Hur lägger du upp planeringen av dina böcker? Och hur slaviskt följer du den?

På't igen då, jag betar av frågorna från den här frågestunden om skrivande (fler svar hittar du här och här och här). Förra svaret handlade om att komma på en idé, och veta att den håller.  Där skrev jag att jag brukar skriva ett synopsis en bit in i idéprocessen. Det brukar jag.

Inför "Djupa Ro" skrev jag fyra A4-sidor, med följande rubriker: Miljön. Huvudkaraktärer. Handling i korthet. David. Paula. Ludde. Tove. Jonathan. Det här är en lista på frågor jag tycker är viktiga för den här boken. När händer vad? (Måndag. Tisdag. Onsdag. Torsdag. Fredag. Lördag. Söndag. ) När jag läser igenom de fyra sidorna nu i efterhand så tycker jag att de stämmer förvånansvärt bra. Inte allt, så klart, men rätt mycket. Mer än vanligt.

I mina synopsis är det alltid väldigt mycket fokus på de olika personerna. Jag tänker mycket på vilka de är, vad de drömmer om, är rädda för, vad som driver dem och hur de interagerar med andra. Jag älskar att skriva de här planeringsbeskrivningarna av karaktärerna. Det händer att jag får säga åt mig själv på skarpen att hålla dem kort, och ba: "Men skit i att babbla på om fem tusen små egenheter och ovanor och känslor varenda person har nån himla gång nu då. Fokusera på vad som ska hända i boken, Lisa. Vad ska de göra?"

Jag går på magkänsla när det gäller planeringen av dramaturgin. Inte för att min magkänsla nödvändigtvis är så himla bra, utan för att det är det enda redskap jag har att tillgå. Jag kan (tyvärr) ingenting teoretiskt om olika dramaturgiska modeller.  Men jag har läst jättemånga berättelser, och sett jättemånga filmer, och jag brukar tänka att den färdiga boken ska bli ungefär 200 sidor. Och sen har de där 200 sidorna i bakhuvudet hela tiden, och portionerar på ett ungefär ut de stora händelserna där jag tycker de passar. Jag tänker saker i stil med: "Den här viktiga personen måste komma in under de första 40 sidorna" eller "Den här avgörande händelsen får inte hända innan sidan 100" eller "Senast på sidan 150 måste jag börja runda av det där spåret."

Rätt ofta tjuvkollar jag i mina favoritböcker och försöker genomskåda hur de är uppbyggda och göra likadant.

Ja, och sen börjar jag skriva.

Det här är vad jag har kommit fram till efter fyra romaner: 1. Ju tydligare jag varit i min planering, desto lättare blir skrivandet, och 2. Jag kan ändå inte för mitt liv förmå mig att bli tydligare än de där 4 sidornas synopsis innan jag börjar skriva. Jag önskar så att jag vore en post it-författare, som hade en hel vägg i sitt arbetsrum full med lappar och bilder och struktur, och visste exakt vad som skulle hända i kapitel för kapitel innan de började skriva. Men jag kommer aldrig bli den typen av författare.

Jag skriver mina fyra sidors plan, och sen kör jag. Resten får växa fram under tiden.

Det finns väl en pytteliten chans att slutresultatet blir precis som jag skrev i planen, men det är mycket större chans att det inte blir det. Jag lär ju känna boken medan jag skriver den, liksom? Hur skulle jag kunna veta allt om den när jag sitter där helt aningslös i början och försöker göra en planering? Beats me.

Babysteps för Bladen brinner

Vi går runt på möten nu, jag och Johanna, och pratar med folk som vi tänker vill och kan stödja vår idé om podcasten "Bladen brinner", om böcker för barn och unga. Det är himla roligt! Vi säger saker i stil med "Vi vill så sjukt många grejer! Lyfta fram böcker som annars aldrig syns! Prata med författare som annars aldrig hörs! Göra reportage om representation i bilderböcker! Stå bakom ryggen på Emma Adbåge när hon målar och prata om färgkombinationer! Fråga Mårten Sanden varför han så ofta skriver om sorg!" och de säger saker i stil med: "Jamen, ja! GÖR GÄRNA DET!"

Och inuti mig sitter Lisa, 22 år, som just börjat på journalisthögskolan och drömmer om att bevaka barnböcker, och skriker rakt ut av upphetsning.

Lite senare i vår lanserar vi en crowdfundingkampanj, så att vem som helst som längtar efter ett intressant samtal om böcker för barn och unga (och boktips!) kan bidra med en spänn eller två eller hundra till vår podd, så att vi kan betala producent och klippare och ge arvoden till frilansare.

Ingen vet ju ännu hur det här kommer gå. Men... känner mig ändå, just idag, försiktigt hoppfull om att det här ska gå att ro i land. Och firade med det enda rätta: skapa en facebooksida för podden, som man kan hitta här. Gilla gärna den! Så missar ni inga nyheter om när, hur, var och varför.

Veckans vegovideo #4 - Vårrullar

Kan man göra egna färska vårrullar? Hur viker man? Vad serverar man till? Hur gööööör man? Så här! (Inkl. dansande Hugh Grant.)

Recept och allt på meravego.se, och kampanj på "Ännu mera vego" hos Bokus här!

Veckans vegovideo #3 - Påskmat

Svensk högtidsmat brukar ju i regel innebära en buffé med kött och fisk och stabbig bonnamat (oavsett högtid, typ). Hur gör man om man vill fira exempelvis påsk utan kött? Går det ens?

I veckans vegovideo kavlar jag smördeg och gästas av en känd president. Recept och sånt på meravego.se! Och kampanjen hos Bokus (Ännu mera vego till extra lågt pris) pågår i någon vecka till, så mitt ödmjuka tips är: passa på.

Hur väljer du skrividé, och hur vet du att den håller?

Det här är ett svar från frågestunden om skrivande, och jag har fasen ingen som helst aning om hur jag ska svara på den här frågan, för den är svår. Konstigt nog också: svårare för varje bok jag skriver. Jag hoppas att det beror på att jag övat upp mig på att hitta på idéer, och därmed har fler, och får svårare att välja mellan dem. Men det kan också betyda att jag blivit en neurotisk velpotta på gamledar. Ingen vet.

Jag brukar i alla fall börja med att få en diffus känsla för vilken typ av bok jag vill skriva, till exempel "en kärleksbok". Sen brukar jag komma på helt skissartat vem den boken skulle kunna handla om, till exempel "en tjej som är extremt blyg, och inte vågar möta folks blickar". Och sen brukar jag gå omkring och vanka runt det där lilla fröet och hoppas att det ska växa till sig till något större. Gör det inte det är idén förmodligen ingenting att ha. Eller så är jag inte redo att skriva den än.

Min bästa grej i det där vankningsskedet är att läsa mycket andra böcker och se på filmer och lyssna på låttexter som jag tänker mig är lite i samma stil som det jag tror att jag skulle vilja skriva. Det är mitt mest effektiva sätt att trycka på play för olika fantasifilmer i mitt huvud, och i bästa fall börjar det då dyka upp scener i mitt medvetande som handlar om den där huvudpersonen jag nyss hittat på. Ett bra tecken i det här skedet är om jag till exempel tänker: "Kolla! Där sitter hon på skolbussen och dagdrömmer"  eller "Där går hon och hennes pappa och kånkar på en jädra fåtölj längs med en landsväg" eller "Åh, tänk om killen och hon delar hörlurar och han luftspelar piano med till introt helt sjukt inlevelsefullt på bussen?" Gör jag inte det är idén förmodligen ingenting att ha. Eller så är jag inte redo att skriva den än. Tillbaka till Gå.

