onsdag, maj 24, 2017

Jenter

Okej, så det här har jag pratat om med en författarkompis ikväll (igen, pratar om detta ofta märker jag): Hur skriver man om stora kroppar i en bok utan att det blir knas? Går det? Till exempel tänker jag att det ju vore härligt om det fanns fler berättelser där personer kunde vara tjocka utan att det var den centrala handlingen i boken, att den tjocka kroppen bara passerade rätt obemärkt förbi, som en kropp bara. Men om den tjocka kroppen ska passera obemärkt förbi - varför skriver man ens ut att den är tjock då? (Detta kan man lösa om boken har bilder, tänker jag, för då ser man ju kropparna. Men om det bara är text? Hur talar man om för läsaren att en person är tjock, och ändå låter hens kropp vara okommenterad? Tricky.) Also: Hur skriver man om utseendehets (som jag tänker är ett stort problem, relevant att ta upp, inte minst om man skriver om tonåringar) utan att själv späda på samma hets?

Sen pratade vi lite om Skam och konstaterade det här som tusen personer redan konstaterat, men: Hur kan en serie som är så jädra genomtänkt i sina karaktärsskildringar, och normbrytande på så många plan, låta den tjocka tjejen bara vara... en tjock tjej som äter i typ varenda scen, har knäppa mössor och typ ingen personlighet?

Zzz...

Fick lära mig det här (LYSSNA NU JOHANNA!): Det finns en föregångare till Skam för yngre barn. Jenter heter den, och det är samma manusförfattare, och samma upplägg med en huvudkaraktär per säsong. Huvudpersonerna går i sexan och sjuan. Och där, i andra säsongen? Där är huvudkaraktären... inte tjock, men i alla fall inte alls pinnsmal och hon har en personlighet och hon har en storyline som inte går ut på att hon har en kropp som är större än kompisarnas. (Den är att hon vill hångla med skitmånga killar.) Helt löjligt att man ska behöva bli så lycklig över nåt så simpelt. Finns på SVT Play här!

10 kommentarer:

Nina sa...

Ibland kan jag tänka att det också räcker att man skriver en hel bok utan att kommentera en enda kropp eller utseende alls. Men det kanske inte skulle kännas realistiskt? För det finns ju nästan ingen som inte tänker på sin eller andras kroppar och förhåller sig till dem varje dag. Men det är ju svårt! Som en person som verkligen faller utanför smalhetsnormen tycker jag själv att det är väldigt spännande att det kommit flera böcker med en tjock huvudkaraktär, men hittills har jag inte läst nån där jag tycker att det skildras på ett riktigt klockrent sätt. Beror säkert på det du säger att man måste poängtera det för att få fram det i en bok. Men det allra viktigaste är väl att man inte gör som i Skam, och kör på de gamla klyschorna med komiskt alibi och matvrak, utan låter den tjocka vara en lika komplex person som alla andra. Att det inte bara handlar om att personen är tjock, eller att alla personens problem beror på kroppsstorlek. Men samtidigt tror jag också att man ibland vill kunna läsa för igenkänning, och då behövs det ju att vissa karaktärer upplever samma problem som en själv (jobbigt att bada bland folk, känslan av att man kommer bli lycklig bara man blir smal etc etc). Hmm, ett svamligt svar detta! Sorry. Men tror att du kommer hitta ett bra sätt att lösa det på!

Nickan sa...

Intressant och svårt! Jag har aldrig varit mager, men normal och överviktig och fet. Och det är ju troligen vanligare att tjocka personer tänks på som tjocka av folk som ser dem utifrån. Innefrån ens eget huvud är man ju samma person oavsett. Jag minns att även när jag var som störst inte kände mig tjock. Alltså jag såg ju på foton (och blev förfasad), och jag svor ju över klädsituationen varje dag, och det fanns ställen jag inte fick plats på. Men i huvudet, och till och med i spegeln, var jag ganska nöjd. Sen när jag gick ner mycket i vikt så blev jag mer nöjd med vissa saker och mindre med andra. Gissningsvis samma spöken alla människor har i skallen oavsett storlek.
Omgivningen däremot, en del, reagerar som om man blivit frälst eller kommit tillbaka från ett svårt missbruk eller nått, och får typ tårar i ögonen fortfarande fem år efteråt.
Funderar du på att skriva utifrån en tjock karaktär eller som mer en biroll som ses av nån annan? Komplext. Tänkte oxå tanken om att man kan skriva en hel bok där man utelämnar storlek i alla beskrivningar kanske.

