onsdag, april 13

Om jag vore snubbe

Som vanligt när jag gör skolbesök på högstadiet tänker jag tanken: Om jag var man? Hur skulle det vara att stiga in i den här okända åttan då? Vad skulle vara annorlunda?

En gång när jag kom till en skola fick jag höra att en manlig kollega hade varit där på författarbesök året innan. ”Det var SÅ roligt, han fick verkligen med sig alla eleverna. Han gjorde armhävningar framme vid katedern.” ARMHÄVNINGAR. Under ett författarbesök?!? I åttan?!? Kul! Minnesvärt!

Jag har extremt svårt att se det hända mig.

Och då tänker jag inte bara på min armhävningsteknik.

Det här är vad jag tror att hyfsat många femtonåringar tänker när jag stiger in i ett klassrum: Jahopp, en kvinna. I ospännande ålder. Hon ser ut ungefär som vår gamla vanliga svensklärare? Ja. Jo. Ja, en sån. Som pratar om böcker. Och tycker det är viktigt att läsa. Alright, look alive, det är bara 60 minuter. 

Inbillar jag mig att det är mindre uppförsbacke att ta sig över för en man som stiger in i samma klassrum? Inbillar jag mig att det finns en anledning till att nästan alla lärare med en aura av ”hjälte” eller ”förebild” eller ”skön person” under min egna skoltid var män?

Herregud, alla dessa kvinnor. Som bara kämpar på.

Är väl medveten om att det finns andra problem med att vara man i skolvärlden (eller på fritids! Eller på förskolan!) som jag inte behöver tampas med som kvinna. Och jag vet i fan om jag skulle vilja göra armhävningar inför en högstadieklass.

Men jag kan ändå inte låta bli att tänka tanken.

Om jag vore snubbe? Och steg in i en helt okänd högstadieklass? Vad skulle vara annorlunda?

8 kommentarer:

Emma G sa...

Åh, sånt tänker jag också på! Kanske inte så mycket "snubbe" som "Tänk om jag var lång och brunett". Och oavsett forum.

Ylva sa...

Jag vet inte hur det är nu för tiden (jag tog studenten 94) och för andra men älskade min lågstadiefröken och har inte så noga tänkt på skillnaden mellan sköna snubbar och snubbor (!).

Åsa sa...

Tycker nog du kunde ha gjort ett par armhävningar!

Anonym sa...

Jag tror att du har helt rätt i din undran! Det är lättare för en man att bli hjälte! (Och liksom varför bjuda på ett partytrick som armhävning?????) Men min hjälte i skolan var min hjälplärare! Vem skulle jag ha varit utan henne?

Eva

utflyktsakuten sa...

Som bibliotekarie och kvinna förstår jag precis hur du menar, ser hur manliga kollegor glider in på räkmackor hela tiden - för alla vill ju anställa en kille på skolbibblan eller som ungdomsbibblo....och när man ska ha författarbesök - ja det ska ju gärna locka killarna och då tar man gärna in en manlig författare...och letar efter böcker som handlar om killar osv osv. Tröttsamt.

Sara sa...

Har samma tankar när jag som kvinnlig skogsinspektor träffar nya markägare. "Hur skulle det här mötet vara om jag var man?" Vill dock flika in att jag har flera kvinnliga hjältar med mig från skoltidens lärarkår.

Linda sa...

Visst hade jag ett par "sköna snubbar" som lärare under min skoltid, men de lärare som jag lärde mig mest av och utvecklades mest i samarbete med var undantagslöst kvinnor som satte lagom press på mig. Eftersom jag har haft författardrömmar sedan jag lärde mig läsa hade jag älskat att just du hade kommit till min skola (om vi föreställer oss att jag förflyttar min skoltid till nu alltså), du som skriver så roliga och härliga böcker med bästa dialogerna! Manliga författare skriver ofta om killar, och det var under min uppväxt helt ointressant för mig. Jag tror inte att ett gäng armhävningar hade imponerat på mig, kom en författare på besök ville jag veta allt om att skriva böcker och att jobba som författare!

Anonym sa...

Om du var snubbe skulle ditt jobb och din tid vara mer värt än din partners.

Om du var en snubbe skulle du vara ett geni.

Om du var en snubbe skulle du ha ett arbetsrum där familjen absolut inte skulle få störa det skapande geniet.

Osv i oändligheten.