Bladen brinner #10 - Det där kan vara jag

Varannan torsdag!

Den här gången pratar vi om Sofia Nordins efter-katastrofen-serie för ungdomar med, eh... Sofia Nordin. Det här säger hon bland annat: Läsarreaktionerna är att killarna i böckerna är så himla känsliga och mjuka och osäkra och... lite halvsvaga, medan tjejerna uppfattas som starka problemlösare. Sofia själv tycker: De är ju likadana? Jag tycker: Intressant. Den fjärde (och nya) boken i serien heter "Om du såg mig nu". Hela serien är svinbra.

Sen har Johanna pratat med Kajsa Gordan, som skrivit "Om jag får stanna" om två bästisar i elvaårsåldern. Den ena heter Stella och lever medelklassliv i en villa. Den andra heter Ilona och lever gömd på ett kloster i väntan på besked om uppehållstillstånd.

Och så diskuterar vi litterära killar som kan prata om sina känslor.

Här kan man lyssna! Eller överallt där poddar finns. Och på sajten listar vi alla böcker som nämns i avsnittet.

Bladen brinner #9 "Spår av spöken"

Plöjer ditt barn alla Ingelin Angerborns spökhistorier? I senaste avsnittet av Bladen brinner är jag hemma hos henne och pratar om vad hon vill med dem. Det här är svaret: Trösta. Sig själv och läsaren, och kanske ge dem känslan av att döden inte behöver vara så himla sorglig och definitiv som man ofta tror.

Förutom det så pratar vi också med Helena Hansson som är översättare om hur man överför amerikanska ungdomars dialog i en bok till svensk text och får det att låta bra. Och så diskuterar vi svordomar. Får de finnas i en bok för barn? Och varför gillar vi att svära när vi skriver?

Här kan man lyssna:

Tala med mig om penslar

Det här har jag insett är mitt viktigaste livselixir: Att sitta rätt upp och ner på nån himla stol och prata med någon i flera timmar om 1. Människors psyken och känslor, 2. Konstnärliga arbetsprocesser 3. Kvinnors (och mäns) roll i samhället och historien, och 4. Populärkultur och böcker som handlar om punkt 1-3. Jag vill alltid prata om detta, nästan bara om detta, gärna alla punkterna ihop, hela tiden, jag får aldrig nog. En av mina vanligaste dagdrömmar är att jag har candle light dinners med olika skarpa kvinnor som jag beundrar, och så sitter vi mitt emot varann och bara pratar och pratar och pratar, på exakt samma våglängd, med exakt samma humor, med exakt 2 glas vin i kroppen, med exakt lika rosiga kinder. Sen går vi ut i naturen och håller käften och tittar ut över ett hav eller ett fält och badar nån himla vedeldad bastu, och hjärnorna bara: sprakar av allt som är viktigt.

När jag intervjuar människor till podden nu säger jag så här till författarna och illustratörerna jag ska träffa: "Det tar nog max en timme, allt som allt", och då tycker jag att jag tar i, för Gustav ska ju klippa ljudet sen, och jag vet att slutresultatet ska bli en 10 minuter lång intervju, han suckar jättehögt när jag kommer hem med 55 minuters råmaterial. Sen åker jag iväg. Sätter mig på en stol kanske i en ateljé (åh gud, be still my beating heart). Och sen är det kört.

Har dryga två timmars råmaterial med mig hem från samtalet jag hade med konstnären och illustratören Sara Lundberg idag.

Jag har uppenbarligen förträngt precis allt jag lärde mig om intervjuteknik på journalisthögskolan, och det finns ingenting i det här arbetssättet som är effektivt, men jag har mycket, mycket rosiga kinder och hjärnan sprattlar hit och dit. Jag vill egentligen aldrig vara i något annat tillstånd.

Sveket mot hästboksläsarna

Jag håller på att skriva en text om hästböcker, och göra ett inslag till podden om samma ämne. Det är intressant. Min känsla har gått från "åh, vad kul det här blir, jag älskar ju hästböcker, kommer ni ihåg Britta och Silver?" till ett pyrande vansinne på ungefär två veckor nu. Finns det någon annan typ av böcker som har så låg status? Böcker för tioåriga tjejer. Om hästar. Men please.

Som vanligt är det som omvända världen. Det folk (utanför stallet, eller utanför hästboksläsarkretsen) tror om stallet och hästböcker, och det stallet och hästböckerna verkligen är. Och det är ju inget nytt, förstås. (Lex till exempel reaktionerna häromveckan när Peder Fredricsson fick Jerringpriset, och stora delar av svenska folket ba: "Höhö, ge priset till hästen, ridning är ingen sport.") Det fattade jag redan när jag var en elvaårig hästboksläsare. Jag har nog bara aldrig känt mig speciellt arg över det innan. Det har bara... varit så, lönlöst att ens diskutera. Man pratar inte häst och hästböcker med andra än de som också hänger i stall. Ett stall är ett stall är ett stall, och ingenting som händer där bryr folk sig om utanför stallets väggar. Så man ritar sina hästar och läser sina böcker och dagdrömmer om galoppstigar i tysthet, och låter resten av världen ta upp all plats med att prata om fotboll och hockey.

Om hästboken tror människor i allmänhet det här, har jag förstått: Böckerna är likadana allihop. Böckerna är väldigt mallade. Böckerna handlar om gullandet mellan tjej och häst. Böckerna är skräp, som inte är värda att nämnas, i något sammanhang. Jag har trott det själv, trots att jag som elvaåring läste kassavis av dem. "Jag läste skitmycket hästböcker och skräp" har jag sagt som vuxen när någon frågat, och skrattat lite, som om det fanns ett skämt inbakat i påståendet.

Åh, lilla elvaåring. KÄMPA PÅ!

Men ju mer jag läser på (läser om), desto mer inser jag att det finns en hyfsat bred och levande hästbokskultur i Sverige, med olika slags böcker och teman och berättelser och stämningar. Och ja, jo. En del kanske är mallade böcker om gullandet mellan tjej och häst, som skulle kunna klassas som skräp om man ville. Men mycket är det inte. Och att avfärda hästboken med ett "jaja, men hästböcker intresserar mig inte" är... , ja, vad är det? Jag vill helst säga idiotiskt. Men jag nöjer mig väl med att det är ett bevis på att man inte bemödat sig med att läsa speciellt många hästböcker.

Det här är min känsla: Alla dessa nio, tio, elva, tolvåriga flickor som ligger hemma på kvällarna och plöjer hästbok efter hästbok, som tänker och drömmer och lär sig och gör, som har ett intresse som glöder i hela kroppen på dem...

Gud, vad vi sviker dem när vi inte bryr oss ett skit.

*går till bibblan*

*lånar hundra hästböcker*

*SKÄRPER MIG*

Bladen brinner #8 – "Öppna upp världen"

Se här då, jullovet är slut, Bladen brinner är tillbaka! Jag tycker det här blev ett av våra bästa avsnitt hittills. Det innehåller: Snack om faktaböcker för barn (inklusive Sarah Sheppard!), snack om ekonomi (på temat "Vem har råd att skriva barnböcker?") och snack om att bildsätta en berättelse av Ulf Stark (inklusive Per Gustavsson!). Det innehåller även: Norska. Fniss. Och jättemånga boktips.

Sajt hittar ni här, och podden finns (förutom här, då) där poddar brukar finnas, till exempel iTunes eller Acast eller Soundcloud.