Men vi låtsas att filmscenerna radas upp på min näthinna helt lydigt, för enkelhetens skull nu, m'kej? När de är tillräckligt många brukar jag bli sjukt sugen på att börja skriva. Jag försöker låta bli, för jag vet att det är lättare att skriva färdigt boken om jag har planerat ordentligt innan, men det brukar vara svårt, och oftast tillåter jag mig ändå att prova lite. Testskriva, liksom? "Såhär skulle boken kunna börja, kanske. Jag låtsas det en stund nu, och skriver två sidor." Då kanske jag till exempel kommer på vilken form som passar (om man ska fatta allt som pågår i hennes huvud måste hon berätta i jagform!) och får någon slags hint om vilken ton texten ska ha (humoristisk men med ett rätt stort allvar bakom). Ett bra tecken i det här skedet är att det går bra att skriva de där två testsidorna, och att jag tycker texten blir freaking fantastisk och vill mejla den till alla jag känner. Gör jag inte det är idén förmodligen ingenting att ha. Eller så är jag inte redo att skriva den än. Tillbaka till Gå.

Men okej, drömscenario, allt går lätt. Då återgår jag till tänkandet och planerandet (mer om det i nästa skrivinlägg), och skriver ett synopsis. Och när jag är klar med det börjar jag skriva på riktigt. Och sen... när jag hyfsat enkelt fått ihop 20 sidor text eller så? Ja, men då ger jag inte upp, då ändrar jag mig inte. Då skriver jag på boken tills den är klar, trots att jag kanske hatar den hälften av skrivdagarna och vill kasta ut datorn genom fönstret. Gör jag inte det är idén förm...

Nä, men ärligt. Jag har hittills inte varit med om att jag upptäckt halvvägs in i en bok att idén inte håller. Jag har varit med om att jag måste utveckla idén, eller dra den åt ena eller andra hållet, men jag har inte varit med om att jag verkligen, verkligen fastnat, och varit tvungen att skippa en bokidé jag verkligen påbörjat. I vankningsskedet och testskrivningsskedet kan det mycket väl hända att jag ändrar mig och lägger idén åt sidan. Men när jag väl skrivit i några dagar på allvar, och fått ihop några kapitel... Då känner jag mig rätt säker på att idén håller.

ÄN SÅ LÄNGE, TA I TRÄ, etc, etc, etc.

Det här idékläckarstadiet är min mest neurotiska fas som författare, har jag märkt. Om jag fastnar minsta lilla här så blir det ingen bok. Sen, när jag väl kommit igång, ingår liksom fastnandet som en obligatorisk del av processen, men i uppstarten? No way. Tål 0% motighet. Allt måste kännas roligt och smidigt och härligt, och jag måste ha hybris och tycka att boken kommer bli fantastisk, och om jag skulle vara korkad nog att berätta om idén för någon annan så måste den personen reagera på precis rätt sätt och säga exakt det jag vill höra, annars tappar jag lusten och blir ledsen och tänker att jag aldrig mer ska skriva något och SKIT I DET DÅ, jag får väl börja krossa sten eller något for a living istället.

Gud, ändå.

Vi lämnar detta ämne nu innan det är natt?

En helt vetenskap det här ju.

Veckans vegovideo #2 – baljväxter

Kan man göra nåt kul av baljväxter? Finns det någon lins som känns lyxig? Och hur gör man en god bolognese utan köttfärs?

Veckans vegovideo handlar om ärter, linser och bönor och jag skulle nog ändå vilja sticka ut hakan och säga att den är rätt mycket roligare än den låter. Och så har vi lagt upp den här texten om baljväxter på meravego.se också! Kolla supergärna och säg om ni hittar något ni tycker vi borde ändra eller lägga till eller ta bort.

En torsdag i mars

Hej från hög på livet och litteraturen, jag var nyss och lyssnade på Kristina Sandberg i en och en halv timme på Gnestabibblan. Så här tänkte jag innan: Men jag har ju lyssnat på henne förut, och jag är själv med barnen ikväll, och jag är trött, och yada, yada. Sen ringde jag Siri som ibland passar våra barn och gick dit ändå, och nu ba: HJÄRTÖGONEMOJI PÅ ALLT!!! Så gulligt att det satt gubbar i publiken och hade läst alla böckerna i Maj-trilogin och kände grejer!!! Kristina Sandberg är min idol. Inte bara för böckerna (som i sanning är fantastiska) utan också för själva henne.

Speciellt mös jag när hon sa:

"Jag skrev, och gick skrivarlinjer, och höll på. Men så tänkte jag att jag väl behövde ett förvärvsarbete också, vid sidan av skrivandet. Och då valde jag ju mellan journalist och psykolog. Jag ville åt samtalen, tror jag. Och jag var för blyg för att bli journalist, jag vågade ju inte ringa till folk och hålla på, så då fick det bli psykolog."

Jag nickade så mycket i samförstånd åt detta att mitt huvud höll på ramla av.

(Borde nog ha valt psykolog istället för journalist där som tjugotvååring ändå? Var så jädra rädd för telefoner.)

När jag kom hem hade Svante somnat på Siris axel.

Det är så ofta jag tänker på Maj.

Och gulliga var de också

De jobbar med "yrken" i Rufus förskoleklass nu, och om man vill som förälder får man hälsa på och berätta lite som sitt jobb. Så imorse gjorde jag det. Det var så här: Tusen händer som viftade i luften.

"Rufus mamma! Rufus mamma! Att? Min morfar har en hund."
"Hallå! Hallå! Hallå! Jag har också en hund!"
"Och en gång! En gång! En gång blev en katt överkörd på gatan utanför mitt hus."
"Och vet du, vet du? En kanin jag vet heter Arne."

Etc, etc, etc.

Min författarkompis Mårten har efter otaliga författarbesök sagt till mig att det finns två (2!) ämnen man aldrig, aldrig kan ta upp i en förskoleklass om man någonsin igen vill få en syl i vädret själv. Det ena är husdjur. Det andra är mor-och farföräldrar. "Efter man yppat ordet 'mormor' eller 'katt' är det kört. Kört!" Och ändå gjorde jag alltså det fatala misstaget att läsa en berättelse jag skrivit om en tjej som önskar sig en hund högt?!?

Oh well.

Vet i alla fall allt om Gnestas husdjursbestånd nu.

Hur var det att skriva "Djupa Ro"? (SPOILERALERT!)

Det här är ett svar från frågestunden om skrivande, och det kommer att innehålla spoilers om handlingen i Djupa Ro. Vill man inte veta vad bokuslingen handlar om föreslår jag därför att man slutar läsa... nu.

Att skriva Djupa Ro var på många sätt extremt kul. Jag älskade till exempel att få skriva om den lilla orten där jag själv vuxit upp. Att få använda min badplats, att låta dem cykla på mina cykelvägar, att de sitter på min buss och känner igen varenda krök av vägen, att de handlar på min Icabutik. Eller ja, "min". Men ni fattar. Det var kul. Och jag älskade att skriva om ett kompisgäng som känt varandra jämt, och låta alla personerna i gänget få ta rätt mycket plats. Och att de var nästan vuxna. Jag tyckte om att David (som berättar) stod mitt emellan. Å ena sidan hade han flyttat hemifrån, och var på väg bort och ut och iväg. Å andra sidan var han fortfarande sin mammas son, och blev rufsad i håret. Och åh, vad jag gillade att skriva om David ihop med mamman! Hur hon står och tittar efter honom i fönstret, som om hon är rädd att han ska försvinna om hon släpper honom med blicken. Hur det påverkar henne att en jämnårig kompis till David har hittats drunknad, hur hon oroar sig, hur hon vet att han är vuxen och att hon måste släppa taget, men hur hon inte fattar hur hon ska våga. Hur de irriterar sig som fan på varandra, som man gör.

