I onsdags var jag på Svenska Barnboksinstitutet hela dagen och lyssnade på en heldags snack om kvalitet eller kvantitet i barnboksvärlden. En samtalspunkt var "Vem har råd att skriva barnböcker?" och fasen, alltså, jag ville aldrig att de skulle sluta prata? Tycker följande är löjligt intressant:
– Det finns extremt få barnboksförfattare i Sverige som kan leva på sina böcker. Royaltyn man får för sina sålda böcker räcker i de allra flesta fall inte till för att försörja en människa, även om människan är väldigt etablerad som författare. Man kan heta till exempel Ulf Stark (och detta grundar jag på att Ulf Stark var med i panelen som pratade, och att han, eh... sa det) och ändå inte på långa vägar kunna försörja sig på att skriva.
– Nästan alla är alltså beroende av att hitta andra inkomstkällor utöver själva böckerna. Vanliga sådana kan vara: Ha ett helt annat heltids- eller deltidsjobb. Föreläsa och hålla skrivkurser. Leva på arv. Vara gift med en välavlönad person. Eller: Söka stipendium och hoppas på det bästa. (Det sistnämnda är ingenting jag rekommenderar, för det är inte alls självklart att det ens 1. Finns stipendier att söka, eller 2. Att man får dem.)
– Samtidigt ges det ut fler och fler barnböcker i Sverige. Utgivningen har ökat sex år i rad nu.
– Och försäljningen av dessa barnböcker ökar också, men inte alls i paritet med utgivningen.
– Det betyder att det är fler barnböcker som ska slåss om samma köpare, och det gör att genomsnittsupplagorna för böcker blir mindre och mindre.
– Meaning: En författare som för tio år sen kanske brukade sälja 10 000 exemplar av en ny bok kanske idag bara säljer 3000 exemplar av en ny bok. Även om boken är precis lika bra.
– Det blir väldigt stor skillnad för ekonomin, det. I konkreta siffror ungefär så här: Sälj 10 000 ex av en ungdomsbok (som du är ensam upphovsman till) – tjäna 250 000 kronor (f-skatt). Sälj 3000 ex av samma bok – tjäna 80000 kr (f-skatt). 80 000 kronor i f-skatt för en bok som det har tagit... säg, ett år att skriva i alla fall? Det är verkligen inte mycket.
– Och det är naturligtvis helt sjukt förenklat att se det så här, för det är ju massvis med andra saker som spelar in för om en bok ska sälja eller inte sälja också. Men som
tendens. Är det ändå intressant.
– För vad gör det med författarens arbetssituation? En gissning är ju att det leder till stress, och känslan av att man måste skriva fler böcker, snabbare, för att kunna hålla på. Eller att fler försöker skriva "ett säkert kort" för att garantera åtminstone en liten försäljning.
– Och "fler böcker, snabbare" eller "säkra kort" känns inte direkt som en så jättebra drivkraft om man också gärna vill att böckerna ska bli
bra. Eller?
– Utan att tänka allt för länge tycker jag det känns som att det borde leda till ... mer skräp. Jag menar inte att det nödvändigtvis måste vara så att en bok som tagit tre år att skriva är bättre än en som tagit tre veckor att skriva, för det
kan säkert vara precis tvärtom. Men generellt. Jag tror inte på tidsbrist som kvalitetshöjare i det stora hela.
– Men framförallt,
framförallt, tänker jag att allt ovanstående stänger ute så väldigt många röster från det här yrket. Vem
har råd att syssla med att skriva böcker? Inte fan är det de vi skulle behöva höra fler historier från i alla fall. Och det är ju ingen ny tanke på något sätt, men den är ändå skitviktig.
Med vänlig hälsning,
privilegierad svennemedelklassmänniska
(Bubblartankar: Älskar ändå mitt jobb/Vill aldrig ha nåt annat/Alla dessa människor som brinner /Hur lätt är det att brinna om man om man inte kan betala räkningarna?/Är så jävla tacksam/Får helst inte bli sjuk.)
