Tjuvtitt: Ivar träffar en Diplodocus

I den tredje (fristående) bilderboken om Ivar och hans dinosaurier träffar Ivar på en långhals. Doris har tappat bort sin flock i ett vulkanutbrott, och behöver hjälp av Ivar för att hitta dem igen. Tur för Doris att Ivar är värsta letningsproffset! "Ivar träffar en Diplodocus" passar läsare mellan 3-6 år på ett ungefär, och har bilder av Emma Göthner.

Här kan ni läsa mer! Och boken finns att köpa i bokhandel och på nätet, eller direkt av mig.

Nytt avsnitt av podcasten

Dikter, Thåström, låttexter och kärlek. I nya avsnittet av "Allt vi säger är sant" pratar vi om poesi med poeten Mårten Melin, och har läst "Och natten viskade Annabel Lee" av Bruno K Öijer.

Här kan man lyssna!

Nio fotodagar senare

Hallå, internet, hur är lääääget?

Jag har kravlat mig upp ur det lilla jobbhål jag ramlade ner i under veckan och sitter och stirrar apatiskt framför mig med en kopp kaffe i handen och försöker bestämma mig för om vi ska gå utanför dörren idag eller inte. Jag tror kanske inte.

"Ännu mera vego" är färdigfotograferad nu. Jag är en urvriden liten trasa.

Det är så lite som går att förbereda när man ska fotografera mat. Det går inte att laga rätterna lite lugnt hemma när man har en halvtimme över, dänga ner dem i en matlåda och ta dem med till fotografen, för då ser maten trist ut på bild. Man måste skriva milslånga inköpslistor, handla alla ingredienser, tänka igenom och packa allt man behöver (ner till minsta lilla mjölkorn och kryddpåse och brödbit eller ört som ska ligga i bakgrunden), släpa allt till fotostudion, och ställa sig i fotografens kök och laga rätt efter rätt efter rätt enligt tidsschemat man gjort upp på fotodagen. Och exakt när man lagat en rätt färdig ska den läggas upp perfekt på tallriken man valt ut och kastas ut under kameran i miljön man byggt upp med snyggt pynt och fotograferas när den är helt nylagad och fin. Och när man gjort det? In i köket igen. Repetera. Helst utan att misslyckas med ett enda moment, eftersom det är rätt fult med vidbrända plättar och trasiga pajer och halvledsen sallad på bild. Allt man lagar måste se så snyggt ut som det någonsin går.

Det finns en hel del stressmoment i det.

Jag är verkligen inget proffs på att laga mat.

Ibland steker jag skitfula plättar. En gång slog det eldslågor från kastrullen när jag skulle fritera grejer. Jag är ganska slarvig, tycker det är tråkigt att skriva inköpslistor, och vill helst vara själv i ett tyst kök (utan fläktljud) för att inte bli irriterad när jag ska idka matlagning.

Ja, du käre värld.

Har jag sagt att "Ännu mera vego" är färdigfotograferad nu? Och att jag är en urvriden liten trasa?

Har också tänkt mycket på det här: Det är trevligt att sitta still. Och att äta mat som någon annan har lagat.

Bara för dig på lågstadiet

Den här boken för folk mellan sex och nio år ungefär har precis släppts. Den innehåller tolv berättelser, och det är bland annat jag, Emma Adbåge, Mårten Melin, Jenny Jägerfeld och Siri Spont som skrivit texterna. Mitt bidrag heter "Den ska nog få heta Starlight" och handlar om att önska sig en egen hund så jädra mycket att man är beredd att tapetsera hela huset med post it-lappar där man skrivit JAG VILL HA EN HUND. Det är Jonna Björnstjerna som gjort de urfina illustrationerna. Är himla stolt och glad över att få vara med här! Sjukt rolig ålder att skriva för.

Bara för dig på lågstadiet finns att få tag på i bokhandlar och på nätet nu, och här kan man läsa mer.

Nytt avsnitt av podcasten

La precis upp ett nytt avsnitt av ungdomsbokspodden jag gör ihop med Per Bengtsson. Den här gången handlar det om framtid! Vi har läst Per Nilssons "Otopia" och träffat författaren Ursula Poznanski.

Här kan man lyssna! (Eller på iTunes.)

Ännu mera vego

Så! Nu är vi igång. Idag har vi fotat de första nio bilderna till "Ännu mera vego", och det är så sjukt roligt. Så sjukt roligt! Var helt uppspelt igårkväll när jag skulle sova, för jag minns de förra fotodagarna som de roligaste (och mest intensiva) jobbdagarna jag någonsin haft. Och den här gången är det ännu bättre, för nu känner jag mig inte riktigt lika mycket som en praoelev längre. Nu kan jag säga till exempel: "Jag stör mig på vinkeln på gaffeln. Får jag putta in den två millimeter i bilden?" utan att vara rädd för att fotografen ska tycka att jag är för petig. Och jag vet att vi hinner laga nio rätter, piffa dem så fint vi kan, och fota dem innan dagen är slut. (Städa köket, däremot. Det hinner vi inte mellan varven. Det ser, ärligt talat, ut som fan bakom kulisserna.)

