla att jag skildrar dem på ett vettigt sätt innan det är för sent.

Ja, så nu sitter jag alltså och trycker på hämta-nya-mejl-knappen i mejlprogrammet en gång i sekunden för att se om någon av dem hunnit läsa och tycka något än.

Japp! That's me. Cool som stryk.

Det är ändå anmärkningsvärt, tycker jag, hur urbota dålig jag är på den här delen av mitt jobb. Den där allt tar veckor och månader och år, alltså. Att jag aldrig lär mig? Jag är egentligen extremt medveten om hur lång tid det tar att läsa ett manus och ge respons på det. Jag är egentligen extremt medveten om hur lång tid det tar att redigera också. Jag är egentligen extremt medveten om att alla led i processen tar en massa tid, och det måste de få göra, jag fattar ju.

Och ändå.

*hämtar nya mejl*
*hämtar nya mejl*
*hämtar nya mejl*

Förra veckan var det en elev som frågade mig i en klass om jag skrev på något just nu, och om jag möjligen kunde tänka mig att berätta något om den boken. Jag var this close att gå fram och kyssa henne för att hon undrade, och sen fick jag i det närmaste tejpa över min egna mun med silvertejp för att inte stå och babbla i en timme om påhittade personer i en bok som inte ens finns än. Jag vill att ALLA ska läsa! NU! Och sen vill jag prata om berättelsen och människorna i den i åtta timmar tills jag tappar rösten.

*hämtar nya mejl*
*hämtar nya mejl*
*hämtar nya mejl*

Det underliga är ju också att det här hinner lägga sig tills boken väl släpps i höst. Det är nu jag är mitt uppe i det. Det är nu jag går omkring och tänker på personerna och berättelsen. Om ett halvår, när boken är klar... då har jag redan släppt den lite. Då går jag väl omkring och tänker på någon ny hittepåperson istället. Rätt skevt, ändå?

Bara en enda ynka gång av alla de miljarder gånger jag hämtat nya mejl de senaste dagarna har det verkligen plingat till och landat respons från en av testläsarna i inkorgen. Den gjorde mig å andra sidan så lättad och lycklig att jag grät en skvätt rakt ner i tangentbordet nyss.

Japp! That's me. Cool som stryk.

Det sa jag, va?

Vad jag längtar efter att den här boken ska vara tryckt.

Att skriva bilderbokstexter

"Hur funkar det när man skriver bilderböcker, ritar du själv?"

Tror kanske jag svarar på ovanstående fråga en gång i veckan, och det här är vad jag tänker varje gång: Ho, ho, ho, I wish, men gud nej, nej, jag ritar verkligen inte själv. Mina bilderböcker om den lilla ungen Eddie (Eddie och julen, Eddie och lillebror och snart, snart Eddie och napparna) illustreras av Jesus Verona. Mina bilderböcker om Ivar och hans dinosaurier (Ivar träffar en stegosaurus och Ivar träffar en tyrannosaurus och snart Ivar träffar en diplodocus) illustreras av Emma Göthner. Och det är en himla tur för böckerna, det.

Man kan skriva bilderböcker även om man inte kan illustrera själv. I mitt fall (och många, många fler fall som jag känner till) har det från början varit så här: Jag har kommit på en idé, skrivit en text, och skickat in den till ett förlag. Förlaget har läst den och efter några vändor fram och tillbaka antagit den och sagt "ja, den här vill vi ge ut". Sedan har jag och min förläggare diskuterat gemensamt vem som skulle kunna tänkas illustrera. Jag har gett henne namn på illustratörer jag känner till som jag gillar, hon har gett mig namn på illustratörer hon känner till som hon gillar. Och så har vi tänkt, kommit överens om någon som skulle kunna passa, och så har förlaget frågat den personen om hen kan tänka sig att läsa manuset och provrita några bilder av huvudpersonen och miljöerna. När det gäller dinosaurieböckerna tyckte jag till exempel att det var viktigt att dinosaurierna skulle ha en personlighet, att det skulle finnas en lekfullhet i stilen, och att Ivars kroppsspråk var bra, så att han såg ut som ett mjukt barn, och inte bara en platt figur, som han hade gjort om jag hade ritat honom. Jag tycker Emma gör honom helt perfekt. Kolla hans små barfotafötter och tår på den här skissen till exempel, hur de spjärnar emot och kniper om dinosaurien! I love it.

Nu när jag gjort några böcker ihop med båda de här illustratörerna samarbetar vi lite tidigare in i processen, och det är bra. Tanken är ju att text och bild i en bilderbok ska samspela så mycket att de smälter ihop till en enhet (hellre än att vara text och bild som två komponenter bredvid varandra inom samma bokpärmar). Det som visas i bilden behöver inte nödvändigtvis upprepas i texten, och tvärtom. Och ton och stämning i text ska passa ihop med ton och stämning bild. Det är mycket lättare att få till det där om texten inte redan är klar när bildarbetet börjar. Och så handlar det ju om att lära känna varandra också, förstås. Nu kan jag säga till Emma att "när jag skrev texten så såg jag framför mig att Ivar skulle svinga sig genom luften så här", och hon kan säga "det vore kul att få rita vulkanutbrott i nästa bok!" och båda vet att det bara är förslag och idéer, vi kan skita i dem om vi vill.

Vi (och de flesta andra som gör bilderböcker) delar 50/50 på betalningen för boken. Hälften till den som står för text och idé, hälften till den som står för bilderna.

Fråga om ni vill veta mer?

(Bilden här ovanför är en av Emma Göthners skisser ur en kommande bok om Ivar, Ivar träffar en triceratops.)

Läger jag gillar

Alltså, förlåt om jag tjatar nu, men det här skrivlägret? Vilken grej det är! 

Jag har aldrig förut testat att göra så här, att isolera mig någonstans helt själv utan att ha något annat på schemat än att skriva på en och samma bok, flera dagar i rad. I vanliga fall är det en massa andra grejer som också ska hinnas med, menar jag. Lämna på förskola, hämta på förskola, skicka mejl, läsa grejer, fixa fakturor, boka tågbiljetter, prata med min familj, fungera som en normal person på kvällarna, jamen, ni fattar. Det blir sällan mer än tre timmars skrivande utan avbrott. Och det blir nästan aldrig ens det.

De här dagarna har jag skrivit från nio på morgonen till elva på kvällarna. Jag har ju pausat, så klart. Ätit goda grejer och så. Sprungit lite. Fajtats med några fladdermöss. Men jag har inte tänkt på nästan något annat än denna berättelse, dessa personer, denna text, varje vaken timme. Och dra mig baklänges på en liten tallkotte, vilken skillnad det gör.

Jag skulle uppskattningsvis säga att det är ungefär tio tusen gånger lättare och roligare att skriva en bok på det här viset än på det upphackade viset. Det är visserligen inte så sabla lätt att få till ’det här viset’ i vardagen med barn och familj och yada, yada, men se på fan, det gick ju att få till fyra dygn det här året, det kanske kan gå att få till fyra dygn nästa år också?

Fan inte klokt förvisso att det skulle ta mig ett helt liv att komma på tanken att jag kanske skulle gilla ett skrivläger. Hissen går tydligen inte ända upp på den här slöa hästen i besticklådan. Men, men.

34 är väl en bra ålder för självinsikt det också.

Att vända sig till ett bokförlag med sitt manus för första gången

Det händer då och då att jag får frågor på mejlen om hur man gör när man har skrivit ett bokmanus och vill skicka det till ett förlag. Har jag några tips? Och det har jag faktiskt! Så nu kommer en snabbgenomgång (nåja) här ifall det finns fler intresserade.

1. Skriv färdigt ditt manus. Inget förlag (som jag känner till) vill ha halva böcker i sin brevlåda. Du måste ha hela berättelsen klar innan du kan skicka in, och du ska helst ha korrläst den och jobbat igenom den några fler gånger än vad du tycker känns rimligt.

2. Researcha vilka förlag som kan tänkas vara intresserade av just ditt manus. Vad har du skrivit för typ av bok? Vilka förlag i Sverige ger ut den typen av böcker? Gå till biblioteket eller bokhandeln och glo runt, och skriv ner namnet på de förlag som verkar ge ut den typ av bok du skrivit, och koncentrera dig sedan på dem. Det är liksom ingen vits att skicka ett bilderboksmanus till ett förlag som inte ger ut bilderböcker, eller en deckare till ett förlag som bara ger ut poesi.

