onsdag, mars 9

Hur var det att skriva "Djupa Ro"? (SPOILERALERT!)

Det här är ett svar från frågestunden om skrivande, och det kommer att innehålla spoilers om handlingen i Djupa Ro. Vill man inte veta vad bokuslingen handlar om föreslår jag därför att man slutar läsa... nu.

Att skriva Djupa Ro var på många sätt extremt kul. Jag älskade till exempel att få skriva om den lilla orten där jag själv vuxit upp. Att få använda min badplats, att låta dem cykla på mina cykelvägar, att de sitter på min buss och känner igen varenda krök av vägen, att de handlar på min Icabutik. Eller ja, "min". Men ni fattar. Det var kul. Och jag älskade att skriva om ett kompisgäng som känt varandra jämt, och låta alla personerna i gänget få ta rätt mycket plats. Och att de var nästan vuxna. Jag tyckte om att David (som berättar) stod mitt emellan. Å ena sidan hade han flyttat hemifrån, och var på väg bort och ut och iväg. Å andra sidan var han fortfarande sin mammas son, och blev rufsad i håret. Och åh, vad jag gillade att skriva om David ihop med mamman! Hur hon står och tittar efter honom i fönstret, som om hon är rädd att han ska försvinna om hon släpper honom med blicken. Hur det påverkar henne att en jämnårig kompis till David har hittats drunknad, hur hon oroar sig, hur hon vet att han är vuxen och att hon måste släppa taget, men hur hon inte fattar hur hon ska våga. Hur de irriterar sig som fan på varandra, som man gör.

Sen handlar ju boken om ett självmord. Jonathan, 18 år, tar livet av sig, och hans kompisgäng blir kvar utan honom. Vad känner de när de får veta? Vad tänker de? Jag aldrig skrivit om det här innan. Det kändes ganska nervöst. Dels var jag SKITRÄDD för att skriva en bok som skulle verka triggande för någon som var deprimerad och hade självmordstankar. Och dels var jag rädd för att jag inte skulle kunna göra det bra, eftersom jag faktiskt inte hade någon egen erfarenhet av det här. Jag har inte varit med om att någon av mina närmsta personer tagit livet av sig. Jag var rädd att det diskade mig från att skriva en bok om det, att det inte skulle gå. Att det inte var min historia att berätta.

Det jag gjorde då var att: Tänka skitmycket. Komma fram till att jag ändå ville försöka. Läsa på. (Om självmord, om tecken på att någon är suicidal, om psykisk ohälsa bland unga, om depressioner, om sorg). Prata med en beteendevetare, som jobbar med unga som mår kasst. Jag frågade: Finns det något speciellt jag måste undvika att skriva ut för att det inte ska bli triggande? Hon fick också läsa manuset när det var halvfärdigt, för att se om det kändes trovärdigt. Och så pratade jag väldigt mycket med en av mina närmsta vänner, vars bror tog livet av sig för några år sedan. Hon har hjälpt mig jättemycket. Mycket av de korta glimtar man får av Jonathan är hämtat från hennes berättelser. Hon har också läst manuset under skrivandets gång och "godkänt".

Det här är nog det jag tydligast lärt mig av allt detta: Det finns inget facit. Man upplever inte saker på samma sätt, man reagerar inte likadant. Inte i ett (påhittat) kompisgäng, och inte i verkligheten. Och därför tror jag att en person som upplevt det här i verkliga livet kan läsa Djupa Ro och känna igen sig i nästan allt. Men en annan person som upplevt det här i verkliga livet kan läsa och inte känna igen sig nästan alls. Så måste det ju få vara? Och jag tycker oavsett att det (psykisk ohälsa bland unga, självmord, och att förlora en nära kompis) är viktiga ämnen att prata om och tänka på, jag är glad att jag skrev boken. Om inte annat, så för min egen skull. Jag har lärt mig mycket. Och det måste väl vara värre att hålla tyst för att man inte vågar prata om något (eller skriva om något, i mitt fall då), för att man tycker att det inte är "min sak att säga något om det här", eller att "det kan bli fel" än att försöka? Eller? Ja, det kanske blir dåligt eller klumpigt eller fel om man har otur. Men det blir i alla fall något? Jag vill gärna tro att det är en bit på väg.

Sen (och det här har jag skrivit om tidigare på bloggen) var det också speciellt att skriva den här boken, för att jag påverkades rätt starkt själv. Det här var vad som ingick i mitt jobb under året jag skrev: Lyssna på ledsen musik, tänka på sorg, gå på långa promenader utmed tomma åkrar och leva mig in i ledsna personers huvuden, ligga och stirra upp i taket och tänka på döden, föreställa mig hur det skulle vara att vara mamma till en tonårsson som förlorat en kompis, se filmer där folk tog livet av sig, läsa böcker där folk dog... Jag vet förstås inte om det var något annat i mitt liv som gjorde att mina spjäll var helt öppna för ledsamhet under den här perioden, men... Mitt psyke har tagit stryk av att skriva Djupa Ro.