Nu äter jag resterna av en jordgubbssalsa och tänker på rätterna vi ska laga imorgon. Ska fröknäcket ligga bredvid quinotton, eller bredvid citronpastan? Har jag några ätbara blommor någonstans i trädgården som vi kan pynta palak paneeren med? Blir det snyggast med den där grå skålen till soppan, eller borde vi ta en rosa?

Fyra pappkassar matvaror står och väntar på oss i fotostudion klockan åtta imorgon.

Älskar mitt jobb.

Snart som pocket!

Min och Johannas gemensamma bok "Vi måste sluta ses på det här sättet" kommer som pocket i juni, och då kommer den att se ut så här.

Studier gjorda på den inbundna varianten av samma bok visar att de som verkligen gillar den här berättelsen kan vara 17 år, såväl som 25, såväl som 53.

Hoppas den hittar ut till ännu fler sådana nu, som pocket! Tycker själv att boken är skitmysig och rolig på ett ganska okomplicerat sätt, och hade jag inte läst den typ tre hundra gånger redan skulle jag lätt ha kunnat tänka mig att strandläsa den i sommar.

Här kan man läsa mer!

Fluff inuti

Hej från ett tåg!

Har åkt tur och retur Lund det senaste dygnet, och bland annat varit i Kävlinge och träffat skrivsugna ungdomar på biblioteket idag. I två och en halv timme fick jag låna dem, och vi pratade om skrivande, hur man hittar på en trovärdig karaktär, hur man skriver dialog, och vad man ska tänka på när man skriver en kortare text. Plus att vi fikade! Mm... fika.

Förmiddagen var startskottet för en novelltävling som pågår under den närmsta månaden. (Man får vara mellan 13-25 år och behöver så klart inte ha varit med på skrivkursen idag för att delta i tävlingen. Men man måste bo i Kävlinge kommun! Gör man det kan man kolla mer info om tävlingen på bibliotekets hemsida.)

Jag hade väldigt kul.

Finns kanske inget som gör mig så fluffig inuti som entusiastiska tonåringar som gillar att skriva och bara kastar upp handen i luften när man frågar om någon vill läsa upp sin text, och har skitsmarta frågor och funderingar kring sitt (vårt) intresse. Hade kunnat stanna i många timmar till kring det där bordet. Men, men. Många timmar på ett tåg är ju också... eh... många timmar.

Det finns massor av begåvade unga personer som uttrycker sig helt fantastiskt där ute. Också. Man glömmer bort dem rätt ofta när man pratar om de andra, de som inte vill/kan/orkar/bryr sig. Men jag vet, för jag träffar dem ibland, eller får mejl från dem. Och det här är vad som händer med mig varje gång: FLUFF INUTI.

Älskar't.

Omslaget

Så här ska den se ut när den släpps i höst, my precious. I snyggt mjukband. Det är Sara Acedo som gjort omslaget, och jag tycker så mycket om det. På baksidan finns ett foto från badplatsen i boken, där en av ungdomarna i berättelsen hittas drunknad innan boken ens börjat. Det tog jag en dag när jag stod på bryggan vid Djupa ro i höstas och försökte få feeling. Men killen på framsidan? Honom känner jag inte.

(Det är en av mina vanligaste läsarfrågor annars. Inte om den här boken, men om en annan. Vem är killen på baksidan till "Det är så logiskt alla fattar utom du", och har du möjligen hans kontaktuppgifter? Det har jag inte. Men bra försök, jag tycker också att han är snygg.)

Att jobba helg

Idag när jag körde bil från Söderköping lyssnade jag på det senaste avsnittet av "En varg söker sin podd" och det var nåt så djävulskt bra, jag höll på att nicka huvudet ur led för att jag höll med om så mycket. De pratade om Thåström!!! Fast det var ju inte det jag skulle säga egentligen.

(THÅSTRÖM!!!)

Liv Strömqvist nämnde i alla fall också hur sjukt tacksam hon är för att hon "slipper jobba på ett vanligt jobb" och lät helt förstummad när hon konstaterade att hon "får rita serier hela dagarna, det är ju helt sjukt".

Ungefär så tänker jag flera gånger i veckan.

Den här helgen har jag varit på skrivhelg i Söderköping, och bott på hotell med tre skrivkompisar. Vi har: 1. Skrivit på våra böcker, 2. Pratat om skrivandet av våra böcker och 3. Ätit goda grejer.

Jag kan helt ärligt inte komma på så jättemånga andra saker jag hellre gör en helg. Och då har jag alltså ändå ägnat mig åt det som är mitt jobb. (Okej, kakbuffén ingår inte vanligtvis i mitt jobb. Och jag gör rätt ofta också andra grejer när jag jobbar än att sitta och skriva böcker. Tråkigare grejer, till och med. Men ni fattar poängen.)

Gustav läste en bok i förra veckan som han refererar till hela tiden nu. "Vi bara lyder", av Roland Paulsen. Den handlar om Arbetsförmedlingen, och är att döma av hur mycket Gustav tjatar om den, SVININTRESSANT. Bland annat innehåller den uppgifter om en studie som undersökt hur många av alla som jobbar som faktiskt gillar sina jobb.

13% av jordens lönearbetande befolkning anser att de har ett utvecklande och engagerande arbete. (Nästan dubbelt så många var direkt fientligt inställda till sitt jobb.)