3. Kolla förlagens hemsidor. Ta din lista med förlag du kan tänkas vända dig till, och googla dig fram till deras hemsidor. Där står det oftast hur de vill ha in manus. De flesta vill fortfarande ha manusen utskrivna och inskickade med vanlig post. Andra vill ha ditt manus på mejl. Kolla upp det, och lyd snällt alla anvisningar du hittar. Och skicka inte in originalbilder om du illustrerat, tänk om de kommer bort? Vad jobbigt det vore.

4. Skriv ett följebrev som du skickar med ditt manus, och lägg inte ner en livstid på att formulera det. En halv A4-räcker, och följebrevet ska kort presentera dig och ditt manus. Det finns spaltmeter med tips och tricks på internet om följebrev, och historier om folks extraordinära exempel. Och säkert funkar det att extraordinära sig ibland. Men jag tycker generellt att man kan strunta rätt mycket i det där, för det är ändå inte följebrevet det står och faller på, det är ditt manus som är det viktiga. Men några korta grejer jag tänkt på: Var inte för personlig! Du behöver inte berätta att du har tre katter och en son som gillar majskrokar eller att dina barnbarn älskar din berättelse. Och du behöver inte skicka med en bild på dig själv heller.

5. Posta eller mejla iväg ditt manus. Du kan skicka till flera förlag samtidigt om du vill. Det kanske är rimligt att välja ut några stycken i en första vända? Förslagsvis de förlag du allra helst vill ska ge ut din bok. Drick sedan lite bubbel och klappa dig själv på ryggen. Herregud, vad bra du är! Oavsett resultat så är det faktiskt skitcoolt av dig att ha skrivit färdigt ett helt bokmanus.

6. Ha tålamod. Det tar ofta lång tid innan man får respons (Flera månader! Ett halvår!) och jag tror man ska vara försiktig med att ringa och tjata eller mejla och fråga efter omdöme i onödan. Det händer så klart att manus kommer bort eller glöms, men i de allra flesta fall handlar det bara om att vänta och hoppas och vänta och hoppas och vänta och hoppas. Gör det.

7. Tackla beskeden like a boss. Det är svårt att bli antagen av ett bokförlag. Varje år kommer det in massor av (ibland flera tusen) manus till förlagen, och endast ett fåtal av dem blir antagna. I de allra flesta fall blir man refuserad, och får ett "Tack för visat intresse. Vi kan tyvärr inte ge ut ditt manus" som svar efter de där månadernas väntan. Det är naturligtvis pisstråkigt. (Och då surar du en stund, och sedan skickar du manuset till ett annat förlag.) Men ibland händer det att förlagen tvekat lite. Då kanske du får ett svar i stil med: "Tack för ditt manus! Vi har läst det med stort intresse, men kan tyvärr inte ge ut det som det ser ut idag. Vi tror att du skulle vinna på att skriva om berättelsen och fokusera mer på XX istället för YY." Det här är superbra nyheter! Det betyder att förlaget verkligen sett potential i ditt manus, och tagit sig tid att läsa det noga och till och med komma med ändringsförslag. Nu jublar du en stund, och sedan sätter du dig ner och skriver om ditt manus. Ordentligt! (Efter förlagets tips. Om du känner att det kan ligga ett korn av sanning bakom tipsen, alltså. Och det kan det oftast.) Och när du gjort det så skickar du in det till samma förlag igen, och håller tummarna för att de ska gilla det bättre den här gången. Ja, och så händer det ju också att ett manus blir antaget. Då får du ett mejl eller telefonsamtal från en förläggare som säger: "Vi har läst ditt manus, och gillar det verkligen. Är det fortfarande ledigt, eller har något annat förlag nappat?" Då jublar du verkligen. KONFETTI OCH FANFARER! Snart har du gett ut en bok. High five!