Scenkonstmuseet och kluren

En sjukt rolig grej som jag jobbat med under hösten, vintern, våren är barnspåret på Scenkonstmuseet som snart öppnar i Stockholm. Jag visste knappt vad varken 1. Ett scenkonstmuseum eller 2. Ett barnspår var när jag fick frågan, men nu vet jag båda. Så snabb på att lära ändå? Nu ska ni få höra.

Scenkonstmuseet är ett nytt museum för dans, musik och teater som håller på att byggas upp i ett ascoolt gammalt hus som ligger bredvid Dramaten ungefär. Ett barnspår är... jamen, det kan se ut hur som helst, beroende på museum och idé. Men när barnen kommer till just Scenkonstmuseet så småningom så ser barnspåret ut så här: Varje barn får en folder, och i den kan man (eller ja, ens vuxen) läsa en liten berättelse som handlar om en figur som jag hittat på, och sen får man små kluriga uppgifter som denna figur lämnat runt om i huvudutställningen, så att man på slutet kan lösa en gåta. Ungefär. Jag tänker mig att figuren (Scengångaren!) blir som en kompis, eller guide, eller sällskap runt i huvudutställningen, kanske. Som berättar om de coolaste grejerna hen hittat där, och uppmuntrar barnen att testa. Och my oh my, om det kommer finnas roliga grejer att testa i detta museum? Herregud! Varje gång jag går därifrån är jag helt spattig för att det är så sabla kul där. Så mycket interaktivitet! Så snyggt! Så inspirerande! Kostymer och smink och scenografi och instrument och mikrofoner och dansskor och opera och dansvägg och dockteater och låtminnen, ah. Jag skulle kunna roa mig där inne i timmar. Mina barn med.

Jaja.

Det är Lena Sjöberg som illustrerar barnspårsfoldern, och en skitduktig dockmakare som heter Helena Bäckman som har gjort själva figuren som handdocka. Museet öppnar den 11 februari, men barnspåret lanseras först lite senare i vår.

Ni kan se det som ett inför-tips.

Jag har hittills bara varit där när allt varit halvfärdigt och under uppbyggnad och asrörigt, och jag har ändå blivit på helt ohemult gott humör. Det kommer bli skitbra.

Om ett drygt litet år

För fyra år sedan var jag i Oskarhamn och jobbade en hel vecka, och mejlade helt nervöst innan jag åkte dit till en illustratör som jag inte kände, men som jag visste bodde i närheten, och som liksom... verkade vara en så himla bra människa att jag bara var nödd och tvungen att fråga om hon ville dricka kaffe någon eftermiddag, nu när jag ändå var där? Det var Emma Adbåge. Hon sa ja. Jag skrev det här inlägget efter den fikan, och kommer ihåg att jag var helt fnissig hela kvällen sen.

Jag får det typ att låta som om jag friade till'na?

Det är för att det var lite så det kändes.

(Med vänlig hälsning, blyg person.)

(Vem fan mejlar ens folk och bara föreslår fikor till höger och vänster?)

(Inte jag.)

Men aja. Sedan dess har vi i alla fall fikat flera gånger i verkliga livet, och jättemånga fler gånger i låtsasvärlden. Förutom att Emma illustrerar som en chef (om...eh, den chefen är skitbra på att illustrera), så är hon också klok som en bok, skitbra att flamsa med, och snäll.

Och nästa vår släpper vi en bok ihop.

IH!

Tänk att det kan få vara så lyrrigt ibland, livet.

Det är en bilderbok som vi kom på under en sms-växling, och i kommentarsfält under varandras bilder på instagram, och inuti våra huvuden, och som hon ska illustrera och jag ska skriva text till, och det är ju eeeevighetslångt till nästa vår, men ändå.

Jag är väldigt glad åt det här.

Hon med bokskåpet

Så! Nu sitter det där utmed vägen, Bokskåpet 2.0. Det är fyllt med böcker för alla åldrar, och alla som går förbi får gärna låna eller byta en bok. Det som är mest kul med att ha det där är: Att folk blir glada. Kanske nästan mest barn? Det är i alla fall barnböckerna som går åt först. Igår när vi hängde upp det ställde jag dit åtta bilderböcker. Det var tre kvar nu när jag var ute och kollade, och det hade flyttat in flera nya vuxenböcker som inte fanns där igår. Det går snabbt! Tycker tanken på att böckerna som vi läst vandrar vidare är tillfredsställande på något vis. Plus att jag går omkring och göttar mig åt att vi lajvar litteraturförmedlare. Mm... litteraturförmedlare. Så fint ord.

Baserat på förra vändan med bokskåp kommer det generellt försvinna lite fler böcker från skåpet än det fylls på, barnböckerna kommer ryka först, och gamla inbundna vuxenböcker av till exempel Isaac Singer kommer ställas dit och bli stående. Vi lägger lite tid (och mycket böcker) på att hålla skåpet fyllt, och rensa ut sådant som bara står, fylla på med nyare böcker som går åt. Vi vill helst att det ska hända saker i skåpet, och att det ska gå att hitta grejer man blir sugen på att läsa för alla åldrar där - inte att det ska bli en avstjälpningsplats dit utrensade böcker går för att dö. Det kräver lite underhåll för att det ska bli så. Fast värt!

9 gånger av 10 någon jag inte känner i Gnesta undrar vem jag är och jag förklarar var vi bor och försöker hitta något att hänga upp oss på så landar det i "jahaaaa, du är hon med bokskåpet?".

Det kan man ju verkligen leva med ändå?

Jag kan.

Krakow, baby!

Gjorde just detta härliga: hejade på distans när Johanna bokade resa och boende för två i Krakow i mars. Det satt långt inne att byta Lissabon (som vi varit i twice) mot något annat skrivresmål, men nu känner jag mig SÅ SJUKT PEPPAD PÅ KRAKOW!!! Vi ska vara där i en vecka och skriva 70% av tiden och prata skriv resten av tiden, och det kommer bli: Bra. Speciellt eftersom jag efter att ha sett Skam aldrig vill göra något annat än att skriva serier om unga människor, så nu (eller ja, efter jul) tänker jag göra det. Och med "serie" menar jag nog mest serie i bokform, men hey! Jag är inte den som är den. Det går fint att göra teveserie av den sen också.

Läste i alla fall de 94 sidor jag hittills skrivit om hon som heter Liv idag och känner försiktig optimism. Jag har varit rädd för dokumentet i ett halvår, men i vår, där, i Krakow. Då jädrar.

Bladen brinner #7 – I en idealvärld

Vad är julmagi, egentligen? Jag ställde frågan till Siri Spont när jag intervjuade henne om adventsboken "En förtrollad jul" och det här är vad hon bland annat sa: "Känslan av att människor fortfarande kan hjälpa varandra". Det kom nästan tårar.

I höstens sista avsnitt av Bladen brinner pratar vi om idealvärldar, hamstrar, bokhandeln innan jul, osympatiska karaktärer i böcker, förortsbarn, julskyltning och känslomässig läsning. Lyssna direkt här, eller på iTunes, Acast, Soundcloud eller via sajten.

Viggo

Jag har gjort en så märklig grej de senaste veckorna, nämligen SKRIVIT EN BOK, från början till slut, och skickat in den till förlaget, utan att fastna. Det har ju hänt förut att jag lyckats med detta oerhörda, men det har inte hänt på väldigt länge. Och det har aldrig hänt så här... effektivt.