TRETTON PROCENT!!! Det är ju absolut ingenting.

Är så vansinnigt glad över att jag får vara en av dem.

Fortfarande efter sexton böcker

Det är oklart om det här är intressant för någon annan än mig själv, men untz, untz, kolla om jag bryr mig! Jag har skickat ut manuset till "Djupa Ro" till några olika testläsare. Jag brukar aldrig göra det, det brukar bara vara jag och förlaget tills den är klar, men den här gången... Det finns frågeställningar i den här boken som jag aldrig skrivit om innan. Jag ville kolla att jag skildrar dem på ett vettigt sätt innan det är för sent.

Ja, så nu sitter jag alltså och trycker på hämta-nya-mejl-knappen i mejlprogrammet en gång i sekunden för att se om någon av dem hunnit läsa och tycka något än.

Japp! That's me. Cool som stryk.

Det är ändå anmärkningsvärt, tycker jag, hur urbota dålig jag är på den här delen av mitt jobb. Den där allt tar veckor och månader och år, alltså. Att jag aldrig lär mig? Jag är egentligen extremt medveten om hur lång tid det tar att läsa ett manus och ge respons på det. Jag är egentligen extremt medveten om hur lång tid det tar att redigera också. Jag är egentligen extremt medveten om att alla led i processen tar en massa tid, och det måste de få göra, jag fattar ju.

Och ändå.

*hämtar nya mejl*
*hämtar nya mejl*
*hämtar nya mejl*

Förra veckan var det en elev som frågade mig i en klass om jag skrev på något just nu, och om jag möjligen kunde tänka mig att berätta något om den boken. Jag var this close att gå fram och kyssa henne för att hon undrade, och sen fick jag i det närmaste tejpa över min egna mun med silvertejp för att inte stå och babbla i en timme om påhittade personer i en bok som inte ens finns än. Jag vill att ALLA ska läsa! NU! Och sen vill jag prata om berättelsen och människorna i den i åtta timmar tills jag tappar rösten.

*hämtar nya mejl*
*hämtar nya mejl*
*hämtar nya mejl*

Det underliga är ju också att det här hinner lägga sig tills boken väl släpps i höst. Det är nu jag är mitt uppe i det. Det är nu jag går omkring och tänker på personerna och berättelsen. Om ett halvår, när boken är klar... då har jag redan släppt den lite. Då går jag väl omkring och tänker på någon ny hittepåperson istället. Rätt skevt, ändå?

Bara en enda ynka gång av alla de miljarder gånger jag hämtat nya mejl de senaste dagarna har det verkligen plingat till och landat respons från en av testläsarna i inkorgen. Den gjorde mig å andra sidan så lättad och lycklig att jag grät en skvätt rakt ner i tangentbordet nyss.

Japp! That's me. Cool som stryk.

Det sa jag, va?

Vad jag längtar efter att den här boken ska vara tryckt.

Andra vändan

Också att det här har hänt: Jag har skickat in den andra (omskrivna) versionen av "Djupa Ro" till förlaget, med följande meddelande bifogat:

"Här! Mer ältande, större allvar, fler sammanbrott och djupare ångest."

Fick utropen "Ja!" "Hurra!" "Perfekt!" och "Ska bli kul att läsa!" tillbaka.

Morbida jädra människor man jobbar med ändå.

Jag tycker extremt mycket om personerna i den här boken. Huvudpersonen David och hans gäng, Tove, Paula, Ludde och Jonathan, åh, be still my beating heart, vilka bra låtsaskompisar de har varit under det här året. Det är synd och skam att en av dem envisas med att vara död redan när berättelsen börjar, så de andra tvingas må som krattor hela tiden. Det enda jag vill är ju att de ska ha det bra.

Nytt avsnitt av podcasten

Och vi öser väl på med fler podcasttips när vi ändå är igång, va? Jag har en bra podcastdag idag.

Nya avsnittet av "Allt vi säger är sant" spelades in inför publik i Kungälv häromveckan, och handlar om småstäder i litteraturen. Varför vill man skildra en mindre ort? Och hur kränkta blir småstadsinvånarna om något i skildringen blir fel?

Vi har läst Patrik Lundbergs "Onanisterna" och gästas av Signe Eliasson, 19 år. Här kan man lyssna!

Minnet fullt

Eureka! Det är en stor dag i mitt lilla liv, för jag gästar podden "Minnet fullt" och får ett helt avsnitt till mitt förfogande. Det är Fridah Jönsson och Caro Wikbro Carlén som gör podden, och den riktar sig främst till unga tjejer. I nåt avsnitt har de pratat om "syskon", i nåt om "mat", i nåt om "avundsjuka", etc. Och i det här avsnittet pratar de alltså om "Lisa Bjärbo". Kommer väl ALDRIG komma över denna hybris!!!

Inspelningen var så sjukt rolig, jag var hög i timmar efteråt. Samtalet handlar om att skriva för unga, mina böcker, och hur jag själv var som sextonåring. Här kan man lyssna!