Eddies återkomst

Att mötas av ett tjockt vadderat kuvert när man kliver in på kontoret, och hitta sin nya bok färsk från tryckeriet där i: WOHOO! Det bästa jag vet.

Eddie får en lillebror släpps om en dryg vecka.

Baserad på en sann historia och allt!

Ni ska få se mer, men ni vet. Bra kamera, bla, bla, etc. Återkommer strax!

Min startsträcka? Nä, men den är på tre timmar bara, inget konstigt alls!

Vanligtvis när jag har en hel lång arbetsdag framför mig som ska vikas åt att "skriva bok" (vilket är förvånansvärt sällan med tanke på yrkesval ändå) så ägnar jag starten på den arbetsdagen med att söla, läsa hela internet fram och tillbaka några gånger, sucka, samt gruva mig. Sedan är det lunch. Så då äter jag lunch. Och sen är det kaffe. Så då dricker jag kaffe. Och sen! Sen tvingar jag mig själv medelst hot att öppna worddokumentet. Och sen skriver jag.

Och upptäcker (nästan alltid) att det var helt okej, trots allt. Rätt kul, rent av.

Så himla dumt i huvudet.

Jag vet inte vad det är? Jag vet ju att jag (nästan alltid) gillar att skriva när jag väl sitter där? Jag vet ju det? Ändå bara: Oooo! Ska bara kolla lite på twitter. Oooo! Ska bara svara på ett mejl. Oooo! Ska bara skriva ett blogginlägg. Oooo! Ska bara XX och YY och fan och hans moster TILLS JAG DÖR!!!

Hatar det.  

En del av mig vill gärna tro att den där startsträckan på tre timmar måste få finnas där. Att den är nödvändig, rent av. Att jag egentligen jobbar för fullt inuti, det är bara utsidan som sitter och kollar fina grejer på etsy hela förmiddagen. Och om inte utsidan får kolla fina grejer på etsy hela förmiddagarna, så hinner inte insidan jobba klart innan bokuslingen ska skrivas ner sen framåt eftermiddagen. Låter inte det logiskt, ändå? Va?

En annan del av mig tänker: Nej. Det låter inte logiskt, det låter som bullshit. Insidan jobbar inte alls det, för insidan sitter också där och klickar sig runt, runt, runt bland fina planscher och klänningar och brädgolv. Jag bara prokrastinerar.

Igen: Så himla dumt i huvudet.

Ska testa detta nu: Att börja ladda redan när jag går och lägger mig på kvällen innan de där skrivdagarna. Och somna med tanken att "imorgon klockan 9.30 ska jag öppna word och börja skriva." Så kan jag ladda hela natten och morgonen och tunnelbanefärden från förskolan och vara färdigprocessad när jag kommer fram till kontoret klockan 9.20 och redo att börja när jag hämtat min kaffekopp?

Det kan gå.

Lite hur som helst.

För både mig, etsy och böckerna.

Men det skadar väl inte att testa?

Plötsligt händer det

Följande oerhörda grej har nyss utspelat sig på ett hotellrum i Oskarshamn: Jag har - efter en dags skolbesök i fyra olika åttor - tagit mig samman och lyckats, inte gå och lägga mig och döden dö av tröttma som jag brukar, utan... wait for it... skriva ett nytt kapitel på den nya boken!

Vet icke om ni förstår vilken bedrift jag tycker att det här är, men om jag brainstormar lite fritt åt er så kanske ni får en tydligare bild?

FÖRST STÄLLA UPP I IRON MAN OCH SEN SPRINGA GÖTEBORGSVARVET.
FÖRST SKRIVA HÖGSKOLEPROVET OCH SEN SKRIVA HÖGSKOLEPROVET IGEN.
FÖRST TVÄTTA FJORTON MASKINER TVÄTT, OCH SEN VIKA DEN.
FÖRST VARA GRAVID I NIO MÅNADER, OCH SEN FÖDA ETT BARN.
FÖRS... ni fattar?

Är himla nöjd nu.

Bilderbokstexter och sånt

Igår var jag ledsen pga näthat, idag är jag glad pga roliga bokbesked - det svänger lite sådär, livet. Jag har skrivit en bilderbokstext som jag och min bilderboksförläggare har vänt och vridit på en massa gånger, för att försöka komma på vem som skulle kunna illustrera den. Och nu har vi kommit på det! Och hen sa ja! Och jag är glad!