Från idé –> strukturerad kapitalplan –> datorn –> skriv –> klar med första genomskrivningen –> läsa igenom  –> mejla in till förlaget –> nu, utan att ens titta upp. Som om jag dök rakt ner i alltihop, höll andan, simmade på, och vägrade gå upp till ytan för att ens hämta luft på vägen, i ren panik över att det där andetaget/pausen/eftertanken skulle kunna bli ännu en halvfärdig bok att lägga till samlingen.

Det är en kapitelbok att högläsa för såna som är mellan 6-8 år, så det är ju inga enorma mängder text vi snackar om. MEN ÄNDÅ?!? Det är en skrivprocess som inte liknar någon av de jag varit inne i tidigare. Och kanske är metoden värdelös - för jag har ingen känsla för om texten blev bra ens. Men det är sån lättnad att det blev, att det finns något nu som jag kan jobba med, en stomme, ett utkast, jag tror knappt ni förstår? Det är så mycket enklare att rätta till och ändra och skriva om och redigera än att hålla på och... hitta på allt i den första skrivvändan. Första skrivvändan är en pain in the arse, skulle jag vilja säga.

Om det här blir, så blir det om en kille som heter Viggo, och om att vara rädd för mörker, spöken, mördare, clowner och att någon ska komma och ta ens lillebror när man sover. Och att ha alla känslor utanpå kroppen, samtidigt som man kämpar på för att vara stor och cool, som de äldre killarna på skolan.

För det är ett ämne som... eh.

Ligger rätt nära till hands.

5 bra böcker att ge i julklapp till någon över 13 år

Till tonårsläsarna (och såna som är vuxna också för den delen)! Det här är fem skitbra böcker. Vill du få mer info (tex författarnamn) om titlarna går du till Bladen brinners sajt här! Där finns också julklappstips för andra åldrar. Hej svejs från filmverkstaden.

5 bra julklappsböcker att ge bort till någon mellan 9-12 år

Fler boktips inför jul! Här är fem bra böcker för alla som firar med någon mellan 9-12 år. Mer info om titlarna och fler boktips hittar du på Bladen brinners sajt, här.

Bladen brinner #6 - Som en hinderbana

Det här är något vi aldrig hade kunnat säga för några år sen: I nya avsnittet av Bladen brinner pratar vi om nya, bra slukarböcker med transpersoner i huvudrollen. Och så pratar vi om behovet av lättlästa böcker - som är större än någonsin. Delvis för att barn läser sämre idag, men också för att alla nyanlända barn som kommit hit från andra länder behöver lättlästa böcker på svenska för att komma in i språket. Och så diskuterar vi grejen med att utmana normer när man skriver! Vi träffar: Alex Gino! Mårten Melin! Sara Ohlsson!

Jag tycker själv att det är ett bra avsnitt, så lyssna?

5 bra böcker att ge bort till någon mellan 6-8 år

Julklappstipsandet fortsätter, nu för åldern 6-8 år. Vill du veta mer om de här titlarna besöker du till att börja med Bladen brinners sajt här.

Och Fatima, du frågade efter kapitelböcker för 4-åringar och uppåt? Det finns inte så väldigt många kapitelböcker för så små barn, faktiskt. Men satsa på "Nina och snöleoparden" av Emi Gunér, eller "En myras liv" i tipsen här ovanför, av Linn Gottfridsson. Båda de har funkat väldigt bra hos oss!

5 bra bilderböcker att ge bort i julklapp

Det är advent! Man får tipsa om julklappsböcker! Jag och Johanna har plockat fram våra fem favoriter i olika ålderskategorier och filmat små boktipssnuttar inför jul. Lägger upp dem här också, så kanske ännu fler får tips?

Först ut är 5 bilderböcker, i veckan kommer tips för äldre barn också. Mer info om titlarna hittar ni på Bladen brinners sajt, här.

Vem har råd att skriva barnböcker?

I onsdags var jag  på Svenska Barnboksinstitutet hela dagen och lyssnade på en heldags snack om kvalitet eller kvantitet i barnboksvärlden. En samtalspunkt var "Vem har råd att skriva barnböcker?" och fasen, alltså, jag ville aldrig att de skulle sluta prata? Tycker följande är löjligt intressant:

– Det finns extremt få barnboksförfattare i Sverige som kan leva på sina böcker. Royaltyn man får för sina sålda böcker räcker i de allra flesta fall inte till för att försörja en människa, även om människan är väldigt etablerad som författare. Man kan heta till exempel Ulf Stark (och detta grundar jag på att Ulf Stark var med i panelen som pratade, och att han, eh... sa det) och ändå inte på långa vägar kunna försörja sig på att skriva.

– Nästan alla är alltså beroende av att hitta andra inkomstkällor utöver själva böckerna. Vanliga sådana kan vara: Ha ett helt annat heltids- eller deltidsjobb. Föreläsa och hålla skrivkurser. Leva på arv. Vara gift med en välavlönad person. Eller: Söka stipendium och hoppas på det bästa. (Det sistnämnda är ingenting jag rekommenderar, för det är inte alls självklart att det ens 1. Finns stipendier att söka, eller 2. Att man får dem.)

– Samtidigt ges det ut fler och fler barnböcker i Sverige. Utgivningen har ökat sex år i rad nu.

– Och försäljningen av dessa barnböcker ökar också, men inte alls i paritet med utgivningen.

– Det betyder att det är fler barnböcker som ska slåss om samma köpare, och det gör att genomsnittsupplagorna för böcker blir mindre och mindre.

– Meaning: En författare som för tio år sen kanske brukade sälja 10 000 exemplar av en ny bok kanske idag bara säljer 3000 exemplar av en ny bok. Även om boken är precis lika bra.

– Det blir väldigt stor skillnad för ekonomin, det. I konkreta siffror ungefär så här: Sälj 10 000 ex av en ungdomsbok (som du är ensam upphovsman till) – tjäna 250 000 kronor (f-skatt). Sälj 3000 ex av samma bok – tjäna 80000 kr (f-skatt). 80 000 kronor i f-skatt för en bok som det har tagit... säg, ett år att skriva i alla fall? Det är verkligen inte mycket.

– Och det är naturligtvis helt sjukt förenklat att se det så här, för det är ju massvis med andra saker som spelar in för om en bok ska sälja eller inte sälja också. Men som tendens. Är det ändå intressant.

– För vad gör det med författarens arbetssituation? En gissning är ju att det leder till stress, och känslan av att man måste skriva fler böcker, snabbare, för att kunna hålla på. Eller att fler försöker skriva "ett säkert kort" för att garantera åtminstone en liten försäljning.

– Och "fler böcker, snabbare" eller "säkra kort" känns inte direkt som en så jättebra drivkraft om man också gärna vill att böckerna ska bli bra. Eller?

– Utan att tänka allt för länge tycker jag det känns som att det borde leda till ... mer skräp. Jag menar inte att det nödvändigtvis måste vara så att en bok som tagit tre år att skriva är bättre än en som tagit tre veckor att skriva, för det kan säkert vara precis tvärtom. Men generellt. Jag tror inte på tidsbrist som kvalitetshöjare i det stora hela.

– Men framförallt, framförallt, tänker jag att allt ovanstående stänger ute så väldigt många röster från det här yrket. Vem har råd att syssla med att skriva böcker? Inte fan är det de vi skulle behöva höra fler historier från i alla fall. Och det är ju ingen ny tanke på något sätt, men den är ändå skitviktig.

