Tala med mig om penslar

Det här har jag insett är mitt viktigaste livselixir: Att sitta rätt upp och ner på nån himla stol och prata med någon i flera timmar om 1. Människors psyken och känslor, 2. Konstnärliga arbetsprocesser 3. Kvinnors (och mäns) roll i samhället och historien, och 4. Populärkultur och böcker som handlar om punkt 1-3. Jag vill alltid prata om detta, nästan bara om detta, gärna alla punkterna ihop, hela tiden, jag får aldrig nog. En av mina vanligaste dagdrömmar är att jag har candle light dinners med olika skarpa kvinnor som jag beundrar, och så sitter vi mitt emot varann och bara pratar och pratar och pratar, på exakt samma våglängd, med exakt samma humor, med exakt 2 glas vin i kroppen, med exakt lika rosiga kinder. Sen går vi ut i naturen och håller käften och tittar ut över ett hav eller ett fält och badar nån himla vedeldad bastu, och hjärnorna bara: sprakar av allt som är viktigt.

När jag intervjuar människor till podden nu säger jag så här till författarna och illustratörerna jag ska träffa: "Det tar nog max en timme, allt som allt", och då tycker jag att jag tar i, för Gustav ska ju klippa ljudet sen, och jag vet att slutresultatet ska bli en 10 minuter lång intervju, han suckar jättehögt när jag kommer hem med 55 minuters råmaterial. Sen åker jag iväg. Sätter mig på en stol kanske i en ateljé (åh gud, be still my beating heart). Och sen är det kört.

Har dryga två timmars råmaterial med mig hem från samtalet jag hade med konstnären och illustratören Sara Lundberg idag.

Jag har uppenbarligen förträngt precis allt jag lärde mig om intervjuteknik på journalisthögskolan, och det finns ingenting i det här arbetssättet som är effektivt, men jag har mycket, mycket rosiga kinder och hjärnan sprattlar hit och dit. Jag vill egentligen aldrig vara i något annat tillstånd.