Sen handlar ju boken om ett självmord. Jonathan, 18 år, tar livet av sig, och hans kompisgäng blir kvar utan honom. Vad känner de när de får veta? Vad tänker de? Jag aldrig skrivit om det här innan. Det kändes ganska nervöst. Dels var jag SKITRÄDD för att skriva en bok som skulle verka triggande för någon som var deprimerad och hade självmordstankar. Och dels var jag rädd för att jag inte skulle kunna göra det bra, eftersom jag faktiskt inte hade någon egen erfarenhet av det här. Jag har inte varit med om att någon av mina närmsta personer tagit livet av sig. Jag var rädd att det diskade mig från att skriva en bok om det, att det inte skulle gå. Att det inte var min historia att berätta.

Det jag gjorde då var att: Tänka skitmycket. Komma fram till att jag ändå ville försöka. Läsa på. (Om självmord, om tecken på att någon är suicidal, om psykisk ohälsa bland unga, om depressioner, om sorg). Prata med en beteendevetare, som jobbar med unga som mår kasst. Jag frågade: Finns det något speciellt jag måste undvika att skriva ut för att det inte ska bli triggande? Hon fick också läsa manuset när det var halvfärdigt, för att se om det kändes trovärdigt. Och så pratade jag väldigt mycket med en av mina närmsta vänner, vars bror tog livet av sig för några år sedan. Hon har hjälpt mig jättemycket. Mycket av de korta glimtar man får av Jonathan är hämtat från hennes berättelser. Hon har också läst manuset under skrivandets gång och "godkänt".

Det här är nog det jag tydligast lärt mig av allt detta: Det finns inget facit. Man upplever inte saker på samma sätt, man reagerar inte likadant. Inte i ett (påhittat) kompisgäng, och inte i verkligheten. Och därför tror jag att en person som upplevt det här i verkliga livet kan läsa Djupa Ro och känna igen sig i nästan allt. Men en annan person som upplevt det här i verkliga livet kan läsa och inte känna igen sig nästan alls. Så måste det ju få vara? Och jag tycker oavsett att det (psykisk ohälsa bland unga, självmord, och att förlora en nära kompis) är viktiga ämnen att prata om och tänka på, jag är glad att jag skrev boken. Om inte annat, så för min egen skull. Jag har lärt mig mycket. Och det måste väl vara värre att hålla tyst för att man inte vågar prata om något (eller skriva om något, i mitt fall då), för att man tycker att det inte är "min sak att säga något om det här", eller att "det kan bli fel" än att försöka? Eller? Ja, det kanske blir dåligt eller klumpigt eller fel om man har otur. Men det blir i alla fall något? Jag vill gärna tro att det är en bit på väg.

Sen (och det här har jag skrivit om tidigare på bloggen) var det också speciellt att skriva den här boken, för att jag påverkades rätt starkt själv. Det här var vad som ingick i mitt jobb under året jag skrev: Lyssna på ledsen musik, tänka på sorg, gå på långa promenader utmed tomma åkrar och leva mig in i ledsna personers huvuden, ligga och stirra upp i taket och tänka på döden, föreställa mig hur det skulle vara att vara mamma till en tonårsson som förlorat en kompis, se filmer där folk tog livet av sig, läsa böcker där folk dog... Jag vet förstås inte om det var något annat i mitt liv som gjorde att mina spjäll var helt öppna för ledsamhet under den här perioden, men... Mitt psyke har tagit stryk av att skriva Djupa Ro.

Men jag är stolt över hur den blev. Att den blev.

Alla som läser den tycker naturligtvis inte om den, eller blir berörda av den, eller känner igen sig i den, eller tycker den är trovärdig. Men en del gör det. En del gör verkligen det. Och det räcker ju.

Veckans vegovideo (och en sajt!)

Voilà, ett pyssel jag ägnat mig åt de senaste veckorna: En sajt! Där kommer vi att lägga upp veckans videoklipp, och fylla på med recept och läsning eftersom. Adressen dit är meravego.se, klicketi klick!

Och violà ännu mer: En första vegovideo! Det kommer att bli några stycken, minst fem. Kanske fler. Jag har kul. Förhoppningsvis blir åtminstone någon som tittar på videoklippet 1. På gott humör, och 2. Sugen på vegetarisk mat, och i så fall är jag: nöjd.

Blandade svar om skrivande

Fråga: Hur får man sin bok färdig?
Svar: Man kämpar. Man ger inte upp. Man slänger inte ett halvfärdigt manus, trots att man vill det minst varannan dag. Man tröskar vidare. Man sätter upp små delmål, som man blir glad när man når (sidan 10! Sidan 50! Sidan 100!). Man försöker strunta i att tänka negativt, och bara skriva på. Man tänker på hur stolt man kommer bli när man är klar. Man tänker på hur omslaget på boken kommer se ut, och vad den ska ha för baksidestext, och vad folk kommer säga när de boktipsar sina kompisar om den. Man tänker på hur kul det kommer bli när man får instagramma ut den färdiga boken och säga NU ÄR DEN KLAR! Man tänker på folk som kommer att läsa boken och se den som betydelsefull. Eller ja, "man" och "man", jag gör det. Jag ägnar sjukt mycket tid åt att dagdrömma om boken som färdig under tiden jag skriver. Det är rätt effektivt när det gäller motivation, har jag märkt.

Fråga: Har du börjat skriva på något du trodde skulle bli bra men insett efter ett tag att det inte funkar?
Svar: Njae. Jag har några dokument i en mapp som heter "bokidéer" som det inte blivit något än. Men det är inga långa försök, det är nån sida här, nån sida där. Jag har aldrig skrivit mer än så och tvingats ge upp. Jag tillåter mig inte ens tänka tanken att ge upp är en möjlighet. När jag väl börjat, och kommit mer än 20 sidor... Ja, nä, jag ger inte upp (än så länge). Jag gör det bara inte. Lex fråga ett.

Fråga: Hur gick det till när du fick din första bok publicerad?
Svar: Min första bok var "Stora Syndboken", och den skrev jag ihop med Elin Lindell när vi gick på journalisthögskolan. Det är en intervjubok med barn, om taskiga grejer i deras vardag. Vi gjorde den som examensarbete. Jag var 24. När den var klar skickade vi den utan större mankemang (minns inte att vi var nervösa, vi mest bara gjorde det) till fem olika förlag, och fick JA, TACK! från tre av dem. Vi fattade ingenting om något av det här. Var det här normalt? Brukade det gå så här snabbt? Fick alla svar inom några veckor? Vi gick på möte med de som ringde först (Natur & Kultur), och satt på mötet i en timme utan att fatta varför de kallat dit oss, och till slut frågade vi: "Men vadå, vad betyder det här, vill ni ge ut den här boken?" De sa: "Men JA-A!!! Har ni inte fattat det?!?" Det var kul. Vi var glada. Men det var liksom ingen jättegrej? Jag tror vi båda undermedvetet tyckte "Jaja, det är ju en journalistisk bok, med intervjuer. Det är ju ingen bok." Vi borde fått stryk. För mig var det en större grej att få kontrakt på min första skönlitterära bok sen, "Det är så logiskt alla fattar utom du". Jag vet inte hur det var för Elin, men hennes skönlitterära böcker om Hjördis (till exempel "Borttappat: Katt, kompis, kalsong") är tamejfan svinbra, läs dem!

Fråga: Skickade du ditt manus till en massa olika förlag? 
Svar: Nej. "Det är så logiskt alla fattar utom du" började med ett mejl. En förläggare som läste min blogg mejlade mig och skrev "Har du aldrig tänkt på att skriva en ungdomsbok? Jag tror du skulle kunna det." Sen gick vi och fikade på Kulturhuset. Jag minns att jag frågade henne saker i stil med "eh... vad menar du att det är för typ av bok jag kan skriva då?" och hon sa "ja, vad vill du skriva för typ av bok?" och jag sa "en ganska glad med mycket kärlek, tror jag" och hon sa "bra, gå hem och gör det då". Jag fick ett kontrakt av henne när jag skrivit ungefär 100 sidor. Jag var så jävla glad.

Fråga: Är det så svårt som alla säger, att vara författare?
Svar: Ja? Nej? Jag vet inte vad alla säger. Det har sina för- och nackdelar. En fördel är till exempel att man jobbar med (och nu är jag naturligtvis helt objektiv) det absolut roligaste i hela vida världen: berätta berättelser i skrift. Man får hitta på böcker. FATTA! En nackdel är till exempel att det inte är så lätt att försörja sig på det. Vilket leder oss till...

Fråga: Går det att få ihop till en lön av att skriva böcker?
Svar: Ja, om man heter JK Rowling. Eller nä, okej, nu överdrev jag. Även en handfull helt vanliga superpopulära, bästsäljande (deckar)författare i Sverige kan nog få ihop en rätt bra lön av att "bara" skriva böcker. Men resten av oss som skriver böcker måste även dra in pengar på annat, för annars går det inte. Jag tjänar mellan 4-20 kronor varje gång någon köper en av mina böcker. Jag klarar mig inte på det.

Fråga: Hur stor del av din inkomst kommer från annat, typ föreläsningar på skolor och sånt?
Svar: Ett vanligt år tror jag det är ungefär hälften.

Fråga: Hur får man sådana uppdrag?
Svar: Jag är med i Författarcentrum, som funkar som en slags författarförmedling till skolor. Det är väldigt, väldigt bra. Jag tror det kostar 400 kronor om året att vara med. Det är mina bäst investerade pengar någonsin, för de förmedlar ofta uppdrag till mig utan att jag behöver lyfta ett finger. Och så tror jag att skolorna tipsar varandra, så om man sköter sig när man är på en skola, så genererar det ofta fler uppdrag i närheten. Ja, och så skriver jag ju på bloggen om att jag besöker skolor! En del uppdrag kommer från det hållet också.

Fråga: Hur tänker du kring att skriva om ställen/personer/kulturer du inte själv är bekant med? Tycker du det är okej?
Svar: Jag tycker det är okej, men att det är svårt. Hittills har jag till största delen grävt där jag stått, och skrivit om ställen jag själv bott på, och haft huvudpersoner som till rätt stora delar liknar mig. (Vita, medelklass, cispersoner, alltså.) Det här är något jag diskuterar ofta och tänker på dagligen. Jag växlar mellan två lägen. Det ena är: "Det är fan mitt ansvar att tänka på representation och gå utanför mitt eget område, alla böcker kan inte handla om vita medelklasstjejer som blir kära i vita medelklasskillar!!!". Det andra är: "Men är det verkligen jag som ska berätta den här historien om att vara adopterad/svart/deprimerad/gay/fattig/trans/funktionshindrad, etc? Får jag det? Kan jag det? Hur ska jag göra i så fall? (Det borde vara större mångfald bland oss som skriver!)". Det är en svår fråga. Jag vet inte. Men jag tänker på det jämt. Och de gånger jag går utanför "mitt" område gör jag research som en tok för att det ska bli rätt, och jag är jätterädd att hamna fel. Jag kommer skriva lite mer om det här i svaret om hur det var att skriva "Djupa Ro".

Fråga: Vilken (redan existerande) bok önskar du att det var du som skrivit?
Svar: Åh, det finns så många! Men "Jellicoe Road" av Melina Marchetta skulle jag ju varit rätt så jädra nöjd med om jag klämt ur mig. 

Frågestunden och frågorna

Oh lord, vilka bra (och skitsvåra) frågor, jag får dela upp svaren, tror jag. De här frågorna får varsitt inlägg under de närmsta veckorna:

- Hur var det att skriva Djupa Ro (spoileralert!)?
- Hur väljer du idé, och hur vet du att den håller?
- Hur lägger du upp planeringen av dina böcker? Och hur slaviskt följer du den?
- Hur ser själva skrivprocessen ut, vad är lättast, svårast, och hur lång tid tar det innan du har ett första utkast klart?
- Hur ser din redigeringsprocess ut?
- Hur mycket förväntar sig förlaget att du ska göra PR för dina böcker?

Men börjar med några som inte kräver en halv uppsats som svar alldeles strax. Och kommer ni på någon mer fråga as we go, så ställ den också. Bara gör't.

Frågestund om skrivande

För fem år sen ställde ni skitmånga frågor till mig kring ämnet "skriva bok" och "vara författare", och sen svarade jag. Det var kul! Ska vi inte göra det igen?

Ni undrar i kommentarerna, jag svarar efter bästa förmåga?

Bladen brinner - snart i en hörlur nära dig?

Strax innan jul skickade jag ett många sidor långt, handskrivet (kärleks)brev till Barbro Lindgren, och frågade om hon kunde tänka sig att låna ut sin boktitel "Bladen brinner" till en podcast om barn & ungdomslitteratur. Jag skrev att jag var förbannad för att teve och tidningar och radio är dåliga på att bevaka området, och att vi (jag och Johanna Lindbäck) ville göra halvtimmeslånga avsnitt fyllda med de samtal vi saknar. Reportage, intervjuer, recensioner och diskussioner, om aktuella böcker och ämnen. För vuxna. Om barnböcker. Och att vi verkligen, verkligen skulle bli skitglada om programmet fick heta "Bladen brinner". Jag fick svar efter två dagar.

"Hej Lisa! Tack för ditt brev! Det gladde mig, inte minst för att du och Johanna har planer på ett program om barn- och ungdomslitteratur! Det behövs verkligen!!! Litteraturen för barn är numera satt på undantag - på 60 och 70-talet var det helt annorlunda. Använda gärna BLADEN BRINNER - en ära för mig. Lycka till, och allt gott! Önskar Barbro"

Som jag tryckt denna korrespondens mot bröstet, för åh! BARBRO LINDGREN! Och som jag tänker trycka bilden här ovanför mot mitt bröst på samma sätt, för åh! EMMA ADBÅGE! Denna podcast föds med de allra bästa av förutsättningar, skulle jag vilja säga.

Nu tänker vi leta finansiärer, så vi har råd att omvandla idéerna till verklighet. Men om det lyckas så kommer "Bladen brinner" finnas i en hörlur nära dig om ett tag.

Känner stort: iiiiih! inför detta.

Hen är säkert en snäll affärsresande precis som jag and all, men...

Det här är en grej jag inte visste att jag skulle tycka var pyttelite läskig förrän jag började göra författarbesök på skolor och åkte land och rike runt och bodde på lite allehanda orter en natt eller två: Sova på ett obemannat hotell. Det har hänt flera gånger att jag kommit till någon ort med ett tåg eller en buss på kvällen, haft en adress till hotellet, letat mig dit, och hittat ett kuvert med rumsnyckeln i. "Välkommen! Hotellet är obemannat mellan 17-08. Vill du äta tidigare står det en macka i kylskåpet i köket."

Det otäcka är att man inte riktigt vet om man är själv på hela hotellet. Och om det i så fall är bra eller dåligt. För vad föredrar man - att sova helt ensam i ett främmande hus på en främmande liten ort? Eller sova med... säg, en annan okänd gäst i ett främmande hus på en främmande liten ort?

Hej från en som är i Asarum, på ett ödsligt obemannat hotell, och just hörde steg i trappan.

Att skriva snabbare

Det här är en artikel jag tänkt på mycket de senaste dagarna. Den är skriven av en författare, som ger sina bästa tips och trix till hur man kan skriva snabbare när man vill få ur sig sin roman. "Hur jag gick från att skriva 2000 ord om dagen till att skriva 10 000 ord om dagen" heter den, fast på engelska. Mhm.

TRICKFILM!!!

