Det här har jag insett är mitt viktigaste livselixir: Att sitta rätt upp och ner på nån himla stol och prata med någon i flera timmar om 1. Människors psyken och känslor, 2. Konstnärliga arbetsprocesser 3. Kvinnors (och mäns) roll i samhället och historien, och 4. Populärkultur och böcker som handlar om punkt 1-3. Jag vill alltid prata om detta, nästan bara om detta, gärna alla punkterna ihop, hela tiden, jag får aldrig nog. En av mina vanligaste dagdrömmar är att jag har candle light dinners med olika skarpa kvinnor som jag beundrar, och så sitter vi mitt emot varann och bara pratar och pratar och pratar, på exakt samma våglängd, med exakt samma humor, med exakt 2 glas vin i kroppen, med exakt lika rosiga kinder. Sen går vi ut i naturen och håller käften och tittar ut över ett hav eller ett fält och badar nån himla vedeldad bastu, och hjärnorna bara: sprakar av allt som är viktigt.
När jag intervjuar människor till podden nu säger jag så här till författarna och illustratörerna jag ska träffa: "Det tar nog max en timme, allt som allt", och då tycker jag att jag tar i, för Gustav ska ju klippa ljudet sen, och jag vet att slutresultatet ska bli en 10 minuter lång intervju, han suckar jättehögt när jag kommer hem med 55 minuters råmaterial. Sen åker jag iväg. Sätter mig på en stol kanske i en ateljé (åh gud, be still my beating heart). Och sen är det kört.
Har dryga två timmars råmaterial med mig hem från samtalet jag hade med konstnären och illustratören Sara Lundberg idag.
Jag har uppenbarligen förträngt precis allt jag lärde mig om intervjuteknik på journalisthögskolan, och det finns ingenting i det här arbetssättet som är effektivt, men jag har mycket, mycket rosiga kinder och hjärnan sprattlar hit och dit. Jag vill egentligen aldrig vara i något annat tillstånd.
5 kommentarer:
Åh, jag skulle verkligen vilka fika och prata med dig. Fast den enda gång jag träffat dig var jag bufflig och tvingade bort dig från din plats och fastän det ledde till att jag fick en fin vän i Cecilia har jag alltid haft lite dåligt samvete för min bufflighet, för du är ju typ min idol!
Mäh!!
E x a k t mitt mål i livet också ju!! Vad roligt att se att någon annan satt ord på det. Du, jag tror att det är en bra inställning till livet. Den dagen man slutar vara sådär nyfiken och vetgirig och vilja krypa in i andras hjärnor för att förstå så, ja typ stannar man.
Men Frida, ditt gull! Vet du vad jag minns mest från den där kvällen? Att jag tyckte det var så roligt att du och C liksom hittade varann. (Och att du hade sebrabyxor.) Jag minns ingenting om någon bufflighet! Så det får du aldrig mer känna något dåligt samvete för. Kram på dig!
Ja, det känns nästan så, Elsa, att allt annat är ett stillastående. (Slöseri med tid.)
Ja precis exakt så! Det är det mest ultimata tillstånd man kan tänka sig. Hellre sprattlande hjärna varje dag är en som växer fast på insidan av skallbenet av ren tristess.
Jag är lite i sprattlande-hjärna-tillstånd nu för din februarifotoutmaning har gjort så att jag börjat blogga igen! Efter ett skitlångt uppehåll som inte skulle bli så långt men ändå blev det.
Tack Lisa!
Tack för allt!
Skicka en kommentar