Jobba med "Viggo och rädslolistan" i skolan

Ladda ner lärarhandledning gratis här.

Jag hörde någon gång en författare som sa att hon helst inte ville att man skulle jobba med hennes böcker i skolan, för då blev böckerna förknippade med uppgifter/läxor/lärande, och hon ville mer åt den magiska läsupplevelsen. Jag fattar den tanken till ungefär 5%. Resterande 95% fattar över huvud taget inte alls. Jag liksom nästan kvider av nöjdhet när jag dagdrömmer om en hel klass som läser tillsammans, pratar om boken, och ägnar skitmycket tid och kraft åt att förstå sig på min berättelse, som lär barn att bli läsare genom min bok? Jag tycker faktiskt inte det finns så jättemycket som klår det.

För mig får man således verkligen extremt gärna ta sig an "Viggo och rädslolistan" med sin klass! Den passar i förskoleklass eller ettan eller tvåan, tycker jag. Viggo själv går i ettan. Jag har pepprat den full med bra grejer att prata om: Rädslor, att få en ny kompis, ha skilda föräldrar, könsroller, att flytta, att ha syskon. Och jättemycket igenkänning för många som är typ sju: Tiokompisar, minecraft, ipads, veckobrev, småbrorsor som är busiga, och att kämpa med att försöka lära sig läsa.

PLUS ATT: Nu har förlaget tagit fram en superfyllig lärarhandledning (det är Lina Stoltz som gjort den, och hon är både författare och lärare, så hon vet vad hon håller på med)! Den är gratis och finns att ladda ner här på förlagets hemsida. Slit den med hälsan, älskade skolmänniskor!

Det vore så klart en ära om ni ville läsa min bok i er klass.

Tjuvtitt: Viggo och rädslolistan

Världen, nu finns den här! "Viggo och rädslolistan" har tjugotvå (korta) kapitel och är fylld av killar som kramas och gråter och fnissar. Den handlar om Viggo, 7 år, rädd för nästan allt. Och lillebror Nils, som gillar syltmackor och rumpkullerbyttor, pappa som ibland glömmer vad som stod i veckobrevet, och mamma som bor i Danmark!

Bilderna har Johanna Magoria gjort, och jag tycker boken passar bäst att läsa högt för nån som är kanske 6 eller 7 eller 8 år. Jag hoppas och tror att den är rolig och allvarlig på samma gång, liksom? Så man får skratta mycket när man läser, men också tänka på hur det känns att vara rädd, och varför det är så svårt att erkänna för sin nya coola kompis att man kanske faktiskt inte vågar gå bus eller godis på Halloween. Får man gråta fast man är rätt stor? Sånt tänker Viggo på, till exempel.

Det här är första delen i en serie, så gillar man Viggo och Nils kommer man att kunna läsa mer så småningom.

Här kan man läsa mer om boken hos förlaget!

Kära jobbdagbok (29)

Ah, sån fredagskänsla här nu! Klockan 15.42 idag mejlade jag in ett färdigt första utkast på uppföljaren till "Viggo och rädslolistan" till min förläggare. Det var en dryg timme efter jag messat samma förläggare och sagt "Som fredagsgåva vill jag skänka dig vetskapen om att jag är klar. Nu ska jag bara läsa igenom och finslipa. Du får manuset på tisdag!" Klipp till en timme senare: Äh, fuck it. Finslip schminslip. *skicka*

Nu dricker jag vin.

En sak jag gärna skulle vilja tjuvläsa är mejlen som liksom följer med de där manusen som författare skickar in. Jag vet hur följebrev från debutanter brukar låta. Men hur låter följebrev från såna som skickar in sin tjugonde bok?

Mina pendlar på hela skalan från: "Här kommer manuset. Jag tror som sagt inte det håller, men i bästa fall kanske kan du karva fram nåt vettigt ur den här högen med bajs?" till "Grattis, Sofia! Här kommer Manuset. Skål!"

En gång skickade jag ett mejl till ett förlag med ämnesraden "Ett skepp kommer lastat med manus" och glömde m:et i manus.

Häpp!

Kära jobbdagbok (25)

Jag jobbar från Espresso house i väntan på ett möte på förlaget, emedan jag är den här typen av människa: Går alltid till samma ställen, sitter helst vid samma bord, beställer samma grejer. Jag gillar inte ens Espresso house, tror jag. En kaffe kostar ungefär fyra tusen kronor. Men det känns hemtamt, och det måste kännas hemtamt om jag ska kunna koncentrera mig på jobb, så varsågod Espresso house för att jag kommer fortsätta vara er trognaste kund i alla städer jag någonsin behöver jobba i.

De har eluttag vid borden. Det är också det.

På förlaget ska jag prata med marknadsföringsavdelningen om min nya kapitelbok för 6, 7, 8-åringar. Den kom från tryck i fredags. Jag är i det här läget: Bläddrar i den med kisande ögon och känner mig nervös för att hitta saker jag vill ändra på. Tänk om den är skittråkig? Tänk om ingen orkar läsa till slutet? Snart går den känslan över, snart landar jag i någon slags trygghet, men idag är jag i läget: Kisar.

Den fysiska reaktionen när jag hittar ett korrfel i en nytryckt bok är som en våg av panik genom kroppen, ni vet som när man halkar med cykeln på en isfläck, och nästan ramlar. I text brukar det stå att man "slutar andas" eller "fryser till" när något sånt händer, och det antar jag är den första reaktionen, den som kommer i själva halkandet. Jag tycker den andra reaktionen är mycket tydligare, den som kommer efter två meters cykling till: En vallning av svett, hjärtat slår skithårt. Exakt det känner jag när jag hittar "Vid läggdags bli allt alltid extra läskigt" i min färdiga bok. Ett litet saknat "r". Himmel och jord, ögonen blöder. Hur kunde jag? Varför får jag ens hålla på?

Rimligt.

Det här tänker jag om min redaktör i det här kisande läget: Total klippa, gud vad bra att hon hittat 99 av 100 grejer, älskar henne, älskar alla redaktörer, praise be. Det här tänker jag om mig: Missade ett r.

Ja, ja.