Här är hur snabbt jag skriver roman i jämförelse med artikelförfattaren: I slow motion, fast långsammare ändå. En exceptionellt bra skrivdag kommer jag som mest upp i 2000 ord. En rätt bra skrivdag kanske jag skriver 1000. Och jättemånga andra skrivdagar klämmer jag ur mig... 300 ord? Ibland inga alls. Och det är okej, det är så jag funkar, det måste väl inte gå snabbare, för snabbt är inte nödvändigtvis samma som bra, och blaha, blaha. Men ändå, denna (ursäkta språket) jävla artikel:

TRICKFILM!!!

Att tänka på de där 10 000 orden är som att tänka på rymden. Det är helt och hållet obegripligt för mig hur en person kan ha som rutin att skriva 10 000 ord i en roman om dagen, i dag efter dag efter dag. Hon ljuger? Hon måste ljuga? Hon har skrivit fel tio tusen gånger i artikeln, och menar inte "ord", hon menar "tecken"? Hon är en freaking robot?!? Mina tre (egna) ungdomsromaner är på ungefär 60 000 ord allihop. Om jag hade varit artikelförfattaren hade de alltså tagit mig sex dagar att skriva dem? Sex dagar? Jo, tjena.

Ska släppa detta snart (helst innan jag får högt blodtryck), men det är svårt, alltså. 10 000 ord. 10 000 ord! TIO TUSEN ORD!!!

Tar väl min fula avundsjuka med mig och går och gråtskriker in i nån kudde här nu då.

3 x sista dagen i Lissabon

Gud, vad det regnar. Det är tur att vi är här för att jobba, för nu gör det inte så mycket, idag har jag ännu inte gått utanför dörren. Kanske borde man få spö när man är i Lissabon i en vecka och mestadels bara upplever staden från fönstret? Men det är något med att sitta här vid sin dator och veta att allt det där fina finns här inom räckhåll. Två timmar utomhus om dagen och resten jobb inomhus med utsikt över stan räcker liksom väldigt, väldigt långt. Och jag mejlade just in 25 sidor text till förlaget. När vi åkte hit hade jag 0. Jag tycker det har varit en skitbra vecka.

2 x onsdag i Lissabon

Idag har det regnat hela dagen här, så vi fick ÄNDRA VÅR RUTIN, omg! Stannade inne och åt lunch i lägenheten, och gick utanför dörren först när Johanna blev rastlös framåt fem och ba: "Rasta mig!". Så då gjorde jag det. Så himla lydig? Vi åt middag på cirkusskolan/restaurangen Chapito här bredvid, och det var gott, nu är vi mätta. Johanna ligger i en saccosäck på golvet och ba: "Spela Adele!" Så då gör jag det. Så himla lydig?

Etc, etc, etc.

3 x tisdag i Lissabon

Det här är något nytt som poppat upp den här skrivresan: Att vi hjälper varann att komma på grejer till våra respektive böcker. Vi skriver på två helt olika historier, och läser inte varandras text, men började redan på flyget hit att berätta för varann om vad vi tänkt att våra berättelser skulle handla om. Och nu har det helt plötsligt blivit så att Johanna kanske kommer ner för trappan på morgonen och bara: "Åh, Lisa, jag kom att tänka på en grej till din bok! " Eller att jag plötsligt över lunchen bara: "Men du! Tänk om killen i din bok kanske gör så här?" Sen kanske det inte alls blir så i slutändan, det vet man ju aldrig, men just nu: Är beredd att lipa lite av lycka över att ha någon att tänka högt inför. Tycker det gör skrivandet skitmycket lättare.

4 x måndag i Lissabon

När tror ni man tröttnar på att konstant kommentera hur skönt det är med solen och vårvärmen? Framåt torsdag? Kanske aldrig? Vi satt just på en uteservering och nästan somnade efter lunchen, näsan upp mot solen, helt knäpptysta. Nu är vi tillbaka i lägenheten och ska fortsätta skriva. Det finns jordgubbar som smakar jordgubbar, och vin som smakar vin här. All is well.

4 x söndag i Lissabon

Hej från euforisk person i Lissabon, vi är på plats nu. Man behöver inte ens jacka när man går ut, för det är vår här. Det här är vårt schema: 1. Vakna. 2. Äta frukost. 3. Skriva i kanske 3-4 timmar. 4. Gå ut och till exempel fotografera kakel och äta lunch och kanske sitta på en uteservering med näsan mot solen och säga: "Åh, herregud, her-re-gu-ud, vad det här är härligt". 5. Gå hem igen och skriva i 3 timmar till. 6. Äta middag. 7. Prata 8. Somna.

Repetera i en vecka.

Ja, jädrar i mig, vilket genireseupplägg, kan inte komma på något jag hellre gör i en vecka än just det här.

*spinner*

Jag har haft en så himla bra matdag idag, för jag har lekt vidare med de där videosnuttarna om vegomat (som jag tydligen inte kan släppa), och därmed varit så illa tvungen att laga till exempel cashewsalsa, pizza och färska vårrullar på hemmakontoret under dagen. Det måste ändå sägas att det absolut bästa med att jobba med matrelaterade grejer är den här simpla: Man får äta upp maten när man jobbat klart. Så sjukt mätt och belåten liten arbetsmyra här, va.

I övriga livet är det två dagar tills jag och Johanna åker till Lissabon för att skriva (och fota kakel) i en vecka. Eeeeek! Känner fruktansvärd separationsångest (det här är det jag är rädd ska hända: hela familjen ska däcka i kräksjuka när jag inte är hemma och kan kuta mellan sjuksängarna och... ta hand om dem), och fruktansvärd pepp (EN VECKA I LISSABON!!!) Tänk om det är typ... lite sol som värmer, så man kan sitta på balkongen och blunda mot ljuset i kanske bara tröja, och så sitter Johanna där bredvid och gör likadant, och så säger hon typ: "Ska vi prata lite om Annika Norlin nu, eller vill du hellre att vi pratar om din skrivprocess?" och så bildar molnen på himlen som ett litet fluffigt hjärta runt hela scenen, och det hörs stråkar, och vi har mysdress, och kanske ett glas vin, TÄNK DET?!? Åh.

Varannan vatten

Okej, nedan följer lite bokprat, låtsas att ni är intresserade? Jag har tänkt ut en hel ungdomsroman på sistone, gjort en plan, hittat på fyra huvudpersoner, gjort research, skrivit anteckningar, och provskrivit första kapitlet. Och sen har jag bestämt mig för att det nog inte går. Inte just nu i alla fall. För jag orkar inte? Ämnet är så allvarligt och läskigt, och jag vetifan om jag pallar att umgås med tanken på en styckmördad fjortonåring i ett år framöver. Mitt huvud behöver liksom inte påfyllning av tankar på vad som kan hända med barn, och hur det påverkar människor i deras omgivning. Inte den här veckan i alla fall. Mitt huvud behöver påfyllning av: första förälskelsens pirr och panik, mjukglass och vårsol och delade hörlurar på en buss.

Ja, så nu lyssnar jag på Håkan Hellströms "Valborg" helt orimligt många gånger om dagen och tänker ut en ny bok istället. Kanske skriver jag den istället.

(Tänk om det är så - att jag styr mitt egna mående med det jag skriver. Att jag blir ledsen av att skriva ledsamma saker, och fluffig av att skriva fluff.)

(Coolt.)

(Also: Hur mår ni, deckarförfattare of the world?)