Med vänlig hälsning,
privilegierad svennemedelklassmänniska

(Bubblartankar: Älskar ändå mitt jobb/Vill aldrig ha nåt annat/Alla dessa människor som brinner /Hur lätt är det att brinna om man om man inte kan betala räkningarna?/Är så jävla tacksam/Får helst inte bli sjuk.)

Bladen brinner #5 - Kusligt aktuell

I våras var både jag och Johanna på ALMA-prisutdelningen och lipade åt Meg Rosoffs tal. Så cool person! Så bra talare!

I det nya avsnittet av Bladen brinner pratar vi med henne, Camilla Lagerqvist och Linn Gottfridsson. Och ska ni ta med er ett och bara ett boktips från det här avsnittet så kan jag inte nog poängtera hur mycket jag älskar "En myras liv", som är en kapitelbok för såna som är mellan 5 och 8, typ. Den har ingenting med myror att göra. Den handlar om vardag, nya kompisar, gamla kompisar och föräldrar som bråkar med arga röster på kvällen. Så sjukt bra och fnissig och gråtig, jag älskar denna Myra!

Lyssna direkt här genom att trycka play, eller på iTunes, Acast eller Soundcloud. Eller på vår sajt, förstås. Ni har väl inte missat vår sajt? Där listar vi alla böckerna som nämns i avsnitten och så finns det extralyssning och stuff.

Tjuvtitt: Ivar träffar en Pteranodon

Den här finns nu! Det är den femte (fristående) boken om Ivar som har ett dinoland där han får träffa olika livs levande reptiler. Den här gången träffar han en flygödla som heter Penny. Andra saker som händer: Pappans anonyma dejt från förra boken har avancerat fram till tröskeln till Ivars rum och fått ett namn. Ivar hamnar i kvicksand. Plus: Penny har en undermålig koja, så Ivar får ta fram sin inre Isabelle McAllister och fixa rummet åt'na. Och så finns det fakta om Pteranodon längst bak! 

Det är Emma Göthner som gör bilderna, och böckerna passar från 3 år, typ. Finns i bokhandlar och på nätet (eller hemma hos mig om man vill köpa en med autograf i!). De tidigare böckerna om Ivar heter "Ivar träffar en Stegosaurus", "Ivar träffar en Tyrannosaurus", "Ivar träffar en Diplodocus" och "Ivar träffar en Triceratops". Och, och! Det finns pussel och pysselbok också.

Bladen brinner #4 – Korvrim i telefonen

Det är varannan torsdag! I det här avsnittet har jag träffat Emma och Lisen Adbåge och berättat för dem hur min fantasibild av hur deras uppväxt såg ut ter sig i mitt huvud (två femåringa tvillingsystrar med likadana luggar satt vid ett stort slagbord fyllt av pennor i ett väldigt konstnärligt hem och ritade), och frågat hur det verkligen var i riktiga världen (två femåriga tvillingsystrar med likadana luggar satt ibland vid ett stort slagbord fyllt av pennor i ett väldigt konstnärligt hem och ritade. Och resten av tiden satt de på varsitt rum och ritade och kände gemenskapen genom väggen.).

Dessutom har Johanna pratat kriminalromaner för unga med Christoffer Carlsson. Har ni läst hans vuxendeckare? Jag tycker skitmycket om dem. Och "Oktober är den kallaste månaden", som är hans första för ungdomar, har samma ton och stil på något vis. Han är väldigt bra på att skriva om små orter och hur de formar alla som lever där.

Och så babblar vi om pappor i barnböcker! Hur de var (frånvarande) och hur de börjar bli (bättre). Lyssna extremgärna! Antingen där poddar finns (iTunes, Acast, Soundcloud etc) eller direkt här, genom att trycka play.



Och vill ni åt en hel lista med boktips på böcker för barn & unga där papporna brer mackor och packar gympapåsar klickar ni här.

Kärnverksamheten

Idag har jag skrivit på en bok. Från 08.02 till 16.05 har jag skrivit sida upp och sida ner i ett worddokument på något som kanske kommer bli en bok så småningom. Och med tanke på att jag går omkring och inbillar mig att jag är författare på heltid så är det oerhört anmärkningsvärt hur länge sedan det var jag testade på denna härliga lilla del av kärnverksamheten: Att faktiskt skriva något. Jag har inte gjort det sedan i juni?

I helgen när vi hade kompisar här frågade en av dem "okej, vilken är nästa bok som släpps nu då?" Och jag stannade liksom upp mitt i en rörelse och bara: "Eh... ingen?" Jag har ingen bok på gång. Inte ens någon som är halvfärdig.

Jag har:

- en podd som slukar helt orimligt mycket arbetstid
- tusen skolbesök
- ett rätt stort uppdrag åt ett museum
- tre påbörjade dokument i datorn som jag känner mig mer eller mindre rädd för

Men ingen bok i sikte.

Jahopp.

Jag har inte heller:

- panik.

Än.

Men har man sagt upp sig från sin fasta tjänst för att satsa på att skriva, och sedan skrivit tre, fyra böcker om året i några år fram tills nu, när man plötsligt bara... inte gör det längre, sååååå.

*andas i påse*

Jag vill aldrig, aldrig klaga på min jobbsituation. Jag har valt den själv, och jag jobbar med det absolut roligaste jag kan fantisera ihop, jag kan faktiskt leva på min barndomsdröm. Och när en högstadieelev frågade mig förra veckan om det finns något annat jobb i världen jag hellre vill ha så kunde jag på riktigt inte komma på ett enda. Jag är så sjukt priviligerad. Men det finns också sidor med det här som inte är så fluffiga.

Vad händer om jag inte orkar? Vad händer om böckerna bara... inte blir skrivna?

Jag skrev sex kapitel på en bok idag och sen la jag mig och sov som en sten i två timmar.

Det är något med det här året.

Bladen brinner #3 – Nåt slags knöl

Kan en heterosexuell tonårstjej ha en extremt nära och fysisk vänskapsrelation med en heterosexuell tonårskille utan minsta mankemang? Utan att någon blir kär? Utan att någon blir svartsjuk? På riktigt? Bland annat det undrar vi i tredje avsnittet av "Bladen brinner", som finns ute nu. Plus att vi träffat serieproffset Mats Jonsson! Och en av våra favoritförfattare Maja Hjertzell!

Eller ja, jag träffade Mats Jonsson, Johanna träffade Maja Hjertzell. Och jag kan inte tala för Johanna, men jag hade i alla fall micket, micket kul under min intervju. Fatta att Mats langade fram skisser! SKISSER! Åh gud, vad jag älskar skisser. Så pedagogiskt också, för jag har ju fattat det förut, men jag fattar det ännu mer nu, vilken tid det ligger bakom en seriebok? Kanske 1500 bilder (rutor). Så impad av tålamodet.

Om man lyssnar får man förresten även höra mig härma en vildvittra. Once in a lifetime, etc.

Podden finns på iTunes, Acast, Soundcloud, vår sajt och här:

Tjugo år senare

Det är så gulligt hur jag jämt tror att jag ska jobba på vägen hem från olika föreläsningar. HAHA! Idag har jag varit i Malmö, och steg på tåget på Malmö C klockan 19.11. Somnade väl klockan 19.13 eller så? Har sedan sovit som om någon sövt ner mig fram till nu, när tåget stannade i Södertälje, och kommer väl strax somna om på pendeln.

Pigg person.

Kanske har jag dreglat.

Men dagen har varit bra.

