onsdag, mars 16

Hur väljer du skrividé, och hur vet du att den håller?

Det här är ett svar från frågestunden om skrivande, och jag har fasen ingen som helst aning om hur jag ska svara på den här frågan, för den är svår. Konstigt nog också: svårare för varje bok jag skriver. Jag hoppas att det beror på att jag övat upp mig på att hitta på idéer, och därmed har fler, och får svårare att välja mellan dem. Men det kan också betyda att jag blivit en neurotisk velpotta på gamledar. Ingen vet.

Jag brukar i alla fall börja med att få en diffus känsla för vilken typ av bok jag vill skriva, till exempel "en kärleksbok". Sen brukar jag komma på helt skissartat vem den boken skulle kunna handla om, till exempel "en tjej som är extremt blyg, och inte vågar möta folks blickar". Och sen brukar jag gå omkring och vanka runt det där lilla fröet och hoppas att det ska växa till sig till något större. Gör det inte det är idén förmodligen ingenting att ha. Eller så är jag inte redo att skriva den än.

Min bästa grej i det där vankningsskedet är att läsa mycket andra böcker och se på filmer och lyssna på låttexter som jag tänker mig är lite i samma stil som det jag tror att jag skulle vilja skriva. Det är mitt mest effektiva sätt att trycka på play för olika fantasifilmer i mitt huvud, och i bästa fall börjar det då dyka upp scener i mitt medvetande som handlar om den där huvudpersonen jag nyss hittat på. Ett bra tecken i det här skedet är om jag till exempel tänker: "Kolla! Där sitter hon på skolbussen och dagdrömmer"  eller "Där går hon och hennes pappa och kånkar på en jädra fåtölj längs med en landsväg" eller "Åh, tänk om killen och hon delar hörlurar och han luftspelar piano med till introt helt sjukt inlevelsefullt på bussen?" Gör jag inte det är idén förmodligen ingenting att ha. Eller så är jag inte redo att skriva den än. Tillbaka till Gå.

Men vi låtsas att filmscenerna radas upp på min näthinna helt lydigt, för enkelhetens skull nu, m'kej? När de är tillräckligt många brukar jag bli sjukt sugen på att börja skriva. Jag försöker låta bli, för jag vet att det är lättare att skriva färdigt boken om jag har planerat ordentligt innan, men det brukar vara svårt, och oftast tillåter jag mig ändå att prova lite. Testskriva, liksom? "Såhär skulle boken kunna börja, kanske. Jag låtsas det en stund nu, och skriver två sidor." Då kanske jag till exempel kommer på vilken form som passar (om man ska fatta allt som pågår i hennes huvud måste hon berätta i jagform!) och får någon slags hint om vilken ton texten ska ha (humoristisk men med ett rätt stort allvar bakom). Ett bra tecken i det här skedet är att det går bra att skriva de där två testsidorna, och att jag tycker texten blir freaking fantastisk och vill mejla den till alla jag känner. Gör jag inte det är idén förmodligen ingenting att ha. Eller så är jag inte redo att skriva den än. Tillbaka till Gå.

Men okej, drömscenario, allt går lätt. Då återgår jag till tänkandet och planerandet (mer om det i nästa skrivinlägg), och skriver ett synopsis. Och när jag är klar med det börjar jag skriva på riktigt. Och sen... när jag hyfsat enkelt fått ihop 20 sidor text eller så? Ja, men då ger jag inte upp, då ändrar jag mig inte. Då skriver jag på boken tills den är klar, trots att jag kanske hatar den hälften av skrivdagarna och vill kasta ut datorn genom fönstret. Gör jag inte det är idén förm...

Nä, men ärligt. Jag har hittills inte varit med om att jag upptäckt halvvägs in i en bok att idén inte håller. Jag har varit med om att jag måste utveckla idén, eller dra den åt ena eller andra hållet, men jag har inte varit med om att jag verkligen, verkligen fastnat, och varit tvungen att skippa en bokidé jag verkligen påbörjat. I vankningsskedet och testskrivningsskedet kan det mycket väl hända att jag ändrar mig och lägger idén åt sidan. Men när jag väl skrivit i några dagar på allvar, och fått ihop några kapitel... Då känner jag mig rätt säker på att idén håller.

ÄN SÅ LÄNGE, TA I TRÄ, etc, etc, etc.

Det här idékläckarstadiet är min mest neurotiska fas som författare, har jag märkt. Om jag fastnar minsta lilla här så blir det ingen bok. Sen, när jag väl kommit igång, ingår liksom fastnandet som en obligatorisk del av processen, men i uppstarten? No way. Tål 0% motighet. Allt måste kännas roligt och smidigt och härligt, och jag måste ha hybris och tycka att boken kommer bli fantastisk, och om jag skulle vara korkad nog att berätta om idén för någon annan så måste den personen reagera på precis rätt sätt och säga exakt det jag vill höra, annars tappar jag lusten och blir ledsen och tänker att jag aldrig mer ska skriva något och SKIT I DET DÅ, jag får väl börja krossa sten eller något for a living istället.

Gud, ändå.

Vi lämnar detta ämne nu innan det är natt?

En helt vetenskap det här ju.

Inga kommentarer: