Kära jobbdagbok (56)

Hallå, det är Clara Henry-ish. 

Idag har jag spelat in en videohälsning till en skola. Det var till ett läsprojekt i kommunen, alla gymnasieelever i ettan ska få välja en bok (vet inte hur många de har att välja på, men några stycken) som de sen ska få och läsa. Videohälsningen skulle vara på en minut, till uppstartsdagen. 

Börjar ändå få pyttelite blodad tand? Trodde jag HATADE video, men det ääääär ju ändå liiiiite kul att lajva videoblogg och klippa film? Det är kanske alla videomöten under det här året som fått spärren att släppa.

Tricket Clara Henry har (och eventuellt alla andra youtubers, men låt en medelålders kvinna snöa in här nu, va?) är att hon säger typ en mening, och sen klipper hon, flyttar sig tio centimeter, säger nästa mening, klipper, flyttar sig, klipper, pratar, flyttar sig, klipper. 

Det var en aha-upplevelse att fatta detta, herregud, vad jag har flyttat runt på en liten kvadratmeter och klippt klipp idag.

Jag visade videon för mina barn sen och bad om feedback. De har ändå jävligt stor erfarenhet av youtube. Det ena barnet sa: "Jag skulle inte vilja att nån visade upp det här i min skola, men jag skulle inte DÖ av skam." Det andra barnet sa: "Jag skulle dö. Rakt av."

Nu har de markerat exakt vilka klipp i den här ynka lilla minuten som är mest pinsamma, och gett mig förslag på hur jag ska göra istället, samt visat hur alla deras favoriter gör. 

Kämpar väl vidare här. 

Jag har som mål att göra typ 8 minuter långa videoklipp om alla mina ungdomsböcker.

Kära jobbdagbok (55)

 "Genomtänkt content", "genomtänkt content", äh jag har fan inget.

Idag har jag först suttit på ett café och jobbat och sen suttit vid ett skrivbord och jobbat. Däremellan åt jag kantareller med västerbottenost på rostbröd. 

Igår när jag var ute och gick (i tolv freaking kilometer) med Karin försökte jag återskapa hela gårdagens tankekedja med att det finns ett enormt utbud av (till exempel) böcker –> behovet av skräddarsydda tips/guider för att navigera i det utbudet –> den rätt stora avsaknaden av den typen av guider när det kommer till barnböcker –> vad det har för effekter på läsningen hos barn –> skämtet om att jag ska börja göra reaction videos kring barnböcker.

Jag frågade Karin hur hon gjorde för att hitta böcker till sina barn. 

"Jag frågar dig" var hennes svar, "och när jag inte gör det så frågar jag på Facebook."

"Och då tipsar folk om att du ska läsa Narnia", sa jag med en ögonhimling och Karin bara: "Sa hon bittert. Herregud, Lisa? Ja, folk tipsar om Narnia. Men ända sen du hade din arga Narnia-rant första gången för mig så har jag tänkt på det där. Om folk bara är nostalgiska och tipsar om helt självklara grejer, typ Astrid Lindgren och Harry Potter, eller om det faktiskt strömmar in annat också, uppblandat med Narnia. Och det strömmar in annat också! Det gör det!"

SKÖNT ÄNDÅ.

Hälsningar ögonhimlarn.

Har seriöst idag gått in på youtube för att se hur folk säger hej i sina videos, i nåt slags studiesyfte. Tycker de inledande sekundrarna av ett videoklipp kan bli så otroligt plågsamt jobbiga att se på när det typ sitter en person i rutan och ser lite obekväm ut och liksom ska... komma igång, utan att riktigt veta hur. Det är samma med moderatorer i panelsamtal. Eller poddar. Det är som att jag tar över precis all nervositet när jag ser eller hör det, och sen måste jag akut stänga av för att jag blir för stressad. 

Clara Henry var bra. 

Ska bli mer som Clara Henry. 

Kära jobbdagbok (54)

Jag pratade med Johanna i helgen om bloggar, och hur språket och tonen och innehållet på internet har ändrats de senaste kanske tio åren. Att den typen av blogginlägg man skrev och läste drivor av för tio år sen knappt finns längre, och om de finns så studsar man liksom till när man hittar dem. Det är ingen vattentät spaning direkt, den grundar sig mest på två personers magkänsla, och inte är den ny heller. Men de där inläggen utan tydlig vinkel och agenda, som kanske var typ "gick till jobbet, åt en macka, gick hem". Jag saknar dem, men jag pallar inte längre med att skriva dem, och jag läser dem helst bara om de blandas upp med annat som har mer substans. Vet inte om det är mina krav på mig själv och andra som ändrats, eller om det är en trend, en tidsanda, en röst, en färg. 

Det är i alla fall svårare att skriva blogginlägg utan tydlig vinkel och typ "genomtänkt content".

Jag skäms lättare.

En annan sak jag pratade med Johanna om i helgen var att jag hatar att fastna i att scrolla runt bland allt utbud på Netflix och Storytel och Spotify och Podcaster. Jag kommer liksom sällan till punkten "titta på filmen" eller "läsa boken" , för jag fastnar i själva väljandet. Johanna är min tydligaste hjälp ut ur det där. När hon tipsar mig om en bok eller film eller serie eller podd så går jag direkt till den och slipper välja och det är underbart. Jag vill att Johanna ska skriva ett nyhetsbrev en gång i veckan med skräddarsydda tips, förlåt, skräddarsydda krav, på all kultur jag ska konsumera. 

Det är ju något med det där behovet av att ha någon som guidar en igenom allt utbud.

Vi flamsade om att vi ska börja göra reaction videos om barnlitteratur, för att det verkar vara det enda kidsen vill ha nu för tiden. En av oss håller upp en bok, den andra reagerar genom att gutturalt vråla ut en känsla.