Ibland undrar folk hur det där går till, om man kan skriva bara en text, fast man tänker sig att texten ska bli till en bilderbok. Eller om man måste rita bilderna också? Eller - om man inte kan rita själv - om man måste fixa en illustratör själv innan man skickar in sitt manus till ett förlag?

Då svarar jag så här: Man kan skriva bara en text och skicka in.
Man måste inte rita bilderna själv, och man måste inte redan ha fixat en annan illustratör.
Det gör förlaget. (I samråd med dig, då.)
Jag tror ta mig tusan nästan hellre de tar bara en text faktiskt, än att du hookat upp med en kompis som illustrerat din berättelse. För vad händer om förlaget bara gillar din text? Eller bara din kompis bilder? Jag tycker spontant det känns som en potentiellt knivig sits.

Förresten kan man skicka bara bilder också, om det är det man är bra på.

Adjö med er.

Nästan som jullov

Sådär, ja! Då var årets sista "åka till en skola och prata böcker"-besök gjort. Nu har jag jullov. Eller nej, det har jag egentligen verkligen inte, jag ska jobba heltid en vecka till, men just nu känns "faktiskt sitta på sitt kontor och skriva böcker och sånt där" lite som jullov. 

Under 2012 har jag besökt 72 skolklasser runt om i landet. Det är nästan 2000 elever det. Många, ändå? 

Umeå var en perfekt final på det hela. Så himla fina, intresserade, smarta ungdomar! Gick omkring med ett fånflin i ansiktet i flera timmar efter sista lektionen igår. Det var liksom en tjej som sa "Måste lektionen verkligen vara slut? Kan du inte stanna för evigt?" till mig. FATTA?!? Flyttade typ till Umeå på studs. Älskar dagens ungdom.

Nu ska jag skriva bok i en vecka innan jag tar jullov på riktigt. 

Ska bli mig ett sant nöje, pga bokuslingen är så jefla rolig att skriva.

(Famous last words).

Mvh

peppad person

Den eviga kampen om skrivtiden

Idag när jag kom till frilanskontoret spärrade min kontorskompis teatraliskt upp ögonen och bara: "Men hej! Du menar inte att du faktiskt ska sitta vid din dator och skriva bok idag?" Och jag bara: "Jo, jag menar det! PRIS SKE LOV!"

Exakt så lite skrivtid har jag nämligen haft på sistone, att det kan klassas som något helt unikt de dagar då jag faktiskt lyckas öppna word.

Spontan reaktion på det: AMEN HUR ÄR DET ENS MÖJLIGT?!?

Trodde i min enfald att det här med "jobba heltid som författare" ändå skulle lösa den eviga kampen om skrivtid på ett rätt effektivt sätt, men, men, nej, nej. Så var det tydligen inte.

Infoga bitter smiley.

Vad jag gör istället: Åker tåg. Besöker skolor. Svarar på mejl. Fixar med fakturor. Förbereder skrivkurser. Håller skrivkurser. Spelar in podcasts. Klipper podcasts. Pillar med bloggar. Fixar med annat administrativt. Packar ner beställda böcker i paket. Skickar dessa paket. Etc, etc, etc. Och missförstå mig inte, jag gillar verkligen att göra samtliga saker på denna lista, jag tycker det är helt och hållet fantastiskt att jag får chansen att göra dem, men ändå: FRUSTRATIONEN JUST NU!!! Hur jefla svårt ska det vara att få till en balans? Skriva bok och hinna med det andra? KAN NÅGON BARA TALA OM HUR MAN GÖÖÖÖR?

(Alternativt bara ge mig massor av pengar, så jag har råd att vika dagar åt att skriva. Det går också bra.)

Och ja, jag känner mig odräglig nu för att jag tillbringar hela dagarna med att göra saker jag verkligen gillar och ändå uppenbarligen inte är nöjd, men hej!

It's my blog and I gnäll if I want to.

Visst?