Jag har varit på Malmö Latinskola och pratat skrivande i den tjusigaste aula jag någonsin sett, och sedan haft skrivverkstad i biblioteket med tjugo gymnasieelever. Det var så fint att titta ut över de som satt där när de berättade vad de hette och hur mycket de brukade skriva och känna att här, i den här gruppen, hade jag kunnat (velat) sitta som sjuttonåring också, och säga exakt samma.

"Jag skriver rätt mycket, dagbok och så, dikter."

Only att de här var ungefär tio gånger smartare och hade kommit hundra gånger längre i sitt skrivande än jag hade när jag var så gammal, för de frågade saker som "hur hittar man sin röst?" Herregud. Det händer att jag får känslan av att vilja byta plats med dem. Putta upp sjuttonåringarna längst fram och sätta mig själv i publiken istället, och låta dem lära mig allt de vet.

Det enda som möjligen skiljer mig från dem är tjugo års nötande mot tangentbordet, tjugo års läsning med huvudet inställt på härm.

Bladen brinner #2 - Inslag av magi

Har ni läst Cornelia Funke? Hon är den tyska författaren bakom enorma succéer som "Bläckhjärta" och "Tjuvarnas herre", och när hon var i Sverige för någon vecka sedan träffade jag henne för Bladen brinners räkning. Sjukt trevlig människa! Börjar fan i mig tro att alla som skriver barn- och ungdomsböcker är sinnessjukt trevliga. Återkommer (ehe, kanske inte) när jag stöter på någon som inte passar in i den spaningen.

Hur som, Cornelia Funke är med i andra avsnittet av Bladen brinner. Jag tycker speciellt om att hon säger "For me, books are like windows and doors" och att om man inte har tillgång till dessa fönster och dörrar "you sit in a box". Och så är Elin Lindell med! Med henne pratade jag om att skriva vardagsnära böcker, och om vad en "snäll barnbok" är för något. Vill man ens skriva sådana?

Man kan lyssna direkt här, genom att trycka play. Eller genom att leta upp podden där poddar finns, på iTunes, Acast, Soundcloud, what have you.

10 års yrkesliv på ett golv

Jag la ut dem allihop på golvet, och ställde mig för att titta på dem som ett annat miffo. Kanske var det ett försök till någon slags självhjälp (kära lilla huvud, du har gjort det tjugoen gånger, du kan göra det en tjugoandra också). Kanske var det bara för att jag ville se dem. Jag vet inte. Skit i det.

I år är det 10 år sedan jag fick mitt första bokkontrakt. TIO ÅR!!! Så sjukt.

En gång när jag var nitton år var jag på vårt favoritfik i Växjö med min kompis Fredrik och åt väl en vegetarisk Casalinga, för det gjorde vi ju jämt. Jag sa: "Jag vill vara där Meg Ryan jobbar i 'You've got mail', den barnbokhandeln, allt det vill jag ha runt mig. Fast jag vill kanske hitta på böckerna själv. Och så ska man kunna köpa kakor." Och han sa: "Du kommer ju göra det. Det är ju det som är så sjukt. Du kommer hitta på finurliga, pyssliga, skitfina grejer som kanske vecklar ut sig till ett typ 3D-dockskåp när ett barn öppnar bokpärmarna, MAN BLIR FAN PROVOCERAD NÄR MAN TÄNKER PÅ DET, men det kommer bli så."

Jag minns detta ordagrant för att jag kanske aldrig har blivit gladare i mitt jordeliv.

Det är märkligt hur det kan kännas så dubbelt att titta på dem. Att man kan vara hundra procent vansinnesstolt och känna nästan... skam samtidigt. Som att alltid vilja ha dem framme, men bara våga titta på dem genom ett kisande, jävligt kritiskt öga. Det känns inte alls självklart att jag kommer kunna (nej, våga) skriva en hel bok igen. Och samtidigt känns det helt otänkbart att inte.

Tio års yrkesliv på ett golv.

Det ryms i en ruta, det är inte mer, jag vet inte om jag tycker det räcker.

Men jag har gjort allt det här.

Det är också det.

Post bokmässan

Jag började känna mig halvsjuk i samma sekund som vi satte oss på tåget från bokmässan, jag och Johanna, och nu går jag omkring här i mina raggsockor med frossa och halsont och snor all over the place. Det slår aldrig fel. Jag har sovit middag i tre timmar.

Men själva mässan blev ändå oerhört bra till slut. Vi var där för att prata om podden, skåla in premiären på ett mingel, och leda en rad olika intervjuer med andra författare på scén. Och! Kanske nästan viktigast: Titta efter människor i folkvimlet som bar en Bladen brinner-tygkasse och peka uppspelt varje gång vi såg en och säga "titta, där går en fantastisk människa!"

Det är så sjukt roligt med allt stöd vi får kring det här himla programmet. Både innan, och nu när första avsnittet är släppt, ni lyssnar ju? Och kommer fram och säger hej och heja, äntligen pratar någon barnböcker. Det är så himla generöst, jag blir skitglad.

En härlig stund i livet igår låg vi före Filip & Fredrik på iTunes topplista. Och före Liv Strömquist. Och före Ebba von Sydow. Den där topplistan works in mysterious ways, så det säger nog egentligen inte så mycket, men se fall jag bryr mig. Passar på att känna mig helt sjukt poppis, snyter mig, kryper ner under täcket, har frossa, tänker på avsnitt två, tre, fyra, fem, och så vidare in i typ evigheten.

Premiär för Bladen brinner #1 - Små fluffiga lamm

Iiiiiih! Let's do this. NU FINNS FÖRSTA AVSNITTET!

Bladen brinner är ett program för dig som är vuxen och känner ett behov av att once in a while få boktips för barn och unga. Kanske är du förälder? Pedagog? Farfar? Bara allmänt intresserad av litteratur?

Det är jag och Johanna Lindbäck som står bakom podden, men det är verkligen inte bara vi som snackar. Tanken är att varje avsnitt (ungefär 30 minuter långt!) ska ha minst 3 olika inslag - intervjuer, reportage, boksamtal. Lite som ett magasin om barn- och ungdomsböcker, liksom.

I det här allra första avsnittet har vi varit hemma hos Barbro Lindgren i hennes hus på Öland, och pratar om "Bladen brinner" (boken) och hur hon (Barbro) blev deprimerad som 10-åring och gick hem från skolan för att det kändes så ledsamt att sitta kvar. Vi har också pratat med Mårten Sandén, om varför han återkommer till temat sorg i sina barnböcker, och varför vuxna vill att barn bara ska läsa om små fluffiga lamm. Och så diskuterar vi den splitter nya bilderboken "En sån dag" av Sanna Borell, och undrar varför vi har så höga krav på bilderboksmammor. HOPPAS DU GILLAR!

Du kan lyssna direkt här, genom att trycka play. Eller via vår sajt, iTunes, Acast, Soundcloud och så vidare.

Bladen brinner #0 – Om en liten vecka

Det är en liten ynka vecka kvar tills första avsnittet av Bladen brinner släpps, och nu finns vi på iTunes och Acast och gud vet alla ställen. YEAH!!! Vi har lagt upp en kort inför-podd där vi berättar varför vi gör podden, vilka vi samarbetar med, och förklarar lite om vad man kan vänta sig om man tänker lyssna sen. Plus att man kan tjuvlyssna på musiken i podden, ju! (Den är gjord av Håkan Lidbo.)

Här kan man trycka play:


Eller så går man in på vår sajt, bekantar sig, stretchar lite, LADDAR JÄRNET INFÖR TORSDAG OM EN VECKA, och lyssnar därifrån.