Dagens boktips

Jag läste en så bra bok idag, så efteråt var jag tvungen att göra följande: 1. Gråta. Inte för att boken var sorglig, utan för att jag blev så jädra känslosam av den, vet inte om jag var glad för att jag inte var nitton längre, eller om jag var ledsen, men jag tror kanske mest ledsen, det var rätt härligt att vara nitton. 2. Sms-trakassera Johanna som jag visste hade läst samma. 3. Sms-trakassera personen som jag trodde hade jobbat med boken på förlaget. 4. Mejl-trakassera personen som verkligen hade jobbat med boken på förlaget. Observera här att de två sistnämnda personerna råkar vara personer jag känner, som jobbade med min senaste bok också, jag brukar inte alltid sms-trakassera förlagsmänniskor så fort jag läser en bok. (Johanna däremot, har jag för vana att sms-trakassera på regelbunden basis.)

Boken var: "M varken mer eller mindre" av Petra Backström. Det var väldigt, väldigt, väldigt länge sedan (vi pratar om flera år här) jag läste en svensk bok för unga vuxna som jag gillade så mycket som jag gillar den här. Den är så exakt och skarp och rolig och smart och redan på första sidan står det: "Han försökte strypa sig själv när han var tio. Inte för att han led av ångestattacker eller dödslängtan - vilken tioåring gör det? Men han var väl lite dum i huvudet som liten helt enkelt." Ja, och efter det var jag naturligtvis kär i den. Boken, alltså.

Är i och för sig fruktansvärt sur för att jag inte skrivit den själv, men förutom den lilla krisen: hjärtögonemoji. Läs den?

Live från mitt huvud

Kom på häromdagen att det vore kul att göra en serie små korta filmsnuttar, "veckans vegovideo", med olika teman för de olika avsnitten, och tips och trix och kanske ett recept i varje, och har sedan dess inte kunnat tänka på något annat alls. (Jo, tog en kvarts paus och kollade på det här klippet med Adele för att Johanna tvingade mig. Det som hände då var det här: OMG, BLEV SÅ JÄVLA KÄR I HELA VÄRLDEN, I ALLA FALL I ADELE OCH DEN DÄR SNUBBEN BREDVID HENNE I BILEN, JAMES SOMETHING, ÅH?!? Älskar alla som sjunger i bil. Till exempel jag sjunger väldigt ofta i bil, och jag är rätt gullig? Min bästa bilsjungarlåt är "Hero" av Family of the year. Jag har kommit på en egen andra-stämma till refrängen. Den är så SJUKT snygg, alltså, det är synd och skam att ingen annan någonsin kommer få höra den?!?) (Sen tog jag en timmes paus till och lyssnade på ett avsnitt av podden Invisibilia och det var det ju värt, så himla intressant. Jag lyssnade på avsnittet om tankar. Det hette "the secret history of thoughts". TIPS!) Det tar sjukt lång tid (för mig) att göra ett fyra minuters videoklipp. Flera dagar, faktiskt. Men det är också sjukt roligt, så jag fortsätter väl tänka på det en stund till.

Hej hej!

Årets första jobbdag

Och om den vill jag säga: Vilken klassiker, ändå. Första halvan av dagen har jag städat kontoret och försökt lokalisera mitt skrivbord under allt junk som samlats där under jullovet. Vet inte hur det sker, men den lilla kattvinden aka mitt kontor har liksom en tendens att förvandlas till tillhåll för allehanda kartonger, väskor, tvättkorgar, what have you, så fort jag tittar bort i en halv sekund? Tittar jag bort ett helt jullov går det knappt att ta sig in. Men aja. Andra halvan av dagen har jag sammanställt alla verifikationer till förra årets bokföring prydligt i en pärm som jag ska trava iväg till min redovisningskonsult med imorgon. Har även: tittat i min kalender och bestämt att jag inte ska boka in fler skolbesök under våren än de jag redan bokat in. Samt tömt mejlkorgen. Åh herre jesus i himlen, vad jag älskar tomma mejlkorgar!!! (Älskar i och för sig även mejl, men inte när de hopar sig och ligger och är obesvarade dåliga samveten.)

MITT ARBETSLIV ÄR ETT TOMT BLAD! MED DOFT AV AJAX! OCH JAG HAR NYA PENNOR!

Älskar livet.

Nu ska jag gå ner på nedervåningen och socialisera med barn och barnvakter. De är nyklippta. Inte barnvakterna, kanske, men barnen. En har till och med svinfräck neonorange färg i sitt stubb! Tack för det, Gnesta Klippet.

Aspudden på lördag

Är så dåååålig på att komma ihåg att tipsa om sånt här lite mer än en halv sekund innan det är dags, men nu jädrar! Flera dagars framförhållning!

På lördag, 19/12 signerar jag och Sara Ask "Ännu mera vego" i Aspuddens bokhandel (Hägerstensvägen 130). Mellan klockan 12-13 är vi där! Och eftersom Aspuddens bokhandel är known to man as den trevligaste bokhandeln i hela stan, så kan jag verkligen rekommendera en utflykt dit. Oavsett om man vill ha en autograf av mig och Sara eller inte. En bok eller tio är en jättebra julklapp! Till alla! I alla bekantskapskretser!

Det var jag värd

Den här ödmjuka personen har (LIKE A BOSS!) fått stipendium från författarfonden idag, och inkasserat 70 000 kronor utan att passera gå. Är så väldigt, väldigt glad för det här!

"Författarfonden har till huvudsaklig uppgift att fördela den statliga biblioteksersättningen. Ersättningen fördelas dels i form av individuella ersättningar (statistiskt beräknade eller s.k särskilda författar- och översättarpenningar), dels i form av olika typer av bidrag och stipendier till upphovsmän till litterära verk: författare, översättare, tecknare och fotografer."

Visste ni det, att varje gång ni lånar en bok på biblioteket, avsätts 1 krona och 52 öre till den så kallade biblioteksersättningen? Staten pungar ut med dessa pengar för att allmänheten ska ha tillgång till litteratur och kunna låna böcker på biblioteken gratis, samtidigt som författaren som slitit i sitt anletes svett för att skriva boken ändå ska få lite ersättning för mödan. Lite mer än hälften av dessa 1,52 kronor går till författaren. Resten går in i en stipendiepott, som man som upphovsman kan söka pengar ur två gånger om året.

Och, eh...

Det är verkligen inte säkert att just ens egna stipendieansökan blir beviljad.

(Hälsar en som ansökt en ziljard gånger.)

MEN DET KAN UPPENBARLIGEN HÄNDA?!? WOOP! WOOP!

Är så tacksam och glad och stolt nu, va.

Vad skriver du på just nu?

INGET, ABSOLUT INGET.

Och det är okej.

(Yes, this is Lisa talking to Lisa.)

Det här har jag gjort de senaste två dagarna på jobbet: Översatt klart en bilderbokstext om två syskon som flyr från krig (från engelska). Varit på möte med min bilderboksförläggare och Emma som illustrerar alla dinosaurieböcker, och kollat på Emmas nya skisser till den femte boken om Ivar. Varit på Ordfront och signerat och skickat ut en massa kokböcker till journalister och så. Lagat mat till en journalist och en fotograf som var på besök i 2,5 timme och ska skriva ett reportage om kokboken. Hämtat ut paket på posten med 50 kokböcker i. Skrivit hälsningar i alla böckerna. Packat dem i femtio paket. Skickat ut dem till alla som beställt böcker via mig. Svarat på mejl. Förberett ett litet tal jag ska hålla på en prisutdelning för en massa mellanstadieelever som skrivit noveller imorgon. Stämt av frågor med en person som ska intervjua mig i en morgonsoffa (inte på tv, men väl inför 300 personer i publik) på fredag. Och strax, ikväll: Pratat om och signerat kokböcker i Adlibris butik på Regeringsgatan. (Gamla Bokskotten! Kom gärna dit! Klockan 19!)

Ändå är min känsla att jag "inte jobbar". Att jag bara "glider omkring". Att någon snart kommer att komma på mig och dra mig inför rätta och bara "SHOW ME THE PÅBÖRJADE NYA BOK DIN LATA LILLA..."