Inte nu

Idag känns som en mycket festlig och högtidlig dag, för jag har skrivit min autograf på ett bokkontrakt för min och Johanna Lindbäcks gemensamma bok. "Inte nu" som den heter än så länge (titeln är inte spikad riktigt säkert) ska ges ut på det lilla, fina förlaget Gilla Böcker så småningom. Så småningom = nästa höst. Känns himla kul! Vi har visserligen inte skrivit mer än halva än så länge, men den halvan har å andra sidan varit en fest att skriva jämfört med att skriva bok själv, så jag utgår från att andra halvan blir minst lika rolig.

Å! Jag tror ni kommer att gilla Hanna och Jens, som boken handlar om, det tror jag verkligen. Hanna, till exempel. Hon går sista året på gymnasiet och ägnar cirka all sin tid åt att tänka på Paris, dit hon ska flytta med sin kompis Märta efter studenten. Ni vet, drömmen om att "plugga franska", insupa atmosfären, hitta sig själv, dricka vin på hustak och titta på Eiffeltornet. Och Jens, den arme kraken. Som aldrig kom iväg till Paris, eller iväg någonstans, utan fastnade här och är kvar fortfarande, fast det är många år sedan han gick ut gymnasiet. Nyseparerad, ledsen och oklippt. Gu-ud, honom kommer ni verkligen gilla.

Nytt med den här boken är att den riktar sig till en lite äldre målgrupp än jag (och Johanna) har skrivit för tidigare. Kanske 20-åringar? Och sådana som kommer att bli tjugo någon gång inom en rimlig framtid. Och sådana som en gång varit tjugo också, för den delen.

Visst längtar ni lite tills den blir klar, visst gör ni, visst, visst? Jag gör det i alla fall. Vill liksom veta hur det ska gå, fast jag redan vet? Det tror jag är ett ganska bra tecken ändå.

Älska Älmhult!

Förutom att handla pappersgrejer på Ikea i Älmhult så har jag gjort författarbesök också. Sju åttondeklasser på tre olika skolor har jag träffat, och nu ska jag tala om en sak för er: HERREGUD!!! vilken skillnad det är på att göra författarbesök i klasser som förberett sig innan!

Ibland händer det nämligen att jag kommer till en skola där alla (inkl. lärarna) ser ut som frågetecken när de får syn på mig. "Vem är du? Ska du vara här idag? Författarbesök, säger du? NU? Nej, det vet jag ingenting om. Vilken sal ska vi då vara i, hade du tänkt?" På sådana ställen är det sällan eller aldrig någon som läst någon av mina böcker, förberett några frågor, eller ens reflekterat över att det ska komma någon och hålla lektion som de inte träffat innan. Och visst, fine, jodå, det går att ha lektion på sådana skolor också. Det blir nästan alltid helt okej bra ändå.

Men.

Skillnaden är ändå enorm när man kommer till ett ställe som till exempel Älmhult, där lärarna är engagerade, eleverna har läst åtminstone en av mina böcker inför besöket, diskuterat dem i grupper, förberett en lång lista med frågor och liksom... längtat efter att jag ska komma dit och prata. Enorm, I tell you.

Så himla mycket bättre för alla inblandade? Skolan (som betalt för att jag ska komma dit, och sannolikt vill få ut så mycket för pengarna som möjligt). Eleverna (som får ut mycket mer av mötet). Och för mig (som gillar att försvara varför jag skrivit ett alldeles för öppet slut på min första bok.)

Älskar nu Älmhult lite.

Det var bara det.

Färdig bok

KÄRA BLOGGEN! ÄR MYCKET UPPSPELT! HAR FÅTT MIN FÖRSTA BILDERBOK FRÅN TRYCKERIET! SKRIVER ALLT I VERSALER! MED UTROPSTECKEN!

Ska fota mer och visa er en annan dag när jag har en bra kamera, men wiii! Rolig dag det här blev nu. Jag älskar när bokuslingarna äntligen kommer från tryckeriet! Det är typ som att få barn fast utan allt som gör ont, och inte alls samma på något annat vis heller, men ni fattar, det är roligt, man blir glad, wiii!