Puss, puss.

Snart nu

Skapade just eventet "första avsnittet släpps" på Bladen brinners facebooksida och fick sen akut lägga mig ner och hyperventilera lite i en kudde. Så jädra snart nu! 22 september har podden premiär. Jag är mycket uppstressad och exalterad och panikslagen och uppe i varv över detta faktum. Det är väldigt kul att jobba med den (och det är ju tur, med tanke på att jag knappt gör annat), men också mycket och tidskrävande och ganska svårt och vä-hä-hä-häldigt fyllt av prestationsångest.

*hick*

JA, JA.

På bokmässan SOM ÄR OM NÄSTAN BARA EN VECKA OMG OMG OMG!!! ska vi ha ett mingel som börjar med författarintervjuer på scén (Pija Lindenbaum! Emma Adbåge! Alex Gino! Sara Ohlsson!) och sedan fortsätter med kall öl och skål för podden, litteraturen och kanske även livet. Vi minglar ihop med Lilla Piratförlaget, och alla som är på mässan på torsdagen är välkomna. 16.30 på Piratförlagets scen börjar intervjuerna.

Ska även: Intervjua Ulf Stark på Vi Läsers scen (klockan 14.00 på torsdagen).

Samt: Berätta om podden lite här och var, till exempel på Ung scen på fredagen. (17.00)

Och: Stirra runt med glasartad blick.

Ja, jädrar. Det kommer bli roligt. Om jag fortfarande lever och andas när mässan slår upp dörrarna kommer det bli roligt. Det kommer det. Det kommer väl bli roligt? Jo.

*hick*

Om det här med research

Det här kan jag ju prata lite om, det var länge sen: skriv! Det går långsamt med den där boken jag skriver på för tillfället, för jag ägnar mig på heltid åt att känna stress inför podd, (ja, och jobba med podd). Men jag gör research inför skriv! Och jag tänker! Det är två väldigt nödvändiga grejer ändå.

Min research består hittills av att prata med människor om panikångest. Jag vet inte riktigt vad som hände med "jag ska skriva en glad, fluffig bok om pirrig kärlek", men nåt hände, så nu handlar den om panikångest. Också. Tror jag? Man får se.

I förrgår fikade jag i alla fall med en ung person som jag fått tag på som kunde tänka sig att berätta: hur hen upplever en panikångestattack, vad som hände när hen fick en attack i skolan, vad hen tänkte, kände, gjorde, sa till sin omgivning första gången det inträffade. Så sjukt värdefullt för mig, och vansinnigt snällt av personen i fråga.

Har även en dejt med en psykolog inbokad i ärendet.

SÅN LYX! Att få välja ett ämne man är intresserad av, prata med folk om det, och lära sig grejer, PÅ ARBETSTID, älskar mitt jobb.

Tillbaka på jobbet

Det är tisdag (det är väl tisdag?) och jag har börjat jobba, det var någon dag sen, vi kan väl säga söndag. Med migränkänningar sitter jag i soffan, fortfarande i nattlinne klockan 16.53, och mejlar förlag efter förlag och frågar efter böcker jag vill läsa och prata om i Bladen brinner. När det trillar in pdf:er i inkorgen känns det som presenter. Jag har läst fem böcker på lika många timmar. Mina ögon flimrar. Och jag har lämnat en artikel och bokat besök i sjutton skolklasser och översatt en bilderbok, och jag har glömt ha glasögonen på mig, jag är inte van, jag får skylla mig själv, men huvudet gör ont. 

Om jag ska jämföra min stressnivå inför den här hösten med stressnivåer inför andra höstar så är den: hög. 

Det oroar mig lite. 

Sidan 94 and counting

Alltså, jag har väldigt, väldigt roligt när jag skriver den här boken jag håller på med nu. Det har jag verkligen. Det är den jag började på när Johanna och jag var i Lissabon i våras, och sen dess har jag inte direkt haft någon tid att skriva, men den här veckan har jag ju haft det, och det har varit: EN FEST.

Det här är mina (OBS! egna) roligaste (OBS! ej nödvändigtvis som i haha) grejer med den:

- Den sjuttonåriga tjejen det handlar om flyttar från Stockholm och in i ett hus på en kulle "i en by utanför en by" i Småland med sin pappa, och i verkligheten finns det huset i byn där mina föräldrar bor och har legat på den där kullen och retat mig i hela mitt liv för att det är så förbannat fint men aldrig blir till salu så att någon (till exempel jag eller något av mina syskon) kan köpa det. Det är Säljeryds mest mytomspunna hus. Jag får som små rys över hela armarna när jag tänker på att Liv i boken faktiskt får bo där och riva tapeter, och elda i vedspis, och ha möss i köket. Det är väl så nära jag någonsin kommer att komma det där huset själv, antar jag.

- Livs pappa är kommunikationskonsult och på många sätt mycket, mycket lik mannen jag lever med när det kommer till intressen och detaljer och klädstil och samtalsämnen. Både Gustav och jag fnissar nästan ihjäl oss när jag till exempel skriver om hur pappan kommer hem och har åkt tåg och är sur över utbudet av vegetarisk mat på SJ och såna grejer. Jag klipper ut och mejlar de festligaste styckena om Livs pappa till Gustav med jämna mellanrum och så skriver han LOL tillbaka när han läst.

- Det finns en tjej som åker samma buss som Liv gör till skolan varje morgon, som spelar Candy Crush hela tiden, och eftersom Liv inte har någon aning om vad tjejen egentligen heter så börjar hon i huvudet kalla henne för Candycrush, och varje gång jag skriver det tycker jag att det ser hilarious ut, för VEM HETER ENS CANDYCRUSH?!?

- Det finns även en Dostojevskij.

- Och en granne som heter Torsten som hittills bara haft typ två repliker i boken och det är "Åh, fan" och "Där ser man."

- Ja, och så är Liv den typen av person som dagdrömmer nåt så djävulskt mycket hela tiden och fantiserar ihop hela historier i huvudet om folk hon inte vet någonting om och drömmer om att skaffa ett piano för att hela kullen de bor på känns så väldigt Jane Austen, och man kan ju verkligen relatera till dagdrömmande personer som tänker sig att de är med i Förnuft & Känsla lite då och då, det kan man ju, och...

... äh.

Ju längre jag gör den här listan, desto mer känner jag att min förläggare och min redaktör eventuellt kommer att få ett mycket hårt jobb med att rensa bort sånt som jag tycker är roligt men ingen annan från den här texten om den någonsin ska bli något av värde av den i framtiden, men SKIT I DET NU, this is not the time to ifrågasätta något, jag kör på. Vi får väl se var det hamnar till slut.

Bladenbrinner.se

Kickstarterkampanjen för Bladen brinner avslutades i torsdags kväll, och landade på 148 000 kronor. Det gör 1. Podden till den näst mest crowdfundade podd någonsin i Sverige, och 2. Oss väldigt, väldigt glada. Det är smått otroligt med gensvaret vi fått, faktiskt? Jag tolkar det som att vi var långt ifrån ensamma om att längta efter att barnböckerna också ska lyftas upp i ljuset någon sabla gång här i världen, och det, my friends, känns ju oerhört FINT.

Väldigt, väldigt stort tack till alla som varit med och hejat och delat länkar och bidragit till kampanjen och varit snälla!