Nickan sa...

Skitrolig bokcirkel sen med ju! Om man får veta jättemycket om en karaktär. Hur deras hår ser ut, hur de tänker om miljöförstöringen, vad de åt till frukost, att de hatar latte, att de kan springa två mil utan att bli andfådda, att de saknar sin morfar, att de bara har svarta tröjor.... men man har ingen beskrivning av storlek. Eller kön, som det var i nån bok.... skitkul sen att jämföra hur man föreställt sig karaktärerna.

Åsa sa...

Jag tänker på hur de gjorde i boken Cirkeln. Om jag minns rätt så beskrivs aldrig utseendet på karaktärerna, däremot får man läsa personernas egna tankar om sig själva. Det jag tänker på främst är Annakarins internaliserade tjockhat (mot sig själv) och andras kommentarer till henne om utseendet. Jag upplevde att hon fick vara en egen person med känslor och att det blev tydligt att andra människors kommentarer begränsade hennes person. Det är en bra beskrivning av utseendenormer för unga tjejer, tycker jag.

Lisa sa...

Åh det där är också så intressant, hur kroppen faktiskt ser ut/hur man upplever att ens kropp ser ut. Att det inte alls nödvändigtvis är samma.

Att skriva en bok utan att kommentera en enda kropp eller ett enda utseende har jag verkligen tänkt på. Problemet med det tror jag är 1. Att läsaren själv då nästan i alla fall ger huvudpersonen ett smalt utseende i sitt huvud, för man är så van vid det, man tänker inte ens tanken att tjejen i kärleksboken skulle kunna vara okommenterat tjock, och 2. Att det inte känns så realistiskt, nej? Går någon genom typ 17-årsåldern utan att någonsin reflektera över sitt utseends/andras utseende i det här utseendefixerade samhället? Jag har MYCKET svårt att se det hända. (TYVÄRR!!!)

Nickan sa...

Det finns ju mycket utseende som inte är kopplat till just storlek..... Men det skulle självklart vara lättare att få till om man skrev fiction....

Lo sa...

Äsch, nu skrev jag en lång kommentar om Chris och sedan försvann sen, eftersom jag tryckte på logga ut istället för publicera (eftersom det är den knappen som syns på telefonen när tangentbordet är uppe, grrr). Andemeningen var i alla fall att jag verkligen tycker att Chris både har en personlighet och att den är minst lika komplex som de andras (möjligen undantaget Noora och Sana), men att någons tjockhet liksom står ivägen för många så att de liksom bara kan tänka på det och så missar man människan. Mer tittarnas problem än manusförfattarnas i det här fallet, if you don't mind me saying so...

Lisa sa...

I don't mind you saying so, Lo! Inte alls. Men TYCKER du?!? Jag har i och för sig bara sett säsong 1-3 ännu, men Chris har ju typ inte haft en enda replik? Jag vet ingenting om henne. Skitintressant om det bara är jag som inte kunnat bortse från "tjock"! Men har ändå svårt att tro't.

Åsa Svensson sa...

åh, om du inte har sett ungdomsserien My mad fat diary rekommenderar jag den otroligt varmt! den är heartbreaking, rolig, smart & allmänt fantastisk. huvudkaraktären Rae är tjock och en av dom mest.. fantastiska och komplexa (?) karaktärerna jag vet. hon får vara rolig, pinsam, dålig, bra, kåt, åtrådd, osäker, kaxig osv! <3

Lisa sa...

Hallå Lo, igen, nu har jag sett säsong 4 (det som finns), och jag håller faktiskt med dig! I den här säsongen är ju Chris lika synlig som Eva tex, MED REPLIKER och allt. Mycket bättre!