Kämpa, Lisa!

Eller jag menar: Slappna aaaav, gumman, ta en kaka till.

I resten av livet har jag väl mest ställt in en radio i köket och börjat lyssna på P1 när jag lagar mat. Men det räcker ju å andra sidan rätt långt.

Tjuvtitt: Ännu mera vego

Den är här nu! Uppföljaren till Mera vego heter (of course) Ännu mera vego, och det är jag och Sara Ask som gjort recept och skrivit texter, Ulrika Pousette som tagit alla bilder, och Katy Kimbell som gjort formen.

Jag skulle vilja påstå att det här är en kokbok för alla som vill ha ny vegoinspiration i köket. Den passar både den som redan är vego (och är trött på sina gamla vanliga recept), och den som inte alls är vegetarian (men vill börja laga lite mer vegetariskt, och inte vet riktigt hur eller vad). Eller för den arma krake som är förälder till ett barn som plötsligt deklarerat att hen blivit vegetarian, för den delen.

Vi har haft hela familjen i åtanke när vi gjort recepten, och i den bästa av världar passar därför rätterna både små barn, stora barn och vuxna. Recepten är indelade efter hur lång tid matlagningen får ta - och här finns både kaossnabba recept, vanliga vardagsrätter, festliga helgmåltider, och mat för speciella tillfällen (TILL EXEMPEL JUL, som ju känns hyfsat aktuellt, no?)

Grunden i recepten är lakto-ovo-vegetarisk, och det betyder att en hel del av rätterna innehåller mjölkprodukter och ägg. De recept som är veganska (alltså helt fria från alla slags animaliska produkter) eller lätta att vegananpassa har vi märkt med en stämpel. Den stämpeln sitter på mer än hälften av recepten. Det finns inget "låtsaskött" som quorn eller sojabitar eller fejkbacon i något av recepten.

Och så får man lite tips och trix mellan varven också! Till exempel kring var man hitta järn i vegovärlden, hur man familjeoptimerar sin måltid, hur man blandar egen tacokrydda, när olika grönsaker är i säsong, och hur man lättast får ut de röda kärnorna ur ett granatäpple. Och så får man lära sig göra palak paneer! Mm... palak paneer.

Från och med nu går den att köpa i bokhandlar och på nätet! (Eller via mig om man vill ha en signatur i. Då klickar man här.) Jag håller alla tummar jag har för att ni ska tycka om den.

"Nu kan ni ta upp era tärningar"

Hej från ett hotellrum i Oskarshamn, här sitter jag och fostrar en ny generation läsare av mina ungdomsböcker. Eller, ja, jo, nåväl, typ. Det är i alla fall fjärde året i rad jag är här en hel vecka, och träffar kommunens åttondeklasser. Det är alltid skitbra. Blir jämt så glad av att se jobbet de lägger ner på läsning i skolorna här, helt envetet jädra slit, utan paus, alltid en gemensam bok på gång i klasserna. Det funkar så väldigt, väldigt bra. SLUTA ALDRIG, OSKARSHAMN! Ni är ta mig farao ett föredöme för hela lärarkåren.

Själv håller jag i skrivverkstäder.

Det är kul.

Vi leker med tärningar.

Igår var det en elev som slog sig fram till att hens påhittade karaktär just nu befann sig i Kristdala med en kondom i fickan. Hen ba: "Vad fan ska han med den till, i Kristdala? Tror han att han kommer få användning av en kondom där? Stackarn. Han kommer bli så besviken."

Det var väldigt roligt.

Kanske speciellt för alla som kände till Kristdala (hela klassen), men också för oss andra (okej, mig).

Hej hej.

Författarskola i 10 delar

Under hösten har Svenska Dagbladet publicerat en författarskola i tio delar som jag gjort, riktad till högstadiet/gymnasiet. Men den funkar fasen skitbra på vuxna också, tipsen är ju ungefär de samma oavsett hur gammal den aspirerande författaren är, tycker jag. Kanske kan någon här ha nytta av dem? (Lärare? Sno övningarna! De är roliga.)

Här är alla tio delar! Inklusive skrivövningar!

1. Hitta på
2. Karaktärer
3. Miljö
4. Skapa spänning
5. Välja form
6. Början
7. Dialog
8. Köra fast
9. Slutet
10. Redigera

Ute på andra sidan

Jag gjorde det! Jag gjorde det!

Liten lista över folk som kom och lyssnade när jag pratade på scen hemma i Ingelstad igår:

- Min mellanstadielärare
- Min barndomsfavoritbibliotekarie
- Min pappa
- Min syster
- Min barndomsbästis som jag inte sett sen vi var nitton
- Lite spridda föräldrar till mina kompisar
- Min förskolefröken
- Några polare till mamma och pappa
- En före detta pojkväns mamma

... och kanske sjuttio personer till.

Jag var livrädd. LIVRÄDD, säger jag! Men det kastades inte en enda rutten tomat, folk var bara snälla och urgulliga och glada och ville ha en bok med signatur i sen, och jag vet inte, jag är fortfarande helt tårögd av detta, så cool grej ändå? Där stod jag inför mina barndomspersoner och babblade om mina barndomsdrömmar om att en dag få skriva en bok. Med en freaking bok i handen som jag gjort? Åh, ändå.

Föreläsningar vi minns

Käre hjärtanes, håll en tumme för mig imorgon? Jag ska prata om "Djupa ro" på biblioteket hemma i Ingelstad, och det skrämmer mig i det närmaste till döds. I vanliga fall när jag står inför någon slags publik är publiken okänd. Då är det lugnt. Jag har liksom vant mig vid att babbla på inför okända, jag tar ett djupt andetag då, och är Författaren, och det går oftast okej, jag har övat. Men i Ingelstad? Där kan jag väl för farao inte komma dragandes och vara någon himla Författare heller, där är jag ju "Bosse Bjärbos dotter" eller "Petters syrra" eller "Anna på Dalängs kompis" och DEN PERSONEN PRATAR INTE INFÖR PUBLIK, åh, herregud.

Min gamla förskolefröken kommer dit.

Detta vet jag, för hon har skrivit ett handskrivet brev till hela familjen och skickat det hem till mamma och pappa, och uttryckt sin pepp inför denna tilldragelse.

Minst åttio andra personer kommer också dit.

Detta vet jag, för biblioteket har fått boka den gamla biosalongen för att få plats "nu när det är så stort intresse".

SVÄLJ.

Sitter och bläddrar frenetiskt i boken för att hitta något stycke som passar att läsa högt. Inte de styckena där huvudpersonerna kallar Ingelstad för "jävla håla" eller "anspråkslöst litet ställe" eller "rövhål" eller "klaustrofobiskt och instängt" kanske? Nä... nä.

Men kanske detta?

"Det är konstigt med platsen man växt upp på. Att den aldrig kommer att lämna en. Man fattar inte det när man är liten och tultar omkring på plastmattan i ett grådaskigt kök och drar ut kökslåda efter kökslåda, men stället där man växer upp sitter fast i en sen. Det grådaskiga köket kan renoveras, huset kan byggas om, man kan flytta, samhället kan ändras. Men det spelar ingen roll. Det kommer finnas kvar i dig ändå. Och det kommer att ha format dig som människa, oavsett vad du tycker om det. 

I Ingelstad finns det en lekpark som ligger strax bakom Toves hus, och av någon anledning stannar jag med cykeln där nu. Vi brukade klättra omkring på bergsknallen som låg i ena hörnet av parken. Glasberget, kallades den. Det är verkligen ingen märkvärdig kulle, men då vilade det något mäktigt över den. Som om den var något slags skatt, att hela berget var värdefullt. Jag vet inte vad den typen av bergart heter, kvarts eller gnejs eller sandsten. Jag minns inte, men berget var vitt som om det var gjort av glas eller stelnat glitter och jag minns att jag kände mig rik. Vi hade ett helt berg av ädelsten. Vi hade inte en enda rulltrappa, bara ett övergångsställe och en mataffär, men när kriget kom skulle vi som bodde i Ingelstad i alla fall ha ett helt berg av diamant. You can’t fuck with that. 