Vi firade med att bygga en sajt, som man kan hitta om man klickar sig in på www.bladenbrinner.se Där kommer man kunna lyssna på podden så småningom, men också läsa om oss, om idén, hitta våra kontaktuppgifter und so weiter. I september släpper vi första avsnittet!

Vad jag ville, hur det blev

Vad ville du bli när du var liten?
Sjöjungfru, tanten som jobbar i godisbutiken som Pippi handlar godis i, lärare (om jag skulle få tillgång till materialrummet) och författare. Hade även en kort period när jag ville bli försvarsadvokat i USA för att min tuffaste kusin Anna ville det.

Vad trodde du att du skulle bli när du var tonåring?
Psykolog eller journalist.

Gick du någon nishad gymnasielinje?
Verkligen inte, jag gick samhäll - samhäll.

Vad hade du för betyg?
Den sortens betyg som man får när man har lätt för att lära, tycker om att plugga, och är livrädd för  att känna sig dum och misslyckas. På högstadiet tror jag jag fick 4.8 i snitt till slut. På gymnasiet 19.5.

Vilka var dina bästa och sämsta ämnen?
Mitt allra bästa var väl svenska. Men högt upp på listan ligger även: matte, kemi, foto, engelska. Mina sämsta? Idrott och geografi, kanske.

Utbildade du dig efter gymnasiet?
Gud, ja. Wild horses couldn't have stoppat mig från universitetet, jag hade drömt om universitetet sedan jag var tolv. Jag läste först litteraturvetenskap i tre terminer, och sen journalisthögskolan i 2,5 år. Jag vet inte om jag är färdig än.

Vilket var ditt allra första jobb?
Det var nog det när jag städade charterflygplan ihop med Carolina Klüft.

Vad har du mer haft för yrken?
Jag har: städat flygplatsen i Växjö, varit vårdbiträde, jobbat som personlig assistent, jobbat på café, varit gyminstruktör, passat barn, sommarvikarierat som reporter på lokaltidning, jobbat på Kamratposten, varit redaktör för Barnens bokklubb, varit redaktör på bokförlag, stått i bokhandel och, hm, hm, hm ... vad mer? Jag har planterat skog.

När hamnade du i den banan du är i idag?
Alltså, det var en glidande förskjutning från journalist (som skrev för barn) till journalist (som skrev om böcker för barn) till journalist (som skrev böcker för barn) till författare (som ibland gör journalistiska grejer). Jag upptäckte att jag kunde skriva för barn när jag fick praktik på Kamratposten under journalisthögskolan. Jag tänker att mycket av det jag kan på något vis härstammar från tiden på KP.

Vilken är stunden då du liksom visste att du är på rätt väg?
Det var kanske när jag fick i uppgift att skriva en "Kärlekens ABC" till alla hjärtans dag under min praktik på KP, och det skulle bli en berättelse, med ett kapitel för varje bokstav, och Emma Hamberg skulle rita bilder till. Helvete, vad jag hade kul. Och fick beröm. Och kände mig on top of the world. Efter det bestämde jag att "skriva för barn" var min grej.

Vad brukar du få höra att du är bra på i ditt jobb?
Att hitta rätt ton och nivå för den ålder jag skriver för, och vara rolig när jag skriver om vardag.

Vilka är dina sämsta sidor på arbetet?
Jag har svårare och svårare att släppa kontrollen, och lita på att andra människor kan och sköter sitt jobb utan att jag håller ett vakande öga på dem och kanske lägger mig i, eller dubbelkollar (eller tar över och gör allt själv). Ju längre jag jobbar som egenföretagare och sitter hemma utan kollegor, desto sämre blir jag på att samarbeta. Jag vill göra allt på mitt sätt, eller inte alls. Det är inte så sympatiskt.

Tre saker du är extra stolt över att du gjort i ditt jobb?
- Att jag fått femtonåriga killar som "hatar alla kärleksböcker" att läsa en romantisk komedi som "Det är så logiskt alla fattar utom du" och motvilligt erkänna att de gillat den.
- Att jag åkt fucking land och rike runt och gjort skrivövningar med högstadieelever och särskoleelever som tror att de hatar att skriva och inte kan hitta på, och fått dem att fnissande komma på skitbra grejer och skriva texter på löpande band.
- Att det ringde (!!!) en fjortonårig tjej till mig en gång och ursäktade sig för att hon inte var så bra på svenska och sa att hon bara ville säga att hon aldrig hade lyckats läsa en bok på det här nya språket förut, men nu hade hon läst min, och nu låg hon i sin säng och "bara kände så himla mycket" så hon var tvungen att ringa och prata lite.

Vad går ditt jobb ut på mest?
Att skriva böcker. Och åka runt till skolor och prata om böcker, läsande och skrivande.

Vad skulle du vilja jobba med om du inte gjorde det du gör nu?
Jag skulle vilja vara lärare på särskolan, kanske. Eller psykolog.

Vad tror du skulle vara det sämsta jobbet för dig?
Politiker, åh, fy fan, jag skulle aldrig, aldrig, aldrig palla, jag skulle gråta hela tiden, jag är så imponerad av att de orkar bli tittade på hela tiden, och synade i varje söm, och vara med i debatter som är bråkiga.

Vad gör du om fem år?
Jag hoppas att jag gör ungefär samma sak som nu.

Vad gör du när du är 60 år?
Då har jag börjat min transformation till att bli en (blek) kopia av Barbro Lindgren, och när jag är åttio, som hon, då lever jag också på en gård och sitter under ett träd, och går små promenader, och tänker på grejer hela tiden, och ibland skriver jag ner dem, och kanske blir det böcker av det, kanske inte.

Vad skulle det stå på ditt visitkort om du fick drömma?
"Bra på att rita", kanske. Det är så himla coolt med folk som kan rita.

Packar upp

I våras skrev en författarkollega till mig typ så här i en facebookstatus: "Tack alla 20 skolklasser jag träffat under författarbesök i veckan! Ni har varit fantastiska. Nu behöver jag en helg där jag bara får dammsuga." Jag tryckte like. Jag kunde relatera. Varje gång jag kommer hem efter att ha föreläst någonstans vill jag städa och dammsuga och byta lakan och vattna blommor och nypa blad från pelargonerna och packa upp min väska och sen vill jag kura ihop mig som en katt i ett litet hörn av mitt hem och ligga där och djupandas i ett dygn eller två, medan barnen klättrar omkring på mig och pladdrar om minecraft och trycker sig mot mina överarmar, som vore de gosedjur.

Igår kväll kom jag hem efter terminens sista föreläsning.

Idag har jag mina mjukaste kläder.

Snart får jag sommarlov.

Då hoppas jag att jag kanske kan somna utan vända huvudet mot kudden och trycka tinningen skithårt mot fluffet, för att stänga av listandet av saker jag måste tänka på imorgon, listandet av saker jag ligger efter med, listandet av allt jag behöver få bortgjort.

Greetings from Frankfurt

Kära dagbok! 

Är i Frankfurt. Jag blev nerbjuden hit av min tyska översättare, för att delta i ett översättarseminarium på universitetet. Jag tycker det är 100% fascinerande att det finns en massa tyska studenter som sitter på ett universitet i Frankfurt och läser svenska av alla jädra språk de skulle kunna läsa. En del av dem vill bli översättare, och idag har jag varit med på en workshop där de dissekerade ett stycke av "Allt jag säger är sant". Bland annat uppehöll de sig en ganska lång stund vid hur man skulle översätta exempelvis "våldshångla med en vägg" som jag uppenbarligen tyckte var helt normalt uttryck när jag skrev boken. Idag, när jag satt och skulle förklara exakt hur jag menade när jag valde just de orden, och beskriva "auran kring uttrycket"... well. Svårt. Det är 100% fascinerande med översättningar också.