Bölig i Borgholm

Det som jag är med om i Borgholm just nu? Det är så fint. Det är så fint. Jag träffar förskoleklasser som jobbat i två månader med min och Emma Göthners bilderbok "Ivar träffar en tyrannosaurus". De har läst, diskuterat, skapat egna dinoland, målat tavlor, skulpterat dinosaurier och bildat en hel utställning på biblioteket. En del av dem har pratat mycket om vänskap under arbetets gång, för - spoileralert - huvudpersonen Ivar blir kompis med en tyrannosaurus i boken, och då kan man ju fråga sig: Vad är vänskap? Hur blir man någons kompis? Kan man bli vän med vem som helst?

Projektet kallas "Lässurr", och är ett samarbete mellan skola och bibliotek, och som avslutning på klassernas arbete har jag blivit hitbjuden för att träffa alla barnen, skriva autografer, svara på frågor och käka tårta. (Och när jag säger "tårta" så menar jag tårta med bokomslaget på.)

Jag kommer väl vara tårögd över detta i resten av mitt liv på ett ungefär.

Så coolt.

Tjuvtitt: Eddie och napparna

Nu finns "Eddie och napparna" rykande färsk att få tag på i bokhandel och på nätet! Det är en bilderbok för sådana mellan 2-4 år ungefär, med text av mig och och illustrationer av Jesus Verona. Den handlar om att älska sina nappar, men närma sig den dagen då det kanske borde vara dags att sluta.

Mamma och pappa tycker att Eddie ska ge bort sina nappar. Till tomten, till exempel. Eller till några kaniner.
"Det gör alla stora barn", säger de.
Men inte Eddie. Han vill ha sina nappar själv.
"DUMMA TOMTEN!", säger han. "DUMMA KANINER!"
"Ja, ja, ja", säger mamma.

Jag kan verkligen inte svära på att den kommer få varenda läsare mer motiverad att sluta med napp. (Det är ju skitsvårt att sluta med napp!) Men jag kan svära på att Eddie är urgullig. Jag hoppas ni gillar den.

Mera vego - föreläsningen

Nästa vecka, (torsdagen den 19 mars, klockan 18.30) föreläser jag och Sara på stadsbiblioteket i Stockholm. Om vegetarisk mat i vardagen, små barns ätande, och kombinationen däremellan. Gratis, öppet för alla. Så här står det i presentationen av föreläsningen:

Kan småbarn också äta vegetarisk mat? Utan att få näringsbrist på kuppen? Sara Ask, barndietist, och Lisa Bjärbo, författare, är aktuella med kokboken Mera vego - mat för hela familjen. De berättar om arbetet med boken, om sin matlagningsvardag som vegetarianer och småbarnsföräldrar, och delar med sig av praktiska tips för den som vill få hela sin familj att äta mera vego. Hur gör man barnens eviga pannkakor lite matigare? Behöver man vara nervös för proteinbrist och järnbrist om man utesluter kött ur sin kost? Och finns det några enkla knep för att få kräsna barn att äta mera grönt?

Kom dit! Om inte annat för att ni får möjligheten att ställa frågor till Sara om barns ätande, konflikter vid matbordet, bra mellanmål, vad som är viktigt att tänka på när det gäller näringsinnehåll, etc, etc. Hon kan allt! Det är helt sjukt! Men härligt.

Här kan man läsa mer om evenemanget.

Allt vi säger är sant i Kungälv

Bor någon som läser här inne i Kungälv eller close by? I så fall vill jag tipsa om att jag och Per och vår lelle podcast kommer till Mimers kulturhus i nästa vecka och pratar om ungdomsböcker som utspelar sig i småstäder. Den 12 mars, på kvällen! Öppet för alla, gratis, kul, etc, etc. Här finns facebookeventet, klicketi klick!

Första omskrivningen

Igår var jag på manusmöte på förlaget och pratade i en och en halv timme om mitt ungdomsboksmanus med en förläggare och en redaktör. De är de första två som läst hela berättelsen förutom jag själv, och fast jag gjort det här nu en och annan gång var jag ändå helt skakig innan. Det hade faktiskt blivit asdålig stämning på mitt hemmakontor resten av våren om de sagt att de hatade hela manuset, och velat att jag skulle skriva om allt. Asdålig, säger jag.

Men det gick bra.

De hade i och för sig en hel del synpunkter, och jag gick därifrån med sex sidor anteckningar med tankar och förslag på saker som behövde fördjupas, tonas ner, tonas upp, skruvas till, förtydligas, skrivas om eller strykas. "Den där personen behöver bli lite mer levande". "Den där konflikten kan du faktiskt ta bort." "Vore det inte rimligt att huvudpersonen reagerade lite mer så här?" Men inget av det kändes speciellt jobbigt. Det kändes bara skönt. Så ovärderligt att ha dessa proffs att bolla med, herregud, är helt övertygad om att boken kommer bli hundra gånger (nåja, femtio då? Tjugo? Tio? Tre?) gånger bättre efter jag skrivit igenom den några vändor till nu, och försökt fixa till alla grejer vi pratade om. ÄLSKAR FÖRLAG!

Har en månad på mig.

Får jag välja ett läge som det allra roligaste i skriva-bok-processen så ligger det här väldigt högt upp, faktiskt.

Att skriva bilderbokstexter

"Hur funkar det när man skriver bilderböcker, ritar du själv?"