Jag vet inte varför jag tänker på det nu, jag trodde inte ens att jag kom ihåg det, men kanske är det just det som är grejen. Jag kommer alltid att komma ihåg. Jag kan aldrig ta mig härifrån helt. Jag kan flytta till Norge och rensa fisk, åka på roadtrip i USA och skaffa mig nya ställen att kalla hemma, men det här samhället kommer ändå alltid att vara stället där jag växte upp. Där vi växte upp. Och varje gång jag tittar på Ludde eller Tove eller Paula så kommer jag inte bara att se dem, jag kommer att se allt det här också. 

Och ändå räcker det tydligen inte."

Åh, Ingelstad, jag hatälskar dig så himla mycket, vi ses imorgon?

SVÄLJ.

Bubbla schmubbla

”Man skriver ju om saker som har hänt i livet, men också om sådant som har odlats i en lite i hemlighet. Man bär lite av ett museum av känslor, händelser, insikter och tankar inom sig. Det är det museet jag går omkring i när jag skriver.”

Johanna la upp det här citatet på sin blogg häromdagen, och nu lägger jag upp samma, för jag har tänkt på det sen dess. Det är Ola Nilsson, författare, som sagt det i en intervju i SvD. 

MUSEUM! Sånt himla mys! Själv har jag alltid tänkt på det som en bubbla. Ni vet en sån med låtsassnö i, som man skakar på för att snön ska falla över den lilla... eh snögubben därinne. En sån. Jag är snögubben, och bubblan är tillståndet jag ibland tycker att jag hamnar i när jag skriver. Rätt mysigt, på sina sätt. Men rätt klaustrofobiskt också? Inne i den där bubblan hörs den riktiga världen bara dovt på avstånd, för väggarna är av tjockt glas, och där inne står jag, fastskruvad i marken, och låter det... eh, snöa känslor, händelser, insikter och tankar över mig. Om man skriver en bok om sorg och depression, till exempel? Då kan man säga att det snöar sorg och depression. 

"Kul."

Ett museum känns mycket... luftigare, på något vis. Högt i tak. Stora salar, med montrar. "Kolla, där ligger sorg", kan man till exempel tänka när man spankulerar omkring därinne. "Så ser den ut." Eller: "Se där! Här har vi en depression. Om jag går runt och kollar från andra hållet får jag se hur den ser ut från baksidan. Intressant!" Sen går man bara vidare, och kanske tar man en kaffe, och kanske köper man en snygg anteckningsbok i shopen, och sen går man hem.

Ska så byta min bubbla mot ett museum från och med nu.

Mycket bättre ju.

*SWOSH*

Om jag fick en penny för varje gång jag lusläst texterna i den här de senaste dygnen... och ändå har jag väl säkert missat någon himla vårlök* någonstans. MINA NERVER! Men nu är vi klara. Vi är det.  Vi är faktiskt det! Och. Boken. Är. Skickad. Till. Tryck. (Jag vill tacka livet.)

*salladslök, vi menar salladslök, jag svär

KONFETTI ÖVER HEMMAKONTORET!

Skrivkurs i Huskvarna

Är det någon här inne som bor i Huskvarna eller close by? Lördagen den 14 november kommer jag till biblioteket där och håller en heldags skrivkurs för alla över 13 år. (Skitkul om det blir BÅDE unga och vuxna som kommer!) Det kommer bli roligt och fyllt av: Tips! Trix! Jätteroliga skrivövningar! Inget läskigt! Vi kommer prata om hur man hittar på en karaktär, hur man skriver dialog, hur man skapar spänning i sin text. ETC! Och det är gratis.

Här läser man mer, och anmäler sig. Det finns några platser kvar just nu, men skynda fynda.

Djupa Ro och responsen

När Djupa Ro släpptes för en månad sen var jag extremt nervös, och extremt exalterad över att den fanns i verkliga världen så att någon annan än jag själv och mina närstående faktiskt skulle kunna läsa den. Nu har jag lugnat mig (pytte)lite. Det brukar vara så. Det är som att det krävs åtminstone några läsarreaktioner innan jag kan coola ner och se lite mer sakligt på bokuslingen, känna mig ganska trygg med att jo, ja, den blev ju ungefär som jag ville, jag gjorde mitt bästa. Alla som läser den kommer inte tycka om den, för alla gillar inte samma saker. Så ska det ju vara. Men andra kommer kanske faktiskt att älska den. Det verkar verkligen som om det faktiskt finns folk som älskar den?!? Det gör mig så jädra glad.

Här är de recensioner jag hittat hittills:

Aftonbladet
Norrbottenskuriren
Old adult reads young adult
Booklovin
Bokhora
Sincerely Johanna
Boklådan
Prologen
Enligt O
Prickiga Paula
Booze'n'books
Dolas bokblogg
Sofies bokblogg
Ge oss boken!
Carolina läser
Bokhyllan blo.gg
Bokbaciller
Bookbirds
Sagan om sagorna
Bokstaden
Collaget
Västmanländskans bokblogg
Gagas bokblogg
My lifestyle by Elvira
Boktycke
Mörbylånga bibliotek
Barnbokslandet
Working on a dream

Och varje gång boken dyker upp i en tweet eller ett instagramfoto eller en kommentar någonstans tar mina inälvor ett litet nervöst/glatt skutt. Att folk läser min bok nu! EXCITE!!!

*sväljer nervöst*

Åh herregud, är det något som gör mig stressad så är det att läsa korr på kokbok och försöka hitta alla eventuella felaktigheter i recepten, så det inte råkar stå typ "ta en liter salt" istället för "ta lite salt" på nåt ställe. Hittills har jag hittat att vi glatt tipsar kokboksläsaren om att slänga i "56 stänger" vårlök i en wok, till exempel. Tror eventuellt att det blir godare om vi ändrar till "5-6 stänger" som vi menar istället? Är också stolt över kaprissmöret där vi glömt nämna själva kaprisen i både ingredienslista och tillagningsanvisningar. KÄMPA, KOKBOKSGRUPPEN!

Snart går Ännu mera vego till tryck. (Inshallah.) Förhoppningsvis utan felaktigheter alls.

Hej från biktbåset

Jag är inne i en så seg jobbperiod nu, jag gör ingenting. (Och med "period" menar jag "några veckor". Och med "ingenting" menar jag "mindre än vanligt".) Jag är vanligtvis rätt produktiv skulle jag vilja säga, snabb och så, ni vet, mitt företagsnamn är Flitiga Lisa. Jag tror aldrig jag missat en deadline. Och när jag skriver här på bloggen att "Nu finns den här boken!" och visar upp en ny bok, då har jag redan nästa bok på gång, och säkert nästa därefter också, och det är ju inga konstigheter, för bokvärlden har så sjukt långa arbetsprocesser, det är så för många jag känner som skriver böcker. Men nu? Åh, jag orkar inte. Jag hittar mig själv framför datorn, och det enda jag känner när jag ser wordikonen är: UH. Och så slösurfar jag bort en timme till och har knappt ens dåligt samvete för att jag gör det.

Det är lite läskigt att ingen märker det?

Jag skulle kunna sova bort ett år av mitt arbetsliv utan att någon ens visste om det.

(Förutom de som berördes direkt ekonomiskt, då, men det säger ju sig självt.)

Nu tror jag inte att jag kommer göra det, det är lugnt, jag vaknar väl snart och orkar tänka igen, hoppas jag.

Men det är onekligen lite ensamt att vara egenföretagare emellanåt.