Det roligaste var ikväll, när jag och översättaren satt på en scen och samtalade inför publik, och jag fick läsa inledningen på "Allt jag säger är sant" på svenska, och hon läste samma inledning på tyska. direkt efter. 

Det är tamejfan rätt fräckt ändå att höra sina ord på ett annat språk.

Nu är jag trött.

Internet är slött.

Det rimmade.

Stöd Bladen brinner du också!

Det är en vecka kvar på kickstarterkampanjen för barnboksprogrammet "Bladen brinner" nu, och 237 extremt sympatiska människor har gått in och bidragit för att göra podden verklig. Du hinner också!

Det är för en god sak, jag blir skitglad, och det är inte svårt.

Klicka här för att komma till kampanjen!

Och! Om man aldrig har varit inne på kickstarter förut och undrar hur i hela friden man gör för att stödja ett projekt kan man kolla på den här filmsnutten, där jag guidar genom alla stegen, berättar exakt var man klickar och vad man ska fylla i och hur det funkar.



Puss på er!

Barbro

Så, vad har ni gjort i helgen då?

(Jag vet, jag vet, ni har varit på Håkan.)

Själv har jag träffat Barbro Lindgren.

Det är, i min värld, ungefär likställt med att träffa... vet ej, men nån oerhört upphöjd person i alla fall, nån som man beundrat i nästan hela livet. Vi fikade i hennes trädgård på Öland. Jag intervjuade henne till Bladen brinner. I flera timmar fick jag vara där med henne, och ställa hundra frågor, och lyssna på hennes svar och kolla på hennes hus och hennes gamla slagbord och hennes citrusträd i växthuset och prata om dagböcker och depressioner och katter och barn och frihet och ensamhet och grisen Benny och skrivande och tänkande och vikten av att rummen omkring en ska vara rätt för att man ska trivas.

Hon vill inte vara någons mentor.

Men för mig kommer de där timmarna i hennes trädgård från och med nu i alla fall att kännas viktigare än väldigt, väldigt många andra timmar av mitt liv.

Ni får höra en liten del av samtalet i podden i höst om ni vill.

Resten ska jag ha under huvudkudden.

Hur ser din skrivprocess ut?

Det undrar jag med. Det var så länge sen nu. Nä, men allvarligt så vaknade jag upp i morse och kom på att jag glömt bort att svara på de sista frågorna i den här frågestunden, och att det var hemskt dålig stil, så här kommer svaret på frågan: "Hur ser själva skrivprocessen ut, vad är lättast, svårast, och hur lång tid tar det innan du har ett första utkast klart?" Jag har tidigare svarat på blandade frågor om skrivande här, om hur det var att skriva Djupa Ro här, om att välja skrividé här, och om att planera min historia här. Så nu utgår vi från att jag har kommit på idén och gjort planeringen och satt mig ner för att börja skriva, m'kej?

Jag har känslorna all over the place när jag skriver. Många av dem saknar rim och reson. En dagen är det typ så här: "Det här blir så jävla bra. Alltså så sjukt bra? Jag kommer få Augustpriset. Jag kommer bli beröööööömd!" Andra dagar är det mer så här: "Det här blir så jävla dåligt. Alltså så sjukt dåligt? Varför håller jag på? Jag borde börja krossa sten." En helt orimligt stor del av tiden jag borde lägga på själva skrivandet under skrivprocessen går alltså åt till att hantera denna härliga känslococktail bestående av lika delar hybris/otillräcklighet/manisk eufori/apatisk ledsamhet. Det är helt och hållet utmattande. Jag svettas ganska mycket.

Men när jag väl skriver så skriver jag från början till slut. Jag börjar på (det jag inbillar mig kommer att vara) sidan ett i berättelsen, och tragglar mig igenom allt tills jag kommit till sista sidan. Jag hoppar inte fram och tillbaka och skriver ett stycke här och ett stycke där, herregud, aldrig i livet. Jag kan inte det. Jag vill att tempot i texten ska flyta varierat framåt, och att övergångarna mellan stycken och kapitel ska sitta som en smäck, och jag fattar inte hur man får till det om man hoppar hit och dit, så jag skriver från början. Helst vill jag börja varje skrivdag med att läsa igenom allt jag skrivit dittills för att få in rytmen, tonen, tempot, läget i laget innan jag fortsätter. Det funkar ju inte riktigt om man är på sidan 322, för då går hela skrivdagen åt till att läsa. Men helst. Så mycket som möjligt.

Det svåraste är: Att det tar så lång tid. Att jag fastnar nästan hela tiden. Att det inte hjälper att jag tänkt ut allt skittydligt i huvudet, för det är ändå så himla svårt att få ner det på papper. Att inte bryta ihop och skrika FAN! varje gång det händer. Att inte känna mig otålig och arg på mig själv när jag måste ägna en hel arbetsdag åt den diffusa arbetsuppgiften "tänka" för att komma vidare. Att... hur länge ska jag fortsätta?

Det lättaste är: När jag får skriva dialog.

Inte ens det är speciellt lätt.

Det tar mig ungefär ett år att skriva ett första utkast på en ungdomsroman nu för tiden. Så lång tid tar det för att jag 1. Inte har speciellt mycket skrivtid, trots att jag jobbar heltid som författare. Jag kanske skriver... en tredjedel av min arbetstid, och 2. För att min skrivprocess tydligen innehåller stora mängder köra fast, skrika FAN!, ägna hela arbetsdagar åt den diffusa arbetsuppgiften "tänka" och hålla på. (Om jag bara fick en krona för varje hålla på, herregud, skulle skratta hela vägen till banken.)

Ändå finns det ingenting jag tycker är bättre.

Är rädd att jag skulle välja "perfekt skrivdag" framför "perfekt ledig dag"/"perfekt stund med barnen"/"perfekt samtal"/"perfekt sex"/"perfekt mat"/"perfekt vad som helst annat" åtminstone 7 gånger av 10 om jag kunde. Det känns väl sådär. Tror liksom ändå det finns en poäng med att vårda verkliga relationer också? Inte bara sådana jag hittat på i huvudet.

Tretton timmar senare

Hej från en person som vaknade gråtmild i morse, och kunde konstatera att gensvaret kring "Bladen brinner" inte liknar något vi ens hade hoppats på i hemlighet. Det tog 13 timmar innan vi hade nått vårt mål med kickstarterkampanjen, och säkrat att en första säsong av podden blir av. TRETTON TIMMAR! Det är ingenting. Det är helt fantastiskt.

Just nu är det 133 personer som bidragit med varsin summa, för att heja på projektet. 133 gånger har det plingat till i min inbox. 133 gånger har jag blivit helt vansinnigt uppspelt. Och liksom... rörd? Jag är naturligtvis insnöad i överkant, och drar hemskt stora växlar nu, men jag tycker fasen det känns hoppfullt för världen, det här. Att folk ändå är beredda att ta pengar ur sin egen ficka, och satsa på att barnens böcker ska få större utrymme. Fint är vad det är.

Insamlingen av pengar fortsätter en månad till, och det vi får in nu kommer användas till framtida avsnitt av "Bladen brinner". Man kan se det som att första säsongen är finansierad redan. Nu siktar vi på att säkra även säsong två.

Här kan man klicka om man vill bidra.