Tror kanske jag svarar på ovanstående fråga en gång i veckan, och det här är vad jag tänker varje gång: Ho, ho, ho, I wish, men gud nej, nej, jag ritar verkligen inte själv. Mina bilderböcker om den lilla ungen Eddie (Eddie och julen, Eddie och lillebror och snart, snart Eddie och napparna) illustreras av Jesus Verona. Mina bilderböcker om Ivar och hans dinosaurier (Ivar träffar en stegosaurus och Ivar träffar en tyrannosaurus och snart Ivar träffar en diplodocus) illustreras av Emma Göthner. Och det är en himla tur för böckerna, det.

Man kan skriva bilderböcker även om man inte kan illustrera själv. I mitt fall (och många, många fler fall som jag känner till) har det från början varit så här: Jag har kommit på en idé, skrivit en text, och skickat in den till ett förlag. Förlaget har läst den och efter några vändor fram och tillbaka antagit den och sagt "ja, den här vill vi ge ut". Sedan har jag och min förläggare diskuterat gemensamt vem som skulle kunna tänkas illustrera. Jag har gett henne namn på illustratörer jag känner till som jag gillar, hon har gett mig namn på illustratörer hon känner till som hon gillar. Och så har vi tänkt, kommit överens om någon som skulle kunna passa, och så har förlaget frågat den personen om hen kan tänka sig att läsa manuset och provrita några bilder av huvudpersonen och miljöerna. När det gäller dinosaurieböckerna tyckte jag till exempel att det var viktigt att dinosaurierna skulle ha en personlighet, att det skulle finnas en lekfullhet i stilen, och att Ivars kroppsspråk var bra, så att han såg ut som ett mjukt barn, och inte bara en platt figur, som han hade gjort om jag hade ritat honom. Jag tycker Emma gör honom helt perfekt. Kolla hans små barfotafötter och tår på den här skissen till exempel, hur de spjärnar emot och kniper om dinosaurien! I love it.

Nu när jag gjort några böcker ihop med båda de här illustratörerna samarbetar vi lite tidigare in i processen, och det är bra. Tanken är ju att text och bild i en bilderbok ska samspela så mycket att de smälter ihop till en enhet (hellre än att vara text och bild som två komponenter bredvid varandra inom samma bokpärmar). Det som visas i bilden behöver inte nödvändigtvis upprepas i texten, och tvärtom. Och ton och stämning i text ska passa ihop med ton och stämning bild. Det är mycket lättare att få till det där om texten inte redan är klar när bildarbetet börjar. Och så handlar det ju om att lära känna varandra också, förstås. Nu kan jag säga till Emma att "när jag skrev texten så såg jag framför mig att Ivar skulle svinga sig genom luften så här", och hon kan säga "det vore kul att få rita vulkanutbrott i nästa bok!" och båda vet att det bara är förslag och idéer, vi kan skita i dem om vi vill.

Vi (och de flesta andra som gör bilderböcker) delar 50/50 på betalningen för boken. Hälften till den som står för text och idé, hälften till den som står för bilderna.

Fråga om ni vill veta mer?

(Bilden här ovanför är en av Emma Göthners skisser ur en kommande bok om Ivar, Ivar träffar en triceratops.)

Attention, Gnesta!

Bor du i (närheten av) Gnesta och är nyfiken på skrivrelaterade grejer? Nu på lördag, 21/2, håller jag en gratis skrivverkstad på biblioteket här. Den är öppen för alla (min förhoppning är att det kommer både vuxna och unga), och man behöver inga förkunskaper.

Jag kommer prata lite om hur jag brukar tänka när jag skriver, dela med mig av knep, och så blir det enkla skrivövningar som ingen behöver vara nervös inför. Ta med en brorsa, en dotter, en pappa, en kusin eller en kompis och kom, tycker jag! Mellan klockan 10.00 och 11.30 håller det på.

Slut på meddelande.

5 x fredag på skrivlägret

Idag vid lunch skickade jag in manuset på boken till förlaget så att de får sätta tänderna i den, och efter det har jag bara dragit omkring här och varit 1. Lättad, 2. Nöjd och 3. Kär i Lissabon. Staden är helt vansinnigt sliten och nergången på sina håll (de flesta, faktiskt), men ja. Så jädra fin.

Imorgon åker vi hem.

Det har varit en bra vecka.

5 x torsdag på skrivlägret

Fast okej, det är ljug. Jag har inte tagit de här bilderna idag, jag har knappt varit utanför dörren idag. Förutom två korta avbrott för lunch och middag i kvarteret (gick dit, åt, gick hem) har jag bara varit i lägenheten och på balkongen och läst/tänkt/strukit/skrivit om idag. Det kan ju tyckas vara slöseri med tid i Lissabon att sitta i en lägenhet och häcka, men det är bra för boken, och det är ju för den jag är här.

5 x onsdag på skrivlägret

Följande oerhörda har hänt: Jag har skrivit färdigt det sista kapitlet på boken. HERREGUD! Satt två timmar på en uteservering och bara glodde rakt fram efteråt och kände mig euforisk/melankolisk/trött/sentimental/överlycklig/ledsen/tumlad/tömd. Det gick! Ni får fasen akta er så jag inte börjar hålla något slags tacktal, är så gråtmild nu. Svåra jädra bok.