Men jag är stolt över hur den blev. Att den blev.

Alla som läser den tycker naturligtvis inte om den, eller blir berörda av den, eller känner igen sig i den, eller tycker den är trovärdig. Men en del gör det. En del gör verkligen det. Och det räcker ju.

12 kommentarer:

Anna sa...

Kommenterar aldrig, men ville bara säga att det är en fantastisk bok. Blev helt knockad av den. Älskade allt, men lite extra mycket scenen där David och hans mamma pratar om begravningen och hon undrar om hon ska gå. Så fint fångat!

Nickan sa...

Jag greps väldigt scenerna med mammorna. Med två tonårskillar var det inte så konstigt att jag bölade mig igenom hela boken, men jag trodde nog att tanken var mer att man skulle fokusera på ungdomarna och deras resa. Kul att läsa att du så medvetet hade de tankarna i skallen när du skrev du med....
Bra jobbat! Kram och tack, det var skönt med en rejäl cry out!

Nea sa...

Jag älskar den. Om du känner att du orkar så tycker jag verkligen att det behövs mer av den här typen av böcker. Med massa svart i. Men också färger och i precis den där åldern då en är så himla förvirrad och splittrad. Kram på dig!

Sara sa...

Tack för svaret! Jag har faktiskt inte läst den än, men jag är säker på att du gjorde ett bra jobb. Ska kasta mig över den så fort jag får chansen.

Camilla sa...

Jag sträckläste den och tycker att du lyckades väldigt bra med den. Och jag är psykolog ;) Jag tycker mycket om att boken visar att vi kan bära på saker som andra inte vet om oss. Inte ens de som tror att de känner oss bra. Och jag tror att det är viktigt att vi vågar skriva on de svåra sakerna.

Johanna sa...

Jättefin bok! Tyckte om hur bra du fångar vardagliga situationer, som med mammorna och mycket annat. Verkligen skickligt!

Kim sa...

Jag har läst Djupa ro, och fullkomligen tokgillar boken!! Jag jobbar som psykiatrisjuksköterska och möter personer med psykisk ohälsa dagligen. Är även uppvuxen med en mamma som är bipolär. Man kan kanske tycka att tackvare mitt yrke och min erfarenhet av att vara närstående ger mig relativt mycket kunskap om området och utifrån det tycker jag att Djupa ro är en fantastisk bok i ämnet, och du ska vara stolt över boken. Boken behövs verkligen! Älskar personporträtten och alla känslor som boken väcker. Så välskriven!

Lisa sa...

Men herregud i havet, vad glad jag blir av alla dessa kommentarer!!! Det betyder hur mycket som helst att ni läst och gillat. Speciellt om ni är psykologer eller psykiatrisjuksköterskor :) TACK!!!

Iiinas sa...

Jag skäms nästan, har följt din blogg sedan du var gravid med Rufus ( Definitivt preggo var det väl?) Jag har mailat dig om råd en gång och fick så bra hjälp, men jag har aldrig läst någon av dina böcker ( nu ljög jag, har läst Eddie och julen) Men nu ska det bli ändring på det! Genast ska det det!
Går dessutom som så många andra med författardrömmar och älskar dessa frågor och dina svar!

Och titta vad som dök upp i mitt flöde idag:
http://malmo.se/Kultur--fritid/Biblioteken/Tips-och-teman/Ungdomssidan/Sorgliga-bocker.html

Ha en fin kväll!

Thérèse Eriksson sa...

Jag är så otroligt glad att du skrivit den här boken. Den behövs!

Åsa sa...

Vill bara säga dig det,Lisa,vad jag är glad att du skrev den där boken!Den är fantastisk hela den,jag tänkte länge på den efteråt.det är verkligen inte alla böcker jag kommer ihåg nu för tiden.
Kram moster Åsa

Fissfass sa...

Kunde ju inte läsa detta inlägg förrän jag hade läst Djupa Ro. Så nu har lag läst den. Och detta inlägg. Jag tyckte jättemycket om den! Bor i Växjö och har varit i Ingelstad flera gånger så det gav ju boken en extra dimension.

Men jeez vad jag gillade alla porträtten, framför allt Davids mamma. Grät som en katt när hon uttryckte sin oro över David. Huga!

Bär med mig kompisarna i huvudet som om de vore mina egna.