Alla som har ett småglin hemma måste köpa! Ni kan tänka att den är ungefär som en "Julen - Så funkar den" för barn mellan 1 - 3 år ungefär. Släpps om en vecka, och finns då att få tag på lite överallt hoppas jag, men definitivt i alla fall på adlibris och bokus. Och vill ni ha en hälsning i den kan ni köpa den direkt från mig också. (Men återkommer om det, har bara fått ett enda exemplar ännu, så kan ändå inte skicka än.)

Annars då?

Näe, inget.

Mest: wiii!

Tips till alla (unga) med författardrömmar

Jag fick ett så fint brev häromdagen, från en lärare som hade en elev med författardrömmar i sin klass. Hon önskade sig ett blogginlägg med "tips till unga som vill bli författare", som hon kunde visa för sin elev. Det blev den här Topp 5-listan. (Kan säkert funka på vuxna med författardrömmar också? Det är ju samma lika, på ett ungefär.) Slit den med hälsan!


1. Läs mycket
Jag vet att det här är en sådan där sak som du säkert hört hundra gånger från olika vuxna (svensklärare), men det är för att olika vuxna (svensklärare) har fattat precis. För varje grej du läser övar du dig på en massa viktiga saker - ord, språk, stil. Så läs så mycket du någonsin kan! Böcker, bloggar, twitter, tidningar, brev, vad som helst, läs, läs, läs! Strunta i om det du läser anses vara "bra" eller "litterärt". Bara läs, och lär dig vad du gillar. Och försök sedan härma den stilen när du skriver själv sedan.

2. Skriv mycket
Ingen är automatiskt proffs på att skriva från början, det blir man av att öva. Och ju mer man övar, desto bättre blir man. Alltså är det smart att skriva mycket, hela tiden. Och då menar jag inte att man ska sätta sig ner och "skriva en roman" direkt, man kan skriva vad som helst. Små lappar på köksbordet, brev, blogginlägg, dikter, fanfiction, noveller, dagbok - vad som helst. Det viktiga är att man skriver ofta, så man får in vanan. Strunta i om det blir bra eller inte. Bara skriv.

3. Avsätt tid för att skriva
Det tar tid att skriva grejer. Många, många timmar. Den tiden måste du se till att fixa fram. Kanske kan du tänka dig skrivandet som vilken annan seriös hobby som helst? Till exempel om du börjar träna fotboll - då vet du att du kommer att ha träning två gånger i veckan (tisdag och torsdag) och match på helgen. Då låter du ingenting annat komma emellan. Tänk likadant med skrivandet. "Varje tisdag och torsdag och lördag ska jag skriva i två timmar." Då är det inte lika lätt att skrivandet hamnar längst ner på Att Göra-listan och glöms bort.

4. Försök inte smita
Newsflash: Det är verkligen inte alltid roligt och inspirationsfyllt och fantastiskt att skriva. Rätt ofta är det svårt och tråkigt och fyllt av prestationsångest också. Men skit i det! Skriv ändå. Det gör ingenting om du tycker att allt du skriver blir dåligt just nu, eller om du kör fast lite då och då. Det gör alla. Jag skämtar inte: ALLA. Ingen skriver perfekt från början. Det viktiga är att du inte ger upp när det går trögt, utan fortsätter ändå, och får ur dig orden. Ta en paus och dunka huvudet i väggen gå en promenad om du måste, men fortsätt sedan. Man (åtminstone jag) måste vara disciplinerad och sträng mot sig själv om det ska bli en färdig text till slut. Det är trist, men sant.

5. Öva ditt tålamod
Oooo, det här är mitt hat-tips. Direkt när jag kommer på en idé vill jag börja skriva, och sen vill jag att boken ska vara klar efter fem minuter, finnas i bokhandeln efter två dagar och bli film en vecka senare. Sjukt dålig egenskap om man vill vara författare, för prick allt i processen tar en FREAKING EVIGHET. Alltså, vi pratar om flera år nu. Jätte-jätte-jätte-lång tid. Och när du väl skrivit färdigt din bok och ska försöka få den antagen av ett bokförlag kan det ta jätte-jätte-jätte-lång tid innan du ens får svar. Och jätte-jätte-jätte-lång tid innan något bokförlag nappar och svarar något annat än "tack, men nej tack." Så det är bra att ha oändligt tålamod. Eller öva sig på att få det. Eller åtminstone lära sig leva med att man inte har det.

EXTRA! EXTRA! Read all about it, BONUSTIPS!
Skrivarkurseleverna jag hade hand om i förra veckan tyckte att "planera din historia" var det bästa tipset jag gav dem. Och det är verkligen ett sjukt bra tips. (Tycker jag. En del författare planerar inte ett dugg, och lyckas otroligt nog skriva böcker ändå. Men jag tycker planeringen är asviktig. Speciellt är det skönt att ha den när jag kör fast.) Innan du ens börjar skriva, alltså - tänk igenom din historia. Vem handlar den om? Vad handlar den om? Hur börjar den? Hur slutar den? Vilken typ av historia är det - är den rolig, läskig, sorglig, spännande eller alltihop? Man kan planera på hundra olika sätt (med post-it lappar, med tankekartor, genom att skriva noggranna synopsis, genom kladdiga anteckningar). Välj ett sätt som passar dig, men strunta inte i planeringen. Den kan verkligen hjälpa dig.

Glöm allt jag sa, här ska skrytas!

"Det här är bra. Flera av novellerna dessutom riktigt bra. Känsligt, lyhört och uppriktigt beskrivs hela spektret från förälskat fjärilsfladder i magen till bultande, galen kåthet så bra och så äkta att jag känner mig som en fjortonårig oskuld igen."

Alright, minns ni hur vi pratade om att vi inte tyckte om författare som skröt ohämmat om bra recensioner och tjatade sig blå om sina böcker i sociala medier häromdagen?

Glöm det.

Eller nä, glöm inte det, jag tycker fortfarande samma.

Men ni kan väl vara så vänliga och bortse från det en liten stund i alla fall? Kan nämligen verkligen inte låta bli, för Å, DU KÄRE VÄRLD, läs den här recensionen av "Het"? Blir så himla glad och stolt och sprickfärdig i mallighet!

Kommer dansa och le hela veckan nu.

Önskerubrik: Att marknadsföra sin bok i sociala medier

Oooo, Janina, vilket ämne du slänger till mig! Var ska vi börja?

Ibland får jag frågan hur mycket jag tror att jag "tjänar" på att ha en blogg, författarmässigt sett, alltså. Om mina böcker säljer mer tack vare bloggen? Det är jag helt säker på att de gör. Så klart? Varje dag klickar sig över 1500 läsare in hit. Många av er är läsande personer, som gillar böcker. Och ännu fler av er har barn i olika åldrar, som kanske också gillar böcker. Det är ju, rent krasst, ett helt fantastiskt skyltfönster, det här. Så här är jag, så här skriver jag, och här är mina böcker.

Jag tror det är en skitbra grej att ha en blogg om man är författare. Speciellt om man har den för att man verkligen gillar den, inte för att man tycker att "det vore bra". Och jag tror verkligen inte det skadar att finnas på Twitter och Instagram och Facebook heller. Men igen, det ska helst vara för att man gillar det. Inte för att man borde. (Blir det någonsin bra om man bara gör det för att man borde?)

Jag tycker däremot definitivt att det finns en gräns för hur mycket reklam man kan göra för sina böcker i sociala medier utan att uppfattas som odräglig. Det har hänt att jag slutat följa andra författares bloggar, twitter etc för att jag tycker att de tjatar sig blå på "fel" sätt om sina böcker, skryter om varenda positiv recension, tar varenda chans de kan hitta till att flika in ett litet reklaminslag om sig själva. Det retar mig. Och den där gränsen är väl gissningsvis ohyggligt flytande, säkert finns det många som slutat läsa min blogg för att de tycker att jag tjatar om mina böcker för mycket. Det finns väl som vanligt inget facit. Jag antar att man får känna sig fram?

Men generellt tycker jag så här: Har du skrivit en bok och gillar att synas i sociala medier? Good for you. Det finns ingen anledning att blygsamt dölja din bok för omvärlden, du har ju skrivit den, du är ju stolt, klart som tusan att du ska berätta!

Följdfrågor?