Nu ska jag ägna resten av den här skrivveckan åt att läsa manuset, ändra det jag hittar som känns dåligt, och peta in lite stycken som fattas här och där. Sedan skickar jag in den till förlaget och låter dem sätta tänderna i berättelsen. Det är ju skitmycket jobb kvar, en massa omskrivningsrundor och redigering, men fasen ändå, VAD SKÖNT DETTA KÄNNS, jag vill tacka livet.

5 x tisdag på skrivlägret

En bra sak med det här skrivlägret (förutom att vi typ går upp i små atomer varje gång vi svänger runt ett nytt gathörn, för att det är så sabla fint överallt) är att det hittills går hyfsat bra att skriva. För båda. Vi har liksom övat upp oss på att sitta i innanför samma fyra väggar och skriva ihop, utan att störa varandra. Vi säger inte så mycket. Vi sitter bara bredvid varandra i soffan och skriver, och ibland reser någon av oss sig upp och går ett varv. Det händer att man frågar något, "Är det rimligt att en tjugoårig kille använder det här ordet?", men vi har blivit rätt bra på att känna av när det är läge att fråga och när det är läge att hålla tyst. Och det är skitkul när det blir dags för lunchrast eller middag sedan att babbla om hur det gått, vad som varit svårt, vad vi kört fast på, hur vi tänker! Vi har inte läst varandras manus, men vi har berättat. Jag vet vad kapitlet Johanna skriver på nu handlar om, hon har koll på mitt.

Vi har sett ut en restaurang i ett nytt område som vi hittade idag på lunchen, som vi ska äta på ikväll.

Är himla glad för detta.

5 x måndag på skrivlägret

Okej, det här är vårt schema: Gå upp typ klockan sju. Äta frukost i lägenheten. Skriva i typ tre timmar. Gå ut och äta lunch/ fotografera kakel och tvätt som hänger på husfasader och ooo:a och aaa:a över Lissabon i nån timme. Gå hem och skriva i tre timmar till. Gå ut och äta middag/fotografera kakel och tvätt som hänger på husfasader och ooo:a och aaa:a över Lissabon i nån timme. Babbla och dricka vin. Läsa. Sova. Repetera.

Ett sabla geniupplägg om jag får säga det själv, och det får jag ju tydligen.

Dagens ros

Vill säga detta nu: Tack, TACK för alla tips och tankar och idéer till "Ännu mera vego"! Ni är ju nåt så jävulskt bra och snälla. Har sammanställt en lista med över 150 (!!!) kommentarer från blogg och instagram nu, att ha som facit när vi börjar spika innehållet. Det blir så klart omöjligt att gå alla till mötes (knivigt ju när en del säger "mer ost!" och en del säger "mindre ost!" till exempel). Men vi kommer att ha jättestor hjälp av responsen alldeles oavsett.

Ni är bäst. Ni vet det, va?

Ännu mera vego

Igår var jag och Sara på möte med förlaget och spikade detta festliga: Det kommer en uppföljare till Mera vego strax innan året är slut (inshallah, etc). Ännu mera vego ska den heta, och trots att boken inte kommer se dagens ljus förrän tidigast i december, så har vi redan börjat med innehållet. Hallå på dig, nya år av provlagningar och provsmakningar och mixtrande i köket!

Tanken är (fortfarande) att det ska kännas enkelt, roligt, gott och okomplicerat att laga vegetarisk mat till sig själv och sin familj med boken som kompis i köket. Och om ni har tips så vore det jättesnällt om ni delade med er! Vad för typ av recept tycker ni bok nummer två ska innehålla? Vad saknar ni i första boken? Vad vill ni ha mer av? Finns det något ni gillar i "Mera vego" som vi absolut inte ska slopa till bok två, och tvärtom - vad kan vi skippa den här gången? Sitter ni rent av inne på något vegetariskt recept som ni undrat varför i hela h-vetet vi inte har med i boken, och vill dela med er?

Vi blir jätteglada! Och jättetacksamma!

(Och vill ni inte skriva i kommentarerna så får ni jättegärna mejla på onekligenblogg@yahoo.se).

Tusen tack, och HIGH FIVE!

Det ska bli så roligt, det här.

Årets första arbetsdag

Jag är rätt förtjust i terminens första arbetsdag, faktiskt. Har till exempel köpt en skitsnygg kalender, och nu får jag sitta och titta i den, fylla i, överblicka, styra upp, tänka till. Städa skrivbordet och liksom… kavla upp ärmarna. Himla trevligt ändå. Och så har jag fått ett så roligt uppdrag i vår. Vid sju tillfällen ska jag besöka särskolan här i Gnesta, och guida eleverna genom skrivandet av en egen text. Samma nio elever varje gång, i vecka efter vecka. Ska bli väldigt roligt att få jobba lite mer långsiktigt och inte bara göra ett kort gästspel i en klass och sedan gå vidare till nästa. Också väldigt kul att det är särskolan. Så till exempel det! Har jag skrivit in i nya jobbkalendern.

Övriga saker som står: Skrivresa till Portugal. Föreläsning på stadsbiblioteket i Stockholm (om vegetarisk mat och barn och kombinationen däremellan). Lämna in första utkastet på ungdomsboken. Skrivhelg i Söderköping. Skolbesöksvecka i Göteborg. Livesändning av pod i Kungälv. Skrivarverkstad för vuxna och unga på Gnesta bibliotek. Skrivverkstad för unga i Kävlinge. Skolbesök i förskoleklasser och högstadieklasser i Borgholm. Samt laga mat till en eventuell uppföljare till kokboken.

Det var väl det? YEAH, 2015, YEAH!

Går ut hårt genom att vabba imorgon.

Tre timmar vi minns

I lördags gjorde jag detta helt vanliga: lagade mat i direktsänd teve i tre timmar i nyhetsmorgon i TV4. Så surrealistisk grej? Jag blir för fasen lite uppstressad när det sitter folk i mitt kök hemma och tittar på när jag lagar mat. Inför det här låg jag sömnlös i två nätter och angstade. Tre timmar direktsänd teve. Fattar ni mängden tomatsås man hinner råka spilla över sig på tre timmar? Antalet fingrar man kan råka hacka av sig? Antalet konstiga grejer man skulle kunna hinna säga om man råkade slinta lite i huvudet? Men det gick bra. Jag och Sara lagade tre rätter ur "Mera vego" utan att skada oss, kladda ner oss eller göra bort oss så särdeles mycket, och hade till och med ganska kul under tiden. Kände mig så lättad efteråt att jag gjorde mentala hoppsasteg hela vägen till Falun.

Har sagt det förr, och säger det gärna igen: Jag är så glad för all uppmärksamhet och entusiasm kring vår kokbok. Det är så himla roligt att så många vill ha den, och använder den. Hashtaggen #meravego har över 600 bilder på instagram nu, folk fyller på med foton på rätter de lagar hela tiden, och förlaget har just tryckt till boken för fjärde (!!!) gången.

Så jädra kul.

Tack så hemskt mycket för alla hejarop alla ni som hejaropar!

Djupa Ro

Okej, så detta har hänt: Igår var jag på möte på förlaget och träffade min ungdomsboksförläggare och bestämde titel på boken jag håller på att skriva. "Djupa Ro" ska den heta. Det är namnet på badplatsen i Ingelstad där jag badade när jag var liten, och namnet på badplatsen där en person i boken hittas drunknad.

Nu håller formgivaren som bäst på att göra omslag, och sedan har jag januari och en bit in i februari på mig att skriva klart första utkastet innan det ska redigeras och pillas med och skrivas om, och sedan ska boken tryckas och YEAH! I höst ges den ut.

EXCITE!!!

Det är så sjukt utmattande att skriva skiten, svårt och sorgligt och snårigt. Svårare än någon annan bok jag gjort. Därför hänger jag mig fast vid såna här saker som en liten igel: Den har en titel. Snart har den ett omslag. Det går framåt. Min förläggare tycker om den. Nu ska jag åka hem och fira jul på orten där den utspelar sig.

Det känns bra.

Ungdomsbokåret 2014

Nu ligger poddavsnittet som vi spelade in på Lava häromsistens uppe, och där summerar vi ungdomsbokåret 2014. Vilken var årets största boknyhet? När ska deckarförfattaren Christoffer Carlsson börja skriva för ungdomar? Hur är nya Hungerspelsfilmen? Och vilken bok förtjänar att utnämnas till årets bästa ungdomsbok enligt Allt vi säger är sant?

Här klickar du för att lyssna!

Rapport från händelsernas centrum

Jaha, nähä.

Det händer ju inte jättemycket här att skriva hem om direkt. Jag har höstens bästa jobbvecka, tror jag, för jag får 1. Vara hemma och 2. Skriva bok. Det var länge sedan det hände. Det är ledsamt, för boken är ledsam, men också kul, för jag gillar att skriva på den, och det går framåt.

Och resten av tiden? Jag har tagit tre ridlektioner, för jag hade några att ta igen, och har träningsvärk i benen, men jag galopperade över massor av bommar igår och nailade en skänkelvikning i tisdags, så det är det värt.

Och bilen går bra, barnen växer, vädret kan gå och dö.

Scrolla vidare.

Livepod på Lava

Det var så kul igår, förresten, om någon som läser här inne var på Lava och lyssnade på när vi sände pod live och summerade ungdomsbokåret som gått - TACK! Det var så roligt att det dök upp folk! Som var glada!

I den mycket informella omröstningen vi hade om årets bästa bok blev "Onanisterna" av Patrik Lundberg, och "Eleanor & Park" av Rainbow Rowell framröstade som delad etta, och "Svensk synd" av Martin Jern och "Mördarens apa" av Jakob Wegelius framröstade som delad tvåa. HURRA FÖR DEM!

Vi kommer lägga upp avsnittet innan jul, så man kan lyssna i efterhand om man vill. Vi hade sju gäster på scen, och samtliga levererade intressanta aspekter på bokåret som gått, och flera stycken gav hintar om spännande bokgrejer att se fram emot under 2015. Själv gick jag därifrån med åtminstone fem nya titlar på min "de här böckerna måste jag läsa skitsnart, de verkar ju asbra"-lista.

Så exalterad nu!

Jag bokade just en skrivresa till Lissabon första veckan i februari, med Johanna, och så här ser det ut där vi ska bo i en vecka och sitta och skriva på våra respektive böcker. Ser ni den översta bilden där, till exempel? Det är utsikten från vår terass. Och nu kommer det väl eventuellt inte att vara så varmt där i februari, men ser ni the historic, stunning view?!?

Iiiiiiiih!

*studsar i soffan*

Det som känns bra (förutom the historic, stunning view) med den här resan är att jag vet att vi kommer få så sjukt mycket skrivet, och att vi testat att sitta och hålla käften vid samma bord och skriva på våra böcker ihop förut, så vi vet att det funkar. (Jag tänker tio sidor text om dagen.) Extra plus för att vi också testat att umgås utan att hålla käften och vet att det funkar också. (Jag tänker portvin på kvällarna.)

Iiiiiiiih!

Tre av fyra lägenheter som vi velade mellan på airbnb hade en gammal skrivmaskin uppställd som prydnad någonstans i vardagsrummet. Är inte det ett bra tecken? Eller? Kanske är det en portugisisk trend bara. Men oavsett?

Iiiiiiiih!

Bra sätt att börja (nåja) arbetsåret 2015 på, no?

Starstruck i Mora

Idag när jag satt och lunchade med den urtrevliga barnbibliotekarien som ordnat författarbesöket jag är på i Mora droppade hon plötsligt bomben att hon var mamma till Anna Haag i skidlandslaget. Jag skrek i det närmsta rätt ut. HERREGUD, JAG ÄLSKAR JU ANNA HAAG OCH CHARLOTTE KALLA OCH ALLA ANDRA I SKIDLANDSLAGET!!! SKIT I BÖCKERNA, BERÄTTA ALLT OM ANNA ISTÄLLET!!!

Sedan ställde jag fyra hundra ganska korkade frågor i stil med: Är hon lika snäll och gullig som hon verkar på teve? Är det så där bra stämning mellan skidåkarna som jag tror? Och åh, eller hur är din dotter en så sjukt bra förebild, eller hur älskar man henne för det? Och sedan satt jag och tindrade lyckligt med ögonen när mamma Haag berättade för mig om sammanhållningen i skidlandslaget och sin dotter. Åh! ÅH!

Ja, och sen blev klockan 13.00 och Anna Haag tilldelades Bragdguldet tillsammans med resten av stafettlaget från OS i Sotji. Det har jag inte hunnit diskutera med mamma Haag ännu, men TRO MIG, det ska vi göra när vi ses på bibblan ikväll.

ÄR SÅ EXALTERAD ÖVER DETTA!

Hej då från en vuxen person.

Nytt avsnitt av podden!

Den här gången handlar det om noveller. Måste de ha en twist på slutet? Och varför förföljer Strindbergs "Ett halvt ark papper" mig genom livet? Vi har läst Janne Tellers "Allt som är" och gästas av författaren Cilla Naumann.

Här klickar man för att lyssna! Eller så letar man på iTunes.

Jag minns alla mina bokstycken och var jag satt när jag skrev dem

Så här är det med mig och bokskrivande: Jag har jättesvårt att skriva skönlitterär text på någon annan plats än där jag känner mig ostörd och hemma. Det tog flera månader för mig att skriva mig bekväm på kontorsplatsen när jag hyrde frilanskontor, och jag suger när det kommer till att sätta mig lite casual på ett kafé och skriva några sidor bok. Helst vill jag vara hemma, själv, i min soffa. Allt annat jobb gör jag numera vid skrivbordet uppe på den lilla kattvinden som är mitt kontor, men när jag ska skriva på nån svår himla bok är det som att jag behöver den där soffan och yllepläden i den som någon slags snuttefilt för att få ur mig texten.

När jag läser ett gammalt stycke i någon bok jag skrivit kommer jag alltid ihåg var jag var när jag skrev det. Jag vet var jag var när jag skrev om hur Johan i "Det är så logiskt alla fattar utom du" kutade omkring i Växjö och följde ledtrådar som Ester lagt ut i en skattjakt åt honom (vid det lilla skrivbordet på övervåningen i torpet), och jag vet var jag satt när jag skrev att Alicia försökte sparka sig ur en skoltoalett i "Allt jag säger är sant" (i soffan i vår lägenhet vid Zinkensdamm), och jag vet var jag befann mig när jag beskrev hur Jens öppnade dörren i en leksakstiara i ”Vi måste sluta ses på det här sättet” (på frilanskontoret i Hornstull).

Två eller tre stycken har jag hittills i livet lyckats skriva på tåg, trots att jag åker tåg ofta och länge och varje gång tänker att jag ska skriva på vägen. Idag skrev jag ett av dem. Det handlade om hur kompisgänget i boken som inte fått något namn sitter på en altan och halvbråkar med varandra. Så nu vet jag det. Jag kommer för evigt att förknippa den där altanscenen med tåg.

Underligt, ändå.

Påminnelse!

På fredag klockan 18.00 sänder vår podcast live från Lava i Kulturhuset i Stockholm. Det blir julmust, mingel, fika, aslyxiga goodiebags, prat om böcker och läsning och sånt mys. Vad har vi läst som varit bra? Hur funkar filmatiseringen av Hungerspelen? Blev vi besvikna när vi såg Augustus Waters på vita duken? Och vilken är årets bästa boknyhet?

Alla som är mellan 14-25 är fruktansvärt välkomna!

Här kan man läsa mer.